Detta är Kerstin Frykstrands tolkning av månaden april. En idyll som tyvärr inte är vanligt förekommande idag – vårplöjning med häst! Det är mest i museala sammanhang som hästar används i jordbruket numera.
Själv tänker jag ta vårledigt från bloggen senare i april, den månad jag tycker så mycket om, liksom Bjørnstjerne Bjørnson också gjorde:
Jeg vælger mig april! i den det gamle falder, i den det ny får fæste; det volder lidt rabalder- dog fred er ej det bedste, men at man noe vil.
Jeg vælger mig april, fordi den stormer, fejer, fordi den smiler, smelter, fordi den ævner ejer, fordi den kræfter vælter- -i den blir somren til!
Hit till Universumet flyttade i november 1910 en familj med tre barn, 16, 19 och 21 år gamla. De hade fram till dess bott i den lilla staden. Husen på gården var nyuppförda, ladugården påbörjades redan 1905. Fram till 1924 bedrevs här ett familjejordbruk.
När föräldrarna var 61 respektive 67 år gamla överlät de gården till de två hemmavarande barnen Agnes (35 år) och David (33 år). Övervåningen i mangårdsbyggnaden inreddes och byggdes ut med frontespis för de gamla föräldrarnas räkning. Därefter bedrevs här i Universumet mellan 1924 och 1966 ett syskonjordbruk. 1966 var året för både Agnes och Davids bortgång. De dog med 3 månaders mellanrum. Att syskonjordbruk inte var helt ovanligt har vi upptäckt när vi hembygdsforskat.
En bok som behandlar detta med syskonjordbruk har titeln: Istället för äktenskap. Att driva jordbruk tillsammans med syskon i 1900-talets Sverige. Den gavs ut 2018.
Så här presenteras bokens innehåll:
När landsbygden förändrade sig väldigt snabbt så blev det här ett legitimt sätt att leva sitt liv. Det innebar vissa uppoffringar, men syskonen kunde hålla ihop gården, leva hyfsat gott och ha sin status kvar.
1900-talet sägs ibland vara familjejordbrukets århundrade. Trots att landsbygden förändrades i grunden framställs ofta själva bondefamiljen – bestående av man, hustru och barn – som intakt. Alla jordbruk drevs dock inte av familjer av den traditionella sorten. Ett alternativ var att två eller flera av barnen tillsammans övertog gården, fortsatte bo ihop och förblev ogifta. Men hur vanliga var sådana syskonjordbruk? Hur fungerade de och vilka var motiven bakom syskonens levnadsval?
Med hjälp av hushållsanalyser, statliga utredningar och intervjuer tecknar historikern Martin Dackling i Istället för äktenskap för första gången historien om syskonjordbruken. Han visar att de varken var ovanliga eller utgjorde kvarlevor från ett äldre bondesamhälle. Från att tidigare knappt ha existerat blev det från slutet av 1800-talet allt vanligare att bröder och systrar drev gårdar ihop och syskonjordbruk fortsatte vara ett vanligt inslag på svensk landsbygd fram till 1900–talets slut. Dacklings intresseväckande undersökning spänner över mer än 120 år och bidrar med nya perspektiv på det gångna seklets landsbygdshistoria.
Det som väckte mitt intresse för den här boken var ett radioinslag i mars med Katarina Wikars i OBS. En 10 minuter lång essä som är mycket lyssnansvärd om man är intresserad av hur levnadssätt förr knyts ihop med nutiden. Kan lyssnas på HÄR. Boken ska jag också läsa!
Min bästa gruppbild. En bra resa. Ett jordbrukande och fiskande folk med traditionella redskap. Husmanskost att glädjas över. Ett naturnära levnadssätt att ta till sig. Byggnader och markanvändning att lära av.
Traditioner på väg att försvinna. En resa med etnologiska och byggnadsvårdande förtecken. Innan allt är borta.
Salut och fanfar till Annica H, Sophie och Hans som kunde vad kniven användes till!!! Det var mer än vad jag visste då jag flyttade hit till Universumet, minns inga tröskverk från min norrländska hemby, bara kvarn och skördetröskor :-) Knivigt för mej att veta vad detta knepiga, i betydelsen smarta, redskap användes till.
Okej, här är kniven runt handleden i sitt rätta element:
Tröskning pågår.
En likadan kniv som sitter lite för slappt åtdragen här.
Här ligger kärvarna, nekarna, prydligt upplagda.
Runt var och en av kärvarna har självbindaren knutit ett snöre. Ett halmgult snöre som försvinner bland de gula stråna men likväl finns det där.
Mannen som står vid tröskverket får kärvarna en och en uppkastade på bordet. Båda händerna behövs för att ta emot och placera kärven så den matas in i verket.
Men innan dess ska snöret bort. Då är kniven som är fäst på handleden ett utmärkt redskap. Inte kommer den bort heller.
Den sitter där den sitter utan att hindra att handen nyttjas till annat än att hålla en kniv.
Gissa om jag blev glad då vi förra året besökte en veterantraktorplöjning där även olika gamla tröskverk, självbindare och skördetröskor visades upp. Och ett av tröskverken var det full fart på. Kolla agnarna som sprutar ut ur röret uppe till höger! Ett liknande tröskverk användes här på gården. Det ägdes tillsammans av bönderna här ikring och kördes mellan gårdarna för tröskning.
Eftersom jag aldrig varit med om den här typen av jordbruksarbete var det värt mycket att få se hur det fungerar i praktiken för att det inte enbart ska bli en akademisk kunskap. Den typ av kniv som finns här i Universumet fick jag se i bruk. Guld värt för en som verkligen vill veta mer (allt) om jordbrukets historia :-)
Klicka på länken och läs om förra årets trevliga och givande dagsutflykt i sörmländska myllan med gamla jordbruksmaskiner och hästar.
Mitt Universum 