Att klippa gardiner av papper har jag älskat allt sedan tonåren. De första till tonårsrummet var färgstarka, sen har det blivit klipp ut tidningspapper här i Universumet och å gick jag en hemslöjdskurs och lärde mig klippa mönster i skirt papper. Så kul. Till påsk kanske mönsterklippet byts till en rad tuppar i silhuett.
För många år sedan, i bloggens begynnelse, skrev jag om sädesmagasinets gardinkappor av tidningspapper – se här 2009 och 2011.
Inne i ateljén hänger en dammvippa av strutsfjädrar. Den används mest bara när spindeltrådar ska tas bort.
En handgjord björkriskvast hjälper till att hålla undan snön vid ateljéns entrédörr och den fyller sin uppgift väl. Den har tjänat sitt syfte många gånger denna december månad. Både vippan och kvasten är trevliga redskap.
Gissa vad som inträffat!? Halvan hittade bland alla prylar som lagrats på logen två stycken smidda krokar med skavd linoljefärg.
Två handhyvlade rundstänger finns. Den ena vart vitmålad när köket målades och tapetserades om på 1970-talet. Den lagrar vi på logen efter att det nya köket platsbyggdes. Den som sitter i taket nu har den nötta originalkulören kvar vilket är så mycket vackrare. Men vi har alltid undrat över det där med två stänger men bara ett par krokar. Normalt har man två grövre rundstänger och ”ribbor” lagda mellan dem för förvaring.
När 70-talets takfärg skrapades bort gicks varje millimeter av taket igenom. Vi kunde inte hitta spår efter märlor där de två smidda krokar som nu återfunnits kan ha suttit. Inga igenspacklade hål. Här får vi än en gång fundera igenom hur vi ska göra. Visst vore det trevligt att återställa en gammaldags takförvaring!
Kanske var det när huset elektrifierades som ena stången togs bort. Glasgloben, som fortfarande hänger där, kom att sitta mitt i arrangemanget. Stängerna för brödkakorna behövdes inte när köket moderniserades och bakugnsluckan murades igen på 40-talet därför att vedspisens rökgång drogs om och placerades tvärs genom luckan, inmurad i väggen. Kanske var det då den ena stången försvann. Alternativet är förstås att stänger och fyra krokar togs med vid flytten hit från stan och bara en sattes upp i detta nya hus. Huset i stan skulle ju rivas.
Svartvita foton på takstänger/takförvaring från Digitalt museum. Upplandsmuseet.
Här är en lösning med kraftigt fyrkanttimmer och fasta spikade smala ribbor. Bland annat så förvarades allmogebössor här och ämnesvirke på tork. Här finns även hål för varpställningen – ett redskap som krävde ordentligt med utrymme då den snurrade runt. Varpen drogs därefter på vävstolens bom inför vävning.
Just nu saknas inspiration – så jag tänker tillbaka på förra sommarens upplevelserika ensamresa och tittar på foton från Äskhults by i Halland. Kulturreservatet består av fyra gårdar, Bengts, Jönsas, Derras och Göttas, på krönet av en höjd. Både landskap, odlingar och gårdar ingår i kulturreservatet.
Det omgivande odlingslandskapet håller på att återskapas till hur det såg ut i början av 1800-talet. Detta tar naturligtvis lång tid när jorden brukas med hästar, så jag återvänder gärna om några år för att se hur det går, vilken skillnad som uppstått. Och hade jag möjlighet skulle jag redan i år vilja uppleva adventsöppet i Äskhult. Kan tänka mig att det är riktigt stämningsfullt.
Jag följer instakontot @askhultsby med intresse och även @tradgardsdrangen
Vilket dörrfoder skulle du välja då väggtjockleken är något tjockare än dörrkarmen är djup? Då skillnaden är så liten att en smygbräda inte behövs!
In mot badrummet ska dörrfodret utgöra både putskant och avslut för mosaiken, alltså de ytorna ska sluta mot dörrfodret och fodret ska sitta på plats när badrumsväggarna färdigställs.
Att köpa en foderlist i byggvaruhandeln var inte att tänka på. Så här gjorde jag: på ena sidan blev det halvstav som vid de andra dörrarna. På den andra en specialframtagen foderlist.
In mot badrummet penselströks dörrblad, karm och dörrfoder med linoljefärg i flera lager med slipning mellan varven. Plywood kräver mycket målningsarbete för att ytan inte ska bli skäckig och flammig. Dörrfodret målades före putsning och mosaiksättning för att färg inte skulle hamna på den färdiga putsytan.
Det är väldigt roligt att bo här på gården där byggnadsvård/restaurering av de befintliga byggnaderna har kunnat varvas med nyproduktion i form av det nya annexet. Där har jag varit mycket friare i utformning av både planlösning och detaljer.
I annexet har inomhusdörrarnas karmar samma djupmått som väggtjockleken inklusive plywood. Det behövs alltså ingen smygbräda.
Alla dörrblad är 58 mm tjocka. Att de är så tjocka beror på att de är isolerade och rejält tätade med lindrev runt om, huset ska kunna kallställas förutom rum med vattenledning. Textilkammaren saknar värmekälla och eftersom andra rum normalt ger lite spillvärme dit blir det aldrig frysgrader där och textilierna trivs med låg temperatur. Dit kommer heller inget dagsljus vilket också är bra för textilierna.
MEN så är det badrummet där väggarna är tjockare än de övriga. Mot insida badrummet finns inte plywood som i övriga rum utan våtrumsskiva med mosaik till en viss höjd och upptill puts. Skillnaden i tjocklek är inte jättestor men en halvstav som dörrfoder inne i badrummet gick inte att använda där som kring övriga dörrar.
Vilket dörrfoder skulle du välja då väggtjockleken är något tjockare än dörrkarmen? Dörrfodret ska också utgöra både putskant och avslut för mosaiken, alltså de ytorna ska sluta mot dörrfodret och fodret ska alltså sitta där när badrumsväggarna färdigställs.
En kasse med gamla borstar kom fram härom dagen. En borstsamling som ingen av oss hittills brytt sig om, den bara finns här.
Tunelius borst- och penselfabrik i Tierp hade som mest 140 anställda. Verksamheten lades ner på 70-talet. Stockholms Borstbinderi AB, som bildades 1871, heter numera AB Kronborsten och finns i Vinslöv.
Förra veckan knäskurade jag ateljégolvet med såpa och vatten. Jag hade arbetsbyxor med knäskydd. Det tar bättre att knäskura med borste utan skaft, man får mer kraft i arm. Flera av borstarna i den gamla samlingen har hål för skaft, de som kallas levang. På fotot håller golvet på att torka, båda dörrarna är öppna för att påskynda torkningen. Att såpskura den här årstiden eller på våren passar bra ur torksynpunkt. Det luktar så gott när skurningen är klar, så gott att jag passade på att ha träff med bokvännerna här.
Här är två av de borstar jag valde mellan när jag skulle skura golvet. Den till höger är den S-formade nr 5318 från AB Kronborsten, den till vänster är spetsad i båda ändarna och utan varumärke. Jag valde den till vänster som är styvare och skrubbar ”bättre”, hårdare. Borstmaterial i sig är också väldigt intressant, det kan man läsa om här (Iris hantverk).
Det finns gamla vattenprov, försök att måla utsnitt av vattenytor med olika blänk, i den där sparade lilla anteckningsboken. Det är skönt med vatten sådana här varma dagar på himlajorden…
När jag läste boken Vattnet i vår värld av Malin Falkenmark & Arne Forsman (tredje upplagan) under arkitektutbildningen på KTH i slutet av 70-talet, fick jag en helt ny och drabbande insikt. Vattnets kretslopp och hur snabbt förbrukningen av rent vatten ökar och därmed behovet av hushållning. Även metoder som kan begränsa skadeverkningar av översvämningar och torka.
Boken blev en insikt på samma sätt som generationen före mej fått av Tyst vår av Rachel Carson.
Den här kullen är den besvärligaste delen av tomten att slå med lie. Ojämn mark, stenar och berghällar om vartannat. Ändå känns det meningsfullt för här skulle inte robot- motor- och åkgräsklippare fungera så bra.
Gräset är slaget med lie, räfsat i strängar för att torka, ett regn föll, strängarna vispades runt igen för att torka. Här är det jag som med högaffel bär bort det sista av höet från den här kullen till ”skrindan”.
En del av ängsblommorna som slår ut sent, blåklockor och gulmåra, mejades inte ner utan en del får stå och bilda frökapslar för att förmera sig. Av övriga ängsblommor ramlade en hel del frön av i samband med några dagars torkning på plats på marken då höet rördes om.
I övrigt är marken på gården rätt jämn, som t ex. här. Prästkragarna och slåttergubbarna som förskönat tillvaron den senaste tiden mejades ner av liens egg. De är så välkomna upp nästa år igen.
En täckbåge användes när man sydde täcken, täckstickning. Det är en ställning av trä, furu, med två gavlar och slåar. Upptill på långsidorna är två rundstänger med fastspikat tyg. I dessa fästes arbetsstycket. Stavarna är vridbara och kan låsas på utsidan så att arbetsstycket hålls spänt.
Bildtext. ”Täckstickning år 1913. Mamma, moster, Ruth, Ellen Qvarford, Gertrud Lycke.” Fem kvinnor som sitter runt en stickbåge sysselsatta med täckstickning. Bohuslän Fotograf Hugo Hallgren 1913.
Här sitter några kvinnor och stickar ett täcke kan tänkas, dvs de qviltar. De har arbetsglädje tillsammans. Ovansidan av täcket kan vara av siden eller liknande glansig textil och undersidan ett bomullstyg. Däremellan läggs luftiga lager med vadd som genom fina stygn fästs ihop med de båda textillagren. En nål sticks upp och ner genom hela bibban, täcket stickas.
Den här stickstolen, täckbågen finns i Rinkesta (Ärla-Stenkvista hembygdsförening).
Täckbåge kan beskrivas som ”ställning (båge) på vilken man kan sy (sticka) ett täcke”. Jag är så gammal eller uppvuxen i en äldre kulturmiljö att jag varit med om att ha sett detta. Jag var barn och täckstolen var enorm i mina ögon, tog upp en stor del av rummet där en tant jag kände satt och stickade ett rött sidentäcke.
Så här kan ett enkelt stickat täcke se ut, ett vaddtäcke med härlig tyngd. Mönstren kan göras mycket vackra och böljande/slingrande.
Mer och mer faller på plats. Små ting har sin förklaring. Tack för den Ärla Stenkvista Hembygdsförening och museet i Rinkesta. Hembygdsmuseet där är fördelat på tre platser och visar gamla jordbruksredskap, veterantraktorer, verktyg, husgeråd, ett jordbrukarhem som det kunde ha sett ut på 1940-50 tal. Allt var trivsamt ordnat.
"Denna lilla konformade sak användes när kärvarna skulle hängas på en stör för att torka. Stören kallades krakstör och skulle vara spetsad så att de med sisalgarn bundna kärvarna kunde träs på stören. Oftast var störarna inte tillräckligt spetsade så det var svårt att få kärven att glida ner. Krakspiran sattes då i toppen av stören och med hjälp av högaffeln och det smarta lilla hålet i sidan på spiran. En stör full med kärvar kallades en krak, därav namnet krakspira."
En kärve är en en bunt med sädesstrån (vete, korn, havre, råg) med ax och halm som bundits ihop med halmstrån för hand eller med snöre och självbindare. När säden skulle tröskas användes en speciell kniv runt handleden för att skära loss snöret – även en sådan kniv fanns på hembygdsmuseet.
I måndags hade jag planerat att besöka basutställningen ÅKER som finns i ladugården på Sveriges lantbruksmuseum i Julita. Den utställning som tidigare fanns där var väldigt givande, hur den nya basutställningen ser ut och inverkar på mig är jag intresserad av. Men – hela den utställningen är stängd under 2022. Moah, Sveriges lantbruksmuseum är utan öppen basutställning om åkerbruket och dess historia och redskap! Nordiska museet (förvaltare av Julita gård = Sveriges lantbruksmuseum) satsar mer på visning av herrgården än på jordbruksrelaterad kunskap!!!
Under ett besök i den lilla museigården Långmaren i Södermanland, såg jag den här lösningen att staga upp och stabilisera en timrad mellanvägg i den gamla ladugården.
I Lärobok för timmermän från 1920 finns en likartad teknisk lösning för att styva upp och förstärka nya, klena stockar avsedda att användas i en ny vägg. Timringskonsten var på upphällningen då boken kom ut och virket användes som bjälke med många järnbultar i. Ändå intressant att läsa detta i den lärobok som hörde gården till långt före vår tid här.
En av de saker jag är mest nöjd med i köket är de grepplister som finns på varje lucka och låda, alltså både horisontellt och vertikalt placerade. De horisontella grepplisterna på lådorna var givna eftersom jag älskar funkisköken från 40- och 50-talen där de är vanliga. Då oftast i trä på en målad lådfront. Men hur skulle beslagen på skåpluckorna se ut – både på bänk- och överskåp – det visste jag inte när finsnickarna började platsbygga köket. Till sist dök den geniala idén upp – att sätta vertikala grepplister längs hela luckans höjd och sedan måla allt i samma ockrafärgade oljelasyr. Listerna är djupa nog att lätta att greppa tag i, samtliga är fasade 30 grader i båda ändarna. Så blev det och jag är väldans nöjd.
Nu hittar jag samma idé hos Bucks and Spurs. Ett striktare kök än mitt lantliga men så praktiskt det är med grepplister både i horisontellt och vertikalt läge.
Mitt Universum