Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


5 kommentarer

Kyla, snö och mörker

Kyla, snö och mörker är bristvaror i dagens samhälle. Det är de fenomen jag uppskattar väldigt mycket men får färre och färre upplevelser av. Vintrarna har förändrats radikalt sedan jag var barn och lekte i snön, byggde snögrottor, ljuslyktor, gick på tur på skidor, hade snöbollskrig, … Idag ligger eventuell snö kvar någon vecka sen smälter den bort i geggigt slask i värmen.

Mörker får man leta efter bland mängden av ljusföroreningar som täcker stora delar av landet. Ett rikt välfärdssamhälle ”måste” per definition ödsla elektriskt ljus omkring sig så vintergatan, norrskenet och stjärnhimlen fördunklas.

Jag tror inte att detta kommer att förändras om vi själva bestämmer, tvärtom kommer snöandet att minska, elektrisk belysning att öka eftersom människan inte verkar att klara av att minska in på sina uppnådda ”behov” av egen kraft.

I en klok tidskrift läste jag en krönika som förespråkade byte från glödlampor till LED-lampor. Det var ett givet ställningstagande för skribenten. MEN – det krönikören därefter skrev fick mig att sätta kaffet i halsen. Han menade på att den sparade el och den lägre kostnad för elen som hushållet vann kunde de istället lägga på ljusslingor och utomhusbelysning på tomten. Energiförbrukningen som ett nollsummespel. Så felaktigt tänkt enligt mitt sätt att se! Den minskade energianvändningen är bättre att fortsätta leva med, med tanke på att ett stort problem för världen är energiförsörjningen och energiproduktionen. Ett välfärdssamhälle som vårt skulle kunna gå i bräschen för minskat utnyttjade av (hushålls)elektricitet. Eller åtminstone stanna där vi nu befinner oss. Men då stannar tillväxten, BNP minskar, handeln och den årliga julförsäljningen stagnerar.

I mörka november besökte vi vänner som flyttat utanför storstadsregionerna och utanför de stora infrastrukturlederna – där fanns mörker utomhus. Så jag njöt trots att snön saknades! Men vi som älskar snö, kyla och mörker under vinterhalvåret kommer knappast att vinna gehör bland majoriteten. Snö, kyla och mörker blir en lyx som den som har råd åker till på vinterloven en vecka per år.

Det här tankarna är inget som jag reflekterar över på grund av klimatkrisen, tankarna har varit närvarande i mitt liv under väldigt många år. Redan som 15-åring stördes jag av mängden gatlyktor på landsbygden, tro det eller ej…


2 kommentarer

Tid för ljuslågor

Stilleben

Adventsljusstaken av terrakotta kom fram i år igen. Den fylldes med mossor, lavar, tallkottar och små röksvampar. Det är inte första gången men det brukar variera med annat naturinnehåll. Naturen är som alltid en stor inspirationskälla. Ljusmanschetterna är de fina gamla i mässing med vågad yta. På bordet lade jag en hemvävd duk från 40-talet, den typ som jag fått upp ögonen för och börjat tycka om.

Jag anar att det beror på att jag, när vi gått igenom efterlämnade inventarier efter mina föräldrar, har funnit hemvävda draperier, kuddvar, väggbonader i ylle och funnit dem vackra. Så kan föräldrars bortgång bli till något positivt, det ärvda gör att nya impulser dyker upp. Duken på bilden är dock secondhand-köpt, de ärvda föremålen finns kvar i det andra hemmet.

Nature morte


1 kommentar

”Engelskt broderi”

Varierar gardinernas uppsättning. En hängande våd blir gardinkappa. Det går det också. Här har jag sytt gardiner av ett bomullstyg med ”engelskt broderi”, hålbrodyr. Gillar det tyget mycket. Det är något visst med hål och solstrålar. Det kan bli discokula-effektliknande ibland.

I taket svävar lönnäsor på sytråd som går från hörn till hörn och möts på fotot. Girlanger är en favoritutsmyckning här men dessa lönnäsetrådar är nog lustigare än snygga. Väldigt mycket MrsUniversum!


2 kommentarer

Då elektriciteten kom till gården

Detta är en av övervåningens takarmaturer som suttit på samma plats sedan eletriciteten kom till gården.
Att behålla ursprungsarmatur och ursprungsplats är för mej ett sätt att byggnadsvårda.

Flera av takarmaturerna här på gården är från tiden då gården elektrifierades. De sitter på samma plats som då – nära rummets fönster. På den tiden skulle elektrisk belysning förlänga och förstärka dagsljuset som kom från fönstren. Handarbetet och hantverket eller läsningen skulle kunna förlängas när skymningen föll och då var lampans närhet till ett fönster naturlig. Vrår och hörn fick vara mörka.

Det är intressant att förstå hur den konstgjorda belysningen förändrat människans beteende och levnadssätt under den korta tid som vi haft elektriskt ljus. Hur belysningstrenderna förändrats över tid är minst lika intressant. Minns ni 1980-talets hemska halogen-uplights? Jag blev aldrig vän med de armaturerna och det hårda ljuset, varken som privatperson eller i yrkesutövningen :-)


4 kommentarer

Farfarslampan

Farfaderns vägglampa lyser så fint ovanför dagbädden i annexet. Designen från 1900-talets mitt håller än idag, materialen är lackerad plåt och mässing. Nog är det väl ändå så att ärvda föremål ofta ger ett extra djup åt ägandet…? Det här är Halvans lampa, själv har jag nästan inget från min egen släkt här i Universumet.


Lämna en kommentar

Kontaktyta


Ett litet fönster menat som kontakt mellan ateljé och köket där borta i faluröda huset. Och kanske för att hålla koll på besökande till min arbetsplats. Trevligt ljus ger det förstås också.
Det är ett kopplat fönster som jag ritat och som tillverkats av ett litet snickeri i länet. Med fönsterhake av funkistyp. Den knyter an till något jag vill minnas.


1 kommentar

En snöig och mulen vinterdag…

…fick vi överenskommet besök från magasinet Kloka Hem.

Snön föll ymnigt och det blåste den februaridag 2013 det var bestämt att redaktören och fotografen skulle komma till Universumet. Jag minns att de var tvungna att lämna bilen vid stora vägen för att pulsa 300 meter i snö fram till bostadshuset då tillfartsvägen ännu inte hade plogats. Halvvägs mötte Halvan upp. Jag kan tänka mig att det kändes lite udda och besvärligt att få så påtaglig del av livet på landet. Det var inget solsken och så klart ingen grönska ute och bilderna blev rätt kyliga. Kloka Hem arbetade inte med styling eller fotolampor.




Några av bilderna. Fotograf G. Welin.

Kloka Hem vill vara en miljömedveten tidskrift och menar att ”världen behöver mer klokhet men också lite mer skönhet”. Såklart vi som bor i ett gammalt hus är glada att vara med i ett sådant sammanhang…  särskilt som många ifrågasatte vårt bostadsval då vi flyttade hit. Inget wc men väl utedass, inget rinnande vatten i bostadshuset, endast i ett av uthusen, lutande golv, gamla fönster med ojämnt glas som än idag förses med innanfönster på vintern, plåtklädda fasader…  Nu har vi ett fungerande hem utan att allt behövde rivas ut. Flera av de ursprungliga planer vi hade, har förändrats under tidens gång – till det bättre, dvs färre åtgärder. Samtidigt som vi gillar vårt gamla hus med ekonomibyggnader och inte vill att gårdsmiljön ska förändras och ”förlora sin själ”, finns öppenhet för att föra in nytt att varva med det ärvda. Det finns ingen motsättning i det. Vi och husen lever gott.


Februari 2013 mulet men här är det skottat och plogat.


Lämna en kommentar

Ljuset, det ljuset…


Ännu har jag inte tröttnat på det här rummet. Ljusets förändring med årstiderna gör det så föränderligt att jag inte hinner tröttna. Nu när almen utanför fått löv blir det en mörkare dager här inne. Det betyder sommartider.

Under en tegelpanna på taket mitt över har sädesärlorna byggt bo. Att titta på deras trippande på tegeltaket är rofyllt även om herr och fru ärla måste jobba intensivt för att få mat till ungarna. Och några tegelpannor längre till höger, där ingen hängränna hindrar inflykten, där kommer tornseglare svischande till sitt bo. Att måla vindskivan och ta bort all bortskavd färg efter tornseglarnas fötter, det får anstå lääänge än. Det är så häftigt med dessa märken efter de luftlevande fåglarna.