Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


Lämna en kommentar

Vägglampan i farstun


I farstun har vi en rätt unik vägglampa som bara finns i några få exemplar. Den är sinnrik, ger ett behagligt sken då ljuskällan inte syns från något håll och samlar väldigt lite damm. Materialet är målad stålplåt. En bra formgivning helt enkelt av två vänner.


De nedre bilderna är tagna i början av november och dagsljuset nådde långt in i farstun och vägglampan är släckt. Men den är ju lika fin då.


4 kommentarer

Ljus i mörkret


När jag smyger in i salen lyser en komet emot mig, en Betlehems stjärna med mässingsstrålar ut från stjärnkroppen, de längsta neråt. Samma julkänsla som när jag var barn infinner sig även om det är många år sedan och den här stjärnan befinner sig många mil från den plats där jag var barn.

När juldagsmorgon glimmar,
jag vill till stallet gå.
Guds Son i nattens timmar
där vilar uppå strå.

Välkommen hit till jorden
i signad juletid!
Du är vår konung vorden
som ger oss ljus och frid.

Till dig vårt lov vi höjer,
du barn i krubban där,
och våra knän vi böjer
för dig, o Jesus kär.


Lämna en kommentar

Att leva sig in i en annan tid

Novemberkvällen var fuktig och mörk. En svag, byig vind förde
med sig ett isigt duggregn, blåste ner röken från skorstenarna
i kyrkbyn och drev in på gårdar och gränder. Någon kom skyndande
in från uthuset och vädrade i förbifarten efter röklukten.
Han gick snabbt med huvudet vänt mot blåsten och höll på samma gång
utkik efter blänket från vattenpussarna på gården.

Åkrar, skogsbackar och upplysta stugfönster var insvepta i ett
drypande mörker. Bara mitt i byn var det ljusare. Trapplampan
vid andelshandeln lyste svagt upp butikens röda vägg och gula dörr
och fönstren på ömse sidor, där det stod några öppna påsar med
kaffe och risgryn. Tillsammans med de närmaste gårdsfönstren
kastade butikslampan en smula ljus över en stump av vägen och
kom till och med stenmuren kring begravningsplatsen att avteckna
sig i dunklet.

Så förlorade sig vägen i det svarta mörkret igen. Byn var tom
och tyst. Bara vindsuset hördes. Ibland vid en kraftigare by kom
ett sakta gnäll när andelshandelns lampa gungade till.

Från stationshållet kom ett sakta knastrande av steg. Ljudet
blev starkare, och snart dök gestalten av en man upp i ljuskretsen.
Han avtecknade sig klarare ju närmare andelshandeln han kom.
(…)
Han försvann i mörkret så småningom. Gestalten blev dunklare
och vagare tills den slutligen var helt osynlig. Knastret av stegen
avlägsnade sig och dog bort. Byn låg tyst och tom igen, och lampkupan
gnisslade sakta.

Med hjälp av en roman lever jag mig in i livet som var. Nu var det Finlands historia genom Väinö Linnas trilogi om en torparsläkt. Utsnittet är hämtat ur  Söner av ett folk.
Andra läromästare för att förstå något av en annan tid kan vara
Friluftsmuseer.
Hembygdsmuseer.
Facklitteratur i etnologi.
Äldre fotografier.

Men att hitta eller ta foton av det höstmörker som då rådde gick inte.
A C Hultgrens fotografi från  1915 av torpet Bäckstugan i Svinhults socken, Östergötland får illustrera texten.


6 kommentarer

Upplysning


Visst är det väl stämningsfullt när byggnader belyses inifrån istället för utifrån.
Som på vykortet jag köpte med Dramatiska teatern i Stockholm som bör vara från 1930-talet. När det lyser i fönstren upplevs det levande och varmt jämfört med kylig uppvisning med fasader belysta utifrån.
Jag kan tycka att det är en mycket viktig del av byggnadsvården och restaureringskonsten.
Alltså hur byggnaden upplevs i skymning och mörker.
Spelar ingen roll om det är en offentlig byggnad eller ett privat bostadshus.