Snö gör allt.
Den lättskötta krukväxten kommer från min faster vars son, min kusin, fick den som barn under ett besök i Husum, Västernorrland. Det var på 1950-talet och jag är glad att jag hann be om ett skott innan min faster dog och att jag fick historien bakom, proveniensen.
Den sista blombuketten är inplockad och detta trots att frosten inte kommit och tagit de som fanns kvar. Jag röjde bort i odlingarna ändå.
Det brukar kännas vemodigt när dahliorna, som fortfarande är i blom, fryser bort under en frostnatt. Men vad vore livet utan vemod? Utan att veta hur vemod känns hade vi ju inte varit med om något vackert som, när det är slut, ger den där vackersorgna känslan.
I år är vemodet av en annan art. Vemod över att frosten inte kommer i normal tid och gör ett naturligt avslut på säsongen. Nu är vemodet inte vackersorgset. Det är ledsamt och fyllt av frågor.
Inte dåligt att födas till människa men höstskymningen är här Haiku av Kobayashi Issa (1763-1827)
Vi har två förhållandevis nya lövräfsor i plast. Till sist övergav vi bladräfsorna av stål som är mycket smalare och därmed inte får med lika många löv i räfstaget.
Den första av de nya är en Fiskars med träskaft, den längst till vänster. Vi provade den och blev väldigt nöjda. Vi har ju en stor tomt med många lövträd, bland annat sex stora ekar så mängder med löv blir det varje höst. Fiskars räfsa har fjädrande plastpinnar, träskaftet gör att händerna hålls varma. Den krattar även lätt ut löv som fastnat i grästuvor. En bra lövräfsa tyckte vi – alltså behövde vi ännu en till året därpå. Fiskars-räfsan köpte vi på Jula.
Men nästa år fanns den inte utan Jula hade en av sitt eget märke ”Hard head”, den till höger på vänstra bilden. Den inhandlades. Men vilket misstag det var. Aluminiumskaft som är kallt, man behöver varma vantar när man räfsar, pinnarna är förstyvade med ett band av plast vilket gör att effektiv pinnlängd är kort och mindre fjädrande än Fiskars räfsa. Det innebär att löv, pinnar, mossa fastnar och stannar kvar i räfsan som måste rengöras ofta. Ett urdåligt plagiat av en fullfjädrad produkt från Fiskars. ”Hard Head” kan vi på inget sätt rekommendera! Fiskars har numera tyvärr bytt ut träskaftet mot aluminium. Varje höst säger vi att Jularäfsan ska bytas ut, sen glöms det bort. Det blir till att nyttja de gamla bladräfsorna igen. Den är bra men smal.
Jo jag vet, man kan använda åkgräsklippare med uppsamlare eller lövblås men det är inget för vår del. Ni som räfsar stora ytor med löv – vilken räfsa använder ni?
Och ett visst jobb med löven gör daggmaskarna.
2022-11-02 kl. 10.34. En försiktig sol tittar fram, strålarna når långt nu är löven till stor del fallit av. En del har räfsats och ligger nu på lövkomposten. I kökslandet finns fortfarande dahliorna kvar, frosten har inte tagit dem ännu. Inte heller astrarna. Rödbetor och palsternackor ska skördas liksom mangold. Minns inte att de stått kvar och blommat så länge något tidigare år. Personligen ser jag fram emot frost och den vila kylan ger.
Nu sjunger uteätandet på sista versen kan man tro. Lite vemodigt är det allt! Fotot är från i torsdags. Sen gjorde vi en liten utflykt fredag/lördag och på söndagen kom här 60 mm regn med blåst. Om ett par veckor ska innanfönstren på plats och faktiskt så är det rätt skönt trots allt.
Några av ladugårdens överskjutande tegelpannor i nocken hade kanat ner en bit. I måndags las de till rätta igen. Samtidigt knipsades några ekgrenar bort, de som antagligen ruskat till teglen och fått dem att röra sig.
I torsdagseftermiddags hade vi den värsta regn- och blåsväder som varit under min tid i Universumet. Åskan som dånade samtidigt var en baggis i sammanhanget. Regnvatten sprutade överallt som om en vattenkanon från sydväst och sedan nordväst. Lärk-, björk- och ekgrenar formligen flög omkring. En stor gren av samma ek som första bilden föll till marken, som tur var varken på bil eller tak. Växter böjde sig eller gick av. Det blev till att städa upp. Och den kvava värmen fortsätter trots åskurladdningen. Ännu härskar rötmånaden.
De fyra gamla bryggeristolarna som finns här har använts ofta och det har länge varit dags att göra något åt dem. Vi tror att de senast målades om på 70-talet, ryggbricka och sits i vit kulör och stålstativen svarta.
Det har varit en tvåårig process där Halvan skött det praktiska ensam. Sits och ryggbricka av trä skruvades loss, skrapades och målades kromoxidgröna med halvoljning först och därefter två tunna strykningar med linoljefärg. Tvättstugan som höll på renoveras fick bli torkplats en tid.
Färgbeslut för metallen tog vi gemensamt efter att vi fått ett gott råd. Anna Maria Claesson skrev, när jag ställde en fråga på bloggen om hur stålstativen kunde tänkas målas: ”Våra har alltid haft en silverfärg. När vi nu renoverar dem, målar jag stommen med silverfärgad rostskyddsfärg.” Stort tack för det goda rådet som vi tog till oss. 04/05/2020 kl. 18:57
Metallstativen skapades rena från färg och när årets vårvärme kom målades de med silvrig metallrostskyddsfärg (verkstaden/ladugården är ouppvärmd). Sen skruvades trädelarna fast vilket var ett litet pusslande, detaljer jag inte går in på här. Spårskruvarna återanvändes och skallarna målades sedan med metallfärgen.
De ungefär hundraåriga trädgårdsstolarna är som nya igen. När man arbetar så nära möblerna upptäcktes att en stol var något annorlunda än de övriga tre. Trädelarna var något tjockare, fötterna rundare och större. Vi tror att den var äldst. Undrar hur dagens utemöbler av kompositmaterial eller plast ser ut efter lika lång tid? Att de inte går att renovera står väl klart.
Det gamla trädgårdsbordet blev ommålat 2018, kromoxidgrönt som tidigare. Den här bilden visar när vi åt sommarens första grekiska bondsallad med tzatziki i skuggan på farstukvisten en het dag. På de gamla gröna sköna trädgårdsmöblerna!
En hona av släktet Oryctes, familjen bladhorningar, Scarabaeidae, och underfamiljen noshornsbaggar kravlar i vår lövkompost där hon kanske tänker lägga sina ägg, omkring 40 stycken. Att det är en hona ser man på att hon saknar horn längst fram. Noshornsbaggar svärmar under några veckor runt midsommar. Äggen blir till larver som tar 3-5 år på sig att utvecklar till färdiga noshornsbaggar.
Jag har kommit så mycket närmre naturen efter att ha flyttat från Stockholm. Småkryp, fåglar, växter, däggdjur har blivit vardag här. Det är oftast mycket trivsamt.
Men den folkilskna attackerande älgen som vi haft besök av i vår och sommar är inte trevlig att komma nära. Den fick vi fly ifrån i all hast ett par kvällar, med skrapsår på knäet för Halvans del om halkade på grusgången vid sin rivstart. Den äter plommonträdsbark, river i rabarbern och astilben, äter äppelblad och härom dagen rev den ner en gren från Säfstaholmträdet. Fågelbadet tömdes vi när vi förstod att den kom hit för att dricka. Vi tror nu att den skjutits av viltvårdare. Hur som helst – vilket elegant djur en framskridande älg, Alces, ändå är.
Från byggställningen vid drängkammargaveln går det bra att få en översiktsbild på kökslandet som inte är så stort men tillräckligt för mig, 35 kvm.
Första bilden togs när det rensats från ogräs. Andra bilden har gräsklipp lagts ut mellan raderna för att gröngödsla och för att jorden ska behålla fukten bättre.
Här växer både mat och det som ger buketter senare i sommar och höst. I augusti brukar här vara helt klorofyllgrönt.
I år sådde jag i början av juni persilja, ruccola, salladsmix, squash, mangold, frilandsgurka, koriander, massor med dill, rödbetor, palsternackor. Praktvädd, sommarmalva, indiankrasse, Mariaklocka (tvåårig, flyttas till rabatt i höst), sommaraster, opievallmo/fjädervallmo, sommarriddarsporre, solrosor och lin. Förra årets ringblomsfrön som grott förde jag samman till en plats i samband med att jag sådde övriga fröer, därför blommar de tidigare än brukligt här i år. Därutöver satte jag ner dahliaknölar och gladiolus. Ett stånd höstanemoner behagar trivas här i landet och står skyddade mot rådjurskäftar. Här har jag total koll på den underbara höstanemonens spridning.
Den här kullen är den besvärligaste delen av tomten att slå med lie. Ojämn mark, stenar och berghällar om vartannat. Ändå känns det meningsfullt för här skulle inte robot- motor- och åkgräsklippare fungera så bra.
Gräset är slaget med lie, räfsat i strängar för att torka, ett regn föll, strängarna vispades runt igen för att torka. Här är det jag som med högaffel bär bort det sista av höet från den här kullen till ”skrindan”.
En del av ängsblommorna som slår ut sent, blåklockor och gulmåra, mejades inte ner utan en del får stå och bilda frökapslar för att förmera sig. Av övriga ängsblommor ramlade en hel del frön av i samband med några dagars torkning på plats på marken då höet rördes om.
I övrigt är marken på gården rätt jämn, som t ex. här. Prästkragarna och slåttergubbarna som förskönat tillvaron den senaste tiden mejades ner av liens egg. De är så välkomna upp nästa år igen.
Mitt Universum