Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


Lämna en kommentar

Kluvna ekstolpar


För er som inte hittat den vill jag tipsa om Sune Bromans blogg. Till stor del handlar den om landskapsvård som illustreras med väldigt fina fotografier.

Jag läser där på bloggen att han har skrivit i årets första nummer av tidningen ÅTER om att klyva ekstolpar, ett gediget hantverk. Det fina är också att han förmedlar de dialektala ord som har använts i hans del av landet, det tilltalar mig. Det är skrivet på ett respektfullt sätt gentemot de människor som levde på gården före honom. Våra landsbygdsboende förfäder arbetade på ett sätt som bör uppskattas mer än som ofta görs. Här finns artikeln: Stolpar av kluven ek. ÅTER 1-2018
Och här är Sune Bromans blogg med inläggen om just ekstolpar med många vackra och förklarande bilder. Måste läsas och ses!



De kluvna ekstolpar som finns här i Universumet är inte så många men naggande goda. Det är de som håller inhägnaden av köksträdgården på plats och de är inköpta från en Stockholmsnära kommun med känsla för kulturarvet, stolparna är brända i den spetsade änden. Det tog mig mycket sökande för att få fatt på dessa ekstolpar att köpa, jag ville absolut inte ha svarvade stolpar. Utseendet skiljer sig markant åt. De här kluvna ekstolparna har fyllt sin funktion sedan 2005 och kommer att fortsätta att göra det många år till.


5 kommentarer

Ur ett enda stycke papper


Tänk er in i silhuettklipparens förmåga att i förväg planera sin bild och klippa/skära ut den ur ett enda pappersark utan att fuska genom att i efterhand klistra ihop delar. Jag fascineras av silhuettklipp, tycker mycket om dem. Det här klippet med naturmotiv är daterat 1938 och hänger på övervåningen. Kolla molnen, kolla bakgrundens böljande landskap, kolla svampar och gräs, kolla trädens barr, kolla kidets prickar… Ja alltså, helheten. Den här tavlan är alltså inte målad med tusch som kanske någon kan tro, den är gjord av papper som klippts i ett enda stycke.


5 kommentarer

Bortglömd


Pilbräken (alt. Hjärtbräken) lat. Hemionitis arifolia

När vi åkte till snön i december tog jag som vanligt med mig de känsligaste krukväxterna, där ibland ormbunken på bilden. Den har varit den bästa av krukväxter, känslig men lättreparerad när jorden blivit lite för torr. Repar sig snabbt och är glatt grön. Sporbladen (utanför bild) är stolt uppkäftiga på högre stänglar och sporgömmorna väl synliga på undersidan. En snygging och ovanligt lättskött för att vara ormbunke.

Men gissa vad som hände – jag glömde att stoppa ner den i växtlådan inför hemresan. Den står kvar utan att få vatten. Den dör. Det känns som att låta en vän förtvina. Hemskt och oförlåtligt, de andra växterna kom med hem men inte denna. För övrigt är det här med krukväxter det svåraste att hantera när man åker bort. Att be släkt eller vänner vattna nån gång nu och då kan väl gå för sig, men de växter som kräver större omvårdnad är svårare att hantera. Att be någon vattna varannan dag under en längre period är lite väl mycket begärt, om man inte bor i lägenhet och har förtroende för närmsta grannen som är hemma då blomsterägaren är borta. Jag har inte hittat någon lösning på krukväxternas skötsel under bortavaron vintertid, därför tar jag med mig dem om det är en bilresa som ska göras till en bestämd plats. Och så glömde jag favoriten där i det tomma huset. Oförlåtligt.

Det känns som att jag hela livet varit på resande fot och när det gällt bilresor alltid stoppat baksätet fullt med växter till andras förtret, förtjusning eller förvåning.  Det hör till mitt sätt att leva. Att ständigt vara hemma är ju inget alternativ.