Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


4 kommentarer

Ett beting

Det här var ett av lördagens beting – att måla en herrans massa kapade pärlspontbrädor till farstukvistens räcke. Vädret var utomordentligt för detta, soligt, varmt och ingen blåst. Topp! Jag målade rött, Halvan med vit linoljefärg på kvistens stomme.

Det gick lätt som en plätt efter att vi fått besök som gärna ville ha kaffe och en pratstund och som dessutom hade med sig wienerbröd!

Släggor och korpar

3 kommentarer

Det är många gamla redskap som finns kvar när man flyttar in på en gammal bondgård.

Detta är vad huset förmår av släggor och korpar. Och kanske knoster? De två släggorna till vänster har en spårad fördjupning på den sida som inte är slagyta – vi står frågande inför just det användningsområdet.


2 kommentarer

Grusade gångar

Här är en bildkavalkad sommarens största projekt här på gården. De nyskyfflade grusgångarna är klara. Arbetet med dem påbörjades i mitten av april och blev färdigt i början av juli men först nu blev de fotograferade i all sin prakt. Resultatet syns här – mönsterkrattat och superbt.

Gångarna löper runt hela huset samt två stycken in mot huset. De är nu alltså kantskurna, skyfflade, siktade, ordentligt stampade och med samma grus utlagt – ett väldigt stort jobb för en man utan maskiner. Först skars kanterna raka och grus med torv lades i en sikt för att siktas – torv för sig att slänga, stenmjöl för sig och naturgrus för sig. Sen pytsades stenmjölet ut och jämnades till, stampades hårt med stamp. Därpå lades gruset ut och jämnades till. Ingen markduk användes. Vi behövde komplettera med en liten mängd grus, ett personbilssläp ungefär. Det lades ut bakom huset.

När ett delmål var färdigt krattades det så klart. Med stark vilja och mycket kroppsarbete är grusgångarna nu jättefina! Och jag har inte lyft ett finger.

2003 köpte vi tjänsten att ordna till grusgångarna.

Efter det har vi sällan satsat på gångarna.


2 kommentarer

Underhåll

Ja, det är sådant här som måste göras ibland.

Byte av trasiga tegelpannor. Ligger de överst vid taknocken får man bereda väg genom att plocka bort en eller ett par rader hela vägen upp och sen gå på läkten som frilagts. I detta fall borras även hål i de pannor som byts överst eftersom de ska spikas fast i översta läkten. I det här fallet byttes även en liten bit av översta läkten – spikläkten har legat där sedan 1924 såvitt vi vet!

Titta även på det vackra munblåsta fönsterglaset, så levande, böljande eftersom det är hantverksmässigt tillverkat. Floatglas eller flytglas, får aldrig den skönheten.

Man ser även de märken på den vitmålade fotbrädan som tornseglarna gjort under åren när de flyger in i sina bon. Love it!

Personligen tycker jag att byggnader som är underhållna, som har lagade eller utbytta delar, har synlig nötning, känns mer älskade än de gamla husen som får makeup med helt utbytta tak, helt igenom bytt panel, helt utbytta kök, helt ny planlösning. Tendensen nu är att gamla hus med patina är sig själva nog – om allt äldre byggmaterial byts ut tappar byggnaden sin ”själ”.

Det som har betraktats som fult är det nya vackra.

Patina är det nya sköna.

Handens verk som är synligt välkomnas åter igen. Betänk som exempel att varje enkupig tegelpanna på bilderna är handslagen=handgjord!

Jodå!


Lämna en kommentar

Modemedvetet

På Hallands kulturhistoriska museum i Varbergs fästning såg jag under förra veckans ensamsköna roadtrip en utställning om mode, en annorlunda och spännande haute couture på catwalken.

Där i museet finns också sedan länge den modemedvetne Bockstensmannen. En rekonstruktion har gjorts och den blir ett sätt att förstå. Oskar Nilsson, som gjort denna silikonman, gjorde även Kata, den kristna vikingakvinnan i Västergötlands museum i Skara. Men hon är så mycket bättre belyst. Det här med rekonstruktioner av människor utifrån kranier, skelett och DNA är arkeologiska/kulturhistoriska museers nya giv och visst ger det ett annat sätt att närma sig dem som dog under en annan tidsålder.

Kvällsvy från Varbergs fästning en skön augustikväll.


3 kommentarer

Väggbonader

Jag har länge haft funderingar på vart jag ska hänga upp de fina gamla broderade bonaderna som finns här. Ett par finns här sedan förr, de andra har jag köpt in. De fria väggytorna är inte så stora men slutligen samlades fyra av dem på trappväggen till övervåningen. Jag är nöjd, ser dem dagligen och kan fundera över de budskap de ger!

Denna väggbonad fanns i huset då jag flyttade hit – jugendvackert broderad på linneväv. Breda fållar sydda med hålsöm. Nä, jag har inte vokabulär för att beskriva vad detta sätt att fålla kallas. Fin är den trots viss solblekning.

Väggbonad broderad med vitt garn på färgstark bomullsväv. Fåll med hålsöm Minnet är lite diffust men jag tror att denna bonad också fanns nerstoppad bland de textilier som följde med huset.

Den här välgjorda bonaden är den senast införskaffade. Färgglatt broderad på lite grov linneväv med liten fåll.

Den här köpte jag second hand för flera år sedan. 40 kronor – kunde inte låta bli fastän jag inte fastnade direkt för den. Andas 1940-tal med sina murriga färger och med ett bomullsband fastsytt runt om. Broderad på bomullsväv. Det är den bonad som fått hårdaste behandlingen i tvätten, jag ser hur brodertrådarna tufsats till – det var inte jag ;-)

Här hänger de nu tillsammans och gläder trappvandrarna. De hänger så att de aldrig blir solbelysta och bleks snabbt av den anledningen.


1 kommentar

Gräs blir hö

årets slåtter här på gården är avklarad. ”Halvan” slog med en gammal lie som funnits här på gården sen urminnes tid. Jag använde en ny vars orv syns i bakgrunden på mittre bilden. Där syns även en hink med vatten vari brynstenen doppas när liebladen bryns någon gång nu och då. Slipa på slipsten är det första man börjar med när slåttern börjar, sen räcker det med att bryna med den hömängd vi har att ta hand om. Liebladets fäste är handsmitt på den äldre lien, en träkil gör att det inte rör sig när lien används. På senare tid har någon pillat in en spårskruv i mellanrummet för att staga upp ytterligare då liebladet antagligen inte låg fast tillräckligt. Detta är årsringar som man talar om inom byggnadsvården/restaurering av byggnader. Tycker det är lite gulligt.

Vi kan ju säga att ingen på mils omkrets ”klipper gräs” på det här sättet. Men tro inte att vi har ”tomtar på loftet” när vi slår gräs med lie, vi har djupa tankar om vad denna skötsel av gården får för konsekvenser över tid.

Det pausas och dricks en hel del kallt vatten under slåttannan då vädret har varit så varmt som detta år.

Här ligger gräset och torkar för att bli hö. Det är hopräfsat i en lång korv. I år var det lämpligt väder att låta höet ligga och torka ett par dagar på marken med uppfluffning en till två gånger under tiden.


Lämna en kommentar

1 kvm lin

När jag flyttade till mitt Universum odlade jag lin ett par år. Odlingslusten var uppdämd efter decennier i stenstaden. Jag använde frön av oljelin, samma som användes i frukostfilen. Linet grodde, växte och blommade vackert ljusblått. Frökapslarna kom och jag plockade in vackra buketter. Jag använde inte linet annat än till att försköna tillvaron.

I år har Hemslöjden en trevlig kampanj de kallar 1 kvm lin.

Mormor odlade lin uppe i Ångermanland men jag såg aldrig de där blommande linfälten, jag var inte född när de stod som blånande sjöar i bygden. Mormors spånadslin användes till vävar och en del av resultatet finns kvar.

Härom dagen såg jag ett stoooort blommande linfält här i Mälardalen, blev glad eftersom det var väldigt vackert. Oljelin antar jag. Det var några år sedan jag senast såg blå linfält här.

”Odlingen av oljelin har nämligen ökat från 2 253 hektar år 2020 till 3 875 hektar år 2021. Det motsvarar en ökning med 72 %. Linodlingen finns främst i Östergötlands län där 1 564 hektar eller 40 % av odlingen finns.”

”När Sverige blev medlem i EU tog oljelinodlingen fart. Inledningsvis utgick särskilda EU-stöd riktade till just linodling. Stödet per hektar var nästan dubbelt så stort om jordbrukaren odlade oljelin jämfört med om jordbrukaren odlade spannmål. Det ledde till att oljelin även odlades på arealer som inte var särskilt lämpliga. Linet behöver bland annat jämn tillförsel av vatten och har svårt att konkurrera med ogräs.”

Källan finns här.

Foto från https://hemslojden.org/fa-kunskap/1-kvm-lin/

Testa detta quiz om lin som också finns på Hemslöjdens hemsida om linets historia.

Isolering med linmattor av byggnader är ett relativt nytt materialval, lindrev för dreving av fönster och dörrar har funnits oerhört länge. Både spånadslin och oljelin används inom byggnadsvården som t ex som isolering och i linoljefärg, som gängtätning vid VVS-arbeten. Lin är användbart till så mycket: i en kvadratmeter med spånadslin växter det kläder och handdukar, isolering och mat, handlag och kunskap.


Lämna en kommentar

Eskilstuna – den stolta fristaden?

Hur intressant och bra är inte den analys och beskrivning av den utveckling/förändring som görs i staden Eskilstuna i detta poddavsnitt! Lyssna gärna.

I poddavsnittet framkommer att politiker verkar vilja städa bort ”Den stolta fristaden” och ersätta det med logistikstaden eller platsen för det generella ”Goda hållbara möten”. Evolutionsstaden är en annan variant. Hur många logistikstäder finns inte i Mellansverige? Arbetarstaden ska ersättas med ännu en universitetsstad, bildningsstad…

En stor del av den metallindustri som fanns kvar bara för två decennier sedan har flyttat tillverkningen utomlands, ofta till Kina. Ett par av de senaste var Gense och EKA-knivar men det framgår inte av hemsidan.

Jag ser vilken stolthet som finns hos ”Halvan” när han finner verktyg tillverkade i Eskilstuna eller Torshälla och påpekar det för mig, jag som är inflyttad. Och det är inte bara här han finner dem – nej långt upp i landet och långt söderut. Är det något som kan få honom att gå på loppmarknader så är det ifall där finns gamla verktyg och redskap.

När jag flyttade hit fanns ett sliperi i Eskilstuna inom området med de gamla 1600-talssmedjorna, där jag lämnade in mina köksknivar för slipning. En fantastiskt bra möjlighet. Att verksamheten fanns berodde på att kirurgiska instrument precisionsslipades i verkstaden och intäkterna kom främst därav. Sliperiet är borta nu, ingen övertog verksamheten när ägaren pensionerade sig.

Ett litet, litet urval av den tillverkningsindustri som hade sin tillverkning här: Eminentverktyg, AB C.I. Fall, Gense (Gustaf Eriksson NySilverfabrik, Eskilstuna), GAB (Guldsmedsaktiebolaget), Eskilstuna Jernmanufaktur senare Jernbolaget, E.A. Berg AB, F E Lindström AB (i folkmun Tång-Lindström), EKA-knivar, ASSA (August Stenman AB), C E Johansson (i folkmun Mått-Johansson).

Den bästa tången att bita av tegelpannor med från E. A. Berg AB.

Tång att nyttja vid plåtfalsning från F. E. Lindström AB. Fabrikören kallades i folkmun för Tång-Lindström och har en gata uppkallad efter sig i E-tuna. Även Mått-Johanssons väg finns.

Hovtång med flera funktioner, från E. A. Berg AB.

Här är en äldre typ av F E Lindström-stämpel. Och på en av hovtängerna från E. A.Berg finns stämpeln ”Guldmedalj Paris 1900 ”La Perdiz””. Här finns skiftnycklar från Mått-Johansson, kammarlås, fallås, cylinderlås och nycklar från Assa, kakelugnslucka från Pontus Holmberg, nysilverbestick från C. G. Segerström, silverbestick från Gense, brödkniv och fil att vässa eggen med från Eskilstuna Jernmanufaktur, fönsterbeslagen kan jag inte se märkning av men att både de på bottenvåningen från 1910 och på övervåningen från 1924 kommer från Eskilstuna eller Torshälla är jag fullkomligt övertygad om. Jag kan inte räkna upp allt här som är lokaltillverkat – men mycket är det utöver det nämnda.

Idag är det Eskilstuna Kulturbeslag AB som för smedstadens traditionen vidare – den tradition som politikerna inte önskar ta till vara. På sin hemsida skriver företaget: ”Vi har därför tagit vid, där många av våra föregångare slutat. Efter deras modeller gör vi nu beslag av de välkända typerna. Vi framställer beslagen så som de såg ut förr. Vår tidsepok är ca 1700-1960. Det innebär att vi tillverkar såväl handsmidda beslag som rent fabriksgjorda produkter.” HEJA säger jag!!! Självklart finns även deras beslag här i huset.

För övrigt sitter i min ateljé mot norr och öster sju stycken återbrukade fönster från Fil-Öbergs fabrik i Eskilstuna. När vi köpte dem på en jättebra secondhandbyggbutik som fanns i Torshälla, kände jag inte till tillverkningen av filar, som upphörde 1992. Ateljén har, förutom lås och nycklar från Assa/Abloy, även dörrtrycken med nutida formgivning från samma företag.

Haha, efter att ha fått redogjort för mig alla dessa ägandes verktyg och föremål blir jag också stolt ;-)


3 kommentarer

Äggoljetempera

Jag blandade till äggoljetempera med en påse färdigblandade pigment före påsk. Tak och väggar i tvättstugan skulle målas. Färgtypen är lätt att blanda till, rolig att arbeta med. Jag gillar verkligen äggoljetempera. Men denna gång blev jag inte nöjd med kulören, blandade i mer egna pigment men det hjälpte inte upp nyansen insåg jag när taket var struket. Så äggoljetemperan har därför fått utgöra grundning inför målning med linoljefärg som är lättare att få i den nyans man önskar (vilken kulör som helst i NCS-systemet om man så vill).


4 kommentarer

Nu är rätta tiden

Att måla utomhus under tidigvår när luften är varm och det knappt blåser och inga flygfän fastnar i den nymålade linoljefärgen är perfekt. Jag har målat ett par skåp till tvättstugan och på fotot är en av luckorna som penselstryks. Det här var när det var några riktigt varma dagar i april. Skåpen och luckorna fick torka inomhus.

Påskliljorna gjorde och gör mig sällskap utomhus.


7 kommentarer

Så mycket opassande som monteras på landsbygden

Göran Gudmundsson, kallad Mr Byggnadsvård efter att ha varit med och startat Gysinge Byggnadsvård 1990, och förra året försedd med professors namn, har skrivit en träffande krönika i Gård & Torp 1/2021:


Det är nog ingen nyhet att Sverige håller på att byta ansikte. Framför allt börjar landsbygden bli en enda förortsliknande röra med inslag av ila byggda och illa anpassade typhus. Nybyggda villor med svarta plåttak och svarta eller grå fasader fördystrar och splittrar den genuina miljön. De smittar dessvärre också av sig på de äldre husen, som snabbt tar efter trenden med fönsterbyten, takbyten, fasadbyten och trädäck. Modet med stora kuvöser av isolerglas och pvc-fönster med fuskspröjs likaså. Detta bidrar till en olycklig kollision mellan förortskultur och landsbygd.

Snart är båset tomt. Ingenting kan bättre illustrera talesättet att helheten består av detaljer, än den epidemi av fönsterbyten som pågår just nu i Sverige. Kulturarvet tar skada, miljön tar skada. Vill vi uppleva en äkta och levande byggnadskultur måste vi snart bege oss utomlands. Och vi som ända till nyligen hade våra egna genuina byar och småstäder. Vad var det då som gick så fel?

För nästan 40 år sedan vikarierade jag på Riksantikvarieämbetet i Stockholm. Där satt en specialkunnig grupp av antikvarier och arkitekter och formulerade undantagsregler för renovering av gamla hus. Man föreslog varsammare lösningar och att autentiska detaljer som fönster, dörrar, fasader och tak skulle sparas och renoveras, inte bytas ut. Man ville inte längre kräva samma nybyggnadsstandard för de gamla husen som för de nya – om det riskerade skada det kulturhistoriska värdet på byggnaderna.

Men så kom Riksantikvarieämbetet att avväpnas genom nerläggning av A7 i Visby 2005. Ersättningsfrågan löstes genom att i stället utlokalisera Riksantikvarieämbetet till ön. Kompetensraset blev ett faktum när mängder av byggnadsexperter inte ville eller kunde flytta med. För den svenska bebyggelsen blev effekterna av flytten katastrofal, eftersom just de tjänstemän som tidigare jobbat på planer att skydda den gamla bebyggelsen från hårdhänta och onyanserade nybyggnadsregler försvann. Det militära försvaret led en stor förlust, det kulturhistoriska försvaret en minst lika stor.

I stort sett utan stöd ovanifrån engagerade sig i stället många enskilda människor, byggnadsvårdsföreningar, fristående byggnadsantikvarier med flera för att rädda vad som räddas kan av den gamla svenska bebyggelsen. Men vart tog statens ansvar vägen?

Intresset har alltså drastiskt krympt på myndighetsnivå, men glädjande i ställer vuxit sig stort hos allmänheten. Man kunde tro att även de statliga TV-kanalerna skulle förstå att bättre ta tillvara detta ökande intresse. I stället fylls TV-rutan av inspiration från de kommersiella kanalerna där man hellre river än vårdar, där man hela tiden byter till sämre kvalitet och utgår från att gamla hus per automatik är funktionsodugliga.

Inte heller har SVT insett att ämnet byggnadsvård i sig innehåller så mycket spännande historia och yrkeskunskap att det skulle räcka för att fylla programtablån med uppbygglig och rolig information om våra gamla hus. Och visa hur hållbart och fint vi skulle kunna vårda vårt kulturarv, i stället för att göra ”underhållning” av allt. ”Public service” borde börja leva upp till namnet. Så vänder vi utvecklingen!

Illustration till krönikan med bildtexten: Nytt möter gammalt. Trots lagstiftning och tydliga lokala regler blir ändå resultatet oftast så här. Det nya slår ihjäl det gamla. Gamla byar splittras med främmande hus. Långlivade och naturliga byggnadsmaterial ersätts av kortlivade med en energikrävande.

Visa mig vilka böcker du har i bokhyllan ska jag säga dig vem du är. En bokhylla avslöjar en hel del av ditt inre liv! Lika gärna kan man påstå att de byggmaterial du har valt till ditt boende avgör vilken bildningsnivå du har, vilken socioekonomisk grupp du tillhör eller om du tillhör ett kulturbärande skikt.