Mattias med sitt blida skägg lockar barnen bakom vägg
Idag har Mats och Mattias namnsdag. Det droppar något lite från mjölkkammarens papptäckta tak, jag såg två fallande droppar när jag dokumenterade rörligt nedan. Men mest syns de droppar som frusit till is under natten.
Några av ladugårdens överskjutande tegelpannor i nocken hade kanat ner en bit. I måndags las de till rätta igen. Samtidigt knipsades några ekgrenar bort, de som antagligen ruskat till teglen och fått dem att röra sig.
I torsdagseftermiddags hade vi den värsta regn- och blåsväder som varit under min tid i Universumet. Åskan som dånade samtidigt var en baggis i sammanhanget. Regnvatten sprutade överallt som om en vattenkanon från sydväst och sedan nordväst. Lärk-, björk- och ekgrenar formligen flög omkring. En stor gren av samma ek som första bilden föll till marken, som tur var varken på bil eller tak. Växter böjde sig eller gick av. Det blev till att städa upp. Och den kvava värmen fortsätter trots åskurladdningen. Ännu härskar rötmånaden.
De här punkterna hade jag med mig från en internationell restaureringsutbildning i Rom när jag flyttade till Universumet. Jag har arbetat efter dem i allra möjligaste mån.
Här lever vi på husets villkor med skeva och sneda ytor, lutande golv, originalfönster med lösa innanfönster. Den gamla träpanelen har behållits överallt förutom på husets norrgavel, drängkammarens norrgavel och på hönshuset/ateljén.
Jag har valt linoleummattor på golv i bottenvåningen där det sedan 70-talet legat plastmattor. Innan dess låg där korkmattor vilket syns både på gamla foton och på de brädor som varit underlagsgolv. På övervåningen ligger det gamla fernissade grangolvet från 1924 kvar, det har bara strukits med fernissa igen. Här används linoljefärg, limfärg, äggoljetempera, kalkbruk (hydrauliskt och luftkalkbruk), taktegel av bränd lera, takpapp och gärna återanvändning av de gamla fönsterblecken, hängrännorna och stuprören med sina vackra koniska infästningarna. Farstukvistens gamla betonggolv med sparstenar ingjutna får vara kvar när kvisten restaureras. Den byggkonstruktionen tillhör husets byggtid.
Mitt förhållningssätt till tapeter är dock inte antikvariskt på samma sätt som de flesta bebyggelseantikvariers ser ut att vara. Papperstapeter javisst, men några med nutida mönster (köket på bottenvåningen) eller fel tidsepok och fel formgivare med tanke på att de sitter i en enkel bondgård och inte en borgerlig bostad (exempelvis William Morris mönster Willow Boughs från 1874 i köket på övervåningen). Det är alltså inte en fullständig rekonstruktion jag är ute efter när tapetsering genomförs, det är en stämning jag är ute efter.
Det som emellanåt varit det svåraste har varit att få vissa hantverkare att förstå mina tankegångar, därför är det bra att inte ha tummen mitt i handen utan kunna utföra många arbetsinsatser själv! Men i vissa delar har det också varit svårt att få min man ”med på tåget”, då har det blivit svårare att genomföra men när jag fått igenom min lösning på ett problem uttrycker han förnöjsamhet över det! Inom mitt yrke har jag också många gånger träffat privatpersoner som i mina ögon velat alltför mycket, vilket innebär förstörelse istället för förstärkning av det kulturhistoriska värdet.
Jag tycker fortfarande att min beskrivning av gården, som finns i bloggens marginal, stämmer:
Mitt Universum är en bondgård från 1910 i Mälardalen. Här pågår praktisk byggnadsvård parallellt med nyfiket undersökande av livet förr. Ett levnadssätt med viss långsamhet som ger livskvalitet utan att stänga ute omvärldens impulser. Kanske kan det kallas kulturhistorisk nutid…
Den här utmärkta broschyren ”Råd och inspiration för dig som vill BYGGA PÅ LANDET” är en av många häften med råd och anvisningar som länsstyrelser och/eller kommuner har gett ut genom åren. Bläddra gärna i den. Det är dock tyvärr ganska sällan som nybyggare (och kommuner) som tar till sig de utmärkta råd som beskrivs för att få det nya bostadshuset att passa in på landsbygden. En tomt på landet måste inte innebära jättestora trädäck höjda ovan naturen, plana, monotont utrullade turfytor som kantas av tujahäckar.
När det gäller färgsättning rekommenderar många broschyrer som formulerats av antikvarier, arkitekter och kulturvetare ofta slamfärg till landsbygdshus. Med undantag som t ex Bohuslän där ljusa, vita hus hör till västkusttraditionen.
Här nedan visar jag mest röda hus. Formen varierar men ändå passar de in. Jag vet genom att ha talat med människor ur den ”breda allmänheten” att ordet Falu rödfärg genast för tanken till den enkla, lilla röda stugan med vita knutar och många värjer sig mot det. Vi har fått bilden av att rött betyder ”torp” – det är väl ändå enbart för idylliskt sommarboende. Det menar jag är väldigt förenklat tänkt och visar kanske på vilken kulturell bakgrund man har.
Husbilderna finns till största delen hämtade från Falu Rödfärgs sida Rödfärgspriset. Men minns att det finns fler tillverkare och andra kulörer.
Vill ni lyssna till ett bra poddavsnitt i ämnet finns Finrummet här. Där samtalas om hus anpassade till landskapet, ansvar för platsen – inte bara utslängda som ett tivoli, att det finns annat än trendvita byggnader, om olika material.
Att det borde vara viktigt för kommunerna att byggnader inte bara ”blir till” som man ofta ser i små kommuner utan stor sakkunskap eller i (stora) kommuner utan gestaltningsprogram.
På samtliga ekonomibyggnader i Universumet som har taktegel finns en speciell nocklösning, en gammal variant som måste ha använts innan nocktegel började tillverkades. Jag är oerhört förtjust i de där nockarna och vill verkligen bevara dem! Innan jag flyttade hit visste jag inte om att de existerade över huvud taget.
Jag har sett många tak rasa, rivas, läggas om på annat sätt, byta material – den här lösningen är skör och lättförstörd. På ett torp jag besökte för ett par år sedan hade tegeltaket lagts om och man kände inte till och förstod inte den här nockläggningen och därför satte man en upp-och-nervänd hängränna över nocken, kanske i väntan på nocktegel… Kunskapen och förståelsen om hur nocken en gång hade lagts fanns inte. Med en dåres envishet vill jag påpeka vikten av att bevara lokala takläggningar och taklösningar.
Ovan syns detaljer från gårdens gamla tegeltak med lokal läggningsteknik. Taket på bostadshuset fick enkupigt taktegel 2011.
Nedan visas två bilder från när taket på nybyggda annexet som vi lade med begagnat tvåkupigt lertegel.
Byggnadsvård ska inte ses som en stil utan som ett kunskapsområde. Lokala kulturvärden förloras och vissa tidsepoker/stilar/tekniska lösningar blir premierade framför andra. Regionala och lokala variationer tappas lätt bort när råden inte kommer lokalt ifrån. Om inte länsmuseer eller länsstyrelsernas kulturmiljöavdelningar ger ut informationsskrifter/har rådgivning om en lokal tradition – vem ska då få ut viktig information om lokal byggnadsteknik?
Fler inlägg om detta lokala sätt att skapa tegelnock: Nocktegel eller inte? * * * Lagt tak ligger
När jag ritade det nya annexet tänkte jag på hur jag ville att gårdsbildningen skulle te sig, funderingar på siktlinjer och genomblickar. Där nya annexet står idag fanns ursprungligen ett vagnslider med gaveln mot gården. Detta revs på 70-talet så jag har bara sett ett par bilder av lidret. När jag flyttade hit fanns ett garage av plåt på platsen. Det hade pulpettak och någon bil fanns inte där. Det var besvärligt att köra in pga 90 graders vinkel från det relativt smala gårdstunet. Det kom inte till den användning som avsetts.
Jag ville inte att tvättstugan skulle förlängas och bli en ”pendang” till magasinet. Samma nockhöjd hade gjort att det blivit två lika stora flygelbyggnader i axeln från bostadshuset. Det är en bondgård och ska inte försöka likna herrgårdsupplägg mer än vad gårdsformen gjorde förr, det skulle vara ett tydligt adderat tillägg.
Gårdsplanen fick gärna bli mer harmonisk, kanske lite mera sluten, men inte symmetrisk. Därför är nockhöjderna olika, takvinklarna olika och fasaderna lite förskjutna. Den gamla tvättstugan har två våningar, annexet en.
Däremot blev fasaden mot gårdstunet längre än plåtgaraget men ungefärligen lika lång som det rivna vagnslidret, huset livar i längd med sädesmagasinet tvärs över gårdsplanen. Det ger harmoni. Takmaterialet är detsamma som på tvättstugan, träpanel på väggarna precis som på tvättstugan men stående panel istället för liggande. Allt är målat med röd slamfärg för harmonins och sammanhållningens skull.
Taket är lagt utan vattbrädor på gaveln det vill säga att teglet kragar ut över vindskivorna som övriga uthus, och taket har varken nocktegel eller nockbrädor. Det ena fallet är lagt med tegelöverskjut över det andra precis som på de övriga uthusen med lertegel. Endast bostadshusets tegeltak har nockbrädor och vattbrädor, precis som ursprungligen vilket man kan se på äldre fotografier.
Det nya uthusets grund är låg, betongplatta på mark. Tvättstugan och drängkammaren har betonggrund (cementgrund som man säger ibland) som är armerad med stenar. I tvättstugan är cementytan synlig, i drängkammaren ligger ett fernissat brädgolv. Hela ekonomilängan ligger alltså nära markytan i motsats till bostadshusets krypgrund som har relativt höga huggna naturstenar (gnejs).
Fönstren på nybygget skiljer sig åt från övriga fönster på gården. Två av dem är liggande och långsmala. Den utformningen och placeringen har att göra med rumsfunktionen inne i huset. På baksidan finns ett större fönster med sidopost. Av de här nya fönstren är ett par bågar öppningsbara, övriga är fasta. En snickerifirma tillverkade fönstren efter mina ritningar.
Så gick några av mina tankar då jag ritade gårdens enda nytillskott ”annexet”. Slutresultatet blev ett mer harmoniskt gårdstun både med tanke på färg, form, volym och byggmaterial.
Ett antal bilder på gårdstunet:
Jag tycker om att det finns så många runt-hörnet-möjligheter. Hela tomten är omöjlig att ha överblick över. Det finns smala gatt och siktlinjer på så många ställen, det räcker ibland att flytta sig maximalt tre meter för att få en ny genomblick.
Här har i dagarna sorterats det taktegel som en gång låg på ”lägret”, lidret, som revs på 1970-talet. Denna gång är det Halvan som stått för arbetet, tidigare har det varit jag som tidigare sysslat med den uppgiften. Jag tycker det kan vara skönt med rutinjobb emellanåt. Det är många olika sorters tegelpannor i längd, bredd, tillverkningsort som sorterats, samtliga är enkupiga. Här är två sorter med tegelbruksstämplarna Ö och SB på klacken.
Stämpel på klackens undersida: Ö. Tillverkad, kanske på Ökna tegelbruk som anlades i mitten av 1800-talet och lades ner omkring 1900. Det som talar för att det är tillverkat någon annanstans är att Öknas stämpel var ett liggande Ö, åt vänster eller åt höger, inte som här ett stående Ö.
Tegelstämpel SB. Tillverkades taktegel i Stålboga? Ett riktigt byggnadsarkeologiskt detektivarbete är vad det är. Sortering görs för att detta är ”bra-att-ha-tegel” inför framtiden.
Här på gården finns takpapp på två tak: bostadshusets farstukvist och ladugårdens mjölkrum. Båda är omlagda med ny takpapp med slättäckning sedan vi flyttade hit.
Här passade jag på att fotografera farstukvistens omlagda tak då det återbrukade enkupiga lerteglet lades på stora taket. (Det är sågspån från kapning av läkten som syns.) Kvisttaket lade vi om innan jag började blogga så därför finns inga bilder på när den nya pappen lades. Där ser man nyttan med att föra weblog :-)
Bilderna ovan är i alla fall från tidpunkten då den gamla asfaltpappen togs bort. Den nedersta underlagsbrädan vid takfoten var i dåligt skick runt om och byttes ut mot ny som målades vit med linoljefärg.
Den nya takpappen lades med ett lager och var enkel att lägga. Pappen veks upp några centimeter längs träfasaden och klistrades dikt väggen utan plåt bakom eller utanpå. Men längs takkantens tre sidor lät vi en plåtslagare bocka till galvade plåtbeslag med droppnäsa. Plåten spikades fast i underlagsbrädorna och pappen klistrades över den ända ut mot kanten. Vi använde inte förklistrad takpapp.
Farstukvisten har en hängränna med liten diameter över ingångssidan. Den blev förstås kvar för den gör nytta, den sticker ut utanför takfoten.
Det blev ingen tydlig skillnad mellan den gamla linoljefärgen och den nymålade brädan på takfotskanten. Det var bra eftersom jag vill ha patinan kvar på undersidan av farstukvistens pärlspont.
På detta tak över mjölkrummet har vi bara vikt mer takpappen ”över hörn” (ner över kanten på underlagsbrädan) och nubbat fast den där. Det ger ett väldigt lätt uttryck. En enda gång på 19 år har vi behövt rengöra papptaket från mossa och lav.
Jag målade ladugårdsgaveln nu i juni, patinan från 50-talet fick ge vika. Skillnad blev det onekligen. Efter det vidtog Halvans översyn av tegelpannorna.
ÄLDRE PAPPTAK. Historik och renovering. Skriften kan laddas ner som pdf HÄR.
På bostadshuset i Universumet byttes takmaterial för ett antal år sedan. En gammal fallen ekonomibyggnad hade exklusiva enkupiga lertegel på taket. Vid förfrågan fick vi väldigt gärna plocka ner dem, bonden ville bli av med takteglet och hela faderullan. Ekonomibyggnaden skulle senare under året jämnas med marken.
Fallna tak och vanvårdade hus – en alltför vanlig syn på svensk landsbygd. Exklusivt byggmaterial får gå till spillo.
Jag våndas över alla gamla ladugårdar och ekonomibyggnader som rivs. Deras konstruktion, deras gamla vasstaksläggning under tegelpannorna, deras värde för kulturlandskapet kan inte fullt ersättas. Det är så lite som dokumenteras.
Ett byte skedde från svart plastbelagd trapetskorrugerad plåt till enkupigt handslaget lertegel med hjälp av den där ruinerade ekonomibyggnaden.
Vi fick god hjälp av kompisar att plocka ner tegelpannorna, fraktade hem dem gjorde bonden. Hade vi varit mer framsynta hade vi tagit till vara på ännu mer från den där ekonomibyggnaden då vi har insett att här behövs annat patinerat byggmaterial också. Men nöjda är vi över det nygamla tegeltaket.
Under rubriken TAK under kategorier i marginalen så finns mer att läsa om taken.
Fortfarande har jag inte sett att någon som skrivit initierat om tegeltak samtidigt har beskrivit den typ av nockar på tegeltak som saknar nocktegel eller nockbrädor. Som helt enkelt har överskjutande tegelpannor. Alla våra ekonomibyggnader i Universumet med sadeltak har den lösningen utom logen som tidigare var vasstäckt och nu har sinuskorrugerad plåt.
Den där gamla tekniska lösningen på tegeltak är en detalj som är försvinnande på grund av att förståelsen för och kunskapen om denna nocklösning minskar, den är låg. Själv älskar jag verkligen de där smäckra taknockarna! Den här nocklösningen har man även använt på tak med späntade stickspån, späntad pärt.
När ett nytt uthus byggdes här valde vi tegeltak med samma typ av gammaldags nock.
Här är ladugårdens södra takfall. Man ser de tegelpannor som skjuter över nocken från andra sidan.
Och här är norra takfallet där de översta takpannorna är fästade med en spik genom ett borrat hål i tegelpannan. Höst- och vintervindarna kommer från detta håll och nockarna klarar sig bra från yrsnö och vatten. Di gamle visste nog vad de gjorde!
Jag gillar tegeltak av många olika anledningar förutom att de är vackra. En anledning är att tornseglarna bor här, de kryper in vid takfoten om ingen hängränna är i vägen. Tornseglare = sommar!
I söndags beslöt jag mig således för att måla lagårdens gavelspets med Falu rödfärg. Jag har dragit mig för det förut då jag inte vill att husen på gården ska se ut att vara alltför samtidigt underhållna.
När jag ändå arbetade där uppe med slamfärgning av gavelspetsen tyckte ”Halvan” att han lika gärna kunde inspektera tegelpannorna som ligger över vindskivorna. De med sprickor byttes ut och de ”nygamla” spikades fast. Här på uthusen finns inga vattbrädor utan tegelpannorna rår över vindskivorna och spikas i dem för att inte lyftas av blåsten.
Om någon av de återbrukade tegelpannorna inte passar direkt i storlek är det bra med en tegeltång som kan bita av den del som skaver mot den underliggande.
Bra-att-ha-verktyg. En s k plattång, utrustad med fjäder som man kan klippa tegel och kakel med. Käftarna går aldrig ihop helt, mellanrummet på den här tången är ca 2 mm.
I söndagseftermiddag var tiden inne, jag var redo att tjära magasinets portar och måla lagår´ns gavelspets rödare. Resultatet syns på bilden. ”Halvan” passade på att kolla tegelpannorna.
Så här såg det ut sensommaren 2017 då jag valde att enbart bättringsmåla de röda vindskivorna på gavelspetsen. Mrs Universum har en stor motvilja mot att verkligheten ska se alltför perfekt och maskintillverkad ut. Den färg som syns där är troligen från 1950-talet och har patina. Nå, förändringens tid var inne i söndags ;-)
Stryker uthusdörrarna med trätjära gör jag med några års mellanrum. I år beslöt vi att ta bort de plåtar som portarna försetts med nertill då magasinet plåtades in på 70-talet. (Fasadplåten tog vi bort för länge sen). Innan tjärningen gjordes skrapade och målade jag dörrfodren med en omgång svagt bruten linoljefärg. Var det alltför klåfingrig?
I samma ögonblick som sparkplåten försvann insåg man att ytterligare jobb, jobb, jobb skapades. Och man förstod varför plåten troligen sattes dit. Den ena porthalvan var rutten nertill på tre av de fyra brädorna. Dörren måste lagas innan den tjäras. Eftersom jag inte har några problem med lappat och lagat kommer det att bli bra. Men det görs inte på studs eftersom det finns annat som redan ligger före ”i röret”.
Ena poren blev i alla fall tjärad igen. Det luktar gott!
Här anar man plåtskoningen på portarnas nederdel och man ser hur den gamla horisontella foderbrädan såg ut. De lodräta brädorna byttes och målades vita år 2000 och de hade hållit sig bra men fick ändå en tunn strykning med vit linoljefärg nu.
Mitt Universum 