En solig kväll i juli här i Universumet. Trädgårdsbänken uppe på ekkullen har bytt kulör från vit till grön. Det är trivsamt tycker jag som målade ett gammalt trädgårdsbord kromoxidgrönt förra året. Samma färg och kulör användes denna gång. Nu finns här äldre trädgårdssoffor och bord i både grönt och vitt. Tids nog ska de gamla bryggeristolarna även de bli gröna. Jag sliter med frågan vilken kulör metalldelarna ska få…
Här finns flera sittplatser utomhus så det går att välja den lämpligaste med tanke på solen och vindarna.
Lyssnade på en fin konsert med en ung trio härom kvällen. I förstugan till den vackra salen där musiken spelades, flög den här fjärilen i taket. Det var den som en gång gav inspiration till flygfän på mitt eget farstutak.
Vi har en grävling som rör sig fritt på gården sena kvällar och nätter. Den är levande, inte målad, och den gör ingen skada när den rotar efter godsaker i lövkomposten. Häromdagen lämnade den ett visitkort och gissa om funderingarna gått om vad den ätit? Nötter?
En orörd blomsteräng för några dagar sedan.Igår blev det en nyslagen äng. En liten klunga med blåklockor bland prästkragarna har sparats för jag vill att blåklockorna ska sprida sig än mera här. De slår ut sist av örterna och har inte hunnit sätta frö nu när ängen har slagits med liar. De får stå och vissna o bilda frön där de står. Det är en del arbete med gräs men så ljuvligt det doftar. Och totalt sett lägger vi ner färre timmar på att sköta ängsmark än om vi klippt det flera gånger med gräsklippare.
mig tvingade ett grässtrå göra halt! Ett enbent ting, ett envist ingenting satte krokben för mig och mina två ben (Werner Aspenström: Ur Milarepa och gräset
I en solig sommar genomkorsas gräset av blomsterblickar av alla tänkbara slag (Harry Martinson: Ur Utsikt från en grästuva)
Det är inte lätt att beskriva hur mycket jag tycker om gräs, grässtrån, gräsvippor… På foto syns den andra buketten gräsvimplar jag satt i oasis och vatten i år. Förutom de buketter jag torkat. HÄR är en finfin dikt om gräs.
Nu håller gårdens ängsmark på att mejas ner pö om pö med lie, även det en härlig tradition. Sen får gräs och ängsblommor torka till hö genom att vändas med räfsa. Då trillar blommornas fröer till marken och nya gror till nästa år igen.
Har ni tänkt på att äldre traditionell arkitektur på landsbygden oftast inte har hängrännor och stuprör. De känns verkligen ursprungliga och takfoten blir ofta ”tunn och lätt”. Förr lät man regnet droppa ner på gräset runt byggnaden förutom vid dörrar och portar där en kort hängränna satt, oftast av trä. Nu för tiden koncentreras regnvattnet till fyra punkter på ett ordinärt hus. Det kan ge problem för grunden. En byggnad kan efter kort tid få sättningsskador genom att grunden börjar röra sig när vattnet koncentreras vid knutarna.
En annan orsak till att inte reflexmässigt sätt upp hängrännor och stuprör är att tänka på tornseglarnas väl. De kan ta sig in under tegelpannorna och bygga sig bo om ingen hängränna sitter i vägen. Tornseglarna (Apus apus) landar endast vid häckningen annars fångar de sin mat och sitt bomaterial i luften och sover med luftens termikvindar.
Att låta regnvattnet gå ner till grundvattnet och inte föra bort det i dagvattenledning är även det en anledning god som någon att minska takens avvattningssystem.
Se hur ”de fotlösa” tornseglarna skavt av färgen på fotbrädan när de landat och krupit in till redena under lerteglen. Fotbrädan ska inte målas om tänker jag.
Tornseglarna är hjärtligt välkomna hit till mitt Universum där flera byggnader har tegeltak men saknar hängrännor. Deras svirrande och pipande ljud betyder SOMMAR och de är här nu! Under tegelpannorna här bor också sädesärlor och pilfinkar. Det är ett skönt kvittrande och pipande.
Den uppmärksamme kan se att nocklösningen på ekonomibyggnaderna är lite speciell. Här finns varken nockbrädor eller nocktegel. Uthusen, ekonomibyggnaderna har en basal lösning – den ena takfallets tegel rår över den andra. Enkelt, bra, vackert och det gäller både en- och tvåkupigt tegel. De tegelpannor som sticker upp över nock är spikade var och en i läkt som ligger på nocken. Det här är en lösning som inte har varit vanlig i hela landet utan i den del där tillverkning av lertegel började tidigt. Det här takläggningssättet känns viktig att bevara på gården. Det finns ingen anledning att ”förbättra” med nocktegel eftersom en kulturhistorisk variant av tegelläggning då försvinner. Inte heller finns här det några vattbrädor på gavlarna på uthusen, endast vindskivor. Takteglet ligger upp på vindskivan och skyddar den från att ruttna.
Pimpinellrosen blommar stort i år. Knipsade av en kvist och satte i en vas. Detta är ett skott av samma buskros, Finlands vita ros, som min mamma hade i sin brudbukett en gång i tiden.
Det föll snö i natt. Planerna för dagen fick ändras. Jag gillar läget, snön är ju njutbar. En smal skottad gång tvärar över gårdsplanen till ekonomibyggnaderna, en annan följer grusgången raka linje. Vi har blivit insnöade och de skottade gångarna fortsätter att driva igen av blåsten.
Tre av sju islyktor sticker upp ur snön som kom under natten. Ett annat år. Vi fryser vatten i rostfria hinkar i omgångar, tömmer ut vattnet när en centimetertjock isvägg bildats och staplar de ihåliga isformarna på varandra. Det är himla vackert när solen lyser igenom dem, särskilt då de är lite blöta utanpå. Men ack så förgängligt det är med snö och is i Mälardalen, aldrig går vinterkylans beständighet att lita på. Ja, så är det! Inte är det märkligt om platser med långvarig snö och kyla kommer att locka till sig upplevelseturismen framöver, än mer än idag
I dagarna två har vi pysslat med utomhusjobb, nu när en helg utan dis och duggregn kom. Jag har planerat kökslandet för vintern, bara grävning återstår. Så har vi räfsat löv – mest eklöv, almlöv, björklöv och äppelblad. Sommarvattnet är också avstängt för säsongen. På söndagen räfsade vi ihop löv både i en lång orm samt i högar. Vi fraktade bort massorna till lövkomposten på en presenning. Men under tiden ökade vindstyrkan och det var upp till 11 sekundmeter i byarna och vi var tvungna att lägga av. Löven blåste omkring lite väl mycket :-) Förhoppningsvis kan lövräfsningen fortsätta nästa helg. Det bör inte vara mer än ett par timmar kvar att jobba med denna årligen återkommande rätt tunga höstsyssla. Om tre år är de här löven bra kompostjord att använda. Lövkomposten grävs om och flyttas tre gånger innan eklöven har multnat. Där i botten av komposten trivs bland annat noshornsbaggarnas larver och puppor, det kan man ju inte vara annat än glad över.
Så har den tid inträtt då lärkträden här fått sin höstfärg i gulorange. Det är väldigt vackert när solen lyser på barren. Snart nog faller de till marken och några kommer att följa med skosulorna in i huset. Jag vill påstå att det är en härlig tid.
