Den gamla byn

Just nu saknas inspiration – så jag tänker tillbaka på förra sommarens upplevelserika ensamresa och tittar på foton från Äskhults by i Halland. Kulturreservatet består av fyra gårdar, Bengts, Jönsas, Derras och Göttas, på krönet av en höjd. Både landskap, odlingar och gårdar ingår i kulturreservatet.

Det omgivande odlingslandskapet håller på att återskapas till hur det såg ut i början av 1800-talet. Detta tar naturligtvis lång tid när jorden brukas med hästar, så jag återvänder gärna om några år för att se hur det går, vilken skillnad som uppstått. Och hade jag möjlighet skulle jag redan i år vilja uppleva adventsöppet i Äskhult. Kan tänka mig att det är riktigt stämningsfullt.

Jag följer instakontot @askhultsby med intresse och även @tradgardsdrangen

Nytt dörrfoder i badrummet

Vilket dörrfoder skulle du välja då väggtjockleken är något tjockare än dörrkarmen? Då skillnaden är så liten att en smygbräda inte behövs!

In mot badrummet ska dörrfodret utgöra både putskant och avslut för mosaiken, alltså de ytorna ska sluta mot dörrfodret och fodret ska sitta på plats när badrumsväggarna färdigställs.

Att köpa en foderlist i byggvaruhandeln var inte att tänka på. Så här gjorde jag: på ena sidan blev det halvstav som vid de andra dörrarna. På den andra en specialframtagen foderlist.

In mot badrummet penselströks dörrblad, karm och dörrfoder med linoljefärg i flera lager med slipning mellan varven. Plywood kräver mycket målningsarbete för att ytan inte ska bli skäckig och flammig. Dörrfodret målades före putsning och mosaiksättning för att färg inte skulle hamna på den färdiga putsytan.

Nya golvsocklar, dörr- och fönsterfoder, taklister

Det är väldigt roligt att bo här på gården där byggnadsvård/restaurering av de befintliga byggnaderna har kunnat varvas med nyproduktion i form av det nya annexet. Där har jag varit mycket friare i utformning av både planlösning och detaljer.

  • Taklisterna i annexet består av rundstavar som gerats i hörnen.
  • Golvsocklarna är tillverkade speciellt för detta hus och de är förkroppade i hörnen för att sluta tätt.
  • Samtliga dörr- och fönsterfoder i annexet är en halvstav som täcker springan mellan vägg och dörrkarm. Med ett undantag:

I annexet har inomhusdörrarnas karmar samma djupmått som väggtjockleken inklusive plywood. Det behövs alltså ingen smygbräda.

Alla dörrblad är 58 mm tjocka. Att de är så tjocka beror på att de är isolerade och rejält tätade med lindrev runt om, huset ska kunna kallställas förutom rum med vattenledning. Textilkammaren saknar värmekälla och eftersom andra rum normalt ger lite spillvärme dit blir det aldrig frysgrader där och textilierna trivs med låg temperatur. Dit kommer heller inget dagsljus vilket också är bra för textilierna.

MEN så är det badrummet där väggarna är tjockare än de övriga. Mot insida badrummet finns inte plywood som i övriga rum utan våtrumsskiva med mosaik till en viss höjd och upptill puts. Skillnaden i tjocklek är inte jättestor men en halvstav som dörrfoder inne i badrummet gick inte att använda där som kring övriga dörrar.

Vilket dörrfoder skulle du välja då väggtjockleken är något tjockare än dörrkarmen? Dörrfodret ska också utgöra både putskant och avslut för mosaiken, alltså de ytorna ska sluta mot dörrfodret och fodret ska alltså sitta där när badrumsväggarna färdigställs.

Borstbinderi

En kasse med gamla borstar kom fram härom dagen. En borstsamling som ingen av oss hittills brytt sig om, den bara finns här.

Tunelius borst- och penselfabrik i Tierp hade som mest 140 anställda. Verksamheten lades ner på 70-talet. Stockholms Borstbinderi AB, som bildades 1871, heter numera AB Kronborsten och finns i Vinslöv.

Förra veckan knäskurade jag ateljégolvet med såpa och vatten. Jag hade arbetsbyxor med knäskydd. Det tar bättre att knäskura med borste utan skaft, man får mer kraft i arm. Flera av borstarna i den gamla samlingen har hål för skaft, de som kallas levang. På fotot håller golvet på att torka, båda dörrarna är öppna för att påskynda torkningen. Att såpskura den här årstiden eller på våren passar bra ur torksynpunkt. Det luktar så gott när skurningen är klar, så gott att jag passade på att ha träff med bokvännerna här.

Här är två av de borstar jag valde mellan när jag skulle skura golvet. Den till höger är den S-formade nr 5318 från AB Kronborsten, den till vänster är spetsad i båda ändarna och utan varumärke. Jag valde den till vänster som är styvare och skrubbar ”bättre”, hårdare. Borstmaterial i sig är också väldigt intressant, det kan man läsa om här (Iris hantverk).

Vattnet i vår värld

Det finns gamla vattenprov, försök att måla utsnitt av vattenytor med olika blänk, i den där sparade lilla anteckningsboken. Det är skönt med vatten sådana här varma dagar på himlajorden…

När jag läste boken Vattnet i vår värld av Malin Falkenmark & Arne Forsman (tredje upplagan) under arkitektutbildningen på KTH i slutet av 70-talet, fick jag en helt ny och drabbande insikt. Vattnets kretslopp och hur snabbt förbrukningen av rent vatten ökar och därmed behovet av hushållning. Även metoder som kan begränsa skadeverkningar av översvämningar och torka.

Boken blev en insikt på samma sätt som generationen före mej fått av Tyst vår av Rachel Carson.

Lieslåttern är över för i år

Den här kullen är den besvärligaste delen av tomten att slå med lie. Ojämn mark, stenar och berghällar om vartannat. Ändå känns det meningsfullt för här skulle inte robot- motor- och åkgräsklippare fungera så bra.

Gräset är slaget med lie, räfsat i strängar för att torka, ett regn föll, strängarna vispades runt igen för att torka. Här är det jag som med högaffel bär bort det sista av höet från den här kullen till ”skrindan”.

En del av ängsblommorna som slår ut sent, blåklockor och gulmåra, mejades inte ner utan en del får stå och bilda frökapslar för att förmera sig. Av övriga ängsblommor ramlade en hel del frön av i samband med några dagars torkning på plats på marken då höet rördes om.

I övrigt är marken på gården rätt jämn, som t ex. här. Prästkragarna och slåttergubbarna som förskönat tillvaron den senaste tiden mejades ner av liens egg. De är så välkomna upp nästa år igen.

Täckbåge, stickstol

En täckbåge användes när man sydde täcken, täckstickning. Det är en ställning av trä, furu, med två gavlar och slåar. Upptill på långsidorna är två rundstänger med fastspikat tyg. I dessa fästes arbetsstycket. Stavarna är vridbara och kan låsas på utsidan så att arbetsstycket hålls spänt.

Bildtext. ”Täckstickning år 1913. Mamma, moster, Ruth, Ellen Qvarford, Gertrud Lycke.” Fem kvinnor som sitter runt en stickbåge sysselsatta med täckstickning. Bohuslän Fotograf Hugo Hallgren 1913.

Här sitter några kvinnor och stickar ett täcke kan tänkas, dvs de qviltar. De har arbetsglädje tillsammans. Ovansidan av täcket kan vara av siden eller liknande glansig textil och undersidan ett bomullstyg. Däremellan läggs luftiga lager med vadd som genom fina stygn fästs ihop med de båda textillagren. En nål sticks upp och ner genom hela bibban, täcket stickas.

Den här stickstolen, täckbågen finns i Rinkesta (Ärla-Stenkvista hembygdsförening).

Täckbåge kan beskrivas som ”ställning (båge) på vilken man kan sy (sticka) ett täcke”. Jag är så gammal eller uppvuxen i en äldre kulturmiljö att jag varit med om att ha sett detta. Jag var barn och täckstolen var enorm i mina ögon, tog upp en stor del av rummet där en tant jag kände satt och stickade ett rött sidentäcke.

Så här kan ett enkelt stickat täcke se ut, ett vaddtäcke med härlig tyngd. Mönstren kan göras mycket vackra och böljande/slingrande.

Krakspira

Mer och mer faller på plats. Små ting har sin förklaring. Tack för den Ärla Stenkvista Hembygdsförening och museet i Rinkesta. Hembygdsmuseet där är fördelat på tre platser och visar gamla jordbruksredskap, veterantraktorer, verktyg, husgeråd, ett jordbrukarhem som det kunde ha sett ut på 1940-50 tal. Allt var trivsamt ordnat.

"Denna lilla konformade sak användes när kärvarna skulle hängas på en stör för att torka. Stören kallades krakstör och skulle vara spetsad så att de med sisalgarn bundna kärvarna kunde träs på stören. Oftast var störarna inte tillräckligt spetsade så det var svårt att få kärven att glida ner. 

Krakspiran sattes då i toppen av stören och med hjälp av högaffeln och det smarta lilla hålet i sidan på spiran.

En stör full med kärvar kallades en krak, därav namnet krakspira."

En kärve är en en bunt med sädesstrån (vete, korn, havre, råg) med ax och halm som bundits ihop med halmstrån för hand eller med snöre och självbindare. När säden skulle tröskas användes en speciell kniv runt handleden för att skära loss snöret – även en sådan kniv fanns på hembygdsmuseet.

I måndags hade jag planerat att besöka basutställningen ÅKER som finns i ladugården på Sveriges lantbruksmuseum i Julita. Den utställning som tidigare fanns där var väldigt givande, hur den nya basutställningen ser ut och inverkar på mig är jag intresserad av. Men – hela den utställningen är stängd under 2022. Moah, Sveriges lantbruksmuseum är utan öppen basutställning om åkerbruket och dess historia och redskap! Nordiska museet (förvaltare av Julita gård = Sveriges lantbruksmuseum) satsar mer på visning av herrgården än på jordbruksrelaterad kunskap!!!

Staga upp och förstärka timmer

Under ett besök i den lilla museigården Långmaren i Södermanland, såg jag den här lösningen att staga upp och stabilisera en timrad mellanvägg i den gamla ladugården.

I Lärobok för timmermän från 1920 finns en likartad teknisk lösning för att styva upp och förstärka nya, klena stockar avsedda att användas i en ny vägg. Timringskonsten var på upphällningen då boken kom ut och virket användes som bjälke med många järnbultar i. Ändå intressant att läsa detta i den lärobok som hörde gården till långt före vår tid här.

Grepplister

En av de saker jag är mest nöjd med i köket är de grepplister som finns på varje lucka och låda, alltså både horisontellt och vertikalt placerade. De horisontella grepplisterna på lådorna var givna eftersom jag älskar funkisköken från 40- och 50-talen där de är vanliga. Då oftast i trä på en målad lådfront. Men hur skulle beslagen på skåpluckorna se ut – både på bänk- och överskåp – det visste jag inte när finsnickarna började platsbygga köket. Till sist dök den geniala idén upp – att sätta vertikala grepplister längs hela luckans höjd och sedan måla allt i samma ockrafärgade oljelasyr. Listerna är djupa nog att lätta att greppa tag i, samtliga är fasade 30 grader i båda ändarna. Så blev det och jag är väldans nöjd.

Nu hittar jag samma idé hos Bucks and Spurs. Ett striktare kök än mitt lantliga men så praktiskt det är med grepplister både i horisontellt och vertikalt läge.

Tilltro till byggnaden

  • Tro på byggnadens egenvärde.
  • Förstärk upplevelsekraften.
  • Underhåll varsamt för att rädda maximal materia till efterkommande.
  • Planera insatserna och upprätta ekonomiplan.
  • Använd material som åldras i samklang med sin omgivning.
  • Låt reparationen förstöras – inte originalet.
  • Få medkonsulter att förstå tankegångarna likaså hantverkare m fl.
  • Acceptera det naturliga åldrandet som en ofrånkomlig livsform. Det starkaste och perfekta är inte bäst.
Nybyggt bostadshus omkring 1910.

De här punkterna hade jag med mig från en internationell restaureringsutbildning i Rom när jag flyttade till Universumet. Jag har arbetat efter dem i allra möjligaste mån.

Här lever vi på husets villkor med skeva och sneda ytor, lutande golv, originalfönster med lösa innanfönster. Den gamla träpanelen har behållits överallt förutom på husets norrgavel, drängkammarens norrgavel och på hönshuset/ateljén.

Jag har valt linoleummattor på golv i bottenvåningen där det sedan 70-talet legat plastmattor. Innan dess låg där korkmattor vilket syns både på gamla foton och på de brädor som varit underlagsgolv. På övervåningen ligger det gamla fernissade grangolvet från 1924 kvar, det har bara strukits med fernissa igen. Här används linoljefärg, limfärg, äggoljetempera, kalkbruk (hydrauliskt och luftkalkbruk), taktegel av bränd lera, takpapp och gärna återanvändning av de gamla fönsterblecken, hängrännorna och stuprören med sina vackra koniska infästningarna. Farstukvistens gamla betonggolv med sparstenar ingjutna får vara kvar när kvisten restaureras. Den byggkonstruktionen tillhör husets byggtid.

Mitt förhållningssätt till tapeter är dock inte antikvariskt på samma sätt som de flesta bebyggelseantikvariers ser ut att vara. Papperstapeter javisst, men några med nutida mönster (köket på bottenvåningen) eller fel tidsepok och fel formgivare med tanke på att de sitter i en enkel bondgård och inte en borgerlig bostad (exempelvis William Morris mönster Willow Boughs från 1874 i köket på övervåningen). Det är alltså inte en fullständig rekonstruktion jag är ute efter när tapetsering genomförs, det är en stämning jag är ute efter.

Det som emellanåt varit det svåraste har varit att få vissa hantverkare att förstå mina tankegångar, därför är det bra att inte ha tummen mitt i handen utan kunna utföra många arbetsinsatser själv! Men i vissa delar har det också varit svårt att få min man ”med på tåget”, då har det blivit svårare att genomföra men när jag fått igenom min lösning på ett problem uttrycker han förnöjsamhet över det! Inom mitt yrke har jag också många gånger träffat privatpersoner som i mina ögon velat alltför mycket, vilket innebär förstörelse istället för förstärkning av det kulturhistoriska värdet.

Jag tycker fortfarande att min beskrivning av gården, som finns i bloggens marginal, stämmer:

Mitt Universum är en bondgård från 1910 i Mälardalen. Här pågår praktisk byggnadsvård parallellt med nyfiket undersökande av livet förr. Ett levnadssätt med viss långsamhet som ger livskvalitet utan att stänga ute omvärldens impulser. Kanske kan det kallas kulturhistorisk nutid…

Nara kontra tvärslå

En nyttig kunskap är att känna till skillnaden mellan en narad lucka kontra en lucka hopfogad med tvärslå.

Köksluckorna i mitt platsbyggda kök är sammanfogade med naror som är infällda i gradade spår. Det var långt ifrån alla finsnickare som ville åta sig den uppgiften. Men nu har pärlspontluckorna och köket funnits sedan 2005 och gissa vem som är nöjd med både luckorna och hela köket?

Att verka klövar med

Vad är detta gamla verktyg bra till? Är det en bultsax? I så fall finns det tre av dem i lagårn, den nyaste är orangefärgad.

Härom kvällen valde vi att titta på Systrarna i Gallejaur igen, en 45 minuters film om något vi verkligen tycker om. 35 minuter in i programmet säger Halvan plötsligt: Såg du? Såg du verktyget dom använder för att verka kons klövar? Nä, det tänkte inte jag på. Vi ”spolade” bakåt. En sån där har vi lagårn! Nu vet jag vad den har använts till – jag har alltid trott att det varit en bultsax. Otroligt vad du är uppmärksam tyckte jag. Då ska vi märka upp verktången/klövtången så att kunskapen om funktionen finns bevarad här på bondgården.

Små gåtor får sitt svar nu och då här i mitt Universum :-) Nu vet vi att här finns två bultsaxar och en verktång/klövtång.

De år vi hade getter använde vi en grov sekatör för att klippa deras klövar som ju är så mycket mindre än kornas.

För fem år sedan besökte vi kulturreservatet Gallejaur. Att minnas.

Något rött, något nött

Tjugondedag Knut. Nu är glada julen slut och städas undan. Men den trasmatta som blivit julmatta i gamla köket på övervåningen får ligga kvar ännu ett tag. Jag använder den som julmatta enbart för att den har rätt mycket rött i sig. Vilken utmärkt idé när något geni kom på att använda nötta textilier till något nytt, en trasmatta att nöta vidare på.

Och som jag längtar efter att väva trasmattor igen. Det är nästan tre decennier sedan sist och jag har under tiden samlat på mig en hel del klippta mattrasor. Det finns en vävstol här på gården och kanske skulle den gå att sätta upp en varp i – med mycken hjälp. Nu står den i ett kallt utrymme men den skulle ju kunna placeras i ateljén… Men helst av allt skulle jag vilja använda vävstolen i mitt andra hus som är den jag vävt alla mina trasmattor på hittills i mitt liv. Den är stort gammalt schabrak, en riktig släktklenod.