Ibland är det trevligt att botanisera bland gamla bilder. Så här såg det ut här hemma för tre år sen.
Efter att ha provat fram olika varianter av dukning till nyår så blev det Wexiö mattallrikar från Gustavsbergs porslinsfabrik som användes, vinglas från Åfors glasbruk, äldre etsade selterglas som ärvts med huset, silverbestick förutom dessertsked i rostfritt. Det gick lite fort med dukningen detta år. Den lilla blombuketten som inte syns gick i skirt rött. Förra nyåret såg det ut så här.
Ibland öppnar jag dörren till den svala salen, stiger in i och bara njuter av stillheten och det svaga ljuset av adventsstjärnan i fönstret. Novemberkaktusen blommar lite förstulet, den har blommat länge nu eftersom det är så svalt här inne. Men snart blir det varmare, julen ska in med liv och lust och dofter. Det är dan före dopparedan som detta ska ske.
Det strålar en stjärna förunderligt blid, i öster på himlen hon står. Hon lyst över världenes oro och strid i nära två tusende år. När dagen blir mörk och när snön faller vit, då skrider hon närmre, då kommer hon hit och då vet man, att snart är det jul. Ty julen är härlig för stora och små, är glädje och ljuvaste frid, är klappar och julgran och ringdans också, är lycka oändligen blid, är ljus, alla ögon då stråla som bäst, och stjärnorna tindra som mest och där ljuset är, där är det jul.
Jeanna Oterdahl (1879-1965)
I salen är innanfönstren på plats med vadd rullad på tidningspapper mellan rutorna. Julkaktusen har kommit in från sommarferie i äppelträdet. En dahliabukett står på salsbordet. Än finns chans att fler dahlior plockas in men frosten väntar runt hörnet…
Nu står salsdörren stängd mot kammaren där det numera brinner en brasa emellanåt. De olika temperaturzonerna har satts igång för att hushålla med värmen men också för att leva som man gjorde förr, något vi tycker är vackert! Husets är indelat i rum med olika temperaturer och har så varit ända sedan vi flyttade hit, ja ända sedan husets byggtid från början av förra sekelskiftet. Det är trivsamt att följa årstidsväxlingarna även inne i huset.
Nu vilar hela jorden.
Tom hänger barnets gunga.
Bort dör de stora orden
på mannens tunga.
Från kärnan faller skalet.
Snart hörs ej minsta knäpp.
Bort dör förtalet
på kvinnans läpp.
Han som allena äger
allt, sjöarna och landen,
står hög mot skyn och väger
vår jord i handen.
En krans av stjärnor slingrar
kring hans gestalt sitt ljus.
men på hans fingrar
är blod och grus.
Hjalmar Gullberg
Påskdagen 2022 infaller den 19 april. Jag längtar dit. Dagsljuset brukar vara fantastiskt när än påsken infaller. En tid att njuta hemma för min del.
Den fina jugendmönstrade schaggduken kom fram till påsken 2020 – grön som en sommaräng med en bård av röda rosor. I salen dukades för kaffe med tårta detta det första pandemiåret. Jag vill gärna tillbaka till den här dukningen, varför inte med gäster…
Bordet är dukat med kaffekoppar flytande blå Vinranka av Arthur Percy för Gefle Porslinsfabrik, limegröna förrättstallrikar Colorado LA av Stig Lindberg för Gustavsberg och handblåsta likörglas från Boda där jag saknar namn på formgivare. Serveringskanna med svarvat svart träskaft (märkt 3/8 K – S:B.), gräddsnipa, sockerskål med sockertång och tårtspade i nysilver – just detta fanns här i huset innan jag flyttade hit. Tårtfat av Barbro Johansson, Ateljéföreningen G-studion, Gustavsberg. Ljusstakar Samuraj av Ingegerd Råman, Skrufs glasbruk. Grönskimrande glasvas av Ulla Forsell.
Hängsparris och fjädersparris gör vårfint och livar upp med sin levande grönska som förstärks av kvällssolen som lyser in.
De här punkterna hade jag med mig från en internationell restaureringsutbildning i Rom när jag flyttade till Universumet. Jag har arbetat efter dem i allra möjligaste mån.
Här lever vi på husets villkor med skeva och sneda ytor, lutande golv, originalfönster med lösa innanfönster. Den gamla träpanelen har behållits överallt förutom på husets norrgavel, drängkammarens norrgavel och på hönshuset/ateljén.
Jag har valt linoleummattor på golv i bottenvåningen där det sedan 70-talet legat plastmattor. Innan dess låg där korkmattor vilket syns både på gamla foton och på de brädor som varit underlagsgolv. På övervåningen ligger det gamla fernissade grangolvet från 1924 kvar, det har bara strukits med fernissa igen. Här används linoljefärg, limfärg, äggoljetempera, kalkbruk (hydrauliskt och luftkalkbruk), taktegel av bränd lera, takpapp och gärna återanvändning av de gamla fönsterblecken, hängrännorna och stuprören med sina vackra koniska infästningarna. Farstukvistens gamla betonggolv med sparstenar ingjutna får vara kvar när kvisten restaureras. Den byggkonstruktionen tillhör husets byggtid.
Mitt förhållningssätt till tapeter är dock inte antikvariskt på samma sätt som de flesta bebyggelseantikvariers ser ut att vara. Papperstapeter javisst, men några med nutida mönster (köket på bottenvåningen) eller fel tidsepok och fel formgivare med tanke på att de sitter i en enkel bondgård och inte en borgerlig bostad (exempelvis William Morris mönster Willow Boughs från 1874 i köket på övervåningen). Det är alltså inte en fullständig rekonstruktion jag är ute efter när tapetsering genomförs, det är en stämning jag är ute efter.
Det som emellanåt varit det svåraste har varit att få vissa hantverkare att förstå mina tankegångar, därför är det bra att inte ha tummen mitt i handen utan kunna utföra många arbetsinsatser själv! Men i vissa delar har det också varit svårt att få min man ”med på tåget”, då har det blivit svårare att genomföra men när jag fått igenom min lösning på ett problem uttrycker han förnöjsamhet över det! Inom mitt yrke har jag också många gånger träffat privatpersoner som i mina ögon velat alltför mycket, vilket innebär förstörelse istället för förstärkning av det kulturhistoriska värdet.
Jag tycker fortfarande att min beskrivning av gården, som finns i bloggens marginal, stämmer:
Mitt Universum är en bondgård från 1910 i Mälardalen. Här pågår praktisk byggnadsvård parallellt med nyfiket undersökande av livet förr. Ett levnadssätt med viss långsamhet som ger livskvalitet utan att stänga ute omvärldens impulser. Kanske kan det kallas kulturhistorisk nutid…
Salen återinvigdes 2012 efter att väggar och tak pappspänts samt nya tapeter satts upp. Salen hann bli klar precis till julen det året men riktigt så här hann jag inte få till det då. Då var det i köket som julstämningen var viktigast att få till, köket som var klart 2005. Kammaren, rummet mellan kök och sal, blev inte färdig förrän hösten 2018. Vilken lång, härlig och ibland väldigt frustrerande ”byggnadsvårdsresa” vi varit med om.
Salen i solsken den 23 augusti kl 7.04.
Salen i solsken den 25 september kl 8.14.
Det är ungefär en månad mellan fototillfällena. Höstdagjämningen har inträffat, dagen har kortats. Och innanfönstren har kommit på plats med fönstervadd mellan rutorna. Novemberkaktusen har fått komma in från sommarferien i äppelträdet. Kylan kan komma, ved finns i mängd och en brasa i kaminen tänds emellanåt när så behövts. Hösten kan sannerligen vara ljuvlig!
För mig ger den här bilden en typisk sommarkänsla. Halvt nerdragna rullgardiner så att en del av utevärmen inte når in. Samtidigt förhindrar rullgardinerna solblekning av textilier.
En annan sommarkänsla är att befinna sig utomhus och genom ett öppet fönster höra någon som håller på med handdiska och ljudet av porslin och bestick som klirrar mot varandra. Får ni sommarstämning av något speciellt?
Jag tycker verkligen mycket om de här modellen av vinglas från 30-eller 40-talet. Med etsade eller graverade motiv som skönjs svagt. De har ingen hög fot som dagens vinglas och är lättare att servera annat än vin ur, rent känslomässigt. Just de här är blåsta vid Åfors glasbruk i Småland och jag tror att det är 1940-tal. Etiketterna, som är ”heliga”, får absolut inte diskas bort eller på annat sätt förstöras :-) Bruksglas är normalt så svåra att identifiera tillverkare av.
Jag minns kristallglasen som fanns hemma med samma form men med graverade små stjärnor. Man fick glasen att ”sjunga” genom att fukta en fingertopp och föra den runt glasets kant :-) Med olika mycket vätska i fick man olika toner – som en glasharmonika.
Förutom de här vinglasen hör en enkel spegelplatå till något jag också förknippar med 40-talet (på bilderna består spegelplatån av fyra små speglar). Spegelplatån, som jag köpt in som vintage, kom till användning för första gången under senaste nyår och Trettondagen. (Det är så svårt att ta bilder med dukade bord. Maten kallnar. Det är helt enkelt inte min grej.)
Här i Universumet finns sedan långt tidigare ett antal små runda speglar med fasettslipade kanter. Exakt hur de brukade användas vet jag inte, denna gång blev de coasters.
Det är roligt att tapetsera med limfärgstryckta vintagetapeter och lika trevligt att klistra tapetbårder, också de vintage. Bårderna är tryckta flera i bredd och måste skäras isär, tapetvåderna måste kantskäras på ena långsidan. Sedan brer man ut tapetklister på baksidan, viker bården eller våden dubbel och låter klistret dra in några minuter. Därefter sätts bården upp över tapetvådernas överkant. Lite krångligare än moderna tapeter är det trots allt eftersom inget klister får hamna på framsidan av limfärgstrycket. Det krävs bra och långt tapetseringsbord, rätlinjal, skarp kniv och genomtänkt princip för att pensla på klister och vika ihop våderna före uppklistring krävs. Men har man väl lärt sig detta är det inga problem. Det är Halvan som lärt mig hemligheten med tidningspapper på tapetseringsbordet och hur det justeras för varje påstrykning av tapetklister… Vi har satt upp flera vintagetapeter tillsammans, jobbet kräver gott samarbete.
I eftermiddag vankas det Janssons frestelse och som dessert dadelparfait med vattlingon. Hela julen har dörren till salen varit öppen utom på natten. Det är ett enkelt sätt att få en festligare stämning än vardagsvis. Snittblommorna står också länge då de ställs in här eller i farstun över natten.
Mitt Universum