Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


3 kommentarer

Att lajva

Jag lajvar var gång jag går över gårdsplanen för att hämta något, lämna något, utföra något. Då är jag en medeltidskvinna med nyckelknippan i bältet som härskar över gårdens förråd. Om det är kallt och jag har en gråblå ylleklänning, svarta ullstrumpor och stickad, brun yllekofta känner jag mig alldeles särskilt i dåtiden. Tro mig – det är njutbart!

De här nycklarna är inte enbart vackra tingestar utan kulturhistoria i bruk. Det är angenämt! Facklitteratur och romaner ökar förståelsen för hur livet levdes en gång. Tänker på Sigrid Unsets romantrilogi om 1300-talets Kristin Lavransdotter. Visserligen skiljer sig både klädsel, byggteknik, samhällsliv, teknik, kvinnors ställning och oändligt mycket mer åt från medeltiden, men ju mer man känner sin historia och kulturhistoria, ju mer kan fantasin och kreativiteten blomma ut :-)

Jag är härskarinna över hushållets förnödenheter som finns i gårdens alla förråd och visthusbodar. I matkällaren finns egna äpplen, olika inläggningar, sylt, saft, gelé, marmelad och ibland potatis. Dessutom den stora plåtburken med svarta kalamata-oliver. Det är underbart att ha ett stort, svalt utrymme för så´nt. Det hade jag inte i den stora staden.

Till tvättstugan går jag för att tvätta. Dock i elektrisk tvättmaskin – inte vedeldad järngryta som man gjorde förr  ;-) . Murstock och skorsten finns kvar, grytan likaså men den förvaras på annan plats. Jag manglar och stryker där också – eldrivet.

Till magasinet går jag för att hänga stora tvättade tygsjok, som lakan och stora borddukar, på vintern. De frystorkar väldigt bra! Sommartid torkar de på tvättlinan mellan äppelträden. De luktar så gott sen! På sommaren tar jag ut cykeln eller moppen ur magasinet för en tur eller ställer till med kalas en halv trappa upp. I ladugården, som nu är verkstad och arbetslokal, finns liar, grensax, sekatörer och mångahanda verktyg/arbetsredskap som jag kan behöva. I mjölkrummet har jag under vintern dahliaknölar, gladioluslökar med flera växter så där hålls ca +5 grader, till ateljén, tidigare hönshus, går jag för att vara min egen och arbeta. På logen förvaras saker som sällan behövs. Vedboden har fyllts med ved. Från ”traktor”garaget hämtar jag bilen för att åka en tur. Det här är också ett sätt att byggnadsvårda – att låta uthusen ha en användning, att fortsätta använda dem även om deras ursprungsfunktion inte längre behövs. Av de nämnda husen är det matkällare, mjölkrum, tvättstuga som är svagt uppvärmda. Det första året jag bodde här gick jag även ut för att använda torrdasset/prevetet men det måste jag inte göra numera.

De pärlstickade muddarna/pulsvärmarna är stickade av vännen M.
Så praktiska och trivsamma till den stickade koftan.

Men jag kan lika gärna leva mig in i hur det var för 100 år se´n då familjen som byggde upp gården levde. Det räcker med att jag går över gårdsplanen så kittlas fantasin och jag lever mig in i en annan tid. Rollspel så här till vardags ;-)

Annonser


1 kommentar

Kakfat att bulla upp på

Det här upplever jag som självklart när jag ser det: kakfat av nysilver och pressglas där virkade rondelldukar lagts i. Sen får kakor och bullar breda ut sig. Detta med duk på fatet ska jag börja med själv. Både kakfat och virkade smådukar finns det gott om i Universumet för att inte tala om kaffekannor.

En bricka med broderad brickduk kommer väl till pass för att schaggduken ska besparas från att fläckas ner. Jag funderar över hur och när schaggdukar brukade användas för att undvika spill av mat, kaffe och annan dryck. De är inte helt lätta att tvätta.


5 kommentarer

”In Sweden we call it a kick”

Den utförligaste bloggtext jag läst om fordonet spark finns på Kulturmiljö vid Norrbottens museum. Det är intressant läsning och jag väljer några stycken ur den. För att se de intressanta tillhörande fotona på sparkens olika modeller måste ni gå till bloggposten.

”Sparken är antagligen en nordsvensk eller eventuellt en finsk uppfinning. Dess ursprung är något oklar, men sannolikt har inspirationen kommit från kälkar med horisontellt flak och två upprättstående stolpar i bakre delen. Med hjälp av dessa stolpar kunde man lägga händerna på för påskjutning. Inspiration till sparken har antagligen också kommit från stöttingen, en kort släde som användes för timmertransport. Även stöttingen var försedd med två stolpar, att lasta timmer mellan. De första sparkarna saknade också tvärslån – tvärträt – mellan de två stolparna, något som introducerades omkring 1887 i området kring Sundsvall. ”

”Det finns också osäkra uppgifter om att sparkar varit i bruk i Västerbotten i mitten av 1800-talet. Sparken har gått under en del andra begrepp, såsom sparkstöttning, stålhäst (Kumla), trähäst (Kumla), sparkare (Västerbotten), långspärk och merspärk (Dalsland), stött (Söderfors), sprätt (Leksand), rännstötting (Holmön), kurir (Hälsingland), rännulv och rännåk (östra Mellansverige). Även begreppet Lyckselemoped förekommer – och då har sparken försetts med motor! Det verkar också ha funnits vissa skillnader mellan Norrbottenssparken och Västerbottenssparken. Västerbottenssparken var i regel kortare och hade grövre medar, som normalt inte var järnskodda. Istället var de vallade med indränkning av kokande tjära. Medarna var ofta gjorda av virke från tjurtall (i de fall de ej var järnskodda) och gled bra i stark köld. Överredet på sparken var i regel oftast gjord av björk, men ibland användes också alm, ask eller furu. Handtag och stolpar var ofta svarvade och bland de målade sparkarna verkar färgen blå ha varit mest populär. En del sparkar har även haft en låda under sitsen, kanske till att förvara verktyg eller psalmboken i. De äldsta sparkarna saknade däremot sits.”

”Från omkring år 1888 nådde sparkåkningen Stockholm, och blev då framför allt ett nöje för skolpojkar och överklassen. Kring sekelskiftet förekom sparkstöttningspartier – ”ungdomen kunde samlas på lediga kvällar och åka spark för nöjes skull i månskenet, när vädret var blitt”.”

Som sagt, är man intresserad av detta fordon på medar så läs mer om Sparken – ett kärt transportmedel på Norrbottens museums blogg. Om ni inte vet vad en sparklåda används till kan ni också få svaret på det där.


Lämna en kommentar

Bästa reklamen


Kaffeaktiebolaget Hermes i Stockholm marknadsförde sin vara så här någon gång på 20-talet kan jag tänka. Litet och behändigt.

Viker man ut kaffereklamen finner man en nåliträdare/nålpåträdare instoppad där. En enkel liten metallbit och metalltråd men väl fungerande. Jag hittade den i Agnes syskrin när jag flyttade hit. Agnes var min företrädare här på gården och hon levde fram till 1966.
Bästa reklamen är sådant som går att använda och tar liten plats.

Reklam på tv, vissa tidningar och på sociala medier är våldsamt tröttande och irriterande.


7 kommentarer

Grönt tak



Den där vinrankan vid husväggen den växer så det knakar. Min efterlängtade pergola med en klättrande vinranka är en verklighet på gång.

Inhägnat mot rådjur men det passar bra eftersom jag vill behålla karaktären av bondgård och här fanns ingen trädgård, enbart mindre rabatter. Folket här hade nog att göra med skötseln av åkermarken – plöja, harva, så, välta, skörda, hässja, torka, köra in höet till logen, tröska säd, köra ut gödsel på åkrarna, sköta kreatur alltså utfodra kor, kvigor, kalvar, hästar, höns, grisar och två gånger om dagen mjölka korna, ordna värme för vintern genom trädfällning, vedkapning och klyvning. Ja det var fullt upp med det praktiska livet. Det skulle bykas i bykstugan, bryggas, plockas frukt och bär och potatis, läggas in, syltas och saftas, slaktas, konserveras, vävas tyger och mattor. You name it…

Inte fanns tid på en mindre jordbrukande gård att odla stor mängd växter för njutningens skull. Det kunde de göra som hade gods med egna trädgårdsmästare. Det är först i nutid en perennträdgård är anlagd här, här där grisarna bökade när gården var ett levande lantbruk. Men jag vill behålla karaktären av levande bondgård och låter därför bli att göra park av hela gården. Perennerna får vara inhägnade som grisarna en gång i tiden ;-) På så sätt slipper inte rådjuren in heller.


4 kommentarer

Mangling på gammalt vis

I sommar var jag med om ett kärt återseende. Den gamla kistmangeln kom till användning. Mangeln är en bastant träkonstruktion med stenar som tyngder i den mobila ”kistan”.  Jag och en släkting bestämde en dag att ses och sen körde vi igång, för min del var det till att uppliva en erfarenhet som låg några decennier tillbaka i tiden. Innan vi var klara fick vi besök av en kompis som också var med och drog mangeln.


Här rullas duken som stänkts dagen innan upp på en trärulle. Sedan rullas en skyddande mangelduk över som skyddande lager. Mangelduken är ett långt rätt långt stycke bomullstyg utan fållar. Så placeras rullen i mangeln. Rullen kallas mangelkavel och är en vals runt vilken man lindar textilier som skall manglas.


Två trärullar med dukar, örngott, handdukar eller vad vi nu ville mangla ligger under den rörliga ”kistan”. Det behövs inte många drag fram och tillbaks förrän textilierna är släta. Det här ska vi göra om för det är lätt och kul, tills dess ska jag se till att ha linnedukar och handdukar att mangla. Långa dukar klarar den här kistmangeln av hur lätt som helst. Hemma i tvättstugan med den elektriska kallmangeln måste jag först mangla ena halvan och därefter ta ut duken och mangla andra halvan och mötet blir inte alltid perfekt. Denna gång var det bara min medmanglerska som hade långa linnedukar med sig. De blev väldigt fina.

Mangeln har många långa år på nacken men fungerar utmärkt med ett verkningssätt som är självklart.


2 kommentarer

Bemärkelsedagar

På två äldre fotografier dokumenteras bemärkelsedagar.
Augusta Charlotta 70 år 5 nov 1927
Här är det Augusta Charlotta som fyller 70 år i november. Året är 1927 och fotot är taget i salen. Det var hon och hennes man Fredrik som lät bygga gården jag bebor.
David 70 år
Sonen David fyllde 70 år den 5 oktober 1961. Kammaren utgör fond vid det här fototillfället.

.


6 kommentarer

Kaffetåren på gården

trädgårdsdax 1930-talet
David, Agnes och Lisa tar en kaffetår ute på gårdstunet. Det är någon gång mellan 1934 då David och Lisa gifte sig och 1940, det år då Lisa dog.
Bord, stolar, kaffekoppar, kaffepanna och bricka finns kvar. Katten är en annan.
Det här fotot har Lisas systerdotter Ingrid i sin ägo. Vi är jätteglada över att ha fått kontakt med henne.

Och hörni, spana in ”gräsmattan”. Så skötte man gräset då här var jordbruk. Befriande tycker jag!  HÄR  kan ni få se hur den ser ut just nu, sedd från andra hållet, alltså från farstukvisten. Jag har anammat 30-talets ideal :-)


3 kommentarer

Platsens betydelse

Platsens betydelse
Hur skör är inte landskapsbilden!
Hur lättförstörda är inte de småskaliga, slingrande kommunikationsnäten när bilismens har krav på snabbhet!
Hur lättförändrat är inte det småbrutna jordbrukslandskapet!

På tiden för utsnittet ur den häradsekonomiska kartan användes häst och vagn som transportmedel. Kartan visar min plats på jorden som den såg ut för länge sedan. Mycket är förändrat genom bilarnas teknikförändring och ökad trafikintensitet samt genom jordbrukets ändrade förhållanden.

Lantmäteriets Historiska kartor är en fantastisk tillgång. För att börja leta i arkiven klicka på Historiska kartor i den blå rutan. Vill man nå ännu längre tillbaka letar man bland de äldsta storskaliga kartorna över Sverige som finns i Riksarkivet.


3 kommentarer

Sparkstötting

spark
Den här sparken får sannerligen sällan komma ut i sitt rätta element. Sådana är vintrarna här numera. Annat var det förr kan jag höra av människor som är födda här och upplevt snörika vintrar.  Minns själv när jag som barn med mina kamrater gjorde ”tåg” av flera sparkar ihop och åkte på den lilla grusvägen. Tror att det var Agnes, som dog 1966, som var den sista långvariga användaren. Sparkstötting får väl numera räknas till ett kulturhistoriskt transportmedel, åtminstone i de här trakterna. Tänk vad man kan längta efter rejäla snövintrar, soliga vidder och skidturer direkt från gårdstunet.

I den vintriga dungen
Hör jag svaga ekon
från länge, länge sedan

Issa 1763 – 1827

.

.


3 kommentarer

Kaffehatt

kaffepetter2
En bild på den här kaffepannan har funnits i marginalen på min blogg ända sedan jag startade den för sju år sedan. Tillsammans med en livsvisdom hämtad ur en veckotidning.

Ingenting vet man.
Vad som helst kan
hända. Om ett ögonblick kan allt
vara annorlunda.
       Nu sätter jag
lite kaffe.

kaffepetter_closeup
Men vad är det som sitter och trycker på locket? På knoppen?
virkad kaffehatt
Något virkat. Hattifnatt? Bra-att-ha-grej?
kaffehatt_virkbeskrivning
Nej, en kaffehatt såklart! Jag tittade av en tillfällighet i en husmors klippbok från 50-talet. Där fann jag svaret – den virkade toppen är en kaffehatt. Bara så ni vet. Oumbärlig om man har en kaffepanna med lock med en knopp som leder värme. Med kaffehatt på bränner man sig inte. Eller kanske enbart för att snofsa upp kaffepettern. Bara så ni vet… Och tala inte om förspilld kvinnokraft.
kaffepetter4
Livsvisdomen om kaffetårens lugnande verkan, som jag klippt ur en veckotidning, är myntad av Lena Katarina Swanberg om jag förstått saken rätt. Den är av samma kaliber som livsinställningen ”Om än världen går under imorgon, planterar jag ändå ett äppelträd idag.” Man kan väl säga att jag verkligen försöker leva livet med detta kloka tänk för ögonen.

.


Lämna en kommentar

Livet här på 1930-talet

Det är så roligt att ha träffat Ingrid som har kunnat berätta mer om sin moster Lisa och dessutom ge oss tillgång till gamla fotografier. Lisa gifte sig med David här på gården år 1934. Sex år senare dog Lisa i cancer. Det är vad vi tagit reda på. Ingrid hörde av sig efter ett reportage om vår gård i lokaltidningen. Hon kom med bilder och berättelser. Fortsatta träffar har gett tillgång till ytterligare fotografier. Vi är ofantligt tacksamma.
Lisa och David på farstubron
Här står Lisa & David framför vår farstukvist med textilier som gardiner/vindskydd samt ett bord med duk och blomsterbukett stående där på kvistens betonggolv. Skrapjärnet på nedersta trappsteget sitter där det sitter, ingjutet som det är i betong. Katten vilar sig i skuggan. En hög dahlia växer i förgrunden till vänster.

Vi har mött tre äldre personer som kunnat ge glimtar av livet här på gården. Genom Ingrids, Weras och Eriks berättelser har det tidigare livet här levandegjorts för oss. Det är en förmån att ha fått träffa dem alla. Samtidigt växer sig medvetenheten om att det som ingen minns det har också hänt.

Har skrivit litegrann om Lisa tidigare, här och här.

.