Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


4 kommentarer

Textil & järn

Detta är en skön hörna när regnet faller eller dimman ligger tät under rötmånaden. Eller över huvud taget när andan faller på. En gammal långkudde med örngott med spets på kortändan och kuddar med kuddvar av 50-talstyger som jag sytt, en gåva från en kompis.

Av någon anledning är ett av mina inlägg om skrapgaller ett av de mest klickade under senare tid. Där har jag beskrivit skrapgaller i trä. Utanför Björna kyrka såg jag ett fint skrapgaller av järn. Ett fint tips på hur man kan göra skorna renare innan man äntrar byggnaden. Går lika bra i hemmiljö tycker jag. Vinkeljärn med ca 10 mm avstånd sinsemellan har punktsvetsats fast på vinkeljärn längst ut i kanterna och något/några som stöd där mellan, antalet avgörs av skrapgallrets totallängd. Det hela får gärna rosta och bli vackrare utan att hållbarheten försämras. Jag blev som ni förstår förtjust!


Lämna en kommentar

Kyrkstäder

I norra delen av landet finns kyrkstäder. Små ”städer” med stugor med kammare där församlingsmedlemmar bodde för att kunna övervara kyrkhelger eller söndagars lagstadgade kyrkobesök då kyrkan låg avlägset. Det är fascinerande konglomerat av stugor. Som mest fanns 47 kyrkstäder i Norr- och Västerbottens län. Lule Gammelstad är numera världsarv.

En sidogata i Bonnstan i Skellefteå. Här finns 114 stugor med 376 kamrar bevarade samt tre stall. En blandning av framförallt takmaterial och fönsterluckors utförande med eller utan färger skapar en behaglig variation.
En sidogata i Lövångers kyrkstad.
En gata som leder till Lövångers kyrka (finns bakom fotografens rygg) med nyrenoverade kyrkstugor. Vi upplevde dem alltför enhetliga med bl a exakt samma ockragula kulör på dörrar och fönsterluckor och föredrog därför sidogatornas mer blandade karaktär. Även om patinan där emellanåt övergått i förfall, särskilt då det gällde broar (entrétrappor).

Har ni inte besökt kyrkstäderna i norra Sverige kan jag varmt rekommendera dem. Även samiska kyrkstäder finns som i till exempel Fatmomakke med runda kåtor istället för rätvinkliga hus.


5 kommentarer

Fragment

Fäbodstuga.
Smidd hasp

Några ögonblicksbilder från en 22-milaresa där allt och intet besöktes och besågs. Inget var märkvärdigt men allt hade en kulturhistorisk klangbotten. Mitt i blåbärsskogen vid en älvbrink hittade vi en påminnelse om kriget 1808-1809 då ryssarna var i trakterna. Men ingen bild på det… Inte heller på den restaurerade skvaltkvarnen.

Gediget broräcke.
Räcket ihop med den här stenvalvsbron från 1900-talets början
En riktigt gammal vägdragning

Vi kör gärna småvägar men ibland är vegetationen så tät på sidorna att moped vore lämpligare fortskaffningsmedel. Här var det dock inga problem att ta sig fram. Men emellanåt ställer man sig frågan om man är på rätt väg när inga skyltar finns som ger upplysning. Gps och/eller Google Maps är ibland ett bra hjälpmedel om co-drivern kommer till korta ;-)


4 kommentarer

Hembygdsgårdar

Sommaren har inneburit besök på rätt så många hembygdsgårdar. Det är inspirerande. Alla är inte öppna när man kommer dit, då får det bli titt på exteriörer och gårdstun dit husen ofta är flyttade med diskussion om autenticitet och om vilken historisk äkthet det kan finnas i byggdetaljerna. Det är kul.

Krukväxter spelar in när det gäller korrekt upplevelse av det tidstypiska.

Vid en utflykt ville vi se Hjoggböle i kvällssol. Där fångades bönhuset på bild där delar av PO Enqvists barndom utspelade sig. Bönhusen, frikyrkorna, så vanliga i landet under folkrörelseepoken.


1 kommentar

Utflykt

De fyra gjorde en utfärd i sommarkvällen. Varmt och soligt var det och vid hällan vid havsbandet, som var målet, satte de sig och åt det medhavda. (Men någon bild från platsen ytterst vid havet fick hon inte med sig tillbaka. Behovet att fotografera ser ut att ha minskat för hennes del.)

Naturens flora har arrangerat sig vackert utan mänsklig inblandning.

Sen vände de åter och passerade den stilla tjärnen igen.


Lämna en kommentar

Hägnad

När skogens material finns obegränsat gör man sig en gärsgård/skihage av granslanor och vidjor. Förr kunde en hel by eller fäbod inhägnas på det sättet för att hålla betande djur ute. Det var viktigt att hålla de grindar som fanns stängda.

Landskapet blev vackert, idag upplever vid det som speciellt. Norra delen av landet och delar av Småland är de områden som förknippas mest med den här typen av stängsling. I Universumet skulle en sådan här gärsgård vara en ”främmande fågel”.

Det finns inte mycket som slår synen en lång ringlande gärdesgård som löper längs skogsbrynet mellan skog och öppen, brukad mark. Eller som löper på båda sidor av en fägata. Det är sällan man ser så länga sträckor men när det händer blir åtminstone jag glad av synen.


2 kommentarer

Skogsbete

I år växter skogskovallen (Melampyrum sylvaticum L) i mängd. Tätare än förra året. I hagen i norr, där den växte tät i år, slog vi med liar och gräset räfsades och fick torka till hö utbrett på marken. Det gick eftersom det inte regnade under tiden. Skördetiden är en bråd tid.

När jag ser skogskovall tänker jag på att mjölkkor gärna åt den växten då de betade på skogen en gång i tiden.

Fram till förra sekelskiftet ungefär bedrevs fäboddrift i norra Svealand, Norrland, Norge, Island samt i mindre omfattning i Finland. Under medeltiden än längre söderut. Det var ett småskaligt gårdsbruk i utmarkerna, i skogen, dit man förde boskapen på bete under sommaren. Allt för att dryga ut fodret som på de små gårdarna inte räckte till nästa skörd var inne under tak.

Dalarna, Orsa, Hällbergs fäbod. Mesostkokning. Bild härifrån.

Det var de yngre kvinnorna i byn som skötte driften av fäboden som innebar en lång vandring där all boskap i byn djuren fördes till fäbodvallen. Man stannade där hela sommaren och kvinnorna vallade och vaktade boskapen, mjölkade två gånger om dagen, ystade ost, kokade messmör, kärnade smör, gjorde långfil. Byggnaderna på fäboden hade olika funktioner – kokhus med öppen härd, ladugårdar, mjölkbodar. Mjölkprodukterna förvarades i de senare, som ofta hade nedsänkt golv för kyla, till dess det var dags att lämna fäboden igen på hösten. Mjölken kunde även kylas i en kallkälla eller bäck.

Fäbodkulturen har en egen musik där bock- och kohorn, näverlurar och kulning användes. Horn och lur användes för att skrämma varg och björn och för att varna andra. Med kulning lockade man på kor och getter vilket hördes på stora avstånd och blev därmed ett signalsystem fäbodstintor emellan.

Traditionen med mjölkkor på skogsbete är vad jag påminns om då jag ser skogskovall växa.

När fäbodkulturen övergivits någon gång före förra sekelskiftet fortsatte man på de små nordliga bondgårdarna att släppa ut korna på skogsbete men då i direkt anslutning till byn. Därför var det viktigt att hägna in åkermarken där säd och vall växte. I norra Sverige uppfördes gärdsgårdar av trä som hägnade in byn.

Korna och/eller getterna mjölkades på morgonen och släpptes på skogen och kom hem på kvällen – de ville ju bli mjölkade. Det var barnen som arbetade som vallflickor/vallpojkar eller getare. Många började innan de fyllt 10 år och kom att få nära kontakt med boskapen. Senare släpptes korna ensamma på skogen och då hade varje bondgård en ledarko med skälla runt halsen, en gammal trogen ko som kände rutinerna och förde med sig flocken tillbaka hem. Och hem var till sommarladugården dit korna flyttats då skogsbetet började på försommaren. Vinterladugården städades och kalkades.

Sommarladugårdarna – en för varje bondgård – förlades direkt utanför byns gärdsgård på en allmänning i direkt kontakt med skogen och betet. Bruket med sommarladugårdar övergavs strax före 1900-talets mitt. Dessa ladugårdar var av enkel konstruktion och finns knappast kvar idag. Men grunderna kan man hitta på sina ställen och de historiska kartorna kan ge vägledning.

Detta tänker jag på då jag ser skogskovall blomma.


8 kommentarer

En kokt med bröd

En riktig korvkiosk. I Ytterhogdal. Direkt till vänster höger efter bron om man kommer söderifrån på E45:an. Både en del med lucka och en större del där man kunde gå in och sitta vid bord. Det blev luckan och beställningen en kokt med bröd, senap, ketchup och bostongurka. Gott! Minnesrikt!

Tipset fick jag av en vän som trafikerar vägarna i norra delen av landet frekvent. Innehavaren av korvkiosken har haft den i 37 år. Innan dess endast en ägare sedan 1950-talet.

Kiosken som fenomen har blivit kulturhistoria från 1900-talet. De minskar i antal.


2 kommentarer

Staket av klass

För att komma till Överhogdal och de fina bonaderna passerade vi Sveg, Härjedalens huvudort. Noterbart var det vackra vitmålade spjälstaketet runt den utökade ”nyare” kyrkogården från förra sekelskiftet och runt prästgården. Stenpollare på jämna avstånd höll staketet uppe. Det var mycket vackert. Kyrkan från 1840-talet ersatte en medeltida kyrka. Den gamla, mindre kyrkogården omgärdas av en kallmurad kyrkogårdsmur.

Fina och gedigna stenpollare med staket omgärdade även påfallande många tomter i centrala Sveg. I en stadsbildsanalys skulle detta poängteras tänker jag. Stenbrottet (granit eller gnejs) bör ha funnits i närheten då det begav sig.

De flesta originalstaket är bytta till en annan enklare utformning än de ursprungliga förstår man.

Här i norra Sverige finns inga uteslutande eller innestängande plank, något som kännetecknar många städer, utan öppna spjälstaket syns i den här huvudorten.

Det här var så putslustigt att jag var tvungen att fotografera. Gedigna stenpollare med upphängt Gunnebostängsel. Infästningen har ändrats från trästaket i sektioner till förbilöpande stängsel genom ny järnkrok på utsidan av stenarna. Lite gulligt tycker jag!