Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


2 kommentarer

Tegeltak, takfot och tornseglare

Har ni tänkt på att äldre traditionell arkitektur på landsbygden oftast inte har hängrännor och stuprör. De känns verkligen ursprungliga och takfoten blir ofta ”tunn och lätt”.  Förr lät man regnet droppa ner på gräset runt byggnaden förutom vid dörrar och portar där en kort hängränna satt, oftast av trä.  Nu för tiden koncentreras regnvattnet till fyra punkter på ett ordinärt hus. Det kan ge problem för grunden. En byggnad kan efter kort tid få sättningsskador genom att grunden börjar röra sig när vattnet koncentreras vid knutarna.

En annan orsak till att inte reflexmässigt sätt upp hängrännor och stuprör är att tänka på tornseglarnas väl. De kan ta sig in under tegelpannorna och bygga sig bo om ingen hängränna sitter i vägen. Tornseglarna (Apus apus) landar endast vid häckningen annars fångar de sin mat och sitt bomaterial i luften och sover med luftens termikvindar.

Att låta regnvattnet gå ner till grundvattnet och inte föra bort det i dagvattenledning är även det en anledning god som någon att minska takens avvattningssystem.

Se hur ”de fotlösa” tornseglarna skavt av färgen på fotbrädan när de landat och krupit in till redena under lerteglen. Fotbrädan ska inte målas om tänker jag.

Tornseglarna är hjärtligt välkomna hit till mitt Universum där flera byggnader har tegeltak men saknar hängrännor. Deras svirrande och pipande ljud betyder SOMMAR och de är här nu! Under tegelpannorna här bor också sädesärlor och pilfinkar. Det är ett skönt kvittrande och pipande.

Den uppmärksamme kan se att nocklösningen på ekonomibyggnaderna är lite speciell. Här finns varken nockbrädor eller nocktegel. Uthusen, ekonomibyggnaderna har en basal lösning – den ena takfallets tegel rår över den andra. Enkelt, bra, vackert och det gäller både en- och tvåkupigt tegel. De tegelpannor som sticker upp över nock är spikade var och en i läkt som ligger på nocken. Det här är en lösning som inte har varit vanlig i hela landet utan i den del där tillverkning av lertegel började tidigt. Det här takläggningssättet känns viktig att bevara på gården. Det finns ingen anledning att ”förbättra” med nocktegel eftersom en kulturhistorisk variant av tegelläggning då försvinner. Inte heller finns här det några vattbrädor på gavlarna på uthusen, endast vindskivor. Takteglet ligger upp på vindskivan och skyddar den från att ruttna.

Annonser


6 kommentarer

Ett decennium har gått och jag älskar fortfarande snö och kyla

Ett decennium. 10 år.

Om praktisk byggnadsvård här på gården skulle bloggen handla om. Så har det inte enbart blivit eftersom vi inte kontinuerligt har arbetat med sådant som jag tyckt det varit värt att skriva om. Här är inte alltid så arbetsintensivt med de egna bygg-göromålen eftersom tiden åtgår också till annat. De egna uppdragen, fritidsfastigheten (en gård med jord och skog), och allt övrigt som jag också vill hinna med att göra. Men nu är samtliga bostadsrum klara och det känns alldeles förträffligt.

Snö älskar jag alltjämt. Lika mycket som i första blogginlägget:

Snöööööö

snowone
Är en stor snö-diggare och allt vad som hör till vinter och kyla: rimfrost, skare, sparkåkning, kura skymning i “blå timmen”, vedbrasa, turåkning, upplega på träden i täta skogen, tystnad…

Jag förknippar också snö med hus. Som liten ”gjorde” jag husplaner i snön genom att gå jämfota med myrsteg där väggarna var. Soffa, stolar kom till genom att nonchalant slå sig ner i snön. Bord gjorde jag konturer med Lovikkavant-klädda händer. Det här kunde vi kompisar hålla på med långt efter det blivit mörkt. Mörkret förstärktes genom att toppluvan gled ner för ögonen titt som tätt.

Ännu mer rumsligt blev det att arbeta tredimensionellt med grottor som kunde byggas upp av snöbollar alternativt gröpas ur stor snöhög. Då snögrottan var klar kröp vi in och tände stearinljus.

Numera är jag även oprosaiskt glad över kylan och vintern då den behagar infinna sig, mycket pga att pågående processer som får hus att ruttna, stannar upp vid minusgrader. Så är det att bo i ett land med  träbyggnadskultur. Cyklerna för underhåll håller sig på den nivån att man kanske hinner med underhållet, med hjälp av vinterns avstannade processer, innan allt ramlar samman.
snowtwo


6 kommentarer

Vad rikedom kan vara

Jag känner mej rik – ved för två vintrar finns staplad och tillgänglig.

Vem räds för kyla med torr ved travad på gården, fungerande vedspisar, kamin och kakelugn i huset…

För livets lugn det är min tro,
behöver man så ringa.
Min rikedom är hjärtats ro,
fast skatter har jag inga.

apropå black friday


6 kommentarer

Efter regnet


Igår eftermiddag regnade det och årets första åska kom, helt överraskande, med rejäla knallar. Jag stängde av datorn och drog ur sladden. Därefter kom en hagelskur och lite senare ett långt och rikligt regn. Det var härligt, det är aprilväder. Solen bröt igenom och strax syntes bågen i skyn som inramade mitt lilla universum (men det hela var svårt att fästa på foto.)




Naturen är nyduschad och björklöven är små och ljusgröna. Ljuvliga tider!


2 kommentarer

Stormönstrat


Tvätt på tork under äppelträdens kronor.
Jag är förtjust i stora mönster inser jag.

De här dukarna är väldigt bra. Har inte riktigt koll på exakt  hur många jag har, men minst sex stycken blåvita finns. Bomullstyget är kraftigt och kräver mangling efter tvätt. Det köptes in till en födelsedagsfest en gång i tiden.

Rapporten är 60 cm, alltså så brett som krävs för ett kuvert vid sittande bord.  Det gör långbordet lättdukat. Just det här bordet är det gamla tapetseringsbordet lagt på bockar.

Vid sommarkalas på magasinet kommer de till pass ibland, här en midsommardukning.


2 kommentarer

Rimfrostigt


Idag var det så otroligt grant med tjock rimfrost över all den synliga världen och solen fick det att gnistra och glimma. Det blev till att dokumentera, inte bara i minnet utan även med hjälp av kameran. Den lilla knotiga hängbjörken med japansk känsla över sig är en favorit som gör sig lika bra med solig rimfrost som med ljusgröna musöron.

Vägen försvinner bort genom plöjd åkermark.


Eken vid ladugården står där så vit och grann.


Ladugårdseken från söder.

Från det minsta ateljéfönstret ser jag gårdens ekbacke med flera gamla ekar. Den här ”höjden” begränsas mot norr av det faluröda magasinet. Och längst där borta ser jag köksfönstren. Kokas det kaffe där inne månntro, av Halvan som fortsätter sin ledighet även den här veckan. Att det sprakar i vedspisen det vet jag.


1 kommentar

Julkaktusen åter igen


Den blommar så troget och vackert varje år den här bladkaktusen, den rosablommande julkaktusen. Det går inte att låta bli att tycka bra om, så lättskött och livskraftig. Dessutom blommar den och förgyller tillvaron då andra växter gått i dvala.

Igår körde wordpress igång snöandet på bloggen. Samtidigt snöade det på riktigt utomhus men det stannade tyvärr inte kvar på marken.