Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


6 kommentarer

Lagningsaktivist, javisst

Korgen med apelsiner och egna äpplen är gammal, den har blivit kvar efter Agnes och David. Älskar patinan där lagningen av bärhandtaget ingår. Förmodligen är det David som fäst en läderrem runt handtaget och under hela korgbottnen och stiftat fast remmen. Allt för att förstärka och öka möjligheten att bära tungt.

Själv lagade jag ett annat korghandtag som jag slog halvslag om med hampasnöre. Och en mattpiska lagades på samma sätt. Patina och det nötta använda håller på att bli ”fint” igen. Jag stoppar stickade vantar, strumpor och kläder som nötts tunna. Lagningsaktivist som jag är, javisst! Recycling, återvinning, återbruk, vintage, återanvändning, att hushålla med resurser är det nya gamla. Ingen är gladare än jag för det.

Så här skrev jag en gång om lagningar med hampasnören.

Annonser


3 kommentarer

Julpyssel

Jag kan inte hålla mig från att blogga. Om roligaste julpusslet. Ett gammalt träpussel med intrikat utformade bitar. Vi lägger bitarna på bakbordet så det kan flyttas undan om det inte blir lagt klart på en gång. Det är svårare att lägga än man kan tro… Ingen bild finns av det färdiga motivet på kartongen men nu har jag digitala bilder (som inte ska tittas på innan pusslet läggs för det är ”fusk”). Den som lagt detta sedan barnsben har ändå motivet klart för sig i huvudet. Det händer att vi sitter uppe till småtimmarna för att lägga pussel, det finns fler än detta här

Himlar så nöjd man känner sig då det är färdiglagt. Kanske tar vi just det här en gång till… Det är så ljuvligt juligt!


2 kommentarer

Sista fågeln

Berta Hansson - Sista fågeln

I kväll landade ännu en fågel
på min uppspända målarduk.
En stor och vit.
Den allra sista.
Hur vet jag att den är min sista?
Jo, sånt tar man inte miste på.
Sånt känns i hjärtat och ryggmärgen.
Jag kämpade länge med färgen,
besegrade den svarta
med den vita.
När klockan i Maria Magdalena
slog tolv dova slag
lämnade jag staffliet för gott.
Satte punkt för mitt målarliv.
Utan självömkan, tror jag.
men givetvis med bävan.
Nu återstår bara att vänta.

Så skriver Berta Hansson, 1910-1994, om sin målning ovan.
Tänk att vara så medveten om sin begränsning och rakryggat acceptera den trots viss rädsla. Det tycker jag är stort. Fågeln målade Berta vid 81 års ålder och med nedsatt syn.

Berta Hansson är känd för sina barnporträtt. Hon arbetade först som lärare, kom senare att utbilda sig inom måleriet och blev erkänd konstnär.

.


1 kommentar

Kokkaffe


Medelålders Plus av Sven-Bertil Bärnarp. Den här serien gillar jag även om jag inte är pensionär. Redan för 10 år sedan hade jag en träffande Bärnarp-strip här på bloggen.

Kokkaffe är en klassisk metod för att tillaga kaffe, där grovmalet kaffe värms upp i exempelvis kastrull eller kaffepanna. Tidigare var detta det vanligaste sättet att tillaga kaffe på i Sverige. Det är mitt sätt att dricka kaffe. Dricker det dock inte på fat eller på bit (=hård sockerbit).


6 kommentarer

Vad rikedom kan vara

Jag känner mej rik – ved för två vintrar finns staplad och tillgänglig.

Vem räds för kyla med torr ved travad på gården, fungerande vedspisar, kamin och kakelugn i huset…

För livets lugn det är min tro,
behöver man så ringa.
Min rikedom är hjärtats ro,
fast skatter har jag inga.

apropå black friday


8 kommentarer

Minnesvärt

En minnesvärd kommentar jag fått under de många år jag bloggat var den jag fick efter att ha skrivit om kärleken till kossor. I en kommentar beskrev Jag hur man handmjölkar. Och det märktes att det var en som visste och kunde. Ännu minns jag en underbar beskrivning på en vardagssyssla från en tidigare samhällsordning som ingen brukar uttrycka i skrift eftersom det hela var så självklart förr. Något som inte längre är.

Jag

”Sommarflickans sommarmamma tar henne med på långpromenad när vi är på torpet just för att titta på och beundra kor på en bondgård. Jag kommer att tänka på att mamma min har visat mig hur man fick bra grepp om spenarna när man mjölkade: Man sticker in tummen under pekfingret och sen tar man spenen mellan tummen och långfingret. Genom att böja och sträcka på de tre yttersta fingrarna mjölkar man sedan. Jag förmodar att man får mer klämkraft på det här sättet, tummen låser spenen.”

 


En annan kommentator som satte ord på mina oförlösta tankar var när jag skrev om hur svårt jag kan ha för att gamla nyttoföremål framme till prydnad om jag inte ger dem ett användningsområde. Mer specifikt handlade det då om en väggsamlare från 30-40-talet för papper-påsar-korkar-snören. Så vacker men svåranvänd tyckte jag då. Men det tyckte inte Tove. Och hon hade så rätt. Väggsamlaren sitter fortfarande uppe på köksdörren och där har jag papperspåsar, snörstumpar och faktiskt även någon enstaka kork ;-)

Tove /Det Goda Livet

Nej den är inte för mycket… lite puttenuttig javisst, men också en riktig käftsmäll när det gäller konsumtionssamhället förr och nu, om man tänker efter.

 

Så sant!


2 kommentarer

Försök till förändring

Att möblera om på bloggen misslyckades. Jag blev inte nöjd med det tema jag bytte till igår. Så nu är ordningen återställd och de flesta av er läsare märkte absolut ingenting. Det blev som i kortnovellen Revolutionen av Sławomir Mrożek, haha:

 

”Revolutionen

I mitt rum stod sängen här, skåpet där, och mellan dem bordet.
Ända tills jag tröttnade på det. Sängen ställde jag där,
och skåpet här.
Ett tag framåt kände jag nyhetens livgivande ström.
Men efter en tid blev det tråkigt igen.
Jag kom fram till att källan till tråkigheten var bordet,
eller rättare sagt dess oföränderliga, centrala position.
Bordet flyttade jag dit, och sängen till mitten.
Nonkonformistiskt.
Den förnyade nyheten livade upp mig på nytt,
och så länge den varade fann jag mig i den nonkonformistiska olägenhet som den orsakade.
Nu kunde jag nämligen inte sova med ansiktet mot väggen, vilket alltid har varit min favoritställning.
Men efter en tid upphörde nyheten att vara en nyhet,
och kvar var bara olägenheten. Därför flyttade jag sängen hit, och skåpet till mitten.
Den här gången var förändringen radikal.
Skåpet mitt i rummet – det var mer än nonkonformism. Det var avantgardism.
Men efter en tid. . . Ah, om det inte vore för detta ”en tid”.
Kort sagt uppfattade jag inte ens skåpet mitt i rummet som något nytt och ovanligt längre.
Det gällde att åstadkomma ett genombrott, att fatta ett avgörande beslut.
Om det inom en given ram inte går att få till stånd någon verklig förändring,
så gäller det att spränga ramen.
När det inte räcker med nonkonformism och när avantgardismen slår slint,
då är det dags att göra revolution.
Jag beslöt att sova i skåpet.
Var och en som har försökt sova stående i ett skåp
vet att det är så obekvämt att det inte finns någon möjlighet att somna,
för att nu inte tala om domnande fötter och värk i ryggen.
Ja, det är det rätta beslutet. Succé, en fullständig seger.
Den här gången visade sig till och med ”en tid” stå maktlös.
Efter en tid var det inte nog med att jag inte hade vant mig vid förändringen,
så att förändringen förblev en förändring,
eftersom värken tilltog med tiden.
Allt skulle således ha varit i bästa ordning, om det inte hade varit för min fysiska uthållighet, som visade sig ha sina gränser.
En natt stod jag inte ut längre.
Jag gick ut ur skåpet och lade mig på sängen.
Jag sov i tre dygn. Sedan flyttade jag skåpet in mot väggen
och bordet ut i mitten, för skåpet mitt i rummet störde mig.
Nu står åter sängen här, skåpet där, och mellan dem bordet.

När det ibland känns tråkigt, tänker jag tillbaka på min tid som revolutionär.”

Så bloggen ser ut alldeles precis som förut.

.