Ett litet fönster menat som kontakt mellan ateljé och köket där borta i faluröda huset. Och kanske för att hålla koll på besökande till min arbetsplats. Trevligt ljus ger det förstås också.
Det är ett kopplat fönster som jag ritat och som tillverkats av ett litet snickeri i länet. Med fönsterhake av funkistyp. Den knyter an till något jag vill minnas.
Nu är vi där. Årstiden då man kan slå upp dörrarna mot omvärlden. Ateljén blir genomsiktlig bär dörrarna öppnas och det fungerar både höst och vår.
Den här sista bilden är från nu. Det har tillkommit en sak som ni kanske ser. Till höger finns en lodrätt placerad stör. Den finns där som stöd för den som så önskar när hen ska uppför trappstegen. Ett räcke ville jag inte ha där. Stören fungerar bra och ser lite ut som ett utropstecken tycker jag.
Vårdagjämning idag med snö i mungipan.
LÄTT
Lätt att tycka om
förvårens grin
fruset
med en smula snö
i ena mungipan
Lätt att glädjas åt
den första gröna
duschen
Den som tassar med
i stadens ljusnande
alléer
Lätt att tycka om
luftandar och
lättjestunder
Alla dessa
lösa förbindelser
med solen…
Poeten okänd
Vy från ateljéns minsta fönster den 21 februari 2018 kl 16.58.
Nu är vi igång här. Med advent.
Stjärnan Tina tindrar med en 136 lumen LED-lampa (jfr 15 W). Känns så säkert jämfört med glödlampor som är större och blir så mycket varmare.
En solig novembermorgon på jobbet.
Solen står lågt nu på dagarna och solskydd är bra att ha. Rispapper fungerar bra i söderfönstret.
.
