På köksskänken ligger nu en duk som är lite julig/ljuvlig. Den är sydd av kraftigt bomullstyg och broderad symmetriskt med mest rött garn, bara lite förhöjande vitt i blomklockorna. Vad sättet att fålla duken kallas vet ju inte jag men stadig och fin är den gamla duken. Fotot togs när solen behagade visa sig ett kort ögonblick denna gråa decembermånad.
Bara bäst. Nära till hands vid spisen. Vacker. Funktionell. Funktionalistisk. Funktionalistisk? – i ett kök som försöker ha känslan av 20-tal med pärlspont och oljelasyren ”långhalm”. Joo, allt behöver inte vara stringent tidsenligt här. Det är inte byggnadsvårdarens enda uppgift. Men att det är hemtrevligt är lite viktigt.
Under första halvan av 1900-talet var det var inte alltid som köken hade kakel ovanför spis och arbetsbänk. Diskvatten ur baljan av koppar stänkte upp på väggen, kaffe och härliga matlagningsgrytors innehåll skvätte upp på den limfärgade murstocken. Det var lite besvärligt att hålla rent kan man tro.
En lösning kunde vara att sätta upp tidningspapper mot murstocken. Med lite grötklister fäste det tillräckligt. Så gjorde man här i Universumet enligt fotot på Agnes vid vedspisen ovan. Men det var vanligt över hela landet i många kök och samhällsgrupper.
Jag gör likadant idag då jag kokar saker som skvätter som t ex äppelmos kan göra. Och detta trots att jag har lätt avtorkbar mosaik ovanför spisarna. För min del fästs tidningspapperen genom att blöta dem eller tejpa fast dem, de ska ju strax tas ner.
Att använda de rullar spispapper som finns i vår ägo, en ”present” från föregångarna på gården, är inte att tänka på. För mig är de otroligt värdefulla. Trycket på spispapperet föreställer kakel med meanderbårder upp- och nertill – jämför med fotot nedan.
Skyddspapperet är lätt att byta ut när det blir alltför solkigt och det var billigare än kakel. När dessa skyddspapper började tillverkas vet jag inte men jag förmodar att de användes fram till slutet av 1940-talet i enklare hem. De två rullar som finns här påminner om den tid som var, om en tid med mycket enklare förhållanden. Har ni sett spispapper i kulturhistoriska museimiljöer?
Fjorton år har gått sedan köket invigdes. Många av de behövliga föremålen som då fann sin plats står kvar på samma ställe idag. Kanske kan det kallas konservativt men för mej är det en skön känsla att hitta det jag behöver på samma ställe i köket varje gång. Särskilt när man bor med en person som gärna droppar saker lite var som helst. Brödburken tappas inte bort så lätt :-) Vattenkokaren har sin plats nära ett eluttag – förstås. Och kökssaxen hänger faktiskt allra oftast på sin krok som vi gemensamt skruvade fast för fjorton år sedan. Innan dess gick mycken tid åt att leta reda på kökssaxen, tid som nu kan nyttjas till något roligare. Vi är mycket nöjda med detta platsbyggda kök, ett rum där våra gemensamma minnen formas, sparas och på vissa ställen syns som nötning eller slitage. Inget märkligt med det.
Mellan poesin som bor i ditt hjärta och vallmon finns
ett kontrakt
skrivet av vinden och undertecknat av förgängelsen..
Harry Martinson Ur Förbindelse, Gräsen i Thule
För några veckor la jag in två stora glasburkar squash inlagd som gurka enligt mitt favoritrecept. I helgen blev det två till burkar till.
Och ännu en liten, färgstark bukett skapades med ringblommor, rosenmalva, vinterkyndel, gullris, salvia, blad av akleja och violruta som växer utanför knuten.
Och tänka sig, jag tycker fortfarande så mycket om köket jag brukar arbeta i. Det har nu har riktigt många år på nacken.
♥ ♥ ♥ ♥ ♥
I kökshörnan med den gamla skänken lyser en solros som vanligt den här tiden på året.
Länge trodde jag
att man måste göra någotNu bara ser jag
hör
tar emotLever
Nils-Aslak Valkeapää
Dahliorna står i full blom. När det igår väntades regn, blixtar och dunder plockade jag in en bukett dahlior. Nu står de på köksbordet och sprider färgglädje.
Lekyt /lekythos/ är en antik grekisk vasform av keramik avsedd för olivolja. Sen flera år tillbaka har jag en lekyt av klart glas. Avsedd för olivolja. Jag bara älskar den trots att det lätt rinner en droppe längs halsen när jag tagit av olivoljan. Ett sådant här föremål får mej att må bra. Antikens föremål var så genomtänkta och vackra, jag njuter varje gång jag använder olivoljan. Och ja, jag fyller på ny extra vergine när lekyten är tömd.
Den härliga tiden när gräset blommar och är som vackrast är nu. Ett krus med oasis och vatten med olika grässorter får stå på vedspisen som inte används den här årstiden. Skönheten i stråna med vippor och ax är så sirlig och lågmäld. Bergslok, min absoluta favorit, är för kort för att platsa i den här gräsbuketten. De stråna står i en vas en trappa upp och böjer sina vippor i en vacker båge. Jag har flyttat ett par tuvor till gården men de har inte växt sig stora än, så dem vill jag inte skatta. Det finns så många andra fina, som ni ser.
Tänker påminna mig om hur det såg ut i köket innan den nya köksinredningen växte fram. En av de saker som förvånade mig mest under alla år av byggnadsvård här, var att insidan av köksväggarna var kalkputsade.
På alla väggar i köket togs treetex-skivorna från 70-talet bort. Jag gick flera år tidigare en kurs i lerklining, eftersom jag var övertygad om att ytterväggarna av resvirke skulle vara lerklinade på insidan (rester av detta syntes i salen). Lerklining/lerputsning var ett vanligt sätt att vindtäta timmerväggar. Men det skulle visa sig att ytterväggarna i köket var vindtätade med kalkputs. Man hade kostat på lite dyrare material här än lera. Kalkputsen var fäst på vassmatta som fogats ihop med ståltråd och spikats fast med klippspik mot timret. Andra sätt att fästa kalkputs eller lera är att ”rugga upp” ytan med sneda yxhugg in i timret eller med träpluggar som slås in i förborrade hål.
Kalkputsen på timmerväggarna var inte alls så dålig som man hade kunnat tro. Trots att huset satt sig rejält och putsytan därför hade sprickor förutom hål efter senare spikning av treetexskivorna, hade puts bara ramlat loss i ett hörn. Eftersom kalkputs är lite elastisk och eftergivlig jämfört med kalkcementbruk (KC) eller rent cementbruk (betong), var det ett enkelt val att fylla i sprickorna med nytt kalkbruk. Ju starkare material man tar vid lagningen desto snabbare bryts det svagare materialet bort, därför är det lämpligt att kalkbruk lagas med kalkbruk. Att använda samma material som det ursprungliga då man renoverar gamla hus är en av byggnadsvårdens grundstenar.
Först stänkvattnades putsen, så fylldes i med kalkbruk och sprayades vatten – eller slogs på med borste – igen ett par gånger om dagen. Lätt som en plätt.
Muraren hjälpte till med det enda stället där putsen ramlat loss, hörnet där skafferiet stått. Där det behövdes använde han nyplockade vass-strån som fästes med nubb och på detta kalkbruk i några påslag. Före och efter varje påslag sprayades med vatten för att bruket inte skulle torka för snabbt och bli starkt på ytan men svagt på djupet. Resterande lagningar av sprickor menade han att det kunde vi fixa själva.
Hörnet mot farstun före och efter pappspänning på timmer. Här togs alla tapetrester bort. Resvirket i innerväggarna mot kallfarstun är tätat med vitmossa, bomullsremsor och lindrev om vartannat, detta fick sitta kvar. Kökets elförsörjning kommer in här.
Golvbjälklaget är isolerat med sågspån. Spånen fick ligga kvar. Golvbrädorna bröts inte upp annat än där vatten- och avloppsledningar skulle upp, där bytte vi ut sågspånen mot ny. Trägolvet har aldrig legat synligt, redan från början låg en korkmatta på golvet. Därför ville jag inte ha dem slipade och synliga framöver heller. Det blev linoleumgolv från DLW.
Äppelmoset tog slut i april. Äpplena i matkällaren är många och de flesta sorterna av god kvalitet fortfarande. Det beslutades att koka nytt mos. Två korgar fyllda med olika äppelsorter togs in, äpplena skars i bitar och kokades mjuka i två stora kastruller.
Av två korgar äpplen blev det 11 kg färdigt mos. Det kommer att räcka länge än.
