Världsarv anpassat för funktionshindrade

Jag och min bästa kollega och f.d. arbetskamrat gjorde en trevlig och upplevelserik resa i veckan som gick. Vitlycke museum var ett av målen.
Från museet var det bara att promenera ut i verkligheten för att beskåda delar av Tanums världsarv. Verkligheten med hällristningar.



Den ambitiösa museibyggnaden ligger på andra sidan vägen i fonden, uppe på en liten bohuslänsk häll. Från den var det gångavstånd till Vitlyckehällen. Vi använde samma grusväg som funktionsnedsatta kan ta. Framme vid hällen hade ett trädäck byggts fritt från berget.

Så här en kväll före skolavslutningen och turistsäsongen var här lugnt men att besökare behöver hänvisas till vissa ytor för att inte hällristningarna ska förstöras, står klart. Det här var fint gjort.

Det är bara att hoppas att Sigurdsristningen i min kommun får en vänlig, oförstörande och vacker lösning för funktionsnedsatta som smälter in i omgivande natur. Kommunen har backat och ska göra omtag efter lång och högljudd kritik mot det som utfördes under vintern.

Folkskolan

Alldeles nära vackra Läckö slott, som jag och bästa kollegan besökte i veckan, står en minnessten över Torsten Rudenschöld. Ni vet, han som arbetade för det här med allmän skolgång för barn och som anses vara folkskolans grundare. På den tiden när inte alla hade tillgång till undervisning men gärna hade velat, för att få kunskap.

På stenen står det
”Den är icke fri som önskar att handla som han vill utan blott den som vill handla så som han skall.”
”Torsten Rudenschöld, ädlingen, barnafostraren, människovännen f. 1798-1859. Svenska skolbarn, män och kvinnor reste stenen.”

Där, med det vita slottet beläget i ett frodigt, grönt, kultiverat landskap, kom jag att tänka på folkskolan som inrymdes i en sal på övre våningen i detta hus. Den inrättades redan 1843, ett år efter folkskolestadgans antagande. Så snart efter lagens genomförande och så långt mellersta och södra Sverige, öppnade alltså en skola i Lappmarken.

Lappländsk klassicism – värd att besöka i Glommersträsk.

 

Förmera buxbom

Buxbomklotet vid husväggen är friserat. Likaså buxbomhäckar i kryddlandet. Jag tar de längsta sticklingarna och stoppar ner dem i plastkrukor med bra blomjord. Sticklingarna stoppar jag ner intill kanten av krukan, erfarenheten säger att de rotar sig bättre då. Krukorna ställer jag sedan rätt långt ner i lövkomposten för att behålla fukten. På vintern täcker jag med löv samtidigt som jag stoppar ner en bambupinne i krukan så jag ser var den finns framåt våren då krukorna får komma fram i ljuset igen. Efter två år är sticklingarna färdiga att plantera ut. Ibland kan det gå att rota dem på ett år, men två är säkrast. Med vissa går det inte alls, till stor del beroende på torka. Det är inte mycket arbete alls med de där sticklingarna.

Det här klotet köpte jag för länge sedan och från det har jag tagit sticklingar när det har friserats årligen. Det har gett upphov till den pågående inramningen av kryddlandet.

Ljuset, det ljuset…

Ännu har jag inte tröttnat på det här rummet. Ljusets förändring med årstiderna gör det så föränderligt att jag inte hinner tröttna. Nu när almen utanför fått löv blir det en mörkare dager här inne. Det betyder sommartider.

Under en tegelpanna på taket mitt över har sädesärlorna byggt bo. Att titta på deras trippande på tegeltaket är rofyllt även om herr och fru ärla måste jobba intensivt för att få mat till ungarna. Och några tegelpannor längre till höger, där ingen hängränna hindrar inflykten, där kommer tornseglare svischande till sitt bo. Att måla vindskivan och ta bort all bortskavd färg efter tornseglarnas fötter, det får anstå lääänge än. Det är så häftigt med dessa märken efter de luftlevande fåglarna.

Vilodag

Vilodag. Söndag. Skottkärran har gjort sitt för veckan och står där så blå och grann.

Ögonblick

Allt hastar, snart överståndet. Med kameran i hand kan skönheten fångas till en del. Men inte är det konstigt att målningar, tapeter, mattor, textilier hade blomstrande mönster långt innan fotografiet uppfanns. Det vackra vill man omge sig med och ha kvar på näthinnan.

Ängsmatta

Inte kan man väl köra över teveronikorna med gräsklippare för att skapa en gräsmatta?!! Nej, det får vara äng istället. På andra håll har prästkragarna slagit tu i full blom redan.

Ängen, de oklippta delarna av vår gård, är grön trots den värme och torka som maj och juni hitintills inneburit. Kortklippta gräsmattor torkar lätt ut om de inte vattnas. Och här i kommunen är det nu bevattningsförbud med kommunalt vatten. Den här våren och försommaren glömmer man inte i första taget. Ja, inte vintern heller för den delen.

I veckan kom starungarna ur sina bon och flockar av starar tjattrar nu och letar ätbara saker i gräset. De är verkligt välkomna att kalasa på det som finns.