Mitt Universum

Om byggnadsvård med kulturhistoria.


Lämna en kommentar

Långsamt

En alltför sällan avlyssnad våglängd:
det långsamma.
Bli sittande en timme i någons kök,
vända än en gång på några få repliker,
blanknötta som gamla bordsknivar.
Ta först nästa buss, om någon alls.
Bli kvar i lommens rop, då bara ekot
återstår.

Alla dessa dagar när ingenting
slår ut i blom förrän nästa dag.
Då myrorna med sina långsamma,
tunna fötter är det enda som håller
länder samman och på plats.

Per Helge
ur ”I rågången

coffe-understands-elephant-journal-23-feb-2017
Från @elephantjournal 23 feb 2017


Lämna en kommentar

Snöflingors dans

På bilden syns ett försök till konkretisering av dalande snöflingor. Nu dansar de igen här, kallt och vackert är det. Jag är glad så länge det är kallt och vitt. I en dikt från förr kunde det bli väldigt högstämt.
dalande-snoflingor-nk

Ned genom rymden
stjärnigt de sväva.
Mönster i fjunig
dallring de väva.
Marken de pälsa, –
veckas i fållar,
knypplas i spetsar,
kullras i bollar.

Vita och kyliga,
flocktätt de glida.
Kyrkstilla blir det,
helgtyst vida,
liksom i kyrkan
då psalmen slutat
och folket i stilla
andakt sig lutat.

Nu sjunker i själen
vinterblida;
nu ut den har gråtit
sin senhöstkvida.
I känslornas skrymslen
det töar och droppar –
till frostro vid doften
av isrosknoppar.

Och timmar, som svept sig
likt senhösttåga
och virvlat i sjuklig
stämningsråga
likt prunkande höstblad, –
som vita, svala,
mjuka flingor
över mig dala.

Ola Hanson


2 kommentarer

Ljusets ankomst

electric_light

Bereden väg för Herran! Berg, sjunken, djup, stån opp.
Han kommer, han som fjärran var sedd av fädrens hopp.
Rättfärdighetens förste, av Davids hus den störste.
Välsignad vare han som kom i Herrens namn.

Guds folk, för dig han träder, en evig konung opp.
Strö palmer, bred ut kläder, sjung ditt uppfyllda hopp.
Guds löften äro sanna, nu ropa: Hosianna!
Välsignad vare han som kom i Herrens namn.

Gör dina portar vida för Herrens härlighet.
Se, folken kring dig bida att nå din salighet.
Kring jordens länder alla skall denna lovsång skalla:
Välsignad vare han som kom i Herrens namn.

Ej kommer han med härar och ej med ståt och prakt;
Dock ondskan han förfärar i all dess stolta makt.
Med Andens svärd han strider och segrar, när han lider.
Välsignad vare han som kom i Herrens namn.

O folk, från Herren viket i syndig lust och flärd,
Giv akt, det helga riket ej är av denna värld,
Ej av dess vise funnet, ej av dess hjältar vunnet.
Välsignad vare han som kom i Herrens namn.

Den tron, som han bestiger, är i hans Faders hus.
Det välde han inviger är kärlek blott och ljus.
Hans lov av späda munnar blott nåd och frid förkunnar.
Välsignad vare han som kom i Herrens namn.

Jerusalem är öde, dess tempel fallit ner.
Dess präster äro döde, dess spira är ej mer.
Men Kristi rike varar och sig alltmer förklarar.
Välsignad vare han som kom i Herrens namn.

Musik traditionell
Text: F.M. Franzén

Det blev lite fladdrigt och märkligt och fullt upp med kultur att insupa och bortlämnad dator till den första advent som var. Så jag tar upp adventlyckan denna andra advent istället. En funkisinspirerad advent, åh så jag gillar det! Och den fina psalmen ”Bereden vägför Herran! Vilken grej ihop :-)


6 kommentarer

Sent i november

nyakers
December närmar sig med stormsteg, pepparkakeätandet har börjat. Igår, söndag, räfsade vi löv. Ovanligt sent och ovanligt blött eftersom en omgång snö har täckt marken och sen smält. Det gör det lite besvärligare att räfsa och den dra bort löven till lövkomposten. Vinbärsbuskarna förnyas. Kökslandet är rensat. Jag fick även ner några lökar i perennträdgården. Marken här runt om plöjs just nu och den fårade jorden är så vacker.

I veckan gick jag på en föreläsning om gårds- och torpforskning och för övrigt strular min dator och det är aldrig kul. Igår kväll hittade jag den här dikten när jag letade efter en annan i min lyrikhylla.

 

Minnets åkrar

Från huset ser jag åkrar och fält, i alla väderstreck. Jag känner bönderna som brukar dem, Deras föregångare träffade jag aldrig, men historierna om dem har jag hört. Längre bakåt i tiden tystnar också berättelserna, kvar blir enstaka namn. Borta är likaså böndernas hustrur, deras barn, deras pigor och drängar, deras djur. Allt deras tal och alla deras tankar har försvunnit, sjunkit ner i mörker och mull.

Ur åkern återvänder från gång till annan de gamla, för längesedan använda redskapen. Stenyxor vänds upp av harv och plog i större mängd än på andra ställen i trakten.

Om alla de bönder som under femtio sekel odlat dessa åkrar och fält samlades, på en och samma gång, hos dagens gårdsbrukare! Inget hus vore stort nog, de finge trängas på någons gårdsplan. I sina högst olika klädedräkter skulle de stå där och glo på varandra, och frånsprungna för längesedan av sin egen tids språk och skulle de flesta inte kunna förstå vad de andra sa.

Men om de ställde upp sig i rad, efter ålder, då skulle talet löpa, från den förste till den andre, från honom till den tredje och så vidare, och så kunde de berätta sina historier från den ena änden till den andra av den långa kedjan av människor. Den allra äldste bondens historia skulle låta helt annorlunda i den nu levande bondens mun, men det vore ändå samma berättelse.

Så har minnet vandrat sina vägar genom den långa raden av mänskliga kärl, och kanske bevarar dagens historier ännu rester av de allra äldsta böndernas hågkomster.

Jorden är den samma.

Ur RASP av Per Helge


5 kommentarer

Spöklikt eller…

Gastarnas tillhåll och spökenas plats.
allhelgona
Nej, så känns det inte på kyrkogården – vare sig det är vår eller Alla helgons dag. Tvärtom.

Åkte ut igår till den välskötta kyrkogården strax utanför den lilla staden för att se om blåsten släckt ljuslyktan men se den lyste fortfarande med jämn låga. Graven, där de tidigare invånarna i mitt Universum ligger begravda, finns i en gammal del av kyrkogården där det inte brinner så många lyktor som på bilden, men desto tydligare ser man varje ljuspunkt. Jag trivs på vackra kyrkogårdar.

”Sköt om ditt liv, spill intet bort,
spar härpå ingen möda!
Vi lever så förbannat kort
och är så länge döda.”        

                Piet Hein


3 kommentarer

Första snön

skuggspel-i-farstun
Idag föll första snön, snöflingorna rusade förbi i snålblåsten. När jag öppnade dörren från ateljén höll jag på följa med den i vindbyn. Idag brinner elden i kaminen hela dagen. För mej är det något speciellt med första snön som faller. Skriver jag inte upp det i vanliga almanackan med lingonkrans så nämner jag det på den här bloggen som jag gör nu. Snön är lika skir som skuggorna på farstuväggens pärlspont.

En enda budbärare
leds till gästrummet –
kylan
    Kyrorai


Lämna en kommentar

Skördetid

Efter att ha haft en härlig senvår och sommar med sädesfält runt hela gården är nu vetet skördat. Plötsligt kan man röra sig fritt över större ytor. Och lite längre bort står ett stort vackert havrefält fortfarande otröskat. Att bo vid brukad mark är en ynnest och inget man ska ta för givet. Syrsorna spelar ihärdigt i de varma, mörka och klara kvällarna.
skordat-2016

Halvtre på natten
slutar gräshopporna spela
fäller ihop och drar hem
Stjärnorna hänger kvar
dom har ingen annanstans
att ta vägen

Leif Nylén (1939-2016)

skordat-sept-2016

.