April

Detta är Kerstin Frykstrands tolkning av månaden april. En idyll som tyvärr inte är vanligt förekommande idag – vårplöjning med häst! Det är mest i museala sammanhang som hästar används i jordbruket numera.

Själv tänker jag ta vårledigt från bloggen senare i april, den månad jag tycker så mycket om, liksom Bjørnstjerne Bjørnson också gjorde:


Jeg vælger mig april!
i den det gamle falder,
i den det ny får fæste;
det volder lidt rabalder-
dog fred er ej det bedste,
men at man noe vil.

Jeg vælger mig april,
fordi den stormer, fejer,
fordi den smiler, smelter,
fordi den ævner ejer,
fordi den kræfter vælter-
-i den blir somren til!


Bjørnstjerne Bjørnson
1832-1910

Den gamla matplatsen

Det gamla köket på övervåningen nyttjas ibland, mest på kvällarna, eftersom böcker och tv finns här. Här händer det att vi fikar eller äter kvällsmålet. 1934 inreddes övervåning med kök som förmånsboende för föräldrarna som överlät fastigheten på två av barnen..

Slagbord och pinnstolar med björkådring. Hemvävda gardiner från en väns mormor. Storrutig duk i grov bomull. Bordslampa Duo från 80-talet formgiven av Sandin & Bülow för Nybro armaturfabrik.

Från min skrivhörna

På en hylla står ett konstkort med Athens Akropolisklippa tillsammans med ett litet hus med Bengt Orups laminatmönster ”Profiler” samt några handböcker och anteckningsböcker.

Genom det lilla fönstret ser jag bostadshusets gavel samt sädesmagasinet, allt badande i marssolens närapå horisontella strålar. Fågelsång hörs också. På väggen mellan hylla och fönster sitter en tavla med mitt namn med arabisk skrift. Detta ser jag när jag sitter vid datorn och arbetar, den finns nedanför hyllan.

Nu är mars här – igen

Med den här målningen tolkade Kerstin Frykstrand (1901-1997) månaden mars.

Och med ord beskriver Moa Martinsson slutet av månaden så här vackert:

DEN BLÅ VINDEN

Det är blåsippeblåst över slänten,
har ni sett att vinden är blå.
Det skvalar och sipprar från skränten,
dit ned där sipporna stå.

Än är det bara små knoppar
att försiktigt ta en och en,
medan töet droppar och droppar
i den långsynta solens sken.

Vårfrudan såg jag en gumma
med kryckkäpp och söndagsschal,
hon gick där i slänten och nynna
och sökte bland asp och al.

Bondens små helgfina flickor
klev varligt bland tö och modd,
de visste att sydsläntens sippor
för länge sen gått i grodd.

De neg för en skumögd gumma
i kryckkäpp och söndagsschal,
de gick där högtidligt stumma
och sökte bland asp och al.

Sydsläntens sippor har blommat
i tusen och tusen år
och sinnen som frusit och domnat
har vaknat varje vår.

Jag såg en gumma vårfrudan
i blåa vårvindskåren,
hon och två helgdagsfina barn
de visste något om våren.

Moa Martinsson (1890-1964)

Nu är glada julen slut…

…röda kaffepannan har åkt ut.

Den julröda Vissel-Johannan har gjort sitt för denna gång. Det behövs inte mycket för att få lite julstämning, med bruksföremål och textilier kommer man långt.

Jag vet inte hur många koppar kaffe som kokats denna jul, men åtskilliga är det. Vi ses nästa jul igen Vissel-Johanna! Nu tar jag fram den rostfria kaffepannan igen.

“Jag har inga problem med koffein. Jag har ett problem utan koffein.”

Jovisst är det en låda med färsk fisk…

…fast det egentligen är det riskorn som limmats fast i en liten träram och målats med silverfärg med blå stänk i. En låda strömming att drömma om – som Faleartut skrev. I bakgrunden en vanlig tändsticka. ”Fisklådan” är en detalj, liten del som man bygga upp en napoletansk julkrubba av. En julkrubba som avspeglar det myllrande napoletanska livet som pågår med Jesu födelse i ett hörn av stadslandskapet.

Fotona från en reell fiskmarknad i Neapel.

Så här beskrev Johann Wolfgang von Goethe Neapel och jag håller med:

”Om man i Rom gärna studerar, så vill man här bara leva. Man glömmer sig själv och världen, och för mig är det en underbar känsla att umgås med människor, som bara njuter av livet.”

Ur Goethes Italienska resa

Använda tändstickor

Det går åt många tändstickor här i huset den här årstiden. Det är Solstickan som det går åt mest av. Någon tändare har jag inte haft sedan jag skildes från gasspisen. Tänk att smala asp-stickor som doppats i en tändsats kan vara så effektiva.

Har ni besökt Tändsticksmuseet i Jönköping?

Förläggarsked

Förläggare är den person som lägger för maten, d v s den som delade upp ur grytan till alla som samlats runt den. Själv tänker jag mest på italienska husmödrar som öser upp den precis nykokta pastan på tallrikar som sträcks fram av familjemedlemmarna som sitter runt matbordet. Så gick det till även här i landet en gång i tiden men då var det inte pasta förläggaren öste upp. För min inre syn kan jag se matmoran Augusta stå vid grytan på bordet och sleva upp av långkoket, som puttrat på vedspisen, till alla som samlats runt matbordet. Redskapet benämns förläggar-sked eller förläggare-sked.

Ur gömmorna hämtar jag en förläggarslev med oval tvärställd skopa av tenn och svart svarvat träskaft med bortnött färg. Den har inte kommit i bruk under vår tid här i huset.

Tennstämplarna kan jag inte tolka trots att de är tydliga. Har ni kvar äldre köksredskap som ni aldrig använder?

Smörhundar / knivställ / knivstöd

Jag gillar smörhundar som fenomen. De förhindrar att smörkniven lägger sig på bordet/duken och kladdar ner. Det gäller mestadels smörknivar av metall. Här i huset finns två äldre av glas med olika utformning. Smörknivarna är ”Gammalfransk” samt en med slingor i drakstil, båda från Eskilstuna Jernmanufaktur Aktiebolag.

Den ena är symmetriskt formad av pressglas med kvadratiskt tvärsnitt. Ändarna är uppsvängda för att smörkniven inte ska falla av och den är utformad så att den kan ligga med vilken som helst av de fyra sidorna mot bordsytan. Ljuset skimrar i glaset. https://digitaltmuseum.se/011023833817/smorhund

Den andra av glas har pressad dekor endast på undersidan. Den här smörhunden har triangulärt tvärsnitt med uppböjda ändar på ovansidan. Smörhunden kan endast placeras på ett sätt mot bordet. Ljuset reflekteras så vackert och klart genom prisman. Jag älskar den här eleganta tingesten!

Och naturligtvis ska smöret läggas upp vackert på ett pressglasfat, gärna i form av kulor i pyramid som på det gamla fotot (hitom hyacinten).

Detta är ett knivställ av metall, enkelt och vardagligt. Funktionellt! Smörkniv Thebe av rostfritt stål. Smörtaxar, smörhundar av metall i form av långsmala hundar är väldigt vanliga. En så´n hade vi hemma när jag var liten. I vardagslag använder vi smörknivar av ene som trycks ner i Bregottpaketet. Trist men sant.

Det jag nu söker smörhunden i rostfritt stål som hör till Thebe-besticken som formgavs av Folke Arström 1944.

Här är knivställ av färgglad keramik i form av snäckskal. Vackert 50- 60-tal men värdelösa som smörhundar. Är de kanske tänkta för något annat ändamål`? Smörkniven vinglar hit och dit, skåran alltför grund. Jag använder en del av dem som bordssmycken och när de inte används ligger de i Stig Lindbergs gurkfat, ett riktigt loppisfynd innan hans formgivning blev ”het”.

De här klyftiga knivställen av keramik fungerar bra, vackra är de också.

Den smartaste varianten har vi här. Funktionalism och enkelhet i sin prydno. Till smörkniven ”Svensk spets” clipsar man på ett triangulärt rostfritt ”ställ” som håller smörkniven upprätt och handtaget, där tyngdpunkten ligger, vilar mot bordet. Inget smörkladd på det dukade bordet. Tänk att de där små prylarna finns kvar efter att ha förvarats i besticklådan sedan 50-talet i föräldrahemmet. Kan man älska en pryl så är det denna lilla tingest jag älskar!

Advent

Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar var du är. Fjärran lockar du min syn. Lik en diamant i skyn. Blinka lilla stjärna där hur jag undrar var du är.

När den sköna sol gått ner strax du kommer fram och ler, börjar klar din stilla gång glimmar, glimmar natten lång. Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar var du är.

Vandraren på nattlig stig, för ditt ljus han älskar dig, han ej hade sett att gå, om du inte glimmat så, blinka lilla stjärna där hur jag undrar var du är.

Ofta du med blick så fin, tittar genom min gardin. Sluter ögat ej förrän, solen visar sig igen. Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar var du är.

Jane Taylor, 1806

Översättning: Betty Ehrenborg

Adventsförberedelse

Härom dagen klippte jag ut en adventsstjärna i skisspapper efter en mall jag sparat.

En så´n har hängt med i många år i mina boenden, ja hela mitt liv eftersom den började användas i mitt barndomshem. Det fina är att den inte kräver någon elektricitet.

På lördag före första advent klistras den upp på rutan.

(De två nedre bilderna är från ett tidigare år.)

Julgranskorv

Vi åkte in till stans utdöende centrum i helgen för att inhandla en sak som behövdes oss. Att åka till det stora externa köpcentrat lockade inte. Inne på Åhléns (den enda kvarvarande varuhuskedjan) skildes vi åt men snart nog kom Halvan med ett brett leende i ansiktet mot mej med en märklig sak i handen – en korvkula!

Ingen av oss hade sett något liknande tidigare. Anledningen till det stora leendet är att vi gillar kokt korv med bröd, Gravelejs senap, tomatketchup och bostongurka båda två. Och nu fanns läckerheten som julkula av glas. Nå´t så märkvärdigt hade ingen kunnat föreställa sig men vi hänger väl inte med i samtiden. En Hot dog för 99 kr. Det blev inget köp av men när jag kom hem letade jag efter julgranskorvar på nätet och fann flera stycken. Den dyraste kostade 329 kronor. Tänk vad marknaden vill få oss att köpa…