Egen härd är guld värd, det kan man inte komma ifrån om kristider skulle infinna sig. Den som har eldstad kan kanske klara sig utan elektricitet om kristid skulle råka infinna sig. Det känns tryggt…
Olikfärgade ytor ställs mot varandra men arkitekturen är långt ifrån ytlig i Bauhausskolan i Dessau. Jag är svårt förtjust i detta. Under andra världskrigets bombades skolan som nu har rekonstruerats och är ett av världsarven. Besöker gärna den framsynta och futuristiska platsen åter igen.
Under en promenad i lördags kom jag till en stig. Vid stigen stod ekar och lönnar. På marken låg något som liknade frost eller spindelväv eller luddigt mögel på en stor yta. Frost gick bort eftersom det var varmt ute. Men vad var detta ludd?
Efter mycket funderande och vid närmare undersökning av omgivningens träd insåg jag att det var aspfrön i mängd som blåst hit. Längre bort stod ett litet bestånd höga aspar. Nedanför dem låg sammanhållna vitludna fröhängen som ramlat rakt ner. De som spritt sig för vinden var upplösta i en seg ”väv”. Ett härligt naturligt fenomen som jag aldrig sett tidigare!
Är det någon som vet vad som drabbat dessa maskrosor? De växer längs en vägren och jag har aldrig sett sådana här förr.
Min uppfattning är att de blommat över men ingen ”maskrosboll” av frön har bildats. Varför? Mutation? Ogräsbekämpning? För mig är det en helt ny variant av ”maskrosbollar”.
I juni 2017 besökte jag Kata gård i Västergötland. Detta nya museum ligger i anslutning till Varnhems kloster och invigdes två månader tidigare – i maj 2017. När den arkeologiska utgrävningen pågick, 2007, deltog jag i en specialvisning med huvudansvarig arkeolog i samband med ett uppdrag jag hade med klosterruinen.
Gårdskyrkan som visas är en av de första kyrkorna som byggdes i Västergötland och ersatte då en mindre träkyrka från sent 900-tal. Enligt skriftliga källor donerades den rika och mäktiga gården i Varnhem till cistercienserklostret i mitten av 1100-talet. Då behövdes inte gårdskyrkan längre, den stora klosterkyrka vi ser idag började uppföras.
Det nya museet har byggts över utgrävningsplatsen på en kulle ovanför Varnhems klosterkyrka. Kyrkogrunden ligger frilagd och ett trägolv löper runt om. En luftspalt gör att luften har fritt spelrum genom byggnaden som står ouppvärmd och följer årstidsväxlingarnas temperatur. Museet är väl värt en resa om ni frågar mig som fick ut mycket av besöket. Livet under sen vikingatid var väl beskrivet
Kata var storgårdens härskarinna, gift med Kättil, och död vid 30-35 års ålder runt år 1040. Skelettet visar på hög social status: inga förslitnings-skador på kotor eller leder, benens muskelfästen visar inte på någon hård fysisk belastning.
Kata själv hon finns i Västergötlands museum i Skara. Ja, alltså en föreställning om hur hon såg ut utifrån kranium och dna-analyser.
Det här var en kulturutflykt som jag gärna gör när ensamtid gives. Fornbyn i Skara, Porla brunn och Hällekis herrgårdspark var andra besöksmål under resan.
Den rosablommande magnolian intill ån nedanför Holmberget blommde för fullt i helgen. Ja, nu har den kanske blommat över så det var knappt att jag hann njuta av den innan allt är över. Det går försvinnande snabbt det där ögonblicket som ska fångas.
Några vinterstugor lever ensamma i snön. De är små, vackra och ömsint skötta. De är självbyggen och uppfördes av en arbetande befolkning under en helt annan tid än nu. Hit flyttade man på sommaren, bil hade man inte, cykel var gängse fordon. Utsikten på andra sidan är hänförande. Stugorna väntar på sommaren och sina ägare. Hur länge de blir kvar vet jag inte, det handlar om kommunens detaljplanearbete.
På bilden syns en nyasfalterad grusväg (asfalterad 2016) i början av maj 2017, ett halvt år efter utförandet. Att växtkraften hos vissa växter är stor vet vi men det är också så att om underarbetet är undermåligt blir följden denna:
Maskrosor och tistlar vill upp i solljuset och tar sig igenom den nyasfalterade ytan med lätthet.
Försök att få bort växterna gjordes senare under 2017 med handkraft samt genom att bränna. Resultatet är klent, växterna vill upp igen. Så här ser det ut i april 2018:
I november 2018 har asfalteringen lagats. Vi får se hur det går med det framöver:
Innan beslutet om asfaltering togs, inlämnade en medlem i vägföreningen en motion om att bevara den slingrande grusvägen grusad för den kulturhistoriska upplevelsens skull. En motion helt i min smak, grusvägar passar mig. Längs vägen bor 3-4 bofasta samt 5 sommarstugeägare.
Kullerstenar är en vacker gatubeläggning i städer där man vill frammana historien. Denna gata är fortfarande kullerstensbelagd. Till min glädje.
Hur välgörande är inte naturen, och därmed skogen? Samtidigt får vi larmrapporter om hur natur skövlas. Som skogsägare skulle jag önska mig fler kvinnliga skogsägare att diskutera skogsskötsel med. Jag vill slippa trakthyggen/kalhyggen/kalavverkning/slutavverkning. Det finns andra metoder men virkesuppköparna ser gärna den typen av skogshantering eftersom den är så rationell. Förmodligen ses jag som oförnuftig. Men för mej är skogen lika mycket en stor naturpark vilket är en väldigt irrationellt synsätt ur snäv ekonomisk synvinkel.
Du vet också
att närmast människan står trädet
och alla vet vi
att i dess årsringar ligger folkvisor lagrade.
Samtal med träd hör därför till det möjliga.
Lennart Sjögren.
Vädret är disigt dagar i sträck. Jag längtar verkligen efter att lyssna till en bra och stimulerande föreläsningsserie inom humaniora. Om den ges i en vacker miljö är det ett extra plus. Det skulle behövas i höstmörkret.
Det är fest vid Gustav III:s paviljong i Hagaparken. Det är 1700-tal. Paviljongen ritades av Olof Tempelman och uppfördes 1787-1792. I bakgrunden pelousen och Koppartälten.
Samtidigt på landsbygden vallar två pigor hem korna för mjölkning, getterna följer också med.
Så kan stad och landsbygd levandegöras i miniatyrformat.
Vadan och varthän?
