Den älskligaste lilla virkade plastmattan låg och väntade i en secondhand-butik. För 25 kronor blev den min. Jag har börjat uppskatta de här dörrmattorna som förr ofta låg vid var och varannan innerdörr, då virkade av klippta textiltrasor. Från 60-talet kunde de också tillverkas av enfärgade plastremsor som köptes på rulle. Fantasin var stor när det gällde hur de där plastbanden kunde användas. virkade mattor som denna, plastmattor vävda i vävstol, lampskärmar, bolstrade burkar, flätade nyckelringar…
Huset jag bebor formar mig då det gäller känslan för och användandet av runda dörrmattor. Då jag flyttade hit tyckte jag det var märkvärdigt med de där mattorna – nu har jag tagit dem till mig.
Jag gillar smörhundar som fenomen. De förhindrar att smörkniven lägger sig på bordet/duken och kladdar ner. Det gäller mestadels smörknivar av metall. Här i huset finns två äldre av glas med olika utformning. Smörknivarna är ”Gammalfransk” samt en med slingor i drakstil, båda från Eskilstuna Jernmanufaktur Aktiebolag.
Den ena är symmetriskt formad av pressglas med kvadratiskt tvärsnitt. Ändarna är uppsvängda för att smörkniven inte ska falla av och den är utformad så att den kan ligga med vilken som helst av de fyra sidorna mot bordsytan. Ljuset skimrar i glaset. https://digitaltmuseum.se/011023833817/smorhund
Den andra av glas har pressad dekor endast på undersidan. Den här smörhunden har triangulärt tvärsnitt med uppböjda ändar på ovansidan. Smörhunden kan endast placeras på ett sätt mot bordet. Ljuset reflekteras så vackert och klart genom prisman. Jag älskar den här eleganta tingesten!
Och naturligtvis ska smöret läggas upp vackert på ett pressglasfat, gärna i form av kulor i pyramid som på det gamla fotot (hitom hyacinten).
Detta är ett knivställ av metall, enkelt och vardagligt. Funktionellt! Smörkniv Thebe av rostfritt stål. Smörtaxar, smörhundar av metall i form av långsmala hundar är väldigt vanliga. En så´n hade vi hemma när jag var liten. I vardagslag använder vi smörknivar av ene som trycks ner i Bregottpaketet. Trist men sant.
Det jag nu söker smörhunden i rostfritt stål som hör till Thebe-besticken som formgavs av Folke Arström 1944.
Här är knivställ av färgglad keramik i form av snäckskal. Vackert 50- 60-tal men värdelösa som smörhundar. Är de kanske tänkta för något annat ändamål`? Smörkniven vinglar hit och dit, skåran alltför grund. Jag använder en del av dem som bordssmycken och när de inte används ligger de i Stig Lindbergs gurkfat, ett riktigt loppisfynd innan hans formgivning blev ”het”.
De här klyftiga knivställen av keramik fungerar bra, vackra är de också.
Den smartaste varianten har vi här. Funktionalism och enkelhet i sin prydno. Till smörkniven ”Svensk spets” clipsar man på ett triangulärt rostfritt ”ställ” som håller smörkniven upprätt och handtaget, där tyngdpunkten ligger, vilar mot bordet. Inget smörkladd på det dukade bordet. Tänk att de där små prylarna finns kvar efter att ha förvarats i besticklådan sedan 50-talet i föräldrahemmet. Kan man älska en pryl så är det denna lilla tingest jag älskar!
I kön säger kassörskan till en äldre kvinna:- Madam, du borde ta med dina egna shoppingkassar för de här plastpåsarna är inte miljövänliga! Den äldre damen ber om ursäkt och svarar:- På min tid fanns ingen sådan grön våg. – Det är vårt problem idag, frun. Er generation brydde sig inte tillräckligt om miljön. – Du har rätt, svarade madamen. Vår generation värnade inte om miljön tillräckligt.Glasflaskor med mjölk, kolsyrade drycker och öl återlämnades till butiken varifrån de fördes tillbaka till fabriken där de tvättades och steriliserades innan de använde dem igen och igen. Vissa produkter fick vi påfyllda i de behållare vi tog med själva till butiken. Vi brydde oss verkligen inte om miljön på vår tid. Till och med bebisblöjorna tvättades eftersom det inte fanns några engångsblöjor. Vi torkade dem själva, inte i elektriska torktumlare eller torkskåp. Tygblöjorna torkade med vind och solenergi. På vår tid var vi inte oroliga för miljöförstöringen.
På vår tid hade vi bara en tv och en radio hemma, inte en tv för varje rum. Och TV:n var 14 tums skärm, som när den gick sönder lagades och slängdes inte var som helst när den till sist var förbrukad.
I köket gjorde vi allt med händerna för det fanns inga elektriska apparater som gjorde allt för oss. När vi skickade något ömtåligt med posten använde vi gamla tidningar för att packa, inte plastbubblor och frigolitkulor som tar århundraden att försvinna. Vi använde inte bensingräsklippare för att klippa gräset på vår tid, de var mekaniska och vi använde våra muskler för att få dem att röra på sig. Eller så använde vi våra liar. Övningarna var fantastiska och vi behövde inte gå till gymmet för att hålla oss i form. Du har rätt, vi var inte oroliga för miljön på vår tid. Vi drack vatten direkt från kranen, inte från plåtburkar och plastflaskor som nu fyller haven. Faktum är att det inte fanns någon grön våg i vår tid. Vi klev alla på spårvagnen eller bussen, barnen använde cyklar eller promenerade till skolan istället för att använda sina föräldrar som 24 timmars taxitjänst. Alltså, den nuvarande generationen pratar så mycket om att tänka på ”miljön”, men vill inte ge upp något för att leva lite som förr!
"Här vid gamla vägen mellan
Åkers bruk och Skottvång gruva finns en så
kallad kasthög (offerkast).
Enligt folkmun skulle en gumma ha ramlat av
en skenande hästskjuts och förolyckats just
här. Till minne av gumman lades här färska
kvistar eller blommor. Gamla ortsbor berättar
att denna tradition levde kvar tills långt in
på detta sekel. Tyvärr försvann högen när
vägen byggdes om. Kan traditionen kanske
återupptas?"
Jo, traditionen fortsätter. Denna hög med pinnar samt skylten tilltalar mej. Har sett flera fantastiska skyltar vid små ”omärkvärdigheter” i Sörmland, alla lika intressanta. ”Stötta sten” och stubben efter Granhedsgranen är sagolika. Allt det där visar ju på tidigare generationers tänk. Ett kulturarv.
Så säger en som under barndomen hört gamlingar berätta om sina sanna upplevelser av ”vittra” och ”baran” och även återberättelser från medelålders som hört ännu äldre traderade upplevelser. Jag är fascinerad över att ha varit med om det, det känns uråldrigt. Ett immateriellt kulturarv.
Nu var det dags igen. Alltså att slå gräset med lie, det som inte tidigare klippts med gräsklippare med knivarna i högsta läge. Vår gräsmatta och vår ängsmark blev inte sönderbränd detta torra år då det inte kortklipptes. Och hur glada är vi inte att sättet att sköta sina gräsytor genom att inte ständigt klippa dem alla får mer och mer spridning i samhället. För blomstrens, för pollinerande insekters, för den biologiska mångfaldens skull. Heja!
Bilder från tidigare år och på slutet från juli 2023.
När höet slås på ekkullen blir upplevelsen av tomten helt annorlunda. Plötsligt får man ett annat synfält. Det är ett äventyr!
De flesta tycker troligen att det ser lite vanskött ut. Men sakta men säkert ändras mångas åsikter genom information som sprids via olika medier.
Årets bilder efter slåttern:
Höet slaget och räfsat i strängar.
Äppelträden står sedan ett par veckor på kortklippta gräsytor.
Året har varit ovanligt. Vi var bortresta den vackra tiden i maj och eftersom vi inte brukar klippa så stor del av gräset i maj blev det ingen större skillnad förutom att några fler ytor med ”äng” fick stå oklippta då vi kom hem. Så mycket smultron som i år har jag inte plockat på tomten just därför. Härligt.
Vill man lära sig hantera en lie är en liekurs lämplig om man inte har tillgång till en äldre person / släkting som är bra på att förmedla den kunskapen. För tekniken att hantera en lie är långt ifrån medfödd eller självklar.
Gissa vad som inträffat!? Halvan hittade bland alla prylar som lagrats på logen två stycken smidda krokar med skavd linoljefärg.
Två handhyvlade rundstänger finns. Den ena vart vitmålad när köket målades och tapetserades om på 1970-talet. Den lagrar vi på logen efter att det nya köket platsbyggdes. Den som sitter i taket nu har den nötta originalkulören kvar vilket är så mycket vackrare. Men vi har alltid undrat över det där med två stänger men bara ett par krokar. Normalt har man två grövre rundstänger och ”ribbor” lagda mellan dem för förvaring.
När 70-talets takfärg skrapades bort gicks varje millimeter av taket igenom. Vi kunde inte hitta spår efter märlor där de två smidda krokar som nu återfunnits kan ha suttit. Inga igenspacklade hål. Här får vi än en gång fundera igenom hur vi ska göra. Visst vore det trevligt att återställa en gammaldags takförvaring!
Kanske var det när huset elektrifierades som ena stången togs bort. Glasgloben, som fortfarande hänger där, kom att sitta mitt i arrangemanget. Stängerna för brödkakorna behövdes inte när köket moderniserades och bakugnsluckan murades igen på 40-talet därför att vedspisens rökgång drogs om och placerades tvärs genom luckan, inmurad i väggen. Kanske var det då den ena stången försvann. Alternativet är förstås att stänger och fyra krokar togs med vid flytten hit från stan och bara en sattes upp i detta nya hus. Huset i stan skulle ju rivas.
Svartvita foton på takstänger/takförvaring från Digitalt museum. Upplandsmuseet.
Här är en lösning med kraftigt fyrkanttimmer och fasta spikade smala ribbor på Anders-Larsa gården från 1860-talet i Gallejaur kulturreservat. Bland annat så förvarades allmogebössor här och ämnesvirke på tork. Här finns även hål för varpställningen – ett redskap som krävde ordentligt med utrymme då den snurrade runt. Varpen drogs därefter på vävstolens bom inför vävning.
Från väster sitter en för oss okänd flicka, därefter Lisa, David, Tore och Agnes vid ett av trädgårdsborden. Bryggeristolarna skymtar, de vars renovering färdigställs nu till midsommar. Kvinnorna har vadlånga klänningar, två småblommiga och en omönstrad mörk. Lisa har förkläde ovanpå klänningen. David har blåblus av bomull med bröstficka, sprund med knapp vid kragen. De bör vara relativt nygifta. Systersonen Tore har knäbyxor, äppelknyckarbyxor eller Knickers med en ljus stickad slipover ovanpå skjortan.
Uthuset, som jag aldrig sett i verkligheten, står där bakom med gaveln hitåt. ”Lägret” kallat, ett vagnslider om jag förstått det rätt med tillbyggd vedbod på frånsidan. Huset revs på 1970-talet och numera står vårt annex där. Tvättstuga och drängkammare med långsidan mot fotografen står kvar.
I bakgrunden skymtar en öppen bil med vindruta med en liten, nyfiken pojke och en vuxen man med vegamössa? som betraktar bilen. Fotot är taget någon gång mellan 1935 och 1940, året då Lisa dog.
I slutet av mars kom en leverans med 13 kubikmeter björkved. Vi började snart nog trava den i vedboden, körde skottkärra efter skottkärra de få metrarna mellan vedhögen och vedboden. Det är ett rogivande arbete, inte alls trist. Men än återstår att trava in resten och att lösa hur den torra ved som finns innerst i det bortre facket ska placeras för att nås fram tills dess eldningssäsongen är slut.
Under vedhögen som lastats av ligger korrugerad plåt. Det är lätt att sortera ut småplock som används till tändved på så sätt och att slänga riktigt små flisor på vedbacken, mitt önskemål för att behålla bondgårdens karaktär och minnas specifika platser för olika ändamål.
Med den egna kapade veden och den köpta klarar vi drygt två kalla vintrar till.
Vad är detta gamla verktyg bra till? Är det en bultsax? I så fall finns det tre av dem i lagårn, den nyaste är orangefärgad.
Härom kvällen valde vi att titta på Systrarna i Gallejaur igen, en 45 minuters film om något vi verkligen tycker om. 35 minuter in i programmet säger Halvan plötsligt: Såg du? Såg du verktyget dom använder för att verka kons klövar? Nä, det tänkte inte jag på. Vi ”spolade” bakåt. En sån där har vi lagårn! Nu vet jag vad den har använts till – jag har alltid trott att det varit en bultsax. Otroligt vad du är uppmärksam tyckte jag. Då ska vi märka upp verktången/klövtången så att kunskapen om funktionen finns bevarad här på bondgården.
Små gåtor får sitt svar nu och då här i mitt Universum :-) Nu vet vi att här finns två bultsaxar och en verktång/klövtång.
De år vi hade getter använde vi en grov sekatör för att klippa deras klövar som ju är så mycket mindre än kornas.
Ja, inte blev julen den tid för hembygdsforskning som jag föresatt mig. Det blev rätt sporadiska nedslag i historien. Men visst, något lite klarnade om platser och orter och hur byggnaderna och livet såg ut förr. Men i novembers slut satt klistrad framför datorn då ett digitalt föredrag om fast sändes från Riksarkivet i Härnösand. Dessvärre finns inte föredraget längre tillgängligt men väl en sammanfattning av det på Sveriges Släktforskarförbunds blogg, som finns att läsa här: https://www.rotter.se/blog/entry/fakta-om-fastigheter?fbclid=IwAR1ByrieBy7ytBmDa5W6RqVN47WioS0_IXoXdhDhff2JJrftpzcu11Yb4W0
Här några nyttiga fakta om fastigheter på landsbygden:
Mantal är inte ett ytmått utan ett mått på en gårds skatteförmåga. Det infördes på 1500-talet och en gård på ett mantal var en gård som kunde försörja en familj med tjänstefolk och betala skatt.
En gårdär en brukningsenhet som är mantalssatt. Ett torpär en brukningsenhet som inte är mantalssatt utan ligger på en gårds mark. I torpet ingår odlingsjord. Torparen betalar arrende till gårdsägaren, genom arbete (dagsverk), naturaprodukter eller pengar. Backstugavar ett bostadshus utan odlingsbar jord och på ofri grund, det stod ”på bar backe”. Många fattiga bodde i backstugor men även mer välbärgade, t ex hantverkare, kunde bo i backstuga.
Lägenhetbörjade användas under andra halvan av 1800-talet. Det är ett flytande begrepp som kunde innebära småbruk (ägt av brukaren) men också ett hus med friköpt tomt.
Litteratur Kalle Bäck: Början till slutet, Noteria förlag, 1992 Anders Bönner: När byn skiftades, LT:s förlag, 1985 Per Clemensson och Kjell Andersson: Börja forska kring ditt hus och din bygd, Natur & Kultur, 2011 Niklas Cserhalmi: Fårad mark, förlaget Bygd och natur, 1998 Sigurd Erixon: Byalag och byaliv, Nordiska Museet, 1978 Albert Eskeröd: Jordbruk under femtusen år, LT:s förlag, 1973 Mats Hellspong och Orvar Löfgren: Land och stad, Liber Läromedel, 1976 Mats Höglund (red): 1600-talets jordbrukslandskap, Riksarkivet, 2008 Bengt M P Larsson, Mats Morell och Janken Mydal: Agrarhistoria, LT:s förlag, 1997 Karl-Ingvar Ångström och Björn Johansson: Kartforskning, Sveriges släktforskarförunds handbok nr 3, 2011
Två böcker från Sveriges hembygdsförbund Husen berättar om människor där och då, 2014 Torp, torpare och torpinventeringar, 2015
Här i huset finns stearinljus av olika årgångar. På bilderna visar jag Liljeholmens julgransljus från olika år. Visst är det fantastiskt trevligt att texten på förpackningarna inte ändrats särdeles mycket genom åren? Jag nämns inte använda ljus ur den äldsta förpackningen, två är redan nyttjade någon gång. Kanske av syskonen Agnes och David som firade jul här, precis som vi, en gång i tiden…
Det är jag som inhandlat kartongen med 20 prima julgransljus med EAN-kod. Så snart jag hittar en förpackning här utan EAN-kod undviker jag att använda innehållet.
Om jag tyckte bättre om att skapa stilleben skulle det gamla ljuspaketet stå sig bra som en del i ett arrangemang. Men jag är inte den som skapar inredning på sån´t sätt. Vet inte om det är en ovilja eller en okunskap eller båda… Men glad i alla gamla grejer som finns här – det är jag.
(…) Jag läste någonstans på bloggen att du hade en gammal kompressor som var byggd av en mjölkmaskin när ni sprutmålade rödfärg? Skulle du kunna sända mig några bilder på den ? Jag har en gammal manus mjölkmaskin som jag har funderat på att göra något liknande med. Ha det bra / Jerry
Jag tog ett par bilder och skickade. Så kom jag på att det kan väl vara kul för flera att se mjölkmaskinen som omvandlats till en tryckluftskompressor.
Här är den kompressor som var en ATSA mjölkmaskin. År 1931 ändrades firman Gefle Åkerredskap, grundat 1897, till Atsa AB. Bolaget tillverkade lantbruksmaskiner och däribland mjölkningsmaskiner. Som maskin för att mjölka kossorna med kom den knappt till användning eftersom David, som då bodde på gården och hade hand om mjölkningen, valde att fortsätta med handmjölkning, det han var van vid. På gården fanns åtta kor om jag förstått det rätt.
På den här bilden skymtar mjölkmaskinen/kompressor långt bort i bakgrunden när sprutmålning av slamfärg gjordes.Vi sprutmålade röd slamfärg ett andra varv för att få in färgen i springorna mellan brädfodringen och sen ströks ytan med pensel. Här på gården har den kompressorn inte kommit i bruk sedan dess. Vi använder en annan kompressor för att tryckluftsrensa från damm och skräp efter slipning samt för att pumpa mopeddäcken.
Att vandra grusvägen bort från den dolda, skymda bilparkeringen upp till den gamla byn Äskhult i Halland var en fin upplevelse. Byn med omgivande marker är kulturreservat och består av fyra bevarade gårdar överst på kullens krön med ett omgivande odlingslandskap. Två av bostadshusen var öppna för besökare, det tredje var kaffestuga där det fanns kaffe eller lunch att köpa, med eller utan picknickkorg. Enkelhet var devisen. Där fanns även en av de minsta och sötaste museibutikerna jag nånsin stött på utan bjäfs. Det fjärde bostadshuset var personallokal. De fyra gårdarnas ekonomibyggnader var öppna för besökarna, man hade till och med ordnat en gödselstack utanför det ena fähuset. Bara det!
En guidad tur hade precis begynt när jag nådde byn, där fanns fler människor än vad bilderna visar ;-) Det går att vandra i omgivningarna genom att följa någon av de fyra lederna och samtidigt lära sig något om dåtidens landskap och användning. Kålgårdarna intill gårdarna tyckte jag dock var för små och lite ointressanta när jag var där. Nog måste varje storfamilj ha odlat mera ätbara köksväxter under tidigt 1800-tal, det århundrade vars odlingar man vill visa upp.
Där mellan två gårdars ekonomibyggnader skymtar Svinsjöns vattenspegel. Runt omkring gårdarnas lägen uppe på kullen odlades på åkrarna olika sorters säd och vall. Mulbete pågick i hagmarken där kossor idisslade. Vid gårdarna var det befriande fritt från gräsklipparklippta ytor. Ännu ett plus!
Äntligen har jag varit där och skaffat mig en egen uppfattning om byn. Äskhult är en naturskönt belägen museiby och kulturreservat, ett fint resmål. Nu var det helg och lantbruksarbetet låg stilla. Kanske kan man se mer av handgripligt åkerbruk och kålgårdsskötsel under vardagar?
årets slåtter här på gården är avklarad. ”Halvan” slog med en gammal lie som funnits här på gården sen urminnes tid. Jag använde en ny vars orv syns i bakgrunden på mittre bilden. Där syns även en hink med vatten vari brynstenen doppas när liebladen bryns någon gång nu och då. Slipa på slipsten är det första man börjar med när slåttern börjar, sen räcker det med att bryna med den hömängd vi har att ta hand om. Liebladets fäste är handsmitt på den äldre lien, en träkil gör att det inte rör sig när lien används. På senare tid har någon pillat in en spårskruv i mellanrummet för att staga upp ytterligare då liebladet antagligen inte låg fast tillräckligt. Detta är årsringar som man talar om inom byggnadsvården/restaurering av byggnader. Tycker det är lite gulligt.
Vi kan ju säga att ingen på mils omkrets ”klipper gräs” på det här sättet. Men tro inte att vi har ”tomtar på loftet” när vi slår gräs med lie, vi har djupa tankar om vad denna skötsel av gården får för konsekvenser över tid.
Det pausas och dricks en hel del kallt vatten under slåttannan då vädret har varit så varmt som detta år.
Här ligger gräset och torkar för att bli hö. Det är hopräfsat i en lång korv. I år var det lämpligt väder att låta höet ligga och torka ett par dagar på marken med uppfluffning en till två gånger under tiden.
Mitt Universum 