Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


6 kommentarer

Vår tid är nu


Arbetsplatsen flyttar ut när värmen kommer.

Ett av de gamla trädgårdsborden ska målas då två ribbor bytts ut och färgen skrapats bort upptill. Resten sitter bra. Kromoxidgrönt som förr. Fuskjobb säger Halvan som hade sett att samtliga ribbor lossats och ytan skrapats och inoljats även där. Men denna gång ger han med sig, det får bli så här eftersom det finns SÅ mycket annat att ta tag i :-)

Vädring ute under tak har gjorts i omgångar. Samtidigt byts till sommartäcken. Men innerfönstren får sitta kvar ett tag till.


5 kommentarer

Bortglömd


Pilbräken (alt. Hjärtbräken) lat. Hemionitis arifolia

När vi åkte till snön i december tog jag som vanligt med mig de känsligaste krukväxterna, där ibland ormbunken på bilden. Den har varit den bästa av krukväxter, känslig men lättreparerad när jorden blivit lite för torr. Repar sig snabbt och är glatt grön. Sporbladen (utanför bild) är stolt uppkäftiga på högre stänglar och sporgömmorna väl synliga på undersidan. En snygging och ovanligt lättskött för att vara ormbunke.

Men gissa vad som hände – jag glömde att stoppa ner den i växtlådan inför hemresan. Den står kvar utan att få vatten. Den dör. Det känns som att låta en vän förtvina. Hemskt och oförlåtligt, de andra växterna kom med hem men inte denna. För övrigt är det här med krukväxter det svåraste att hantera när man åker bort. Att be släkt eller vänner vattna nån gång nu och då kan väl gå för sig, men de växter som kräver större omvårdnad är svårare att hantera. Att be någon vattna varannan dag under en längre period är lite väl mycket begärt, om man inte bor i lägenhet och har förtroende för närmsta grannen som är hemma då blomsterägaren är borta. Jag har inte hittat någon lösning på krukväxternas skötsel under bortavaron vintertid, därför tar jag med mig dem om det är en bilresa som ska göras till en bestämd plats. Och så glömde jag favoriten där i det tomma huset. Oförlåtligt.

Det känns som att jag hela livet varit på resande fot och när det gällt bilresor alltid stoppat baksätet fullt med växter till andras förtret, förtjusning eller förvåning.  Det hör till mitt sätt att leva. Att ständigt vara hemma är ju inget alternativ.

 

 


8 kommentarer

Jag tittar rätt ofta på äldre fotografier. Det är ett bra sätt att förstå hur livet kunde gestalta sig för olika samhällsklasser förr. Nu delar jag med mig av två som jag nyligen fastnat för.

Familjen uppställd framför hövolmar och bostadshuset på landsbygden i Södermanland. Fotograf okänd. Ladugården, där kossor och häst(-ar) fanns, ligger utanför bild. Så här stora hövolmar (eller heter det höstackar?) har jag aldrig sett här i landet under min levnad men väl på resor till mer agrara länder. Höet förvarades så här då hölador saknades men hur i all världen byggdes de upp för att inte höet skulle förstöras av väta?

Här står en kvinna med sin dotter framför fallfärdig backstuga i Enskede, Stockholm, 1906. Foto Ivar Nilsson. Jag fann fotot här då jag sökte bilder på backstugor, en byggnadskategori som intresserar mig. Denna miljö finns inte kvar men kanhända är mangårdsbyggnaden (det man idag felaktigt ofta kallar torp) på översta bilden fortfarande bebott om det inte blivit fritidshus.


Lämna en kommentar

I takt med tiden

Det har ibland hänt sedan jag flyttade ut från storstan att jag upplevt att jag betraktas som ett ufo, som en fornlämning, som något i otakt med tiden. Någon som inte hänger med i boendets modetrender. Som vägrar elektrisk espressomaskin  ;-)
Det handlar om grupptillhörighet. I en storstad är det helt enkelt lättare att hitta likasinnade.

Men framhärdar man med att inte anpassa sig till rådande förhållanden, det som det stora flertalet anser vara trendigt, har samhällsnormen förändrats och man inser att man lever helt up-to-date. Då är jag inte fornlämning längre om jag eldar med ved i vedspis, kakelugn och kamin,  har kvar de gamla enkelfönstren med innanfönster, köper föremål och byggnadsdelar secondhand, har elspis med järnhällar, använder beprövade byggnadsmaterial och färgtyper, torkar tvätten utan elektricitet, föredrar ett gammalt timmerhus med ”haltande” kök framför ett nytt kataloghus, valt bort diskmaskin och många andra elektriska apparater, undviker att flyga i möjligaste mån, komposterar och odlar utan konstgödsel, använder lukt och smak för att kontrollera färskvarors användbarhet…

Det känns bra att gruppen som börjat leva enligt de här premisserna har blivit större. Att veta att man gör riktiga och viktiga livsval. Det handlar om kulturell grupptillhörighet.

 


5 kommentarer

Handslag

Ska vi skaka hand nu?
Ja, det tror Henrik Mattsson, trendanalytiker, som spår en renässans för handslaget.
– Jag ser det här framför allt hos nya svenskar och bland unga män. Kindpussandet och kramandet känns helt plötsligt bara fånigt, och påfluget. Ett handslag känns mer rejält och ärligt.
– Lite djupare kan man säga att det även handlar om att relatera på riktigt. Vi längtar efter att fokusera på det humana och mänskliga, och vi vill visa det också i våra möten. Se i ögonen är ju till exempel något som man missar med kindpussen eller kramen.
– Det här hänger ihop med en annan utveckling i samhället. Längtan efter äkthet och ärlighet. Precis som vi i dag är mer måna om var och hur maten är producerad. Då blir det ännu mer viktigt att hälsa på riktigt. Hur ska då ett riktigt handslag vara?
– Ett bra handslag ska inte vara en kraftmätning som hos Trump utan ett ömsesidigt möte. Inte slappt eller för hårt, utan lagom. Känns det rätt, om man vill vara lite mer innerlig, så kanske man kan använda båda händerna. Eller för att verkligen understryka närhet, kanske beröra den andres arm eller axel med vänsterhanden. (Kupé 10/2017)

Har ni några åsikter om att handslaget är på väg tillbaka!