Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


Lämna en kommentar

Sommarens mitt

 

Lite kallt var det allt på sommarmitten, men uppehåll. Inne i magasinet var det varmt och solen visade sig på kvällen och förgyllde rummet.

Det var svårt att hitta ängsblommor och gräsvippor till dukningen, gräset står brungult på gården. Utblommat och övermoget. Det gröna fick bli ormbunksfång och vinrankor. Blomsterfägringen i rabatterna var inte så alltför riklig i år – nickande vallmoblommor i rött, vitt och rosa plockade jag in. Vinrankorna i flytande blått på tallrikarnas bräm fick utgöra blomsterkransar till oss midsommarfirare.

 


2 kommentarer

Minnesmärke


Ser ni den gråbruna plåtytan ovanför fönstret på sädesmagasinet? Det är en medvetet sparad plåt av den sort som hela magasinsbyggnaden var täckt med då jag flyttade hit. Det såg inte alls kul ut. Plåtinklädnaden är sedan länge avlägsnad, fasaderna slamfärgade i rött precis som tidigare, ordningen är återställd. Men jag ville ha kvar ett fragment av hur det såg ut en gång. Därför sitter plåtbiten där överst på gavelspetsen. För att påminna om hur det en gång var och vad som trots allt har gjorts.

Det kan ju tilläggas att nästan alla hus här i Universumet var inplåtade, men de övriga med röd plåt. I ett par decennier har plåten faktiskt skyddat panelen, under den tid som gården inte var permanent bebodd.


1 kommentar

Tjärade ytor

Härom veckan visades något som jag tyckte var märkligt i ett av programmen i serien ”Det sitter i väggarna”. Porten till en äldre timrad tionde-lada skulle tjäras. Jamen, det är ju inte alls märkligt i sig. Men byggnadsantikvarien började med att skrapa bort de lager med tjära som var påstruken sedan länge. Jag antar att det var trätjära, något annat nämndes inte. Därefter penslades ny tjära på.

Min uppfattning är att trätjärade ytor skyddar underliggande trä allt bättre och bättre ju tjockare lager tjära som kommer därpå. Skrapa behöver man göra först om t ex stenkolstjära använts, eller för den delen svart målarfärg. Stenkolstjära kan göra att träet under kan rötskadas. Men att detta skulle vara anledningen till skrapningen sades inget om, så därför blev förvåningen stor över bortskrapningen.

Här ger tjäran bra skydd, ett tjockt och många lager på en klockstapel. Droppbildningar är inget problem utan snarare ett bra skydd då det gäller trätjära på träytor. Skrapning undanbedes.

Tjärad kyrkport. Längst till höger syns det att det är tjärat i många lager.



De tre nedersta bilderna är från de egna portarna. Här på gården finns fyra som jag brukar tjärstryka. Jag önskar mig ett tjockt skyddande skikt med tiden. Tjärningen genomförs en varm sommardag men helst inte med direkt solsken på portarna, för då flyter tjäran lättare neråt och bort. Burken med trätjära låter jag dock stå en tid innan direkt i solgasset för uppvärmning.


1 kommentar

Haspen på


Titta vilket fint urtag i dörrfodret för att kunna lägga haspen på och stänga dörren till utedasset. Det var en liten notering jag gjorde under en utflykt till ett kulturreservat i Mellansverige.  Bilden visar också att även det vi idag anser är ”felaktiga material” (färgtyp och dörrblad) kan ha kulturhistoriskt värde.


6 kommentarer

Rött – nytt och nött

Jag tog ett par halvdagar sista semesterveckan för att rödfärga delar av ekonomibyggnaderna. Att måla någon eller några få fasader varje år gör inte arbetet med målning betungande alls.


Sädesmagasinets baksida ovan blev rödare, likaså tvättstugan/drängkammarens baksida (inte på bild).


Mjölkrummets ena knut har haft vita knutbrädor till nu. Andra sidan byttes långt tidigare. Nu byttes även denna knut ut och rödfärgades precis som mjölkrummets framsida. De andra sidorna målades för ett par år sedan.

Har grubblat över om jag bestämt rätt som tagit bort de vita knutarna på magasin och drängkammare. Alla har de varit vita enligt gamla foton. Att färga dem röda är att göra gården ”aendnu gamblare”. Så bestämde jag för ett antal år sedan – föll för den rådande trenden inom byggnadsvården. Och visst, upplevelsen av gårdsbildningen är enhetligare. Likväl är det inte ursprungligt.
Med bestämdhet vet jag dock att fönsterbågarna inte ska målas ockragula, det blir för mycket 1700-talsfärgsättning på en nationalromantisk bondgård från 1910 ;-)  Nog finns det en tendens till antikisering inom byggnadsvården kan jag tycka. Själv är jag oerhört glad över att vackra kilsågade och såpskurade golv inte är allenarådande i alla möjliga miljöer utan att t ex gamla linoleummattor verkar få genomslag och därmed bevaras.


Sen var det detta med ladugårdsgaveln…  Eftersom jag har viss tveksamhet inför det alltför ”perfekta”, det helt nymålade, något där allt är likartat, har jag väntat och funderat med att måla gaveln ända sedan den röda plåten togs bort långt innan jag började blogga.  Bestämde mig för att stega upp på mjölkrummets tak och bara måla vindskivorna rödare. De är breda eftersom vasstaket ligger kvar under lerteglen. I samma veva sågade Halvan av en ekgren som hängde ner på teglet samt bytte ut trasiga tegelpannor på ladugårdstaket


Här har jag prövat lite duttvis för att se effekten och för att se om jag skulle nå hela vägen upp till nock utan en stege på lutande mjölkrumstaket.


Jag nådde ända upp men för säkerhets skull tog jag en liten burk färg ifall jag skulle spilla ut.


Klart. Jag ser skillnaden man antagligen inte så många fler. Och nej, gavelbrädorna får anstå. Den ljusaste av dem är en bräda av lövträ. Färgen på gavelröst et är med stor sannolikhet målad på 50-talet.


Så plockade jag in en bukett i varma färger. Rött är skönt!


3 kommentarer

Punkt av ro

Det ska vara sommarnatt.
En lång vit skymning som bryts i dag.
Det ska spelas piano på radion.
Oändligt försiktigt.
Kanske det vackraste Chopin har gjort.
Det ska ticka av klockor i köket.
En vas med alla sommarens blommor
ska stå på bordet.
Ute i skogen ska en ensam nattviol växa
och jag skall lukta på den.

Det ska vara sommarnatt.
Ett glas gyllene vin
ska stå odrucket framför mig.
Det ska finnas en punkt av ro.
En liten plats som heter här.
Jag ska sitta där. Själva luften
ska vara av piano. Ett stilla fall
av toner.

Det ska vara sommarnatt.
En genomskinlig enkelhet
ska vara genom alla fönster.
En särskild
vit tystnad.

Elisabeth Rynell


2 kommentarer

Nocktegel eller inte

Den här sortens nock har vi på alla tegeltak i Universumet utom på bostadshuset där vi har en nockhuv av brädor. Men det är ganska svårt att fotografera då våra tak är rätt höga. Igår körde jag förbi en fin låg uthuslänga och då stannade jag för att fotografera.

Det ena takfallets tegel rår över det andra, skjuter upp en bit över. Inga nockegel så långt ögat kan se.


Den här lagården passerar jag ganska ofta. Den äldsta halvan av taket saknar nocktegel.

* Den äldsta delen till höger är uppförd med tuktad natursten och tvåkupigt taktegel utan nocktegel
* Den senare delen är byggd av tegel som putsats. Tak med tvåkupigt tegel med nocktegel.

Den här typen av nock med överskjutande tegel är försvinnande. I den för övrigt mycket läsvärda lilla skriften Lantbrukets byggnader – bebyggelse på den sörmländska landsbygden utgiven av Sörmlands museum och Länsstyrelsen i Södermanland finns något nämnt om  den här tidiga variationen av nocklösning. Inte heller i Så renoveras torp och gårdar eller i Stora boken om byggnadsvård.



Nock med överskjutande tegel har varit vanlig i Mälardalen där tegeltak tidigt kom i bruk. Spridning i övriga landsändar har jag inte forskat i men vet att i Norrland förekommer den inte alls.
Visst, jag har skrivit om den här konstruktionen förut:

Absoluta toppen
Lagt tak ligger


På längan jag fotade igår pågår byte av takmaterial och kunskapen om hur tegeltak förr lades suddas ut med tiden. Men – jag fortsätter vurma för udda, lokala byggnadstraditioner!