Borstbinderi

En kasse med gamla borstar kom fram härom dagen. En borstsamling som ingen av oss hittills brytt sig om, den bara finns här.

Tunelius borst- och penselfabrik i Tierp hade som mest 140 anställda. Verksamheten lades ner på 70-talet. Stockholms Borstbinderi AB, som bildades 1871, heter numera AB Kronborsten och finns i Vinslöv.

Förra veckan knäskurade jag ateljégolvet med såpa och vatten. Jag hade arbetsbyxor med knäskydd. Det tar bättre att knäskura med borste utan skaft, man får mer kraft i arm. Flera av borstarna i den gamla samlingen har hål för skaft, de som kallas levang. På fotot håller golvet på att torka, båda dörrarna är öppna för att påskynda torkningen. Att såpskura den här årstiden eller på våren passar bra ur torksynpunkt. Det luktar så gott när skurningen är klar, så gott att jag passade på att ha träff med bokvännerna här.

Här är två av de borstar jag valde mellan när jag skulle skura golvet. Den till höger är den S-formade nr 5318 från AB Kronborsten, den till vänster är spetsad i båda ändarna och utan varumärke. Jag valde den till vänster som är styvare och skrubbar ”bättre”, hårdare. Borstmaterial i sig är också väldigt intressant, det kan man läsa om här (Iris hantverk).

Dillkronor i vas

En ögonblicksbild från ateljén, min trivsamma arbetsplats

Solen faller in på bordsytan, dillkronorna ser ut att sväva. Ett nummer av Hem i Sverige från 60-talet ligger på bordet med Ulla Molin som redaktör och ansvarig utgivare. På bordet ligger även The Stones of Venice av John Ruskin.

Disiga dagar

Idag är det råkallt ute precis som igår. Vinrankan, som beskars i februari, ser död och stel ut.

Men det dröjer det inte alltför länge tills den får fina rosafärgade bladskott som sen börjar bre ut sig alldeles ostyrigt och ser ut så här på sensommaren. Kanske ger den även söta druvklasar ännu senare på hösten.

Adventsstjärnan

Den mig glad. Adventsstjärnan som jag en gång köpte till min ateljé, det hus här på gården som hade ett stort fönster utan spröjsar.

Det strålar en stjärna förunderligt blid, i öster på himlen hon står.
Hon lyst över världenes oro och strid i nära två tusende år.
När dagen blir mörk och när snön faller vit, då skrider hon närmre,
Då kommer hon hit och då vet man, att snart är det jul.

ur När det lider mot jul av Ruben Liljefors

Ett hålslag kan göra skillnad.

Blänk

Knopparna på hurtsen blänker i höstsolen, solens återsken. De är tunga, genomgjutna och jag tycker lika bra om dem nu som då det begav sig. De sitter på ateljéns samtliga lådor och skåpluckor. En gång i tiden satt några av dem i mitt sista kök i Stockholm. Efter kompletteringsköp finns de nu här i Universumets ateljé och blänker funktionalism.

Solskydd på framväxt

Äntligen advent

Den finaste funkisbelysningen kan man fröjda sig åt finns på Bauhaus-skolan i Dessau, Tyskland.
Adventsstjärnan lyser nu i ateljéns stora fönster. Inte funkis men fint på ett annat sätt.

Igår kväll, lördag, när mörkret lägrat sig, tog vi en kort biltur för att se hur man arrangerat adventsfirandet med belysning. Vi kan väl säga att i Universumet njuter vi mörkret och har sparsamt med belysning utomhus eftersom vi vill kunna njuta stjärnhimmel och månsken. Inga ljusslingor bara en stiliserad adventsgran där ute. Trevlig första advent!

Ljusterapi

Över ateljéns entrédörr hänger en utomhusbelysning bestyckad med ett fingerlysrör, en långlivad sak som inte bytts sedan belysningen monterades dit för 19 år sedan. Jag tycker så bra om denna utebelysning, inspirerad av de traditionella stallyktorna.

Trots att ateljéns insida är målad kritvit med limfärg på tak och tre väggar är ljuset varmare än lysrörsljuset som strömmar ut ur ladugårdens mjölkrum där ett lysrör hänger över den arbetsbänk som används för mångahanda göromål, bland annat målning.

Ateljéns riktade halogenlampor reflekteras mot den faluröda fondväggen. Skrivbordslampan och taklampan över mötesbordet hjälper till att ge bra ljusfärg. Gissa om jag är nöjd med beslutet att göra om gårdens hönshus till arbetsateljé…

Rehabilitering

När vi höll på med ombyggnad av hönshuset som blev ateljé, hampade det sig inte bättre än att Halvan ramlade ner från en stege som stod uppställd mot stommen. Det ville sig så illa att han bröt handleden. Byggnadsvård kan vara farligt! På sjukhuset blev han omplåstrad och fick sedan gå med en metallskena i ett par månader. Armen försvagades och när Hoffmanskenan togs bort fick han rehabilitering i form av keramikkurs en gång i veckan på sjukhuset. Oj vad han knådade, kavlade, skapade – han som aldrig arbetat med lera förut. Det kavlades vaser, pennställ och tummades skålar, värmeljuslykta och många andra föremål. Den okända fågelarten som han gjorde får sitta på väggen som minne av att skadan läktes utan men och som ett byggnadsvårdande minne.

Vi fick god hjälp av släkt och vänner att få ateljén under tak till vintern.