Det här upplever jag som självklart när jag ser det: kakfat av nysilver och pressglas där virkade rondelldukar lagts i. Sen får kakor och bullar breda ut sig. Detta med duk på fatet ska jag börja med själv. Både kakfat och virkade smådukar finns det gott om i Universumet för att inte tala om kaffekannor.
En bricka med broderad brickduk kommer väl till pass för att schaggduken ska besparas från att fläckas ner. Jag funderar över hur och när schaggdukar brukade användas för att undvika spill av mat, kaffe och annan dryck. De är inte helt lätta att tvätta.
Det här fotot tycker jag mycket om. Tricolorens färger i form av tre handdukar som hänger i köket – en röd handduk, en tunn glashandduk och en handduk som mest är prydnad eftersom den, förutom tryckta blå ränder, har en fint personligt monogram med Halvans och min symbol i tunt broderigarn (syns inte på fotot). Alla är vävda i hellinne.
Jag hade bestämt mig för att sluta blogga nu när husets samtliga rum är klara – för vad finns det då att blogga om? Det är också därför som besvärande wordpress-reklam återkommit på sidan. Jag beslöt mig för att inte betala för att få bort den då jag ändå skulle upphöra med bloggandet.
Det är inte inspirationen som tryter utan reella byggnadsvårdshändelser att skriva om. Visserligen har jag haft många ”utfyllnadsinlägg” tidigare eftersom byggnadsvården här har fått ta tid – men att enbart ha ”utfyllnadsinlägg” – som det här – lockar mig inte i längden. Men som ni märker kan jag inte hålla mig härifrån helt och hållet. Varthän det bär vet nog ingen.
Den utförligaste bloggtext jag läst om fordonet spark finns påKulturmiljö vid Norrbottens museum. Det är intressant läsning och jag väljer några stycken ur den. För att se de intressanta tillhörande fotona på sparkens olika modeller måste ni gå till bloggposten.
”Sparken är antagligen en nordsvensk eller eventuellt en finsk uppfinning. Dess ursprung är något oklar, men sannolikt har inspirationen kommit från kälkar med horisontellt flak och två upprättstående stolpar i bakre delen. Med hjälp av dessa stolpar kunde man lägga händerna på för påskjutning. Inspiration till sparken har antagligen också kommit från stöttingen, en kort släde som användes för timmertransport. Även stöttingen var försedd med två stolpar, att lasta timmer mellan. De första sparkarna saknade också tvärslån – tvärträt – mellan de två stolparna, något som introducerades omkring 1887 i området kring Sundsvall. ”
”Det finns också osäkra uppgifter om att sparkar varit i bruk i Västerbotten i mitten av 1800-talet. Sparken har gått under en del andra begrepp, såsom sparkstöttning, stålhäst (Kumla), trähäst (Kumla), sparkare (Västerbotten), långspärk och merspärk (Dalsland), stött (Söderfors), sprätt (Leksand), rännstötting (Holmön), kurir (Hälsingland), rännulv och rännåk (östra Mellansverige). Även begreppet Lyckselemoped förekommer – och då har sparken försetts med motor! Det verkar också ha funnits vissa skillnader mellan Norrbottenssparken och Västerbottenssparken. Västerbottenssparken var i regel kortare och hade grövre medar, som normalt inte var järnskodda. Istället var de vallade med indränkning av kokande tjära. Medarna var ofta gjorda av virke från tjurtall (i de fall de ej var järnskodda) och gled bra i stark köld. Överredet på sparken var i regel oftast gjord av björk, men ibland användes också alm, ask eller furu. Handtag och stolpar var ofta svarvade och bland de målade sparkarna verkar färgen blå ha varit mest populär. En del sparkar har även haft en låda under sitsen, kanske till att förvara verktyg eller psalmboken i. De äldsta sparkarna saknade däremot sits.”
”Från omkring år 1888 nådde sparkåkningen Stockholm, och blev då framför allt ett nöje för skolpojkar och överklassen. Kring sekelskiftet förekom sparkstöttningspartier – ”ungdomen kunde samlas på lediga kvällar och åka spark för nöjes skull i månskenet, när vädret var blitt”.”
Som sagt, är man intresserad av detta fordon på medar så läs mer om Sparken – ett kärt transportmedel på Norrbottens museums blogg. Om ni inte vet vad en sparklåda används till kan ni också få svaret på det där.
Det föll snö i natt. Planerna för dagen fick ändras. Jag gillar läget, snön är ju njutbar. En smal skottad gång tvärar över gårdsplanen till ekonomibyggnaderna, en annan följer grusgången raka linje. Vi har blivit insnöade och de skottade gångarna fortsätter att driva igen av blåsten.
Tre av sju islyktor sticker upp ur snön som kom under natten. Ett annat år. Vi fryser vatten i rostfria hinkar i omgångar, tömmer ut vattnet när en centimetertjock isvägg bildats och staplar de ihåliga isformarna på varandra. Det är himla vackert när solen lyser igenom dem, särskilt då de är lite blöta utanpå. Men ack så förgängligt det är med snö och is i Mälardalen, aldrig går vinterkylans beständighet att lita på. Ja, så är det! Inte är det märkligt om platser med långvarig snö och kyla kommer att locka till sig upplevelseturismen framöver, än mer än idag
På fotot syns ett stycke egnahem. Ladugården uppförd 1905, familjen bodde kvar i huset i den lilla staden intill. Först den 21 november 1910 gick flytten till det då uppförda egnahemmet. Denna mindre bondgård är det nu vi som vårdar, enkelheten förpliktar.
”Sverige i slutet av 1800-talet, ett land där ”freden, vaccinet och potäterna” lagt grunden för en snabb befolkningsökning med nya levnadsvillkor för många. På landsbygden räckte jorden inte längre till för att sysselsätta alla. Åtskilliga av dessa jordlösa arbetare valde att istället prova lyckan i det stora landet i väster, där inte bara löften om god tillgång på jord lockade utan även frihet från förtryck för dem som var engagerade i frikyrkor och arbetarrörelse.
Också till städernas växande industrier flyttade många in från landsbygden. Trångboddheten ökade därmed allt mer med ohälsosamma levnadsförhållanden som följd. En lösning på den allt mer akuta bostadsbristen blev den så kallade egnahemsrörelsen, med start i slutet av 1800-talet.”
Det finns mycket skrivet om egnahemsrörelsen i olika landsändar.
Och så här kunde det gå till i norra delen av landet: Eget hem och egen torva. Detta är tionde kapitlet ur fjärde delen av fembandsverket Det svenska jordbrukets historia utgivet 1998-2001 av Kungliga skogs- och lantbruksakademien. Läsvärt!
Tiden existerar inte i sig själv men från tingen kommer en förnimmelse av vad som har tilldragit sig i det förgångna, vad som händer nu och vad som sedan ska följa.
Lucretius, ca 99 – 55 f Kr
Modeller av landskap är många gånger en bra beskrivning av en verklighet som var. Var annars kan man se hur åkerbruket förr såg ut med till exempel hövolmar eller skylar i mängd och hägnader. Idag finns i Sverige mest täckdikade monokulturer. Den här modellen är större än utsnittet på fotot visar och finns på Upplandsmuseet i Uppsala och i den fastnar jag lätt.
Soluret på den ännu obefolkade sommarstugetomten visar sen, tvekande vår. I skogskanten pågår ett bra program, det heter Saven stiger, och förutom träden medverkar också bland andra en större hackspett, två rödvingetrastar och ett oräkneligt antal rödmyror. Det är en dokumentär, alla föreställer sig själva. Tidsöverdrag är fullt tänkbart, rentav kraftigt sådant. Mera avlägsna nyheter utgår i så fall och sänds vid ett senare tillfälle.
Per Helge
Några vinterstugor lever ensamma i snön. De är små, vackra och ömsint skötta. De är självbyggen och uppfördes av en arbetande befolkning under en helt annan tid än nu. Hit flyttade man på sommaren, bil hade man inte, cykel var gängse fordon. Utsikten på andra sidan är hänförande. Stugorna väntar på sommaren och sina ägare. Hur länge de blir kvar vet jag inte, det handlar om kommunens detaljplanearbete.
Korgen med apelsiner och egna äpplen är gammal, den har blivit kvar efter Agnes och David. Älskar patinan där lagningen av bärhandtaget ingår. Förmodligen är det David som fäst en läderrem runt handtaget och under hela korgbottnen och stiftat fast remmen. Allt för att förstärka och öka möjligheten att bära tungt.
Själv lagade jag ett annat korghandtag som jag slog halvslag om med hampasnöre. Och en mattpiska lagades på samma sätt. Patina och det nötta använda håller på att bli ”fint” igen. Jag stoppar stickade vantar, strumpor och kläder som nötts tunna. Lagningsaktivist som jag är, javisst! Recycling, återvinning, återbruk, vintage, återanvändning, att hushålla med resurser är det nya gamla. Ingen är gladare än jag för det.
Tvätta fönster när det snöar ute, klä granen, baka…
Tomtepyssel
Jag kan inte hålla mig från att blogga. Om roligaste julpusslet. Ett gammalt träpussel med intrikat utformade bitar. Vi lägger bitarna på bakbordet så det kan flyttas undan om det inte blir lagt klart på en gång. Det är svårare att lägga än man kan tro… Ingen bild finns av det färdiga motivet på kartongen men nu har jag digitala bilder (som inte ska tittas på innan pusslet läggs för det är ”fusk”). Den som lagt detta sedan barnsben har ändå motivet klart för sig i huvudet. Det händer att vi sitter uppe till småtimmarna för att lägga pussel, det finns fler än detta här
Himlar så nöjd man känner sig då det är färdiglagt. Kanske tar vi just det här en gång till… Det är så ljuvligt juligt!
