Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


Lämna en kommentar

Februari i farstun

Den lågt stående solen livar upp. Nu fördrivs vintermörkret snabbt. Som det ska vara.

MOT VÅREN

Dagarna börjar bli längre, det är tydligt att
året har vänt.
Tänk, det enda som aldrig blir gammalt är sådant
som alltid har hänt.
Det enda som aldrig känns tjatigt är sådant man
alltid har känt.

Alf Henriksson 9 februari 1971


9 kommentarer

Farstun – hur tänkte jag?

Farstun på övervåningen har ett fernissat grangolv som älskas. Fernissan var pigmenterad då den första gången ströks på omkring 1924 i samband med att en bostad för de åldrande föräldrarna inreddes här uppe med kök och kammare.

Från den övre farstun leder två enkla dörrar (se bild) in till vindkontoret som nu delats av till två. Innanför den vänstra bräddörren stod för länge sedan det väldiga saltkaret, ett laggkärl. Spåren av det syns på golvbrädorna inne i vindskontoret. Den andra bräddörren ledde till ett långsmalt förrådsutrymme precis som idag. Två spegeldörrar leder från farstun in till kök och kammare, se här.

År 2000 målades farstun om. En ljusgrå och lågmäld kulör valdes till väggarna, linoljefärg förvisso men ändå! Hur tänkte jag med den intetsägande färgsättningen här? Ljust och fräscht gällde inom inredningsvärlden redan då men min tillvaro brukar vara färgstarkare.

Originalfärgen, som kom fram då vi skrapade väggarna, hade blivit bra kulör anser jag idag. Några prickar sparades på fasat hörn. Kanske målas farstun än en gång i den kulören… Trappan blev i alla fall starkt röd och den håller än idag.

Före ommålningen hade hela farstun i två våningar den knallgröna 70-talsfärg som syns på bilden. Lite väl färgstarkt även för mig. Trappan var beigebrun. Fotot togs när huset var sommarhus, innan jag över huvud taget kände till att det existerade :-) Men vid flytten hit var färgsättningen just så. Det var förstås detta jag ville komma bort ifrån men tog i lite väl färgsvagt tycker jag idag.


2 kommentarer

Dansens virvlar

Ett dansande par i folkdräkt bor här långt innan vi flyttade in.

Det pyttelilla dansparet syns knappt där det hänger från farstutaket, ändå är det några jag kan stå och titta på när andan faller på och jag sätter igång dem – turerna är olika för varje gång de kommer i rörelse. Enkla nöjen ska man inte förakta :-) Och faktiskt har jag numera dokumenterat flera folkdansande par av samma konstruktion men olika klädsel – men var fotona av dem befinner sig kan jag inte finna ut just nu. Som jag letat…

Så här hampade sig deras svängom när jag för länge sedan spelade in och lade ut på youtube.


2 kommentarer

Trappskrubben

Det gäller att ta tillvara på alla utrymmen för förvaring i en liten farstu. Därför lät vi tillverka en dörr av pärlspont till utrymmet under trappan till övervåningen när farstun isolerades. Här under står varmvattenberedaren och en del annat ryms också i den lilla skrubben som blev städskåp.

Under trappans högre del byggdes en kapphylla och fack för skor. Det lilla fönstret som finns sedan förr, ger trevligt ljus till ”kapprum” och farstu. När det är mörkt ute finns en taklampa mitt på farstutaket. I den lilla nischen sitter en ljuslist dold bakom den sneda inramningen upptill. Den ger ett varmt ljus med reglerbar styrka.
 

En långsmal spegel, som tar liten plats, sitter på väggen. Väggarna målades med ljusgrå linoljefärg, något jag ifrågasätter en aning numera.

Här är farstubilder ur ett annat perspektiv.


2 kommentarer

Premiär för älskliga blommor

Min filtökenklocka, Cotyledon tomentosa, blommar för första gången. Jag är SÅ stolt. Det är en liten, söt växt med ljusgröna, mjuka, tjocka, lite klibbiga blad som påminner om trampdynor.  Väldigt vacker även när den inte blommar. En suckulent som klarar torka, som inte vill ha mycket vatten. Den står i ett österfönster i svala farstun.




Uppsala linneanska trädgårdar skriver också om filtökenklocka.


3 kommentarer

Första snön

skuggspel-i-farstun
Idag föll första snön, snöflingorna rusade förbi i snålblåsten. När jag öppnade dörren från ateljén höll jag på följa med den i vindbyn. Idag brinner elden i kaminen hela dagen. För mej är det något speciellt med första snön som faller. Skriver jag inte upp det i vanliga almanackan med lingonkrans så nämner jag det på den här bloggen som jag gör nu. Snön är lika skir som skuggorna på farstuväggens pärlspont.

En enda budbärare
leds till gästrummet –
kylan
    Kyrorai


4 kommentarer

Februarisol

ljuset, det ljuset
Den lågt stående solens strålar gör mig glad till sinnes. Ögonblicket är snabbt överståndet. Det behöver absolut inte vara något märkvärdigt för att fånga min uppmärksamhet, en ljusstråle, en teckning av en huvudfoting, en graffiti tag, ett moget äpple, en sång, ett fallet löv, en mossig sten, ett fågelläte, en färgglad plastremsa eller något som plötsligt påminner om mormor.

Ibland tänker jag på andra tider, både sådana jag själv upplevt och gärna ännu längre tillbaka. Eller så ser jag framåt, planerar framtiden, tänker på vårsådden, tänker på hur det kan vara att bli gammal, funderar på en resa… För mig hör allt detta ihop. Allt detta är min verklighet.

Och ibland tycker jag inte att det finns något vackert eller kreativt i någonting. Näpp.

P1 Kultur/Kulturnytt sände onsdag den 10/2 Obs Essä som handlade om nuet och vår tidsuppfattning. Inslaget börjar 42 minuter in i programmet och är knappt 10 minuter långt.

 

GLÄDJEN

Gråvädersdagen trycker mot
takåsen.
Det luktar mögel och sorgsenhet.
I hjärtats ena kammare
molar raseriet,
i den andra sitter döden och
gäspar.
Plötsligt kan glädjen uppen-
bara sig,
morgonfräck, prålande,
som tuppen på en gödselstack.

Werner Aspenström

.


3 kommentarer

Flyger i taket


I farstutaket flyger två trollsländor. Eller flyger och flyger… de är målade på pärlsponten. Sitter väldigt mycket fast alltså. De här skimrande sländorna målade en väninna på begäran efter att vi besökt ett säteri med inspirerande inredning. Min väninna var på några dagars besök med sina barn och hade alls inte sina målarattiraljer med sig på resan. Så vi köpte några små tuber Winsor & Newtons oljefärger, smala penslar hade jag sedan tidigare. Resultatet blev de här härliga minnena som bara den som studerar taket noga ser.

.


12 kommentarer

Svängom i farstun

Titta vilka som hängde i farstutaket då vi flyttade in:


Ett dansande par i folkdräkt. Ståltråd antar jag stommen består av, som därefter lindats med garn och fått några små virkade plagg. Klart! Om de här dräkterna finns i verkligheten och till vilken socken de i så fall hör, det vet jag inte.

Det pyttelilla dansparet syns knappt, ändå är det några jag kan stå och titta på ibland – turerna är olika för varje gång jag sätter dem i rörelse. Snacka om enkelt nöje :-)
Är det någon av er som läser detta som har eller har sett liknande danspar?

Så här hampade det sig att några turer såg ut nyligen. Mitt första youtubeklipp nånsin, håll till godo haha…

.


5 kommentarer

Blommigt

I år blev det en annan sorts eterneller än tidigare år i lilla farstufönstret.

I år blev det roseneternell, Rhodanthe chlorocephala, som hamnade bakom rutan. Lättodlad. Lättare att få dem att ligga där man lagt dem än den knubbigare jätte-eternellen, men färre färger. Bara tjejigt rosa och vitt.


Här vill jag inte ha en gardin som tar bort det lilla norrljus som kommer in här under vintertid.
farstun

Fönstret är inte stort. Här på bilden har jag ännu inte lagt eternellerna på plats och satt in glasrutan som utgör innanfönster.

.


14 kommentarer

Kanske lite för mycket…

Har satt upp en gammal väggsamlare. Så vanlig i hemmen på 30-/40-talen.

Men vem sparar på påsar, korkar och snören nu för tiden? I så små mängder?

Det är ett fint och folkligt korstygnsbroderi köpt secondhand.

Den här förvaringspåsen hänger på köksdörren i farstun. Ahhhmen, är det inte lite för mycket? För romantiskt? För konstruerat? Det tog ett tag innan jag beslutade att  sätta upp den. Fortfarande kan jag tycka att den ger ett lite musealt intryck även om än den är mycket fin. Fast då borde den förstås hänga inne  köket.

Den har så fina ringar, märlor, att hängas upp i. Jag tror de är av plast, tidigplast typ bakelit även om jag inte känner några skarvar.  Ringar fanns traditionellt även av ben och horn. Det är inget man slänger i soporna precis. För att slippa spika synligt  i dörrspegeln, träddes trådar genom märlorna och tåtarna fästes med tunn stålspik i överkant av spegeln.

På grund av att MrsUniversum har svårt att ha framme gamla nyttoföremål till prydnad, står inte de  fina porslinsburkarna till mjöl, gryn och kryddor som finns här i huset sen förr, framme. Det blir så romantiskt eftersom de inte kommer att fylla någon funktion förutom som vara vackra detaljer. Vi har ju Reda-behållarna av glas för dylika varor och de används flitigt. Kanhända är jag alldeles för ”hård” mot de vackra gamla tingen där de står undanställda i förrådet. Hur tänker ni?

Det är ingen självklar avvägning om  föremål ska finnas framme eller inte och hur de i så fall exponeras. Jag ser så många vackra stilleben med gamla föremål på bloggar men jag förmår mej sällan att göra samma sak själv.

Är lite rädd  att det blir instängt,  jag vill att ”dörren öppnas mot friska luften”.  Kanske ändrar jag min inställning, det har hänt förr och det är intressant. Spetsgardiner var t ex verkligen inget jag ville ha innan jag flyttade till Universumet.  Som tur gör vi olika personliga val.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,


2 kommentarer

Dörr på glänt…

…men bara korta stunder. Nu vill vi ha den goa värmen kvar inne i huset och de stängda dörrarnas period har inträtt. Det gäller ytterdörr såväl som innerdörrar mot farstun. Det dröjde ovanligt länge i år på grund av den varma hösten men nu i veckan hade vi för första gången minusgrader även på dagen. Farstun kan man också kalla svale, det är ju svalt där men inte frostigt. Jag tycker faktiskt om att huset och dess invånare följer årstiderna. Nu blir det ombonat och  i maj då dörrarna kan stå öppna, är glädjen stor över förändringen. Det är en viktig hållpunkt varendaste år, nästan som en rit som  sammanfaller med borttagningen av innanfönstren.

Det är bara katten som nu får ett mindre fritt rörelsemönster – hon kan ju inte öppna dörrar.

.