Mitt Universum

Om byggnadsvård med kulturhistoria.


3 kommentarer

Punkt av ro

Det ska vara sommarnatt.
En lång vit skymning som bryts i dag.
Det ska spelas piano på radion.
Oändligt försiktigt.
Kanske det vackraste Chopin har gjort.
Det ska ticka av klockor i köket.
En vas med alla sommarens blommor
ska stå på bordet.
Ute i skogen ska en ensam nattviol växa
och jag skall lukta på den.

Det ska vara sommarnatt.
Ett glas gyllene vin
ska stå odrucket framför mig.
Det ska finnas en punkt av ro.
En liten plats som heter här.
Jag ska sitta där. Själva luften
ska vara av piano. Ett stilla fall
av toner.

Det ska vara sommarnatt.
En genomskinlig enkelhet
ska vara genom alla fönster.
En särskild
vit tystnad.

Elisabeth Rynell

Annonser


3 kommentarer

1 juni och jag känner mej generad


Jag känner mej blyg och lite generad över allt det fina som snabbt kommit fram ur sina gömslen. Som kommer varje år. Men som ändå  känns nytt för mej. Jag har fotat vinrankans rodnande blad förr, ändå gör jag det igen. Varför? Det är ju samma gamla växt vars liv är cykliskt och förutbestämt. Jag förstår Aspenströms dikttanke.

Bondsyréner

Första sommardagen och syréner:
skamsna vänder sig byborna bort,
ännu inte vanda vid det sköna.
I mörkningen smyger de ut,
bryter fumligt några kvistar.

Werner Aspenström


2 kommentarer

Aprilväder




Det kom en hagelskur igår som trummade mot tegeltaket. Vita kulor kom farande i luften. Jag sprang ut i perennträdgården för att se till de tulpaner som slagit ut. De röda var hopslagna men de vita ”Concerto”, som är på upphällningen, var utslagna och tog emot hagelkornen i sina blombladshöljen.

I morse var haglet smält sedan länge och några pistiller var avslagna. Så kan det gå.
Men snart nog blommar ännu fler sorters tulpaner och lökväxter här. Det ska bli härligt att se.

Trots sin myckna lynnighet älskar jag april med sin revolutionära väderlek. Mycket!!!

JEG VELGER MEG APRIL!

Jeg vælger mig april!
i den det gamle falder,
i den det ny får fæste;
det volder lidt rabalder-
dog fred er ej det bedste,
men at man noe vil.

Jeg vælger mig april,
fordi den stormer, fejer,
fordi den smiler, smelter,
fordi den ævner ejer,
fordi den kræfter vælter-
-i den blir somren til!

Bjørnstjerne Bjørnson
1832-1910

 


4 kommentarer

Åholmen






Det blev en vårpromenad med en kompis, ett flanerande i Åholmens naturpark. Blåsippor och tibast var det färgstarkaste vi såg och några tidigt utslagna vitsippor lyste upp fjolårslöven och vildsvinsböket. Parkanläggning vid Mälaren har sina rötter i Linnés naturtämjande 1700-tal med vitrappad Linnépaviljong och minnesstele över Linné. Det var den naturparken vi besökte med kaffekorg, belägen längs vägen mellan Eskilstuna och Västerås precis norr om klaffbron vid Kvicksund – en gång lyriskt beskriven i den sentida dikten ”Lycksalighetens ö”. Dikten är väldigt högtravandemnjjjjjjjjjjjjjjjjjbnnnnnnnnnn (kattkliv på tangentbord) och inte riktigt i min smak men vill beskriva känslan av att tvingas sälja sin favoritplats på jorden. Tänker på hur det ska bli när jag blir tvungen att lämna mitt Universum. Åholmen ägs sedan 1913 av svenska staten.

 

Han går en dag och tar farväl
av det, som varit hans.
Vi kunna se gestalten väl
i sommarsolens glans.
En gammal man med skrumpen kind
och styv och knäsvag gång,
han sätter sig vid Stora Lind
och lyss till binas sång.
En man, som går från gård och grund
och vet han snart skall dö,
förvisso kallar denna lund
Lycksalighetens Ö.
*
Den allra sista dagen led.
Han måste fara hän,
men i sin packning tar han med
ett fång av unga trän,
som sprungit ur hans egen mark
och trotsat köld och snö
och örter från hans Åholmspark,
Lycksalighetens Ö.
En man, som inte hoppas stort
för med sig bort till fjärran ort
sin egen hembygds doft.
*
Hans hembygds doft är samma än
men är för andra kär.
Vår hembygds doft – så känn och känn
hur jorden doftar här
och hör på trädens sommarsus,
som aldrig stillnar av,
och se hur brisen dansar ljus
på slättens sädeshav!
Ur varje sus och varje ton,
som till vårt hjärta nå,
vi känna här i sommarron
de dödas hjärtan slå.
Gunnar Mascoll Silfverstolpe, 1928


1 kommentar

Marsvår


Skogspromenad bland vårens första blåsippor.

Marssolen skapar de där typiska skarpa skuggorna av träd utan löv. Och vilken tur att det finns massa mossa i gräset hemmavid så det genast skimrar i grönt när snön smält bort.

 

Mot våren

Dagarna börjar bli längre, det är tydligt att
året har vänt.
Tänk, det enda som aldrig blir gammalt är sådant
som alltid har hänt.
Det enda som aldrig känns tjatigt är sådant man
alltid har känt.

Alf Henriksson, 1971


Lämna en kommentar

Långsamt

En alltför sällan avlyssnad våglängd:
det långsamma.
Bli sittande en timme i någons kök,
vända än en gång på några få repliker,
blanknötta som gamla bordsknivar.
Ta först nästa buss, om någon alls.
Bli kvar i lommens rop, då bara ekot
återstår.

Alla dessa dagar när ingenting
slår ut i blom förrän nästa dag.
Då myrorna med sina långsamma,
tunna fötter är det enda som håller
länder samman och på plats.

Per Helge
ur ”I rågången

coffe-understands-elephant-journal-23-feb-2017
Från @elephantjournal 23 feb 2017