Snö gör allt.
Den lättskötta krukväxten kommer från min faster vars son, min kusin, fick den som barn under ett besök i Husum, Västernorrland. Det var på 1950-talet och jag är glad att jag hann be om ett skott innan min faster dog och att jag fick historien bakom, proveniensen.
Från väster sitter en för oss okänd flicka, därefter Lisa, David, Tore och Agnes vid ett av trädgårdsborden. Bryggeristolarna skymtar, de vars renovering färdigställs nu till midsommar. Kvinnorna har vadlånga klänningar, två småblommiga och en omönstrad mörk. Lisa har förkläde ovanpå klänningen. David har blåblus av bomull med bröstficka, sprund med knapp vid kragen. De bör vara relativt nygifta. Systersonen Tore har knäbyxor, äppelknyckarbyxor eller Knickers med en ljus stickad slipover ovanpå skjortan.
Uthuset, som jag aldrig sett i verkligheten, står där bakom med gaveln hitåt. ”Lägret” kallat, ett vagnslider om jag förstått det rätt med tillbyggd vedbod på frånsidan. Huset revs på 1970-talet och numera står vårt annex där. Tvättstuga och drängkammare med långsidan mot fotografen står kvar.
I bakgrunden skymtar en öppen bil med vindruta med en liten, nyfiken pojke och en vuxen man med vegamössa? som betraktar bilen. Fotot är taget någon gång mellan 1935 och 1940, året då Lisa dog.
Vi har alltså beslutat oss att leva våra liv med många gamla hus, ett levnadssätt som var så vanligt på landsbygden förr. Bostadshuset från 1910 vill vi inte bygga till och jag vill att gården fortsatt ska upplevas som en bondgård, som det småbruk det en gång var. Som exempel står trädgårdsmöblerna på marken.
Jag har valt att bygga till det separata huset som är tvättstugan/bykstugan samt drängkammare, med det som nu kallas annexet. Byggnaden förlängdes men taknockarna har inte samma höjd. Det skulle bli för ordningsamt och enhetligt med magasinet som ligger mitt emot. Här på gården har byggts till allt eftersom och att få två ”flygelbyggnader” med samma volym och höjd vore alltför mycket en blinkning till en herrgårdsanläggning.
För att komma till annexet med badrum (wc/d finns i bostadshuset), textilkammare och arbetsrum går vi över gårdstunet. I ur och skur. Och jag älskar det!
När man sticker ut huvudet genom dörren till nya annexet har man den här vyn, en ny synvinkel på sädesmagasinet. Inte alls oangenämt. Magasinet byggdes 1924 eller strax efter, tegeltaket är aldrig omlagt. Underlaget är brädor på förvandring och nocktegel har aldrig funnits. Vi är väldigt kära i de gamla byggnaderna OCH byggteknikerna!
Oisolerade uthus kan användas till många olika saker. T ex för
torka tvätt på lina vintertid eller regniga sommardagar sommarkalas och fler kalas förvaring av redskap och annat vinterförvaring av trädgårdsmöbler hängande förvaring av trasmattor
.
Jag tycker det kan vara svårt med insynsskydd i uthus. Ekonomibyggnader ska inte ha gardiner enligt mitt sätt att se, eftersom de traditionellt inte haft det. Uthus ska se ut som uthus :-) Men ibland vill man inte ha svarta rutor att titta på och kanske vill man inte att det ska gå att kika in.
Så här löste jag det hela i ett mjölkrummet med ett fönster där jag ville ha hela glasytan täckt. Därinne är ett uppvärmt utrymme där målarburkar förvaras och där man kan måla mindre föremål året om. Där hänger även Halvans arbetskläder. Ett mönstrat rispapper spändes upp mellan rutorna. Enkelt och lite transparent material som släpper in dagsljus – men som inte är en gardin.
(Fönster med foder är målade med Ottosons linoljefärg med gräddvit ton.)
Snöig vinter är en favoritårstid för min del. En solig dag blir det väldigt ljust och färgglatt här.
Och man slipper utomhusarbete på tomten förutom skottning. Vi får hjälp med plogningen ut på grusvägen till stora vägen.
Istället planerar man för kommande barmarkssäsong eller så arbetar man inomhus med roliga projekt. Det är faktiskt behövligt med vinter :-) Alldeles särskilt efter ett skitår som 2015 då gräset växte hejdlöst, regnet rann i strömmar och både världshändelser och händelseutvecklingen här i landet blev till stora motsättningar. Polariseringen ökade människor emellan.
.
Den här ladugården från 1920-talet hotas av rivning då fastigheten är såld och de nya ägarna vill exploatera egendomen, stycka av tomter och bygga ett stort antal friliggande bostäder. Visst, byggnaden är helt obetydlig i det större sammanhanget men ett landmärke för närboende. Sakta men säkert utarmas landsbygden på äldre ekonomibyggnader. Det är dessa gamla ekonomibyggnader som lever farligt över hela vårt land. Några personer har lämnat in synpunkter på detaljplanen, en av dem är jag. Brukar ni engagera er i kommunala frågor?
.
Vi har ett äldre fotografi, mer grått än svartvitt, som man kan anta vill visa på Mälarens extremt höga vattennivå ett speciellt år. En stor del av åkermarken ligger under vatten.
Klicka på fotot för att förstora det.
Året bör vara någon gång före 1924 då vi räknat ut att bostadshusets övervåning inreddes och en frontespis mot nordväst kom till. Tvättstugan förlängdes strax efter med en drängkammare.
Lite suddigt kan man se var gårdens olika funktioner fanns. Idag finns alla utom ett hus kvar även om funktionerna delvis blivit andra då gårdens djurhållning är borta. Det var vagnslidret/vedboden som revs på 1970-talet och då ersattes av ett plåtgarage. Det vi nu har ersatt med ett nytt uthus. Tvättstugan/bykstugan har byggts till med en drängkammare. Det är fantastiskt trevligt att ha kvar detta gamla fotografi.
Detta är läget vårvintern 2013. Man känner igen sig även om förändringar skett. Även grannens fina gamla lagård, vars tak med olika höjder skymtar till vänster på den äldre bilden, finns kvar bakom förbuskningen som skett.
Jag ska passa på att ta en bättre bild en morgon då solen lyser på norrfasaderna som är vända mot kameran. Vi brukar ta med oss matsäck och äta gökottefrukost på berget bakom ryggen någon vacker helgmorgon under våren. Det får bli då – men inte nu till Kristi Him. Jag önskar mej dit då grönskan kommit längre.
.
.
Ena hörnan i ateljén ser jag till att alltid ha fri från onödiga saker. Det ger lugn att se på detta städade hörn.
Kartan av Rom från 1748 inspirerar.
I andra delar av ateljé är det emellanåt huller om buller, en kreativ oordning.
När solen på våren kommer in på eftermiddagen via det lilla västerfönstret är det dags att avsluta dagen. Men först en stilla stund i länstolen – om den inte är upptagen av en liten katt.
.
Jag blev glad över att så många kommenterade inlägget om jordbrukets uthus, de ligger mej väldigt varmt om hjärtat och under min levnad har jag sett åtskilliga gå ”döden” till mötes. De betraktas ofta som ett onödigt besvär och ”ofräscha”. Ordet lada tycker jag tagit över hand som benämning på landsbygdens ekonomibyggnader. Ni som läser bloggen verkar i flera fall ha samma erfarenhet. Jättetack för alla bra kommentarer ni gjorde.
Universumets lagård i januari 2012 med fähusdel närmast och logen längre bort (vägg helt träpanelad, med springor).
Hans beskrev så bra i en kommentar sina referenser som påverkar de benämningar han använder sig av. Annika H delar kunnigt med sig av de erfarenheter hon har haft från västra Småland. Precis som Annika skriver tror jag det är viktigt att vi som varit med då ett jordbruk var levande skriver ner och berättar i bilder och skisser hur uthusen använts. Nästa generation har annars ingen aning. Jag vill nog påstå att det är en kulturhistorisk välgärning att få ur sig detta. Tids nog blir det museitjänstemän som sitter på kunskap men utan den viktiga egna erfarenheten av hur livet levdes med och i husen, lagårdarna. Själv skriver jag om min barndoms jordbruk (fast inte här på bloggen), både med egen erfarenhet och med den information jag fått via ”intervjuer” som antecknats i små anteckningsböcker och därefter renskrivits med datorns hjälp. Att alltid ha en liten antebok i fickan var länge mitt signum.
Den lagårdsbyggnad som jag har minne av är vinkelbyggd och innehåller lagård med plats för kreatur och höns, lagårdsvind, huven med plats för gödselstack under tak, porten med hölage och rötrummet. Därtill vedbod med ”bovind” ovanpå. De här benämningarna förekom under 1900-talets andra hälft i Ångermanlands kustland.
Det är på grund av att byggnadstraditionen skiljer sig från landsända till landsända som de byggnadsvårdsbloggar jag har med i blogglistan är sorterade landskapsvis. Kanhända är de byggnader och den byggnadsteknik de uppförts i specifika för landskapet. Ändå tenderar nog byggnadsvårdsinsatserna i normalfallet att bli genomförda på ett likartat sätt över hela landet.
Jag tycker att en blogg är en trubbig diskussionsform och är lite ledsen över att jag inte vet hur man gör mer av den diskussion som påbörjades men jag vet faktiskt inte hur det ska gå till att få den fördjupad. Hade jag oceaner av tid skulle jag vilja skriva utförligare om lantbrukets ekonomibyggnader från olika landsändar här på bloggen. En ladugårdsblogg :-) Läs HÄR om Mitt Egnahems värmländska ladugård.
Läs även andra bloggares åsikter om lagård, ladugård, fähus, fäx, lantbrukets ekonomibyggnader, uthus, landsbygd, etnologi, bondesamhälle, agrarkultur, kulturgärning, hölada, lada, byggnadstradition
Nu utnyttjas utedasset frekvent igen. Där är en rofylld plats att dra sig undan till, gärna med dörren på glänt eller varför inte vidöppen om det går för sig. På dasset finns tidningar och korsord så där kan man stanna rätt länge. En gång för inte så länge sen fanns bara detta hemlighus att användas året om. Jag tror nog det fungerade ganska bra då med.
Där har man utblick över gårdstunet just nu. Vår katt svassar cool höger i bild med svansen i topp. Ekens bruna blomhängen har fallit till marken och fastnar längs gränsen mellan gräs och grus. Jag gillar att årstidernas nerfall syns så tydligt. På dasset lever jag nära naturen. Det är ju byggnadsvård också att behålla hus med den funktion de en gång byggdes för.
För den som är intresserad av dasset ur historisk synvinkel kan jag varmt rekommendera Kalle Bäcks lättlästa vetenskapliga forskning som resulterat i boken Det svenska dasset – inte bara en skitsak! med underrubriken En historisk studie av dassets betydelse som forum för social kontakt och medborgaruppfostran. I den lilla tunna och seriösa boken från 1993 kommer det fram saker som jag aldrig reflekterat över tidigare, trots att utedassen fanns över hela landet, på landsbygd och städer, till inte alls så länge sen. Läs den!!! Så här lyder förordet:
Någon har påstått att det finns två saker, som kan få stora delar av svenska folket att vrida sig av skratt. Den ena är långkalsonger och den andra är dass. Det första kan jag förstå. Det andra är jag mer frågande inför. Vi svenskar har uppenbarligen en mycket kluven inställning till dasset. Samtidigt som det tydligen väcker stor munterhet, är vi internationellt mycket frigjorda i vårt förhållande till dassbesöket (även om vi – som undersökningen kommer att visa – är långt mindre frigjorda numera). Den för oss historiker så kontroversielle Herman Lindqvist har påstått att det finns ett svenskt nationaldrag. Medan fransmän, spanjorer eller italienare med behov försynt försvinner eller möjligen påstår att de måste pudra näsan, reser sig svensken även i de största och förnämsta sällskap och ljudligt proklamerar att han måste gå på toaletten. Det finns två risker med att skriva en bok om dass och dassbesök. Den första är att inte bli tagen på allvar. Här är jag emellertid optimist. Jag tror mig nämligen kunna övertyga i varje fall dem som ger sig tid att läsa boken att syftet är uppseendeväckande seriöst. Den andra risken är att bli betraktad som populist; att i sin forskning hänge sig åt publikfriande ämnen. Detta är svårare att värja sig mot. Det är och har länge varit en dödsynd av vetenskapsmän i allmänhet och historiker i synnerhet att ägna sig åt publikt ögontjäneri. Till mitt försvar kan möjligen andras att jag är för sent ute. Det stora utställningsprojektet Den svenska historien har med önskvärd tydlighet visat att ett trendbrott i historieintresset har inträffat. Det är inte längre de vanliga människornas historia, som står i fokus. Det är istället som under nationalromantikens dagar rikshistorien med kungar och krig, fältslag och freder som lanseras. Dasset har otvivelaktigt en plats i historien, men knappast i den senare kategorin. . .
Nu vill jag berätta om Livet i Grundtjärn!
Jag har hittat en bloggerska med en härlig inställning till mycket här i livet. Jag kan känna igen mig i fast åldersskillnaden är betydande. Jonna heter hon och har flyttat från storstan och ut på landsbygden i Västernorrland. Mycket vardagsexotiskt inträffar som jag så väl känner igen från förr. Upplevelse av norrsken är en av många saker. Och hon åker spark. Läs själva!
Fotona är lånade från http://jonnajinton.se/
De icke tillrättalagda fotona med ostylad inredning tilltalar mej. Den här första vintern har mycket handlat om energi, att hålla kylan stången med hjälp av vedeldning. Det är mycket härligt oglamoröst jobb med det. Och kolla vilken lagård!!!
Den fina beskrivningen av årstiderna är träffande. Vintern har en tjusning precis som sommaren.
.
.
Mitt Universum