Det är bara att konstatera – finfin och personlig dekormålning.
Jag vill också någon gång i mitt liv måla duttar på trappstegen! Men jag har inget hus där det passar in.
Fotografierna kommer från mangårdsbyggnaden Larses i Rismyrliden, Västerbottens län. Ett fantastiskt besöksmål som ger mycket för den kulturhistoriskt intresserade.
.
En vardagstrivialitet. Den här hemtillverkade dörrstoppen är fjädrande och hindrar köksdörren att slå i väggen i farstun när den öppnas på vid gavel. Att dörrens handtag slår i mot skafferidörren är sånt som kunnat hända om dörrstoppens spiralfjäder inte tagit emot. Jag skulle behöva fler av den här typen men det finns bara en och den är hemmagjord.
Dörrstoppar har blivit en pryl som jag intresserar mig för. De där lösa som stoppas under dörren eller bakom den finns i många vackra och finurliga modeller men ingen av dem tycker jag fungerar helt bra. De flyttar sig och är i vägen då det städas. Och de där gummikluttarna som ska skruvas fast kan vara ok om de fungerar att sätta på väggen. Men så fjädrande och bra som den på bilden är de inte.
Julen står för dörren, decembersolen står lågt, glaset skimrar av vackra ojämnheter i pardörren från 1910. Innerdörrarna var bland det första jag ritade som komplement för att hålla vinterkylan stången då jag flyttade hit. Innerdörrens glas har samma storlek som den yttre äldre dörrens men har inga spröjsar och det plana glaset är fäst med glasningslister.
Pardörren på verandan/farstukvisten ekådrades 2011. Innan dess togs träfiberskivorna över speglarna bort. Hela dörren var vitmålad. Det som inte ändrats med denna dörr är gardinerna. Jag har på alla dessa år inte ansett det behövas, har funderat men inte gjort slag i saken. De tvättas en gång om året och klarar detta väl utan att gå sönder. Gardinerna är inte av 100 % bomull utan har någon konstfiber i sig. ”Halvans” mamma sydde dem någon gång på 70-talet vill jag tro.
Ibland undrar jag över mig själv – konstfiber, syntet, varför byter jag inte? Men nej, de fungerar och min förändringsbenägenhet i fallet med entrédörrens gardiner är fortfarande lika med noll efter alla dessa år. Ingen skillnad från tidigare. ;-)
.
Jag har länge haft funderingar på vart jag ska hänga upp de fina gamla broderade bonaderna som finns här. Ett par finns här sedan förr, de andra har jag köpt in. De fria väggytorna är inte så stora men slutligen samlades fyra av dem på trappväggen till övervåningen. Jag är nöjd, ser dem dagligen och kan fundera över de budskap de ger!
Denna väggbonad fanns i huset då jag flyttade hit – jugendvackert broderad på linneväv. Breda fållar sydda med hålsöm. Nä, jag har inte vokabulär för att beskriva vad detta sätt att fålla kallas. Fin är den trots viss solblekning.
Väggbonad broderad med vitt garn på färgstark bomullsväv. Fåll med hålsöm Minnet är lite diffust men jag tror att denna bonad också fanns nerstoppad bland de textilier som följde med huset.
Den här välgjorda bonaden är den senast införskaffade. Färgglatt broderad på lite grov linneväv med liten fåll.
Den här köpte jag second hand för flera år sedan. 40 kronor – kunde inte låta bli fastän jag inte fastnade direkt för den. Andas 1940-tal med sina murriga färger och med ett bomullsband fastsytt runt om. Broderad på bomullsväv. Det är den bonad som fått hårdaste behandlingen i tvätten, jag ser hur brodertrådarna tufsats till – det var inte jag ;-)
Här hänger de nu tillsammans och gläder trappvandrarna. De hänger så att de aldrig blir solbelysta och bleks snabbt av den anledningen.
Den lågt stående solen livar upp. Nu fördrivs vintermörkret snabbt. Som det ska vara.
MOT VÅREN
Dagarna börjar bli längre, det är tydligt att
året har vänt.
Tänk, det enda som aldrig blir gammalt är sådant
som alltid har hänt.
Det enda som aldrig känns tjatigt är sådant man
alltid har känt.
Alf Henriksson 9 februari 1971
Farstun på övervåningen har ett fernissat grangolv som älskas. Fernissan var pigmenterad då den första gången ströks på omkring 1924 i samband med att en bostad för de åldrande föräldrarna inreddes här uppe med kök och kammare.
Från den övre farstun leder två enkla dörrar (se bild) in till vindkontoret som nu delats av till två. Innanför den vänstra bräddörren stod för länge sedan det väldiga saltkaret, ett laggkärl. Spåren av det syns på golvbrädorna inne i vindskontoret. Den andra bräddörren ledde till ett långsmalt förrådsutrymme precis som idag. Två spegeldörrar leder från farstun in till kök och kammare, se här.
År 2000 målades farstun om. En ljusgrå och lågmäld kulör valdes till väggarna, linoljefärg förvisso men ändå! Hur tänkte jag med den intetsägande färgsättningen här? Ljust och fräscht gällde inom inredningsvärlden redan då men min tillvaro brukar vara färgstarkare.
Originalfärgen, som kom fram då vi skrapade väggarna, hade blivit bra kulör anser jag idag. Några prickar sparades på fasat hörn. Kanske målas farstun än en gång i den kulören… Trappan blev i alla fall starkt röd och den håller än idag.
Före ommålningen hade hela farstun i två våningar den knallgröna 70-talsfärg som syns på bilden. Lite väl färgstarkt även för mig. Trappan var beigebrun. Fotot togs när huset var sommarhus, innan jag över huvud taget kände till att det existerade :-) Men vid flytten hit var färgsättningen just så. Det var förstås detta jag ville komma bort ifrån men tog i lite väl färgsvagt tycker jag idag.
Ett dansande par i folkdräkt bor här långt innan vi flyttade in.
Det pyttelilla dansparet syns knappt där det hänger från farstutaket, ändå är det några jag kan stå och titta på när andan faller på och jag sätter igång dem – turerna är olika för varje gång de kommer i rörelse. Enkla nöjen ska man inte förakta :-) Och faktiskt har jag numera dokumenterat flera folkdansande par av samma konstruktion men olika klädsel – men var fotona av dem befinner sig kan jag inte finna ut just nu. Som jag letat…
Det gäller att ta tillvara på alla utrymmen för förvaring i en liten farstu. Därför lät vi tillverka en dörr av pärlspont till utrymmet under trappan till övervåningen när farstun isolerades. Här under står varmvattenberedaren och en del annat ryms också i den lilla skrubben som blev städskåp.
Under trappans högre del byggdes en kapphylla och fack för skor. Det lilla fönstret som finns sedan förr, ger trevligt ljus till ”kapprum” och farstu. När det är mörkt ute finns en taklampa mitt på farstutaket. I den lilla nischen sitter en ljuslist dold bakom den sneda inramningen upptill. Den ger ett varmt ljus med reglerbar styrka.
En långsmal spegel, som tar liten plats, sitter på väggen. Väggarna målades med ljusgrå linoljefärg, något jag ifrågasätter en aning numera.
Här är farstubilder ur ett annat perspektiv.
Det är kallt nu.
När huset lämnas över dagen samt under natten lägger vi ut dragkorven fylld med sand mellan ytter- och innerdörr.
Det är ett av sätten att hålla kylan stången. Den viks in mellan den stängda delen av pardörrarna där andra halvan redan finns.
Besvärligt? Inte alls!
I farstun har vi en rätt unik vägglampa som bara finns i några få exemplar. Den är sinnrik, ger ett behagligt sken då ljuskällan inte syns från något håll och samlar väldigt lite damm. Materialet är målad stålplåt. En bra formgivning helt enkelt av två vänner.
De nedre bilderna är tagna i början av november och dagsljuset nådde långt in i farstun och vägglampan är släckt. Men den är ju lika fin då.
Min filtökenklocka, Cotyledon tomentosa, blommar för första gången. Jag är SÅ stolt. Det är en liten, söt växt med ljusgröna, mjuka, tjocka, lite klibbiga blad som påminner om trampdynor. Väldigt vacker även när den inte blommar. En suckulent som klarar torka, som inte vill ha mycket vatten. Den står i ett österfönster i svala farstun.
Uppsala linneanska trädgårdar skriver också om filtökenklocka.
Idag föll första snön, snöflingorna rusade förbi i snålblåsten. När jag öppnade dörren från ateljén höll jag på följa med den i vindbyn. Idag brinner elden i kaminen hela dagen. För mej är det något speciellt med första snön som faller. Skriver jag inte upp det i vanliga almanackan med lingonkrans så nämner jag det på den här bloggen som jag gör nu. Snön är lika skir som skuggorna på farstuväggens pärlspont.
En enda budbärare
leds till gästrummet –
kylan
Kyrorai
Mitt Universum 
