Mitt Universum

Om byggnadsvård med kulturhistoria.


2 kommentarer

Prata, visa, lyssna, diskutera


Det här är diskussionsplatsen/konferensbordet/mötesplatsen på min arbetsplats. Den är liten men naggande god. Behövs fler stolar tas de fram ur förrådet, totalt har jag åtta av Arne Jacobsens 7:an stolar. Hälften av dem har armstöd men de de tar större plats än de utan får det räcka med två av dem här inne i normalfallet. Jag har fortfarande efter alla år inte tröttnat på deras blå kulör med dragning åt det violetta.

Bordet är ett supercirkel-bord i björk av Bruno Mathsson och Piet Hein med spännben av kromat stål. Skulle jag framöver vilja ha det som soffbord är det lätt ordnat eftersom jag även har de lägre benen och vitsen med spännbenen är ju att de kan lätt bytas ut.

Alla de funktioner som behövs ryms i min ateljé: skriv- och ritbord, konferens, vila, datorarbetsplats, förvaring.


På tidiga höst- och och vårmorgnar har rummet den här spännande ljussättningen när solen lyser upp de cirkelsågade och limfärgsmålade brädorna i taket. Den gillar jag skarpt!


4 kommentarer

相州梅沢庄

36 vyer av berget Fuji,   富嶽三十六景,   Fugaku Sanjūrokkei, är träsnitt av den japanske konstnären Katsushika Hokusai (1760 – 1849). Träsnitten föreställer berget Fuji, sedd från ett varierande platser under olika årstider och klimatförhållanden.
Det är säkerligen inte bara jag som fascineras av de vackra vyerna.

Detta träsnitt heter Umegawa, Sagami (相州梅沢庄 Soshū umezawanoshō).

Jag kan meddela att även hit till min del av världen har tranorna kommit nu våren 2017.

 


Lämna en kommentar

Ägg-ägg-ägg-uppå-tårta


Se så fin höna gjord av återbrukade plastkassar står på blombordet i salen. Den har hängt med några år nu – tack för den ML!

Att plocka fram hönan och baka årets påsktårta är två av alla goda ting som denna påsk inneburit. Påsken blir olika från år till år eftersom jag inte bundit upp mig med så många traditioner. Men oberoende av väder är det alltid vår i luften. Det är väl ljuset som gör det.


4 kommentarer

Åholmen






Det blev en vårpromenad med en kompis, ett flanerande i Åholmens naturpark. Blåsippor och tibast var det färgstarkaste vi såg och några tidigt utslagna vitsippor lyste upp fjolårslöven och vildsvinsböket. Parkanläggning vid Mälaren har sina rötter i Linnés naturtämjande 1700-tal med vitrappad Linnépaviljong och minnesstele över Linné. Det var den naturparken vi besökte med kaffekorg, belägen längs vägen mellan Eskilstuna och Västerås precis norr om klaffbron vid Kvicksund – en gång lyriskt beskriven i den sentida dikten ”Lycksalighetens ö”. Dikten är väldigt högtravandemnjjjjjjjjjjjjjjjjjbnnnnnnnnnn (kattkliv på tangentbord) och inte riktigt i min smak men vill beskriva känslan av att tvingas sälja sin favoritplats på jorden. Tänker på hur det ska bli när jag blir tvungen att lämna mitt Universum. Åholmen ägs sedan 1913 av svenska staten.

 

Han går en dag och tar farväl
av det, som varit hans.
Vi kunna se gestalten väl
i sommarsolens glans.
En gammal man med skrumpen kind
och styv och knäsvag gång,
han sätter sig vid Stora Lind
och lyss till binas sång.
En man, som går från gård och grund
och vet han snart skall dö,
förvisso kallar denna lund
Lycksalighetens Ö.
*
Den allra sista dagen led.
Han måste fara hän,
men i sin packning tar han med
ett fång av unga trän,
som sprungit ur hans egen mark
och trotsat köld och snö
och örter från hans Åholmspark,
Lycksalighetens Ö.
En man, som inte hoppas stort
för med sig bort till fjärran ort
sin egen hembygds doft.
*
Hans hembygds doft är samma än
men är för andra kär.
Vår hembygds doft – så känn och känn
hur jorden doftar här
och hör på trädens sommarsus,
som aldrig stillnar av,
och se hur brisen dansar ljus
på slättens sädeshav!
Ur varje sus och varje ton,
som till vårt hjärta nå,
vi känna här i sommarron
de dödas hjärtan slå.
Gunnar Mascoll Silfverstolpe, 1928