Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


3 kommentarer

Majblomman

Titta vilken majblomma som är 2021 års variant. Den häftigaste i Majblommans 114-åriga historia. Den säljs som digital blomma eller som unikt objekt via majblommans hemsida.

I år kommer istället 2020 års fysiska majblomma att säljas i webshopar på Majblommans hemsida, pandemin satte tråkigt nog stopp för direktförsäljning föregående år. Så klart jag vill köpa majblomman, pengarna går till barn i utsatta situationer.


2 kommentarer

Naturvårdsbränning

Nu var lämplig tidpunkt för den årliga landskapsvården med hjälp av gräsbränning av dikesrenar. En aprildag med svag vind med tydlig riktning och förhållandevis torrt gräs. Man eldar alltid mot vinden för att minsta risk för spridning. Det kommer att bli fint här snart, frodigt grönt med en fin flora längs vägen.

Mer om gräsbränning för kulturarvsflorans bevarande.


2 kommentarer

När ensamhet är som bäst

Så här skrev Henry David Thoreau (1817-1862) på sin födelsedag den 12 juli 1851:

”Now at least the moon is full, and I walk alone, which is best by night, if not by day always. Your companion must sympathize with the present mood. The conversation must be located where the walkers are, and vary exactly with the scene and events and the contour of the ground. Farewell to those who will talk of nature unnaturally, whose presence is an interruption. I know but one with whom I can walk. I might as well be sitting in a bar-room with them as walk and talk with most. We are never side by side in our thoughts, and we cannot hear each other’s silence. Indeed, we cannot be silent. We are forever breaking silence, that is all, and mending nothing. How can they keep together who are going different ways!

I start a sparrow from her three eggs in the grass, where she had settled for the night. The earliest corn is beginning to show its tassels now, and I scent it as I walk,—a peculiar dry scent. (This afternoon I gathered ripe blackberries, and felt as if autumn had commenced.) Now perchance many sounds and sights only remind me that they once said something to me, and are so by association interesting. I go forth to be reminded of a previous existence, if perchance any memento of it is to be met with hereabouts. I have no doubt that Nature preserves her integrity. Nature is in as rude health as when Homer sang. We may at last by our sympathies be well…

As I return through the orchard, a foolish robin bursts away from his perch unnaturally, with the habits of a man. The air is remarkably still and unobjectionable on the hilltop, and the whole world below is covered as with a gossamer blanket of moonlight. It is just about as yellow as a blanket. It is a great dimly burnished shield with darker blotches on its surface. You have lost some light, it is true, but you have got this simple and magnificent stillness, brooding like genius.”

Har ni upplevt det det – att det är bäst att uppleva något i naturen i ensamhet eller tillsammans med en ytterst god vän där ord inte krävs utan den gemensamma tystnaden är mer än nog? Jag tycker Thoreau uttryckte det så bra för si så där 170 år sedan.


Lämna en kommentar

Ispromenad

Vi tog en solig promenad på isen i helgen som var och blev förvånande att inte fler människor var ute och njöt. Vi mötte endast ett par på väg för att pimpla som vi bytte några ord med. När en liten badvik passerades kom jag att minnas en mycket het augustiafton 2020 då ett skönt svalkande bad pockade på. Det blir plusgrader framöver så detta var årets sista isvandring kan jag tro.


4 kommentarer

Snö är bra till mycket…

…till exempel för att skotta upp längs krypgrunden av huggen granit för att få ännu mindre golvdrag. Det är ett utmärkt gammalt knep, ett ”husmorstips” till husägare med fina gamla bostadshus! De få som ännu finns kvar i landet, endast 20 % av alla bostadshus i Sverige är byggda före 1920. Endast 20%.

Då kommer jag osökt att tänka på hur vi har det med släktgårdar? Finns din mammas födelsehem kvar? Pappas? Mormors? Morfars? Farmors? Farfars? Och ännu längre tillbaka: t ex morfarsfars eller farfarsmors? Vet du ens var de bodde? Eller hette? Äldre bostadshus finns det inte alltför många kvar av i landet Sverige mycket på grund av att folkhemmet ville vara så ”moderna” och det sitter i. Och numera vill väldigt många bo i städer. Att hus finns kvar i släkten är inte alltför vanligt.


Lämna en kommentar

Landsbygdsdrömmen förverkligad

Tänk, när jag flyttade från huvudstan ut på landet under andra halvan av 1990-talet var internet en rätt ny teknik. Det gjordes reklam i papperstidningar och tidskrifter för att arbeta från landet med bild på en kvinna/man som liggande i en hängmatta knappade på sin laptop under ett fruktträd :-) Jag köpte en Macintosh PowerBook, skaffade ett abonnemang för fast företagstelefon med fax (den tekniken var ännu inte utagerad) och startade ett företag. E-post var relativt nytt, jag ordnade ett internetabonnemang och mejlkonto. Inte långt därefter köpte jag min första mobiltelefon.

Bild från nätet.

Under första året satt jag i drängkammaren och arbetade. Det var helt i sin ordning och på vintern började jag arbetsdagen med att elda i gjutjärnskaminen. Det blev rejält varmt och skönt där inne ganska snart.

När vi under sommaren skulle ha släkten på besök passade drängkammaren bäst som gäststuga. Jag flyttade till köket på övervåningen i bostadshuset. Där trivdes jag sisådär då ytskikten inte var de jag önskade mig och jag hade andra planer än att ändra dem just då, ville vänta med beslut tills jag visste säkert vilken tapet och vilken snickerikulör jag skulle välja. Det var helt rätt tänkt vet jag nu. Utsikten genom det spröjsade fönstret med nio rutor var dock fin med djurlivet utanför: ekorrar som smaskade på lärkkottar, småfåglar, harpaltar som lekte i bland maskrosorna på vallen, rådjur och någon älg som stövlade förbi någon gång. Det var något helt annat än vad jag vant mig vid i stan innanför tullarna. När vi hade besök från Costa Rica (med sitt fantastiska djurliv) förundrades min väninna när hon såg rådjur på rätt nära håll – något riktigt exotiskt för henne.

Att arbeta i köket där uppe på övervåningen var inte att tänka på i längden. Att flytta arbetsplatsen till hönshuset slog mig först när jag såg förbi det läckande taket, nerfallna sågspånsisolering, betonggolvet och det låga undertaket och fasadplåten från 70-talet. Huset var trist och gick från början under radarn. Byggnadsvård blev det, arbetsplatsflytt likaså och ateljén invigdes. Det var det bästa som hänt här efter att vi ordnat wc inne i bostadshuset samt rinnande varmt och kallt vatten i köket. Innan dess levde vi med utedass och vatten i hinkar som bars in i köket. Det där gammaldags levnadssättet var oerhört nyttigt och intressant för att kunna förstå villkoren för de människor som en gång levde sina liv här. Sen dess har mycket annat hänt men inget som radikalt ändrat vår livsstil här.

Vi räddade ett ödehus, en ödegård. Det har fått ta sin tid med byggnadsvården. Vi har inte följt de välvilliga råd som vi fått om att räta upp skevheter, använda moderna färg- och byggmaterial, alltså uppdatera huset till något det aldrig har varit. Ibland har det inte synts att vi lagt ner arbete och energi på något och det kan ju upplevas som surt när det inte märks vad som gjorts och man får frågor om ”när ska ni åtgärda det där” ställs ;-)

Har ni också förverkligat en dröm om livet på landsbygden eller tvärtom – livet i en stad?


10 kommentarer

Bondgårdens byggnader

Gårdens djur behövde någonstans att bo och djurens mat behövde lagras någonstans efter skörd. Även människorna behövde bostad och byggnader för att ordna sina liv på ett drägligt sätt under 1900-talet.

Ladugården började byggas 1905. Den är liggtimrad, delvis reveterad och ursprungligen täckt med ett vasstak. Ovanpå hela utrymmet med kobås, kalvkättar och häststall finns höskullen där årets höskörd förvarades. Höet var lätt att få ner till kornas foderbord genom en lucka i taket. Mjölkrummet bör ha kommit till i samband med att mjölken började levereras till mejeriet. I gårdsarkivet finns ett andelsbrev i Mjölkcentralen, Lantmännens Mjölkförsäljningsförening, från 1/8 1931 så där har vi ett årtal att ta fasta på. Vid infarten från den dåvarande vägen mot Ängsholmen stod ett mjölkbord där mjölkbilen stannade och plockade upp mjölkkrukorna. I väntan på mjölkbilen förvarades dessa i vatten i mjölkrummet för kylning.

Bostadshuset stod klart 1910 och familjen flyttade dit den 21 november samma år. Bykstugan, tvättstugan, stod troligen klar då. Bredvid tvättstugan stod vagnslidret (som jag aldrig sett, det revs på 1970-talet). Där förvarades som hörs på namnet vagnar, trillor, kärror som drogs av häst – dvs vår tids garage. Ihopbyggd med lidret (”lägret”) fanns vedboden.

Efter 1924, då de vuxna barnen tog över bondgården, byggdes en drängkammare för den extrahjälp som anlitades när det var bråda tider. Även sädesmagasinet uppfördes i samma veva. Det är byggt i två våningar som är förskjutna med halvtrappor i förhållande till varandra. Längst ner, under halva magasinsbyggnaden, finns en matkällare med svale. Den är murad av stora huggna stenblock från Eksåg. Det var en murare Johansson som byggde den välvda matkällaren. Andra magasinshalvan som är helt i trä, blev förvaring av redskap och ytterligare vagnar. Ovanpå alltihopa är utrymmen där bland annat säden förvarades. Väggarna är av regelkonstruktion, taket har kraftiga takstolar med okantade bräder lagda omlott som underlag för läkt och taktegel.

Hönshus och svinstia byggdes även de på 1920-talet då andra generationen tagit över driften av gården. Under sågspånsisoleringen i trossbotten hittade vi dagstidningar daterade 1924 då vi byggnadsvårdade hönshus/svinstia. Som vi förstått det av arkivhandlingar köptes en markyta till gården vid den tiden och magasin och hönshus kunde uppföras.

Torrdass har alltid funnits i ungefär samma läge. Men när mjölkrummet byggdes till flyttades torrdasset något lite vilket kan ses på äldre foton. Under nuvarande dass och redskapsbod göts då en urinbrunn i betong. Urin från kor och hästar rann ner i ”albrunnen”, som den kallades, för att senare spridas ut på åkrarna. Bakom dass och bod, från gårdstunet sett, fanns gödselstacken dit gödsel från ladugården skyfflades ut genom en dörr.

Logen är stor. Den är av stolpverkskonstruktion med rejäl spännvidd och byggdes i vinkel med ladugården. Ett portlider går rakt igenom logen. I portlidret, eller logkistan som man sa här, stod tröskverket på hösten efter skörd. Man hade en tröskförening så tröskverket flyttades från gård till gård och delägarna hjälpte varandra vid tröskningen. För övrigt har jag ännu inte funnit ut helt hur logen nyttjades förutom förvaring av halm. Den har senare breddats med en sektion. Logen hade vasstak ännu vid Agnes och Davids bortgång 1966.

En traktor inköptes i slutet av 1950-talet, en Bolinder Munktell Victor. Den fick sitt lilla garage i sydväst intill logen, ett garage som en normalstor personbil idag inte går in genom portarna på.

* * *

Och HALLÅ! Här på gården finns ingen LADA. Ingen LADA. Och har aldrig funnits. Lador förvarades torrt hö i, vinterfoder till kreaturen. Ladorna är små byggnader. Och ladorna stod på utmarkerna långt bort från bondgården. De var inte vanliga här i Mellansverige, de hör till norra delen av landet. Här ligger gården mitt i den mark som hör till, ingen hölada på utmarken krävdes eftersom här inte fanns någon utmark. All mark var belägen nära gården. När jag hör/läser bebyggelseantikvarier benämna vilken större ekonomibyggnad som helst på landsbygden som ”lada” ryser jag och tappar förtroendet för den personens kunskap om vårt byggda kulturarv. En LADUGÅRD är ingen LADA! Ett SÄDESMAGASIN är ingen LADA! En LOGE är ingen LADA!


7 kommentarer

Så mycket opassande som monteras på landsbygden

Göran Gudmundsson, kallad Mr Byggnadsvård efter att ha varit med och startat Gysinge Byggnadsvård 1990, och förra året försedd med professors namn, har skrivit en träffande krönika i Gård & Torp 1/2021:


Det är nog ingen nyhet att Sverige håller på att byta ansikte. Framför allt börjar landsbygden bli en enda förortsliknande röra med inslag av ila byggda och illa anpassade typhus. Nybyggda villor med svarta plåttak och svarta eller grå fasader fördystrar och splittrar den genuina miljön. De smittar dessvärre också av sig på de äldre husen, som snabbt tar efter trenden med fönsterbyten, takbyten, fasadbyten och trädäck. Modet med stora kuvöser av isolerglas och pvc-fönster med fuskspröjs likaså. Detta bidrar till en olycklig kollision mellan förortskultur och landsbygd.

Snart är båset tomt. Ingenting kan bättre illustrera talesättet att helheten består av detaljer, än den epidemi av fönsterbyten som pågår just nu i Sverige. Kulturarvet tar skada, miljön tar skada. Vill vi uppleva en äkta och levande byggnadskultur måste vi snart bege oss utomlands. Och vi som ända till nyligen hade våra egna genuina byar och småstäder. Vad var det då som gick så fel?

För nästan 40 år sedan vikarierade jag på Riksantikvarieämbetet i Stockholm. Där satt en specialkunnig grupp av antikvarier och arkitekter och formulerade undantagsregler för renovering av gamla hus. Man föreslog varsammare lösningar och att autentiska detaljer som fönster, dörrar, fasader och tak skulle sparas och renoveras, inte bytas ut. Man ville inte längre kräva samma nybyggnadsstandard för de gamla husen som för de nya – om det riskerade skada det kulturhistoriska värdet på byggnaderna.

Men så kom Riksantikvarieämbetet att avväpnas genom nerläggning av A7 i Visby 2005. Ersättningsfrågan löstes genom att i stället utlokalisera Riksantikvarieämbetet till ön. Kompetensraset blev ett faktum när mängder av byggnadsexperter inte ville eller kunde flytta med. För den svenska bebyggelsen blev effekterna av flytten katastrofal, eftersom just de tjänstemän som tidigare jobbat på planer att skydda den gamla bebyggelsen från hårdhänta och onyanserade nybyggnadsregler försvann. Det militära försvaret led en stor förlust, det kulturhistoriska försvaret en minst lika stor.

I stort sett utan stöd ovanifrån engagerade sig i stället många enskilda människor, byggnadsvårdsföreningar, fristående byggnadsantikvarier med flera för att rädda vad som räddas kan av den gamla svenska bebyggelsen. Men vart tog statens ansvar vägen?

Intresset har alltså drastiskt krympt på myndighetsnivå, men glädjande i ställer vuxit sig stort hos allmänheten. Man kunde tro att även de statliga TV-kanalerna skulle förstå att bättre ta tillvara detta ökande intresse. I stället fylls TV-rutan av inspiration från de kommersiella kanalerna där man hellre river än vårdar, där man hela tiden byter till sämre kvalitet och utgår från att gamla hus per automatik är funktionsodugliga.

Inte heller har SVT insett att ämnet byggnadsvård i sig innehåller så mycket spännande historia och yrkeskunskap att det skulle räcka för att fylla programtablån med uppbygglig och rolig information om våra gamla hus. Och visa hur hållbart och fint vi skulle kunna vårda vårt kulturarv, i stället för att göra ”underhållning” av allt. ”Public service” borde börja leva upp till namnet. Så vänder vi utvecklingen!

Illustration till krönikan med bildtexten: Nytt möter gammalt. Trots lagstiftning och tydliga lokala regler blir ändå resultatet oftast så här. Det nya slår ihjäl det gamla. Gamla byar splittras med främmande hus. Långlivade och naturliga byggnadsmaterial ersätts av kortlivade med en energikrävande.

Visa mig vilka böcker du har i bokhyllan ska jag säga dig vem du är. En bokhylla avslöjar en hel del av ditt inre liv! Lika gärna kan man påstå att de byggmaterial du har valt till ditt boende avgör vilken bildningsnivå du har, vilken socioekonomisk grupp du tillhör eller om du tillhör ett kulturbärande skikt.


4 kommentarer

Frukost

Till jul äter vi risgrynsgröt till frukost. Halvan kokar en stor kastrull så den goda gröten räcker många mornar. Den kalla gröten värms upp i kastrull med lite extra vatten eller mjölk och blir som nykokt. Att koka varje morgon är inte att tänka på, det tar för lång tid. Det kan även bli ris á la Malta som dessert till någon middag. Frukost ätes i köket där slagbordet fällts ut maximalt och täckts med en stor duk med bordsfilt inunder. Vardagsporslinet ställs undan tills julen tar slut vid Tjugondag Knut.

Men gröten tar slut och filmjölk tar vid, dock med samma porslin och de stora nysilverskedarna från Eskilsltuna Jernmanufaktur med mönstret Gammelfransk. Tycker om tanken på att de här skedarna har Augusta och Fredrik med barnen Agnes, David och Berta också ätit med. Augusta och Fredrik var de som lät bygga vår gård med inflyttning i den 21 november 1910.

Så kan ju den vita duken efterhand bli lite solkig. Denna gång byttes den ut mot en lika stor och fin linneduk från Växbo lin, en sådan där som inte behöver manglas.

Det jag fått veta efter flytten till denna tidigare smedernas kommun är att besticken tillverkades på fabrik medan mönstret Gammelfransk var hemarbete för kvinnor som stansade, präglade, mönstret. Därför kan de se lite olika ut från bestick till bestick. De här besticken har jag blivit förtjust i, men när jag skulle välja silverbestick själv som bröllopspresent, valde jag Svensk med en mer funktionalistisk design från GAB. Älskar båda sorterna!


6 kommentarer

Trettondagen

I eftermiddag vankas det Janssons frestelse och som dessert dadelparfait med vattlingon. Hela julen har dörren till salen varit öppen utom på natten. Det är ett enkelt sätt att få en festligare stämning än vardagsvis. Snittblommorna står också länge då de ställs in här eller i farstun över natten.


4 kommentarer

Kometen på Trettondagen

Idag är det Trettondagen, den dag under julen där det säga att de vise männen kom fram till Josef, Maria och barnet. De var vetenskapsmän i astronomi och det var en stjärna, kanske en komet med svans, som ledde dem dit berättas det.

Egentligen tycker jag inte om att ha många adventsstjärnor och absolut inte likadana i fönster mot samma väderstreck. Ursprungligen var det ju bara en. Ändå har jag flera men aldrig mer än en synlig i fönster på samma fasad. Två av dem som syns på bilden som finns inne i bostadshuset. I annexet finns i år den nere till höger och i ateljén den uppe till vänster. Där är fönsterrutorna större och stjärnorna kan bre ut sig.

Och än ska de få lysa. Ja ända till Tjugondedag Knut – då först är det dags att ta ner adventsstjärnor och julpynt för då är glada julen slut, slut, slut… Jag njuter lika mycket varje år av att få ha så lång jul – jag kramar musten ur den och älskar varje minut.