Solgult i köket

Det här köket har jag inte tröttnat på. Så det så.

Snickeritorr pärlspont

• 

Där ligger vår blivande köksinredning. Det är hösten 2004. Pärlsponten, som är både kvistfri och utan frästa spår på baksidan, ligger inomhus i kammaren för att den ska hållas snickeritorr med en fuktkvot om högst 12%. Snart kommer finsnickarna, som levererade pärlsponten, att börja bygga köket. Det allra mesta är färdigplanerat, ritat och förklarat i byggnadsbeskrivningen. Så förväntansfullt det är mitt i allt stöket och så nöjda vi sen blev när köket var klart.

Grepplister

En av de saker jag är mest nöjd med i köket är de grepplister som finns på varje lucka och låda, alltså både horisontellt och vertikalt placerade. De horisontella grepplisterna på lådorna var givna eftersom jag älskar funkisköken från 40- och 50-talen där de är vanliga. Då oftast i trä på en målad lådfront. Men hur skulle beslagen på skåpluckorna se ut – både på bänk- och överskåp – det visste jag inte när finsnickarna började platsbygga köket. Till sist dök den geniala idén upp – att sätta vertikala grepplister längs hela luckans höjd och sedan måla allt i samma ockrafärgade oljelasyr. Listerna är djupa nog att lätta att greppa tag i, samtliga är fasade 30 grader i båda ändarna. Så blev det och jag är väldans nöjd.

Nu hittar jag samma idé hos Bucks and Spurs. Ett striktare kök än mitt lantliga men så praktiskt det är med grepplister både i horisontellt och vertikalt läge.

Fjorton års patina

.

.

.

.

.

Fjorton år har gått sedan köket invigdes. Många av de behövliga föremålen som då fann sin plats står kvar på samma ställe idag. Kanske kan det kallas konservativt men för mej är det en skön känsla att hitta det jag behöver på samma ställe i köket varje gång. Särskilt när man bor med en person som gärna droppar saker lite var som helst. Brödburken tappas inte bort så lätt :-) Vattenkokaren har sin plats nära ett eluttag – förstås. Och kökssaxen hänger faktiskt allra oftast på sin krok som vi gemensamt skruvade fast för fjorton år sedan. Innan dess gick mycken tid åt att leta reda på kökssaxen, tid som nu kan nyttjas till något roligare. Vi är mycket nöjda med detta platsbyggda kök, ett rum där våra gemensamma minnen formas, sparas och på vissa ställen syns som nötning eller slitage. Inget märkligt med det.

Pärlsponttaket blankt igen

∧ FÖRE
Taket i kammaren var före ommålning matt och vitt. Färgen är från 70-talet och under den finns originalfärgen. Där spikskallarna finns syns någon genomträngning, kanske av rost.

∧ FÖRE
Färgen satt bra och var inte rollad (halleluja). Vid spikskallarna fanns lite flagad färg så vi skrapade enbart där och shellackerade sen just där och målade över spikraderna. Springorna får vara som de är.

Det här var lättare än att måla kökstaket. Det fick renskrapas då vi arbetade med det, eftersom flagorna var mycket mer utbredda där. För att inte tala om köket på övervåningen där färgen rollats på. Huvaligen! Färgtypen var densamma på alla de nämnda pärlsponttaken.

Jag beställde en kulör lika den som skrapats fram under 70-talsfärgen. Vitt vill jag inte ha.

∧ EFTER
Efter ommålning blev det så här. Det är härligt med blankt innertak. Det kommer att bli något mattare med tiden men aldrig lika matt som 70-talsfärgen.

För att förhindra att bjälklagets sågspånsfyllning kommer ner vid mötet mellan vägg och tak (det är just där sån´t har hänt vid stark blåst) har spännpappen dragits upp och vikts mot taket ett par centimeter. Sedan spikades de gamla taklisterna, målade i takfärg, tillbaka. Vi målade taket innan väggarna pappspändes, inte tvärtom som kan tro av bilden.

Trappskrubben

Det gäller att ta tillvara på alla utrymmen för förvaring i en liten farstu. Därför lät vi tillverka en dörr av pärlspont till utrymmet under trappan till övervåningen när farstun isolerades. Här under står varmvattenberedaren och en del annat ryms också i den lilla skrubben som blev städskåp.

Under trappans högre del byggdes en kapphylla och fack för skor. Det lilla fönstret som finns sedan förr, ger trevligt ljus till ”kapprum” och farstu. När det är mörkt ute finns en taklampa mitt på farstutaket. I den lilla nischen sitter en ljuslist dold bakom den sneda inramningen upptill. Den ger ett varmt ljus med reglerbar styrka.
 

En långsmal spegel, som tar liten plats, sitter på väggen. Väggarna målades med ljusgrå linoljefärg, något jag ifrågasätter en aning numera.

Här är farstubilder ur ett annat perspektiv.

Flyger i taket

I farstutaket flyger två trollsländor. Eller flyger och flyger… de är målade på pärlsponten. Sitter väldigt mycket fast alltså. De här skimrande sländorna målade en väninna på begäran efter att vi besökt ett säteri med inspirerande inredning. Min väninna var på några dagars besök med sina barn och hade alls inte sina målarattiraljer med sig på resan. Så vi köpte några små tuber Winsor & Newtons oljefärger, smala penslar hade jag sedan tidigare. Resultatet blev de här härliga minnena som bara den som studerar taket noga ser.

.

Så här gjorde jag

Det är ganska så besvärligt med 60 cm djupa bänkskåp vilket är dagens standard. Jag förstår varför breda lådor blivit så populära.

När jag ritade vårt kök var det dock inte aktuellt med lådor annat än den traditionella lådhurtsen samt två breda lådor bredvid elspisen att ha kastruller och vardagsporslinet i. Det kändes riktigt, särskilt som de två breda lådorna påminner om en vedlår.

Men annars är det till att böja sig, bocka sig ner, leta. För att slippa en del besvär ritade jag så här istället. Jag hade förmånen att ha snickarna på plats och allt eftersom skåpstommarna blev klara gav jag anvisningar för hyllplanens djup och höjdläge, både i överskåp och bänkskåp. Det var riktigt exklusivt att direkt kunna säga hur jag ville ha det.  I överskåpen hade jag redan i anbudsunderlaget ritat in ett smalt hyllplan mellan varje hylla med fullt djup. Nu var det bara att leverera måttsatta ritningar i större skala. Det var en väldigt härlig byggtid med tillmötesgående finsnickare. Den givna offerten hölls, inga extrakostnader tillkom.

Och i ett av bänkskåpen valde jag den här lösningen. Hyllplanen sneddades för att lättare kunna se långt in samt för att kunna placera en hög sak som matberedaren i skåpet utan att för den skull missa ett hyllplan.

.

Matberedaren är hög. Den får stå längst fram så den är lätt att ta ut – bara att greppa handtaget. På hyllan ovanför finns platta saker.

På högerdörren har en påshållare från det stora möbelvaruhuset monterats. Den hängde med från gamla köket och tar hand om plastkassar med den äran. Tack vare att hyllplanet är snedsågat kan både påshållaren och hyllan finnas där. Perfekt.

Ni ser väl att skåpdörrarna hålls samman med två narar vardera. Nararna är infrästa i 1 tums (25 mm) kvistfri pärslpont utan rillor på baksidan.

Fortfarande efter åtta år är vi glada över vårt gula kök. Inuti är skåpen trärena som förr i tiden, bara hyllornas framkanter är målade. Det är enklare än hyllremsor :-) men ger något av samma omhändertagande effekt.  På samtliga bottenplan ligger samma linoleummatta som på köksgolvet, de övriga är klädda med hyllpapper.

.

Husets hjärta

Universumets absoluta centrum.

… runt vilket dagshändelserna nu har kretsat i snart åtta år.

Klicka på bilden för att förstora.

.

Drevning, tätning

Det enda taket i huset som varit pappspänt är salstaket. Finrummet skulle skilja ut sig från husets övriga pärlsponttak. På 1980-talet spikades spontade spånplattor upp för att dölja pappen av någon anledning. Vi tog bort både och,  fram kom då pärlsponten. Halvan ville måla denna, jag ville ha pappspänt tak. Det ska bli pappspänt tak.

Salens väggar lerklinades från allra första början. Det kan vi se bakom borttagna golvsocklar och taklister. På bilden kan man även se husmossa tränga fram från sin plats mellan timmerstockarna. Lerkliningen jämnade ut timmerstommens ojämnheter och tätade mot drag. Jag gick en kurs i lerklining för några somrar sedan med tanke på salen. När vi rev så 1980-talets spånskivor såg vi 30-talets plywooduppsättning med delvis bevarad tapet. Vi beslöt att ha kvar plywood med tapet (där den fanns) och pappspänna väggarna utanpå detta. Då blir de äldre tapetlagren kvar som en ”skatt” åt kommande ägare. Som byggnadsvårdare gäller det att tänka framåt också ;-)

I skarven mellan bakugnsmuren och timmerväggen hade man stoppat gamla bomullsklädtrasor. Dessa tog jag bort då muraren lagade upp sprickorna i putsen.

Jag sparade trasorna i en kasse för att återanvändas, inte slängde jag dem. Nu  finns de på plats igen.

Det är sådant här som jag tycker är så intressant att hitta. Meddelanden från förr. Mönster, färger, tygkvalitéer, typsnitt om det är tidningspapper, gamla nyheter… you name it.  Sådant som de flesta renoverare antagligen slänger som en självklarhet. Och sprutar in fogskum :-) :-)  Jag har sett åtskilligt under sitt liv.

Självfallet lämnar vi i Universumet egna små meddelanden till eftervärlden :-)

Här ett par uttjänta stickade strumpor i blåvitt yllegarn från förra seklets början. Även de fick fortsätta tjäna som fyllning i mellanrummet.

Strumporna är stoppade åtskilliga gånger. Vem stoppar strumpor idag? Inte är vi många, inte.

På 70-talet, kanske tidigt 1980-tal, byggdes den här dörren för. Den leder till dåvarande skafferiet, nuvarande duschrummet. När den tegelimiterande tapeten på putsen kom till vet jag inte. Dörrkarmen sitter kvar med sin ursprungliga jugendgröna kulör, dörrbladet står lagrat i ett uthus. Lagningen av bakugnens lite spruckna putsyta gjorde den duktige muraren som tätade rökkanalen och installerade braskaminen våren 2010.

Sen täckte vi öppningen med ny plywood och springan är borta. Det som diskuterats här i huset är hur övergången mellan trävägg och mur ska ske vad gäller spännpapp/tapetsering. Materialmöten är bland det svåraste som finns att få snygga och självklara. Fortsättning följer.

Här är en figur som visar läget med salens olika ytskikt.

Apropå det här med att spara material, skulle jag inte ta bort kolstybb i ett bjälklag om jag kunde välja. Här i Universumet har vi aldrig ställts inför frågan men jag läser både bloggar och tidskrifter där denna tunga fyllning skyfflas ut utan reflektion. Kolstybb betraktas som smutsig och ovärdig, som om man stoppat in smuts och skit i bjälklagen. Kolstybb är tung och motverkar stegljud mellan våningar, i kolstybben  är ofta kalk inblandat som förhindrar gnagare att ta sig in och bygga bo. Att byta ut kolstybb mot nutida gängse isolering som sten- eller glasull är verkligen att byta ner sig.

Så här vacker är limfärgstapeten från 30-talets mitt med matchande tapetbård i grått, rosa, svart och guld. Takfärgen målades då ner 18 cm på väggen, innan dess förmodar jag att tapetbården satt uppe vid taket. Visst skär det i hjärtat att inte ha den här tapeten synlig, särskilt då jag inte vet vad som ska upp på väggarna i dagsläget. Kvar blir den förstås, dold under den nya pappsända väggen.

.

Luffarslöjd

Det här grytunderlägget gillar jag mycket. Det är inköpt för en billig peng i någon av alla dessa inredningsprylaffärer för några år sen. Det är funktionellt, vackert och tilltalar min kulturhistoriskt intresserade ådra. Maskingjort luffararbete, nyskapande med gamla rötter.

Det ligger på ”vedlåren” bredvid spisen som ett inredningssmycke, lika vackert då det inte används som funktionellt då det brukas. Det tar avstamp i grytunderlägget som kommer här:

Det här är äkta luffararbete från förr. Det har säkert fyllt sin funktion i det tidigare hushållet här i huset, kanske ända från  begynnelsen.  Minst lika mycket ett smycke som det förra! Den kära Agnes lär i alla fall ha fått bruk av det. Men jag tycker att båda är lika trevliga att ha i min ägo!

När jag ändå är igång kan jag ju visa vad jag just nu använder som slevskål vid spisen (eller vad det nu kallas). Min gamla Gefyr av Stig Lindberg kommer väl till pass. Träsleven har hängt med länge, länge… Ett riktigt allmogeföremål.

Och detta kryss ligger alltid på köksbordet, redo att ställa heta grytor på. Inköpt på bomässan Bo 01 i Malmö. Minnen till prylar är trevligt att ha. Eller rättare sagt: det är trevligt då prylar påminner om trevliga saker som hänt.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om grytunderlägg, luffararbeten, luffarslöjd, träslev, köksredskap, allmogeföremål

Oäkta pärlor

Det var vinterväglag vid resan längs E4 för ett par dagar sen.

Det här som syns nedanför är bron över Ångermanälven på väg söderut.

På resorna norrut och tillbaka igen finns möjlighet till stopp på olika intressanta platser. Sommartid tar vi gärna andra vägar än E4 för att få se annat. Norra Sverige har mycket att ge!

Jag har flera gånger inspirerats vid besök hos Gysinge byggnadsvårdscentrum. Där har sedan länge byggts upp miljöer som idékällor vid renovering. Så har även ett nytt kök med pärlspontinredning byggts. Gissa om jag blev FÖRVÅNAD då jag granskade dessa skåp noggrant vid besöket i höstas.

Det här, mina vänner, är inte alls äkta pärlpont. Nej, det är frästa ”pärlor” på limfog. Det är infrästa tvärlsåar på insidan för att förhindra att träet slår sig, det är inte infällda naror som traditionellt används för att hålla ihop brädluckan.  Oj vad häpen jag blev då jag upptäckte detta.

Öppnar man dörrarna ser man att det är slät limfog. Inga springor syns som det skulle ha gjort mellan pärlspontbrädor.

Tvärslån är infräst men har inget att göra med att hålla ihop luckan, det är det limmet som gör. Varför inte visa det traditionella sättet att tillverka pärlspontluckor?

Nu vill jag inte påstå att detta är dåligt, bara lite lurigt. Ett annat sätt att göra låtsaspärlspont, som vi valde bort vid vårt köksbygge, är spårade träfiberskivor, MDF-board med frästa pärlor.

Jag uppskattar att allt inte målats invändigt i köksinredningen ovan. Här kan hyllpapper komma till pass. Hyllornas framkant är profilerade, också det en omtanke. Men förvånad blev jag minsann vid mitt skärskådande av luckorna…

.

Läs även andra bloggares åsikter om pärlspont, kökssnickerier, nara, Ångermanälven

Kistan

Den här enkla kistan av pärlspont har Halvans farfar tillverkat. På locket syns att en skylt har suttit. Undrar vad det stod på den? Inne i kistan på en liten krok i bakkant hänger nyckeln då kistan inte är låst. Omtänksamt ordnat.

.

.

I den här kistan förvarar jag textilier: varma och goa filtar och plädar, en rya att lägga på sängens fotända då det är kallt, extrakudde. Allt ylle i plastpåsar på sommaren för att undvika mal och pälsängerangrepp. Skulle vara intressant att veta hur andra löser det sistnämnda problemet. Efter att för många år sen ha fått en stickad tröja genomborrad av ett hål under sommarförvaring i min dåvarande lägenhet i Sthlm, vågar jag inte chansa utan lägger ylle i plastpåsar.

Ytterligare en kista av samma material och samme farfar finns, med likadan kulör. Den har välvt lock. Jag tycker verkligen att det är bra att kistorna finns kvar här.

Spår av människor

Redan har diskbänksskåpets handtag fått avtryck av husets invånare. MrsUniversum störs inte av detta utan känner snarare trygghet över sin plats i tillvaron. Nu är det hon som sätter sina avtryck. Är materialen bra blir nötningen ett tillskott, inte något fult. Linoljelasyren är känsligast det första halvåret innan den härdat helt igenom.

.

.JAG BLIR ÄLDRE

När man fyller fyrtio
börjar man få minnen att
jämföra med:
olika liv, i ett liv.Bakom en människa
avtecknar sig andra.
Ur varje ansikte
en kör av röster.

.

Jag gillar att bli äldre.

.

.

Göran Greider
Ur Jakobsbrevet, 2004

.

 

 Då köket var klart
Om målning – oljelasering, björkflamning och kritning

.

.