Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


4 kommentarer

Flugsmälla

I början av mitt bloggliv vann jag en flugsmälla i en tävling angående en kulturhistorisk lämning. Det var Astrid Selling i Blekinge med bloggen Mitt gamla hus som anordnade tävlingen, något som inte alls förekommit i bloggande byggnadsvårdssammanhang då eller senare. Den där flugsmällan vårdar jag väl eftersom den är så vacker och fint utförd.

Tävlingsfrågan kan läsas HÄR och rätta svaret HÄR och de fina och välgjorda priserna presenteras HÄR.

Ena sidan.

Och vet ni vad jag fanns här i Universumet i en outforskad vrå långt senare? Jo, en gammal flugsmälla med likartat utseende. Den är välanvänd men det går att läsa att den heter IDEAL och är av ”sv. tillverkning”.

Andra sidan.

Gissa om jag är nöjd och glad över min fina nygamla flugsmälla som är en kopia av Astrids egen gamla smälla!!? Verkligen det finaste pris en byggnadsvårdsbloggare kan få.
Den är gjord i stärkt säckväv och sammetsband. Väven kommer från Gittes tygkälla i Rinkaby, ståltråden på Beijers och banden är köpt på den mest anrika band- och knappaffären i Paris – Ultramod på Rue de Choiseul. Den är både en fin utsmyckning och har en sommarfunktion. Den kommer att leva kvar här långt efter att bloggandet är över…

Annonser


7 kommentarer

Bykstugan

Tvätten fick först ligga i blöt ett tag. Sen kokades den i grytan.
Där vänds tvätten med ett träredskap, som ibland kallas grytroder.

Pannmuren med den inmurade tvättgrytan på gården kan ha sett ut så en gång i tiden. Pannmuren var borta när jag flyttade hit men jag tycker om att i tanken försöka rekonstruera hur tvätten en gång i tiden gick till.

Själv har jag varit med om att tvätta i en vedeldad tvättgryta/vattenvärmare utomhus som barn. Samma gryta användes senare till att växtfärga garn i.

Efter vittvätten kom den grövre tvätten, här skuras trasmattor i tvättstugan.
Fotografier av lantbrukaren Rune Öberg ur ”Kamera och dynggrep”.


3 kommentarer

Levande och döda

Bland några av de inramade släktporträtten står en gammal bordsspegel i bakgrunden. Där kan man se sig själv tillsammans med de som ”gått före”. Så var min tanke med arrangemanget och att vi levande ska inte dominera gruppen utan hållas i bakgrunden. Att just dessa människor inte är mina egna släktingar spelar ingen roll för upplevelsen. Det är närvaron av de tidigare generationerna mitt i nuet som är viktigt för mig. Porträtt av min egen släkt har jag på annan plats. Och de är lika viktiga i mitt liv.

Spegelglaset har vackert utformade hållare i hörnen.


3 kommentarer

Syskonjordbruk

Hit till Universumet flyttade i november 1910 en familj med tre barn, 16, 19 och 21 år gamla. De hade fram till dess bott i den lilla staden. Husen på gården var nyuppförda, ladugården påbörjades redan 1905. Fram till 1924 bedrevs här ett familjejordbruk.

När föräldrarna var 61 respektive 67 år gamla överlät de gården till de två hemmavarande barnen Agnes (35 år) och David (33 år). Övervåningen i mangårdsbyggnaden inreddes och byggdes ut med frontespis för de gamla föräldrarnas räkning. Därefter bedrevs här i Universumet mellan 1924 och 1966 ett syskonjordbruk. 1966 var året för både Agnes och Davids bortgång. De dog med 3 månaders mellanrum. Att syskonjordbruk inte var helt ovanligt har vi upptäckt när vi hembygdsforskat.

En bok som behandlar detta med syskonjordbruk har titeln: Istället för äktenskap. Att driva jordbruk tillsammans med syskon i 1900-talets Sverige. Den gavs ut 2018.

Så här presenteras bokens innehåll:

När landsbygden förändrade sig väldigt snabbt så blev det här ett legitimt sätt att leva sitt liv. Det innebar vissa uppoffringar, men syskonen kunde hålla ihop gården, leva hyfsat gott och ha sin status kvar.

1900-talet sägs ibland vara familjejordbrukets århundrade. Trots att landsbygden förändrades i grunden framställs ofta själva bondefamiljen – bestående av man, hustru och barn – som intakt. Alla jordbruk drevs dock inte av familjer av den traditionella sorten. Ett alternativ var att två eller flera av barnen tillsammans övertog gården, fortsatte bo ihop och förblev ogifta. Men hur vanliga var sådana syskonjordbruk? Hur fungerade de och vilka var motiven bakom syskonens levnadsval?

Med hjälp av hushållsanalyser, statliga utredningar och intervjuer tecknar historikern Martin Dackling i Istället för äktenskap för första gången historien om syskonjordbruken. Han visar att de varken var ovanliga eller utgjorde kvarlevor från ett äldre bondesamhälle. Från att tidigare knappt ha existerat blev det från slutet av 1800-talet allt vanligare att bröder och systrar drev gårdar ihop och syskonjordbruk fortsatte vara ett vanligt inslag på svensk landsbygd fram till 1900–talets slut. Dacklings intresseväckande undersökning spänner över mer än 120 år och bidrar med nya perspektiv på det gångna seklets landsbygdshistoria.

Det som väckte mitt intresse för den här boken var ett radioinslag i mars med Katarina Wikars i OBS. En 10 minuter lång essä som är mycket lyssnansvärd om man är intresserad av hur levnadssätt förr knyts ihop med nutiden. Kan lyssnas på HÄR. Boken ska jag också läsa!


1 kommentar

Diskbänksrealism

Nydiskat.

Det här är vår diskbänk och jag tycker om att stå där. Det blir många fina stunder med handdisk. Vid stora diskhögar hjälps vi åt med diskning och torkning med handduk för då räcker inte den dolda diskhyllan till, den finfina lösningen som lanserades av finskan Maiju Gebhard. Ibland så lagar vi lagar mat tillsammans och lyssnar på musik. Och avslutar måltiden med att sätta pannan på spisen och kokar kaffe. Visst är det fantastiskt att kunna tycka om en diskbänk. En sådan rostfri lyx.

Jag tänker även på Agnes som växte upp med att man fick hämta vatten ute på gården vid brunnspumpen. Som hade vedspis. Som hade utedass. Som fick en diskbänk med rinnande kallt vatten först på 1940-talet. Jag tänker på de människor som arbetat, ätit, sovit, levt och drömt i vårt kök. Och här står jag och är förnöjsam och tänker på dikter.

Och ömhet uppstod…
när jag bränt fast gröten
för femtielfte gången i den där djävla kastrullen
och jag smet från den
arg och trött och mordisk
och du sen diskade
och gnuggade rent hela kastrullhelvetet
så att när jag fann den igen
var den ren och blank som ett fiskfjäll.
Då mjuknade jag i ömhet för dej
mer än nånsin av en bukett röda rosor
som vi ändå alltid glömmer
att köpa varann.

Birgit Lönn



Lämna en kommentar

Orsa sandsten

I årets första nummer av stenindustrins branschtidskrift Sten läser jag att ORSA SANDSTEN är utnämnd till Årets sten 2019.

”För drygt 370 miljoner år sedan slog en meteorit med en diameter på fem kilo­meter ner rakt i Dalarnas hjärta. Nedslaget påverkade ett område med en diameter av 100–150 kilometer och bildade den så kallade Siljansringen, en krater som är Europas största. I ringens ytterkanter hittar man flera sedimentära bergarter som kalksten, skiffer och, inte minst, sandsten. Den typiska Orsasandstenen är den yngsta paleozoiska (ordovicium) bergarten i Dalarna. Till skillnad från andra sandstenar saknar den fossil, vilket ger stöd för teorin är att Orsasand­stenen bildades ur dammet som uppstod i samband med meteoritnedslaget. Delar av både berggrunden och meteo­riten pulveriserades vid kollisionen, och meteoritens järnpartiklar förångades i den efterföljande starka energiutveck­lingen – vilket resulterade i att vissa delar av sandstenen fick sin varmröda ton. Orsasandstenen är annars vit i sin renaste – järnfria – form och består av en mycket fin fraktion av kiselbunden kvarts där kornstorleken med råge underskrider 0,5 millimeter. Just finkornigheten är skälet till att man i hela Sverige framför allt förknip­par Orsasandstenen med slipstenar. De tidigaste arkeologiska fynden av slipstenar är från 1000-­talet. Därefter ökade efterfrågan framåt genom århund­radena. När gruvdriften tog fart under 1700-­talet bröt drygt 30 gruvor sandsten i trakterna runt Orsa. ”

Läs mer om Orsa sandsten HÄR.

Jag älskar arbetslivsmuseer. Det gör jag. Närmare Skattungbyn än Orsa ligger Orsa slipstensmuseum med begränsade öppettider. Om man inte redan känner till det får man där, bland mycket annat, reda på anledningen till att slipstenarna har symmetriska ristningar som på bilden ovan. Dagbrotten är tillgängliga längs den 4 km långa vandringsleden. Restaurangen i museibyggnaden är åretruntöppen.

Orsa bryne av röd sandsten köptes passande nog i slipstensmuseet.
Bra att ha för att slipa lien när man ska vårda landskapet.

Om man ändå befinner sig i trakten är Styggforsen med Getryggen nära Boda en sevärd geologisk plats.

För 400-500 miljoner år sedan, under de geologiska perioderna Ordovicium och Silur, bildades sedimentära bergarter genom att döda växter och djur tillsammans med grus, sand och lera förstenades till lager av fast berg på havets botten. Under påföljande geologiska period, Devon, slog meteoriten ner och stjälpte de sedimentära lagren på högkant. Siljansringen bildades. Styggforsen med Getryggen är en del av den. Det är en fascinerande geologisk plats på många sätt som jag besökt ett par gånger i mitt, i jämförelse, korta liv :-)


3 kommentarer

Att lajva

Jag lajvar var gång jag går över gårdsplanen för att hämta något, lämna något, utföra något. Då är jag en medeltidskvinna med nyckelknippan i bältet som härskar över gårdens förråd. Om det är kallt och jag har en gråblå ylleklänning, svarta ullstrumpor och stickad, brun yllekofta känner jag mig alldeles särskilt i dåtiden. Tro mig – det är njutbart!

De här nycklarna är inte enbart vackra tingestar utan kulturhistoria i bruk. Det är angenämt! Facklitteratur och romaner ökar förståelsen för hur livet levdes en gång. Tänker på Sigrid Unsets romantrilogi om 1300-talets Kristin Lavransdotter. Visserligen skiljer sig både klädsel, byggteknik, samhällsliv, teknik, kvinnors ställning och oändligt mycket mer åt från medeltiden, men ju mer man känner sin historia och kulturhistoria, ju mer kan fantasin och kreativiteten blomma ut :-)

Jag är härskarinna över hushållets förnödenheter som finns i gårdens alla förråd och visthusbodar. I matkällaren finns egna äpplen, olika inläggningar, sylt, saft, gelé, marmelad och ibland potatis. Dessutom den stora plåtburken med svarta kalamata-oliver. Det är underbart att ha ett stort, svalt utrymme för så´nt. Det hade jag inte i den stora staden.

Till tvättstugan går jag för att tvätta. Dock i elektrisk tvättmaskin – inte vedeldad järngryta som man gjorde förr  ;-) . Murstock och skorsten finns kvar, grytan likaså men den förvaras på annan plats. Jag manglar och stryker där också – eldrivet.

Till magasinet går jag för att hänga stora tvättade tygsjok, som lakan och stora borddukar, på vintern. De frystorkar väldigt bra! Sommartid torkar de på tvättlinan mellan äppelträden. De luktar så gott sen! På sommaren tar jag ut cykeln eller moppen ur magasinet för en tur eller ställer till med kalas en halv trappa upp. I ladugården, som nu är verkstad och arbetslokal, finns liar, grensax, sekatörer och mångahanda verktyg/arbetsredskap som jag kan behöva. I mjölkrummet har jag under vintern dahliaknölar, gladioluslökar med flera växter så där hålls ca +5 grader, till ateljén, tidigare hönshus, går jag för att vara min egen och arbeta. På logen förvaras saker som sällan behövs. Vedboden har fyllts med ved. Från ”traktor”garaget hämtar jag bilen för att åka en tur. Det här är också ett sätt att byggnadsvårda – att låta uthusen ha en användning, att fortsätta använda dem även om deras ursprungsfunktion inte längre behövs. Av de nämnda husen är det matkällare, mjölkrum, tvättstuga som är svagt uppvärmda. Det första året jag bodde här gick jag även ut för att använda torrdasset/prevetet men det måste jag inte göra numera.

De pärlstickade muddarna/pulsvärmarna är stickade av vännen M.
Så praktiska och trivsamma till den stickade koftan.

Men jag kan lika gärna leva mig in i hur det var för 100 år se´n då familjen som byggde upp gården levde. Det räcker med att jag går över gårdsplanen så kittlas fantasin och jag lever mig in i en annan tid. Rollspel så här till vardags ;-)


1 kommentar

Kakfat att bulla upp på

Det här upplever jag som självklart när jag ser det: kakfat av nysilver och pressglas där virkade rondelldukar lagts i. Sen får kakor och bullar breda ut sig. Detta med duk på fatet ska jag börja med själv. Både kakfat och virkade smådukar finns det gott om i Universumet för att inte tala om kaffekannor.

En bricka med broderad brickduk kommer väl till pass för att schaggduken ska besparas från att fläckas ner. Jag funderar över hur och när schaggdukar brukade användas för att undvika spill av mat, kaffe och annan dryck. De är inte helt lätta att tvätta.


5 kommentarer

”In Sweden we call it a kick”

Den utförligaste bloggtext jag läst om fordonet spark finns på Kulturmiljö vid Norrbottens museum. Det är intressant läsning och jag väljer några stycken ur den. För att se de intressanta tillhörande fotona på sparkens olika modeller måste ni gå till bloggposten.

”Sparken är antagligen en nordsvensk eller eventuellt en finsk uppfinning. Dess ursprung är något oklar, men sannolikt har inspirationen kommit från kälkar med horisontellt flak och två upprättstående stolpar i bakre delen. Med hjälp av dessa stolpar kunde man lägga händerna på för påskjutning. Inspiration till sparken har antagligen också kommit från stöttingen, en kort släde som användes för timmertransport. Även stöttingen var försedd med två stolpar, att lasta timmer mellan. De första sparkarna saknade också tvärslån – tvärträt – mellan de två stolparna, något som introducerades omkring 1887 i området kring Sundsvall. ”

”Det finns också osäkra uppgifter om att sparkar varit i bruk i Västerbotten i mitten av 1800-talet. Sparken har gått under en del andra begrepp, såsom sparkstöttning, stålhäst (Kumla), trähäst (Kumla), sparkare (Västerbotten), långspärk och merspärk (Dalsland), stött (Söderfors), sprätt (Leksand), rännstötting (Holmön), kurir (Hälsingland), rännulv och rännåk (östra Mellansverige). Även begreppet Lyckselemoped förekommer – och då har sparken försetts med motor! Det verkar också ha funnits vissa skillnader mellan Norrbottenssparken och Västerbottenssparken. Västerbottenssparken var i regel kortare och hade grövre medar, som normalt inte var järnskodda. Istället var de vallade med indränkning av kokande tjära. Medarna var ofta gjorda av virke från tjurtall (i de fall de ej var järnskodda) och gled bra i stark köld. Överredet på sparken var i regel oftast gjord av björk, men ibland användes också alm, ask eller furu. Handtag och stolpar var ofta svarvade och bland de målade sparkarna verkar färgen blå ha varit mest populär. En del sparkar har även haft en låda under sitsen, kanske till att förvara verktyg eller psalmboken i. De äldsta sparkarna saknade däremot sits.”

”Från omkring år 1888 nådde sparkåkningen Stockholm, och blev då framför allt ett nöje för skolpojkar och överklassen. Kring sekelskiftet förekom sparkstöttningspartier – ”ungdomen kunde samlas på lediga kvällar och åka spark för nöjes skull i månskenet, när vädret var blitt”.”

Som sagt, är man intresserad av detta fordon på medar så läs mer om Sparken – ett kärt transportmedel på Norrbottens museums blogg. Om ni inte vet vad en sparklåda används till kan ni också få svaret på det där.


Lämna en kommentar

Bästa reklamen


Kaffeaktiebolaget Hermes i Stockholm marknadsförde sin vara så här någon gång på 20-talet kan jag tänka. Litet och behändigt.

Viker man ut kaffereklamen finner man en nåliträdare/nålpåträdare instoppad där. En enkel liten metallbit och metalltråd men väl fungerande. Jag hittade den i Agnes syskrin när jag flyttade hit. Agnes var min företrädare här på gården och hon levde fram till 1966.
Bästa reklamen är sådant som går att använda och tar liten plats.

Reklam på tv, vissa tidningar och på sociala medier är våldsamt tröttande och irriterande.


7 kommentarer

Grönt tak



Den där vinrankan vid husväggen den växer så det knakar. Min efterlängtade pergola med en klättrande vinranka är en verklighet på gång.

Inhägnat mot rådjur men det passar bra eftersom jag vill behålla karaktären av bondgård och här fanns ingen trädgård, enbart mindre rabatter. Folket här hade nog att göra med skötseln av åkermarken – plöja, harva, så, välta, skörda, hässja, torka, köra in höet till logen, tröska säd, köra ut gödsel på åkrarna, sköta kreatur alltså utfodra kor, kvigor, kalvar, hästar, höns, grisar och två gånger om dagen mjölka korna, ordna värme för vintern genom trädfällning, vedkapning och klyvning. Ja det var fullt upp med det praktiska livet. Det skulle bykas i bykstugan, bryggas, plockas frukt och bär och potatis, läggas in, syltas och saftas, slaktas, konserveras, vävas tyger och mattor. You name it…

Inte fanns tid på en mindre jordbrukande gård att odla stor mängd växter för njutningens skull. Det kunde de göra som hade gods med egna trädgårdsmästare. Det är först i nutid en perennträdgård är anlagd här, här där grisarna bökade när gården var ett levande lantbruk. Men jag vill behålla karaktären av levande bondgård och låter därför bli att göra park av hela gården. Perennerna får vara inhägnade som grisarna en gång i tiden ;-) På så sätt slipper inte rådjuren in heller.


4 kommentarer

Mangling på gammalt vis

I sommar var jag med om ett kärt återseende. Den gamla kistmangeln kom till användning. Mangeln är en bastant träkonstruktion med stenar som tyngder i den mobila ”kistan”.  Jag och en släkting bestämde en dag att ses och sen körde vi igång, för min del var det till att uppliva en erfarenhet som låg några decennier tillbaka i tiden. Innan vi var klara fick vi besök av en kompis som också var med och drog mangeln.


Här rullas duken som stänkts dagen innan upp på en trärulle. Sedan rullas en skyddande mangelduk över som skyddande lager. Mangelduken är ett långt rätt långt stycke bomullstyg utan fållar. Så placeras rullen i mangeln. Rullen kallas mangelkavel och är en vals runt vilken man lindar textilier som skall manglas.


Två trärullar med dukar, örngott, handdukar eller vad vi nu ville mangla ligger under den rörliga ”kistan”. Det behövs inte många drag fram och tillbaks förrän textilierna är släta. Det här ska vi göra om för det är lätt och kul, tills dess ska jag se till att ha linnedukar och handdukar att mangla. Långa dukar klarar den här kistmangeln av hur lätt som helst. Hemma i tvättstugan med den elektriska kallmangeln måste jag först mangla ena halvan och därefter ta ut duken och mangla andra halvan och mötet blir inte alltid perfekt. Denna gång var det bara min medmanglerska som hade långa linnedukar med sig. De blev väldigt fina.

Mangeln har många långa år på nacken men fungerar utmärkt med ett verkningssätt som är självklart.