En trotjänare här på gården är den här grodan. Första gången jag såg den blev jag lite förskräckt – jag hade inte väntat mig en groda där den då var placerad. Snart nog upptäckte jag att den var gjord av keramik men väldigt naturtrogen. När den flyttade hit till gården vet ingen nu levande.
Grodan har varit med om helt oplanerade händelser. Någon gång hamnade den i komposten och låg där, okänt hur länge, eftersom den stackar´n inte var saknad. Men under kompostens omgrävning kom den fram i ljuset med några skavanker. Efter det har jag koll på den, grodan sitter nu på en sten och spanar in oss. Visst är den fin?
Som vi letat efter en natursten som har en någorlunda plan sida här bland stenarna på gården. Vi behövde komplettera trampstenen som grävdes ner i marken då annexet stod klart. Det var för stort kliv från den stenen till grusplanen när här är lerig höst och vår.
Två olika spadar, en lite trädgårdsspade, en korp och två järnspett hade vi till hjälp för att justera stenen.
Till sist tyckte vi att vi funnit den rätta bland de stenbumlingar som fanns på gården. Då, i april, började Halvan gräva en grop för att få stenen på plats. Men – han stötte väldigt snart på patrull! Där låg redan en sten strax under jordytan. Haha… Den stenen behövde ”bara” höjas lite för att nå markytans nivå. För detta moment använde vi hävstångsprincipen.
För övrigt ligger just här en gång av betongplattor mellan tvättstugan och annexet. Här ligger de jäms med fasaden och förenklar passagen. En trätrapp med ett enda steg, lika djup som plattorna, ska ligga framför annexets entré.
Vi antar med stor säkerhet att den framgrävda stenen varit en grund för ett av hörnen till vagnslidret som stod här till 70-talet.
Så visst händer här småsaker allt eftersom men normalt känns det onödigt att blogga om dessa. Ändå blev det gjort om denna behövliga trampsten.
Brädorna som använts sedan 00-talets början byttes ut i augusti. De var inte tryckimpregnerade men höll ändå länge nog där de legat direkt mot lerjorden. Självklart är inte heller de nya tryckimpregnerade.
Jag föredrar en enkel lösning mellan uthusen, något som kan upplevas hemmahörande på en bondgård. Två brädor bildar en gång. En sådan gång krävs under tidigvår och senhöst då marken blir lerig men brädorna ligger kvar året om. Betongplattor hör inte hemma som plattgång just här och till exempel kalksten eller skiffer blir för ”fint”, för mycket villatomt. Här vill jag nogsamt behålla upplevelsen av enkel bondgård.
Utanför ateljén löper på entrésidan en ”brygga” av trä med bredden 70 cm. Mitt för dörren ligger de utflyttade och ursprungliga naturstenarna som bildar entrétrappa. Vid dörren finns en lodrät stör istället för räcke att hålla sig i för den som så behöver.
Jag tycker mycket om trä som gångar på tomter, i trädgårdar, i offentliga miljöer och har skrivit om det tidigare på bloggen:
Det är fridfullt och trivsamt att trä upp bär eller blad på tråd när man lyssnar på t ex radio eller en ljudbok. Sedan kan den användas länge som en utsmyckning och påminna om sensommaren.
Rönnen utanför ateljén har många klasar rönnbär i år.
Rönnen framför ateljén sjunger på sista versen. Den har tre stammar – en lutar betänkligt mot ladugården sedan i våras, en annan är vissen i toppen. Vi har beslutat att såga ner rönnen. Ett nytt skott som kommit upp ska få växa sig stort så om ett antal år står här förhoppningsvis en fin rönn igen. Men det är trots allt ett rätt sorgesamt beslut att hugga ner träd man tycker om…
Så många björkfrön det blev i år från de två vårtbjörkarna (Betula pendula) på gården. De har samlats i mängd, som mest märks de på verandan.
Jag är förtjust i de där små sakerna som trillar ner som frön av almar och björkar här på gården. Och ekollonen som bangar ner på ateljéns tak är rätt uppiggande.
Man kan skilja vårtbjörkens från glasbjörken genom att jämföra löven. Vårtbjörken har dubbla sågade kanter och ibland kallas den för hängbjörk för sina långa grenar med hängande, dinglande kvistar. Vårtbjörken är högre till växten än sin släkting glasbjörken.
En solig kväll i juli här i Universumet. Trädgårdsbänken uppe på ekkullen har bytt kulör från vit till grön. Det är trivsamt tycker jag som målade ett gammalt trädgårdsbord kromoxidgrönt förra året. Samma färg och kulör användes denna gång. Nu finns här äldre trädgårdssoffor och bord i både grönt och vitt. Tids nog ska de gamla bryggeristolarna även de bli gröna. Jag sliter med frågan vilken kulör metalldelarna ska få…
Här finns flera sittplatser utomhus så det går att välja den lämpligaste med tanke på solen och vindarna.
Lyssnade på en fin konsert med en ung trio härom kvällen. I förstugan till den vackra salen där musiken spelades, flög den här fjärilen i taket. Det var den som en gång gav inspiration till flygfän på mitt eget farstutak.
Vi har en grävling som rör sig fritt på gården sena kvällar och nätter. Den är levande, inte målad, och den gör ingen skada när den rotar efter godsaker i lövkomposten. Häromdagen lämnade den ett visitkort och gissa om funderingarna gått om vad den ätit? Nötter?
En orörd blomsteräng för några dagar sedan.Igår blev det en nyslagen äng. En liten klunga med blåklockor bland prästkragarna har sparats för jag vill att blåklockorna ska sprida sig än mera här. De slår ut sist av örterna och har inte hunnit sätta frö nu när ängen har slagits med liar. De får stå och vissna o bilda frön där de står. Det är en del arbete med gräs men så ljuvligt det doftar. Och totalt sett lägger vi ner färre timmar på att sköta ängsmark än om vi klippt det flera gånger med gräsklippare.
mig tvingade ett grässtrå göra halt! Ett enbent ting, ett envist ingenting satte krokben för mig och mina två ben (Werner Aspenström: Ur Milarepa och gräset
I en solig sommar genomkorsas gräset av blomsterblickar av alla tänkbara slag (Harry Martinson: Ur Utsikt från en grästuva)
Det är inte lätt att beskriva hur mycket jag tycker om gräs, grässtrån, gräsvippor… På foto syns den andra buketten gräsvimplar jag satt i oasis och vatten i år. Förutom de buketter jag torkat. HÄR är en finfin dikt om gräs.
Nu håller gårdens ängsmark på att mejas ner pö om pö med lie, även det en härlig tradition. Sen får gräs och ängsblommor torka till hö genom att vändas med räfsa. Då trillar blommornas fröer till marken och nya gror till nästa år igen.
Har ni tänkt på att äldre traditionell arkitektur på landsbygden oftast inte har hängrännor och stuprör. De känns verkligen ursprungliga och takfoten blir ofta ”tunn och lätt”. Förr lät man regnet droppa ner på gräset runt byggnaden förutom vid dörrar och portar där en kort hängränna satt, oftast av trä. Nu för tiden koncentreras regnvattnet till fyra punkter på ett ordinärt hus. Det kan ge problem för grunden. En byggnad kan efter kort tid få sättningsskador genom att grunden börjar röra sig när vattnet koncentreras vid knutarna.
En annan orsak till att inte reflexmässigt sätt upp hängrännor och stuprör är att tänka på tornseglarnas väl. De kan ta sig in under tegelpannorna och bygga sig bo om ingen hängränna sitter i vägen. Tornseglarna (Apus apus) landar endast vid häckningen annars fångar de sin mat och sitt bomaterial i luften och sover med luftens termikvindar.
Att låta regnvattnet gå ner till grundvattnet och inte föra bort det i dagvattenledning är även det en anledning god som någon att minska takens avvattningssystem.
Se hur ”de fotlösa” tornseglarna skavt av färgen på fotbrädan när de landat och krupit in till redena under lerteglen. Fotbrädan ska inte målas om tänker jag.
Tornseglarna är hjärtligt välkomna hit till mitt Universum där flera byggnader har tegeltak men saknar hängrännor. Deras svirrande och pipande ljud betyder SOMMAR och de är här nu! Under tegelpannorna här bor också sädesärlor och pilfinkar. Det är ett skönt kvittrande och pipande.
Den uppmärksamme kan se att nocklösningen på ekonomibyggnaderna är lite speciell. Här finns varken nockbrädor eller nocktegel. Uthusen, ekonomibyggnaderna har en basal lösning – den ena takfallets tegel rår över den andra. Enkelt, bra, vackert och det gäller både en- och tvåkupigt tegel. De tegelpannor som sticker upp över nock är spikade var och en i läkt som ligger på nocken. Det här är en lösning som inte har varit vanlig i hela landet utan i den del där tillverkning av lertegel började tidigt. Det här takläggningssättet känns viktig att bevara på gården. Det finns ingen anledning att ”förbättra” med nocktegel eftersom en kulturhistorisk variant av tegelläggning då försvinner. Inte heller finns här det några vattbrädor på gavlarna på uthusen, endast vindskivor. Takteglet ligger upp på vindskivan och skyddar den från att ruttna.
Pimpinellrosen blommar stort i år. Knipsade av en kvist och satte i en vas. Detta är ett skott av samma buskros, Finlands vita ros, som min mamma hade i sin brudbukett en gång i tiden.
Det föll snö i natt. Planerna för dagen fick ändras. Jag gillar läget, snön är ju njutbar. En smal skottad gång tvärar över gårdsplanen till ekonomibyggnaderna, en annan följer grusgången raka linje. Vi har blivit insnöade och de skottade gångarna fortsätter att driva igen av blåsten.
