Mellan köket och kammaren sker ett färgbyte på snickerierna. Dörrkarmen är den yta som tar upp detta byte mellan den gula obrända terran och det gröna blandat med kromoxidgrönt, järnoxidsvart, järnoxidgult samt vitt (det gröna är allt samma kulör även om det inte ser så ut på bilden).
Här syns färgbytet tydligare. Det är samma princip som man traditionellt bytt färg mellan fönsterfoder och fasad exteriört – i ytterhörn. (Man kan se något som inte är självklart i färgbytet.)
Det blir konstigt nog lite mer intressant att använda våran välanvända brödkniv när jag hittar uppgift om den i en utmärkt bok. Knivbladet är av kolstål som kan rosta, skaftet är förnicklat. På 1890-talet började den här modellen att tillverkas av Eskilstuna Jernmanufakturaktiebolag, Knivar av kolstål är lätta att underhållsslipa och kan slipas väldigt vassa, nackdelen är att de rostar lätt i fuktig miljö.
Här är en bild med det tidigare köksskafferiet som jag ville dokumentera dagen innan arbetena i köket satte igång för många år sedan. Skärbrädan, brödkniven och skärpstålet samt ett rivjärn hängde då på insidan av skafferidörren. Det hade varit knivens och stålets plats länge, länge… Alla delarna finns så klart kvar än idag – skärbräda och brödkniv ligger framme på köksbänken, skärpstålet i kökshurtsen.
Det är i den här boken av Thomas Lindblad som jag finner många bra uppgifter om bruksföremål.
Kanske är det lite förmätet att visa så många bilder på dukade bord. Denna påsk som var cirkulerade dock mycket kring ätande men att vara matfotograf är inte min grej, maten blir kall innan den kan ätas om jag ska ta bilder när bordet är färdigt och helt klart för sittning. Som sagt – det är sällan inte min grej… men utan mat är situationen en annan.
Gissa om det var kul för första gången på decennier ta fram en av de textiler som jag köpte in på Textilgruppen på Hornsgatan i Sthlm under tidigt 80-tal. Jag sydde då en duk av tyget. Textilgruppen låg i bottenvåningen i en byggnad från 1760-talet, jag jobbade i samma hus en våning upp så det var ofta vi slank in i butiken/galleriet på lunchen. Livet var finfint.
När duken nu kom fram i ljuset igen insåg jag hur mycket jag uppskattade detta 80-tal igen med pastellfärger och med mönstret som heter ”Prickruta”.
Inga fjädrar i påskriset i år. Björklöven fick slå ut och vara fagra i sig själva. Fjädrar brukar klibba ihop med de utslagna små löven, det undvek jag i år. Påskriset är lika skirt som Ilse Roempkes fina textiltryck.
Förutom det obligatoriska flygfotot över gården finns även en broderad tavla. Lite kitschig, men en trevlig avbildning av en onekligen omtyckt gård. Varför skulle annars någon lägga ner energi på ett sån´t här broderi?
Just nu får tavlan agera dörröverstycke som i riktigt fina salar.
Ett par ögonblicksbilder från köket. Det här köket har numera 15 år på nacken och jag trivs fortfarande med det.
Soligt, gult och ljust är det. I hörnet tronar en röd amaryllis från julen som utvecklade sin tredje blomställning. Den kapades och sattes i vas. Julen varar nästan ända till påska.
På köksskänken ligger nu en duk som är lite julig/ljuvlig. Den är sydd av kraftigt bomullstyg och broderad symmetriskt med mest rött garn, bara lite förhöjande vitt i blomklockorna. Vad sättet att fålla duken kallas vet ju inte jag men stadig och fin är den gamla duken. Fotot togs när solen behagade visa sig ett kort ögonblick denna gråa decembermånad.
Bara bäst. Nära till hands vid spisen. Vacker. Funktionell. Funktionalistisk. Funktionalistisk? – i ett kök som försöker ha känslan av 20-tal med pärlspont och oljelasyren ”långhalm”. Joo, allt behöver inte vara stringent tidsenligt här. Det är inte byggnadsvårdarens enda uppgift. Men att det är hemtrevligt är lite viktigt.
Under första halvan av 1900-talet var det var inte alltid som köken hade kakel ovanför spis och arbetsbänk. Diskvatten ur baljan av koppar stänkte upp på väggen, kaffe och härliga matlagningsgrytors innehåll skvätte upp på den limfärgade murstocken. Det var lite besvärligt att hålla rent kan man tro.
En lösning kunde vara att sätta upp tidningspapper mot murstocken. Med lite grötklister fäste det tillräckligt. Så gjorde man här i Universumet enligt fotot på Agnes vid vedspisen ovan. Men det var vanligt över hela landet i många kök och samhällsgrupper.
Jag gör likadant idag då jag kokar saker som skvätter som t ex äppelmos kan göra. Och detta trots att jag har lätt avtorkbar mosaik ovanför spisarna. För min del fästs tidningspapperen genom att blöta dem eller tejpa fast dem, de ska ju strax tas ner.
Att använda de rullar spispapper som finns i vår ägo, en ”present” från föregångarna på gården, är inte att tänka på. För mig är de otroligt värdefulla. Trycket på spispapperet föreställer kakel med meanderbårder upp- och nertill – jämför med fotot nedan.
Skyddspapperet är lätt att byta ut när det blir alltför solkigt och det var billigare än kakel. När dessa skyddspapper började tillverkas vet jag inte men jag förmodar att de användes fram till slutet av 1940-talet i enklare hem. De två rullar som finns här påminner om den tid som var, om en tid med mycket enklare förhållanden. Har ni sett spispapper i kulturhistoriska museimiljöer?
Fjorton år har gått sedan köket invigdes. Många av de behövliga föremålen som då fann sin plats står kvar på samma ställe idag. Kanske kan det kallas konservativt men för mej är det en skön känsla att hitta det jag behöver på samma ställe i köket varje gång. Särskilt när man bor med en person som gärna droppar saker lite var som helst. Brödburken tappas inte bort så lätt :-) Vattenkokaren har sin plats nära ett eluttag – förstås. Och kökssaxen hänger faktiskt allra oftast på sin krok som vi gemensamt skruvade fast för fjorton år sedan. Innan dess gick mycken tid åt att leta reda på kökssaxen, tid som nu kan nyttjas till något roligare. Vi är mycket nöjda med detta platsbyggda kök, ett rum där våra gemensamma minnen formas, sparas och på vissa ställen syns som nötning eller slitage. Inget märkligt med det.
Mellan poesin som bor i ditt hjärta och vallmon finns
ett kontrakt
skrivet av vinden och undertecknat av förgängelsen..
Harry Martinson Ur Förbindelse, Gräsen i Thule
