Januari feeling
Kategoriarkiv: Gårdstun & närmiljö
Decemberljus
Det är riktigt otroligt hur mycket högre solen står på himlen mellan de här två fototillfälle. Visserligen gör det tunna snötäcket sitt till för att lysa upp tillvaron men solen står bevisligen högre upp på himlen nu och sädesmagasinet kastar inte lika långa skuggor. Dagen har längtat (förlängts) med 18 minuter mellan bilderna.
Inga kommentarer
Om hundra år
Det skall sitta en gammal man framför stugans dörr
och sucka tyst i den flyende sommardagen:
”Om du visste, mitt barn, vad här var vackert förr
innan vi fick den nya skogsvårdslagen.
Då blommade timjan och kattfot i solens sken
och måror och prästkrage lyste i hasslarnas glänta.
Men nu är det bara granris utomhus
och inga violer och vivor är längre att vänta.
Förr hade vi något som kallades hage här, en förunderlig plats där korna bland nattglim fick beta.
Där susade björkar – vet du vad björkar är? –
och där hoade göken om aftonen, skall du veta.
Ur lövverket jublade fåglarna tusenfalt
och fjärilar lyste bland alla de blommande gräsen.
Men nu är det bara granris överallt
och kvävda är längesedan hagens levande väsen.
Massafabrikerna mullrar i fjärran och mal
år efter år sina ständigt klenare stockar.
Och jag är den ende som minns min gröna dal,
det förmörkade paradiset som skimrar och lockar.
Det ledde en stig mellan ekar och hägg från min dörr
till nattvioler och slåttergubbar i hagen.
Om du visste, mitt barn, vad här var vackert förr
innan vi fick den nya skogsvårdslagen.”
Skrivet den 15 juli 1954
Alf Henriksson. Ur Minsann, Vers från många år, 1976
Första december 2021 – frostigt och varmt
Det är härligt frostigt ute. Gräset är krispigt, gruset ligger styvt och stelt på den krattade gången. Men inne är det varmt och på skänken i kökets finhörna står en amaryllis med två utslagna rödrosa klockor. Vägguret tickar tryggt och lugnt. Det går så sakteliga mot jul.
Blå kärrhök
Jag såg en blå kärrhök, en hona ♀, segla omkring markerna med träda här ikring igår. Först trodde jag det var något annat när jag satt i sängen och drack kaffe. Jag klev upp och tittade länge. En stor fågel som flög lågt och spejade mot marken. Att det var en rovfågel var utom allt tvivel och den hade en stor vit fläck på övergumpen som syntes väl eftersom jag stod en trappa upp och fågeln flög lågt. När jag sedan slog upp fågelboken menar jag att det inte var något tvivel. Den vita gumpfläcken, det rostbruna bröstet och sättet att lugnt röra sig och vila på vingslagen.
Den seglade vida omkring och kom tillbaka vid 12-tiden. Hur ska jag övertyga min man om att det var en hona av blå kärrhök jag såg? Skulle en ornitolog tro mig? Brun kärrhök ser vi på sommaren, de trivs i vassen vid åmynningen – men en blå…
Detta läser jag på www.fageln.se ” Vanligast vid sjöar i Norrland. Ibland övervintrar vissa i södra Sverige.” och ”Höstflyttningen börjar redan i augusti med huvudflyttningen i september-oktober då blå kärrhök även kan ses i södra Sverige. Oftast visar den sig då i öppna landskap, åkrar och ängar.”
Än mindre trovärdig blir jag när jag berättar att jag såg en rovfågel i Åkeröträdets översta grova gren i morse, på samma nivå som jag stod på övervåningen. Jag tror att det kan ha varit samma hona som tittade på mig rakt framifrån så jag såg ingen vit fläck. Irriterande att inte ha bildbevis…
Tvättstugan som ny
Nu är tvättstugan återinvigd och jag är väldigt nöjd. Utrymmet är detsamma som tidigare, alltså som då jag flyttade hit. Den större bykstugan hade avdelats med en vägg och isolerats 1979. Med vattenledningsrör var det väsentligt att göra så för att de inte skulle frysa. Den del av den gamla bykstugan som finns kvar (utanför den rödorangea dörren) är orörd – oisolerat och omålat.
För mig är det inget problem alls att tvättstugan befinner sig i en annan byggnad än bostadshuset, det är snarare en fördel. Att ha allt under samma tak och slippa gå ut hör stadslivet till och det är avslutat för min del efter 25 år i storstan.
Plattsättning med terrazzoplattor på golvet och kakel på väggarna blev den enskilt dyraste posten vid omgörningen. Därefter kom bänkskivan med mönstret Virrvarr (formgivet av Sigvard Bernadotte 1958) med klassiska eklister längs de fria kanterna.
För övrigt har vi gjort allt själva utom rörmokeri som var sista som blev klart. Det har varit roligt men tagit sin tid mest pga att ”vi inte sitter i sjön”, tillfällig placering av tvättmaskin fanns och när det gäller torkmöjligheter är de desamma som alltid. Ingen torktumlare, inget torkskåp utan tvättlina utomhus mellan äppelträden på sommaren eller på magasinet och en liten torkställning i rummet utanför den rödorangea dörren i ouppvärmt utrymme. Frystorkning vintertid fungerar bra för oss.
Diskbänksbeslaget från det gamla köket har återanvänts. Plåten är kraftig och funktionen utan anmärkning. Mer om diskbänken HÄR. Här kan vi handtvätta, plantera om krukväxter, putsa skor, gå in med leriga stövlar och tvätta oss efter en dag utomhus, hämta skurvatten när golv ska rengöras i annex eller ateljé – vilka möjligheter har inte uppenbarat sig med hjälp av den gamla diskbänken som ersatte ett litet tvättställ av porslin. Här fanns även en dusch som installerades 1979.
Nej, det är ingen radikal förändring som skett, mest nya ytskikt och den gamla diskbänken som monterats. Terrazzoplattor på golvet, väggar, tak, skåp och hyllor är målade med med solgul linoljefärg från Ottossons färgmakeri, de gamla fönstren med gräddton från samma tillverkare, vitt kakel 10×10 med glada röda fogar, ny isolerad plywooddörr (beställdes samtidigt som plywooddörrarna till annexet) som limmats med möbellinoleum på båda sidor (som blev kvar efter att bänkskivorna inne i annexet klätts med samma linoleum). Tre vanliga vägglober som belysning ger en funkiskänsla. Den gamla elektriska kallmangeln efter svärmor är ett måste och är nu återbördad till sin plats. I den har jag bytt mangelduk.
Textiltrycket ”Jamaica” formgav Birgitta Hahn för 10-gruppen 1978. Ikea, som köpte upp 10-gruppens mönster 2015, nytryckte ”Jamaica” i begränsad utgåva 2017 i kollektionen ”Avsiktlig”. Det var inget att diskutera – såklart jag köpte. Har ända sedan 10-gruppen hade sin försäljning på Gamla Brogatan i Stockholm, och senare Götgatsbacken, varit trogen kund där.
”Leksandsstolar” av Lisbeth Jobs, tryckt vitt på vitt på tunn bomullsbatist, köpte jag på Jobsboden i Västanvik, Leksand, för några år sedan. Numera är boden stängd och jag är glad att jag hann göra fina inköp där. Textilier är bra att ha på lager, det är också lätt när jag numera har en hel textilkammare till godo.
Eftersom jag riktigt älskar min tvättstuga tänker jag ta fler bilder för att lägga upp men nu har det varit så mörkt att få bilder blir bra, fönstret vetter mot nordost. På sommarhalvåret är här sol från dess uppgång till sen förmiddag – men nu är det november.
Löv blir mylla
Det mesta av löven är hopräfsade nu och fraktade på presenning till gårdens lövkompost intill fläderbusken. Samma procedur varje år. Lövhögen är ganska så stor när allt är hopsamlat och efter varje påfyllning trampas den ihop. Om två-tre år har eklöven, och allt annat växtmaterial från köksland och perennträdgård som kastas där, blivit till fin mulljord.
Och igår, tisdag den 9 november, föll säsongens första snö som snart nog övergick i regn. Jag hann i alla fall njuta en kort stund av lugnet som snön ger. Äppelträdens blad är ännu inte helt hopräfsade. Men det är en begränsad yta i förhållande till resten av tomten, med väldigt stora ekar, så detta kommer nog att hinns med.
Egen kompostjord
Titta vilken fin kompostjord ”Halvan” sållat fram ur nätkorgen där komposten legat ett år. Den blir mumma för köksland och rabatter. Normalt sållas den och sprids ut på våren men i höst kan den spridas ut när kökslandet grävs om.
När nätkorgen tömts ska den årsgamla komposthögen som skymtar till vänster skyfflas i nätfyrkanten innan fjolårets lövkompost hamnar där för att bereda plats för höstens hopräfsade löv. Det är i botten av den komposten som alla vackra larver av noshornsbaggar brukar finnas. Det är alltså tre steg/tre år av kompostering innan jorden sållas. Den välfungerande varmkomposten med bl a matrester skymtar till höger. Den töms först av allt och skyfflas då ner i botten av nätkorgen.
Det här kan tyckas vara gårdens skräphörna och en sådan måste få finnas på en f d bondgård. Den är guld värd. En fläderbuske och en jättehög ek skyggar området ty fukt krävs för att hålla nedbrytningsprocessen igång. Vi har låtit plåt vara kvar på husen här för att kunna låta komposterna nå väggarna utan att träpanelen bakom ska bli skadad.
Här finns bilder på en noshornsbagge och på de knubbiga larverna, som Michelingubbar faktiskt. Och i inlägget här nedanför finns en bild på en puppa av noshornsbagge, det sista stadiet innan en glänsande stor noshornsbagge blir till. Dom trivs i lövkomposten! Hur bra är inte kompostering för den biologiska mångfalden.
Lite mer syrénhäck
Snart skördetid
Äppelträdet med härliga Ingrid Marie är på gång. Andra äppelträd må ge dålig skörd i år men Ingrid Marie står pall så juläpplen kommer det att finnas.
Grusade gångar
Här är en bildkavalkad sommarens största projekt här på gården. De nyskyfflade grusgångarna är klara. Arbetet med dem påbörjades i mitten av april och blev färdigt i början av juli men först nu blev de fotograferade i all sin prakt. Resultatet syns här – mönsterkrattat och superbt.
KRATTA, STAMP och KANTSKÄRARE 
Närmast kärra med torv och rötter, därpå kärra för siktat stenmjöl, längst bort rensat naturgrus.
Gångarna löper runt hela huset samt två stycken in mot huset. De är nu alltså kantskurna, skyfflade, siktade, ordentligt stampade och med samma grus utlagt – ett väldigt stort jobb för en man utan maskiner. Först skars kanterna raka och grus med torv lades i en sikt för att siktas – torv för sig att slänga, stenmjöl för sig och naturgrus för sig. Sen pytsades stenmjölet ut och jämnades till, stampades hårt med stamp. Därpå lades gruset ut och jämnades till. Ingen markduk användes. Vi behövde komplettera med en liten mängd grus, ett personbilssläp ungefär. Det lades ut bakom huset.
När ett delmål var färdigt krattades det så klart. Med stark vilja och mycket kroppsarbete är grusgångarna nu jättefina! Och jag har inte lyft ett finger.
Mitt Universum 