Höstgöra

I helgen satte vi innanfönstren på plats. Det är oerhört skönt att ha det gjort eftersom det tar en del tid då fönstren samtidigt putsas.

Mellan fönstren ligger dragkorvar som vanligt. Utom i kammaren där vi målade i somras och där jag inte vill lägga något tungt denna vinter.
Innerbågarna hålls på plats med koppelskruvar som skruvas i mittposten.

Det är så skönt att veta att värmen behålls inomhus fastän radiatorerna inte är påslagna än. Det är ju även därför som pelargonerna fortfarande trivs på fönsterbrädan. När radiatorerna körs igång åker krukväxterna ut till vinterförvaringen.

Passade också på att sy ett nytt kuddvar till kökssoffan av en vacker stuvbit från Frösö Handtryck köpt second-hand.

Att komma ner i ett soligt kök för frukost är en härlig och lite obeskrivbar känsla. Bara vetskapen att innanfönstren är på plats gör att köket upplevs ombonat.

Övervåningen blev också vinterbonad förstås. Jag brukar se till att inte putsa fönstren när solen lyser på dem, de blir lättare skäckiga då, det är gammal traderad kunskap.

Här lite fler tips ur ett häfte från 1951 då det fanns hemmafruar, utsnittet är återfunnet på nätet:

Ge mej fler svarta kakelugnar…

…de är hur snygga som helst ju!

I takt med tiden

Det har ibland hänt sedan jag flyttade ut från storstan att jag upplevt att jag betraktas som ett ufo, som en fornlämning, som något i otakt med tiden. Någon som inte hänger med i boendets modetrender. Som vägrar elektrisk espressomaskin  ;-)
Det handlar om grupptillhörighet. I en storstad är det helt enkelt lättare att hitta likasinnade.

Men framhärdar man med att inte anpassa sig till rådande förhållanden, det som det stora flertalet anser vara trendigt, har samhällsnormen förändrats och man inser att man lever helt up-to-date. Då är jag inte fornlämning längre om jag eldar med ved i vedspis, kakelugn och kamin,  har kvar de gamla enkelfönstren med innanfönster, köper föremål och byggnadsdelar secondhand, har elspis med järnhällar, använder beprövade byggnadsmaterial och färgtyper, torkar tvätten utan elektricitet, föredrar ett gammalt timmerhus med ”haltande” kök framför ett nytt kataloghus, valt bort diskmaskin och många andra elektriska apparater, undviker att flyga i möjligaste mån, komposterar och odlar utan konstgödsel, använder lukt och smak för att kontrollera färskvarors användbarhet…

Det känns bra att gruppen som börjat leva enligt de här premisserna har blivit större. Att veta att man gör riktiga och viktiga livsval. Det handlar om kulturell grupptillhörighet.

 

Drängkammare

I lördags gjorde vi 5 kg äppelmos här, höstens tillverkning hade tagit slut.


Halvan flyttade före jul in i det nya arbetsrummet  i annexet som jag ritat till honom. Där håller han fortfarande på att gå igenom och sortera saker. Hans förra arbetsrum städades nu rent med såpvatten. Det rummet nu ska användas till förvaring inför kommande projekt. Äntligen friställdes vedkaminen som kan värma upp rummet med rekordfart. När rummet har agerat förvaring klart ska väggarna här målas om och golvet fernissas. Detta rum byggdes för gårdens dräng en gång i tiden.

Höjdpunkt

Ett privat ärende förde mig hit en oktoberhelgdag. Här bor ett äldre par som flyttade ut hit på 70-talet. Här eldas i vedspis och utsikten från ena köksfönstret är hänförande ut över den långa sjön. På andra sidan sjön ligger ett slott. Kunskapen om den egna hembygden var gedigen, stolthet anades av att vara den åttonde generationen på platsen. Det var genuint och trivsamt att besöka det här paret, kanske förstärktes känslan av att elströmmen tillfälligt gått. Jag inspirerades och tänkte på hur jag skulle vilja ha min egen ålderdom…

Blandad kompott

Fyra ögonblicksbilder ur påskhelgen. Vi staplade björkved som nyligen levererats.




Tog den egna inlagda sillen som mellanmål en dag. Halvans currysill är superb. Vi åkte bort och fick möjlighet att titta på äldre fotografier och jag föll för ett bröllopskort.

Så där litegrann från ovan

En ny vinkel på köket så där lite från ovan. En vy som man normalt bara har då man byter gardiner.

Det har inte hänt så mycket från i höstas (övre bilden) annat än att mattan vänts till advent och blivit rödare. That´s it so far.
Så är dagsljuset annorlunda förstås. Och farstudörren hålls stängd för att bevara värmen i kök och kammare.
Borde kanske bli trött på detta kök. Men nej, inte än – om någonsin. Om ett halvår är det 10 år sedan det stod klart. Det borde kanske vara dags att bygga om!
Det påstås att nöjda människor är farliga människor. Farliga för att ”utvecklingen” och ekonomin/kommersen kan stagnera. Är jag en farlig människa som är förnöjsam?

.
.

Väntan

En bild på mitt lilla kära hus. I bakgrunden står lärkträden som färgrik fond.
Vi har gått in i en årstid då skorstenen kommer till användning ibland. Men just nu är det varmt och fuktigt ute, mycket mörker på mornar och kvällar.
Längtar tills snön faller.

 

N O V E M B E R

Mörkret talar med en annan röst
som om det bodde här i huset
och inte bara kommit på besök
 
Det tvekar om det ska släppa in oss

Leif Nylén

.

Vedspisens vattentank

Jag tycker det är härligt att elda i vedspisarna våra. Det ger en skön värme och ett fint sprakande. Att koka kaffe där är inte heller dumt. Ja, även laga mat ibland.

Till vardera av vedspisarna här hör en vattentank av koppar. Den är ett minen från den tid då varmvatten inte kom ur kranen vid diskbänken. En bra anordning då (tanken är förtent invändigt) men inte behövlig idag.

Då vi inte använder varmvattnet ur koppartanken numera är det risk att vattentanken spricker av värmen från elden om den är tom. Förut fyllde vi på vatten då och då eftersom det dunstar.

Numera har vi fyllt den med sand som utjämnare av värmen. Det är enklare så. Ett tips till den som inte kommer ihåg att fylla på vatten och inte löst det hela redan.

Höstdagjämning

Idag är det höstdagjämning då dag och natt lika långa. Exakt den 23 september 04:29 på natten.
Det känns vilsamt. Jag har inget emot hösten, varmare kläder, brasor och mera inneliv.

 

DEN SISTA BLOMMAN

Jag älskar vårens prakt – men mer
den sista blomman, sommaren ger.
Då först blir levande och nära
allt det, som var mig ljust och kärt.
Så är ett avsked stundom värt
mer än att återse den kära.

Alexandr Pusjkin

.

Vedspisens centrala roll

Ingen har väl så bra som Elsie Johansson f. 1931, beskrivit vedspisens centrala roll i ett enkelt hushåll, beskrivit dofter, ljud, vanor och seder förknippade med köket och dess centralpunkt värmekällan. När jag läste de första två delarna av trilogin om Nancy – Glasfåglarna (1996) och Mosippan (1998) förflyttades jag till 30- och 40-talets Sverige och landsbygds-Uppland, i en familj som beskrivs mycket kärleksfullt.
(I sista delen av trilogin om Nancy flyttar man till stan och livet blir annorlunda och i mina ögon inte lika intressant för min förståelse av livet förr.)

Jag såg in i ett liv som mina föregångare levt, fick tydliga bilder och sinnesförnimmelser av det. Det var stort!
Människor som upplevt vedspisar som något annat än jag själv har gjort, som en nödvändighet för att få värme vintertid, inte som en ”mysig” och romantisk sak från det förgångna som idag nästan är en statuspryl i kretsar där man vill lefva lantligt :-)
För mej innebär vedspisen trygghet.

Inget vet man.
vad som helst kan
hända. Om ett ögonblick kan allt
vara annorlunda.
Nu sätter jag
på lite kaffe.

 

Rikedom

20 kubikmeter ved levererades i slutet av april. Nu har vi staplat in allt klart i vedboden. Det är lite som meditation att stapla och trava kan jag tycka.

Aldrig någonsin har vi kunnat börja med öppna innerdörrar mellan temperaturzonerna så tidigt förr om åren, redan i april. Får se om det kommer något rejält bakslag sen i maj…

Hur som helst känns det rikt att ha fyllda förråd.

.