Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


Lämna en kommentar

Krakspira

Mer och mer faller på plats. Små ting har sin förklaring. Tack för den Ärla Stenkvista Hembygdsförening och museet i Rinkesta. Hembygdsmuseet där är fördelat på tre platser och visar gamla jordbruksredskap, veterantraktorer, verktyg, husgeråd, ett jordbrukarhem som det kunde ha sett ut på 1940-50 tal. Allt var trivsamt ordnat.

"Denna lilla konformade sak användes när kärvarna skulle hängas på en stör för att torka. Stören kallades krakstör och skulle vara spetsad så att de med sisalgarn bundna kärvarna kunde träs på stören. Oftast var störarna inte tillräckligt spetsade så det var svårt att få kärven att glida ner. 

Krakspiran sattes då i toppen av stören och med hjälp av högaffeln och det smarta lilla hålet i sidan på spiran.

En stör full med kärvar kallades en krak, därav namnet krakspira."

En kärve är en en bunt med sädesstrån (vete, korn, havre, råg) med ax och halm som bundits ihop med halmstrån för hand eller med snöre och självbindare. När säden skulle tröskas användes en speciell kniv runt handleden för att skära loss snöret – även en sådan kniv fanns på hembygdsmuseet.

I måndags hade jag planerat att besöka basutställningen ÅKER som finns i ladugården på Sveriges lantbruksmuseum i Julita. Den utställning som tidigare fanns där var väldigt givande, hur den nya basutställningen ser ut och inverkar på mig är jag intresserad av. Men – hela den utställningen är stängd under 2022. Moah, Sveriges lantbruksmuseum är utan öppen basutställning om åkerbruket och dess historia och redskap! Nordiska museet (förvaltare av Julita gård = Sveriges lantbruksmuseum) satsar mer på visning av herrgården än på jordbruksrelaterad kunskap!!!


Lämna en kommentar

Staga upp och förstärka timmer

Under ett besök i den lilla museigården Långmaren i Södermanland, såg jag den här lösningen att staga upp och stabilisera en timrad mellanvägg i den gamla ladugården.

I Lärobok för timmermän från 1920 finns en likartad teknisk lösning för att styva upp och förstärka nya, klena stockar avsedda att användas i en ny vägg. Timringskonsten var på upphällningen då boken kom ut och virket användes som bjälke med många järnbultar i. Ändå intressant att läsa detta i den lärobok som hörde gården till långt före vår tid här.


Lämna en kommentar

Grepplister

En av de saker jag är mest nöjd med i köket är de grepplister som finns på varje lucka och låda, alltså både horisontellt och vertikalt placerade. De horisontella grepplisterna på lådorna var givna eftersom jag älskar funkisköken från 40- och 50-talen där de är vanliga. Då oftast i trä på en målad lådfront. Men hur skulle beslagen på skåpluckorna se ut – både på bänk- och överskåp – det visste jag inte när finsnickarna började platsbygga köket. Till sist dök den geniala idén upp – att sätta vertikala grepplister längs hela luckans höjd och sedan måla allt i samma ockrafärgade oljelasyr. Listerna är djupa nog att lätta att greppa tag i, samtliga är fasade 30 grader i båda ändarna. Så blev det och jag är väldans nöjd.

Nu hittar jag samma idé hos Bucks and Spurs. Ett striktare kök än mitt lantliga men så praktiskt det är med grepplister både i horisontellt och vertikalt läge.


1 kommentar

Tilltro till byggnaden

  • Tro på byggnadens egenvärde.
  • Förstärk upplevelsekraften.
  • Underhåll varsamt för att rädda maximal materia till efterkommande.
  • Planera insatserna och upprätta ekonomiplan.
  • Använd material som åldras i samklang med sin omgivning.
  • Låt reparationen förstöras – inte originalet.
  • Få medkonsulter att förstå tankegångarna likaså hantverkare m fl.
  • Acceptera det naturliga åldrandet som en ofrånkomlig livsform. Det starkaste och perfekta är inte bäst.
Nybyggt bostadshus omkring 1910.

De här punkterna hade jag med mig från en internationell restaureringsutbildning i Rom när jag flyttade till Universumet. Jag har arbetat efter dem i allra möjligaste mån.

Här lever vi på husets villkor med skeva och sneda ytor, lutande golv, originalfönster med lösa innanfönster. Den gamla träpanelen har behållits överallt förutom på husets norrgavel, drängkammarens norrgavel och på hönshuset/ateljén.

Jag har valt linoleummattor på golv i bottenvåningen där det sedan 70-talet legat plastmattor. Innan dess låg där korkmattor vilket syns både på gamla foton och på de brädor som varit underlagsgolv. På övervåningen ligger det gamla fernissade grangolvet från 1924 kvar, det har bara strukits med fernissa igen. Här används linoljefärg, limfärg, äggoljetempera, kalkbruk (hydrauliskt och luftkalkbruk), taktegel av bränd lera, takpapp och gärna återanvändning av de gamla fönsterblecken, hängrännorna och stuprören med sina vackra koniska infästningarna. Farstukvistens gamla betonggolv med sparstenar ingjutna får vara kvar när kvisten restaureras. Den byggkonstruktionen tillhör husets byggtid.

Mitt förhållningssätt till tapeter är dock inte antikvariskt på samma sätt som de flesta bebyggelseantikvariers ser ut att vara. Papperstapeter javisst, men några med nutida mönster (köket på bottenvåningen) eller fel tidsepok och fel formgivare med tanke på att de sitter i en enkel bondgård och inte en borgerlig bostad (exempelvis William Morris mönster Willow Boughs från 1874 i köket på övervåningen). Det är alltså inte en fullständig rekonstruktion jag är ute efter när tapetsering genomförs, det är en stämning jag är ute efter.

Det som emellanåt varit det svåraste har varit att få vissa hantverkare att förstå mina tankegångar, därför är det bra att inte ha tummen mitt i handen utan kunna utföra många arbetsinsatser själv! Men i vissa delar har det också varit svårt att få min man ”med på tåget”, då har det blivit svårare att genomföra men när jag fått igenom min lösning på ett problem uttrycker han förnöjsamhet över det! Inom mitt yrke har jag också många gånger träffat privatpersoner som i mina ögon velat alltför mycket, vilket innebär förstörelse istället för förstärkning av det kulturhistoriska värdet.

Jag tycker fortfarande att min beskrivning av gården, som finns i bloggens marginal, stämmer:

Mitt Universum är en bondgård från 1910 i Mälardalen. Här pågår praktisk byggnadsvård parallellt med nyfiket undersökande av livet förr. Ett levnadssätt med viss långsamhet som ger livskvalitet utan att stänga ute omvärldens impulser. Kanske kan det kallas kulturhistorisk nutid…


2 kommentarer

Nara kontra tvärslå

En nyttig kunskap är att känna till skillnaden mellan en narad lucka kontra en lucka hopfogad med tvärslå.

Köksluckorna i mitt platsbyggda kök är sammanfogade med naror som är infällda i gradade spår. Det var långt ifrån alla finsnickare som ville åta sig den uppgiften. Men nu har pärlspontluckorna och köket funnits sedan 2005 och gissa vem som är nöjd med både luckorna och hela köket?


4 kommentarer

Att verka klövar med

Vad är detta gamla verktyg bra till? Är det en bultsax? I så fall finns det tre av dem i lagårn, den nyaste är orangefärgad.

Härom kvällen valde vi att titta på Systrarna i Gallejaur igen, en 45 minuters film om något vi verkligen tycker om. 35 minuter in i programmet säger Halvan plötsligt: Såg du? Såg du verktyget dom använder för att verka kons klövar? Nä, det tänkte inte jag på. Vi ”spolade” bakåt. En sån där har vi lagårn! Nu vet jag vad den har använts till – jag har alltid trott att det varit en bultsax. Otroligt vad du är uppmärksam tyckte jag. Då ska vi märka upp verktången/klövtången så att kunskapen om funktionen finns bevarad här på bondgården.

Små gåtor får sitt svar nu och då här i mitt Universum :-) Nu vet vi att här finns två bultsaxar och en verktång/klövtång.

De år vi hade getter använde vi en grov sekatör för att klippa deras klövar som ju är så mycket mindre än kornas.

För fem år sedan besökte vi kulturreservatet Gallejaur. Att minnas.


Lämna en kommentar

Något rött, något nött

Tjugondedag Knut. Nu är glada julen slut och städas undan. Men den trasmatta som blivit julmatta i gamla köket på övervåningen får ligga kvar ännu ett tag. Jag använder den som julmatta enbart för att den har rätt mycket rött i sig. Vilken utmärkt idé när något geni kom på att använda nötta textilier till något nytt, en trasmatta att nöta vidare på.

Och som jag längtar efter att väva trasmattor igen. Det är nästan tre decennier sedan sist och jag har under tiden samlat på mig en hel del klippta mattrasor. Det finns en vävstol här på gården och kanske skulle den gå att sätta upp en varp i – med mycken hjälp. Nu står den i ett kallt utrymme men den skulle ju kunna placeras i ateljén… Men helst av allt skulle jag vilja använda vävstolen i mitt andra hus som är den jag vävt alla mina trasmattor på hittills i mitt liv. Den är stort gammalt schabrak, en riktig släktklenod.


4 kommentarer

Gediget 1950-tal

Jag återkommer till de här svenska stensorterna – Kolmårdsmarmor och Brännlyckan. Så vackra. Snart ska byggnaden, där de här gedigna materialen finns, rivas. Tomten ska ge plats för ett nytt polishus.

Ek och gult tegel är likaså både svenska och gedigna material. Därför undrar jag över hur rivningen i Västerås kommer att gå till. Ska allt krossas till fyllningsmassor eller kommer en selektiv rivning att genomföras där de fina glaspartierna, beslagen, fönsterbänkarna, trappstegen, radiatorerna mm blir hållbart återbrukade? Jag vågar inte tro att det är så det blir.


4 kommentarer

Ett beting

Det här var ett av lördagens beting – att måla en herrans massa kapade pärlspontbrädor till farstukvistens räcke. Vädret var utomordentligt för detta, soligt, varmt och ingen blåst. Topp! Jag målade rött, Halvan med vit linoljefärg på kvistens stomme.

Det gick lätt som en plätt efter att vi fått besök som gärna ville ha kaffe och en pratstund och som dessutom hade med sig wienerbröd!

Släggor och korpar

3 kommentarer

Det är många gamla redskap som finns kvar när man flyttar in på en gammal bondgård.

Detta är vad huset förmår av släggor och korpar. Och kanske knoster? De två släggorna till vänster har en spårad fördjupning på den sida som inte är slagyta – vi står frågande inför just det användningsområdet.


2 kommentarer

Grusade gångar

Här är en bildkavalkad sommarens största projekt här på gården. De nyskyfflade grusgångarna är klara. Arbetet med dem påbörjades i mitten av april och blev färdigt i början av juli men först nu blev de fotograferade i all sin prakt. Resultatet syns här – mönsterkrattat och superbt.

Gångarna löper runt hela huset samt två stycken in mot huset. De är nu alltså kantskurna, skyfflade, siktade, ordentligt stampade och med samma grus utlagt – ett väldigt stort jobb för en man utan maskiner. Först skars kanterna raka och grus med torv lades i en sikt för att siktas – torv för sig att slänga, stenmjöl för sig och naturgrus för sig. Sen pytsades stenmjölet ut och jämnades till, stampades hårt med stamp. Därpå lades gruset ut och jämnades till. Ingen markduk användes. Vi behövde komplettera med en liten mängd grus, ett personbilssläp ungefär. Det lades ut bakom huset.

När ett delmål var färdigt krattades det så klart. Med stark vilja och mycket kroppsarbete är grusgångarna nu jättefina! Och jag har inte lyft ett finger.

2003 köpte vi tjänsten att ordna till grusgångarna.

Efter det har vi sällan satsat på gångarna.