Det jag saknar mest denna pandemihöst är att äta vardagslunch på restaurang, de fysiska bokträffarna vissa söndagar och nu inför julen de öppna hembygdsgårdarna/äldre miljöer med kulturhistoriskt riktigt uppdukade inför jul och hög julstämning. Olika dukningar för de olika landsändarna och samhällsklasserna. Detta är det jag saknar mest.
Julbordet dukat i bondgården där generationsboende hörde till det normala.
I Universumet gör vi kakhögar av det kaffebröd som bakats. Så gjorde jag som barn också, först grovdoppat i form av bullar sen kakor med den absolut godaste skulle ätas sist och låg därför underst i kakhögen :-) Barnsligt – men o så underbart! När jag var barn var det där med sju sorters kakor inte ovanligt på kalas. Det är kulturhistoria nu.
Den finaste funkisbelysningen kan man fröjda sig åt finns på Bauhaus-skolan i Dessau, Tyskland. Adventsstjärnan lyser nu i ateljéns stora fönster. Inte funkis men fint på ett annat sätt.
Igår kväll, lördag, när mörkret lägrat sig, tog vi en kort biltur för att se hur man arrangerat adventsfirandet med belysning. Vi kan väl säga att i Universumet njuter vi mörkret och har sparsamt med belysning utomhus eftersom vi vill kunna njuta stjärnhimmel och månsken. Inga ljusslingor bara en stiliserad adventsgran där ute. Trevlig första advent!
Jag är stolt och glad över att äga ett exemplar av boken Svenska Allmogehem som kom ut 1909 som förstaupplaga, men också över att äga två fastigheter från 1900-talets början, den ena avstyckad, den andra med skog och jord.
Mitt Universum var en gård med tillhörande mark, stor nog för en familj att försörja sig på. Familjen köpte mark, ett antal kronolotter, 1905. Vid förra sekelskiftet var fortfarande utvandringen till Amerika stor och staten ville få människor att stanna kvar i landet. Så uppstod egnahemsrörelsen. Om människor fick köpa en tomt förmånligt och bygga sitt eget hus med täppa där familjen kunde odla för husbehov hade de anledning att stanna kvar i hemlandet. Boken Svenska Allmogehem är språkrör för egnahemsrörelsen. Ett tummat exemplar står här i min bokhylla. Där finns väldigt vackra ritningar med planer, fasader, sektioner och tomtplaneringar för odlingar. Det är dåtidens framstående arkitekter som ritat förslagen på mindre gårdar för jordbrukare och hantverkare, avsedda för de olika landskapen i Sverige. Förutom ritningar finns texter om det som en egnahemsbyggare behöver veta om odling och kreatursskötsel samt ett tillhörande kolorerat perspektiv av varje landskapshus.
Det är berikande att sätta in sin gård, sitt torp eller sin stuga i ett samhälleligt, kulturhistoriskt och socioekonomiskt sammanhang.
Detta är arkitekt Torben Gruts höstliga förslag till fiskarsmåbruk i Bohuslän.Tillhörande ritning till fiskarsmåbruket i Bohuslän.Perspektiv med hantverkarsmåbruk i Uppland. Arkitekt: Jacob J:son Gate.
En bra utställning om tapeter lockade mig tidigare i år till Frövifors. Men vad jag fick på köpet var en utställning om förpackningshistoria samt den tillfälliga utställningen Tsutsumi – Japansk förpackningskonst. Utställningen var vacker och på bilden visas wellpapp tillsammans med torkad fjädersparris. Jag blev bedövad av skönheten.
”Förgänglighetens betydelse har i Japan en annan betydelse än hos oss. I Sverige försöker vi ständigt tillverka hållbara föremål och väljer materialet därefter. En ökad användning av naturmaterial i Japan har den stora nackdelen, att det genom klimatfaktorer som temperatur, ljus och luftfuktighet i mycket större omfattning påverkas av biologisk förruttnelse.
Men just aspekten av förgänglighet utgör en viss lockelse – som Zen-filosofins huvudsakliga beståndsdel, vilken uttrycker att allt är förgängligt och underkastat ständig förändring.
Även inom området traditionella förpackningar finns många sådana exempel, där bambu som förpackningsmaterial är det mest framstående. Ett nyklippt rör utmärks av en mättad grön färg, som med tiden nästan omärkligt förändras till en starkare gulbrun färgnyans. En sparad förpackning tillverkad av bamburör, som under månadernas lopp har torkat och ändrat färg skulle ingen japan uppleva som på något sätt sämre. Först det naturliga förloppet ger ibland den optiska attraktionen. Dessa uttrycksformer för förgänglighet åtnjuter i Japan högt anseende.”
Och jag tänker på våra mjölk- och filpaket som numera alla har skruvkork av plast, ”bioplast” vill man rättfärdiga den med. Den absolut onödigaste delen på en nutida mjölkförpackning! Om ni frågar mig.
Det har varit så regnigt. Det har varit så grått. Det har varit så blött väder. Jag har varit i vårt andra hus för att vintra upp det. Tanken var att arbeta en hel del utomhus men med detta väder kändes det inte alls lockande så det blev bara ett halvt dagsverke utfört där ute. Inomhusvärmen är mer tilldragande. Sotaren var inbokad och kom för att sota vedpannan och skorstenen så efteråt var det bara att elda på, ved finns det näst intill obegränsat av. Första frostnatten inträffade under veckan.
Hit har vi tagit den fina takkronan à la 60-tal då den passar bättre här än i Universumet. Den fanns liggande på en uthusvind och var rätt smutsig men den var lätt att rengöra, se över elledningarna och ansluta till uttaget i taket. Den här läckra takkronan i mässing och svart hårdplast (bakelit) har tillhört mina svärföräldrar. De opala glaskuporna är blästrade med streck i två olika mönster. Med en kronströmställare tänder man 3+3 lampor, efter behov. Det har behövts i höstgråheten.
Jag har aldrig trivts riktigt bra med att plocka blåbär även om jag gör det ibland. Det brukar vara varmt, svettigt och myggigt i skogen när de är mogna. Att plocka blåbär med bärplockare vill jag inte heller göra för de gånger jag gjort det har bären blivit blöta och svårrensade. Nä. Blåbär är goda men inte gjorda att plockas av mej. Lingon däremot….!
Men i år var det annorlunda. Det var underskönt i blåbärsskogen, fläktande och inga flygande insekter alls. Varken myggor, broms eller knott.
Detta är en skön hörna när regnet faller eller dimman ligger tät under rötmånaden. Eller över huvud taget när andan faller på. En gammal långkudde med örngott med spets på kortändan och kuddar med kuddvar av 50-talstyger som jag sytt, en gåva från en kompis.
Av någon anledning är ett av mina inlägg om skrapgaller ett av de mest klickade under senare tid. Där har jag beskrivit skrapgaller i trä. Utanför Björna kyrka såg jag ett fint skrapgaller av järn. Ett fint tips på hur man kan göra skorna renare innan man äntrar byggnaden. Går lika bra i hemmiljö tycker jag. Vinkeljärn med ca 10 mm avstånd sinsemellan har punktsvetsats fast på vinkeljärn längst ut i kanterna och något/några som stöd där mellan, antalet avgörs av skrapgallrets totallängd. Det hela får gärna rosta och bli vackrare utan att hållbarheten försämras. Jag blev som ni förstår förtjust!
I norra delen av landet finns kyrkstäder. Små ”städer” med stugor med kammare där församlingsmedlemmar bodde för att kunna övervara kyrkhelger eller söndagars lagstadgade kyrkobesök då kyrkan låg avlägset. Det är fascinerande konglomerat av stugor. Som mest fanns 47 kyrkstäder i Norr- och Västerbottens län. Lule Gammelstad är numera världsarv.
En sidogata i Bonnstan i Skellefteå. Här finns 114 stugor med 376 kamrar bevarade samt tre stall. En blandning av framförallt takmaterial och fönsterluckors utförande med eller utan färger skapar en behaglig variation.En sidogata i Lövångers kyrkstad.En gata som leder till Lövångers kyrka (finns bakom fotografens rygg) med nyrenoverade kyrkstugor. Vi upplevde dem alltför enhetliga med bl a exakt samma ockragula kulör på dörrar och fönsterluckor och föredrog därför sidogatornas mer blandade karaktär. Även om patinan där emellanåt övergått i förfall, särskilt då det gällde broar (entrétrappor).
Har ni inte besökt kyrkstädernai norra Sverige kan jag varmt rekommendera dem. Även samiska kyrkstäder finns som i till exempel Fatmomakke med runda kåtor istället för rätvinkliga hus.
Några ögonblicksbilder från en 22-milaresa där allt och intet besöktes och besågs. Inget var märkvärdigt men allt hade en kulturhistorisk klangbotten. Mitt i blåbärsskogen vid en älvbrink hittade vi en påminnelse om kriget 1808-1809 då ryssarna var i trakterna. Men ingen bild på det… Inte heller på den restaurerade skvaltkvarnen.
Gediget broräcke. Räcket ihop med den här stenvalvsbron från 1900-talets börjanEn riktigt gammal vägdragning
Vi kör gärna småvägar men ibland är vegetationen så tät på sidorna att moped vore lämpligare fortskaffningsmedel. Här var det dock inga problem att ta sig fram. Men emellanåt ställer man sig frågan om man är på rätt väg när inga skyltar finns som ger upplysning. Gps och/eller Google Maps är ibland ett bra hjälpmedel om co-drivern kommer till korta ;-)
Sommaren har inneburit besök på rätt så många hembygdsgårdar. Det är inspirerande. Alla är inte öppna när man kommer dit, då får det bli titt på exteriörer och gårdstun dit husen ofta är flyttade med diskussion om autenticitet och om vilken historisk äkthet det kan finnas i byggdetaljerna. Det är kul.
Krukväxter spelar in när det gäller korrekt upplevelse av det tidstypiska.
Vid en utflykt ville vi se Hjoggböle i kvällssol. Där fångades bönhuset på bild där delar av PO Enqvists barndom utspelade sig. Bönhusen, frikyrkorna, så vanliga i landet under folkrörelseepoken.
