Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


6 kommentarer

Sommarkänslor

För mig ger den här bilden en typisk sommarkänsla. Halvt nerdragna rullgardiner så att en del av utevärmen inte når in. Samtidigt förhindrar rullgardinerna solblekning av textilier.

En annan sommarkänsla är att befinna sig utomhus och genom ett öppet fönster höra någon som håller på med handdiska och ljudet av porslin och bestick som klirrar mot varandra. Får ni sommarstämning av något speciellt?


Lämna en kommentar

Spegelplatå och vinglas

Jag tycker verkligen mycket om de här modellen av vinglas från 30-eller 40-talet. Med etsade eller graverade motiv som skönjs svagt. De har ingen hög fot som dagens vinglas och är lättare att servera annat än vin ur, rent känslomässigt. Just de här är blåsta vid Åfors glasbruk i Småland och jag tror att det är 1940-tal. Etiketterna, som är ”heliga”, får absolut inte diskas bort eller på annat sätt förstöras :-) Bruksglas är normalt så svåra att identifiera tillverkare av.

Jag minns kristallglasen som fanns hemma med samma form men med graverade små stjärnor. Man fick glasen att ”sjunga” genom att fukta en fingertopp och föra den runt glasets kant :-) Med olika mycket vätska i fick man olika toner – som en glasharmonika.

Förutom de här vinglasen hör en enkel spegelplatå till något jag också förknippar med 40-talet (på bilderna består spegelplatån av fyra små speglar). Spegelplatån, som jag köpt in som vintage, kom till användning för första gången under senaste nyår och Trettondagen. (Det är så svårt att ta bilder med dukade bord. Maten kallnar. Det är helt enkelt inte min grej.)

Här i Universumet finns sedan långt tidigare ett antal små runda speglar med fasettslipade kanter. Exakt hur de brukade användas vet jag inte, denna gång blev de coasters.


Lämna en kommentar

Tapetbård att älska

Det är roligt att tapetsera med limfärgstryckta vintagetapeter och lika trevligt att klistra tapetbårder, också de vintage. Bårderna är tryckta flera i bredd och måste skäras isär, tapetvåderna måste kantskäras på ena långsidan. Sedan brer man ut tapetklister på baksidan, viker bården eller våden dubbel och låter klistret dra in några minuter. Därefter sätts bården upp över tapetvådernas överkant. Lite krångligare än moderna tapeter är det trots allt eftersom inget klister får hamna på framsidan av limfärgstrycket. Det krävs bra och långt tapetseringsbord, rätlinjal, skarp kniv och genomtänkt princip för att pensla på klister och vika ihop våderna före uppklistring krävs. Men har man väl lärt sig detta är det inga problem. Det är Halvan som lärt mig hemligheten med tidningspapper på tapetseringsbordet och hur det justeras för varje påstrykning av tapetklister… Vi har satt upp flera vintagetapeter tillsammans, jobbet kräver gott samarbete.


6 kommentarer

Trettondagen

I eftermiddag vankas det Janssons frestelse och som dessert dadelparfait med vattlingon. Hela julen har dörren till salen varit öppen utom på natten. Det är ett enkelt sätt att få en festligare stämning än vardagsvis. Snittblommorna står också länge då de ställs in här eller i farstun över natten.


3 kommentarer

Ymnighetshorn

Bladkaktusen är på gång. Den kommer att blomma överdådigt till första advent. Nu står den på en piedestal i salen men i somras bodde den i en klyka i ett av de gamla äppelträden och trivdes tydligen bra med detta. Först slår knopparna vända mot fönstret ut, sen blommar halvan som vetter mot rummet. Det här är min äldsta bladkaktus, den följde med i flytten från Stockholm. En riktig trotjänare!


2 kommentarer

Klippspik

Alla snickerier (och mycket annat) är spikade med klippspik i detta hus. De har dragits ut om så behövts när fönsterfoder, golvsocklar och taklister försiktigt kilats loss för att återanvändas.

Klippspik, som har kvadratiskt tvärsnitt med skarpa hörn, är mycket bra att fästa snickerierna med så att de inte spricker. Klippspik är värda att återanvändas. Klippspiken är också svagt koniskt, den smalnar av mot udden (i motsats till trådspik som är jämntjock förutom en spets längst ner) och därför lossnar den förhållandevis lätt när snickerierna kilas loss. De här spikarna är lätta att räta ut och såklart återanvända.

Så här var förhållandet runt fönster och dörrar innan restaurerandet påbörjades. Fönsterfodren gick i liv med den tapetserade väggytan, de hade ”sjunkit in” i väggen efter att skivor spikats på väggen. Likaså var det med fönstrets understycke. Där hade t o m en horisontell list spikats över mötet mellan vägg och snickeri då snickeriet låg en bit in i väggen.

Efteråt ligger foder och understycke utanpå väggen precis som det såg ut från begynnelsen. Den smala yttre fönsterbrädan kom till då jag ville ha en lite bredare yta för krukväxterna. Den har fästs utan stor åverkan på originalsnickerierna.

Ni anar inte hur mycket jag längtar efter ett nytt praktiskt byggnadsvårdsprojekt. Det är nästan så jag ”klättrar på väggarna”. Att det skulle bli så har jag inte kunnat föreställa mig!


7 kommentarer

Delightful

Det är något speciellt med silande ljus.

Tänk att jag som inte tyckt om romantiska spetsgardiner, inte ens i bomull, har köpt sådana. Det är för väl att man kan ändra sig. Undrar vad jag kommer att förvåna mig själv med nästa gång!? Det är verkligen underbart att kunna överraska sig själv, att plötsligt tycka något oförutsett.


4 kommentarer

Linneduk

Jag plockade in den första utslagna gula gladiolusen från kökslandet med en vacker vinranka från perennträdgården och ställde blomvasen i salen och fotograferade.

Det visade sig att det mest intressanta på fotot blev linneduken med den damastvävda mönsterbilden. Ni ser ett fyrverkeri av grässtrån, blad, fröställningar! Det här är en favorit som jag för länge sedan fick av min mamma. Hon kände förstås till min fascination över gräs och vilda växter. Och linnedukar. Duken är lång så den hänger ner på golvet när salsbordet inte är förlängt till maxlängd. Med duken följde linneservetter med samma mönster. Så glad jag blev över gåva för många år sedan.

Vi satte upp vävar tillsammans ett par gånger och vävde trasmattor. Hon var av den generation som även vävde handdukar av bomull eller halvlinne samt draperier/breda löpare av ylle med den omisskännliga 40-talslooken som jag börjat uppskatta. Mamma föreslog att vi skulle sätta upp en handduksväv tillsammans men det blev aldrig av, inte var jag hågad att väva handdukar, något som jag tänkte mej var en väldigt enahanda sysselsättning. Tyvärr kan jag tycka nu…

Linne ska tvättas i medelvarmt vatten, centrifugeras väldigt kort stund och inte torktumlas. Linnedukar kallmanglas ska, som all annan textil, vara lätt fuktade. Till det använder jag en stänkflaska eftersom det sällan blir så att jag tar ner duken från torkstrecket med perfekt fuktighet. Inför manglingen av stora dukar ber jag om hjälp att finvika och sträcka den eftersom det är bökigt att göra det ensam. Jag samlar på mig en hög med textilier som manglas samtidigt, det blir 1,5 – 2 månad mellan gångerna. Mangling är meditation!

Så här rekommenderar ett anrikt linneväveri att man sköter linne.


3 kommentarer

Levande och döda

Bland några av de inramade släktporträtten står en gammal bordsspegel i bakgrunden. Där kan man se sig själv tillsammans med de som ”gått före”. Så var min tanke med arrangemanget och att vi levande ska inte dominera gruppen utan hållas i bakgrunden. Att just dessa människor inte är mina egna släktingar spelar ingen roll för upplevelsen. Det är närvaron av de tidigare generationerna mitt i nuet som är viktigt för mig. Porträtt av min egen släkt har jag på annan plats. Och de är lika viktiga i mitt liv.

Spegelglaset har vackert utformade hållare i hörnen.