I fjol vid den här tiden såg det ut som på de här bilderna, lärkarna lyste i gult i solen och alla nerfallna löv täckte marken.
Men snart nog började vi räfsa ihop löven och den 18 november 2018 dokumenterades detta. I år föll alla löv ner mycket tidigare så de forslades till lövkomposten på presenning redan för ett par veckor sedan. Vilket inte blev fotograferat alls.
Lärkarna har gulnat precis som vanligt vid den här tiden på året. När jag tittar ut genom fönstret ser jag den ena med solljus i toppen. Just nu syns inga ekorrar till, de sitter annars och äter frön ur lärkens kottar.
Samtidigt lyser solen in på väggen genom de valsade, ojämna glasrutorna och skapar ytterligare en vacker blickpunkt. Alldeles lagom till eftermiddagskaffet.
Storm
Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.TOMAS TRANSTRÖMER
Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över trädet.
En trotjänare här på gården är den här grodan. Första gången jag såg den blev jag lite förskräckt – jag hade inte väntat mig en groda där den då var placerad. Snart nog upptäckte jag att den var gjord av keramik men väldigt naturtrogen. När den flyttade hit till gården vet ingen nu levande.
Grodan har varit med om helt oplanerade händelser. Någon gång hamnade den i komposten och låg där, okänt hur länge, eftersom den stackar´n inte var saknad. Men under kompostens omgrävning kom den fram i ljuset med några skavanker. Efter det har jag koll på den, grodan sitter nu på en sten och spanar in oss. Visst är den fin?
Som vi letat efter en natursten som har en någorlunda plan sida här bland stenarna på gården. Vi behövde komplettera trampstenen som grävdes ner i marken då annexet stod klart. Det var för stort kliv från den stenen till grusplanen när här är lerig höst och vår.
Till sist tyckte vi att vi funnit den rätta bland de stenbumlingar som fanns på gården. Då, i april, började Halvan gräva en grop för att få stenen på plats. Men – han stötte väldigt snart på patrull! Där låg redan en sten strax under jordytan. Haha… Den stenen behövde ”bara” höjas lite för att nå markytans nivå. För detta moment använde vi hävstångsprincipen.
För övrigt ligger just här en gång av betongplattor mellan tvättstugan och annexet. Här ligger de jäms med fasaden och förenklar passagen. En trätrapp med ett enda steg, lika djup som plattorna, ska ligga framför annexets entré.
Vi antar med stor säkerhet att den framgrävda stenen varit en grund för ett av hörnen till vagnslidret som stod här till 70-talet.
Så visst händer här småsaker allt eftersom men normalt känns det onödigt att blogga om dessa. Ändå blev det gjort om denna behövliga trampsten.
Brädorna som använts sedan 00-talets början byttes ut i augusti. De var inte tryckimpregnerade men höll ändå länge nog där de legat direkt mot lerjorden. Självklart är inte heller de nya tryckimpregnerade.
Jag föredrar en enkel lösning mellan uthusen, något som kan upplevas hemmahörande på en bondgård. Två brädor bildar en gång. En sådan gång krävs under tidigvår och senhöst då marken blir lerig men brädorna ligger kvar året om. Betongplattor hör inte hemma som plattgång just här och till exempel kalksten eller skiffer blir för ”fint”, för mycket villatomt. Här vill jag nogsamt behålla upplevelsen av enkel bondgård.
Utanför ateljén löper på entrésidan en ”brygga” av trä med bredden 70 cm. Mitt för dörren ligger de utflyttade och ursprungliga naturstenarna som bildar entrétrappa. Vid dörren finns en lodrät stör istället för räcke att hålla sig i för den som så behöver.
Jag tycker mycket om trä som gångar på tomter, i trädgårdar, i offentliga miljöer och har skrivit om det tidigare på bloggen:
Det är fridfullt och trivsamt att trä upp bär eller blad på tråd när man lyssnar på t ex radio eller en ljudbok. Sedan kan den användas länge som en utsmyckning och påminna om sensommaren.
Rönnen framför ateljén sjunger på sista versen. Den har tre stammar – en lutar betänkligt mot ladugården sedan i våras, en annan är vissen i toppen. Vi har beslutat att såga ner rönnen. Ett nytt skott som kommit upp ska få växa sig stort så om ett antal år står här förhoppningsvis en fin rönn igen. Men det är trots allt ett rätt sorgesamt beslut att hugga ner träd man tycker om…
Så många björkfrön det blev i år från de två vårtbjörkarna (Betula pendula) på gården. De har samlats i mängd, som mest märks de på verandan.
Jag är förtjust i de där små sakerna som trillar ner som frön av almar och björkar här på gården. Och ekollonen som bangar ner på ateljéns tak är rätt uppiggande.
Man kan skilja vårtbjörkens från glasbjörken genom att jämföra löven. Vårtbjörken har dubbla sågade kanter och ibland kallas den för hängbjörk för sina långa grenar med hängande, dinglande kvistar. Vårtbjörken är högre till växten än sin släkting glasbjörken.
En solig kväll i juli här i Universumet. Trädgårdsbänken uppe på ekkullen har bytt kulör från vit till grön. Det är trivsamt tycker jag som målade ett gammalt trädgårdsbord kromoxidgrönt förra året. Samma färg och kulör användes denna gång. Nu finns här äldre trädgårdssoffor och bord i både grönt och vitt. Tids nog ska de gamla bryggeristolarna även de bli gröna. Jag sliter med frågan vilken kulör metalldelarna ska få…
Här finns flera sittplatser utomhus så det går att välja den lämpligaste med tanke på solen och vindarna.
Lyssnade på en fin konsert med en ung trio härom kvällen. I förstugan till den vackra salen där musiken spelades, flög den här fjärilen i taket. Det var den som en gång gav inspiration till flygfän på mitt eget farstutak.
Vi har en grävling som rör sig fritt på gården sena kvällar och nätter. Den är levande, inte målad, och den gör ingen skada när den rotar efter godsaker i lövkomposten. Häromdagen lämnade den ett visitkort och gissa om funderingarna gått om vad den ätit? Nötter?
mig tvingade ett grässtrå göra halt!
Ett enbent ting, ett envist ingenting
satte krokben för mig och mina två ben
(Werner Aspenström: Ur Milarepa och gräset
I en solig sommar genomkorsas gräset av
blomsterblickar av alla tänkbara slag
(Harry Martinson: Ur Utsikt från en grästuva)
Det är inte lätt att beskriva hur mycket jag tycker om gräs, grässtrån, gräsvippor… På foto syns den andra buketten gräsvimplar jag satt i oasis och vatten i år. Förutom de buketter jag torkat. HÄR är en finfin dikt om gräs.
Nu håller gårdens ängsmark på att mejas ner pö om pö med lie, även det en härlig tradition. Sen får gräs och ängsblommor torka till hö genom att vändas med räfsa. Då trillar blommornas fröer till marken och nya gror till nästa år igen.
