Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


Lämna en kommentar

En bråkdel

Några av alla sommarens upplevelser: hembygdsmuseer med såll av kojuver med spenarna kvar, bössmedens attiraljer, skolplansch (plum-pa ic-ke i skrif-bo-ken!), blåbärsfingrar som sedan bakade blåbärskakor och kokade sylt av 2 kg blåbär som jag och våra långväga gäster plockade…

Byggnadsvård av torrdass, målning av invändiga fönsternischer och uthusportar var annat som blev utfört. Och än är sommaren inte slut – det gillas.

HAVET

Jag står framför havet.

Där är det.

Där är havet.

Jag tittar på det.

Havet. Jaha.

Det är som på Louvren.

GÖRAN PALM
Annonser


3 kommentarer

Syskonjordbruk

Hit till Universumet flyttade i november 1910 en familj med tre barn, 16, 19 och 21 år gamla. De hade fram till dess bott i den lilla staden. Husen på gården var nyuppförda, ladugården påbörjades redan 1905. Fram till 1924 bedrevs här ett familjejordbruk.

När föräldrarna var 61 respektive 67 år gamla överlät de gården till de två hemmavarande barnen Agnes (35 år) och David (33 år). Övervåningen i mangårdsbyggnaden inreddes och byggdes ut med frontespis för de gamla föräldrarnas räkning. Därefter bedrevs här i Universumet mellan 1924 och 1966 ett syskonjordbruk. 1966 var året för både Agnes och Davids bortgång. De dog med 3 månaders mellanrum. Att syskonjordbruk inte var helt ovanligt har vi upptäckt när vi hembygdsforskat.

En bok som behandlar detta med syskonjordbruk har titeln: Istället för äktenskap. Att driva jordbruk tillsammans med syskon i 1900-talets Sverige. Den gavs ut 2018.

Så här presenteras bokens innehåll:

När landsbygden förändrade sig väldigt snabbt så blev det här ett legitimt sätt att leva sitt liv. Det innebar vissa uppoffringar, men syskonen kunde hålla ihop gården, leva hyfsat gott och ha sin status kvar.

1900-talet sägs ibland vara familjejordbrukets århundrade. Trots att landsbygden förändrades i grunden framställs ofta själva bondefamiljen – bestående av man, hustru och barn – som intakt. Alla jordbruk drevs dock inte av familjer av den traditionella sorten. Ett alternativ var att två eller flera av barnen tillsammans övertog gården, fortsatte bo ihop och förblev ogifta. Men hur vanliga var sådana syskonjordbruk? Hur fungerade de och vilka var motiven bakom syskonens levnadsval?

Med hjälp av hushållsanalyser, statliga utredningar och intervjuer tecknar historikern Martin Dackling i Istället för äktenskap för första gången historien om syskonjordbruken. Han visar att de varken var ovanliga eller utgjorde kvarlevor från ett äldre bondesamhälle. Från att tidigare knappt ha existerat blev det från slutet av 1800-talet allt vanligare att bröder och systrar drev gårdar ihop och syskonjordbruk fortsatte vara ett vanligt inslag på svensk landsbygd fram till 1900–talets slut. Dacklings intresseväckande undersökning spänner över mer än 120 år och bidrar med nya perspektiv på det gångna seklets landsbygdshistoria.

Det som väckte mitt intresse för den här boken var ett radioinslag i mars med Katarina Wikars i OBS. En 10 minuter lång essä som är mycket lyssnansvärd om man är intresserad av hur levnadssätt förr knyts ihop med nutiden. Kan lyssnas på HÄR. Boken ska jag också läsa!


3 kommentarer

Att lajva

Jag lajvar var gång jag går över gårdsplanen för att hämta något, lämna något, utföra något. Då är jag en medeltidskvinna med nyckelknippan i bältet som härskar över gårdens förråd. Om det är kallt och jag har en gråblå ylleklänning, svarta ullstrumpor och stickad, brun yllekofta känner jag mig alldeles särskilt i dåtiden. Tro mig – det är njutbart!

De här nycklarna är inte enbart vackra tingestar utan kulturhistoria i bruk. Det är angenämt! Facklitteratur och romaner ökar förståelsen för hur livet levdes en gång. Tänker på Sigrid Unsets romantrilogi om 1300-talets Kristin Lavransdotter. Visserligen skiljer sig både klädsel, byggteknik, samhällsliv, teknik, kvinnors ställning och oändligt mycket mer åt från medeltiden, men ju mer man känner sin historia och kulturhistoria, ju mer kan fantasin och kreativiteten blomma ut :-)

Jag är härskarinna över hushållets förnödenheter som finns i gårdens alla förråd och visthusbodar. I matkällaren finns egna äpplen, olika inläggningar, sylt, saft, gelé, marmelad och ibland potatis. Dessutom den stora plåtburken med svarta kalamata-oliver. Det är underbart att ha ett stort, svalt utrymme för så´nt. Det hade jag inte i den stora staden.

Till tvättstugan går jag för att tvätta. Dock i elektrisk tvättmaskin – inte vedeldad järngryta som man gjorde förr  ;-) . Murstock och skorsten finns kvar, grytan likaså men den förvaras på annan plats. Jag manglar och stryker där också – eldrivet.

Till magasinet går jag för att hänga stora tvättade tygsjok, som lakan och stora borddukar, på vintern. De frystorkar väldigt bra! Sommartid torkar de på tvättlinan mellan äppelträden. De luktar så gott sen! På sommaren tar jag ut cykeln eller moppen ur magasinet för en tur eller ställer till med kalas en halv trappa upp. I ladugården, som nu är verkstad och arbetslokal, finns liar, grensax, sekatörer och mångahanda verktyg/arbetsredskap som jag kan behöva. I mjölkrummet har jag under vintern dahliaknölar, gladioluslökar med flera växter så där hålls ca +5 grader, till ateljén, tidigare hönshus, går jag för att vara min egen och arbeta. På logen förvaras saker som sällan behövs. Vedboden har fyllts med ved. Från ”traktor”garaget hämtar jag bilen för att åka en tur. Det här är också ett sätt att byggnadsvårda – att låta uthusen ha en användning, att fortsätta använda dem även om deras ursprungsfunktion inte längre behövs. Av de nämnda husen är det matkällare, mjölkrum, tvättstuga som är svagt uppvärmda. Det första året jag bodde här gick jag även ut för att använda torrdasset/prevetet men det måste jag inte göra numera.

De pärlstickade muddarna/pulsvärmarna är stickade av vännen M.
Så praktiska och trivsamma till den stickade koftan.

Men jag kan lika gärna leva mig in i hur det var för 100 år se´n då familjen som byggde upp gården levde. Det räcker med att jag går över gårdsplanen så kittlas fantasin och jag lever mig in i en annan tid. Rollspel så här till vardags ;-)


5 kommentarer

”In Sweden we call it a kick”

Den utförligaste bloggtext jag läst om fordonet spark finns på Kulturmiljö vid Norrbottens museum. Det är intressant läsning och jag väljer några stycken ur den. För att se de intressanta tillhörande fotona på sparkens olika modeller måste ni gå till bloggposten.

”Sparken är antagligen en nordsvensk eller eventuellt en finsk uppfinning. Dess ursprung är något oklar, men sannolikt har inspirationen kommit från kälkar med horisontellt flak och två upprättstående stolpar i bakre delen. Med hjälp av dessa stolpar kunde man lägga händerna på för påskjutning. Inspiration till sparken har antagligen också kommit från stöttingen, en kort släde som användes för timmertransport. Även stöttingen var försedd med två stolpar, att lasta timmer mellan. De första sparkarna saknade också tvärslån – tvärträt – mellan de två stolparna, något som introducerades omkring 1887 i området kring Sundsvall. ”

”Det finns också osäkra uppgifter om att sparkar varit i bruk i Västerbotten i mitten av 1800-talet. Sparken har gått under en del andra begrepp, såsom sparkstöttning, stålhäst (Kumla), trähäst (Kumla), sparkare (Västerbotten), långspärk och merspärk (Dalsland), stött (Söderfors), sprätt (Leksand), rännstötting (Holmön), kurir (Hälsingland), rännulv och rännåk (östra Mellansverige). Även begreppet Lyckselemoped förekommer – och då har sparken försetts med motor! Det verkar också ha funnits vissa skillnader mellan Norrbottenssparken och Västerbottenssparken. Västerbottenssparken var i regel kortare och hade grövre medar, som normalt inte var järnskodda. Istället var de vallade med indränkning av kokande tjära. Medarna var ofta gjorda av virke från tjurtall (i de fall de ej var järnskodda) och gled bra i stark köld. Överredet på sparken var i regel oftast gjord av björk, men ibland användes också alm, ask eller furu. Handtag och stolpar var ofta svarvade och bland de målade sparkarna verkar färgen blå ha varit mest populär. En del sparkar har även haft en låda under sitsen, kanske till att förvara verktyg eller psalmboken i. De äldsta sparkarna saknade däremot sits.”

”Från omkring år 1888 nådde sparkåkningen Stockholm, och blev då framför allt ett nöje för skolpojkar och överklassen. Kring sekelskiftet förekom sparkstöttningspartier – ”ungdomen kunde samlas på lediga kvällar och åka spark för nöjes skull i månskenet, när vädret var blitt”.”

Som sagt, är man intresserad av detta fordon på medar så läs mer om Sparken – ett kärt transportmedel på Norrbottens museums blogg. Om ni inte vet vad en sparklåda används till kan ni också få svaret på det där.


6 kommentarer

Lagningsaktivist, javisst

Korgen med apelsiner och egna äpplen är gammal, den har blivit kvar efter Agnes och David. Älskar patinan där lagningen av bärhandtaget ingår. Förmodligen är det David som fäst en läderrem runt handtaget och under hela korgbottnen och stiftat fast remmen. Allt för att förstärka och öka möjligheten att bära tungt.

Själv lagade jag ett annat korghandtag som jag slog halvslag om med hampasnöre. Och en mattpiska lagades på samma sätt. Patina och det nötta använda håller på att bli ”fint” igen. Jag stoppar stickade vantar, strumpor och kläder som nötts tunna. Lagningsaktivist som jag är, javisst! Recycling, återvinning, återbruk, vintage, återanvändning, att hushålla med resurser är det nya gamla. Ingen är gladare än jag för det.

Så här skrev jag en gång om lagningar med hampasnören.


3 kommentarer

Julpyssel

Jag kan inte hålla mig från att blogga. Om roligaste julpusslet. Ett gammalt träpussel med intrikat utformade bitar. Vi lägger bitarna på bakbordet så det kan flyttas undan om det inte blir lagt klart på en gång. Det är svårare att lägga än man kan tro… Ingen bild finns av det färdiga motivet på kartongen men nu har jag digitala bilder (som inte ska tittas på innan pusslet läggs för det är ”fusk”). Den som lagt detta sedan barnsben har ändå motivet klart för sig i huvudet. Det händer att vi sitter uppe till småtimmarna för att lägga pussel, det finns fler än detta här

Himlar så nöjd man känner sig då det är färdiglagt. Kanske tar vi just det här en gång till… Det är så ljuvligt juligt!


2 kommentarer

Sista fågeln

Berta Hansson - Sista fågeln

I kväll landade ännu en fågel
på min uppspända målarduk.
En stor och vit.
Den allra sista.
Hur vet jag att den är min sista?
Jo, sånt tar man inte miste på.
Sånt känns i hjärtat och ryggmärgen.
Jag kämpade länge med färgen,
besegrade den svarta
med den vita.
När klockan i Maria Magdalena
slog tolv dova slag
lämnade jag staffliet för gott.
Satte punkt för mitt målarliv.
Utan självömkan, tror jag.
men givetvis med bävan.
Nu återstår bara att vänta.

Så skriver Berta Hansson, 1910-1994, om sin målning ovan.
Tänk att vara så medveten om sin begränsning och rakryggat acceptera den trots viss rädsla. Det tycker jag är stort. Fågeln målade Berta vid 81 års ålder och med nedsatt syn.

Berta Hansson är känd för sina barnporträtt. Hon arbetade först som lärare, kom senare att utbilda sig inom måleriet och blev erkänd konstnär.

.


1 kommentar

Kokkaffe


Medelålders Plus av Sven-Bertil Bärnarp. Den här serien gillar jag även om jag inte är pensionär. Redan för 10 år sedan hade jag en träffande Bärnarp-strip här på bloggen.

Kokkaffe är en klassisk metod för att tillaga kaffe, där grovmalet kaffe värms upp i exempelvis kastrull eller kaffepanna. Tidigare var detta det vanligaste sättet att tillaga kaffe på i Sverige. Det är mitt sätt att dricka kaffe. Dricker det dock inte på fat eller på bit (=hård sockerbit).


6 kommentarer

Vad rikedom kan vara

Jag känner mej rik – ved för två vintrar finns staplad och tillgänglig.

Vem räds för kyla med torr ved travad på gården, fungerande vedspisar, kamin och kakelugn i huset…

För livets lugn det är min tro,
behöver man så ringa.
Min rikedom är hjärtats ro,
fast skatter har jag inga.

apropå black friday


8 kommentarer

Minnesvärt

En minnesvärd kommentar jag fått under de många år jag bloggat var den jag fick efter att ha skrivit om kärleken till kossor. I en kommentar beskrev Jag hur man handmjölkar. Och det märktes att det var en som visste och kunde. Ännu minns jag en underbar beskrivning på en vardagssyssla från en tidigare samhällsordning som ingen brukar uttrycka i skrift eftersom det hela var så självklart förr. Något som inte längre är.

Jag

”Sommarflickans sommarmamma tar henne med på långpromenad när vi är på torpet just för att titta på och beundra kor på en bondgård. Jag kommer att tänka på att mamma min har visat mig hur man fick bra grepp om spenarna när man mjölkade: Man sticker in tummen under pekfingret och sen tar man spenen mellan tummen och långfingret. Genom att böja och sträcka på de tre yttersta fingrarna mjölkar man sedan. Jag förmodar att man får mer klämkraft på det här sättet, tummen låser spenen.”

 


En annan kommentator som satte ord på mina oförlösta tankar var när jag skrev om hur svårt jag kan ha för att gamla nyttoföremål framme till prydnad om jag inte ger dem ett användningsområde. Mer specifikt handlade det då om en väggsamlare från 30-40-talet för papper-påsar-korkar-snören. Så vacker men svåranvänd tyckte jag då. Men det tyckte inte Tove. Och hon hade så rätt. Väggsamlaren sitter fortfarande uppe på köksdörren och där har jag papperspåsar, snörstumpar och faktiskt även någon enstaka kork ;-)

Tove /Det Goda Livet

Nej den är inte för mycket… lite puttenuttig javisst, men också en riktig käftsmäll när det gäller konsumtionssamhället förr och nu, om man tänker efter.

 

Så sant!


2 kommentarer

Försök till förändring

Att möblera om på bloggen misslyckades. Jag blev inte nöjd med det tema jag bytte till igår. Så nu är ordningen återställd och de flesta av er läsare märkte absolut ingenting. Det blev som i kortnovellen Revolutionen av Sławomir Mrożek, haha:

 

”Revolutionen

I mitt rum stod sängen här, skåpet där, och mellan dem bordet.
Ända tills jag tröttnade på det. Sängen ställde jag där,
och skåpet här.
Ett tag framåt kände jag nyhetens livgivande ström.
Men efter en tid blev det tråkigt igen.
Jag kom fram till att källan till tråkigheten var bordet,
eller rättare sagt dess oföränderliga, centrala position.
Bordet flyttade jag dit, och sängen till mitten.
Nonkonformistiskt.
Den förnyade nyheten livade upp mig på nytt,
och så länge den varade fann jag mig i den nonkonformistiska olägenhet som den orsakade.
Nu kunde jag nämligen inte sova med ansiktet mot väggen, vilket alltid har varit min favoritställning.
Men efter en tid upphörde nyheten att vara en nyhet,
och kvar var bara olägenheten. Därför flyttade jag sängen hit, och skåpet till mitten.
Den här gången var förändringen radikal.
Skåpet mitt i rummet – det var mer än nonkonformism. Det var avantgardism.
Men efter en tid. . . Ah, om det inte vore för detta ”en tid”.
Kort sagt uppfattade jag inte ens skåpet mitt i rummet som något nytt och ovanligt längre.
Det gällde att åstadkomma ett genombrott, att fatta ett avgörande beslut.
Om det inom en given ram inte går att få till stånd någon verklig förändring,
så gäller det att spränga ramen.
När det inte räcker med nonkonformism och när avantgardismen slår slint,
då är det dags att göra revolution.
Jag beslöt att sova i skåpet.
Var och en som har försökt sova stående i ett skåp
vet att det är så obekvämt att det inte finns någon möjlighet att somna,
för att nu inte tala om domnande fötter och värk i ryggen.
Ja, det är det rätta beslutet. Succé, en fullständig seger.
Den här gången visade sig till och med ”en tid” stå maktlös.
Efter en tid var det inte nog med att jag inte hade vant mig vid förändringen,
så att förändringen förblev en förändring,
eftersom värken tilltog med tiden.
Allt skulle således ha varit i bästa ordning, om det inte hade varit för min fysiska uthållighet, som visade sig ha sina gränser.
En natt stod jag inte ut längre.
Jag gick ut ur skåpet och lade mig på sängen.
Jag sov i tre dygn. Sedan flyttade jag skåpet in mot väggen
och bordet ut i mitten, för skåpet mitt i rummet störde mig.
Nu står åter sängen här, skåpet där, och mellan dem bordet.

När det ibland känns tråkigt, tänker jag tillbaka på min tid som revolutionär.”

Så bloggen ser ut alldeles precis som förut.

.


2 kommentarer

Biologisk mångfald hemmavid

Biologisk mångfald är en viktig fråga, det vet vi. Men det är inte bara i avlägsna naturområden eller orörda urskogar som biologisk mångfald har betydelse. Minst lika viktigt är att skapa goda förutsättningar för artrikedom på många platser och här kan alla med en trädgård eller gemensam gård göra insatser.

Den danska forskaren Rasmus Ejrnæs på DCE – Nationalt Center for Miljø og Energi vid Aarhus Universitet har tagit fasta på det här. Han har utvecklat en poängtabell (här ovanför) som enkelt visar hur man kan skapa större biologisk mångfald i sin egen trädgård. Genom att exempelvis inte använda bekämpningsmedel, låta delar av gräsmattan växa vilt och sätta upp fågelholkar samlar man poäng och gör samtidigt viktiga insatser för den biologiska mångfalden. Den här tabellen uppmärksammade jag när jag skrev om noshornsbaggar som trivs här.

Hur har du på din tomt? Här i Universumet kommer vi högt upp i rankingen kan jag berätta :-) Det finns mycket man kan göra nu på hösten för att öka sin omgivnings förutsättningar för biologisk mångfald.