Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


13 kommentarer

Rikedom

Att ha ett energifyllt förråd idag är ingen självklarhet då elektricitet ger uppvärmning för de flesta. Tänk när uppvärmning av hus enbart bestod av brasor eldade med ved – hur rik var inte den som hade minst ett års torr vedförbrukning under tak. Liksom en rejäl gödselstack som garanterade näring till åkrarna till våren och garanterade mjöl till bröd samt foder till kreaturen. Att ha en egen brunn med gott vatten var också rikedom och inte en självklarhet.

Ganska ofta tänker jag tillbaka till den tiden, det är ganska nyttigt att jämföra hur levnadsstandarden har ökat och hur lätt människan anpassar sig till högre standard utan att reflektera.

Apropå vedvärme – eftersom vi eldar mycket med ved under kalla årstiden behövs inget skydd över skorstenen. Skulle huset stå öde blir förhållandena annorlunda.


1 kommentar

Här är det

Guldvattenfabriken används inte så frekvent denna årstid. Men den öppnar igen framåt våren.

I helgen har lövkomposten grävts om av Halvan, jag har tömt kökslandet på en stor del av biomassan som sen lades i botten på den omgrävda komposten.

Många vita, feta noshornsbaggelarver fanns där i jorden i botten av komposten, de togs om hand…

… och lades tillbaka när allt var omgrävt. Sen ett jordlager och mängder av biomassa på toppen. Snart kommer även löv att hamna här.

En fullvuxen noshornsbagge visade sig också. Kanske är han en av de som åstadkommit alla larver. Det här är vackra glänsande baggar som vi är glada över, biologisk mångfald gillar vi ju.


4 kommentarer

Svenska Allmogehem

Jag är stolt och glad över att äga ett exemplar av boken Svenska Allmogehem som kom ut 1909 som förstaupplaga, men också över att äga två fastigheter från 1900-talets början, den ena avstyckad, den andra med skog och jord.

Mitt Universum var en gård med tillhörande mark, stor nog för en familj att försörja sig på. Familjen köpte mark, ett antal kronolotter,  1905. Vid förra sekelskiftet var fortfarande utvandringen till Amerika stor och staten ville få människor att stanna kvar i landet. Så uppstod egnahemsrörelsen. Om människor fick köpa en tomt förmånligt och bygga sitt eget hus med täppa där familjen kunde odla för husbehov hade de anledning att stanna kvar i hemlandet. Boken Svenska Allmogehem är språkrör för egnahemsrörelsen. Ett tummat exemplar står här i min bokhylla. Där finns väldigt vackra ritningar med planer, fasader, sektioner och tomtplaneringar för odlingar. Det är dåtidens framstående arkitekter som ritat förslagen på mindre gårdar för jordbrukare och hantverkare, avsedda för de olika landskapen i Sverige. Förutom ritningar finns texter om det som en egnahemsbyggare behöver veta om odling och kreatursskötsel samt ett tillhörande kolorerat perspektiv av varje landskapshus.

Det är berikande att sätta in sin gård, sitt torp eller sin stuga i ett samhälleligt, kulturhistoriskt och socioekonomiskt sammanhang.

Detta är arkitekt Torben Gruts höstliga förslag till fiskarsmåbruk i Bohuslän.
Tillhörande ritning till fiskarsmåbruket i Bohuslän.
Perspektiv med hantverkarsmåbruk i Uppland. Arkitekt: Jacob J:son Gate.


4 kommentarer

Så kan det bli

Nu tänker jag vara lite jobbig mot alla som kallar sig byggnadsvårdare men som istället renoverar sönder sitt hus till oigenkännelighet på så sätt att alla gamla material och fina ytskikt tas bort och planlösningen massakreras. Ofta tror jag mycket görs för att man jämför sig med andra och grannarna har si och så, därför måste jag/vi också bygga om/riva bort  för att inte betraktas som omoderna. Det sägs ibland att fattigdom är bästa sättet att bevara byggnaders kulturhistoriska värden, nog kan det vara så! Att göra nytt i ”gammal stil” låter kanske bra i teorin, men i verkligheten ropar det nya för det mesta FEL; FEL! Fönster är paradexempel på detta nya i gammal stil. Vita plastfönster med instickskarm och lösa spröjsar på utsidan och pivåhängning kan aldrig se gamla ut, kan aldrig bli gamla, har inte patina och de egenskaper som krävs för att smälta in i det gamla. Många material är dessutom inte beprövade och livslängden osäker. De nya materialen har mycket ofta sämre egenskaper än de gamla. Ett annat exempel är all den tunga bjälklagsfyllning av kalkklumpar, sågspån, kolstybb osv som skyfflas bort för det upplevs smutsigt, gammalt och orent och byts ut mot glasfiber- eller stenullsisolering. Det medför i mellanbjälklag att stegljusioleringen försämras och möss kan gräva gångar och bygga bon i isoleringen.

Det finns inga underhållsfria material – de byggnadsmaterial som kallas så går inte att underhålla alls och måste bytas helt då de åldras. Nåväl, teori och praktik går inte alltid hand i hand och de åtgärder som gjorts  i mitt Universum, av några kanske anses vara för lite ”hardcore” och av andra för mycket.

Felriktade ambitioner beskrivs så bra i Sven-Bertil Bärnarps seriestrip MedelåldersPlus:

medelaldersplus

Montesquieu, han med klimatläran, som levde åren 1689 – 1755, sa väldigt klokt att: Ville vi bli lyckliga, vore det lätt ordnat. MEN vi vill bli lyckligare än andra, vilket är svårare, eftersom vi tror dem vara lyckligare än de är. Det kan mycket väl vara orsaken till att man förstör, rensar ut alldeles för mycket i ivern att bli lika sina grannar, sina bekanta, sina vänner.

Det går att leva utan diskmaskin, utan många elektriska köksapparater och i ett hus som inte tilläggsisolerats, där ingen golvvärme installerats, i ett hus som har kvar de ursprungliga fönstren med enkelbågar och innanfönster med ”munblåst” glas, utan mekanisk ventilation, utan köksfläkt men med imkanal förstås, med olika temperaturer i rummen vintertid och där dörrarna därför vintertid är stängda mellan svala och varma rum. Det går att leva med att gå ut till tvättstugan i ett av uthusen, det går att torka tvätt utan torkskåp och torktumlare. Det går att leva i ett hus som är snett och vint om man anpassar sig till huset och inte tvärtom. Det går alldeles utmärkt att leva här!


2 kommentarer

L’Angélus

Foto härifrån.

MrsUniversum tycker mycket om stämningen i den här oljemålningen – L’Angélus av Jean-François Millet (1814-1875). Ett par som står på åkern på kvällen klockan 18. De hör (helgsmåls)ringningen från katedralen långt bort på andra sidan slätten och böjer huvudena i bön/stillhet. Om det är lördag så är skördearbetet över för veckan och man kör hem skottkärran fullastad med rotfrukter i jutesäckar. Originalet finns i Musée d’Orsay, Paris och är omöjligt för mig att komma över :-)

Idag pratar vi om fredagsmys när arbetsveckan är över.

Därför att jag minns stämningen i originalet köpte jag den broderade tavlan Aftonringningen när jag hittade den secondhand. Kitschig och ful men jag tänker på och känner friden som omsluter de där två människorna.

Så fridfullt försöker vi här i Universumet också ha en stund då lördagskvällen inträder och det fungerar emellanåt.


4 kommentarer

Stilla veckan

Livet fortsätter, självklart, men i en helt annan rytm. Jag städade skåpen och tog de lästa tidningarna till pappersinsamlingen. Jag planterade om blommor. Jag hämtade cykeln från verkstaden. Jag har nöje av att laga mat.

Bilder från barndomen återkommer envist till mig, då det fanns mycket mer tid som kunde ”slösas bort”, då man i timtal kunde stirra ut genom fönstret, observera myror, ligga under bordet och föreställa sig att detta är arken. Eller läsa uppslagsböcker.

Är det möjligen inte så att vi har återvänt till livets normala rytm? Att det inte är viruset som är en störning av normen, utan precis tvärtom – att den där hektiska världen före viruset var onormal?

(…) Framför våra ögon upplöses som rök civilisationens paradigm, som har format oss under de senaste tvåhundra åren: att vi är skapelsens herrar, att vi kan göra allt och att världen tillhör oss.

Det kommer nya tider.

Läs hela Olga Tokarzcuks kulturartikel i DN angående viruset som härjar i världen.

I denna lugnare tillvaro började jag en kväll ordna upp i vindskontoren. Började med att gå igenom en kartong med förpackningar, askar, omslag som jag menar är kulturhistoriska ;-). Då fann jag detta fruktpapper som omslutit en apelsin och som nu har ett namn som påminner om något jag inte kunnat förställa mig då när jag en gång åt apelsinen. Ett litet osynligt virus som gör att världen hamnat i något som liknar en science-fiction-film men som samtidigt ger mig ro.

Kan inte låta bli att önska att världen inte kommer att fortsätta som förr när vi fått bukt med pandemin. Jag längtar till fördjupade funderingar kring vilket samhällsbygge vi vill ha!


Lämna en kommentar

Att se fram emot

Igår gick jag igenom foton från några tidigare påskar och längtan slog till i mig. Påsk. Underbart. Ljuset är speciellt trots att påsk infaller på olika datum. Vår i luften. En helg med god mat.

I år är vi som vanligt kvar i Universumet. Passar väderleken in ska jag ta tag i rabatter och perennträdgården. Påsken brukar snabbt ta slut, det gäller att njuta hela tiden :-)


3 kommentarer

Ett sätt att torka tvätt

Kaminen ger bra värme också för tillfällig torkning av kläder.

Sedan många år har vi två krokar uppsatta i taket ovanför kaminen. De kom upp igen efter att kammaren byggnadsvårdats (men kom inte med på bilden).

En av ankarkrokarna i taket ovanför kaminen.

Krokarna är skruvade där med avsikt att hänga blöta plagg på tork när det är lite mer bråttom än annars, särskilt vintertid. I tvättstugan har vi varken torktumlare eller torkskåp, tvätten torkas i utrymmen med utomhustemperatur (alltså frystorkning vid minusgrader) eller sommartid på tvättlinor under äppelträden. Vi försöker leva med få elektriska apparater, precis som man gjorde en gång i tiden, och därför är takkrokarna bra att ha ibland för galgar med skjortor eller jeans hängda direkt i en hälla. Krokarna är diskreta när de inte används och stör inte.

Vi uppskattar detta enkla liv och upplever det inte som låg standard eller att något försakas.

Krokarna är av typen ankarkrok tillverkad av förnicklad järntråd. Modellen är från sekelskiftet 1900. Här i huset fanns många ankarkrokar och andra typer av hängare. De används fortfarande men några av dem, som de här i taket, sitter på en annan plats än ursprungligen.


2 kommentarer

Lantligt liv

Nu skulle jag inte vilja byta ut livet på landet mot livet i staden eftersom jag har formats av de senaste tjugo åren i detta boende och trivts med det. Här är lantlif men inte glesbygd, kanske spelar det in i valet av bostadsort.

Byggnadsvårdandet har fått mig att trivas här men om det blir livet ut som vi bor här återstår att se.

Fönstren, som är original, sitter i fasadliv eftersom ingen tilläggsisolering gjorts, de har målats med linoljefärg, den liggande enkelfassponten på bilden är original – endast norra gavelns panel och vindpapp har bytts – men fasaderna var tidigare täckta med röd plåt, taket har fått tillbaks sina enkupiga tegelpannor efter att under drygt två decennier ha varit täckt med trapetskorrugerad svart plåt, skorstenen är ommurad ovan nock, grundens naturstenar har fogats om med kalkbruk. Farstukvistens papptak har lagts om. Isolatorerna från den tidigaste inkommande luftburna elledningen sitter kvar på fasaden. De falsade fönsterblecken är återanvända. Tillbyggnad vägrar jag – tvättstuga, badrum och apparatrum finns i ett uthus. Tomten har inte blivit en villaträdgård utan ger fortfarande upplevelse av bondgård. Vi skulle kunna odla mera och bli mer självförsörjande eftersom lite åkermark ingår i fastigheten. Men den ”arrenderar” vi ut utan ersättning till bonden som brukar marken här intill.


2 kommentarer

Landet och staden

Framtidsvisoner för landsbygden och staden.
Landsbygden ska försörja städerna, höghastighetståg (eller Hyperloop) rusar förbi småorterna på väg mellan de få metropolerna. Maskiner av alla slag är självgående, självkörande och de är batteridrivna. En mänsklig varelse på landsbygden försörjer mängder i stan. Men totalt sett är Jorden överbefolkad och utflytt till Mars har blivit vanliga. På nedre illustrationen är text borttagen. Ill. Björn Öberg.

Här i Universumet lyssnar vi på en podcast som ger högljudda och livliga diskussioner om nutid och framtid för landsbygd/glesbygd. Podden handlar bland annat om platsanknytning, identitetspolitik, exploatering, tolkningsföreträde, självbilder… Landsbygdsfrågor är något som numera intresserar mig mer än förr. Våra olika bakgrunder, olika upplevelser, stadsbo och landsbygdsbo ger olika infallsvinklar. HÄR är den podd som får oss att prata högröstat och i munnen på varandra ;-) Vi började med avsnitt ett och har långt ifrån hunnit igenom samtliga avsnitt än.

Staden är motorn. Ill. Karin Casimir Lindholm. http://www.harifran.nu/illustrationer/

Den urbana normen gäller, Sthlms Södermalm är navet. Människor som bor kvar på landsbygden/glesbygden betraktas som loosers och lantisar, utan egen drivkraft, de är servicepersonal till stadens invånare. Detta tar även bloggen Härifrån upp.

Det är de människor som aldrig bott i stan, de som ”blev kvar”, som har bott i generationer på en gård, de som har ladugård med kreatur eller som är spannmålsbönder och arbetar själv praktiskt med sin näring vilket inte stämmer med den urbana normen. De som bor på landsbygden kan bli lidande av skolnedläggningar, livsmedelsaffärer som stänger, kommunikationer som försämras, kommunalskatter som höjs pga att skatteunderlaget=invånarantalet minskar, eftersatt vägunderhåll…

Detta talas inte om inom byggnadsvården trots att många byggnadsvårdare bor lantligt. Kanske pendlar de till jobbet i stan. De flydde storstan, de ville få mer livskvalitet genom flytten ut på landet, de älskar odling, de vill att barnen ska få växa upp med natur omkring sig – men fungerar det över hela landet? Borde det i rättvisans namn inte göra det? Vi diskuterar riktigt högljutt här i Universumet.


Skillnaderna mellan stad och landsbygder blir ytterst tydliga när man jämför Norrland med Svealand och Götaland. Att referera till kolonialism i Norrland passar väl in i det sammanhanget:

I Norrland hava vi ett Indien” är ett välkänt citat från 1600-talet då den oexploaterade råvarutillgången upptäcktes under rikskansler Axel Oxenstiernas statsstyre. Norrland kom att betraktas som en koloni. Citatet har väckts till liv i debatten om stad kontra landsbygd. Några exempel:

  • 1976 kom Göran Bäärnhielm ut med boken I Norrland hava vi ett Indien, gruvdrift och kolonisation i Lappmarken under 1600-talet.
  • Sara Lidman skrev citatet i sista kapitlet i Järnkronan från 1985, (den fjärde boken i Järnbaneeposet).
  • Po Tidholm tog upp det på 2012 i essäsamlingen Norrland.
  • Clara Lidström hakade på i en Expressenkrönika 2016 och ville göra tanken till sin.

När det gäller framtiden ser det ut att finnas två huvudinriktningar för lösningar på de globala problem vi står inför: tron på tekniken eller tron på småskalighet som räddning.


8 kommentarer

Eskilstunas första gated community

Snart får Eskilstuna sina två första instängslade bostadsområden, de första grindsamhällena. Min inställning till stadsplanering är att man inte ska hindra människor från att mötas och träffas. Spontant så väl som planerat. Att privatisera offentliga miljöer eller utestänga människor från allmänna ytor och bostadsområden, anser jag är feltänk. Om kommunens politiker över huvud taget diskuterat frågan vet jag inte. Det är inte märkligt alls att människor i dagens samhälle känner sig mer och mer ensamma. Vi planerar ju för det, det ligger i tidsandan. Men kalla det inte utveckling. Ett samhälle att trivas i är ett öppet samhälle. Jodå, jag vet att många anser sådana åsikter som naiva.