Visst är det väl trevligt med plåtaskar och plåtburkar! Detta är en plåtask med motiv från Malmö. Askens mått är 10x15x3,5 cm. På askens sidor visas hamnen, ångfärjan, hotell Kramer, Centralstation, hotell Horn, Stortorget med Rådhuset samt Kungsparken.
Från tidigt 1880-tal till 1902 hette hotellet Horn, från 1902 hotell Savoy. Hotell Kramer uppfördes 1875 – 1878. Asken är tillverkad av AB Bleckvarufabriken i Lund som grundades 1890. År 1918 slogs företaget ihop med två andra och företaget PLM bildades. Asken bör då vara tillverkad någon gång mellan 1890 och 1902. Hade Malmö något stort evenemang eller jubileum vid den tiden? Kan det ha varit Nordiska industri- och slöjdutställningen (Malmöutställningen 1896)?
Det är oklart vad asken ursprungligen innehöll. Cigarrer säger en källa på nätet. Asken är plomberad med en röd klisterlapp med initialerna CA eller AC.
Bleckplåtsasken har till hört någon av mina släktingar och hör inte hemma i Universumet. För mig är det viktigt att hålla isär detta.
Av en tillfällighet hittade jag ett litet trevligt museum – Arbetarmuseet Gråbo i Karlskoga. Jag skulle på en dagstur till de trakterna i augusti och tack vare att jag studerade Upptäcktsresan 2021 och broschyren med Museiguiden arbetslivsmuseerfann jag pärlan. I museet finns tre arbetarlägenheter inredda – från 1885, 1918 och 1942. Inför besöket insåg jag att fotograferingsapparaten förargligt nog var glömd hemma. Bilderna ovan, från 1942 års bostad, är hämtade från Internet (Svenskt kulturarv och Tripadvisor.se)
I det här köket från 1942 var linoleummattan på köksgolvet fäst i många mindre bitar med mängder av nubb. Det har jag aldrig sett tidigare och jag funderar över autenticiteten. Lade man linoleummattor så eller var den senare lappad och lagad? Lägenheterna är inredda till museum i efterhand, golven har varit uppbrutna berättade en av museivärdarna och då jag undrar var man fann förlagan? Hur som helst hade jag en trevlig timme i det sevärda museet.
Det finns många övergivna hus i Europa. I Frankrike och Italien står slott, herrgårdar och även hus i små städer tomma. Till och med hela byar söker nya invånare.
En våg går genom Europa där man gärna vill se de övergivna husen i brukbart skick igen. I Sverige har vi hakat på eftersom det även här finns övergivna bostadshus på landsbygden.
Ja, övergivna hus finns inte enbart Europa, utan i hela (väst)världen. I USA och Japan står tomma bostadshus och väntar på att bli omhändertagna. På instagram finns än fler exempel. Jag följer några konton med övergivna hus i Ryssland, så vemodigt vackra.
Förfallna ödehus har uppstått till följd av urbaniseringen. Numera bor fler människor i städerna än på landsbygden. Kan och vill vi att utvecklingen ska vända…?
Ett övergivet och öde hus i Sverige fångat av Lars Lerin.
Överallt kan man läsa om ödehus numera, om kommuner som inventerar sitt bestånd av obebodda hus. Javisst, flytta ut från stan så landsbygden kan leva vidare. Och håll landsbygden snygg, fri från bilvrak och sly, behåll eller utöka den knappa service som fortfarande finns.
Senaste numret av tidskriften Bygd & Natur 2/2021 har hakat på med temat Ödehus. Tidskriften ges ut av Sveriges Hembygdsförbund. Själv skulle jag mer än gärna se en levande landsbygd igen och mer än gärna i norra delen av landet. Det mesta jag ser om ödehusräddare handlar om hus i södra och mellersta delen av landet upp till och med Hälsingland.
Så kom jag då tillbaks till Ralph Erskines bostadsområde i Gyttorp. Så fint. Jag var där på kulturhistorisk visning med RAÄ före millennieskiftet. Restaurering pågick och då visades även interiörer. Superfint! Både interiört och exteriört är bostäderna väldigt pietetsfullt återförda till ursprunget och detta renderade Nora kommun Europa Nostra-priset 2002. Området är byggnadsminnesförklarat.
Till småländska komministerbostället Råshult, där Carl Linneaus föddes 1707, kom jag en kväll med ösregn långt efter stängningstid. Jag valde att inte parkera på den enastående trista och fula asfaltparkeringen en bit från byggnaderna utan körde fram. Ensam vandrade jag sen omkring med stort paraply. Här har jag varit många gånger, långt innan satsningen 2007 då 300-årsjubileet för Linnés födelse hände sig. Funderade och tittade. Råshult är ett kulturreservat liksom Äskhults by.
Humlegården
Lustgårdem
asfaltväg och Linnéstugan
grusväg
Jovisst, det är nästan alltid intressant att besöka en persons födelseplats. Här har jag varit flera gånger tidigare. Råshults köksväxt- och till lyst-odlingar är fina och har utvecklats sedan mitt allra första besök. Ju mer omgivningen liknar den tid som ska illustreras, desto lättare är det att sätta sig in i levnadsförhållandena som då gällde. På Råshults besöksbyggnad/café sitter en tavla med rörliga lysande digitala siffror som stör blicken både nära som på fotot, och på långt avstånd. Den vänder sig mot Linnéstugan där Carl föddes och mot trädgårdsodlingarna. Siffrorna visade den energi som solcellerna på taket levererat. Ingenting klargjorde vilken energi som användes på Linnés 1700-tal (en vedtrave hade kunnat förklara detta) – nej, här fanns inte den typen av levandegörande pedagogik för vetgiriga besökare. Att komministerbostället var en bondgård framgår när man ger sig ut i kulturreservatet. Vad gav näring till åkrarnas odlingar? ”Äng är åkers moder” är ett gammalt talesätt som visar på att ängens hö ger foder till korna som producerar gödsel som förs ut på åkern och ger näring till sädesodlingarna. Okej då, kanske stod det beskrivet i någon utställning inne i caféet, och jag var ju här efter stängningstid denna gång, men jag såg inget försök att visa det materialiserat som t ex en gödselstack vid ladugården. Kanske finns här inga kor längre…
Övriga fasta skyltar är inte heller intagande. Det är stor skillnad jämfört med kulturreservatet Äskhults by.
Det som ger mig mest vid ett besök i Linnés Råshult är delvis kulturlandskapet och utmarkerna bortom bostället. Samt den gamla grusvägen som slingrar sig fram med gärdesgårdar på båda sidor, bitvis med hagmark på ena sidan. Grusvägen löper längst upp på en rullstensås – en ”getryggsväg”. Att sakta färdas fram på den vägen och beskåda den kringliggande naturen är en vacker upplevelse.
Att vandra grusvägen bort från den dolda, skymda bilparkeringen upp till den gamla byn Äskhult i Halland var en fin upplevelse. Byn med omgivande marker är kulturreservat och består av fyra bevarade gårdar överst på kullens krön med ett omgivande odlingslandskap. Två av bostadshusen var öppna för besökare, det tredje var kaffestuga där det fanns kaffe eller lunch att köpa, med eller utan picknickkorg. Enkelhet var devisen. Där fanns även en av de minsta och sötaste museibutikerna jag nånsin stött på utan bjäfs. Det fjärde bostadshuset var personallokal. De fyra gårdarnas ekonomibyggnader var öppna för besökarna, man hade till och med ordnat en gödselstack utanför det ena fähuset. Bara det!
En guidad tur hade precis begynt när jag nådde byn, där fanns fler människor än vad bilderna visar ;-) Det går att vandra i omgivningarna genom att följa någon av de fyra lederna och samtidigt lära sig något om dåtidens landskap och användning. Kålgårdarna intill gårdarna tyckte jag dock var för små och lite ointressanta när jag var där. Nog måste varje storfamilj ha odlat mera ätbara köksväxter under tidigt 1800-tal, det århundrade vars odlingar man vill visa upp.
Där mellan två gårdars ekonomibyggnader skymtar Svinsjöns vattenspegel. Runt omkring gårdarnas lägen uppe på kullen odlades på åkrarna olika sorters säd och vall. Mulbete pågick i hagmarken där kossor idisslade. Vid gårdarna var det befriande fritt från gräsklipparklippta ytor. Ännu ett plus!
Äntligen har jag varit där och skaffat mig en egen uppfattning om byn. Äskhult är en naturskönt belägen museiby och kulturreservat, ett fint resmål. Nu var det helg och lantbruksarbetet låg stilla. Kanske kan man se mer av handgripligt åkerbruk och kålgårdsskötsel under vardagar?
På Hallands kulturhistoriska museum i Varbergs fästning såg jag under förra veckans ensamsköna roadtrip en utställning om mode, en annorlunda och spännande haute couture på catwalken.
Där i museet finns också sedan länge den modemedvetne Bockstensmannen. En rekonstruktion har gjorts och den blir ett sätt att förstå. Oskar Nilsson, som gjort denna silikonman, gjorde även Kata, den kristna vikingakvinnan i Västergötlands museum i Skara. Men hon är så mycket bättre belyst. Det här med rekonstruktioner av människor utifrån kranier, skelett och DNA är arkeologiska/kulturhistoriska museers nya giv och visst ger det ett annat sätt att närma sig dem som dog under en annan tidsålder.
Kvällsvy från Varbergs fästning en skön augustikväll.
Jamen freden i Brömsebro känner man ju till, har till och med varit på platsen. Och slagfälten i Brunnbäck, Oravais, Sävar och Lützen har besökts. Brunkeberg finns det inte så mycket kvar av nu för tiden som då, 1471.
Vi kom körande mot Fellingsbro en lördag förra året efter ett besök på Frövifors Pappersbruksmuseum för att se Tapetutställningen där. Alldeles nära Fellingsbro kyrka stod en skylt ”Fredmonument”. Vilket slag hade stått här? Vilken fred slöts här? Och när? – inget som någon av oss kände till. Svängde av och körde härliga grusvägar en lång sträcka. Till sist nådde vi fram och så förvånade vi blev: där var en tibetansk stupa uppförd, en buddhistiska byggnad. Det visade sig att stupan invigdes 1988 av Nobels fredspristagaren Dalai Lama. Den är menad som en inspirationskälla och mötesplats för människor från alla kulturer.
Haha, vi som tänkte att ett krigiskt slag hade stått här för länge sedan och att fred slutits på samma plats. Så fel man kan tolka en skylt.
Chulalongkorn Memorial Pavilion eller den thailändska paviljongen i Utanede stod färdigbyggd 1998. Jag var där något år efteråt och även en gång ytterligare några år senare. Minns diskussionen bland arkitekter om byggmaterialvalen. Hade inga planer på att stanna denna gång men så blev det. Trodde paviljongen efter 23 år skulle ha sjangserat/chanserat – men icke. Ytterligare fler byggnader och planteringar har tillkommit. Glädjande välskött. Detta är den enda paviljongen till kung Chulalongkorns minne utanför Thailand. Märkligt med en sådan paviljong på landsbygden i Ragunda – men det har sin förklaring. Här intog vi lunchen för dagen – thailändskt så klart.
Lidens gamla kyrka i Indalsälvens dalgång stod öppen! Ingen person syntes till men en robotgräsklippare stod parkerad. 1483 börjar den nuvarande kyrka byggas och man tror att den ersatte en äldre träkyrka. Härifrån stals på 1990-talet och fram till 2005 ett stort antal träskulpturer. De återfanns i Spanien och samtliga utom tre har kunnat återbördas. Jag minns den där tråkiga historien mycket väl.
Åsens dansbana kände vi inte till. Körde förbi skylten, backade och svängde in. Dansbanor ute på landsbygden är en fin tradition och inte alltför många finns väl kvar. Dessutom fanns vid vägs ände en jaktskyttebana och en lift upp till toppen på en slalombacke. Allt som behövs ;-) Men dansbanan var stängd och såg inte ut att ha varit öppen under pandemisomrarna.
Vi körde vidare och såg en vägskylt med texten Åsens sågverk med en sevärdhetskringla. Parkerade och gick en välklippt gräsväg ner till det en gång vattendrivna sågverket, en vacker träbyggnad. Såg absolut ingen förklarande skylt, bara välklippt gräsväg. Lite märkligt. Tittade in genom ett fönster och såg skyltar förvarade där inne OCH massor med hål i spåntaket. Massvis. Sågverket stod klart 1906, var i bruk till 1936 och återinvigdes efter restaurering 1999 av dåvarande landshövding Börje Hörnlund men ser inte ut att ha skötts sedan dess. Transportbanan på övre sidan hade brakat ihop, hålen i taket gör att förfallet lär gå fort. Trist på en vacker kulturhistorisk byggnad som finns att läsa om HÄR. Vem skötte gräsklippningen – varför fanns inga informationstavlor uppsatta vid ett projekt som var så ambitiöst en gång i tiden?
”Åsens sågverk ligger vid Kvarnån i en djup dalgång mellan Vättaberget och Middagsberget. Byn präglas av en agrar bebyggelse från sekelskiftet. Miljön ingår i riksintresset för kulturmiljövården som omfattar Lidens medeltida kyrka med omgivning på ömse sidor om Indalsälven. Endast ett fåtal vattensågar finns bevarade i länet och en anledning är att de enkla träkonstruktionerna rasat samman eller rivits sedan produktionen upphörde.”
Länsstyrelsens skyddsföreskrifter säger bland annat: ”Samtliga byggnader, anläggningar, anordningar och fast maskinell utrustning ska underhållas så att de inte förfaller. Underhållsåtgärderna ska utföras med hantverksmässiga metoder och material som ska anpassas till respektive objekt på ett sätt som inte minskar det kulturhistoriska värdet.”
Från Utanede med den exotiska paviljongen var det jag som var ”codriver”. Läste ”Torpshammar” på kartan och sa när vi drack medhavt kaffe vid Hiåviken – ”Är det inte i närheten av Torpshammar som Sveriges geografiska mittpunkt finns?” Efter snabb undersökning visade det sig vara så. På Flataklocken ligger denna mittpunkt (beroende av vilken beräkningsmodell man använder sig av). Självfallet var vi tvungna att besöka mittpunkten trots att caféet var stängt för dagen.
Visst är det väl trevligt att resa och se platser man inte visste fanns – på svensk landsbygd. Det finns så oerhört mycket att se.
Träkyrka, uppförd 1806-1809. Invigning först 1818 eftersom Finska kriget kom emellan. Stigluckan med fyra pelare är jämförelsevis ny, den kom till 1907. Var befann jag mig när bilderna togs?
Erik Axel Karlfeldts barndomshem i Karlbo, Dalarna, gick ur familjens ägo då Karlfeldt var 18 år. Han valde senare i livet att köpa gården Sångs i Sjugare by i Leksands kommun för sommarbruk. Men 1967 kom gården i Karlbo åter i släktens ägo när Karlfeldts yngste son, Sune, tillsammans med sin hustru, köpte den. 1984 förvärvades gården av Avesta kommun.
Selma Lagerlöf köpte tillbaka sitt barndomshem Mårbacka som gick ur släktens ägo då hon var 31 år gammal. 1907 köpte Selma tillbaka sin älskade gård. Hon lät senare bygga om den i stor omfattning. En stiftelse driver minnesgården.
Båda dessa Nobelpristagare i litteratur älskade sina barndomshem och tog illa vid sig när de upphörde som släktgårdar. De visste var de hade sina rötter. Jag tänker också på Astrid Lindgren som tillsammans med sin bror Gunnar köpte tillbaka barndomshemmet, återköpte många inventarier och beskrev sitt barndomshem i boken Mitt barndomshem Näs.
