Den härliga tiden när gräset blommar och är som vackrast är nu. Ett krus med oasis och vatten med olika grässorter får stå på vedspisen som inte används den här årstiden. Skönheten i stråna med vippor och ax är så sirlig och lågmäld. Bergslok, min absoluta favorit, är för kort för att platsa i den här gräsbuketten. De stråna står i en vas en trappa upp och böjer sina vippor i en vacker båge. Jag har flyttat ett par tuvor till gården men de har inte växt sig stora än, så dem vill jag inte skatta. Det finns så många andra fina, som ni ser.
Tänker påminna mig om hur det såg ut i köket innan den nya köksinredningen växte fram. En av de saker som förvånade mig mest under alla år av byggnadsvård här, var att insidan av köksväggarna var kalkputsade.
Två efter-bilder.
”Kylskåpshörnet” före lagning, som det såg ut då skivorna tagits bort från väggen.
På alla väggar i köket togs treetex-skivorna från 70-talet bort. Jag gick flera år tidigare en kurs i lerklining, eftersom jag var övertygad om att ytterväggarna av resvirke skulle vara lerklinade på insidan (rester av detta syntes i salen). Lerklining/lerputsning var ett vanligt sätt att vindtäta timmerväggar. Men det skulle visa sig att ytterväggarna i köket var vindtätade med kalkputs. Man hade kostat på lite dyrare material här än lera. Kalkputsen var fäst på vassmatta som fogats ihop med ståltråd och spikats fast med klippspik mot timret. Andra sätt att fästa kalkputs eller lera är att ”rugga upp” ytan med sneda yxhugg in i timret eller med träpluggar som slås in i förborrade hål.
Kalkputsen på timmerväggarna var inte alls så dålig som man hade kunnat tro. Trots att huset satt sig rejält och putsytan därför hade sprickor förutom hål efter senare spikning av treetexskivorna, hade puts bara ramlat loss i ett hörn. Eftersom kalkputs är lite elastisk och eftergivlig jämfört med kalkcementbruk (KC) eller rent cementbruk (betong), var det ett enkelt val att fylla i sprickorna med nytt kalkbruk. Ju starkare material man tar vid lagningen desto snabbare bryts det svagare materialet bort, därför är det lämpligt att kalkbruk lagas med kalkbruk. Att använda samma material som det ursprungliga då man renoverar gamla hus är en av byggnadsvårdens grundstenar.
Först stänkvattnades putsen, så fylldes i med kalkbruk och sprayades vatten – eller slogs på med borste – igen ett par gånger om dagen. Lätt som en plätt.
Muraren hjälpte till med det enda stället där putsen ramlat loss, hörnet där skafferiet stått. Där det behövdes använde han nyplockade vass-strån som fästes med nubb och på detta kalkbruk i några påslag. Före och efter varje påslag sprayades med vatten för att bruket inte skulle torka för snabbt och bli starkt på ytan men svagt på djupet. Resterande lagningar av sprickor menade han att det kunde vi fixa själva.
Hörn där två ytterväggar möts. Ny pappspänd yta över kalkbruket. På resten av den ytterväggen sitter gammal spännpapp och tapet kvar. Den gamla tapeten lagades där så behövdes med tidningspapper sen klistrades den nya tapeten över.Väggen mot farstun med dörr har pappspänts och ska tapetseras. Yttervägg med kalkbrukstätning. Där ska köksinredningen platsbyggas och stänkskydd i form av glasmosaik sättas upp.
Hörnet mot farstun före och efter pappspänning på timmer. Här togs alla tapetrester bort. Resvirket i innerväggarna mot kallfarstun är tätat med vitmossa, bomullsremsor och lindrev om vartannat, detta fick sitta kvar. Kökets elförsörjning kommer in här.
Golvbjälklaget är isolerat med sågspån. Spånen fick ligga kvar. Golvbrädorna bröts inte upp annat än där vatten- och avloppsledningar skulle upp, där bytte vi ut sågspånen mot ny. Trägolvet har aldrig legat synligt, redan från början låg en korkmatta på golvet. Därför ville jag inte ha dem slipade och synliga framöver heller. Det blev linoleumgolv från DLW.
Äppelklyftor kokas mjuka. Som stänkskydd mot puttrande mos används tidningspapper.
Äppelmoset tog slut i april. Äpplena i matkällaren är många och de flesta sorterna av god kvalitet fortfarande. Det beslutades att koka nytt mos. Två korgar fyllda med olika äppelsorter togs in, äpplena skars i bitar och kokades mjuka i två stora kastruller.
Av två korgar äpplen var inte mycket dåligt.
Den mekaniska passerapparaten tar bort kärnhus och skal.
Moset kokas med lite socker. Sen fryses det in.
Av två korgar äpplen blev det 11 kg färdigt mos. Det kommer att räcka länge än.
Det är bra att ha köksredskapen nära spisen. Därför har alla av trä flyttats dit. Gamla välanvända slevar från våra båda släkter. Salladsbestick av oljad björk, ett hemmagjort hantverk. Smörspatel (hamnade i fel vinkel). Trägaffel. Björkvispen används sällan eller aldrig, men det var intressant att se när och hur den tillverkades. Salladstången av bok köpte jag i Nice som en användbar souvenir :-) Allt på fotot är användbara minnen och guld värda.
När vi började med byggnadsvårdandet på övervåningen hade köket, som inreddes för de åldrade föräldraparet en gång i tiden, fått tak och väggar ommålade på 70-talet. Golvet, som var struket med brunpigmenterad fernissa, var intakt. Det fernissades en gång med opigmenterad fernissa.
Här är köket på övervåningen färdigställt, bara ytskikten på tak och väggar behövde göras vid. Murstocken målades med grön linoljefärg, samma som användes på snickerierna.
Murstocken var ommålad i en vit matt färgtyp från efterkrigstiden. När den skrapades bort syntes att den ursprungligen varit grönmålad precis som zinkbänken och stänkskyddet på väggen. Bröstningen med dubbelfasspont var brunmålad, likaså skafferiet i ett hörn.
Vi skrapade bort färgen på murstocken och beställde omputsning av en murare som vi visste kunde det där med hur kalkputs blandas och används. Han kom en kall och snöig februaridag, perfekt för inomhusjobb :-) Golv och väggar täcktes in för det stänker rejält när kalkbruk kastas på med murslev. Några bilder från detta moment har jag inte men året var 2003.
Vi hade funderat en hel del över vilken färgtyp som skulle användas på putsen. Det är vanligt med vit lim- eller kalkfärg på murstockar. När den ursprungliga färgen skrapats fram insåg vi att linoljefärg använts och att den haft samma kulör som snickerierna i rummet (ja, i princip i hela huset). Så fick det bli, det behövdes inte mer diskussion om detta.
Här i Universumet skedde en smärre revolution i morse. Halvan fick för sig att vi båda skulle ändra sittplats vid köksbordet. Förändringen skedde före frukosten för att vi under morgonsolen skulle känna efter om det kändes bra. Det gjorde det. Så nu har vi helt olika platser vid bordet jämfört med tidigare. Båda ser vi ut genom två köksfönster numera.
Senare ska vi prova hur det blir att ställa bordet i en annan riktning. Även det kan bli en revolution. Vilken initiativkraft!
Det här är vår diskbänk och jag tycker om att stå där. Det blir många fina stunder med handdisk. Vid stora diskhögar hjälps vi åt med diskning och torkning med handduk för då räcker inte den dolda diskhyllan till, den finfina lösningen som lanserades av finskan Maiju Gebhard. Ibland så lagar vi lagar mat tillsammans och lyssnar på musik. Och avslutar måltiden med att sätta pannan på spisen och kokar kaffe. Visst är det fantastiskt att kunna tycka om en diskbänk. En sådan rostfri lyx.
Jag tänker även på Agnes som växte upp med att man fick hämta vatten ute på gården vid brunnspumpen. Som hade vedspis. Som hade utedass. Som fick en diskbänk med rinnande kallt vatten först på 1940-talet. Jag tänker på de människor som arbetat, ätit, sovit, levt och drömt i vårt kök. Och här står jag och är förnöjsam och tänker på dikter.
Och ömhet uppstod… när jag bränt fast gröten för femtielfte gången i den där djävla kastrullen och jag smet från den arg och trött och mordisk och du sen diskade och gnuggade rent hela kastrullhelvetet så att när jag fann den igen var den ren och blank som ett fiskfjäll. Då mjuknade jag i ömhet för dej mer än nånsin av en bukett röda rosor som vi ändå alltid glömmer att köpa varann.
Jungfru Marie bebådelsedag glöms inte bort här i Universumet. Då kommer Åvikens våffeljärn fram och våfflor gräddas. Kanske inte till Vår Frus ära men för att det är en god tradition. Med vispgrädde och egen jordgubbssylt! I år infaller Våffeldagen på måndag men vi kör igång redan på söndag som är kyrkoårets Jungfru Marie bebådelsedag.
Det är en av de få tillfällena som dörrarna till och från köket måste stängas. Imkanalen som sitter under spiskåpan räcker inte till för att ventilera bort oset från våffeltillverkningen. Men tänk ändå- det är väl fantastiskt att spiskåpan i normalfall klarar av att föra ut matlagningslukterna – utan elektrisk fläkt! Vi lever med ett smart hus.
Tallrikarna Bukett från Gustavsberg var i produktion var 1936-1939. Formgivare var Wilhelm Kåge och jag köpte dem secondhand. Till dem de väldigt hållbara vardagsassietterna ur Ikea PS kollektion 1998 av Gunnel Sahlin. Alla tallrikar i den serien (ett dussin av vardera mattallrikar, djupa tallrikar, assietter) har klarat en daglig användning väldigt bra, ytterst få är kantstötta.
Till detta en liten bukett snödroppar från rabatten längs husväggen.
Köket som vi trivs med och i. Där görs förändringar men i stort sett är det sig likt från 2005. Just nu har vi bytt till ett annat köksbord men det är förmodligen tillfälligt.
Det är solgult även när mörkret trycker mot fönsterrutorna.
Elspisen med ”överkokningssarg” är till stor belåtenhet.
Spiskåpan som tillverkats just för denna plats fungerar utmärkt. Utan elfläkt dold inuti men med spjällkedja till imkanalens lucka.
Sambandscentralen är lite dold på sidan av ett platsbyggt överskåp. Där är den inte så iögonfallande men passeras alltid på väg ut eller in i köket.
Novembersolen lyser på dörren mellan kök och kammare. Den står nästan alltid öppen utom då det gräddas våfflor eller pannkaka :-) Då är imkanalen för klen för att ventilera ut oset på direkten. Här finns ju ingen fläkt under imkåpan utan vi lever som man alltid gjort här i huset.
Därför ser man sällan tavlan bakom dörren, tavlan som är en bricka från 1920-talet. Glasbrickan är målad med ett motiv som anspelar på Japan. Desto gladare blir man när motivet kommer fram ibland ;-)
Det här döljs bakom den uppställda dörren.Detalj av väg med enkelradig allé och i bakgrunden bergstoppar.
Adventskänslan börjar ge sig till känna, den bara finns där korta stunder. Mangold går fortfarande att ta in, stjälkarna lyser tomteröda. Det kan bli en kortvarig bukett för snart nog slokar de…
… eller en frittata med bland annat mangold i som blev höstens maträtt här i Universumet. Mangold är härligt lättodlad.
