Visst är det väl märkligt att levande ljuslågor kan vara så stämningsskapande fastän solen flödar in i rummet, över bordet… Man ser skuggan av värmen som söker sig uppåt från ljuslågorna medans lågorna knappt märks. Det är en del av upplevelsen av påskarna för min del. Vare sig den infaller i mars eller april. Det är så vackert. Det är vår.
Flera av takarmaturerna här på gården är från tiden då gården elektrifierades. De sitter på samma plats som då – nära rummets fönster. På den tiden skulle elektrisk belysning förlänga och förstärka dagsljuset som kom från fönstren. Handarbetet och hantverket eller läsningen skulle kunna förlängas när skymningen föll och då var lampans närhet till ett fönster naturlig. Vrår och hörn fick vara mörka.
Det är intressant att förstå hur den konstgjorda belysningen förändrat människans beteende och levnadssätt under den korta tid som vi haft elektriskt ljus. Hur belysningstrenderna förändrats över tid är minst lika intressant. Minns ni 1980-talets hemska halogen-uplights? Jag blev aldrig vän med de armaturerna och det hårda ljuset, varken som privatperson eller i yrkesutövningen :-)
Blanksliten mässing med skön formgivning – ett dörrtrycke. På andra sidan öppnas köksdörren med en stor nyckel. Så har det alltid varit här. Det kan vara besvärligt att öppna med nyckeln om man bär med båda händerna men på något sätt löser sig ändå öppnandet. Kammarlåset har alltid suttit här och även fortsättningsvis. Det är tillverkat i det som en gång var metallindustrins mecka – Eskilstuna, hos F A Stenman.
Här i huset sitter det kammarlås på samtliga dörrar på bottenvåningen. Älskar´t! Alla utom köksdörren på bilden har vred. På övervåningen, som inreddes 15 år senare som undantagsboende/förmånsboende för de gamla föräldrarna, sitter dörrtrycken från 1920-talet med svart trähylsa på alla dörrar utom den minsta dörren som även den har kammarlås med vred.
Jag är förtjust i pinnstolar, de är lätta, de är graciösa, de är vackra. Halvan är inte överens med deras konstruktion. Han har en förmåga att sitta sönder möbler ;-) De absolut senaste möbelinköpet som gjort till Universumet är just två pinnstolar – Arka formgivna av Yngve Ekström 1955 och tillverkade av Stolab.
Jag skrev tidigare om Pinnstolsmuseet i Nässjö som jag besökte 2012. Det finns inte längre. Men det finns sedan förra året en sammanställning av den svenska pinnstolens historia: Träsmak. En bok om svenska pinnstolar av Mats Palmquist. Den första svensktillverkade pinnstolen beställdes av Henriette Killander till Hooks gård i Småland runt 1850. Möbelsnickaren Daniel Ljungqvist tillverkade en stol efter hennes skisser. Den svenska pinnstolen var född, förlagan var den engelska Windsor-stolen. Detta, och mycket mer, berättade författaren under gårdagens föredrag.
När vi började med byggnadsvårdandet på övervåningen hade köket, som inreddes för de åldrade föräldraparet en gång i tiden, fått tak och väggar ommålade på 70-talet. Golvet, som var struket med brunpigmenterad fernissa, var intakt. Det fernissades en gång med opigmenterad fernissa.
Murstocken var ommålad i en vit matt färgtyp från efterkrigstiden. När den skrapades bort syntes att den ursprungligen varit grönmålad precis som zinkbänken och stänkskyddet på väggen. Bröstningen med dubbelfasspont var brunmålad, likaså skafferiet i ett hörn.
Vi skrapade bort färgen på murstocken och beställde omputsning av en murare som vi visste kunde det där med hur kalkputs blandas och används. Han kom en kall och snöig februaridag, perfekt för inomhusjobb :-) Golv och väggar täcktes in för det stänker rejält när kalkbruk kastas på med murslev. Några bilder från detta moment har jag inte men året var 2003.
Vi hade funderat en hel del över vilken färgtyp som skulle användas på putsen. Det är vanligt med vit lim- eller kalkfärg på murstockar. När den ursprungliga färgen skrapats fram insåg vi att linoljefärg använts och att den haft samma kulör som snickerierna i rummet (ja, i princip i hela huset). Så fick det bli, det behövdes inte mer diskussion om detta.
Här i Universumet skedde en smärre revolution i morse. Halvan fick för sig att vi båda skulle ändra sittplats vid köksbordet. Förändringen skedde före frukosten för att vi under morgonsolen skulle känna efter om det kändes bra. Det gjorde det. Så nu har vi helt olika platser vid bordet jämfört med tidigare. Båda ser vi ut genom två köksfönster numera.
Senare ska vi prova hur det blir att ställa bordet i en annan riktning. Även det kan bli en revolution. Vilken initiativkraft!
Hit till Universumet flyttade i november 1910 en familj med tre barn, 16, 19 och 21 år gamla. De hade fram till dess bott i den lilla staden. Husen på gården var nyuppförda, ladugården påbörjades redan 1905. Fram till 1924 bedrevs här ett familjejordbruk.
När föräldrarna var 61 respektive 67 år gamla överlät de gården till de två hemmavarande barnen Agnes (35 år) och David (33 år). Övervåningen i mangårdsbyggnaden inreddes och byggdes ut med frontespis för de gamla föräldrarnas räkning. Därefter bedrevs här i Universumet mellan 1924 och 1966 ett syskonjordbruk. 1966 var året för både Agnes och Davids bortgång. De dog med 3 månaders mellanrum. Att syskonjordbruk inte var helt ovanligt har vi upptäckt när vi hembygdsforskat.
En bok som behandlar detta med syskonjordbruk har titeln: Istället för äktenskap. Att driva jordbruk tillsammans med syskon i 1900-talets Sverige. Den gavs ut 2018.
Så här presenteras bokens innehåll:
När landsbygden förändrade sig väldigt snabbt så blev det här ett legitimt sätt att leva sitt liv. Det innebar vissa uppoffringar, men syskonen kunde hålla ihop gården, leva hyfsat gott och ha sin status kvar.
1900-talet sägs ibland vara familjejordbrukets århundrade. Trots att landsbygden förändrades i grunden framställs ofta själva bondefamiljen – bestående av man, hustru och barn – som intakt. Alla jordbruk drevs dock inte av familjer av den traditionella sorten. Ett alternativ var att två eller flera av barnen tillsammans övertog gården, fortsatte bo ihop och förblev ogifta. Men hur vanliga var sådana syskonjordbruk? Hur fungerade de och vilka var motiven bakom syskonens levnadsval?
Med hjälp av hushållsanalyser, statliga utredningar och intervjuer tecknar historikern Martin Dackling i Istället för äktenskap för första gången historien om syskonjordbruken. Han visar att de varken var ovanliga eller utgjorde kvarlevor från ett äldre bondesamhälle. Från att tidigare knappt ha existerat blev det från slutet av 1800-talet allt vanligare att bröder och systrar drev gårdar ihop och syskonjordbruk fortsatte vara ett vanligt inslag på svensk landsbygd fram till 1900–talets slut. Dacklings intresseväckande undersökning spänner över mer än 120 år och bidrar med nya perspektiv på det gångna seklets landsbygdshistoria.
Det som väckte mitt intresse för den här boken var ett radioinslag i mars med Katarina Wikars i OBS. En 10 minuter lång essä som är mycket lyssnansvärd om man är intresserad av hur levnadssätt förr knyts ihop med nutiden. Kan lyssnas på HÄR. Boken ska jag också läsa!
Jag som skrev i februari att jag tänker sluta blogga. Va! Vadå! Jag fortsätter ju. Och inte känns det som ett tvång. Men tanke och handling följs bevisligen inte åt :-) Hur ska det sluta? Så här, haha…
En bukett med ranunkler, tulpaner och brudslöja att bli glad av. Den kom åkande hit med kompisar i fredags. Se så fin den är!
Det här är vår diskbänk och jag tycker om att stå där. Det blir många fina stunder med handdisk. Vid stora diskhögar hjälps vi åt med diskning och torkning med handduk för då räcker inte den dolda diskhyllan till, den finfina lösningen som lanserades av finskan Maiju Gebhard. Ibland så lagar vi lagar mat tillsammans och lyssnar på musik. Och avslutar måltiden med att sätta pannan på spisen och kokar kaffe. Visst är det fantastiskt att kunna tycka om en diskbänk. En sådan rostfri lyx.
Jag tänker även på Agnes som växte upp med att man fick hämta vatten ute på gården vid brunnspumpen. Som hade vedspis. Som hade utedass. Som fick en diskbänk med rinnande kallt vatten först på 1940-talet. Jag tänker på de människor som arbetat, ätit, sovit, levt och drömt i vårt kök. Och här står jag och är förnöjsam och tänker på dikter.
Och ömhet uppstod…
när jag bränt fast gröten
för femtielfte gången i den där djävla kastrullen
och jag smet från den
arg och trött och mordisk
och du sen diskade
och gnuggade rent hela kastrullhelvetet
så att när jag fann den igen
var den ren och blank som ett fiskfjäll.
Då mjuknade jag i ömhet för dej
mer än nånsin av en bukett röda rosor
som vi ändå alltid glömmer
att köpa varann.
Birgit Lönn
I årets första nummer av stenindustrins branschtidskrift Sten läser jag att ORSA SANDSTEN är utnämnd till Årets sten 2019.
”För drygt 370 miljoner år sedan slog en meteorit med en diameter på fem kilometer ner rakt i Dalarnas hjärta. Nedslaget påverkade ett område med en diameter av 100–150 kilometer och bildade den så kallade Siljansringen, en krater som är Europas största. I ringens ytterkanter hittar man flera sedimentära bergarter som kalksten, skiffer och, inte minst, sandsten. Den typiska Orsasandstenen är den yngsta paleozoiska (ordovicium) bergarten i Dalarna. Till skillnad från andra sandstenar saknar den fossil, vilket ger stöd för teorin är att Orsasandstenen bildades ur dammet som uppstod i samband med meteoritnedslaget. Delar av både berggrunden och meteoriten pulveriserades vid kollisionen, och meteoritens järnpartiklar förångades i den efterföljande starka energiutvecklingen – vilket resulterade i att vissa delar av sandstenen fick sin varmröda ton. Orsasandstenen är annars vit i sin renaste – järnfria – form och består av en mycket fin fraktion av kiselbunden kvarts där kornstorleken med råge underskrider 0,5 millimeter. Just finkornigheten är skälet till att man i hela Sverige framför allt förknippar Orsasandstenen med slipstenar. De tidigaste arkeologiska fynden av slipstenar är från 1000-talet. Därefter ökade efterfrågan framåt genom århundradena. När gruvdriften tog fart under 1700-talet bröt drygt 30 gruvor sandsten i trakterna runt Orsa. ”
Läs mer om Orsa sandsten HÄR.
Jag älskar arbetslivsmuseer. Det gör jag. Närmare Skattungbyn än Orsa ligger Orsa slipstensmuseum med begränsade öppettider. Om man inte redan känner till det får man där, bland mycket annat, reda på anledningen till att slipstenarna har symmetriska ristningar som på bilden ovan. Dagbrotten är tillgängliga längs den 4 km långa vandringsleden. Restaurangen i museibyggnaden är åretruntöppen.
Om man ändå befinner sig i trakten är Styggforsen med Getryggen nära Boda en sevärd geologisk plats.
För 400-500 miljoner år sedan, under de geologiska perioderna Ordovicium och Silur, bildades sedimentära bergarter genom att döda växter och djur tillsammans med grus, sand och lera förstenades till lager av fast berg på havets botten. Under påföljande geologiska period, Devon, slog meteoriten ner och stjälpte de sedimentära lagren på högkant. Siljansringen bildades. Styggforsen med Getryggen är en del av den. Det är en fascinerande geologisk plats på många sätt som jag besökt ett par gånger i mitt, i jämförelse, korta liv :-)
Tänka sig att bloggen ”Mitt Universum” i dagarna passerar 1 miljon klick.
Det är inte illa tycker jag som inte är influencer och därför inte tar betalt för att skriva inlägg och inte försöker maximera antalet besökare för att få bättre statistik. Som inte har anställd assistent :-) Som skriver om byggnadsvård och kulturhistoria – inte helt publikfriande ämnen. Och som inte har ett Instagramkonto kopplat till bloggen. Det är något som normalt drar fler besökare till en blogg. Efter att Instagram lanserats 2010 har de flesta byggnadsvårdsbloggare övergått till den appen som gör det snabbare att få ut ett budskap, en tanke. Utöver allt detta är mrs Universum inte heller en ung människa i karriären.
Kul att ni tittar hit, kul att ni hittar hit!
