Mitt Universum

Om byggnadsvård med kulturhistoria.


2 kommentarer

Aprilväder




Det kom en hagelskur igår som trummade mot tegeltaket. Vita kulor kom farande i luften. Jag sprang ut i perennträdgården för att se till de tulpaner som slagit ut. De röda var hopslagna men de vita ”Concerto”, som är på upphällningen, var utslagna och tog emot hagelkornen i sina blombladshöljen.

I morse var haglet smält sedan länge och några pistiller var avslagna. Så kan det gå.
Men snart nog blommar ännu fler sorters tulpaner och lökväxter här. Det ska bli härligt att se.

Trots sin myckna lynnighet älskar jag april med sin revolutionära väderlek. Mycket!!!

JEG VELGER MEG APRIL!

Jeg vælger mig april!
i den det gamle falder,
i den det ny får fæste;
det volder lidt rabalder-
dog fred er ej det bedste,
men at man noe vil.

Jeg vælger mig april,
fordi den stormer, fejer,
fordi den smiler, smelter,
fordi den ævner ejer,
fordi den kræfter vælter-
-i den blir somren til!

Bjørnstjerne Bjørnson
1832-1910

 


4 kommentarer

Åholmen






Det blev en vårpromenad med en kompis, ett flanerande i Åholmens naturpark. Blåsippor och tibast var det färgstarkaste vi såg och några tidigt utslagna vitsippor lyste upp fjolårslöven och vildsvinsböket. Parkanläggning vid Mälaren har sina rötter i Linnés naturtämjande 1700-tal med vitrappad Linnépaviljong och minnesstele över Linné. Det var den naturparken vi besökte med kaffekorg, belägen längs vägen mellan Eskilstuna och Västerås precis norr om klaffbron vid Kvicksund – en gång lyriskt beskriven i den sentida dikten ”Lycksalighetens ö”. Dikten är väldigt högtravandemnjjjjjjjjjjjjjjjjjbnnnnnnnnnn (kattkliv på tangentbord) och inte riktigt i min smak men vill beskriva känslan av att tvingas sälja sin favoritplats på jorden. Tänker på hur det ska bli när jag blir tvungen att lämna mitt Universum. Åholmen ägs sedan 1913 av svenska staten.

 

Han går en dag och tar farväl
av det, som varit hans.
Vi kunna se gestalten väl
i sommarsolens glans.
En gammal man med skrumpen kind
och styv och knäsvag gång,
han sätter sig vid Stora Lind
och lyss till binas sång.
En man, som går från gård och grund
och vet han snart skall dö,
förvisso kallar denna lund
Lycksalighetens Ö.
*
Den allra sista dagen led.
Han måste fara hän,
men i sin packning tar han med
ett fång av unga trän,
som sprungit ur hans egen mark
och trotsat köld och snö
och örter från hans Åholmspark,
Lycksalighetens Ö.
En man, som inte hoppas stort
för med sig bort till fjärran ort
sin egen hembygds doft.
*
Hans hembygds doft är samma än
men är för andra kär.
Vår hembygds doft – så känn och känn
hur jorden doftar här
och hör på trädens sommarsus,
som aldrig stillnar av,
och se hur brisen dansar ljus
på slättens sädeshav!
Ur varje sus och varje ton,
som till vårt hjärta nå,
vi känna här i sommarron
de dödas hjärtan slå.
Gunnar Mascoll Silfverstolpe, 1928


1 kommentar

Marsvår


Skogspromenad bland vårens första blåsippor.

Marssolen skapar de där typiska skarpa skuggorna av träd utan löv. Och vilken tur att det finns massa mossa i gräset hemmavid så det genast skimrar i grönt när snön smält bort.

 

Mot våren

Dagarna börjar bli längre, det är tydligt att
året har vänt.
Tänk, det enda som aldrig blir gammalt är sådant
som alltid har hänt.
Det enda som aldrig känns tjatigt är sådant man
alltid har känt.

Alf Henriksson, 1971


Lämna en kommentar

Långsamt

En alltför sällan avlyssnad våglängd:
det långsamma.
Bli sittande en timme i någons kök,
vända än en gång på några få repliker,
blanknötta som gamla bordsknivar.
Ta först nästa buss, om någon alls.
Bli kvar i lommens rop, då bara ekot
återstår.

Alla dessa dagar när ingenting
slår ut i blom förrän nästa dag.
Då myrorna med sina långsamma,
tunna fötter är det enda som håller
länder samman och på plats.

Per Helge
ur ”I rågången

coffe-understands-elephant-journal-23-feb-2017
Från @elephantjournal 23 feb 2017


Lämna en kommentar

Snöflingors dans

På bilden syns ett försök till konkretisering av dalande snöflingor. Nu dansar de igen här, kallt och vackert är det. Jag är glad så länge det är kallt och vitt. I en dikt från förr kunde det bli väldigt högstämt.
dalande-snoflingor-nk

Ned genom rymden
stjärnigt de sväva.
Mönster i fjunig
dallring de väva.
Marken de pälsa, –
veckas i fållar,
knypplas i spetsar,
kullras i bollar.

Vita och kyliga,
flocktätt de glida.
Kyrkstilla blir det,
helgtyst vida,
liksom i kyrkan
då psalmen slutat
och folket i stilla
andakt sig lutat.

Nu sjunker i själen
vinterblida;
nu ut den har gråtit
sin senhöstkvida.
I känslornas skrymslen
det töar och droppar –
till frostro vid doften
av isrosknoppar.

Och timmar, som svept sig
likt senhösttåga
och virvlat i sjuklig
stämningsråga
likt prunkande höstblad, –
som vita, svala,
mjuka flingor
över mig dala.

Ola Hanson


2 kommentarer

Ljusets ankomst

electric_light

Bereden väg för Herran! Berg, sjunken, djup, stån opp.
Han kommer, han som fjärran var sedd av fädrens hopp.
Rättfärdighetens förste, av Davids hus den störste.
Välsignad vare han som kom i Herrens namn.

Guds folk, för dig han träder, en evig konung opp.
Strö palmer, bred ut kläder, sjung ditt uppfyllda hopp.
Guds löften äro sanna, nu ropa: Hosianna!
Välsignad vare han som kom i Herrens namn.

Gör dina portar vida för Herrens härlighet.
Se, folken kring dig bida att nå din salighet.
Kring jordens länder alla skall denna lovsång skalla:
Välsignad vare han som kom i Herrens namn.

Ej kommer han med härar och ej med ståt och prakt;
Dock ondskan han förfärar i all dess stolta makt.
Med Andens svärd han strider och segrar, när han lider.
Välsignad vare han som kom i Herrens namn.

O folk, från Herren viket i syndig lust och flärd,
Giv akt, det helga riket ej är av denna värld,
Ej av dess vise funnet, ej av dess hjältar vunnet.
Välsignad vare han som kom i Herrens namn.

Den tron, som han bestiger, är i hans Faders hus.
Det välde han inviger är kärlek blott och ljus.
Hans lov av späda munnar blott nåd och frid förkunnar.
Välsignad vare han som kom i Herrens namn.

Jerusalem är öde, dess tempel fallit ner.
Dess präster äro döde, dess spira är ej mer.
Men Kristi rike varar och sig alltmer förklarar.
Välsignad vare han som kom i Herrens namn.

Musik traditionell
Text: F.M. Franzén

Det blev lite fladdrigt och märkligt och fullt upp med kultur att insupa och bortlämnad dator till den första advent som var. Så jag tar upp adventlyckan denna andra advent istället. En funkisinspirerad advent, åh så jag gillar det! Och den fina psalmen ”Bereden vägför Herran! Vilken grej ihop :-)


6 kommentarer

Sent i november

nyakers
December närmar sig med stormsteg, pepparkakeätandet har börjat. Igår, söndag, räfsade vi löv. Ovanligt sent och ovanligt blött eftersom en omgång snö har täckt marken och sen smält. Det gör det lite besvärligare att räfsa och den dra bort löven till lövkomposten. Vinbärsbuskarna förnyas. Kökslandet är rensat. Jag fick även ner några lökar i perennträdgården. Marken här runt om plöjs just nu och den fårade jorden är så vacker.

I veckan gick jag på en föreläsning om gårds- och torpforskning och för övrigt strular min dator och det är aldrig kul. Igår kväll hittade jag den här dikten när jag letade efter en annan i min lyrikhylla.

 

Minnets åkrar

Från huset ser jag åkrar och fält, i alla väderstreck. Jag känner bönderna som brukar dem, Deras föregångare träffade jag aldrig, men historierna om dem har jag hört. Längre bakåt i tiden tystnar också berättelserna, kvar blir enstaka namn. Borta är likaså böndernas hustrur, deras barn, deras pigor och drängar, deras djur. Allt deras tal och alla deras tankar har försvunnit, sjunkit ner i mörker och mull.

Ur åkern återvänder från gång till annan de gamla, för längesedan använda redskapen. Stenyxor vänds upp av harv och plog i större mängd än på andra ställen i trakten.

Om alla de bönder som under femtio sekel odlat dessa åkrar och fält samlades, på en och samma gång, hos dagens gårdsbrukare! Inget hus vore stort nog, de finge trängas på någons gårdsplan. I sina högst olika klädedräkter skulle de stå där och glo på varandra, och frånsprungna för längesedan av sin egen tids språk och skulle de flesta inte kunna förstå vad de andra sa.

Men om de ställde upp sig i rad, efter ålder, då skulle talet löpa, från den förste till den andre, från honom till den tredje och så vidare, och så kunde de berätta sina historier från den ena änden till den andra av den långa kedjan av människor. Den allra äldste bondens historia skulle låta helt annorlunda i den nu levande bondens mun, men det vore ändå samma berättelse.

Så har minnet vandrat sina vägar genom den långa raden av mänskliga kärl, och kanske bevarar dagens historier ännu rester av de allra äldsta böndernas hågkomster.

Jorden är den samma.

Ur RASP av Per Helge