Egen härd är guld värd, det kan man inte komma ifrån om kristider skulle infinna sig. Den som har eldstad kan kanske klara sig utan elektricitet om kristid skulle råka infinna sig. Det känns tryggt…
Har ni tänkt på att äldre traditionell arkitektur på landsbygden oftast inte har hängrännor och stuprör. De känns verkligen ursprungliga och takfoten blir ofta ”tunn och lätt”. Förr lät man regnet droppa ner på gräset runt byggnaden förutom vid dörrar och portar där en kort hängränna satt, oftast av trä. Nu för tiden koncentreras regnvattnet till fyra punkter på ett ordinärt hus. Det kan ge problem för grunden. En byggnad kan efter kort tid få sättningsskador genom att grunden börjar röra sig när vattnet koncentreras vid knutarna.
En annan orsak till att inte reflexmässigt sätt upp hängrännor och stuprör är att tänka på tornseglarnas väl. De kan ta sig in under tegelpannorna och bygga sig bo om ingen hängränna sitter i vägen. Tornseglarna (Apus apus) landar endast vid häckningen annars fångar de sin mat och sitt bomaterial i luften och sover med luftens termikvindar.
Att låta regnvattnet gå ner till grundvattnet och inte föra bort det i dagvattenledning är även det en anledning god som någon att minska takens avvattningssystem.
Tornseglarna är hjärtligt välkomna hit till mitt Universum där flera byggnader har tegeltak men saknar hängrännor. Deras svirrande och pipande ljud betyder SOMMAR och de är här nu! Under tegelpannorna här bor också sädesärlor och pilfinkar. Det är ett skönt kvittrande och pipande.
Den uppmärksamme kan se att nocklösningen på ekonomibyggnaderna är lite speciell. Här finns varken nockbrädor eller nocktegel. Uthusen, ekonomibyggnaderna har en basal lösning – den ena takfallets tegel rår över den andra. Enkelt, bra, vackert och det gäller både en- och tvåkupigt tegel. De tegelpannor som sticker upp över nock är spikade var och en i läkt som ligger på nocken. Det här är en lösning som inte har varit vanlig i hela landet utan i den del där tillverkning av lertegel började tidigt. Det här takläggningssättet känns viktig att bevara på gården. Det finns ingen anledning att ”förbättra” med nocktegel eftersom en kulturhistorisk variant av tegelläggning då försvinner. Inte heller finns här det några vattbrädor på gavlarna på uthusen, endast vindskivor. Takteglet ligger upp på vindskivan och skyddar den från att ruttna.
Pimpinellrosen blommar stort i år. Knipsade av en kvist och satte i en vas. Detta är ett skott av samma buskros, Finlands vita ros, som min mamma hade i sin brudbukett en gång i tiden.
Olikfärgade ytor ställs mot varandra men arkitekturen är långt ifrån ytlig i Bauhausskolan i Dessau. Jag är svårt förtjust i detta. Under andra världskrigets bombades skolan som nu har rekonstruerats och är ett av världsarven. Besöker gärna den framsynta och futuristiska platsen åter igen.
Med ögonen i boken
är du inne i hela världen
är du inne i grannens själ
och löser din egen gåta
Men med bara en bok i handen
fryser du
som bokstäverna fryser
i sin olästa ensamhet.
Klockan, kartan, bokstaven
är kniv, sked och gaffel.
Ur boken Ord till Johanna, av Margareta Ekström 1973. Återfunnet på Körlings ord.
Den härliga tiden när gräset blommar och är som vackrast är nu. Ett krus med oasis och vatten med olika grässorter får stå på vedspisen som inte används den här årstiden. Skönheten i stråna med vippor och ax är så sirlig och lågmäld. Bergslok, min absoluta favorit, är för kort för att platsa i den här gräsbuketten. De stråna står i en vas en trappa upp och böjer sina vippor i en vacker båge. Jag har flyttat ett par tuvor till gården men de har inte växt sig stora än, så dem vill jag inte skatta. Det finns så många andra fina, som ni ser.
Under en promenad i lördags kom jag till en stig. Vid stigen stod ekar och lönnar. På marken låg något som liknade frost eller spindelväv eller luddigt mögel på en stor yta. Frost gick bort eftersom det var varmt ute. Men vad var detta ludd?
Efter mycket funderande och vid närmare undersökning av omgivningens träd insåg jag att det var aspfrön i mängd som blåst hit. Längre bort stod ett litet bestånd höga aspar. Nedanför dem låg sammanhållna vitludna fröhängen som ramlat rakt ner. De som spritt sig för vinden var upplösta i en seg ”väv”. Ett härligt naturligt fenomen som jag aldrig sett tidigare!
Är det någon som vet vad som drabbat dessa maskrosor? De växer längs en vägren och jag har aldrig sett sådana här förr.
Min uppfattning är att de blommat över men ingen ”maskrosboll” av frön har bildats. Varför? Mutation? Ogräsbekämpning? För mig är det en helt ny variant av ”maskrosbollar”.
När ateljén skulle omhändertas behövdes 1″ tjocka sågade brädor med olika bredder. De gamla brädorna från 20-talet var cirkelsågade och nya behövdes av samma slag, de skulle spikas på tak och väggar.
Jag är glad åt att vi hade ett litet sågverk med cirkelsåg i närheten då, Arnes såg. Brädorna skulle inte vara spontade eftersom de befintliga inte var det. Därför är springorna mellan bräderna lite ojämna och mycket tydliga, precis som eftersträvades.
Man ser den rundade spåren efter cirkelsågen. Några sågtänder skränkte Arne för min skull, för att få ett lite tydligare spår efter klingan. Han förstörde alltså den inställning som var gjord för att få en så slät yta som möjligt.
Uthuset hade ursprungligen ett lågt undertak. Det togs bort och ett lutande innertak som följer yttertaket blev följden. Fem stycken recyclade, högt sittande fönster placerades högst upp och rummet blev ljust och luftigt. Entrédörren sitter på samma ställe som tidigare men byttes ut. Fondväggen, högväggen, målades med röd slamfärg som är egenkokt med ljusrött pigment från Falu koppargruva. För övrigt ströks väggar och tak med egenblandad limfärg med krita som pigment.
Röd-vita hörnet som är min signatur, här i decembersol.
I juni 2017 besökte jag Kata gård i Västergötland. Detta nya museum ligger i anslutning till Varnhems kloster och invigdes två månader tidigare – i maj 2017. När den arkeologiska utgrävningen pågick, 2007, deltog jag i en specialvisning med huvudansvarig arkeolog i samband med ett uppdrag jag hade med klosterruinen.
Gårdskyrkan som visas är en av de första kyrkorna som byggdes i Västergötland och ersatte då en mindre träkyrka från sent 900-tal. Enligt skriftliga källor donerades den rika och mäktiga gården i Varnhem till cistercienserklostret i mitten av 1100-talet. Då behövdes inte gårdskyrkan längre, den stora klosterkyrka vi ser idag började uppföras.
Det nya museet har byggts över utgrävningsplatsen på en kulle ovanför Varnhems klosterkyrka. Kyrkogrunden ligger frilagd och ett trägolv löper runt om. En luftspalt gör att luften har fritt spelrum genom byggnaden som står ouppvärmd och följer årstidsväxlingarnas temperatur. Museet är väl värt en resa om ni frågar mig som fick ut mycket av besöket. Livet under sen vikingatid var väl beskrivet
Kata var storgårdens härskarinna, gift med Kättil, och död vid 30-35 års ålder runt år 1040. Skelettet visar på hög social status: inga förslitnings-skador på kotor eller leder, benens muskelfästen visar inte på någon hård fysisk belastning.
Kata själv hon finns i Västergötlands museum i Skara. Ja, alltså en föreställning om hur hon såg ut utifrån kranium och dna-analyser.
Det här var en kulturutflykt som jag gärna gör när ensamtid gives. Fornbyn i Skara, Porla brunn och Hällekis herrgårdspark var andra besöksmål under resan.
Tänker påminna mig om hur det såg ut i köket innan den nya köksinredningen växte fram. En av de saker som förvånade mig mest under alla år av byggnadsvård här, var att insidan av köksväggarna var kalkputsade.
På alla väggar i köket togs treetex-skivorna från 70-talet bort. Jag gick flera år tidigare en kurs i lerklining, eftersom jag var övertygad om att ytterväggarna av resvirke skulle vara lerklinade på insidan (rester av detta syntes i salen). Lerklining/lerputsning var ett vanligt sätt att vindtäta timmerväggar. Men det skulle visa sig att ytterväggarna i köket var vindtätade med kalkputs. Man hade kostat på lite dyrare material här än lera. Kalkputsen var fäst på vassmatta som fogats ihop med ståltråd och spikats fast med klippspik mot timret. Andra sätt att fästa kalkputs eller lera är att ”rugga upp” ytan med sneda yxhugg in i timret eller med träpluggar som slås in i förborrade hål.
Kalkputsen på timmerväggarna var inte alls så dålig som man hade kunnat tro. Trots att huset satt sig rejält och putsytan därför hade sprickor förutom hål efter senare spikning av treetexskivorna, hade puts bara ramlat loss i ett hörn. Eftersom kalkputs är lite elastisk och eftergivlig jämfört med kalkcementbruk (KC) eller rent cementbruk (betong), var det ett enkelt val att fylla i sprickorna med nytt kalkbruk. Ju starkare material man tar vid lagningen desto snabbare bryts det svagare materialet bort, därför är det lämpligt att kalkbruk lagas med kalkbruk. Att använda samma material som det ursprungliga då man renoverar gamla hus är en av byggnadsvårdens grundstenar.
Först stänkvattnades putsen, så fylldes i med kalkbruk och sprayades vatten – eller slogs på med borste – igen ett par gånger om dagen. Lätt som en plätt.
Muraren hjälpte till med det enda stället där putsen ramlat loss, hörnet där skafferiet stått. Där det behövdes använde han nyplockade vass-strån som fästes med nubb och på detta kalkbruk i några påslag. Före och efter varje påslag sprayades med vatten för att bruket inte skulle torka för snabbt och bli starkt på ytan men svagt på djupet. Resterande lagningar av sprickor menade han att det kunde vi fixa själva.
Hörnet mot farstun före och efter pappspänning på timmer. Här togs alla tapetrester bort. Resvirket i innerväggarna mot kallfarstun är tätat med vitmossa, bomullsremsor och lindrev om vartannat, detta fick sitta kvar. Kökets elförsörjning kommer in här.
Golvbjälklaget är isolerat med sågspån. Spånen fick ligga kvar. Golvbrädorna bröts inte upp annat än där vatten- och avloppsledningar skulle upp, där bytte vi ut sågspånen mot ny. Trägolvet har aldrig legat synligt, redan från början låg en korkmatta på golvet. Därför ville jag inte ha dem slipade och synliga framöver heller. Det blev linoleumgolv från DLW.
Pannmuren med den inmurade tvättgrytan på gården kan ha sett ut så en gång i tiden. Pannmuren var borta när jag flyttade hit men jag tycker om att i tanken försöka rekonstruera hur tvätten en gång i tiden gick till.
Själv har jag varit med om att tvätta i en vedeldad tvättgryta/vattenvärmare utomhus som barn. Samma gryta användes senare till att växtfärga garn i.
