Kök tidigt 2000-tal

När byggnadsvård började få större genomslagskraft efter millennieskiftet började kök som inreddes i äldre hus att ta upp 1920-talets ideal. Alla kök var rejält likriktade oberoende av husets ursprungliga ålder. Hos mej fanns en förvåning över det snäva ideal för ”gamla” kök som ansågs tidstrogna och som publicerades i tidskrifter.

Funderar över varför en del yrkesfolk, med kunskap om stilhistoria och tidstypisk färgsättning, väljer så mycket vitt och väljer 20-talsinspiration i sina egna kök även om de ursprungliga köken är från en annan tidsepok.

Detta är ett typiskt byggnadsvårdskök från det tidiga 2000-talet. Här finns boasering med pärlspont, rutigt golv i svartvitt, vitt rektangulärt kakel med fasade kanter och förskjutna fogar, köksluckor med spegelfyllning, omålade gångjärn, skålhandtag, överskåp med vitrinluckor, öppna hyllplan på konsoler.

Vitvaror som rostfri spisfront med ugn och spishäll av glaskeramik, vit diskmaskin, rostfri fläktkåpa av typisk modell från 2000-talet med infälld belysning, infälld diskho i rostfritt, infällda spotlights under överskåp.

Skålhandtag och denna typ av köksfläkt, som fått stor genomslagskraft även bland byggnadsvårdare trots att den skriker 2000-tal, är fortfarande vanliga. Ibland även vitljus färgsättning av väggar och tak. Dessa tre komponenter valde jag bort i mitt eget kök när det åtgärdades 2004/05. Nu är det snart dags att arbeta med ett annat av våra kök och än vet jag inte hur det kommer att se ut i detalj, bara att det inte blir vitt. Gissa om det är spännande…

De mest klickade inläggen om köket här i Universumet är:

• Köket är klart _{med 12 740 klick}
• Spiskåpan lite närmare beskriven
• Spiskåpa av målad plåt
• Platsbyggt kök

.

.

Dekormåleri igen

Det är bara att konstatera – finfin och personlig dekormålning.

Jag vill också någon gång i mitt liv måla duttar på trappstegen! Men jag har inget hus där det passar in.

Fotografierna kommer från mangårdsbyggnaden Larses i Rismyrliden, Västerbottens län. Ett fantastiskt besöksmål som ger mycket för den kulturhistoriskt intresserade.

Landskapet och människorna

• 

Det här är ett utsnitt ur en karta från laga skiftet. Den beskriver situationen vid 1800-talets andra hälft i en liten ort i norra delen av landet. Här levde morfarsfar och morfarsmor och före dem ytterligare fyra generationer. Det är rätt klart att ett landskap formar människorna som bor där. Det är därför jag tycker det är viktigt att vårda omgivande landskap, inte hänsynslöst exploatera det.

Det är ett fantastiskt äldre kartmaterial som Lantmäteriet förfogar över från 1600-talet och framåt. Har du någon plats på Jorden där du känner dig förankrad?

~ Hedbergs Dam ~

När jag var in till stan senast för ett ärende upptäckte jag att Hedbergs Dam på Kungsgågatan ska lägga ner strax före jul. Den upplysningen finns i neonrött på ena skyltfönstret Det är ingen ekipering jag frekventerar men det tråkiga är att ännu en ärevördig lokal blir tom. Över huvud taget finns inga känslomässiga band till denna stad men att centrumdöden infinner sig i de flesta svenska städer gör mig beklämd.

Och neonskylten lär försvinna, den som lyser upp gatuhörnet Kungsgatan X Drottninggatan. Det är neonskylten jag kommer att sörja mest och förstås verksamheten som hör till den.

Och för allt i världen – låt inte ännu ett café ta över lokalen. Det finns nog av dem i utrymda lokaler i stan som håller på att tömmas på centrumhandel.

Skostall

Den konstruktion som jag visade i förra inlägget och undrade om någon visste vilken funktion den hade var ett SKOSTALL. Med hjälp av detta kunde man arbeta med var och en av oxens klövar, det finns en skålad påle för var och ett av av benen på. För min egen del är det det enda skostall jag någonsin sett, kände inte heller till att ett sådant behöves.

Jag tycker om kunskap om det agrara samhället som tidigare levdes så att detta finns bevarat i verkligheten och inte endast dokumenterat på papper eller digitaliserat, är verkligen bra.

Skostallet är placerat framför smedjan och är till för att ställa oxar i då klövarna skulle verkas och skos.

Att verka och sko en oxe var ingen lätt uppgift. Oxen har svårt att lyfta ett ben så som man gör när man skor en häst. Skostallet behövdes som en sorts stöd och hjälp när oxens ben skulle lyftas upp. När man verkar klipps oxens klövar ungefär som när man klipper en nagel. Man kunde även sko oxarnas klövar. Det gjordes när oxen skulle användas som dragdjur för längre transporter annars kunde klövarna förstöras. För det mesta användes oxarna som dragdjur hemma på gården i jordbruket och då behövde de inte skos.

Beskrivning på skylt , Vallby friluftsmuseum, Västerås.

Oktober

Plocka lingon och svamp, arbeta i skogen, elda brasor i vedkamin och i öppna spisen, hugga ved, kapa och klyva den. Höstsysslor. Om det finns lingon kvar vet man aldrig men så pass att det räcker till en burk vattlingon till julen borde väl ändå gå att få ihop.

Det är härligt att leva i ett land där oktober finns.

Hoppas ni med få finfina oktoberdagar under resten av månaden!

Borta för alltid

I Tornedalen totalförstördes Hietaniemi kyrka med klockstapel i en brand natten till den 26 september. Jag var där på studieresa en septemberdag för flera år sedan tillsammans med några kollegor. Bilderna är från den resan.

Nog tycker jag att man kan förvänta sig av riksmedierna att ta upp att ett kulturarv nu är borta men förgäves väntade jag på ett inslag igår kväll. På svt.se kunde man läsa lite om händelsen (det var där jag först såg nyheten) och lokal-tv från Norrbotten hade inslag om branden. Att nyhetsrapporteringen är njugg beror det på att Norrbotten ligger så långt från det man anser vara landets centralaste del? Eller finns det andra orsaker?

Dan Anderssons Gonäsheden

• 

I Gonäs nära Ludvika ligger stugan som var menad att bli Dan Anderssons (1888-1920) bostad dit han och hustrun Olga Turesson skulle flytta. Men Dans tragiska död i september 1920 gjorde att han aldrig hann rota sig här. Hustrun med dottern som föddes efter Dan Anderssons död kom dock att bo i stugan några år.

Hit körde vi i juli på väg från Nås. Platsen var inte helt lätt att finna och stugan var inte öppen eftersom den inte är ett regelrätt museum och vi hade inte hört av oss med förfrågan. Men att se platsen var gott nog. Jag hade läst en artikel på nätet och såg fina interiörbilder. Det är alltid intressant att se en plats i verkliga livet. Ägarna har restaurerat stugan, se den här artikeln.

Naturfenomen

Efter en helg fylld med sevärda kulturarv och hörvärda berättelser om sådant som troligen är borta om ett par generationer, avslutade vi med ett återbesök vid ett naturfenomen. Flyttblocket som är i absolut balans och inte rubbas med människokraft. Tyngdlagen är stark och naturen märkvärdig.

Klippa gräs OCH låta bli

• 

Under en cykeltur passerade vi den här lilla trädgården. Bostadshus, växthus och uthus finns också här förutom de gamla fruktträden. Se så fint ägarna detta år sparat gräset i rundlar kring trädstammarna (men inte enbart där). Helt plötsligt får vilda växter en chans att blomma. Och på våren blommar påskliljor. Med åren kommer säkert än fler vilda arter här om gräset inte klipps för jämnan. Så enkelt, så effektfullt.

Jag tycker mig se fler och fler platser där gräset inte klipps millimeterkort utan det får växa till någon gång juli då det är dags att meja ner det. Information göra nytta för den biologiska mångfalden. Gräset sparas minst lika ofta i offentliga sammanhang som i privata. Den danska tv-serien Ge oss naturen tillbaka! sändes i Sverige under två säsonger (2022 och 2023). Tv-serien var inte tillrättalagd med vackra vyer utan verklighetstrogen – allt blev inte som tänkt. Såg ni serien?

Måste bara lägga till en länk till Sune Bromans blogg. En verklig finlirare då det gäller ängsskötsel. Naturvård/landskapsvård och byggnadsvård i skön förening. Läs, lär och begrunda.

Ådalens Industrimuseum

Flottningsmuseet på Sandslån, eller numera Ådalens Industrimuseum, är inrymt i en stor vacker tegelbyggnad från 1920-talet, Kejsarkasernen, som är en av flera byggnader där flottkarlarna bodde. Grundstommen i museet är stor modell som visar flottningslederna från Västerbotten ner till Ångermanälvens utlopp i Östersjön. Och vatten rinner på riktigt alltså.

• 

• 

• 

  Timmerskiljet vid Sandslån (ön i mitten av bilden).

• 

  Såg vid såg jag såg… Det låg många sågverk nedströms skiljet.

• 

• 

• 

  Kocka i Nässjöforsen 1952.

På övervåningen finns miljöer bevarade och hur timmerskiljningen gick till beskrivs. Det var ett mycket intrikat system kan jag säga. 1957 var ett rekordår då 22 758 152 stockar sorterades utan mekanisering. Skiljestället var i gång fram till 1982. Hur livet som flottare kunde se ut är väl beskrivet samt all service som behövdes runt omkring. Kockan t ex som lagade den mat som behövdes för mannarna som jobbade längs älven. Då påmindes jag om hur jag som nybliven tonåring var med om att servera flottarlaget vid ”min” barndoms älv lunch den sista dagen flottningen pågick. Det bjöds på lite extra eftersom flottningen därefter upphörde för gott. Timmerbilarna tog vid och de många skogsbilvägarna anlades.

Vid Kejsarkasernen blev vi lite ”starstruck” :-) för där träffade vi på Mats Jonsson som svarade på vår fråga var museet låg. Vi tyckte inte att det var helt tydligt eftersom där hände mycket på området trots regnet som föll. Under veckoslutet hade Tove Alsterdal och Mats Jonsson arrangerat Ådalens litteraturfestival för första året och festivalen led mot sitt slut denna söndagseftermiddag. Festivalprogrammet som vi läste i efterhand såg spännande ut.

En liten avstickare

• 

När vi för en vecka sedan åkte söderut efter semestern gjordes en liten utflykt till Bollstabruk och Sandslån. Det är normalt att vi under barmarkstid släpper E4 så mycket som möjligt för att besöka spännande, intressanta eller okända mål – helst med kulturhistorisk anknytning eller skön arkitektur.

Att det bara blev en kort avstickare från E4 denna resa berodde på att vi körde med släpvagn och ville ha plan asfalt och ganska raka sträckor. Hastighetsbegränsningen ligger ju på 80 km/tim med släp och vi ville komma hem samma dag som vi reste.

Så Sandslån blev en lagom utflykt. Mer om detta senare. Höga Kusten området i sig utsågs till Världsarv år 2000. Så här beskriver Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) området:

Området är ett av de bästa exemplen i världen på hur nedisning och landhöjning påverkar jordytan. På ett begränsat område uppvisas en geologisk historia på 10 400 år. Vissa av processerna pågår än idag. 

Kusta gård

Om Kusta gård i Västmanland har jag skrivit tidigare. Studiebesöket dit en mulen sommardag anordnades för byggnadsvårdare. Här kommer igen några av alla bilder jag tog.

Salongen med sin stiliga uppsättning av spetsgardiner.

I övre hallen finns panoramatapeten som så vitt jag förstår heter Revolution de 1830. Ett vackert och romantiserat inbördeskrig i bild, i verkligheten något mycket obehagligt. ”Krig är inte fred” för att parafrasera George Orwell.

Kusta gård är ett av Västmanlands kulturarv.

Kommunikation

Vi var tre kollegor som en julidag gjorde den numera årliga studieturen, denna gång till Mariefred och Stockholm. Gamla vägar tog oss fram med bil, inte snabba men så mycket mer upplevelserika än urtråkiga E20/E18/E4.

Nya bostadsområden besöktes och i samband med inspektion av Norra Djurgårdsstaden tog vi en sväng in i Spårvägsmuseet som ingen av oss besökt på detta nya ställe. Wow, vilken minnesupplevelse att komma in i en tunnelbanevagn från tiden då jag flyttade till Stockholm.

• 

• 

Så minns jag SL:s fina kampanj Poesi på väg från 1993 med tema ”Människors möte”. Det var sju dikter som hängdes upp i bussar och tunnelbanevagnar. De där dikterna såldes också i mindre format som vykort, fyra av dem ser ni ovan. Det var en kampanj helt i min smak!