Tallrikarna Bukett från Gustavsberg var i produktion var 1936-1939. Formgivare var Wilhelm Kåge och jag köpte dem secondhand. Till dem de väldigt hållbara vardagsassietterna ur Ikea PS kollektion 1998 av Gunnel Sahlin. Alla tallrikar i den serien (ett dussin av vardera mattallrikar, djupa tallrikar, assietter) har klarat en daglig användning väldigt bra, ytterst få är kantstötta.
Till detta en liten bukett snödroppar från rabatten längs husväggen.
Köket som vi trivs med och i. Där görs förändringar men i stort sett är det sig likt från 2005. Just nu har vi bytt till ett annat köksbord men det är förmodligen tillfälligt.
Det är solgult även när mörkret trycker mot fönsterrutorna.
Elspisen med ”överkokningssarg” är till stor belåtenhet.
Spiskåpan som tillverkats just för denna plats fungerar utmärkt. Utan elfläkt dold inuti men med spjällkedja till imkanalens lucka.
Sambandscentralen är lite dold på sidan av ett platsbyggt överskåp. Där är den inte så iögonfallande men passeras alltid på väg ut eller in i köket.
Novembersolen lyser på dörren mellan kök och kammare. Den står nästan alltid öppen utom då det gräddas våfflor eller pannkaka :-) Då är imkanalen för klen för att ventilera ut oset på direkten. Här finns ju ingen fläkt under imkåpan utan vi lever som man alltid gjort här i huset.
Därför ser man sällan tavlan bakom dörren, tavlan som är en bricka från 1920-talet. Glasbrickan är målad med ett motiv som anspelar på Japan. Desto gladare blir man när motivet kommer fram ibland ;-)
Adventskänslan börjar ge sig till känna, den bara finns där korta stunder. Mangold går fortfarande att ta in, stjälkarna lyser tomteröda. Det kan bli en kortvarig bukett för snart nog slokar de…
… eller en frittata med bland annat mangold i som blev höstens maträtt här i Universumet. Mangold är härligt lättodlad.
I söndagskväll blev det gjort äppelringar här i huset. Och fler ska det bli. Det går som en dans det där samarbetet med att skala, kärna ur, skiva, trä på pinnar och hänga upp dem från brödstången. De torkar här på 3-4 dagar.
Nu är det från och till som ett keramikkrus kan stå på vedspisen. Eldas det i den får nyponkvisten flyttas bort därifrån. Men visst är nyponen vackra mot kritad murstock och mosaik…
Igår hade vi besök av finska vänner. Det var en fin dag.
En duk från Marimekko med mönstret Siirtolapuutarha (Koloniträdgård) av Maija Louekari ligger nu på köksbordet och gör sig till, vacker som en dag…
Två andra härliga stormönstrade finska tyger kan ses här. Skillnaden är att de är retro men det är inte den nya duken. Love it!
Välbehövligt. Välkommet.
Här går inte endast prominenta gäster på röda mattan, utan vi gör det själva var dag ;-)
Det här är gamla lagningar av Universumets köksbord, ett slagbord. Jag har inget problem med den utan tycker till och med bra om den.
Lagningar med nitar och skruvar från olika skeden i bordets historia. Det är verkligen inget märkvärdigt bord. Inget bord som jag har haft något förhållande till från barndomen, det är ju annars minnen från tidiga år som sätter sig djupt hos en människa. Trots att det kom in sent i mitt liv känner jag mycket för detta trasiga men lagade bord. Det är något med livet förr som gör sig påmint och sådana känningar tycker jag om, hur man satt och åt kvällsgröten i fotogenlampans sken en vinterkväll. Heder åt dem som använt det så rejält och lagat det vartefter.
Här har fötter under åratal nött ner träet i slåarna samt skavt bort den målade ekådringen. Jag fortsätter slitaget.
Oftast ligger en löpare eller mindre duk på slagbordet.
Men när det är storhelg fälls hela bordet ut och en heltäckande duk läggs på. Genast blir det feststämning i stugan.
Men under bordsfilt och bordduk gömmer sig det gamla lagade furubordet som en gång i tiden ville vara ett ekbord med hjälp av ådringsmålning. Jag kan inte rå för att jag är riktigt förtjust i denna möbel.
Tycker om pelargoner, de passar så bra i fönstret i ett egnahem från 1910. I våras köpte jag ett par rosablommande pelargoner. Någon slags Mårbacka antar jag. De blommade bra på fönsterbänken under hela sommaren. Jag hann fånga dem innan de lade av. Tycker mycket bra om dem för de tappar inte kronbladen utan blomklasarna håller sig hela till de har vissnat och jag plockar bort dem. Om de överlever vintern är dock osäkert – vinterförvaring brukar jag inte klara så bra.
Hyllor som alltid suttit just här.
I mitten av maj i år fick jag ett mejl från en byggnadsantikarie:
Hej!
Till Dalarnas hembygds- och fornminnesförbunds tidskrift Dagsverket har jag skrivit en text om trenden med allmoge- och lantkök, där jag spekulerar helt fritt i hur den kan ha uppstått. Nu behöver vi några bilder att illustrera texten, och jag har fastnat lite för ditt kök som jag tycker är både vackert, innovativt och ändå följer viss tradition i sitt förhållningssätt. Det är alltså ett fint och bra alternativ till slentrianlantköken som finns i var och varannan bostadsannons, och jag vill gärna visa ett exempel på hur lyckat det kan bli med lite eftertanke och anpassning till platsen.
Skulle det gå bra att använda någon av dina bilder till texten? Och skulle du i så fall kunna tillhandahålla en bild som visar mycket av köket, utan vattenstämpel? Naturligtvis anger vi fotorättighet enligt ditt önskemål.
Du får gärna svara utan alltför mycket dröjsmål, för tidskriften behöver snart gå i tryck. (…)
Nu blev det inte så då jag befann mig på resande fot en vecka utan tillgång till originalfilerna. Det hela blev inte av. Det var dock väldigt intressant att få höra synen på mitt kök av en byggnadsantikvarie som förmodligen även granskat detaljer jag skrivit om och som inte var rädd att redogöra för sin åsikt. Tack Adam Moll!
”Finhörnan” på den gamla skänken som alltid har stått i detta kök är nu också pappersupplag i väntan på inflytt i kammaren. Här i huset är köksbordet och en stol nästan alltid belamrad av något intressant som ska läsas eller sparas. Sparas någon annanstans.
Ständigt förändrad konstutställning på spiskåpan beroende på vilka vykort som dimper ner i postlådan. Mera papperspost åt folket ;-)
”Brödstången” sitter på sin samma plats som alltid.
”Sambandscentralen” vid köksdörren. Vi använder inte kylskåpet som många andra, eftersom det har målade ytor och lappar fäster inte. Här på skåpsidan är alla notiser dessutom rätt dolda från köket i övrigt. Det är först vid ut- och in-passage som man ser lapparna. Jag har spikat upp pyttenubb och dragit tunna elastiska band mellan dem. Med hjälp av dem kläms papperslapparna fast. I vissa fall är klädnypor fästa i tråden och håller lappar. Här finns program, lappar med kom-ihåg-tider, inköpslista att fylla på osv.
Årets raraste pelargon, en tulpanblommande pelargon, fick vi vid midsommarfesten på magasinet. Den blommar vackert fortfarande.
Jag har under årens lopp visat på olika finesser och en del speciallösningar som finns bakom köksluckorna. Köket är platsbyggt, det är arkitektritat och snickarna, muraren, målaren och golvläggaren var yrkesskickliga – allt samverkade till det bästa. Oftast anses vi arkitekter vara alltför oförsiktiga vid restaureringar av en del andra yrkesgrupper och av ”allmänheten”. Men det är verkligen en sanning med modifikation så därför gladde mig det där mejlet. Bilderna ovan är nytagna.
