Med ögonen i boken
är du inne i hela världen
är du inne i grannens själ
och löser din egen gåta
Men med bara en bok i handen
fryser du
som bokstäverna fryser
i sin olästa ensamhet.
Klockan, kartan, bokstaven
är kniv, sked och gaffel.
Ur boken Ord till Johanna, av Margareta Ekström 1973. Återfunnet på Körlings ord.
När ateljén skulle omhändertas behövdes 1″ tjocka sågade brädor med olika bredder. De gamla brädorna från 20-talet var cirkelsågade och nya behövdes av samma slag, de skulle spikas på tak och väggar.
Jag är glad åt att vi hade ett litet sågverk med cirkelsåg i närheten då, Arnes såg. Brädorna skulle inte vara spontade eftersom de befintliga inte var det. Därför är springorna mellan bräderna lite ojämna och mycket tydliga, precis som eftersträvades.
Man ser den rundade spåren efter cirkelsågen. Några sågtänder skränkte Arne för min skull, för att få ett lite tydligare spår efter klingan. Han förstörde alltså den inställning som var gjord för att få en så slät yta som möjligt.
Uthuset hade ursprungligen ett lågt undertak. Det togs bort och ett lutande innertak som följer yttertaket blev följden. Fem stycken recyclade, högt sittande fönster placerades högst upp och rummet blev ljust och luftigt. Entrédörren sitter på samma ställe som tidigare men byttes ut. Fondväggen, högväggen, målades med röd slamfärg som är egenkokt med ljusrött pigment från Falu koppargruva. För övrigt ströks väggar och tak med egenblandad limfärg med krita som pigment.
Röd-vita hörnet som är min signatur, här i decembersol.
Jordklotet går i spiral genom rymden sin bana
ty det tropiska året är oavbrutet på färd.
Att dess vårdagjämningar aldrig är likadana
är en sak som är viss i en oviss, föränderlig värld.
Människofunder kan åldras, ord kan bli nötta,
bilder kan få oss att gäspa, som var man vet.
Men på dagjämningspunkternas flykt skall vi
aldrig bli trötta
så länge på jorden det virvlar en mänsklighet.
Alf Henriksson, ur Aftonkvist 1966
Arbetsateljén rakt av.
Ett litet fönster menat som kontakt mellan ateljé och köket där borta i faluröda huset. Och kanske för att hålla koll på besökande till min arbetsplats. Trevligt ljus ger det förstås också.
Det är ett kopplat fönster som jag ritat och som tillverkats av ett litet snickeri i länet. Med fönsterhake av funkistyp. Den knyter an till något jag vill minnas.
Nu är vi där. Årstiden då man kan slå upp dörrarna mot omvärlden. Ateljén blir genomsiktlig bär dörrarna öppnas och det fungerar både höst och vår.
Den här sista bilden är från nu. Det har tillkommit en sak som ni kanske ser. Till höger finns en lodrätt placerad stör. Den finns där som stöd för den som så önskar när hen ska uppför trappstegen. Ett räcke ville jag inte ha där. Stören fungerar bra och ser lite ut som ett utropstecken tycker jag.
Vårdagjämning idag med snö i mungipan.
LÄTT
Lätt att tycka om
förvårens grin
fruset
med en smula snö
i ena mungipan
Lätt att glädjas åt
den första gröna
duschen
Den som tassar med
i stadens ljusnande
alléer
Lätt att tycka om
luftandar och
lättjestunder
Alla dessa
lösa förbindelser
med solen…
Poeten okänd
Vy från ateljéns minsta fönster den 21 februari 2018 kl 16.58.
Nu är vi igång här. Med advent.
Stjärnan Tina tindrar med en 136 lumen LED-lampa (jfr 15 W). Känns så säkert jämfört med glödlampor som är större och blir så mycket varmare.
En solig novembermorgon på jobbet.
Solen står lågt nu på dagarna och solskydd är bra att ha. Rispapper fungerar bra i söderfönstret.
.
Morgonsolen lyser in genom de högt sittande inåtgående fönstren på ateljén. Det limfärgade taket lyses upp underifrån och ljuset blir lite magiskt där inne.
För att underlätta för besökare som har lite svårt att kliva uppför trappsteg utan att ha något att stödja sig mot, har jag, istället för ett ”trappräcke”, fått en lodrät stör uppsatt till höger om stentrappan. Stören, en undertryckt gran, är tjärad nertill och fäst i marken samt med ett järnband något högre upp i det jag kallar träbryggan som löper längs hela framsidan. Gillar den lösningen, sen stör inte helheten och fungerar väl.
Istället för stenar/betongplattor har jag två bräder utlagda mot stentrappan. De kan behövas ibland då det är fuktigt och lerigt på marken. Ett urgammalt sätt i träbyggarland att lösa det problemet och gångbräderna passar väl in här på bondgården.
