Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


Lämna en kommentar

Eskilstuna – den stolta fristaden?

Hur intressant och bra är inte den analys och beskrivning av den utveckling/förändring som görs i staden Eskilstuna i detta poddavsnitt! Lyssna gärna.

I poddavsnittet framkommer att politiker verkar vilja städa bort ”Den stolta fristaden” och ersätta det med logistikstaden eller platsen för det generella ”Goda hållbara möten”. Evolutionsstaden är en annan variant. Hur många logistikstäder finns inte i Mellansverige? Arbetarstaden ska ersättas med ännu en universitetsstad, bildningsstad…

En stor del av den metallindustri som fanns kvar bara för två decennier sedan har flyttat tillverkningen utomlands, ofta till Kina. Ett par av de senaste var Gense och EKA-knivar men det framgår inte av hemsidan.

Jag ser vilken stolthet som finns hos ”Halvan” när han finner verktyg tillverkade i Eskilstuna eller Torshälla och påpekar det för mig, jag som är inflyttad. Och det är inte bara här han finner dem – nej långt upp i landet och långt söderut. Är det något som kan få honom att gå på loppmarknader så är det ifall där finns gamla verktyg och redskap.

När jag flyttade hit fanns ett sliperi i Eskilstuna inom området med de gamla 1600-talssmedjorna, där jag lämnade in mina köksknivar för slipning. En fantastiskt bra möjlighet. Att verksamheten fanns berodde på att kirurgiska instrument precisionsslipades i verkstaden och intäkterna kom främst därav. Sliperiet är borta nu, ingen övertog verksamheten när ägaren pensionerade sig.

Ett litet, litet urval av den tillverkningsindustri som hade sin tillverkning här: Eminentverktyg, AB C.I. Fall, Gense (Gustaf Eriksson NySilverfabrik, Eskilstuna), GAB (Guldsmedsaktiebolaget), Eskilstuna Jernmanufaktur senare Jernbolaget, E.A. Berg AB, F E Lindström AB (i folkmun Tång-Lindström), EKA-knivar, ASSA (August Stenman AB), C E Johansson (i folkmun Mått-Johansson).

Den bästa tången att bita av tegelpannor med från E. A. Berg AB.

Tång att nyttja vid plåtfalsning från F. E. Lindström AB. Fabrikören kallades i folkmun för Tång-Lindström och har en gata uppkallad efter sig i E-tuna. Även Mått-Johanssons väg finns.

Hovtång med flera funktioner, från E. A. Berg AB.

Här är en äldre typ av F E Lindström-stämpel. Och på en av hovtängerna från E. A.Berg finns stämpeln ”Guldmedalj Paris 1900 ”La Perdiz””. Här finns skiftnycklar från Mått-Johansson, kammarlås, fallås, cylinderlås och nycklar från Assa, kakelugnslucka från Pontus Holmberg, nysilverbestick från C. G. Segerström, silverbestick från Gense, brödkniv och fil att vässa eggen med från Eskilstuna Jernmanufaktur, fönsterbeslagen kan jag inte se märkning av men att både de på bottenvåningen från 1910 och på övervåningen från 1924 kommer från Eskilstuna eller Torshälla är jag fullkomligt övertygad om. Jag kan inte räkna upp allt här som är lokaltillverkat – men mycket är det utöver det nämnda.

Idag är det Eskilstuna Kulturbeslag AB som för smedstadens traditionen vidare – den tradition som politikerna inte önskar ta till vara. På sin hemsida skriver företaget: ”Vi har därför tagit vid, där många av våra föregångare slutat. Efter deras modeller gör vi nu beslag av de välkända typerna. Vi framställer beslagen så som de såg ut förr. Vår tidsepok är ca 1700-1960. Det innebär att vi tillverkar såväl handsmidda beslag som rent fabriksgjorda produkter.” Heja!!! Självklart finns även deras beslag här i huset.

För övrigt sitter i min ateljé mot norr och öster sju stycken återbrukade fönster från Fil-Öbergs fabrik i Eskilstuna. När vi köpte dem på en jättebra secondhandbyggbutik som fanns i Torshälla, kände jag inte till tillverkningen av filar, som upphörde 1992. Ateljén har, förutom lås och nycklar från Assa/Abloy, även dörrtrycken med nutida formgivning från samma företag.

Haha, efter att ha fått redogjort för mig alla dessa ägandes verktyg och föremål blir jag också stolt ;-)


Lämna en kommentar

Landsbygdsdröm – vita hus utan platsanknytning

Det här är en vanlig syn då det gäller nyproducerade kataloghus. Ljusa fasader och tak med svarta betongpannor. Det här är inom ej detaljplanerat område.

Just detta hus är placerat nära en rätt starkt trafikerad bilväg och jäms med den löper en gång- och cykelbana. Uteplatsens trädäck vetter mot denna väg. Den smala hustomten löper längs vägen och är belägen mellan den trafikerade asfaltvägen och en infartsväg som även servar några andra fastigheter

För att förhindra insyn från den större vägen och kanske minska störande trafikljud, är nya tujahäckar planterade (tuja måste vara denna regions landsbygds mesta häckväxt). När häcken växer upp är det den man ser in i från kök och vardagsrum. Solinfallet kan också skymmas framöver beroende på hur hög häcken tillåts bli och när under året det är. Solskydden / insynsskydden är nästan permanent fördragna mot vägen.

Det är säkerligen inte många av de nybyggda prefabhusen som kommer att bli en omtyckt släktgård där generation efter generation vill bo. Urbanisering, centralisering, individualisering har inneburit att boendet endast är del i en bostadskarriär. Släktgårdar – vad fan är det? som någon uttryckte det.


2 kommentarer

Gökotta

I morse blev det gökotta uppe på berget med kaffetermosar och baguetter. Det är en tradition sen gammalt. Där hade den blommande växtligheten inte kommit så långt denna Kristi Himmelsfärdsdag men liljekonvaljstrutarna stod tätt och några styvmorsvioler blommade. Vi hörde en idog MINDRE HACKSPETT trumma på och såg den på 15 meters avstånd, vi hörde NÄKTERGALEN för första gången i år i buskagen nedanför berget när vi cyklade förbi. Efter friluftsfrukosten cyklade vi ner till åmynningen och där fanns fler näktergalar och båtlivet hade kommit igång.

När vi på tidig eftermiddag höll på med rabatter och grusgångar hördes årets första GÖK. Jättekul!!!

Igår, i samband med ett uppdrag i Uppland, besökte jag Kungsängen i Uppsala med sina många liljor. Det var stora ytor som delvis var alldeles violetta med vita inslag. På bild, med den kamera jag använde, blev det inget extraordinärt. Jag kommer närmare de rutiga och vita kungsängsliljorna i min perennträdgård! Det var fint att ha sett det stora området med liljor men en besvikelse att man inte kunde komma närmare de fina blommorna på spångar – men med det publiktryck som fanns inser jag problemet med att hålla folk borta från de rara växterna. Det hade varit effektfullare ljus senare på kvällen kan jag också tro.

Än en gång – årets första GÖK hördes passande nog idag här från Universumet. Nu är det dags för en kulglass i solen på trädgårdsbänken.


2 kommentarer

Lycka i skogen

En grusväg leder till en gammal by med få boplatser långt inne i skogen.

På väg dit ser jag en lycka, en liten plätt mark där lite spannmål eller hö odlats. Lyckan är kringgärdad av en kallmurad mur av natursten som kommer från den skogsmark som brutits och uppodlats. Odlingsröse kan man också kalla muren. Så mycket arbete för en sån liten odlingsyta.

Vem blir inte lycklig av att se en sådan bevaras som minne av tidigare generationers kulturgärning? En kulturgärning som ingen kände till när lyckan brukades, det var hårt arbete för födans förskaffande men säkerligen även glädje i arbete och naturupplevelser.

En glänta i skogen. En lucka i skogen. En lycka i skogen. Skogslycka. Lycksalighet i skogen.


2 kommentarer

En udde ytterst i havet

Här, längst ut på en udde i havet arbetade en av mina anfäder. Han föddes på 1660-talet under Karl XI:s förmyndarregering och anställdes som statlig lots här från 1725. Det är en plats som är fin att besöka även om byggnaderna från den tiden inte finns kvar. Men jag skulle ge mycket för att få en inblick i hur en arbetsdag kunde te sig, vilka sysslor som utfördes.


4 kommentarer

Snacka om spik

Bilderna visar en kraftig, handsmidd spik med hullingar. Längden är 11 tum (280 mm utan skalle) och tvärsnittet är som mest 12 mm. Den kan ha varit används om ankarspik där hullingarna gav extra motstånd för att undvika utdragning t ex för att fästa en träbjälke mot en timrad vägg. Spiken fanns i en timrad byggnad som uppfördes vid 1800-talets början. Hullingarna är oerhört vassa och drar man med fingret i ”fel” riktning börjar blodet lätt att flöda. Den väldiga spiken fick jag av en god vän som kunde berätta varifrån den kom och som kände till mitt intresse för äldre byggtekniker och byggnadsmaterial.


2 kommentarer

Arkivdetektiv

Dödbok juni 1835 till augusti 1836.

Jag tycker om att sitta i arkiv och forska, sitta i stora salar där fler forskare vistas. Inget går upp mot att bläddra själv med bomullsvantar på. I mitt arbete sitter jag nu och då och forskar i fysiska arkiv, det är fantastiskt trevliga, hemska, sedelärande och viktig dokumentation som man kan få fram. Man lär sig mycket om hur tillvaron gestaltade sig förr för de som då levde sitt liv, det som var ett modernt liv då, läsa in värdegrunder och tankesätt den tid det dokumenten gäller. Sockenstämmoprotokollen har mycket att ge. Likaså företagsarkiv.

När jag forskar privat sitter jag ofta vid datorn och tittar i digitaliserade arkiv med kyrkoarkiv och folkräkningar. Krigsarkivet ligger i Sthlm och landsarkivens där samtliga dokument är av naturliga skäl inte skannade, det handlar ju om väldigt många hyllmil. Det finns så mycket att ösa ur, så mycket som jag inte upptäckt än och aldrig kommer att upptäcka. Till landsarkivet måste det bli fysiskt besök vilket är besvärligt för min del eftersom det landsarkiv jag får ut mest av ligger långt bort och tiden går fort när man väl sitter där. Det bästa vore att övernatta i den stan. Där kan jag avundas de som bor nära sitt landsarkiv – så himla bra ni har det om ni vill leta än det ena, än det andra i den guldgruva landsarkiven utgör!


16 kommentarer

Om brygghus och bykstugor

Ett brygghus användes både som tvättstuga och brygghus. Man tvättade kläder och textilier. Man bryggde öl. Men inte samtidigt. Det här med hur hushållet sköttes förra och förrförra århundradet intresserar mig mycket men än mer behöver jag lära mig. Jag vill t ex veta mer om vad man använde som diskmedel före 1940-talet då flytande diskmedel började användas. Vad använde mormorsmor?

När det gällde tvätt före tvättmaskinernas tid så blötlades tvätten någon dag i förväg. Plagg och sänglinne togs upp och fick rinna av sen gnuggades de mot tvättbrädan. Därefter användes en av de två metoderna kokning eller ösning.

1.Vid kokning kokades tvätten med björklut och tvätten rördes om med träkäpp någon gång nu och då. (Det har jag varit med om ett flertal gånger.)

2. Vid ösning lades textilierna i karet och vattnet värmdes upp. Tvättmedel var björkaska (lut) som knöts in i en liten linnepåse och som lades i botten på bykkaret. Askan lakades ur och vattnet blev brunt och lent och tvätten ren. Därefter tappades pannmuren/karet, där tvätten låg kvar, ur med hjälp av en tappkran i karets nedre del. Det rann ner i ett annat kar för att än en gång ösas över tvätten och så gjorde man ett antal gånger. Man öste lutvatten över tvätten som alltså låg kvar i karet utan att bearbetas. (Tänk, jag var för många år sedan med om att testa detta tillsammans med ett gäng glada, äldre kvinnor.)

Sköljning av tvätten skedde oftast utomhus i ett vattendrag eller sjö. Stortvätt hade man som regel två gånger per år, sent på hösten och på våren.

Här ovan ett litet häfte från 2020 om bevarande av tvättstugor och torklador där tvätt av storstadsbornas textilier en gång i tiden gav utkomstmöjlighet för familjer med enkel bakgrund. Att besöka tvätterimuseet Hagalund i Vårby ger en bra bild av hur dessa tvättinrättningar fungerade.

Finns privata intakta gårdstvättstugor kvar är det en kulturgärning att bevara dem! Här i Universumet finns byggnaden kvar men pannmuren är borta. Jag har mätt upp storleken och läget den hade i tvättstugan och sparat i ”huspärmen”,


7 kommentarer

Sista korvtjorrens öde

Drottninggrillen i Eskilstuna år 2018 då jag fotograferade den.

Enligt en artikel i Eskilstuna-Kuriren den 2 januari 2021 stängde den dåvarande ägaren mot sin vilja kiosken i maj 2018. Byggföretaget Peab planerade att bygga bostäder i samma kvarter. Kiosken fraktades bort och ställdes bredvid Willys på Väster där den vandaliserades. Kiosken såldes vidare till en rivningsfirma i Flen som inte gjorde något med den. Det hela är en förskräckligt dålig hantering. Nu ska en privatperson försöka snygga upp det vandaliserade gatuköket

Foto av stadens sista korvkiosk från 2018. Peab äger tomten och ska bygga bostäder men 2021 är ännu inget byggt. Korvkioskens kulturhistoriska värde blev förött på kort tid.