Jag tycker om att sitta i arkiv och forska, sitta i stora salar där fler forskare vistas. Inget går upp mot att bläddra själv med bomullsvantar på. I mitt arbete sitter jag nu och då och forskar i fysiska arkiv, det är fantastiskt trevliga, hemska, sedelärande och viktig dokumentation som man kan få fram. Man lär sig mycket om hur tillvaron gestaltade sig förr för de som då levde sitt liv, det som var ett modernt liv då, läsa in värdegrunder och tankesätt den tid det dokumenten gäller. Sockenstämmoprotokollen har mycket att ge. Likaså företagsarkiv.
När jag forskar privat sitter jag ofta vid datorn och tittar i digitaliserade arkiv med kyrkoarkiv och folkräkningar. Krigsarkivet ligger i Sthlm och landsarkivens där samtliga dokument är av naturliga skäl inte skannade, det handlar ju om väldigt många hyllmil. Det finns så mycket att ösa ur, så mycket som jag inte upptäckt än och aldrig kommer att upptäcka. Till landsarkivet måste det bli fysiskt besök vilket är besvärligt för min del eftersom det landsarkiv jag får ut mest av ligger långt bort och tiden går fort när man väl sitter där. Det bästa vore att övernatta i den stan. Där kan jag avundas de som bor nära sitt landsarkiv – så himla bra ni har det om ni vill leta än det ena, än det andra i den guldgruva landsarkiven utgör!
Bostadshusets inre är klart. Nu återstår några åtgärder på farstukvisten – sen är hela huset vårdat. Åsikterna går isär när det gäller målningen. Jag vill absolut inte måla takets undersida (taket har fått takpappen utbytt tidigare) eftersom jag gillar den krakelerade linoljefärgens yta. Patinan. Halvan vill något annat, han vill skrapa och stryka allt med ny linoljefärg. Jag vill bara måla det som finns nedanför träbjälken som bär upp taket – och eventuellt även bjälken. Vi får se vem som vinner…
Lådbeslag från tyska Blum användes i köket när det snickrades och har aldrig krånglat. Även den största lådan på bilden, där tungt matporslin, karotter, assietter, ugnsformar av glas och porslin förvaras, har aldrig haft några problem. Det tyngsta porslinet står längst ut, närmast lådfronten – men nej, inget problem. Lådorna löper som på räls och stängs sakta med en liten knyck på slutet.
Pågående köksarbete. Inredningens är endast grundmålad.
I den lilla övre infällda lådan finns bland annat kryddburkar. De är inte tunga och inte så underligt att där inte heller finns problem. Lådan underst är kastrull-låda. Finemang! I arbets- och materialbeskrivningen var inskrivet beslag från Blum så snickarna visste vad jag ville ha samt vad de skulle räkna på då de lämnade offert. Det är viktigt att ha tänkt igenom ALLT när man vill ha ett nytt platsbyggt kök. Material (om trä väljs bör fuktkvot för snickeritorrt virke anges), storlek och hopfogning av luckor och lådor (narade luckor och sinkade lådor i vårt fall), höjd mellan hyllplan, djup på hyllplan, gångjärn, luckbeslag, stängningsanordningar, hur överskåpen ska ansluta mot tak, bänkskivor och utformningen av deras kanter. Plus lite till…
Så enkelt det är med soppor. Att koka en stor sats, frysa in det som inte går åt genast och ta upp ur frysen och sen äta med ett gott bröd till. Här är det varm borsjtj på gång. Det här med storkok, som räcker till flera måltider, har intensifierats under pandemin då besök på restaurang har minskat till ett minimum. Härligt att de egna rödbetorna kommer till nytta. De förvaras i matkällaren tillsammans med andra nyttigheter som palsternackor och olika äppelsorter. Förutom inläggningar, sylt och annat som är bra att ha i ett närförråd. En matkällare utanför bostadshuset är verkligen guld värd.
På samtliga ekonomibyggnader i Universumet som har taktegel finns en speciell nocklösning, en gammal variant som måste ha använts innan nocktegel började tillverkades. Jag är oerhört förtjust i de där nockarna och vill verkligen bevara dem! Innan jag flyttade hit visste jag inte om att de existerade över huvud taget.
Jag har sett många tak rasa, rivas, läggas om på annat sätt, byta material – den här lösningen är skör och lättförstörd. På ett torp jag besökte för ett par år sedan hade tegeltaket lagts om och man kände inte till och förstod inte den här nockläggningen och därför satte man en upp-och-nervänd hängränna över nocken, kanske i väntan på nocktegel… Kunskapen och förståelsen om hur nocken en gång hade lagts fanns inte. Med en dåres envishet vill jag påpeka vikten av att bevara lokala takläggningar och taklösningar.
Ovan syns detaljer från gårdens gamla tegeltak med lokal läggningsteknik. Taket på bostadshuset fick enkupigt taktegel 2011.
Nedan visas två bilder från när taket på nybyggda annexet som vi lade med begagnat tvåkupigt lertegel.
Raden med överskjutande takpannor spikas fast i förborrade hål.
Och här är det gamla enkupiga tegeltaket på magasinsbyggnaden täckt med snö. Så vackert!
Byggnadsvård ska inte ses som en stil utan som ett kunskapsområde. Lokala kulturvärden förloras och vissa tidsepoker/stilar/tekniska lösningar blir premierade framför andra. Regionala och lokala variationer tappas lätt bort när råden inte kommer lokalt ifrån. Om inte länsmuseer eller länsstyrelsernas kulturmiljöavdelningar ger ut informationsskrifter/har rådgivning om en lokal tradition – vem ska då få ut viktig information om lokal byggnadsteknik?
Smulborste med bricka – så praktisk att använda om bara några smulor hamnat på den stora bordsduken. Man slipper ta ut duken och skaka av den utomhus varje gång en måltid avnjutits.
Den här förde jag med mig i boet, inköpt på loppis för länge sen, en bordsborste med skyffel. Kitet är utfört i pressplåt i art deco-stil med borsten fäst i betsat trä. Det hela är enkelt, flärdfritt och har gjort en hel del nytta.
Vi tog en solig promenad på isen i helgen som var och blev förvånande att inte fler människor var ute och njöt. Vi mötte endast ett par på väg för att pimpla som vi bytte några ord med. När en liten badvik passerades kom jag att minnas en mycket het augustiafton 2020 då ett skönt svalkande bad pockade på. Det blir plusgrader framöver så detta var årets sista isvandring kan jag tro.
…till exempel för att skotta upp längs krypgrunden av huggen granit för att få ännu mindre golvdrag. Det är ett utmärkt gammalt knep, ett ”husmorstips” till husägare med fina gamla bostadshus! De få som ännu finns kvar i landet, endast 20 % av alla bostadshus i Sverige är byggda före 1920. Endast 20%.
Då kommer jag osökt att tänka på hur vi har det med släktgårdar? Finns din mammas födelsehem kvar? Pappas? Mormors? Morfars? Farmors? Farfars? Och ännu längre tillbaka: t ex morfarsfars eller farfarsmors? Vet du ens var de bodde? Eller hette? Äldre bostadshus finns det inte alltför många kvar av i landet Sverige mycket på grund av att folkhemmet ville vara så ”moderna” och det sitter i. Och numera vill väldigt många bo i städer. Att hus finns kvar i släkten är inte alltför vanligt.
Semmelmuffins till kaffet blev det denna fettisdag. Snabbt och lätt att baka, helt nytt för detta år. Jag har svårt att få goda, fluffiga bullar även om Keso används i degen. Och de där bullarna kan inte börja bakas på kvällen efter jobbet – då tar det åtminstone för mig in på sena kvällen innan de är färdiga. Muffins gick fort. Normalt äter vi semla med varm mjölk som hetvägg men det blev kaffe till de här nymodigheterna.
Tänk, när jag flyttade från huvudstan ut på landet under andra halvan av 1990-talet var internet en rätt ny teknik. Det gjordes reklam i papperstidningar och tidskrifter för att arbeta från landet med bild på en kvinna/man som liggande i en hängmatta knappade på sin laptop under ett fruktträd :-) Jag köpte en Macintosh PowerBook, skaffade ett abonnemang för fast företagstelefon med fax (den tekniken var ännu inte utagerad) och startade ett företag. E-post var relativt nytt, jag ordnade ett internetabonnemang och mejlkonto. Inte långt därefter köpte jag min första mobiltelefon.
Bild från nätet.
Under första året satt jag i drängkammaren och arbetade. Det var helt i sin ordning och på vintern började jag arbetsdagen med att elda i gjutjärnskaminen. Det blev rejält varmt och skönt där inne ganska snart.
När vi under sommaren skulle ha släkten på besök passade drängkammaren bäst som gäststuga. Jag flyttade till köket på övervåningen i bostadshuset. Där trivdes jag sisådär då ytskikten inte var de jag önskade mig och jag hade andra planer än att ändra dem just då, ville vänta med beslut tills jag visste säkert vilken tapet och vilken snickerikulör jag skulle välja. Det var helt rätt tänkt vet jag nu. Utsikten genom det spröjsade fönstret med nio rutor var dock fin med djurlivet utanför: ekorrar som smaskade på lärkkottar, småfåglar, harpaltar som lekte i bland maskrosorna på vallen, rådjur och någon älg som stövlade förbi någon gång. Det var något helt annat än vad jag vant mig vid i stan innanför tullarna. När vi hade besök från Costa Rica (med sitt fantastiska djurliv) förundrades min väninna när hon såg rådjur på rätt nära håll – något riktigt exotiskt för henne.
Att arbeta i köket där uppe på övervåningen var inte att tänka på i längden. Att flytta arbetsplatsen till hönshuset slog mig först när jag såg förbi det läckande taket, nerfallna sågspånsisolering, betonggolvet och det låga undertaket och fasadplåten från 70-talet. Huset var trist och gick från början under radarn. Byggnadsvård blev det, arbetsplatsflytt likaså och ateljén invigdes. Det var det bästa som hänt här efter att vi ordnat wc inne i bostadshuset samt rinnande varmt och kallt vatten i köket. Innan dess levde vi med utedass och vatten i hinkar som bars in i köket. Det där gammaldags levnadssättet var oerhört nyttigt och intressant för att kunna förstå villkoren för de människor som en gång levde sina liv här. Sen dess har mycket annat hänt men inget som radikalt ändrat vår livsstil här.
Vi räddade ett ödehus, en ödegård. Det har fått ta sin tid med byggnadsvården. Vi har inte följt de välvilliga råd som vi fått om att räta upp skevheter, använda moderna färg- och byggmaterial, alltså uppdatera huset till något det aldrig har varit. Ibland har det inte synts att vi lagt ner arbete och energi på något och det kan ju upplevas som surt när det inte märks vad som gjorts och man får frågor om ”när ska ni åtgärda det där” ställs ;-)
Har ni också förverkligat en dröm om livet på landsbygden eller tvärtom – livet i en stad?
Jag köpte för några år sedan ett träpussel. Det fanns inga anvisningar om vad det föreställde. Kina-puzzle stod det på kartongen. Turligt nog fattades ingen bit visade det sig. Jag daterar pusslet till 30- eller 40-talet. En yngling i keps metar fisk i en bäck där en blomsteräng brer ut sig. Där finns också en grusväg, en bro, en trägärsgård, ett hus skymtar längst upp till vänster bakom en trädridå. Pusselbitarna är inte standardiserade och hakar inte alltid i varandra. Helheten går i grönblå nyanser.
Det finns något i Fanny Alvings vers från 1943 som får mig att tänka på det här pusslet. Det känns som pekoral när man läser det idag men jag tror dikten speglar en del av svenskt 40-tal rätt väl, åtminstone som jag tolkar årtiondet idag. Industrialisering och urbanisering börjar ta över landsbygdens boendeformer och lantbruk. Boken ”Mälarfolk – som det var en gång” inleds som följer:
Min barndoms blåa vatten,
min barndoms gröna hagar,
min barndoms röda stuga,
min barndoms långa dagar.
Så bleka mina vatten,
så tysta mina hagar,
så grå min lilla stuga,
så korta mina dagar.
Lägger man pusslet som vi gör maximalt två gånger per år tar det lite tid att hitta motivet. Kantbitarna ger någon hum. Jodå, vi har fotat det men det är strängt förbjudet att kopiera bilden på papper och lägga den i kartongen :-) Jag stärktes i den uppfattningen efter att ha läst Miras mirakelblogg där hon visade och berättade om ett antal familjepussel som roterar inom släkten varje jul. Dessa vackra, välgjorda engelska pussel hade den här texten:
”NO GUIDE OR ILLUSTRATION is provided with this Gold Box VICTORY Jig Saw Puzzle. To do so would destroy much of its absorbing interest. The greatest pleasure is derived from not knowing beforehand the subject which the Puzzle will make and then to see the picture gradually form as the pieces are assembled.”
