Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


2 kommentarer

Ishinna

Finfin vy på väg hemåt från nordligare trakter.

Kom efter att ha lagt ut bilden på en dikt som kan passa:

Öar
Öar
Öar där man aldrig kommer att lägga till
Öar där man aldrig kommer att gå i land
Öar täckta av växtlighet
Öar hopkrupna som jaguarer
Öar tysta
Öar stilla
Öar oförglömliga och utan namn
Jag kastar mina skor överbord för att jag skulle
gärna vilja komma till er

Ur Reseanteckningar av Blaise Cendrar, 1924


4 kommentarer

Stjärnskuggor

Solens strålar kl 14.59
Solens strålar kl 15.07

I år har det inte funnits möjlighet att fotografera stjärnskuggan i ateljén på grund av solbrist. Men jag tar fram och tittar på bilderna från tidigare och blir glad av stjärneffekten i hörnet som den lågt stående solen ger. Här är två av stjärnskuggorna som jag tidigare fångat.

D E C E M B E R

Den första snön liknade
det sista smöret, utskrapat
över markens hårda bröd

Adventsstjärnorna tindrade
i himlens avlägsna förort

Leif Nylén


2 kommentarer

Jordbruk

Wow, en dag utan duggregn, utan dis, utan en gnutta sol, kompakt mulet precis hela dagen men med lagom temperatur. Dagen som vi väntat på kom äntligen igår, söndag.

Äntligen kunde kökslandet grävas om. Undrar just om vi fått vänta så här länge något tidigare år… En vecka till första advent! Förutom grävning i landet fick jag bort en del vissna blad i rabatter och vitlöksklyftorna kom i jorden och palsternackorna kom upp ur den. Gissa om det känns i kroppen att här grävts – det känns jättebra!

Där nere fortsätter daggmaskarna sin id, de var många som blev synliga vid grävningen. Snart nog hoppas jag att de måste ta sig djupare ner för att undvika tjälen, dessa små hjälpsamma nedbrytare och jordförbättrare.

DAGGMASKEN av Harry Martinson

Vem vördar daggmasken,
odlaren djupt under gräsen i jordens mull,
Han håller jorden i förvandling.
Han arbetar helt fylld av mull,
stum av mull och blind.

Han är den undre, den nedre bonden
där åkrarna klädas till skörd,
Vem vördar honom,
den djupe, den lugne odlaren,
den evige grå lille bonden i jordens mull.


3 kommentarer

Rönnen

Storm
Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.


Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över trädet.

TOMAS TRANSTRÖMER


Lämna en kommentar

En bråkdel

Några av alla sommarens upplevelser: hembygdsmuseer med såll av kojuver med spenarna kvar, bössmedens attiraljer, skolplansch (plum-pa ic-ke i skrif-bo-ken!), blåbärsfingrar som sedan bakade blåbärskakor och kokade sylt av 2 kg blåbär som jag och våra långväga gäster plockade…

Byggnadsvård av torrdass, målning av invändiga fönsternischer och uthusportar var annat som blev utfört. Och än är sommaren inte slut – det gillas.

HAVET

Jag står framför havet.

Där är det.

Där är havet.

Jag tittar på det.

Havet. Jaha.

Det är som på Louvren.

GÖRAN PALM


Lämna en kommentar

Gräsvippor

mig tvingade ett grässtrå göra halt!
Ett enbent ting, ett envist ingenting
satte krokben för mig och mina två ben
(Werner Aspenström: Ur Milarepa och gräset

I en solig sommar genomkorsas gräset av
blomsterblickar av alla tänkbara slag
(Harry Martinson: Ur Utsikt från en grästuva)

Det är inte lätt att beskriva hur mycket jag tycker om gräs, grässtrån, gräsvippor… På foto syns den andra buketten gräsvimplar jag satt i oasis och vatten i år. Förutom de buketter jag torkat. HÄR är en finfin dikt om gräs.

Nu håller gårdens ängsmark på att mejas ner pö om pö med lie, även det en härlig tradition. Sen får gräs och ängsblommor torka till hö genom att vändas med räfsa. Då trillar blommornas fröer till marken och nya gror till nästa år igen.


Lämna en kommentar

Om sommaren

Midsommar. Textiltryck med formgivning av Gocken Jobs.

Om sommaren är ingen ko på isen
och blå åskmolnsbär finns att plocka i skogen.
Smultronen blöder mot tungan utan blodsmak.
Då är livet fullt sysselsatt
med att vara vad det är: ett paradisförsök.

Harry Martinson
Ur ”Längs ekots stigar”, 1978


1 kommentar

Diskbänksrealism

Nydiskat.

Det här är vår diskbänk och jag tycker om att stå där. Det blir många fina stunder med handdisk. Vid stora diskhögar hjälps vi åt med diskning och torkning med handduk för då räcker inte den dolda diskhyllan till, den finfina lösningen som lanserades av finskan Maiju Gebhard. Ibland så lagar vi lagar mat tillsammans och lyssnar på musik. Och avslutar måltiden med att sätta pannan på spisen och kokar kaffe. Visst är det fantastiskt att kunna tycka om en diskbänk. En sådan rostfri lyx.

Jag tänker även på Agnes som växte upp med att man fick hämta vatten ute på gården vid brunnspumpen. Som hade vedspis. Som hade utedass. Som fick en diskbänk med rinnande kallt vatten först på 1940-talet. Jag tänker på de människor som arbetat, ätit, sovit, levt och drömt i vårt kök. Och här står jag och är förnöjsam och tänker på dikter.

Och ömhet uppstod…
när jag bränt fast gröten
för femtielfte gången i den där djävla kastrullen
och jag smet från den
arg och trött och mordisk
och du sen diskade
och gnuggade rent hela kastrullhelvetet
så att när jag fann den igen
var den ren och blank som ett fiskfjäll.
Då mjuknade jag i ömhet för dej
mer än nånsin av en bukett röda rosor
som vi ändå alltid glömmer
att köpa varann.

Birgit Lönn



Lämna en kommentar

Vårdagjämning

Jordklotet går i spiral genom rymden sin bana
ty det tropiska året är oavbrutet på färd.
Att dess vårdagjämningar aldrig är likadana
är en sak som är viss i en oviss, föränderlig värld.

Människofunder kan åldras, ord kan bli nötta,
bilder kan få oss att gäspa, som var man vet.
Men på dagjämningspunkternas flykt skall vi
aldrig bli trötta
så länge på jorden det virvlar en mänsklighet.

Alf Henriksson, ur Aftonkvist 1966


2 kommentarer

Sista fågeln

Berta Hansson - Sista fågeln

I kväll landade ännu en fågel
på min uppspända målarduk.
En stor och vit.
Den allra sista.
Hur vet jag att den är min sista?
Jo, sånt tar man inte miste på.
Sånt känns i hjärtat och ryggmärgen.
Jag kämpade länge med färgen,
besegrade den svarta
med den vita.
När klockan i Maria Magdalena
slog tolv dova slag
lämnade jag staffliet för gott.
Satte punkt för mitt målarliv.
Utan självömkan, tror jag.
men givetvis med bävan.
Nu återstår bara att vänta.

Så skriver Berta Hansson, 1910-1994, om sin målning ovan.
Tänk att vara så medveten om sin begränsning och rakryggat acceptera den trots viss rädsla. Det tycker jag är stort. Fågeln målade Berta vid 81 års ålder och med nedsatt syn.

Berta Hansson är känd för sina barnporträtt. Hon arbetade först som lärare, kom senare att utbilda sig inom måleriet och blev erkänd konstnär.

.