Gissa vad som inträffat!? Halvan hittade bland alla prylar som lagrats på logen två stycken smidda krokar med skavd linoljefärg.
Två handhyvlade rundstänger finns. Den ena vart vitmålad när köket målades och tapetserades om på 1970-talet. Den lagrar vi på logen efter att det nya köket platsbyggdes. Den som sitter i taket nu har den nötta originalkulören kvar vilket är så mycket vackrare. Men vi har alltid undrat över det där med två stänger men bara ett par krokar. Normalt har man två grövre rundstänger och ”ribbor” lagda mellan dem för förvaring.
När 70-talets takfärg skrapades bort gicks varje millimeter av taket igenom. Vi kunde inte hitta spår efter märlor där de två smidda krokar som nu återfunnits kan ha suttit. Inga igenspacklade hål. Här får vi än en gång fundera igenom hur vi ska göra. Visst vore det trevligt att återställa en gammaldags takförvaring!
Kanske var det när huset elektrifierades som ena stången togs bort. Glasgloben, som fortfarande hänger där, kom att sitta mitt i arrangemanget. Stängerna för brödkakorna behövdes inte när köket moderniserades och bakugnsluckan murades igen på 40-talet därför att vedspisens rökgång drogs om och placerades tvärs genom luckan, inmurad i väggen. Kanske var det då den ena stången försvann. Alternativet är förstås att stänger och fyra krokar togs med vid flytten hit från stan och bara en sattes upp i detta nya hus. Huset i stan skulle ju rivas.
Svartvita foton på takstänger/takförvaring från Digitalt museum. Upplandsmuseet.
Här är en lösning med kraftigt fyrkanttimmer och fasta spikade smala ribbor. Bland annat så förvarades allmogebössor här och ämnesvirke på tork. Här finns även hål för varpställningen – ett redskap som krävde ordentligt med utrymme då den snurrade runt. Varpen drogs därefter på vävstolens bom inför vävning.
Från väster sitter en för oss okänd flicka, därefter Lisa, David, Tore och Agnes vid ett av trädgårdsborden. Bryggeristolarna skymtar, de vars renovering färdigställs nu till midsommar. Kvinnorna har vadlånga klänningar, två småblommiga och en omönstrad mörk. Lisa har förkläde ovanpå klänningen. David har blåblus av bomull med bröstficka, sprund med knapp vid kragen. De bör vara relativt nygifta. Systersonen Tore har knäbyxor, äppelknyckarbyxor eller Knickers med en ljus stickad slipover ovanpå skjortan.
Uthuset, som jag aldrig sett i verkligheten, står där bakom med gaveln hitåt. ”Lägret” kallat, ett vagnslider om jag förstått det rätt med tillbyggd vedbod på frånsidan. Huset revs på 1970-talet och numera står vårt annex där. Tvättstuga och drängkammare med långsidan mot fotografen står kvar.
I bakgrunden skymtar en öppen bil med vindruta med en liten, nyfiken pojke och en vuxen man med vegamössa? som betraktar bilen. Fotot är taget någon gång mellan 1935 och 1940, året då Lisa dog.
I slutet av mars kom en leverans med 13 kubikmeter björkved. Vi började snart nog trava den i vedboden, körde skottkärra efter skottkärra de få metrarna mellan vedhögen och vedboden. Det är ett rogivande arbete, inte alls trist. Men än återstår att trava in resten och att lösa hur den torra ved som finns innerst i det bortre facket ska placeras för att nås fram tills dess eldningssäsongen är slut.
Under vedhögen som lastats av ligger korrugerad plåt. Det är lätt att sortera ut småplock som används till tändved på så sätt och att slänga riktigt små flisor på vedbacken, mitt önskemål för att behålla bondgårdens karaktär och minnas specifika platser för olika ändamål.
Med den egna kapade veden och den köpta klarar vi drygt två kalla vintrar till.
Vad är detta gamla verktyg bra till? Är det en bultsax? I så fall finns det tre av dem i lagårn, den nyaste är orangefärgad.
Härom kvällen valde vi att titta på Systrarna i Gallejaur igen, en 45 minuters film om något vi verkligen tycker om. 35 minuter in i programmet säger Halvan plötsligt: Såg du? Såg du verktyget dom använder för att verka kons klövar? Nä, det tänkte inte jag på. Vi ”spolade” bakåt. En sån där har vi lagårn! Nu vet jag vad den har använts till – jag har alltid trott att det varit en bultsax. Otroligt vad du är uppmärksam tyckte jag. Då ska vi märka upp verktången/klövtången så att kunskapen om funktionen finns bevarad här på bondgården.
Små gåtor får sitt svar nu och då här i mitt Universum :-) Nu vet vi att här finns två bultsaxar och en verktång/klövtång.
De år vi hade getter använde vi en grov sekatör för att klippa deras klövar som ju är så mycket mindre än kornas.
Ja, inte blev julen den tid för hembygdsforskning som jag föresatt mig. Det blev rätt sporadiska nedslag i historien. Men visst, något lite klarnade om platser och orter och hur byggnaderna och livet såg ut förr. Men i novembers slut satt klistrad framför datorn då ett digitalt föredrag om fast sändes från Riksarkivet i Härnösand. Dessvärre finns inte föredraget längre tillgängligt men väl en sammanfattning av det på Sveriges Släktforskarförbunds blogg, som finns att läsa här: https://www.rotter.se/blog/entry/fakta-om-fastigheter?fbclid=IwAR1ByrieBy7ytBmDa5W6RqVN47WioS0_IXoXdhDhff2JJrftpzcu11Yb4W0
Här några nyttiga fakta om fastigheter på landsbygden:
Mantal är inte ett ytmått utan ett mått på en gårds skatteförmåga. Det infördes på 1500-talet och en gård på ett mantal var en gård som kunde försörja en familj med tjänstefolk och betala skatt.
En gårdär en brukningsenhet som är mantalssatt. Ett torpär en brukningsenhet som inte är mantalssatt utan ligger på en gårds mark. I torpet ingår odlingsjord. Torparen betalar arrende till gårdsägaren, genom arbete (dagsverk), naturaprodukter eller pengar. Backstugavar ett bostadshus utan odlingsbar jord och på ofri grund, det stod ”på bar backe”. Många fattiga bodde i backstugor men även mer välbärgade, t ex hantverkare, kunde bo i backstuga.
Lägenhetbörjade användas under andra halvan av 1800-talet. Det är ett flytande begrepp som kunde innebära småbruk (ägt av brukaren) men också ett hus med friköpt tomt.
Litteratur Kalle Bäck: Början till slutet, Noteria förlag, 1992 Anders Bönner: När byn skiftades, LT:s förlag, 1985 Per Clemensson och Kjell Andersson: Börja forska kring ditt hus och din bygd, Natur & Kultur, 2011 Niklas Cserhalmi: Fårad mark, förlaget Bygd och natur, 1998 Sigurd Erixon: Byalag och byaliv, Nordiska Museet, 1978 Albert Eskeröd: Jordbruk under femtusen år, LT:s förlag, 1973 Mats Hellspong och Orvar Löfgren: Land och stad, Liber Läromedel, 1976 Mats Höglund (red): 1600-talets jordbrukslandskap, Riksarkivet, 2008 Bengt M P Larsson, Mats Morell och Janken Mydal: Agrarhistoria, LT:s förlag, 1997 Karl-Ingvar Ångström och Björn Johansson: Kartforskning, Sveriges släktforskarförunds handbok nr 3, 2011
Två böcker från Sveriges hembygdsförbund Husen berättar om människor där och då, 2014 Torp, torpare och torpinventeringar, 2015
Här i huset finns stearinljus av olika årgångar. På bilderna visar jag Liljeholmens julgransljus från olika år. Visst är det fantastiskt trevligt att texten på förpackningarna inte ändrats särdeles mycket genom åren? Jag nämns inte använda ljus ur den äldsta förpackningen, två är redan nyttjade någon gång. Kanske av syskonen Agnes och David som firade jul här, precis som vi, en gång i tiden…
Det är jag som inhandlat kartongen med 20 prima julgransljus med EAN-kod. Så snart jag hittar en förpackning här utan EAN-kod undviker jag att använda innehållet.
Om jag tyckte bättre om att skapa stilleben skulle det gamla ljuspaketet stå sig bra som en del i ett arrangemang. Men jag är inte den som skapar inredning på sån´t sätt. Vet inte om det är en ovilja eller en okunskap eller båda… Men glad i alla gamla grejer som finns här – det är jag.
(…) Jag läste någonstans på bloggen att du hade en gammal kompressor som var byggd av en mjölkmaskin när ni sprutmålade rödfärg? Skulle du kunna sända mig några bilder på den ? Jag har en gammal manus mjölkmaskin som jag har funderat på att göra något liknande med. Ha det bra / Jerry
Jag tog ett par bilder och skickade. Så kom jag på att det kan väl vara kul för flera att se mjölkmaskinen som omvandlats till en tryckluftskompressor.
Här är den kompressor som var en ATSA mjölkmaskin. År 1931 ändrades firman Gefle Åkerredskap, grundat 1897, till Atsa AB. Bolaget tillverkade lantbruksmaskiner och däribland mjölkningsmaskiner. Som maskin för att mjölka kossorna med kom den knappt till användning eftersom David, som då bodde på gården och hade hand om mjölkningen, valde att fortsätta med handmjölkning, det han var van vid. På gården fanns åtta kor om jag förstått det rätt.
På den här bilden skymtar mjölkmaskinen/kompressor långt bort i bakgrunden när sprutmålning av slamfärg gjordes.Vi sprutmålade röd slamfärg ett andra varv för att få in färgen i springorna mellan brädfodringen. Här på gården har den kompressorn inte kommit i bruk sedan dess. Vi använder en annan kompressor för att tryckluftsrensa från damm och skräp efter slipning samt för att pumpa mopeddäcken.
Att vandra grusvägen bort från den dolda, skymda bilparkeringen upp till den gamla byn Äskhult i Halland var en fin upplevelse. Byn med omgivande marker är kulturreservat och består av fyra bevarade gårdar överst på kullens krön med ett omgivande odlingslandskap. Två av bostadshusen var öppna för besökare, det tredje var kaffestuga där det fanns kaffe eller lunch att köpa, med eller utan picknickkorg. Enkelhet var devisen. Där fanns även en av de minsta och sötaste museibutikerna jag nånsin stött på utan bjäfs. Det fjärde bostadshuset var personallokal. De fyra gårdarnas ekonomibyggnader var öppna för besökarna, man hade till och med ordnat en gödselstack utanför det ena fähuset. Bara det!
En guidad tur hade precis begynt när jag nådde byn, där fanns fler människor än vad bilderna visar ;-) Det går att vandra i omgivningarna genom att följa någon av de fyra lederna och samtidigt lära sig något om dåtidens landskap och användning. Kålgårdarna intill gårdarna tyckte jag dock var för små och lite ointressanta när jag var där. Nog måste varje storfamilj ha odlat mera ätbara köksväxter under tidigt 1800-tal, det århundrade vars odlingar man vill visa upp.
Där mellan två gårdars ekonomibyggnader skymtar Svinsjöns vattenspegel. Runt omkring gårdarnas lägen uppe på kullen odlades på åkrarna olika sorters säd och vall. Mulbete pågick i hagmarken där kossor idisslade. Vid gårdarna var det befriande fritt från gräsklipparklippta ytor. Ännu ett plus!
Äntligen har jag varit där och skaffat mig en egen uppfattning om byn. Äskhult är en naturskönt belägen museiby och kulturreservat, ett fint resmål. Nu var det helg och lantbruksarbetet låg stilla. Kanske kan man se mer av handgripligt åkerbruk och kålgårdsskötsel under vardagar?
årets slåtter här på gården är avklarad. ”Halvan” slog med en gammal lie som funnits här på gården sen urminnes tid. Jag använde en ny vars orv syns i bakgrunden på mittre bilden. Där syns även en hink med vatten vari brynstenen doppas när liebladen bryns någon gång nu och då. Slipa på slipsten är det första man börjar med när slåttern börjar, sen räcker det med att bryna med den hömängd vi har att ta hand om. Liebladets fäste är handsmitt på den äldre lien, en träkil gör att det inte rör sig när lien används. På senare tid har någon pillat in en spårskruv i mellanrummet för att staga upp ytterligare då liebladet antagligen inte låg fast tillräckligt. Detta är årsringar som man talar om inom byggnadsvården/restaurering av byggnader. Tycker det är lite gulligt.
Vi kan ju säga att ingen på mils omkrets ”klipper gräs” på det här sättet. Men tro inte att vi har ”tomtar på loftet” när vi slår gräs med lie, vi har djupa tankar om vad denna skötsel av gården får för konsekvenser över tid.
Det pausas och dricks en hel del kallt vatten under slåttannan då vädret har varit så varmt som detta år.
Här ligger gräset och torkar för att bli hö. Det är hopräfsat i en lång korv. I år var det lämpligt väder att låta höet ligga och torka ett par dagar på marken med uppfluffning en till två gånger under tiden.
Urban, Vilhelmina och Blenda skola sommaren lända.
Som vädret är tisdag 25, onsdag 26 och torsdag 27 maj så kommer vädret under sommar-månaderna juni, juli och augusti att bli. Inte blir det nådigt sommaren 2021 i så fall – kallt och regnigt här i Mälardalen.
Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi se ju inga stjärnor, där intet mörker är.
I ljusa irisringen du bär en mörk pupill, ty mörkt är allt, som ljuset med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där, var inte rädd för mörkret, som ljusets hjärta bär.
Erik Blomberg
Lördag den 27 mars 2021 mellan klockan 20:30 – 21:30 firas årets Earth Hour.
Earth Hour – självklart firar vi den timmen. En enda timme om året utan användning av elektrisk belysning. Hur svårt kan det vara?
Jag bor på en gård där jag fortfarande kan uppleva mycket av det underbara, lugna, fridfulla mörkret. Jag älskar den möjligheten men den är mycket skör. Bebyggelse brer ut sig med fasadbelysningar och utebelysningar på nya och gamla bostadshus ökar – de förstör mörkerseendet och den positiva mörkerupplevelsen. Lyktstolpar på villatomter, slingor i mängd (de är ju så billiga både i inköp och drift), gatlyktor både på trafikleder och gång- och cykelbanor, hinderbelysning på höga torn och master (rött fast sken eller blixtrande vitt)… Ljusnedsmutsningen är på vissa håll obehagligt kompakt och den märks mer på landsbygden än i staden där de flesta vant sig vid att det ska finnas ljuspunkter i mängd. Vart tog vårt stjärnsystem Vintergatan vägen? Kan du se den från din tomt när det är klar vinternatt? Kan du se norrsken?
Det finns en rörelse som arbetar mot ljusnedsmutsning – International Dark Sky Association. Mörkerparker skapas där man vill förhindra att pollinering och fortplantning påverkas av människornas skräpljus. Parker där den magnifika stjärnhimlen i all sin prakt kan upplevas när det är klar natt. Danmark är vårt närmaste grannland som har ”naturreservat” där mörker tillåts råda. Men det finns fler förutseende länder med mörkerparker men ingen här i landet.
Och Frankrike sägs ligga långt framme i lagstiftning om ljusföroreningar.
I höstas kom boken Mörkermanifestet ut. Den behandlar mörker (och artificiellt ljus) ur biologisk och naturvetenskapligt synvinkel, beskriver positivt mörker och hur ljusföroreningar påverkar människor och djur, påverkar vår livssituation. Jag fick boken i födelsedagspresent och läste den snabbt. Den är lättläst och eftersom jag mestadels älskar mörker, tycker jag författaren är ute i helt rätt ärende. Artificiellt ljus kräver energi för att fungera, all energi är på ena eller andra sättet naturförstörande när energi krävs i den omfattning som nu är gängse. Naturen exploateras utan att vi reflekterar över det eftersom det för många sker långt från det egna boendet.
Författaren till Mörkermanifestet lämnar de här råden:
Bli varse mörkret. Dygnets naturliga rytm är uråldrig och en förutsättning för allt liv, men nattens mörker är idag satt på undantag. Var en motvikt.
Värna mörkret. Vi lever i en värld som tycks bada i artificiellt ljus, men mörkret finns närmare än du tror – en tågresa bort, en promenad, en avstängd mobiltelefon. Var finner du ditt mörker?
Bevara mörkret i din närhet. Släck ner hemma i rum där du inte befinner dig och låt trädgården få vila i mörker om natten. Se mörkrets och skuggornas nyanser framträda.
Följ din inre rytm. Låt mörkret omfamna dig innan du somnar, undvik det blå ljuset på kvällen och låt solen nollställa dygnet på morgonen.
Upptäck nattens liv. Gör en utflykt bortom städernas bländande himlaglim och låt ögonen vänja sig vid mörkret. Se djur komma fram ur sina gömslen, ögon glittra och silhuetter passera. Känn hur växternas dofter förändras, hör hur nya ljud tar över.
Uppsök mörkret. Se skymningens olika stadier och hur solen lämnar plats för måne och stjärnor. Sök dig om du kan till midvinterns mörka nätter och mytiska norrsken – ett bländande skådespel!
Lär dig mer om mörkret och dess betydelse för djurs och växters överlevnad. Inspireras av litteraturen och konsten från tiden innan LED-lampan tog över natten.
Tala om mörkret med människor omkring dig – ju mer kunskaperna om mörkrets förtjänster sprider sig, desto större är chansen att vi kan motverka de problem som en alltför upplyst värld orsakar.
Påverka din omgivning och var en förebild i bekämpandet av ljusföroreningar. Påpeka för din kommun vilka gatlyktor som bländar onödigt mycket och varför fasadbelysning faktiskt kan strida mot naturskyddsförordningen. Delta i Earth Hour tillsammans med dina grannar.
Fånga mörkret. Bli dess vän och njut av det – det kommer att berika ditt liv.
…till exempel för att skotta upp längs krypgrunden av huggen granit för att få ännu mindre golvdrag. Det är ett utmärkt gammalt knep, ett ”husmorstips” till husägare med fina gamla bostadshus! De få som ännu finns kvar i landet, endast 20 % av alla bostadshus i Sverige är byggda före 1920. Endast 20%.
Då kommer jag osökt att tänka på hur vi har det med släktgårdar? Finns din mammas födelsehem kvar? Pappas? Mormors? Morfars? Farmors? Farfars? Och ännu längre tillbaka: t ex morfarsfars eller farfarsmors? Vet du ens var de bodde? Eller hette? Äldre bostadshus finns det inte alltför många kvar av i landet Sverige mycket på grund av att folkhemmet ville vara så ”moderna” och det sitter i. Och numera vill väldigt många bo i städer. Att hus finns kvar i släkten är inte alltför vanligt.
Ett brygghus användes både som tvättstuga och brygghus. Man tvättade kläder och textilier. Man bryggde öl. Men inte samtidigt. Det här med hur hushållet sköttes förra och förrförra århundradet intresserar mig mycket men än mer behöver jag lära mig. Jag vill t ex veta mer om vad man använde som diskmedel före 1940-talet då flytande diskmedel började användas. Vad använde mormorsmor?
När det gällde tvätt före tvättmaskinernas tid så blötlades tvätten någon dag i förväg. Plagg och sänglinne togs upp och fick rinna av sen gnuggades de mot tvättbrädan. Därefter användes en av de två metoderna kokning eller ösning.
1.Vid kokning kokades tvätten med björklut och tvätten rördes om med träkäpp någon gång nu och då. (Det har jag varit med om ett flertal gånger.)
2. Vid ösning lades textilierna i karet och vattnet värmdes upp. Tvättmedel var björkaska (lut) som knöts in i en liten linnepåse och som lades i botten på bykkaret. Askan lakades ur och vattnet blev brunt och lent och tvätten ren. Därefter tappades pannmuren/karet, där tvätten låg kvar, ur med hjälp av en tappkran i karets nedre del. Det rann ner i ett annat kar för att än en gång ösas över tvätten och så gjorde man ett antal gånger. Man öste lutvatten över tvätten som alltså låg kvar i karet utan att bearbetas. (Tänk, jag var för många år sedan med om att testa detta tillsammans med ett gäng glada, äldre kvinnor.)
Tvättbräden, borstar, laggkärl och zinkbaljor. På väggen ett grytroder/stöpspade att röra om tvätten i det kokheta vattnet.
Bykstuga med pannmur vilken värmdes med ved.
Sköljning av tvätten skedde oftast utomhus i ett vattendrag eller sjö. Stortvätt hade man som regel två gånger per år, sent på hösten och på våren.
Här ovan ett litet häfte från 2020 om bevarande av tvättstugor och torklador där tvätt av storstadsbornas textilier en gång i tiden gav utkomstmöjlighet för familjer med enkel bakgrund. Att besöka tvätterimuseet Hagalund i Vårby ger en bra bild av hur dessa tvättinrättningar fungerade.
Finns privata intakta gårdstvättstugor kvar är det en kulturgärning att bevara dem! Här i Universumet finns byggnaden kvar men pannmuren är borta. Jag har mätt upp storleken och läget den hade i tvättstugan och sparat i ”huspärmen”,
Gårdens djur behövde någonstans att bo och djurens mat behövde lagras någonstans efter skörd. Även människorna behövde bostad och byggnader för att ordna sina liv på ett drägligt sätt under 1900-talet.
Ladugården började byggas 1905. Den är liggtimrad, delvis reveterad och ursprungligen täckt med ett vasstak. Ovanpå hela utrymmet med kobås, kalvkättar och häststall finns höskullen där årets höskörd förvarades. Höet var lätt att få ner till kornas foderbord genom en lucka i taket. Mjölkrummet bör ha kommit till i samband med att mjölken började levereras till mejeriet. I gårdsarkivet finns ett andelsbrev i Mjölkcentralen, Lantmännens Mjölkförsäljningsförening, från 1/8 1931 så där har vi ett årtal att ta fasta på. Vid infarten från den dåvarande vägen mot Ängsholmen stod ett mjölkbord där mjölkbilen stannade och plockade upp mjölkkrukorna. I väntan på mjölkbilen förvarades dessa i vatten i mjölkrummet för kylning.
Bostadshuset stod klart 1910 och familjen flyttade dit den 21 november samma år. Bykstugan, tvättstugan, stod troligen klar då. Bredvid tvättstugan stod vagnslidret (som jag aldrig sett, det revs på 1970-talet). Där förvarades som hörs på namnet vagnar, trillor, kärror som drogs av häst – dvs vår tids garage. Ihopbyggd med lidret (”lägret”) fanns vedboden.
Efter 1924, då de vuxna barnen tog över bondgården, byggdes en drängkammare för den extrahjälp som anlitades när det var bråda tider. Även sädesmagasinet uppfördes i samma veva. Det är byggt i två våningar som är förskjutna med halvtrappor i förhållande till varandra. Längst ner, under halva magasinsbyggnaden, finns en matkällare med svale. Den är murad av stora huggna stenblock från Eksåg. Det var en murare Johansson som byggde den välvda matkällaren. Andra magasinshalvan som är helt i trä, blev förvaring av redskap och ytterligare vagnar. Ovanpå alltihopa är utrymmen där bland annat säden förvarades. Väggarna är av regelkonstruktion, taket har kraftiga takstolar med okantade bräder lagda omlott som underlag för läkt och taktegel.
Hönshus och svinstia byggdes även de på 1920-talet då andra generationen tagit över driften av gården. Under sågspånsisoleringen i trossbotten hittade vi dagstidningar daterade 1924 då vi byggnadsvårdade hönshus/svinstia. Som vi förstått det av arkivhandlingar köptes en markyta till gården vid den tiden och magasin och hönshus kunde uppföras.
Torrdass har alltid funnits i ungefär samma läge. Men när mjölkrummet byggdes till flyttades torrdasset något lite vilket kan ses på äldre foton. Under nuvarande dass och redskapsbod göts då en urinbrunn i betong. Urin från kor och hästar rann ner i ”albrunnen”, som den kallades, för att senare spridas ut på åkrarna. Bakom dass och bod, från gårdstunet sett, fanns gödselstacken dit gödsel från ladugården skyfflades ut genom en dörr.
Logen är stor. Den är av stolpverkskonstruktion med rejäl spännvidd och byggdes i vinkel med ladugården. Ett portlider går rakt igenom logen. I portlidret, eller logkistan som man sa här, förvarades tröskverket på hösten efter skörd. Man hade en tröskförening så tröskverket flyttades från gård till gård och delägarna hjälpte varandra vid tröskningen, då utomhus eftersom det var ett dammigt arbete som krävde stor yta. För övrigt har jag ännu inte funnit ut helt hur logen nyttjades förutom förvaring av halm. Den har senare breddats med en sektion. Logen hade vasstak ännu vid Agnes och Davids bortgång 1966.
En traktor inköptes i slutet av 1950-talet, en Bolinder Munktell Victor. Den fick sitt lilla garage i sydväst intill logen, ett garage som en normalstor personbil idag inte går in genom portarna på.
* * *
Och HALLÅ! Här på gården finns ingen LADA. Ingen LADA. Och har aldrig funnits. Lador förvarades torrt hö i, vinterfoder till kreaturen. Ladorna är små byggnader. Och ladorna stod på utmarkerna långt bort från bondgården. De var inte vanliga här i Mellansverige, de hör till norra delen av landet. Här ligger gården mitt i den mark som hör till, ingen hölada på utmarken krävdes eftersom här inte fanns någon utmark. All mark var belägen nära gården. När jag hör/läser bebyggelseantikvarier benämna vilken större ekonomibyggnad som helst på landsbygden som ”lada” ryser jag och tappar förtroendet för den personens kunskap om vårt byggda kulturarv. En LADUGÅRD är ingen LADA! Ett SÄDESMAGASIN är ingen LADA! En LOGE är ingen LADA!
Mitt Universum 