Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


Lämna en kommentar

Eskilstuna – den stolta fristaden?

Hur intressant och bra är inte den analys och beskrivning av den utveckling/förändring som görs i staden Eskilstuna i detta poddavsnitt! Lyssna gärna.

I poddavsnittet framkommer att politiker verkar vilja städa bort ”Den stolta fristaden” och ersätta det med logistikstaden eller platsen för det generella ”Goda hållbara möten”. Evolutionsstaden är en annan variant. Hur många logistikstäder finns inte i Mellansverige? Arbetarstaden ska ersättas med ännu en universitetsstad, bildningsstad…

En stor del av den metallindustri som fanns kvar bara för två decennier sedan har flyttat tillverkningen utomlands, ofta till Kina. Ett par av de senaste var Gense och EKA-knivar men det framgår inte av hemsidan.

Jag ser vilken stolthet som finns hos ”Halvan” när han finner verktyg tillverkade i Eskilstuna eller Torshälla och påpekar det för mig, jag som är inflyttad. Och det är inte bara här han finner dem – nej långt upp i landet och långt söderut. Är det något som kan få honom att gå på loppmarknader så är det ifall där finns gamla verktyg och redskap.

När jag flyttade hit fanns ett sliperi i Eskilstuna inom området med de gamla 1600-talssmedjorna, där jag lämnade in mina köksknivar för slipning. En fantastiskt bra möjlighet. Att verksamheten fanns berodde på att kirurgiska instrument precisionsslipades i verkstaden och intäkterna kom främst därav. Sliperiet är borta nu, ingen övertog verksamheten när ägaren pensionerade sig.

Ett litet, litet urval av den tillverkningsindustri som hade sin tillverkning här: Eminentverktyg, AB C.I. Fall, Gense (Gustaf Eriksson NySilverfabrik, Eskilstuna), GAB (Guldsmedsaktiebolaget), Eskilstuna Jernmanufaktur senare Jernbolaget, E.A. Berg AB, F E Lindström AB (i folkmun Tång-Lindström), EKA-knivar, ASSA (August Stenman AB), C E Johansson (i folkmun Mått-Johansson).

Den bästa tången att bita av tegelpannor med från E. A. Berg AB.

Tång att nyttja vid plåtfalsning från F. E. Lindström AB. Fabrikören kallades i folkmun för Tång-Lindström och har en gata uppkallad efter sig i E-tuna. Även Mått-Johanssons väg finns.

Hovtång med flera funktioner, från E. A. Berg AB.

Här är en äldre typ av F E Lindström-stämpel. Och på en av hovtängerna från E. A.Berg finns stämpeln ”Guldmedalj Paris 1900 ”La Perdiz””. Här finns skiftnycklar från Mått-Johansson, kammarlås, fallås, cylinderlås och nycklar från Assa, kakelugnslucka från Pontus Holmberg, nysilverbestick från C. G. Segerström, silverbestick från Gense, brödkniv och fil att vässa eggen med från Eskilstuna Jernmanufaktur, fönsterbeslagen kan jag inte se märkning av men att både de på bottenvåningen från 1910 och på övervåningen från 1924 kommer från Eskilstuna eller Torshälla är jag fullkomligt övertygad om. Jag kan inte räkna upp allt här som är lokaltillverkat – men mycket är det utöver det nämnda.

Idag är det Eskilstuna Kulturbeslag AB som för smedstadens traditionen vidare – den tradition som politikerna inte önskar ta till vara. På sin hemsida skriver företaget: ”Vi har därför tagit vid, där många av våra föregångare slutat. Efter deras modeller gör vi nu beslag av de välkända typerna. Vi framställer beslagen så som de såg ut förr. Vår tidsepok är ca 1700-1960. Det innebär att vi tillverkar såväl handsmidda beslag som rent fabriksgjorda produkter.” Heja!!! Självklart finns även deras beslag här i huset.

För övrigt sitter i min ateljé mot norr och öster sju stycken återbrukade fönster från Fil-Öbergs fabrik i Eskilstuna. När vi köpte dem på en jättebra secondhandbyggbutik som fanns i Torshälla, kände jag inte till tillverkningen av filar, som upphörde 1992. Ateljén har, förutom lås och nycklar från Assa/Abloy, även dörrtrycken med nutida formgivning från samma företag.

Haha, efter att ha fått redogjort för mig alla dessa ägandes verktyg och föremål blir jag också stolt ;-)


3 kommentarer

Äggoljetempera

Jag blandade till äggoljetempera med en påse färdigblandade pigment före påsk. Tak och väggar i tvättstugan skulle målas. Färgtypen är lätt att blanda till, rolig att arbeta med. Jag gillar verkligen äggoljetempera. Men denna gång blev jag inte nöjd med kulören, blandade i mer egna pigment men det hjälpte inte upp nyansen insåg jag när taket var struket. Så äggoljetemperan har därför fått utgöra grundning inför målning med linoljefärg som är lättare att få i den nyans man önskar (vilken kulör som helst i NCS-systemet om man så vill).


4 kommentarer

Nu är rätta tiden

Att måla utomhus under tidigvår när luften är varm och det knappt blåser och inga flygfän fastnar i den nymålade linoljefärgen är perfekt. Jag har målat ett par skåp till tvättstugan och på fotot är en av luckorna som penselstryks. Det här var när det var några riktigt varma dagar i april. Skåpen och luckorna fick torka inomhus.

Påskliljorna gjorde och gör mig sällskap utomhus.


7 kommentarer

Så mycket opassande som monteras på landsbygden

Göran Gudmundsson, kallad Mr Byggnadsvård efter att ha varit med och startat Gysinge Byggnadsvård 1990, och förra året försedd med professors namn, har skrivit en träffande krönika i Gård & Torp 1/2021:


Det är nog ingen nyhet att Sverige håller på att byta ansikte. Framför allt börjar landsbygden bli en enda förortsliknande röra med inslag av ila byggda och illa anpassade typhus. Nybyggda villor med svarta plåttak och svarta eller grå fasader fördystrar och splittrar den genuina miljön. De smittar dessvärre också av sig på de äldre husen, som snabbt tar efter trenden med fönsterbyten, takbyten, fasadbyten och trädäck. Modet med stora kuvöser av isolerglas och pvc-fönster med fuskspröjs likaså. Detta bidrar till en olycklig kollision mellan förortskultur och landsbygd.

Snart är båset tomt. Ingenting kan bättre illustrera talesättet att helheten består av detaljer, än den epidemi av fönsterbyten som pågår just nu i Sverige. Kulturarvet tar skada, miljön tar skada. Vill vi uppleva en äkta och levande byggnadskultur måste vi snart bege oss utomlands. Och vi som ända till nyligen hade våra egna genuina byar och småstäder. Vad var det då som gick så fel?

För nästan 40 år sedan vikarierade jag på Riksantikvarieämbetet i Stockholm. Där satt en specialkunnig grupp av antikvarier och arkitekter och formulerade undantagsregler för renovering av gamla hus. Man föreslog varsammare lösningar och att autentiska detaljer som fönster, dörrar, fasader och tak skulle sparas och renoveras, inte bytas ut. Man ville inte längre kräva samma nybyggnadsstandard för de gamla husen som för de nya – om det riskerade skada det kulturhistoriska värdet på byggnaderna.

Men så kom Riksantikvarieämbetet att avväpnas genom nerläggning av A7 i Visby 2005. Ersättningsfrågan löstes genom att i stället utlokalisera Riksantikvarieämbetet till ön. Kompetensraset blev ett faktum när mängder av byggnadsexperter inte ville eller kunde flytta med. För den svenska bebyggelsen blev effekterna av flytten katastrofal, eftersom just de tjänstemän som tidigare jobbat på planer att skydda den gamla bebyggelsen från hårdhänta och onyanserade nybyggnadsregler försvann. Det militära försvaret led en stor förlust, det kulturhistoriska försvaret en minst lika stor.

I stort sett utan stöd ovanifrån engagerade sig i stället många enskilda människor, byggnadsvårdsföreningar, fristående byggnadsantikvarier med flera för att rädda vad som räddas kan av den gamla svenska bebyggelsen. Men vart tog statens ansvar vägen?

Intresset har alltså drastiskt krympt på myndighetsnivå, men glädjande i ställer vuxit sig stort hos allmänheten. Man kunde tro att även de statliga TV-kanalerna skulle förstå att bättre ta tillvara detta ökande intresse. I stället fylls TV-rutan av inspiration från de kommersiella kanalerna där man hellre river än vårdar, där man hela tiden byter till sämre kvalitet och utgår från att gamla hus per automatik är funktionsodugliga.

Inte heller har SVT insett att ämnet byggnadsvård i sig innehåller så mycket spännande historia och yrkeskunskap att det skulle räcka för att fylla programtablån med uppbygglig och rolig information om våra gamla hus. Och visa hur hållbart och fint vi skulle kunna vårda vårt kulturarv, i stället för att göra ”underhållning” av allt. ”Public service” borde börja leva upp till namnet. Så vänder vi utvecklingen!

Illustration till krönikan med bildtexten: Nytt möter gammalt. Trots lagstiftning och tydliga lokala regler blir ändå resultatet oftast så här. Det nya slår ihjäl det gamla. Gamla byar splittras med främmande hus. Långlivade och naturliga byggnadsmaterial ersätts av kortlivade med en energikrävande.

Visa mig vilka böcker du har i bokhyllan ska jag säga dig vem du är. En bokhylla avslöjar en hel del av ditt inre liv! Lika gärna kan man påstå att de byggmaterial du har valt till ditt boende avgör vilken bildningsnivå du har, vilken socioekonomisk grupp du tillhör eller om du tillhör ett kulturbärande skikt.


7 kommentarer

Narade köksluckor

Köksluckorna, både till bänkskåp och överskåp i vårt kök, hålls samman med horisontella narar som ligger infällda i ett gradat spår fräst på insidan i luckans stående pärlspontbrädor. Det är alltså inte en konstruktion med utanpåliggande tvärslåar med en snedsträva emellan.

Det krävs två naror per lucka och de är svagt kilformade, avsmalnande från änden där gångjärnen sitter. De är infällda 5 mm i brädorna.

Inget lim, inga skruvar och icke några spikar används för att hålla ihop luckorna. Skruvar har enbart använts för att fästa de vertikala ”handtagen” av trä på luckorna.

Att jag ritade detta 2004 och sedan lät finsnickarna genomföra idén har jag aldrig ångrat. Men lite vågat var det allt! Vem har köksluckor av brädor som narats ihop utan lim, spik eller skruv?

De första åren märkte vi att pärlsponten torkade ihop på sommaren på den högra av parluckorna över diskbänken Det enda vi då gjorde var att slå ihop bräderna med händerna. Nu märker vi inga rörelser i träet längre.

På bilderna ovan är kökssnickerierna grundade med linoljefärg.

Principritning till snickarna.

Köksluckorna oljelaserades som ”långhalm” med pigmentblandning av gulockra, terra och grön umbra.

Kanske bör man vara lite insatt i traditionellt trähantverk för att förstå hur snickerierna är gjorda och därmed uppskatta dem. Det är typ sådant här som människor utan insikt river ut för att montera ett nytt modulkök.


4 kommentarer

Svenska Allmogehem

Jag är stolt och glad över att äga ett exemplar av boken Svenska Allmogehem som kom ut 1909 som förstaupplaga, men också över att äga två fastigheter från 1900-talets början, den ena avstyckad, den andra med skog och jord.

Mitt Universum var en gård med tillhörande mark, stor nog för en familj att försörja sig på. Familjen köpte mark, ett antal kronolotter,  1905. Vid förra sekelskiftet var fortfarande utvandringen till Amerika stor och staten ville få människor att stanna kvar i landet. Så uppstod egnahemsrörelsen. Om människor fick köpa en tomt förmånligt och bygga sitt eget hus med täppa där familjen kunde odla för husbehov hade de anledning att stanna kvar i hemlandet. Boken Svenska Allmogehem är språkrör för egnahemsrörelsen. Ett tummat exemplar står här i min bokhylla. Där finns väldigt vackra ritningar med planer, fasader, sektioner och tomtplaneringar för odlingar. Det är dåtidens framstående arkitekter som ritat förslagen på mindre gårdar för jordbrukare och hantverkare, avsedda för de olika landskapen i Sverige. Förutom ritningar finns texter om det som en egnahemsbyggare behöver veta om odling och kreatursskötsel samt ett tillhörande kolorerat perspektiv av varje landskapshus.

Det är berikande att sätta in sin gård, sitt torp eller sin stuga i ett samhälleligt, kulturhistoriskt och socioekonomiskt sammanhang.

Detta är arkitekt Torben Gruts höstliga förslag till fiskarsmåbruk i Bohuslän.
Tillhörande ritning till fiskarsmåbruket i Bohuslän.
Perspektiv med hantverkarsmåbruk i Uppland. Arkitekt: Jacob J:son Gate.


6 kommentarer

Återbrukat taktegel

Nygammalt tegeltak.

På bostadshuset i Universumet byttes takmaterial för ett antal år sedan. En gammal fallen ekonomibyggnad hade exklusiva enkupiga lertegel på taket. Vid förfrågan fick vi väldigt gärna plocka ner dem, bonden ville bli av med takteglet och hela faderullan. Ekonomibyggnaden skulle senare under året jämnas med marken.

Fallna tak och vanvårdade hus – en alltför vanlig syn på svensk landsbygd. Exklusivt byggmaterial får gå till spillo.

Jag våndas över alla gamla ladugårdar och ekonomibyggnader som rivs. Deras konstruktion, deras gamla vasstaksläggning under tegelpannorna, deras värde för kulturlandskapet kan inte fullt ersättas. Det är så lite som dokumenteras.

Ett byte skedde från svart plastbelagd trapetskorrugerad plåt till enkupigt handslaget lertegel med hjälp av den där ruinerade ekonomibyggnaden.

Vi fick god hjälp av kompisar att plocka ner tegelpannorna, fraktade hem dem gjorde bonden. Hade vi varit mer framsynta hade vi tagit till vara på ännu mer från den där ekonomibyggnaden då vi har insett att här behövs annat patinerat byggmaterial också. Men nöjda är vi över det nygamla tegeltaket.

Under rubriken TAK under kategorier i marginalen så finns mer att läsa om taken.


2 kommentarer

Stickat, silkigt

Jag tog en sväng i lördags för att för första gången på lång tid spana in PMU:s secondhandbutik. Kön var lång eftersom man inte hade mer än 50 besökare där inne och jag kom dit 1/2 timme efter öppnandet. Det tog tid att nå entrén men där inne fann jag bland annat denna fina duk. Så mycket nättare jämfört med en del stickade alster som också finns att köpa.

12 svenska kronor betalade jag för denna stickade duk i stjärnform med åtta uddar. 12 SEK! Stickad i ett silkigt, glansigt garn och utan defekt. Detta är inte förspilld kvinnokraft, den kommer till nytta igen hos en som värderar hantverket bakom. En broderad bonad, ett av mina samlarglas på fot och en spegel följde också med hem.


4 kommentarer

Textil & järn

Detta är en skön hörna när regnet faller eller dimman ligger tät under rötmånaden. Eller över huvud taget när andan faller på. En gammal långkudde med örngott med spets på kortändan och kuddar med kuddvar av 50-talstyger som jag sytt, en gåva från en kompis.

Av någon anledning är ett av mina inlägg om skrapgaller ett av de mest klickade under senare tid. Där har jag beskrivit skrapgaller i trä. Utanför Björna kyrka såg jag ett fint skrapgaller av järn. Ett fint tips på hur man kan göra skorna renare innan man äntrar byggnaden. Går lika bra i hemmiljö tycker jag. Vinkeljärn med ca 10 mm avstånd sinsemellan har punktsvetsats fast på vinkeljärn längst ut i kanterna och något/några som stöd där mellan, antalet avgörs av skrapgallrets totallängd. Det hela får gärna rosta och bli vackrare utan att hållbarheten försämras. Jag blev som ni förstår förtjust!


4 kommentarer

Bortglömd kunskap

Här är ett av alla föremål jag sett på de nordliga hembygdsgårdar-, museer som besökts denna sommar. Ett långsmalt träföremål med en överdel av järn med en vinkling där det är ihopbultat med trädelen. Den uppvinklade korta delen vid hopfästningen kan tryckas ner och ”gapet” öppnas då. Föremålet hängs upp med en läderögla på en krok/spik när det inte används. På hembygdsmuseet fanns dessvärre ingen förklarande text. Jag har en likadan i min ägo utan att veta vad det använts till. Har kvinnor eller män använt det? Hör det till jordbruksverksamhet, hushållsarbete, textilhantering, träslöjdande eller what? Grejen är ca 35 cm lång. Det känns viktigt att veta vad i all sin dar man har i sin ägo ;-)

Edit. Svar på frågan kom snabbt som en raket. Anders Lindkvist meddelar på facebook att det är en bandhake som användes vid tunnbindning. Jag är mycket tacksam för svaret.


Lämna en kommentar

Barnbroderi

Midsommaraftonen var varm och fantastiskt vacker så att äta ute under ekens bladparasoll var självklart och midsommardagen ser ut att fortsätta likadant. Här är blommor i många vaser och farstukvisten smyckad med björklöv men inget kalas på magasinet i år. I morse lyste solen på den här majstången eftersom jag i år kom ihåg att ta fram den korsstygnsbroderade minitavlan, en present från många år tillbaka.