Ett ljus om våren finns när mars knappt börjat här - ej någon annan årstid det ljusets like bär. EMILY DICKINSON
Kategori: ATELJÈN
Ateljéarbete
Strax efter millennieskiftet stod arbetet med ateljén klart och det tidigare hönshuset från 1924 blev ett rum att arbeta i. Många av byggnadsmaterialen som användes var återbrukade. Sen vidtog arbete med byggnadsvårdsprojekt i det egna lilla företaget, skissa, renrita, rita detaljer, göra arbetsbeskrivningar, inventeringar, bokföring, momsdeklarationer varje månad, fakturera, akvarellera ritningar, studera arkivmaterial och så väldigt mycket annat.
Äntligen fick jag en fast punkt efter att ha suttit först i drängkammaren sen i övervåningens kök.
Friheten av att ha ett ”eget arbetshus” kan aldrig överskattas.
Stjärnskugga
Till sist blev det sol och i och med det framträdde en stjärnskugga på faluröda väggen i ateljén. Men nu är julen slut för det är Tjugondedag-Knut.
Kvast och vippa
Inne i ateljén hänger en dammvippa av strutsfjädrar. Den används mest bara när spindeltrådar ska tas bort.
En handgjord björkriskvast hjälper till att hålla undan snön vid ateljéns entrédörr och den fyller sin uppgift väl. Den har tjänat sitt syfte många gånger denna december månad. Både vippan och kvasten är trevliga redskap.
Bleka solen
Ingen kan väl påstå att solen bleker interiörer just nu när vintersolståndet närmar sig. Men när solen står lågt på våren sätter jag upp solskydd av japanpapper med pressade växter för att bokryggarna inte ska ljusna trots allt. Vinrankan där utanför har då ännu inte fått sina blad, de som skyddar sommartid. Hur undviker ni solblekning?
Jag försöker ständigt undvika att textilier och papper blir blekta av solen. När jag lämnar fritidshuset ligger vita lakan över alla textilklädda möbler, bokhyllorna är avtäckta för att bokryggarna inte ska blekas. Att dra ner rullgardinerna ger ett alltför ödsligt intryck så det gör jag inte. Rummen med de där övertäckta möblerna känns som en uppsättning av Anton Tjechovs Körsbärsträdgården, i slutscenen där sommarhuset överges fyllt med sina vitdraperade möbler. Körsbärsträdgården är för övrigt en av mina favoriter bland teaterklassiker.
Borstbinderi
En kasse med gamla borstar kom fram härom dagen. En borstsamling som ingen av oss hittills brytt sig om, den bara finns här.
Tunelius borst- och penselfabrik i Tierp hade som mest 140 anställda. Verksamheten lades ner på 70-talet. Stockholms Borstbinderi AB, som bildades 1871, heter numera AB Kronborsten och finns i Vinslöv.
Förra veckan knäskurade jag ateljégolvet med såpa och vatten. Jag hade arbetsbyxor med knäskydd. Det tar bättre att knäskura med borste utan skaft, man får mer kraft i arm. Flera av borstarna i den gamla samlingen har hål för skaft, de som kallas levang. På fotot håller golvet på att torka, båda dörrarna är öppna för att påskynda torkningen. Att såpskura den här årstiden eller på våren passar bra ur torksynpunkt. Det luktar så gott när skurningen är klar, så gott att jag passade på att ha träff med bokvännerna här.
Här är två av de borstar jag valde mellan när jag skulle skura golvet. Den till höger är den S-formade nr 5318 från AB Kronborsten, den till vänster är spetsad i båda ändarna och utan varumärke. Jag valde den till vänster som är styvare och skrubbar ”bättre”, hårdare. Borstmaterial i sig är också väldigt intressant, det kan man läsa om här (Iris hantverk).
Dillkronor i vas
En ögonblicksbild från ateljén, min trivsamma arbetsplats
Solen faller in på bordsytan, dillkronorna ser ut att sväva. Ett nummer av Hem i Sverige från 60-talet ligger på bordet med Ulla Molin som redaktör och ansvarig utgivare. På bordet ligger även The Stones of Venice av John Ruskin.
Disiga dagar
Idag är det råkallt ute precis som igår. Vinrankan, som beskars i februari, ser död och stel ut.
Men det dröjer det inte alltför länge tills den får fina rosafärgade bladskott som sen börjar bre ut sig alldeles ostyrigt och ser ut så här på sensommaren. Kanske ger den även söta druvklasar ännu senare på hösten.
Adventsstjärnan
Den mig glad. Adventsstjärnan som jag en gång köpte till min ateljé, det hus här på gården som hade ett stort fönster utan spröjsar.
Det strålar en stjärna förunderligt blid, i öster på himlen hon står.
Hon lyst över världenes oro och strid i nära två tusende år.
När dagen blir mörk och när snön faller vit, då skrider hon närmre,
Då kommer hon hit och då vet man, att snart är det jul.
ur När det lider mot jul av Ruben Liljefors
Ett hålslag kan göra skillnad.
Rosa och vitt
Kritvitt
Röda kålrosor
Blänk
Knopparna på hurtsen blänker i höstsolen, solens återsken. De är tunga, genomgjutna och jag tycker lika bra om dem nu som då det begav sig. De sitter på ateljéns samtliga lådor och skåpluckor. En gång i tiden satt några av dem i mitt sista kök i Stockholm. Efter kompletteringsköp finns de nu här i Universumets ateljé och blänker funktionalism.
Mitt Universum 