Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


9 kommentarer

Digitaliserade minnen

Tro mig eller ej men snart är alla mina gamla kassettband med inspelningar av berättelser digitaliserade. De flesta är inspelade 1993-1997 och till stor del är det mina föräldrar som berättar och jag frågar om gamla tider. Några andra släktingar samt några få av mina jämnåriga kan också finnas med på ljudupptagningarna.

Jag har inte lyssnat igenom dem sedan de spelades in, de har legat i gott förvar i väntan på avlyssning, som ett sätt att hålla glömskan på avstånd. En slags trygghet. Under tiden som gått har tekniken förändrats och gjort det svårt att lyssna på de 12 kassettbanden med 18 inspelade timmar.

När jag om några veckor hämtar ut de sista 8 banden är samtliga digitaliserade och jag kommer att kunna lyssna på prat och berättelser av människor som nu är borta från jordelivet. Jag har redan provlyssnat på ett digitaliserat ljudband och kan konstatera att det är märkligt att höra välkända röster som jag inte hört på många år.

Min tanke var, och är, att dessa berättelser ska vara till nytta för min släktforskning och min kunskap om livet förr.


2 kommentarer

Den tid som var

Snö har vi inte varit bortskämda med under julen men lite hann man njuta under första advent. Men blev det väl mörkt var det lätt att komma i julstämning här i huset. Jag har tagit det lugnt med dagliga promenader och lång bortavaro från den digitala världen.

Efter julhelgen, under mellandagarna, satt vi i kammaren där ett bra bord att bre ut sig på hade ordnats. Där har vi gårdsforskat och läst äldre dokument, kontrakt, bouppteckningar, begravningsbrev mm som förvarats i kistan som står på soffan med ”tomten” bredvid. En bunt handskrivna brev gick vi också igenom (det var första gångens läsning för min del) där livet på 20-talet rullades upp för ens ögon. Det började ganska snart med lyckan över ett nyfött gossebarn och slutade med obeskrivlig sorg när mamman dog då sonen var nio månader.

Så glada vi är över att tagit oss tid till detta. Dessutom har Halvan gjort ett register över dokumenten så att man framför allt vet att de finns, dessutom är de nu lätta att hitta och plocka fram.

Önskar er en god kommande tid!


3 kommentarer

Syskonjordbruk

Hit till Universumet flyttade i november 1910 en familj med tre barn, 16, 19 och 21 år gamla. De hade fram till dess bott i den lilla staden. Husen på gården var nyuppförda, ladugården påbörjades redan 1905. Fram till 1924 bedrevs här ett familjejordbruk.

När föräldrarna var 61 respektive 67 år gamla överlät de gården till de två hemmavarande barnen Agnes (35 år) och David (33 år). Övervåningen i mangårdsbyggnaden inreddes och byggdes ut med frontespis för de gamla föräldrarnas räkning. Därefter bedrevs här i Universumet mellan 1924 och 1966 ett syskonjordbruk. 1966 var året för både Agnes och Davids bortgång. De dog med 3 månaders mellanrum. Att syskonjordbruk inte var helt ovanligt har vi upptäckt när vi hembygdsforskat.

En bok som behandlar detta med syskonjordbruk har titeln: Istället för äktenskap. Att driva jordbruk tillsammans med syskon i 1900-talets Sverige. Den gavs ut 2018.

Så här presenteras bokens innehåll:

När landsbygden förändrade sig väldigt snabbt så blev det här ett legitimt sätt att leva sitt liv. Det innebar vissa uppoffringar, men syskonen kunde hålla ihop gården, leva hyfsat gott och ha sin status kvar.

1900-talet sägs ibland vara familjejordbrukets århundrade. Trots att landsbygden förändrades i grunden framställs ofta själva bondefamiljen – bestående av man, hustru och barn – som intakt. Alla jordbruk drevs dock inte av familjer av den traditionella sorten. Ett alternativ var att två eller flera av barnen tillsammans övertog gården, fortsatte bo ihop och förblev ogifta. Men hur vanliga var sådana syskonjordbruk? Hur fungerade de och vilka var motiven bakom syskonens levnadsval?

Med hjälp av hushållsanalyser, statliga utredningar och intervjuer tecknar historikern Martin Dackling i Istället för äktenskap för första gången historien om syskonjordbruken. Han visar att de varken var ovanliga eller utgjorde kvarlevor från ett äldre bondesamhälle. Från att tidigare knappt ha existerat blev det från slutet av 1800-talet allt vanligare att bröder och systrar drev gårdar ihop och syskonjordbruk fortsatte vara ett vanligt inslag på svensk landsbygd fram till 1900–talets slut. Dacklings intresseväckande undersökning spänner över mer än 120 år och bidrar med nya perspektiv på det gångna seklets landsbygdshistoria.

Det som väckte mitt intresse för den här boken var ett radioinslag i mars med Katarina Wikars i OBS. En 10 minuter lång essä som är mycket lyssnansvärd om man är intresserad av hur levnadssätt förr knyts ihop med nutiden. Kan lyssnas på HÄR. Boken ska jag också läsa!


Lämna en kommentar

Julpyssel


Ett utvikningskort som bildar tät skog med röd himlapäll och en lysande stjärna därpå. Ett julkort som blivit till julpynt att plockas fram år efter år.

En annan sak som ibland åker fram under julledigheten är de samlade äldre dokumenten som är sparade och ger en insikt i forna dagars liv. Bouppteckningar, köpekontrakt, gravbrev, inbjudningskort till begravningar, bröllop, dop… Dokument som inte är värdefulla annat än för en släktforskare eller en kulturhistoriskt intresserad person. Det är nödvändigt med flera dagars ledighet i rad för att hinna komma in i forskningen.


6 kommentarer

104 års jubileum idag den 21 november

Nu vet vi exakt datum för inflytt i bostadshuset genom sökning i arkiven. Jodå, det var idag för 104 år sedan, alltså den 21 november 1910, som huset stod klart.  Då flyttade familjen in här i det nybyggda huset. Det var jättetrevligt att få veta. Först hade ladugården byggts, den byggdes några år innan . Under tiden bodde familjen kvar i den lilla staden där fadern hade åkeri med hästskjutsar.

1911 Nybyggt universum vintertid Nyinflyttat.

Familjen bestod av pappa Fredrik född 1863

mamma Augusta Charlotta född 1857

med ungdomarna

Agnes, 21 år (född 1889)

David, 19 år (född 1891)

och Berta, 16 år (född 1894)

Sen har arkiven berättat att med hit till Universumet följde en liten 4-årig pojke som hette Lars Gustaf Valter Larsson. Han var född i januari 1906. Han och hans föräldrar var grannar till familjen inne i den lilla staden. Så dog pojkens mamma den 28 december 1909 och pappan stod ensam med fyra barn. Under några år bodde pojken här i det hus som numera är vårt innan han flyttade tillbaka till sin pappa den 1 december 1913. De här uppgifterna har maken fått fram genom att spana i kyrkböcker och det visar hur familjeomsorgen fungerade innan socialförvaltning inrättades i kommunerna. Att släktforska ger många allmänbildande aspekter på hur samhället har fungerat under olika tider.

För övrigt har vi fått veta ytterligare mer om människorna här. I september hade lokaltidningen ett litet reportage från vårt Universum. Dagen därefter ringde telefonen och en okänd kvinna presenterade sig och berättade att hon kände igen gården i reportaget och berättade att hon kände till en del om människorna som levat här. Vi bjöd hit Ingrid 79, hon kom med gamla fotografier och plötsligt vet vi än mer om livet som levdes här. Att få kunskap genom nu levande personer är oslagbart och ovärderligt!


9 kommentarer

Äggskal & pionknoppar

Man kan lära sig mycket om kulturhistoria genom att släktforska. Japp. Som detta med kvaliteten på äggskal som träs över pionknoppar ;-)

Förr i tiden kunde man vid till exempel bondgårdar, prästgårdar och herrgårdar se äggskal bland de utslagna och halvt utslagna bondpionerna. Det hände sig mest mitt i veckan. Varför? Jo, man planerade ett kalas till helgen då blomstringen var som absolut grannast och ville inte att alla pioner skulle ha blommat över tills dess. Därför trädde man äggskal över knopparna. Men det är och var viktigt att inte låta dem sitta alltför länge. Jag har testat och då orkar inte knoppen slå ut alls utan tvinar bort :-(


Kalle Bäck, professor i historia vid Linköpings Universitet, som forskat om hur laga skiftet påverkade torpens och backstugornas antal i landet, föreläste om just detta ämne vid en släktforskardag jag var med på. Tror ni inte han kom in på detta med pionknoppar och äggskal? Det jag på något sätt redan kände till fick jag bekräftat. Ha!!! Släktforskning ger oanade dimensioner åt den egna tillvaron. Nå, han sa något jag inte visste – just detta att det är viktigt att äggskalen är färska och lite eftergivliga, inte torra och hårda. En nog så viktig petitess, ett underbart kunnande :-)

Lämplig storlek på knoppen


Den här knoppen är lite för utvecklad för att trä skal över.


Idag vid lunch tog MrsUniversum de två nedersta bilderna. Pionblommorna vid husets södervägg är snart överblommade, kanske hinner Halvan få se några blommande bondpioner då han till helgen kommer hem från en veckas semestersegling. Undras om det uppskattas???

Jag har skrivit om detta med äggskal tidigare också. Jag älskar den sortens vetande och görande, det som några kallar värdelöst vetande, haha :-)

.


Lämna en kommentar

Att förflytta berg

MrsUniversum är släktforskare. Det är himla kul faktiskt. Men det krävs rejält med sammanhållen tid för att komma någon vart.
Jag har också fått min man intresserad av släktforskning.

Som släktforskare vill man gärna se sina anfäders föräldrahem och uppväxtplatser, alla formas vi av det landskap vi växer upp i, den miljö som såg oss födas. Då lika väl som nu. Men man vill också gärna se de platser där den slutliga förvaringen, ”den sista vilan” finns. Oftast handlar det om kyrkogårdar. Därför har vi stannat till och besökt kyrkogårdar där vi vet eller forskat oss fram till att anfäder är begravda. Ibland vet vi var på kyrkogården graven är belägen, ibland får vi leta oss fram.

Vi besökte M-freds kyrkogård på söndag.  Där har Halvan sin farfars bror med hustru begravda. De var barnlösa och har alltså inga efterlevande som naturligt ser till graven. Elsa, som dog sist av dem, gick bort 1984. När vi var där i våras fann vi inte graven trots ihärdigt sökande. Halvan kollade med församlingen redan år 2000, i samband med att kyrka och stat skildes åt,  och fick då veta att gravrätten var betald till 2023 och vård av graven  till 2026.  Vi vet samtidigt att Svenska Kyrkan gör besparingar av stora mått nu när man själv ska bära sina kostnader.

Vi fann alltså inte gravstenen i våras. Halvan ringde kyrkogårdsförvaltningen som bekräftade att den togs bort ett halvår innan vi var där. Trots betald gravrätt och vård.  Halvan ville ha svart på vitt och en kort korrespondens med församlingen uppstod. Halvan anmälde sig som gravrättsinnehavare. Beslutet från församlingens sida blev att gravstenen skull placeras tillbaka. Före Allhelgonahelgen.

Va! Gissa om jag är stolt över min make. Få en borttagen gravsten tillbakasatt? Va?  Va? En vilja som förflyttar berg.

Vi satte ner mängder av smålökar i söndags, la en barrbukett på graven. Till våren hoppas vi att flocktulpanerna blommar och lite senare en låg matta av cerise berglök. Till Gunnar & hans Elsa och alla levande som passerar.


Berglök – Allium oreophileum.  Vi har gärna perenner på de få gravar vi sköter eftersom vi bor långt bort från alla utom en. Perenner blommar inte lika överdådigt som ettåringar men är mer lättskötta om man väljer rätt sorter, arter som inte växer sig så hög att inskriptionerna försvinner bakom grönskan. Det finns en liten bok från 1994 som heter Blommor & grönska på kyrkogården och är skriven av Gustaf Alm & Stig Klein. Där ges tips på perenner för gravar i olika väderstreck och lägen. Den ger en rätt bra inspiration.

Och ja, jag vet att vi kan betraktas som otidsenliga som ”samlar på” gravar. Väldigt många gravplatser med stenar tas bort årligen. I Svenska Dagbladet skriver Nils Johan Tjärnlund en viktig debattartikel om ett kulturmord som pågår i det tysta. I DN har en serie om kyrkogårdar inletts vid Allhelgonahelgen.  Jag läser att i Luleå valde 90 % att förlänga gravrätten då den går ut efter 25 år, i Vetlanda är motsvarande siffra 30 %. I Sundsvall 60 och i Uppsala 76 %. Minneslundarna ökar då urbaniseringen fortsätter, man har inte längre kontakt med hemorten och familjegraven.  Själv tycker jag att minneslundar kan vara vackra men ändå tycker jag inte bra om dem.  De är för anonyma. Då föredrar jag hellre urnlundar där den urnsatte begåvas med en inskriptionstavla, vilket är viktigt för en släktforskare, men kyrkogårdsförvaltningen ansvarar för skötseln. Men absolut inget går upp mot att vandra på en vacker grönskande kyrkogård och se gravstenar med utformning från olika epoker,  med titlar, olika typsnitt mm. Kanske kan man också tolka vissa människoöden. Det är riktigt behagligt att vandra och ta del av vår kulturhistoria.

***

Hemsida för släktforskare om ni inte sett den. Där finns massor med gamla fotografier på byggnader och människor och bland annat och frågeforum (anbytarforum). Kan även fungera för en byggnadsvårdare som vill ha hjälp att ta reda på var ett foto av en byggnad är taget.

.


1 kommentar

Äppelmöblemanget i salen

Strax efter att föräldrarna dog (1934) gifte sig sonen David med Lisa. Som morgongåva fick Lisa linneskåpet Äpplet med oval spegel.  Här i Universumet  finns också i Äpplet-serien ett matbord och fyra stolar, två småbord – blombord – samt ett vitrinskåp. Jag antar att dessa andra ekmöbler också inköptes gemensamt i samband med giftermålet. Stolarna har vi magasinerade då andra ekstolar som det finns 6 av använts.  Frågan är hur vi ska möblera då salen är klar. Det lutar mot jugendmöblemanget. Sen ska kammaren ses över och möbleras.

Vi förmodar att systern Agnes bosatte sig på övervåningen men vi kan tänka oss att mathållningen var gemensam. Samtidigt flyttade sonen till den döda systern Berta, som då var 13 år och hade gått ut skolan, hit till gården. Systersonen trivdes hos moster och morbror som värnade om honom. Han var ju den enda länken in i framtiden av den här släktgrenen.

Lisa blev inte gammal här i Universumet. Hon dog på  julafton 1940 i kräfta, eller cancer som det heter idag. Sorgligt är även detta. Då det gäller de här uppgifterna har vi haft så stor hjälp och glädje av att av en tillfällighet lära känna Vera, vars mamma Hulda var bästa kompis med Lisa. Av Vera fick vi veta just detta om morgongåvan bland mycket annat. Vera dog i år, 90 år gammal. Levande berättad kunskap ska man aldrig, aldrig, ALDRIG  tacka nej till! Då vi lärt känna Vera bjöd vi hem henne till Universumet några gånger. I samband med det tittade vi på fotografier och porträtt och hon identifierade flera av personerna som vi inte kände till. På det här sättet har jag även fått mer känsla för hur de här människorna var som personligheter. Vera hade ju träffat flera av dem. MrsUniversum tycker det är guld värt…   Alla som släktforskat vet att det är svårt att få fram fakta som är yngre än 70 år på grund av arkivsekretessen.

De draperier som hänger vid dörren i salen (likadana har hängt vid den igensatta dörren) berättade Vera att Lisa införskaffade – 30-tals bruna med konstfullt knuten frans. De skymtar i förra inlägget. De är är inte riktigt min stil men de ska vara kvar.