Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


2 kommentarer

Strand på Ombergs sluttning

Solgrindarna välkomnar besökarna.

Hit till Ellen Keys Strand vid Vättern kom jag och C. körande under turen i juni. Visning var beställd och vi hann precis i tid till den informativa rundvandringen i det vackert planerade och inredda hemmet.

Om och av Ellen Key finns massor att läsa. Hemmet är mycket personligt formgett och inrett, färgrikt och genomtänkt är ordet. Då det är inte tillåtet att fota interiört har jag lånat de tre ovanstående bilderna från internet, här och här.

Allt är sig likt som allra första gången jag besökte Strand 1980 och köpte den gången några vykort på interiörerna. Den oföränderligheten har jag verkligen inget emot.

Pelarbron, (eg. doriska kolonner) är en plats där vattenytan och himlen möttes denna junidag 2019. Det finns mycket att skriva om Strand, om Ellen Key, men jag låter bli. Att vi påverkats indirekt eller direkt av hennes inredningsidéer är odiskutabelt.

Ellen Keys (1840-1926) idéer lever kvar genom hennes skrifter. Förståeligt nog ville hon ha ett skrivbord i varje rum, här i blomsterrummet.
Annonser


Lämna en kommentar

Fossilt skoavtryck

Vi fann ett fossilt avtryck av en mycket gammal skosula som burits av en roconeander patatos-människa för väldigt mycket länge sedan. Forskarna står frågande inför fyndet – kunde dessa individer verkligen tillverka skor?


Lämna en kommentar

Glashusen

Jag och en arkitektkompis gjorde en tredagarsutflykt i juni som är en fin tid att åka på sightseeing i Sverige. Vi besökte bland annat Kosta. C. hade ringt och bokat tid för att besöka glashusen. Vi fick låna en nyckel och kunde spendera vår tid på egen hand där. Det var verkligt inspirerande och i huvudsak en bra utförd restaurering.

Vi tyckte dock att entrésidans utemiljö var lite väl spartansk och utan rumskänsla.

Glashusen byggdes som personalbostäder 1955 och utgörs av radhus med fem separata hus, eller lägenheter, i markplanet. Lägenheterna är utformade med glasväggar både mot entréfasaden och åt trädgårdssidan. Närkontakten med trädgårdarna blir stor på husets insida. Varje lägenhet har en vinkelställd del, som gör bostäderna relativt insynsskyddade.

Glashusen ritades av möbelformgivaren Bruno Mathson, som anlitades av Kosta glasbruk. Husen är ett bra exempel på hur modernismens idéer omvandlades till god arkitektur. Husen har stora kulturhistoriska värden och byggnadsminnesförklarades 2007.

Planlösning


6 kommentarer

Fågelälskare

Vi var på besök hos våra fågelvänner. Där var fantasin obegränsad, fågelholkarna såg ut lite hur som helst. Och i samtliga häckade småfåglar.

Det fanns även mängder av mer normala fågelboenden. Här är några varav tre är tänkta för tornseglare/tornsvalor. Gissa om det svirrade i luften… Tack för gästfriheten – både för vår del och för fåglarnas!


2 kommentarer

Uppsa kulle

Gårdagen blev en heldagsutflykt till kulturmiljöer och en kortare visit till länsmuseet i Sörmland. Avslutningsvis hamnade vi på Uppsa kulle i Runtuna socken som jag besteg för tredje gången. Här betade får i fridfull omgivning.

Uppsa kulle är Södermanlands största gravmonument med en diameter på 55 meter och en höjd på nio meter. Den är inte utgrävd och man funderar gärna över vad som finns gömt i kullen som man sitter på och tittar ut över nejden. Kungshögens tillkomsttid är okänd men liknade högar har daterats till yngre järnåldern.

När kullen skottades upp var Ludgosjön som syns från toppen en havsvik. När främmande skepp rodde in i viken såg de storhögen i fonden och förstod att här bodde mäktigt folk.

Och detta är är en bygd anor – många fler högar och runstenar finns här. När jag för många år sedan cyklade Eriksgatan genom socknarna här var det förunderligt hur många runstenar som var resta längs vägen, runstenar från 800-1050 e. Kr.

Att ”samla” på gravhögar vore kanske en idé slog det mig nu när jag skriver. Det finns många här i landet. För ett par veckor sedan hamnade jag och min resekompis C. av en tillfällighet vid Ledbergs kulle i Östergötland som vi besteg. Där var en tidigkristen kyrka uppförd helt nära kullen precis som i gamla Uppsala. Anundshög vid Badelundaåsen i Västmanland är landets största gravhög. Dit upp har jag också klättrat men därifrån ser man idag inget vatten och därför slår Uppsa kulle den kungshögen med råge i mitt tycke.

Visst är det givande att utforska sitt lands historia och samtidigt uppleva vackra landskap?


6 kommentarer

Hotad kulturmiljö

En av fem kyrkogårdar som besöks under försomrarna.

Vi brukar varje försommar besöka några kyrkogårdar för att se till gravplatser där Halvans anförvanter ligger begravda. Det tar en dag i anspråk att åka till de som är längst bort belägna i länet. Att åka genom ett sommarfagert landskap på småvägar är en upplevelse i sig. Ha med sig termoskaffe och tilltugg att inmundiga på kyrkogårdsbänk och senare stanna till för lunch på trevligt ställe (om det fungerar).

Man kan väl säga att Strängnäs stift har fina parkliknande kyrkogårdar även om många häckar mellan kvarteren tagits bort för att minska kostnaden för skötsel. Det är ändå lummigt och välskött. Mina släktgravar finns längre bort och får besök vid andra tillfällen.

Skillnaden mellan norra och mellersta delarna av landet är slående. Trots att sekulariseringen gått längst här i Mellansverige och många lämnat svenska kyrkan är det ändå mer välskött här. På landsbygden i norra Sverige ser jag kyrkogårdar som är som öknar. Inga träd, inga häckar, inga bänkar. Där saknas kunskap och ekonomi trots att inte lika många lämnat svenska kyrkan.

Och på samtliga kyrkogårdar ser vi omkullagda gravstenar, borttagna gravstenar staplade mot kyrkogårdsmuren, plastskyltar med text med kontaktförsök, skyltar med text om återlämnade gravplatser, tomma ytor där gravstenar tidigare stått, några skyltar med ”Kulturhistorisk grav” som oftast har storstilade stenar. Folkhemmets gravstenar, med mått som inte får överskridas, är sällan betraktade som kulturhistoriskt intressanta. Eftersom kyrkor är ett av mina intresseområden besöker jag en hel del och får samtidigt se kyrkogårdarna intill. Att utarmningen av begravningsplatser pågår i hela landet är hur tydligt som helst.

I senaste numret av branschtidningen STEN (klicka på länken) finns tre artiklar att läsa om KYRKOGÅRDENS KULTURMILJÖER. Kanske är det den med rubriken ”Hotade kulturmiljöer” som påverkar mig mest.


1 kommentar

Dagens sanning

Kakelugn med en dåtida självklar devis.

Egen härd är guld värd, det kan man inte komma ifrån om kristider skulle infinna sig. Den som har eldstad kan kanske klara sig utan elektricitet om kristid skulle råka infinna sig. Det känns tryggt…


Lämna en kommentar

Ytligt? Nej inte!

Kommunikationsutrymme.

Olikfärgade ytor ställs mot varandra men arkitekturen är långt ifrån ytlig i Bauhausskolan i Dessau. Jag är svårt förtjust i detta. Under andra världskrigets bombades skolan som nu har rekonstruerats och är ett av världsarven. Besöker gärna den framsynta och futuristiska platsen åter igen.

Walter Gropius rektorsrum, 1926.


4 kommentarer

Frostlikt fenomen

Under en promenad i lördags kom jag till en stig. Vid stigen stod ekar och lönnar. På marken låg något som liknade frost eller spindelväv eller luddigt mögel på en stor yta. Frost gick bort eftersom det var varmt ute. Men vad var detta ludd?

Guds navelludd?

Efter mycket funderande och vid närmare undersökning av omgivningens träd insåg jag att det var aspfrön i mängd som blåst hit. Längre bort stod ett litet bestånd höga aspar. Nedanför dem låg sammanhållna vitludna fröhängen som ramlat rakt ner. De som spritt sig för vinden var upplösta i en seg ”väv”. Ett härligt naturligt fenomen som jag aldrig sett tidigare!


Lämna en kommentar

Onaturligt?

Längs en vägren.

Är det någon som vet vad som drabbat dessa maskrosor? De växer längs en vägren och jag har aldrig sett sådana här förr.

Min uppfattning är att de blommat över men ingen ”maskrosboll” av frön har bildats. Varför? Mutation? Ogräsbekämpning? För mig är det en helt ny variant av ”maskrosbollar”.


3 kommentarer

Kristna vikingar i Varnhem

Kata gård i juni 2017.
Museet är byggt som ett slags vikingatida långhus som svävar fritt över utgrävningsplatsen.

I juni 2017 besökte jag Kata gård i Västergötland. Detta nya museum ligger i anslutning till Varnhems kloster och invigdes två månader tidigare – i maj 2017. När den arkeologiska utgrävningen pågick, 2007, deltog jag i en specialvisning med huvudansvarig arkeolog i samband med ett uppdrag jag hade med klosterruinen.

Gårdskyrkan som visas är en av de första kyrkorna som byggdes i Västergötland och ersatte då en mindre träkyrka från sent 900-tal. Enligt skriftliga källor donerades den rika och mäktiga gården i Varnhem till cistercienserklostret i mitten av 1100-talet. Då behövdes inte gårdskyrkan längre, den stora klosterkyrka vi ser idag började uppföras.

Trappan tar en upp till nivån över utgrävningsområdet.

Det nya museet har byggts över utgrävningsplatsen på en kulle ovanför Varnhems klosterkyrka. Kyrkogrunden ligger frilagd och ett trägolv löper runt om. En luftspalt gör att luften har fritt spelrum genom byggnaden som står ouppvärmd och följer årstidsväxlingarnas temperatur. Museet är väl värt en resa om ni frågar mig som fick ut mycket av besöket. Livet under sen vikingatid var väl beskrivet

Katas grav befinner sig intill kyrkans norra sida och exponeras genom ett glas i golvet.
Kistans lock med kors visar att Kata var kristnad

Kata var storgårdens härskarinna, gift med Kättil, och död vid 30-35 års ålder runt år 1040. Skelettet visar på hög social status: inga förslitnings-skador på kotor eller leder, benens muskelfästen visar inte på någon hård fysisk belastning.

Kata själv hon finns i Västergötlands museum i Skara. Ja, alltså en föreställning om hur hon såg ut utifrån kranium och dna-analyser.

Det här var en kulturutflykt som jag gärna gör när ensamtid gives. Fornbyn i Skara, Porla brunn och Hällekis herrgårdspark var andra besöksmål under resan.