I år har det inte funnits möjlighet att fotografera stjärnskuggan i ateljén på grund av solbrist. Men jag tar fram och tittar på bilderna från tidigare och blir glad av stjärneffekten i hörnet som den lågt stående solen ger. Här är två av stjärnskuggorna som jag tidigare fångat.
D E C E M B E R
Den första snön liknade
det sista smöret, utskrapat
över markens hårda bröd
Adventsstjärnorna tindrade
i himlens avlägsna förort
Leif Nylén
Detta är foton på hönshuset som det såg ut strax efter flytten hit. Men det är stenarna framför dörren som jag vill visa före och efter bilder på.
Är så oändligt glad över de där stenarna. Visst har en hel del förändrats när hönshuset blev arbetsateljé men den gamla lokala lösningen med naturstenar finns kvar, stenarna ligger i samma ordning som förr framför den ”nya” men återbrukade dörren. Nivån från översta stenen till golvet inomhus blev högre med nytt isolerat träbjälklag jämfört med det gamla betonggolvet. En ”träbrygga” byggdes som extra steg och mellandel.
Innertaket låg horisontellt precis över dörren med knappt 2 meters takhöjd. När det togs bort fick fem ”nya” recyclade fönster plats i högsta delen av ”snedlutan”, det vill säga pulpettaket. Rummet blev så mycket ljusare och upplevelsen blev ett mycket större rum fastän kvadratmeterytan är densamma som tidigare.
Brädorna som använts sedan 00-talets början byttes ut i augusti. De var inte tryckimpregnerade men höll ändå länge nog där de legat direkt mot lerjorden. Självklart är inte heller de nya tryckimpregnerade.
Jag föredrar en enkel lösning mellan uthusen, något som kan upplevas hemmahörande på en bondgård. Två brädor bildar en gång. En sådan gång krävs under tidigvår och senhöst då marken blir lerig men brädorna ligger kvar året om. Betongplattor hör inte hemma som plattgång just här och till exempel kalksten eller skiffer blir för ”fint”, för mycket villatomt. Här vill jag nogsamt behålla upplevelsen av enkel bondgård.
Utanför ateljén löper på entrésidan en ”brygga” av trä med bredden 70 cm. Mitt för dörren ligger de utflyttade och ursprungliga naturstenarna som bildar entrétrappa. Vid dörren finns en lodrät stör istället för räcke att hålla sig i för den som så behöver.
Jag tycker mycket om trä som gångar på tomter, i trädgårdar, i offentliga miljöer och har skrivit om det tidigare på bloggen:
Det är fridfullt och trivsamt att trä upp bär eller blad på tråd när man lyssnar på t ex radio eller en ljudbok. Sedan kan den användas länge som en utsmyckning och påminna om sensommaren.
Rönnen framför ateljén sjunger på sista versen. Den har tre stammar – en lutar betänkligt mot ladugården sedan i våras, en annan är vissen i toppen. Vi har beslutat att såga ner rönnen. Ett nytt skott som kommit upp ska få växa sig stort så om ett antal år står här förhoppningsvis en fin rönn igen. Men det är trots allt ett rätt sorgesamt beslut att hugga ner träd man tycker om…
Med ögonen i boken
är du inne i hela världen
är du inne i grannens själ
och löser din egen gåta
Men med bara en bok i handen
fryser du
som bokstäverna fryser
i sin olästa ensamhet.
Klockan, kartan, bokstaven
är kniv, sked och gaffel.
Ur boken Ord till Johanna, av Margareta Ekström 1973. Återfunnet på Körlings ord.
När ateljén skulle omhändertas behövdes 1″ tjocka sågade brädor med olika bredder. De gamla brädorna från 20-talet var cirkelsågade och nya behövdes av samma slag, de skulle spikas på tak och väggar.
Jag är glad åt att vi hade ett litet sågverk med cirkelsåg i närheten då, Arnes såg. Brädorna skulle inte vara spontade eftersom de befintliga inte var det. Därför är springorna mellan bräderna lite ojämna och mycket tydliga, precis som eftersträvades.
Man ser den rundade spåren efter cirkelsågen. Några sågtänder skränkte Arne för min skull, för att få ett lite tydligare spår efter klingan. Han förstörde alltså den inställning som var gjord för att få en så slät yta som möjligt.
Uthuset hade ursprungligen ett lågt undertak. Det togs bort och ett lutande innertak som följer yttertaket blev följden. Fem stycken recyclade, högt sittande fönster placerades högst upp och rummet blev ljust och luftigt. Entrédörren sitter på samma ställe som tidigare men byttes ut. Fondväggen, högväggen, målades med röd slamfärg som är egenkokt med ljusrött pigment från Falu koppargruva. För övrigt ströks väggar och tak med egenblandad limfärg med krita som pigment.
Röd-vita hörnet som är min signatur, här i decembersol.
Jordklotet går i spiral genom rymden sin bana
ty det tropiska året är oavbrutet på färd.
Att dess vårdagjämningar aldrig är likadana
är en sak som är viss i en oviss, föränderlig värld.
Människofunder kan åldras, ord kan bli nötta,
bilder kan få oss att gäspa, som var man vet.
Men på dagjämningspunkternas flykt skall vi
aldrig bli trötta
så länge på jorden det virvlar en mänsklighet.
Alf Henriksson, ur Aftonkvist 1966
Arbetsateljén rakt av.
Ett litet fönster menat som kontakt mellan ateljé och köket där borta i faluröda huset. Och kanske för att hålla koll på besökande till min arbetsplats. Trevligt ljus ger det förstås också.
Det är ett kopplat fönster som jag ritat och som tillverkats av ett litet snickeri i länet. Med fönsterhake av funkistyp. Den knyter an till något jag vill minnas.
Nu är vi där. Årstiden då man kan slå upp dörrarna mot omvärlden. Ateljén blir genomsiktlig bär dörrarna öppnas och det fungerar både höst och vår.
Den här sista bilden är från nu. Det har tillkommit en sak som ni kanske ser. Till höger finns en lodrätt placerad stör. Den finns där som stöd för den som så önskar när hen ska uppför trappstegen. Ett räcke ville jag inte ha där. Stören fungerar bra och ser lite ut som ett utropstecken tycker jag.
Vårdagjämning idag med snö i mungipan.
LÄTT
Lätt att tycka om
förvårens grin
fruset
med en smula snö
i ena mungipan
Lätt att glädjas åt
den första gröna
duschen
Den som tassar med
i stadens ljusnande
alléer
Lätt att tycka om
luftandar och
lättjestunder
Alla dessa
lösa förbindelser
med solen…
Poeten okänd
