Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


4 kommentarer

Snö är bra till mycket…

…till exempel för att skotta upp längs krypgrunden av huggen granit för att få ännu mindre golvdrag. Det är ett utmärkt gammalt knep, ett ”husmorstips” till husägare med fina gamla bostadshus! De få som ännu finns kvar i landet, endast 20 % av alla bostadshus i Sverige är byggda före 1920. Endast 20%.

Då kommer jag osökt att tänka på hur vi har det med släktgårdar? Finns din mammas födelsehem kvar? Pappas? Mormors? Morfars? Farmors? Farfars? Och ännu längre tillbaka: t ex morfarsfars eller farfarsmors? Vet du ens var de bodde? Eller hette? Äldre bostadshus finns det inte alltför många kvar av i landet Sverige mycket på grund av att folkhemmet ville vara så ”moderna” och det sitter i. Och numera vill väldigt många bo i städer. Att hus finns kvar i släkten är inte alltför vanligt.


16 kommentarer

Om brygghus och bykstugor

Ett brygghus användes både som tvättstuga och brygghus. Man tvättade kläder och textilier. Man bryggde öl. Men inte samtidigt. Det här med hur hushållet sköttes förra och förrförra århundradet intresserar mig mycket men än mer behöver jag lära mig. Jag vill t ex veta mer om vad man använde som diskmedel före 1940-talet då flytande diskmedel började användas. Vad använde mormorsmor?

När det gällde tvätt före tvättmaskinernas tid så blötlades tvätten någon dag i förväg. Plagg och sänglinne togs upp och fick rinna av sen gnuggades de mot tvättbrädan. Därefter användes en av de två metoderna kokning eller ösning.

1.Vid kokning kokades tvätten med björklut och tvätten rördes om med träkäpp någon gång nu och då. (Det har jag varit med om ett flertal gånger.)

2. Vid ösning lades textilierna i karet och vattnet värmdes upp. Tvättmedel var björkaska (lut) som knöts in i en liten linnepåse och som lades i botten på bykkaret. Askan lakades ur och vattnet blev brunt och lent och tvätten ren. Därefter tappades pannmuren/karet, där tvätten låg kvar, ur med hjälp av en tappkran i karets nedre del. Det rann ner i ett annat kar för att än en gång ösas över tvätten och så gjorde man ett antal gånger. Man öste lutvatten över tvätten som alltså låg kvar i karet utan att bearbetas. (Tänk, jag var för många år sedan med om att testa detta tillsammans med ett gäng glada, äldre kvinnor.)

Sköljning av tvätten skedde oftast utomhus i ett vattendrag eller sjö. Stortvätt hade man som regel två gånger per år, sent på hösten och på våren.

Här ovan ett litet häfte från 2020 om bevarande av tvättstugor och torklador där tvätt av storstadsbornas textilier en gång i tiden gav utkomstmöjlighet för familjer med enkel bakgrund. Att besöka tvätterimuseet Hagalund i Vårby ger en bra bild av hur dessa tvättinrättningar fungerade.

Finns privata intakta gårdstvättstugor kvar är det en kulturgärning att bevara dem! Här i Universumet finns byggnaden kvar men pannmuren är borta. Jag har mätt upp storleken och läget den hade i tvättstugan och sparat i ”huspärmen”,


10 kommentarer

Bondgårdens byggnader

Gårdens djur behövde någonstans att bo och djurens mat behövde lagras någonstans efter skörd. Även människorna behövde bostad och byggnader för att ordna sina liv på ett drägligt sätt under 1900-talet.

Ladugården började byggas 1905. Den är liggtimrad, delvis reveterad och ursprungligen täckt med ett vasstak. Ovanpå hela utrymmet med kobås, kalvkättar och häststall finns höskullen där årets höskörd förvarades. Höet var lätt att få ner till kornas foderbord genom en lucka i taket. Mjölkrummet bör ha kommit till i samband med att mjölken började levereras till mejeriet. I gårdsarkivet finns ett andelsbrev i Mjölkcentralen, Lantmännens Mjölkförsäljningsförening, från 1/8 1931 så där har vi ett årtal att ta fasta på. Vid infarten från den dåvarande vägen mot Ängsholmen stod ett mjölkbord där mjölkbilen stannade och plockade upp mjölkkrukorna. I väntan på mjölkbilen förvarades dessa i vatten i mjölkrummet för kylning.

Bostadshuset stod klart 1910 och familjen flyttade dit den 21 november samma år. Bykstugan, tvättstugan, stod troligen klar då. Bredvid tvättstugan stod vagnslidret (som jag aldrig sett, det revs på 1970-talet). Där förvarades som hörs på namnet vagnar, trillor, kärror som drogs av häst – dvs vår tids garage. Ihopbyggd med lidret (”lägret”) fanns vedboden.

Efter 1924, då de vuxna barnen tog över bondgården, byggdes en drängkammare för den extrahjälp som anlitades när det var bråda tider. Även sädesmagasinet uppfördes i samma veva. Det är byggt i två våningar som är förskjutna med halvtrappor i förhållande till varandra. Längst ner, under halva magasinsbyggnaden, finns en matkällare med svale. Den är murad av stora huggna stenblock från Eksåg. Det var en murare Johansson som byggde den välvda matkällaren. Andra magasinshalvan som är helt i trä, blev förvaring av redskap och ytterligare vagnar. Ovanpå alltihopa är utrymmen där bland annat säden förvarades. Väggarna är av regelkonstruktion, taket har kraftiga takstolar med okantade bräder lagda omlott som underlag för läkt och taktegel.

Hönshus och svinstia byggdes även de på 1920-talet då andra generationen tagit över driften av gården. Under sågspånsisoleringen i trossbotten hittade vi dagstidningar daterade 1924 då vi byggnadsvårdade hönshus/svinstia. Som vi förstått det av arkivhandlingar köptes en markyta till gården vid den tiden och magasin och hönshus kunde uppföras.

Torrdass har alltid funnits i ungefär samma läge. Men när mjölkrummet byggdes till flyttades torrdasset något lite vilket kan ses på äldre foton. Under nuvarande dass och redskapsbod göts då en urinbrunn i betong. Urin från kor och hästar rann ner i ”albrunnen”, som den kallades, för att senare spridas ut på åkrarna. Bakom dass och bod, från gårdstunet sett, fanns gödselstacken dit gödsel från ladugården skyfflades ut genom en dörr.

Logen är stor. Den är av stolpverkskonstruktion med rejäl spännvidd och byggdes i vinkel med ladugården. Ett portlider går rakt igenom logen. I portlidret, eller logkistan som man sa här, stod tröskverket på hösten efter skörd. Man hade en tröskförening så tröskverket flyttades från gård till gård och delägarna hjälpte varandra vid tröskningen. För övrigt har jag ännu inte funnit ut helt hur logen nyttjades förutom förvaring av halm. Den har senare breddats med en sektion. Logen hade vasstak ännu vid Agnes och Davids bortgång 1966.

En traktor inköptes i slutet av 1950-talet, en Bolinder Munktell Victor. Den fick sitt lilla garage i sydväst intill logen, ett garage som en normalstor personbil idag inte går in genom portarna på.

* * *

Och HALLÅ! Här på gården finns ingen LADA. Ingen LADA. Och har aldrig funnits. Lador förvarades torrt hö i, vinterfoder till kreaturen. Ladorna är små byggnader. Och ladorna stod på utmarkerna långt bort från bondgården. De var inte vanliga här i Mellansverige, de hör till norra delen av landet. Här ligger gården mitt i den mark som hör till, ingen hölada på utmarken krävdes eftersom här inte fanns någon utmark. All mark var belägen nära gården. När jag hör/läser bebyggelseantikvarier benämna vilken större ekonomibyggnad som helst på landsbygden som ”lada” ryser jag och tappar förtroendet för den personens kunskap om vårt byggda kulturarv. En LADUGÅRD är ingen LADA! Ett SÄDESMAGASIN är ingen LADA! En LOGE är ingen LADA!


8 kommentarer

Bondgårdens djur

Här på gården fanns två hästar, 8 kor samt ungdjur, ett par grisar och ett okänt antal hönor. En katt hörde förstås också till. Det fanns inte fler djur än att man hade ett personligt förhållande till och egennamn på alla, det var innan dagens djurindustri uppstod. Syskonen Agnes och David hade tillsammans drivit jordbruket efter sina föräldrar från 1924. När de dog, hon 77 och han 75 år gamla, med några månaders mellanrum år 1966, upphörde jordbruket. De sista djuren som försvann var hönsen som nackades efter de gamlas bortgång. Efter det blev gården ett ”sommarställe” på landsbygden – tills Halvan & Mrs Universum tog över.

Men än idag är gården välbevarad med alla sina byggnader. Det kan tyckas att de stora ekonomibyggnaderna är otympliga och besvärliga att ta hand om och underhålla, men jag ser det som ett förtroende att se till att de finns kvar. De skapar ett förtroligt och gediget gårdsrum, gårdstun. Platsen har valts med omsorg och byggnaderna har vuxit fram organiskt allt efter behov.


4 kommentarer

Lackstämpel

I förrgår kom jag på att jag skulle testa de två lackstänger i vitt och svart som jag köpte för några år sedan på Hökeriet i Orkesta, Vallentuna, nu när min lackstämpel har kommit till rätta. Det blev en lagom sysselsättning i julbubblan. Det var roligt att utföra de här lacksigillen, jag minns precis julförberedelserna en gång i tiden. Ska jag ge ett omdöme kan jag säga att det ljusa lacket var svårare att få till en fin stämpel av, det hade en besvärligare konsistens än det svarta lacket. Dessutom blev det sotsvärtat när lacket smälte i ljuslågan och resultatet blev smutsvitt.

Det röda lacket får vara orört så länge, kanske kommer det till nytta nästa jul. Men jag är försiktig med det eftersom det är ju gammalt och hör huset till.


3 kommentarer

Enkla trappor ♥

Enkla trappor är så fina. Gamla trappor i kulturhistoriska bostadshus eller i uthus. Uthustrapporna i Universumet är sådana. Den på de övre bilderna leder till en uthusvind, är smal – bara 68 cm bred inklusive vangstycken, relativt brant men ändå lätt att gå i tack vare att inga sättsteg finns.

”En enkelt utformad vindstrappa med vilplan. De slitna stegen och väggarnas limfärg direkt på väggpanel och timmer ger en ålderdomlig och trivsam stämning.” Bild och bildtext till den nedre tappan finns i Så renoveras torp och gårdar.


7 kommentarer

Bykstugan

I veckan påbörjades arbeten i den ursprungliga bykstugan. När våra bästa golvläggare bilade bort delar av den ca 50 mm tjocka betongkakan kom grunden till pannmuren fram. Jag har så undrat över hur bykstugan såg ut från första början. Att en inmurad järngryta funnits visste jag. Nu har jag mätt upp den rundade ytan med stortegel och dess förhållande till ytterväggar och murstock. Underlaget mot yttervägg bestod även av stora delvis uppstickande naturstenar.

Stortegel i botten av pannmuren i rundad form. Uppe till höger finns kalkbruk kvar som pannmuren var putsad med. Ovanpå dessa tegel låg ytterligare ett lager kvar som bars ut, travades för att sparas. Pannmurens diameter var ca 1, 6 m.
En pannmur liknande den på bilden fanns alltså här på gården. Fotograf: lantbrukaren Rune Öberg. Bild ur boken ”Med kamera och dynggrep” som gavs ut 1994 med foton från 50-talet.

Golvläggarna bilar endast bort bom betong som finns just över f d pannmuren. Den färdiga golvytan kommer att bestå av italienska terrazzoplattor 300 x 300 mm när tvättstugan är färdig. Dagens tvättstuga består av en del av det som en gång varit bykstuga och den är isolerad. Det var inte bykhuset. Inte heller idag är rummet utanför tvättstugan uppvärmt.

Här står en stapel med stortegel framför tvättstugan. De låg ovanpå den tidigare visade tegelgrunden.

Den marockanska myntan trivs där i hörnet. Och en libsticka.


6 kommentarer

Hur ska man hinna med?

Det går fort. Snart överblommat. Hur många år har jag inte tänkt att nästa år – då ska jag se till att hinna med att bara gå omkring och njuta av allt som sker under den korta försommaren. Fotografera, anteckna när växter börjar sin blomning osv…. Det har inte blivit så. Jag hinner förstås med ganska mycket nu också eftersom jag både bor och arbetar på gården, men det blir korta ögonblick att njuta, jag vill leva i och inpå en vår och försommar utan tanke på arbeten inomhus vid ritbordet som ska utföras, hur roliga eller intressanta de än kan vara. Jag lär nog inte vara ensam med den här önskningen.


2 kommentarer

Under eklöven

Det blir omåttliga mängder löv på senhösten. Garvsyran i löven gör att de bryts ner långsammare än andra träds löv trots att de komposteras. Skuggar gör de också, samtidigt som det innebär svalka varma sommardagar. Både ute och inne.

Jag älskar dem. Ekarna. Oavsett.


6 kommentarer

Jordbrukslandskapets sköra skönhet

Jorden reder sig. Harvning av de i höstas plöjda åkrarna pågår. Den knotiga björken har musöron. Gullvivorna blommar. På den forntida kobben, som då låg i sjön, står jag och spejar ut över nejden. Det är ganska vackert.


7 kommentarer

Eskilstuna Jernmanufaktur Aktiebolag

Det blir konstigt nog lite mer intressant att använda våran välanvända brödkniv när jag hittar uppgift om den i en utmärkt bok. Knivbladet är av kolstål som kan rosta, skaftet är förnicklat. På 1890-talet började den här modellen att tillverkas av Eskilstuna Jernmanufakturaktiebolag, Knivar av kolstål är lätta att underhållsslipa och kan slipas väldigt vassa, nackdelen är att de rostar lätt i fuktig miljö.

Här är en bild med det tidigare köksskafferiet som jag ville dokumentera dagen innan arbetena i köket satte igång för många år sedan. Skärbrädan, brödkniven och skärpstålet samt ett rivjärn hängde då på insidan av skafferidörren. Det hade varit knivens och stålets plats länge, länge… Alla delarna finns så klart kvar än idag – skärbräda och brödkniv ligger framme på köksbänken, skärpstålet i kökshurtsen.

Det är i den här boken av Thomas Lindblad som jag finner många bra uppgifter om bruksföremål.


Lämna en kommentar

Favorit som broderi ♡ ♡ ♡

Förutom det obligatoriska flygfotot över gården finns även en broderad tavla. Lite kitschig, men en trevlig avbildning av en onekligen omtyckt gård. Varför skulle annars någon lägga ner energi på ett sån´t här broderi?

En älskad gård ♡

Just nu får tavlan agera dörröverstycke som i riktigt fina salar.