Uppiggande

Det behövs lite färgglatt i det grå vädret. Det får bli snörmakerier, något jag älskar men aldrig får chans att använda, då de miljöer jag bebor inte lämpar sig riktigt för denna vackra inredningskonst. Men drömmen finns kvar…
Jag har samlat på mig olika band, bollfransar och snörmakerier men de på bilden är fotograferade på en mässa.

Brödhög

Brödhög och såkaka på grov hemvävd linneduk.

Det jag saknar mest denna pandemihöst är att äta vardagslunch på restaurang, de fysiska bokträffarna vissa söndagar och nu inför julen de öppna hembygdsgårdarna/äldre miljöer med kulturhistoriskt riktigt uppdukade inför jul och hög julstämning. Olika dukningar för de olika landsändarna och samhällsklasserna. Detta är det jag saknar mest.

Julbordet dukat i bondgården där generationsboende hörde till det normala.

I Universumet gör vi kakhögar av det kaffebröd som bakats. Så gjorde jag som barn också, först grovdoppat i form av bullar sen kakor med den absolut godaste skulle ätas sist och låg därför underst i kakhögen :-) Barnsligt – men o så underbart! När jag var barn var det där med sju sorters kakor inte ovanligt på kalas. Det är kulturhistoria nu.

Äntligen advent

Den finaste funkisbelysningen kan man fröjda sig åt finns på Bauhaus-skolan i Dessau, Tyskland.

Adventsstjärnan lyser nu i ateljéns stora fönster. Inte funkis men fint på ett annat sätt.

Igår kväll, lördag, när mörkret lägrat sig, tog vi en kort biltur för att se hur man arrangerat adventsfirandet med belysning. Vi kan väl säga att i Universumet njuter vi mörkret och har sparsamt med belysning utomhus eftersom vi vill kunna njuta stjärnhimmel och månsken. Inga ljusslingor bara en stiliserad adventsgran där ute. Trevlig första advent!

Frost och kyla

Igår, fredag, var det första gången som marken här var helt frostnupen. Och frosten låg kvar hela dagen. Väldigt underbart var det. Snart är det fullmåne så nätterna är kalla – som det ska vara den här årstiden. Fredagen var en intensiv dag men jag hann fotografera det frostiga men först idag, lördag, hamnar det på bloggen. Kyla, snö och mörker bör vi kanske uppskatta mera…

Plafonder formgivna av Wilhelm Wagenfeld

De fem plafonder jag köpte som återbruksvaror för en liten summa pengar och som monterades i annexets fem rum, är formgivna av Wilhelm Wagenfeld. Det kände jag inte till då, trodde de var av Böhlmarks tillverkning. Hur som helst, plafonderna tilltalar mig mycket och de passar så bra in i annexets inredning som har funkisprägel.

Wilhelm Wagenfeld (1900 – 1990) var en tysk industridesigner. Han var först elev och sedan lärare på Bauhausskolan i Tyskland.

Plafonderna WV-339 är av vitt porslin och opalinglas med diametern 250 mm, just den storleken har nr 961. De är försedda med E 27 porslinssockel och är ursprungligen avsedda för en 60 watt glödlampa (nu bestyckade med LED-lampor). Plafonderna är tillverkade för Lindner GmbH och enligt en uppgift jag hittat på nätet designade år 1955.

Fortfarande nöjd? Jag? Så klart!!!

Narade köksluckor

Köksluckorna, både till bänkskåp och överskåp i vårt kök, hålls samman med horisontella narar som ligger infällda i ett gradat spår fräst på insidan i luckans stående pärlspontbrädor. Det är alltså inte en konstruktion med utanpåliggande tvärslåar med en snedsträva emellan.

Det krävs två naror per lucka och de är svagt kilformade, avsmalnande från änden där gångjärnen sitter. De är infällda 5 mm i brädorna.

Inget lim, inga skruvar och icke några spikar används för att hålla ihop luckorna. Skruvar har enbart använts för att fästa de vertikala ”handtagen” av trä på luckorna.

Att jag ritade detta 2004 och sedan lät finsnickarna genomföra idén har jag aldrig ångrat. Men lite vågat var det allt! Vem har köksluckor av brädor som narats ihop utan lim, spik eller skruv?

De första åren märkte vi att pärlsponten torkade ihop på sommaren på den högra av parluckorna över diskbänken Det enda vi då gjorde var att slå ihop bräderna med händerna. Nu märker vi inga rörelser i träet längre.

På bilderna ovan är kökssnickerierna grundade med linoljefärg.

Principritning till snickarna.

Köksluckorna oljelaserades som ”långhalm” med pigmentblandning av gulockra, terra och grön umbra.

• 

Kanske bör man vara lite insatt i traditionellt trähantverk för att förstå hur snickerierna är gjorda och därmed uppskatta dem. Det är typ sådant här som människor utan insikt river ut för att montera ett nytt modulkök.

Rikedom

• 

• 

• 

• 

Att ha ett energifyllt förråd idag är ingen självklarhet då elektricitet ger uppvärmning för de flesta. Tänk när uppvärmning av hus enbart bestod av brasor eldade med ved – hur rik var inte den som hade minst ett års torr vedförbrukning under tak. Liksom en rejäl gödselstack som garanterade näring till åkrarna till våren och garanterade mjöl till bröd samt foder till kreaturen. Att ha en egen brunn med gott vatten var också rikedom och inte en självklarhet.

Ganska ofta tänker jag tillbaka till den tiden, det är ganska nyttigt att jämföra hur levnadsstandarden har ökat och hur lätt människan anpassar sig till högre standard utan att reflektera.

Apropå vedvärme – eftersom vi eldar mycket med ved under kalla årstiden behövs inget skydd över skorstenen. Skulle huset stå öde blir förhållandena annorlunda.

Byggnadsarkeologiskt detektivarbete

Här har i dagarna sorterats det taktegel som en gång låg på ”lägret”, lidret, som revs på 1970-talet. Denna gång är det Halvan som stått för arbetet, tidigare har det varit jag som tidigare sysslat med den uppgiften. Jag tycker det kan vara skönt med rutinjobb emellanåt. Det är många olika sorters tegelpannor i längd, bredd, tillverkningsort som sorterats, samtliga är enkupiga. Här är två sorter med tegelbruksstämplarna Ö och SB på klacken.

Stämpel på klackens undersida: Ö. Tillverkad, kanske på Ökna tegelbruk som anlades i mitten av 1800-talet och lades ner omkring 1900. Det som talar för att det är tillverkat någon annanstans är att Öknas stämpel var ett liggande Ö, åt vänster eller åt höger, inte som här ett stående Ö.

Tegelstämpel SB. Tillverkades taktegel i Stålboga? Ett riktigt byggnadsarkeologiskt detektivarbete är vad det är. Sortering görs för att detta är ”bra-att-ha-tegel” inför framtiden.

Ymnighetshorn

Bladkaktusen är på gång. Den kommer att blomma överdådigt till första advent. Nu står den på en piedestal i salen men i somras bodde den i en klyka i ett av de gamla äppelträden och trivdes tydligen bra med detta. Först slår knopparna vända mot fönstret ut, sen blommar halvan som vetter mot rummet. Det här är min äldsta bladkaktus, den följde med i flytten från Stockholm. En riktig trotjänare!

Löven

• 

• 

• 

Ett, tu, tre…

Det mesta av löven är hopräfsade. I år var det alldeles väldigt lättsamt för mig – Halvan räfsade ihop och jag var bara behjälplig med transporten på presenning till lövkomposten. Jag har mest suttit inne i ateljén och arbetat eftersom de många trevliga uppdragen pockar på. Jag är tacksam för att jag till stor del slapp vara ute för vädret har verkligen inte varit inbjudande. De sista lövhögarna vi drog bort var dyngsura.

Förtvivlad insikt

Ibland kan man känna sig så här…

Gulglödgat

Det glöder utanför ena sovrumsfönstret nu om morgnarna, en härlig och intensiv period.

All risighet, alla nerfallna kvistar, alla gula barr som följer med skorna in är oviktiga bara för denna syn och vårens ljusgrönska och röda kottar!