Knopparna på hurtsen blänker i höstsolen, solens återsken. De är tunga, genomgjutna och jag tycker lika bra om dem nu som då det begav sig. De sitter på ateljéns samtliga lådor och skåpluckor. En gång i tiden satt några av dem i mitt sista kök i Stockholm. Efter kompletteringsköp finns de nu här i Universumets ateljé och blänker funktionalism.
Det är kylslaget ute och rimfrost på ateljéns enkelfasspont. Solen gör så att det glittrar. På andra sidan väggen är det varmt, skönt och ljust.
Igår kväll, lördag, när mörkret lägrat sig, tog vi en kort biltur för att se hur man arrangerat adventsfirandet med belysning. Vi kan väl säga att i Universumet njuter vi mörkret och har sparsamt med belysning utomhus eftersom vi vill kunna njuta stjärnhimmel och månsken. Inga ljusslingor bara en stiliserad adventsgran där ute. Trevlig första advent!
Staketdruvan i perennträdgården gav bra skörd, den bästa hittills under de få år jag haft den. Söta blå druvor som nu skördats och äts som de är.
Över ateljéns entrédörr hänger en utomhusbelysning bestyckad med ett fingerlysrör, en långlivad sak som inte bytts sedan belysningen monterades dit för 19 år sedan. Jag tycker så bra om denna utebelysning, inspirerad av de traditionella stallyktorna.
Trots att ateljéns insida är målad kritvit med limfärg på tak och tre väggar är ljuset varmare än lysrörsljuset som strömmar ut ur ladugårdens mjölkrum där ett lysrör hänger över den arbetsbänk som används för mångahanda göromål, bland annat målning.
Ateljéns riktade halogenlampor reflekteras mot den faluröda fondväggen. Skrivbordslampan och taklampan över mötesbordet hjälper till att ge bra ljusfärg. Gissa om jag är nöjd med beslutet att göra om gårdens hönshus till arbetsateljé…
När vi höll på med ombyggnad av hönshuset som blev ateljé, hampade det sig inte bättre än att Halvan ramlade ner från en stege som stod uppställd mot stommen. Det ville sig så illa att han bröt handleden. Byggnadsvård kan vara farligt! På sjukhuset blev han omplåstrad och fick sedan gå med en metallskena i ett par månader. Armen försvagades och när Hoffmanskenan togs bort fick han rehabilitering i form av keramikkurs en gång i veckan på sjukhuset. Oj vad han knådade, kavlade, skapade – han som aldrig arbetat med lera förut. Det kavlades vaser, pennställ och tummades skålar, värmeljuslykta och många andra föremål. Den okända fågelarten som han gjorde får sitta på väggen som minne av att skadan läktes utan men och som ett byggnadsvårdande minne.
Vi fick god hjälp av släkt och vänner att få ateljén under tak till vintern.
Vinrankan ramar villigt in pergolan vid ateljéns gavel och skuggar fönstren vilket är bra för inomhustemperaturen varma sommardagar. Sedan bilden togs har jag ansat bort några slingor. Perennträdgården har tappat sin försommarblomning sedan länge men ser lite fin ut än, men här finns ”utvecklingspotential” som det brukar uttryckas. Under den fyra veckor långa bortavaron vattnades den aldrig annat än av lite regn.
Bryggeristolarna som jag berättat håller på att renoveras/målas om är ännu inte färdigställda. Metallunderredena kvarstår att måla (ska bli ”silvriga”) och nästa säsong kommer de att kunna användas fullt ut igen. Här får processer ta tid, ibland en rundlig tidsåtgång. Ett par andra fällbara trädgårdsstolar står tillfälligt uppställda mot väggen färdiga att användas.
Ingången till perennträdgården är fint inramad av en växtvillig blå staketdruva som klänger på spaljén som blev pergolatak 2016.
Vi hade en flerstammig rönn som växt vidare efter att den beskurits radikalt för decennier sen. Här stod en stolpe med elledning som försörjde huset med elektricitet en gång i tiden. Rönnen beskars då för att den inte skulle skada elledningen. När vi flyttade hit var stolpen och ledningen bortflyttad. Ena stammen började så småningom luta mer och mer över vägen in över ladugårdstaket och trädkronan delades.
Efter moget övervägande bestämdes att rönnen skulle fällas och nu är det gjort. Träd är personligheter så visst känns det tomt på flera sätt. Ett rotskott ska få växa och förhoppningsvis ersätta moderrönnen. Men jag har sparat två skott för säkerhets skull, den ena har stamskydd så inga rådjur, harar eller älgar äter upp den lilla rönnen. Den oskyddade får de ta, den är redan toppad av någon.
Några fågelholkar kan det också bli av de fällda ihåliga stammarna. Och massor av räfspinnar :-) En (tillfällig) plats för regnmätaren dök också upp.
▲ Med och utan rönn.
I höstas blev det långa girlanger gjorda av bären. De ska sparas länge än. Tänk så blödig jag kan vara bara för ett träd är borta. Och det är inte första gången – och inte heller den sista. Aldrig lär jag mig se krasst på gårdsträd.
En kvist forsythia knipsades av och sattes i vattenfylld vas. Snart nog slog knopparna ut där i ateljéfönstret.
Kanske bör en omvärdering göras av den där busken som mestadels blivit rådjursföda förr om åren och därför varit riktigt spretig och anskrämlig. Är det möjligt att busken kan ta sig och få vacker form – en inneboende kraft verkar bevisligen finnas. En kvist på nära håll gör en glad hur som helst.
Tids nog kanske jag skriver ner tankar kring virus som härjar globalt. Det intresserar. Det skrämmer. Det ger förhoppning om världsförändringar. Som boende på landsbygden har det inte förändrat mitt liv radikalt. Okej, många inställda möten. Jag hoppas och vill så gärna tro att något bättre än det som var kommer ut av det här skeendet. Kanske går förändringen min väg, i den riktning som många fler med mig önskar :-)
I år har det inte funnits möjlighet att fotografera stjärnskuggan i ateljén på grund av solbrist. Men jag tar fram och tittar på bilderna från tidigare och blir glad av stjärneffekten i hörnet som den lågt stående solen ger. Här är två av stjärnskuggorna som jag tidigare fångat.
D E C E M B E R
Den första snön liknade
det sista smöret, utskrapat
över markens hårda bröd
Adventsstjärnorna tindrade
i himlens avlägsna förort
Leif Nylén
