Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


Lämna en kommentar

Kluvna ekstolpar


För er som inte hittat den vill jag tipsa om Sune Bromans blogg. Till stor del handlar den om landskapsvård som illustreras med väldigt fina fotografier.

Jag läser där på bloggen att han har skrivit i årets första nummer av tidningen ÅTER om att klyva ekstolpar, ett gediget hantverk. Det fina är också att han förmedlar de dialektala ord som har använts i hans del av landet, det tilltalar mig. Det är skrivet på ett respektfullt sätt gentemot de människor som levde på gården före honom. Våra landsbygdsboende förfäder arbetade på ett sätt som bör uppskattas mer än som ofta görs. Här finns artikeln: Stolpar av kluven ek. ÅTER 1-2018
Och här är Sune Bromans blogg med inläggen om just ekstolpar med många vackra och förklarande bilder. Måste läsas och ses!



De kluvna ekstolpar som finns här i Universumet är inte så många men naggande goda. Det är de som håller inhägnaden av köksträdgården på plats och de är inköpta från en Stockholmsnära kommun med känsla för kulturarvet, stolparna är brända i den spetsade änden. Det tog mig mycket sökande för att få fatt på dessa ekstolpar att köpa, jag ville absolut inte ha svarvade stolpar. Utseendet skiljer sig markant åt. De här kluvna ekstolparna har fyllt sin funktion sedan 2005 och kommer att fortsätta att göra det många år till.

Annonser


3 kommentarer

Rosor, kål och gräs

Jag var på växtvandring på Vallby friluftsmuseum i Västerås förra veckan. Där guidade och berättade Maria Löfgren, museiträdgårdsmästare därstädes, om bondens och torparens trädgård. Vandringen var en uppföljning av den teoretiska kursdag som Maria höll i april i länsstyrelsens regi. Kursen är kostnadsfri och kommer troligen även att gå av stapeln nästa år. Är du intresserad så spana in länsstyrelsen i Västmanlands hemsida.

Ett intressant kunnande som förmedlades var att före Linnés tid, och än senare i bondmiljö, delades växtligheten in i tre typer. De tre var rosor, kål och gräs. Just det.

Rosor det är alla blommande växter.
Kål det är allt ätbart.
Gräs det är allt för människor oätbart.


Detta förklarar tant Ruts namn på trädgårdsblommor som jag hörde henne säga på sin ålderdom, en benämning som för inte för så många år sedan levde kvar hemma i norr. Till exempel fick praktlysing kallades av Ruth för ortnamnet med tillägget rosor, t ex Färilarosor. En blommande växt från Färila. Rosenskära hade samma namn. Här ovan har vi en ”Universumros” från min odling i år.

folkskola Vallby museum
Att lära sig odla var tidigare lika viktigt som att lära sig läsa och skriva i folkskolan under den tid då man levde av vad jorden gav. Alltså en bit in på 1900-talet. Här har vi byskolan inom museiområdet med nymålat staket. Här finns bärbuskar och upphöjda odlingssängar med ätbara grödor.


Maria Löfgren driver Museiträdgårdsmästarens blogg. Gå in där och läs vettja´. Därifrån är bilden med fågelskrämman hämtad. Sådana fanns ett antal av just i skolans odlingar. Kul saker det där…

Och till slut kom vi in på att gräsmattor inte fanns före 1950-talet på landsbygdens bondgårdar och torp. Gräset var då för tiden mat till djuren och därför sköttes ytorna extensivt. Den vetskapen sitter i min kropp. Det är jag väl medveten om, just därför vill jag inte ha en kortklippt  ”green” här på den gamla bondgårdens tun. De passar in i senare tidsepoker eller i andra samhällsskikt än de människor som lät uppföra denna gård under 1900-talets början.

 .


9 kommentarer

Vedspisens centrala roll

Ingen har väl så bra som Elsie Johansson f. 1931, beskrivit vedspisens centrala roll i ett enkelt hushåll, beskrivit dofter, ljud, vanor och seder förknippade med köket och dess centralpunkt värmekällan. När jag läste de första två delarna av trilogin om Nancy – Glasfåglarna (1996) och Mosippan (1998) förflyttades jag till 30- och 40-talets Sverige och landsbygds-Uppland, i en familj som beskrivs mycket kärleksfullt.
(I sista delen av trilogin om Nancy flyttar man till stan och livet blir annorlunda och i mina ögon inte lika intressant för min förståelse av livet förr.)

järnspis
Jag såg in i ett liv som mina föregångare levt, fick tydliga bilder och sinnesförnimmelser av det. Det var stort!
Människor som upplevt vedspisar som något annat än jag själv har gjort, som en nödvändighet för att få värme vintertid, inte som en ”mysig” och romantisk sak från det förgångna som idag nästan är en statuspryl i kretsar där man vill lefva lantligt :-)
För mej innebär vedspisen trygghet.

Inget vet man.
vad som helst kan
hända. Om ett ögonblick kan allt
vara annorlunda.
Nu sätter jag
på lite kaffe.

 


4 kommentarer

Uppkäftigt


Här i Universumet hänger väggsamlaren kvar på köksdörren. Jag berättade för ett par år sedan om hur jag gillade den men tyckte den var lite för mycket romantisk, något som inte passar mej så bra. Och ganska svåranvänd. Vem sparar påsar, korkar och snörstumpar?



Men den hänger fortfarande här och det beror på de kommentarer jag fick och alldeles speciellt förtjust blev jag av Toves kommentar:
”Nej den är inte för mycket… lite puttenuttig javisst, men också en riktig käftsmäll när det gäller konsumtionssamhället förr och nu, om man tänker efter.”  Så mitt i prick. Tove hade då bloggen Det Goda Livet men har så vitt jag vet slutat blogga.

Och visst, självklart hör den här väggsamlaren hemma här i Universumet. Faktiskt har jag börjat fylla på en del. Papperspåsar är jättebra att ha på lager och nu vet jag var jag har snörstumparna, ni ser en ända stiscka upp på en av bilderna. Jag känner mig riktigt, riktigt uppkäftig mot konsumtionshetsen. Den vändningen av mitt eget synsätt på en okänd kvinnas textilmöda på 1940-talet hade jag inte räknat med. Det här är ingen retro-romantik, det är fett upproriskt. Tack Tove!

Varje år sista lördagen i november firas En Köpfri Dag (Buy Nothing Day) världen över av miljoner människor som har fått nog av köphets. I år infaller det den 30 november. En enda dag ska det väl inte vara svårt att låta bli att handla. En dag av 365…

.

.


1 kommentar

Levande eld

Järnspisen är en uppfinning som började komma i bruk på 1840-talet och som sakta spreds så att den så småningom helt kom att ersätta den tidigare öppna elden på härden. I regel är den infälld i den gamla härdmuren, men den kan också vara uppställd på en murad klack, ofta med ett utsparat utrymme för ved inunder. Spisen ger snabbt värme i köket. Tidigare var det ofta järnspisen ensam som levererade värme, medan övriga rum – med undantag för eventuella sovrum – mestadels stod oeldade.

Underlägget av luffarslöjd, ljussaxen och järnmorteln är gamla i gården. De är inte enbart till prydnad.

Spisen är tillverkad av gjutjärn och består av en långsmal eldstad med ett utrymme för aska under samt en ugn. Kokhällen har tre-fyra kokplatser, täckta med lock i form av lösa järnringar som ligger i varandra. Vid kokning tar man bort så många ringar som behövs för att få en öppning lagom stor för kastrullen, som är försedd med en fläns eller ring nertill och som delvis sänktes ned i eldstaden. Järnspisen är mest effektiv om man använder den gamla sortens nedsänkta kokkärl.

Varför har jag aldrig tänkt på att pröva att använda de gamla kastrullerna med fläns, flera finns ju kvar. Jamen, det är väl dags snart.

Har hört berättelser om äldre kvinnor som vägrade att installera järnspis i köket eftersom de vara vana med den öppna härden med trebenta kittlar. De ansåg att det blev så mörkt i köket då elden som gav ljus, stängdes in bakom en lucka. Tänk! Det är svårt att förstå i vår elektrifierade tillvaro.

Ikväll mellan 20.30 – 21.30 släcker många alla elektriska lampor. Här gör vi det för skönhetens skull.

.


10 kommentarer

Ett hum om det liv som levdes här en gång

Ifall någon undrat hur det kommer sig att det finns så många äldre fotografier kvar här kan jag berätta att här bor idag fjärde generationen av släkten – Halvan. Hans farmorsfar och farmorsmor köpte in ett antal kronolotter och lät börja bygga upp gården 1905. Fotografierna finns även hos hembygdsföreningen S:t Olofs gille dit grannen och amatörfotografen Martin Lundqvist eller hans arvtagare lämnade dem.

Halvans farmors jordbrukande syskon Agnes och David dog 1966 med några månaders mellanrum. Minnena från det sista decenniet då gården var ett levande jordbruk har Halvan kvar, för han var nu och då på besök hit med familjen.  Det var ju bara ett par kilometer ifrån villan den lilla staden. Efter 1966 var gården ett sommarställe för Halvans familj. Hans pappa tyckte mycket om stället och skötte det på det sätt han tyckte var bra, allt för att hedra sin släkt kan man tro. Jag har många gånger önskat jag hade fått träffa min svärfar och prata, men så ville inte livet / döden. Omkring 1970 styckades marken av. Halvan har bott här sedan han ensam köpte fastigheten på 1990-talet. Nu finns jag också här – som hälftenägare.

Här, på sidan om ladugården,  ser ni Halvan, den trulige minstingen med toppluva till höger som egentligen heter Sune, med mor och bror. Bakom honom fortsätter en brukningsväg över till en granngård. Den vägen är bortplöjd sedan länge. Jättekul att hitta detta på foto.

Det finns alltså fortfarande levande kunskapskällor om hur här såg ut och hur det fungerade i sluttampen av gårdens jordbrukstid. Fast Halvan är otrolig på att ha dåligt minne då det gäller årtal :-) Och mycket av kunskapen får jag dra ur honom, det är inte precis så att han öser ur sig berättelser. Nu senast fick jag veta var kossornas och hästarnas urin samlades upp för att senare köras ut som gödning på åkrarna. Albrunnen som han minns att den kallades (uttalet kan jag inte  nerteckna, det dialektala l:et är väldigt tjockt), finns under utedasset och redskapsboden. Jag hade trott att allt hamnade på gödselstacken, men nej. En liten bit till har fallit på plats för mej för att förstå hur livet levdes här förritiden. Det gör livet här än mer intressant. Tihi.

.


8 kommentarer

Bra till vaddå?

Vet någon vad detta skärande redskap har använts till? Det har varit i bruk här på gården för länge sedan förstår vi, då vi äntligen efter flera år tror oss ha listat ut vilket användningsområdet måste ha varit.

Skaftet är kort och skäran ser ut som ett omvänt lieblad. Eggen är nedåtvänd , ryggen är riktad uppåt. Tvärs emot ett lieblads placering i förhållande till orvet alltså. Så något att skära säd med är det alltså knappast. Det här bladet har gått sönder någon gång och blivit lagat genom lödning. Skaftet är täljt till för hand.

Ett sån´t här redskap har inte varit vanligt i hela landet. Det tillhör regioner med … nej jag ska inte säga mer just nu annat än att det inte använts i norra delen av landet. Om vi förstått redskapets användningsområde rätt. Någon hjälp av äldre med minnen av hur det använts har vi inte haft. Det vore intressant att få bekräftat att vi tolkat användningsområdet rätt.  Kanske vet någon som läser detta vad det är?

.