Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


3 kommentarer

Flugsmälla

I början av mitt bloggliv vann jag en flugsmälla i en tävling angående en kulturhistorisk lämning. Det var Astrid Selling i Blekinge med bloggen Mitt gamla hus som anordnade tävlingen, något som inte alls förekommit i bloggande byggnadsvårdssammanhang då eller senare. Den där flugsmällan vårdar jag väl eftersom den är så vacker och fint utförd.

Tävlingsfrågan kan läsas HÄR och rätta svaret HÄR och de fina och välgjorda priserna presenteras HÄR.

Ena sidan.

Och vet ni vad jag fanns här i Universumet i en outforskad vrå långt senare? Jo, en gammal flugsmälla med likartat utseende. Den är välanvänd men det går att läsa att den heter IDEAL och är av ”sv. tillverkning”.

Andra sidan.

Gissa om jag är nöjd och glad över min fina nygamla flugsmälla som är en kopia av Astrids egen gamla smälla!!? Verkligen det finaste pris en byggnadsvårdsbloggare kan få.
Den är gjord i stärkt säckväv och sammetsband. Väven kommer från Gittes tygkälla i Rinkaby, ståltråden på Beijers och banden är köpt på den mest anrika band- och knappaffären i Paris – Ultramod på Rue de Choiseul. Den är både en fin utsmyckning och har en sommarfunktion. Den kommer att leva kvar här långt efter att bloggandet är över…

Annonser


14 kommentarer

Miljonen

Tänka sig att bloggen ”Mitt Universum” i dagarna passerar 1 miljon klick.

Det är inte illa tycker jag som inte är influencer och därför inte tar betalt för att skriva inlägg och inte försöker maximera antalet besökare för att få bättre statistik. Som inte har anställd assistent :-) Som skriver om byggnadsvård och kulturhistoria – inte helt publikfriande ämnen. Och som inte har ett Instagramkonto kopplat till bloggen. Det är något som normalt drar fler besökare till en blogg. Efter att Instagram lanserats 2010 har de flesta byggnadsvårdsbloggare övergått till den appen som gör det snabbare att få ut ett budskap, en tanke. Utöver allt detta är mrs Universum inte heller en ung människa i karriären.

Kul att ni tittar hit, kul att ni hittar hit!

Om att nå ut.
Den antika teatern i Epidauros tar 14 000 åskådare.
Akustiken är fantastisk – om ett mynt släpps på orchestran hörs ljudet ända upp till den högst belägna åskådarplatsen.


3 kommentarer

Att lajva

Jag lajvar var gång jag går över gårdsplanen för att hämta något, lämna något, utföra något. Då är jag en medeltidskvinna med nyckelknippan i bältet som härskar över gårdens förråd. Om det är kallt och jag har en gråblå ylleklänning, svarta ullstrumpor och stickad, brun yllekofta känner jag mig alldeles särskilt i dåtiden. Tro mig – det är njutbart!

De här nycklarna är inte enbart vackra tingestar utan kulturhistoria i bruk. Det är angenämt! Facklitteratur och romaner ökar förståelsen för hur livet levdes en gång. Tänker på Sigrid Unsets romantrilogi om 1300-talets Kristin Lavransdotter. Visserligen skiljer sig både klädsel, byggteknik, samhällsliv, teknik, kvinnors ställning och oändligt mycket mer åt från medeltiden, men ju mer man känner sin historia och kulturhistoria, ju mer kan fantasin och kreativiteten blomma ut :-)

Jag är härskarinna över hushållets förnödenheter som finns i gårdens alla förråd och visthusbodar. I matkällaren finns egna äpplen, olika inläggningar, sylt, saft, gelé, marmelad och ibland potatis. Dessutom den stora plåtburken med svarta kalamata-oliver. Det är underbart att ha ett stort, svalt utrymme för så´nt. Det hade jag inte i den stora staden.

Till tvättstugan går jag för att tvätta. Dock i elektrisk tvättmaskin – inte vedeldad järngryta som man gjorde förr  ;-) . Murstock och skorsten finns kvar, grytan likaså men den förvaras på annan plats. Jag manglar och stryker där också – eldrivet.

Till magasinet går jag för att hänga stora tvättade tygsjok, som lakan och stora borddukar, på vintern. De frystorkar väldigt bra! Sommartid torkar de på tvättlinan mellan äppelträden. De luktar så gott sen! På sommaren tar jag ut cykeln eller moppen ur magasinet för en tur eller ställer till med kalas en halv trappa upp. I ladugården, som nu är verkstad och arbetslokal, finns liar, grensax, sekatörer och mångahanda verktyg/arbetsredskap som jag kan behöva. I mjölkrummet har jag under vintern dahliaknölar, gladioluslökar med flera växter så där hålls ca +5 grader, till ateljén, tidigare hönshus, går jag för att vara min egen och arbeta. På logen förvaras saker som sällan behövs. Vedboden har fyllts med ved. Från ”traktor”garaget hämtar jag bilen för att åka en tur. Det här är också ett sätt att byggnadsvårda – att låta uthusen ha en användning, att fortsätta använda dem även om deras ursprungsfunktion inte längre behövs. Av de nämnda husen är det matkällare, mjölkrum, tvättstuga som är svagt uppvärmda. Det första året jag bodde här gick jag även ut för att använda torrdasset/prevetet men det måste jag inte göra numera.

De pärlstickade muddarna/pulsvärmarna är stickade av vännen M.
Så praktiska och trivsamma till den stickade koftan.

Men jag kan lika gärna leva mig in i hur det var för 100 år se´n då familjen som byggde upp gården levde. Det räcker med att jag går över gårdsplanen så kittlas fantasin och jag lever mig in i en annan tid. Rollspel så här till vardags ;-)


Lämna en kommentar

Kluvna ekstolpar


För er som inte hittat den vill jag tipsa om Sune Bromans blogg. Till stor del handlar den om landskapsvård som illustreras med väldigt fina fotografier.

Jag läser där på bloggen att han har skrivit i årets första nummer av tidningen ÅTER om att klyva ekstolpar, ett gediget hantverk. Det fina är också att han förmedlar de dialektala ord som har använts i hans del av landet, det tilltalar mig. Det är skrivet på ett respektfullt sätt gentemot de människor som levde på gården före honom. Våra landsbygdsboende förfäder arbetade på ett sätt som bör uppskattas mer än som ofta görs. Här finns artikeln: Stolpar av kluven ek. ÅTER 1-2018
Och här är Sune Bromans blogg med inläggen om just ekstolpar med många vackra och förklarande bilder. Måste läsas och ses!



De kluvna ekstolpar som finns här i Universumet är inte så många men naggande goda. Det är de som håller inhägnaden av köksträdgården på plats och de är inköpta från en Stockholmsnära kommun med känsla för kulturarvet, stolparna är brända i den spetsade änden. Det tog mig mycket sökande för att få fatt på dessa ekstolpar att köpa, jag ville absolut inte ha svarvade stolpar. Utseendet skiljer sig markant åt. De här kluvna ekstolparna har fyllt sin funktion sedan 2005 och kommer att fortsätta att göra det många år till.


3 kommentarer

Rosor, kål och gräs

Jag var på växtvandring på Vallby friluftsmuseum i Västerås förra veckan. Där guidade och berättade Maria Löfgren, museiträdgårdsmästare därstädes, om bondens och torparens trädgård. Vandringen var en uppföljning av den teoretiska kursdag som Maria höll i april i länsstyrelsens regi. Kursen är kostnadsfri och kommer troligen även att gå av stapeln nästa år. Är du intresserad så spana in länsstyrelsen i Västmanlands hemsida.

Ett intressant kunnande som förmedlades var att före Linnés tid, och än senare i bondmiljö, delades växtligheten in i tre typer. De tre var rosor, kål och gräs. Just det.

Rosor det är alla blommande växter.
Kål det är allt ätbart.
Gräs det är allt för människor oätbart.


Detta förklarar tant Ruts namn på trädgårdsblommor som jag hörde henne säga på sin ålderdom, en benämning som för inte för så många år sedan levde kvar hemma i norr. Till exempel fick praktlysing kallades av Ruth för ortnamnet med tillägget rosor, t ex Färilarosor. En blommande växt från Färila. Rosenskära hade samma namn. Här ovan har vi en ”Universumros” från min odling i år.

folkskola Vallby museum
Att lära sig odla var tidigare lika viktigt som att lära sig läsa och skriva i folkskolan under den tid då man levde av vad jorden gav. Alltså en bit in på 1900-talet. Här har vi byskolan inom museiområdet med nymålat staket. Här finns bärbuskar och upphöjda odlingssängar med ätbara grödor.


Maria Löfgren driver Museiträdgårdsmästarens blogg. Gå in där och läs vettja´. Därifrån är bilden med fågelskrämman hämtad. Sådana fanns ett antal av just i skolans odlingar. Kul saker det där…

Och till slut kom vi in på att gräsmattor inte fanns före 1950-talet på landsbygdens bondgårdar och torp. Gräset var då för tiden mat till djuren och därför sköttes ytorna extensivt. Den vetskapen sitter i min kropp. Det är jag väl medveten om, just därför vill jag inte ha en kortklippt  ”green” här på den gamla bondgårdens tun. De passar in i senare tidsepoker eller i andra samhällsskikt än de människor som lät uppföra denna gård under 1900-talets början.

 .


9 kommentarer

Vedspisens centrala roll

Ingen har väl så bra som Elsie Johansson f. 1931, beskrivit vedspisens centrala roll i ett enkelt hushåll, beskrivit dofter, ljud, vanor och seder förknippade med köket och dess centralpunkt värmekällan. När jag läste de första två delarna av trilogin om Nancy – Glasfåglarna (1996) och Mosippan (1998) förflyttades jag till 30- och 40-talets Sverige och landsbygds-Uppland, i en familj som beskrivs mycket kärleksfullt.
(I sista delen av trilogin om Nancy flyttar man till stan och livet blir annorlunda och i mina ögon inte lika intressant för min förståelse av livet förr.)

järnspis
Jag såg in i ett liv som mina föregångare levt, fick tydliga bilder och sinnesförnimmelser av det. Det var stort!
Människor som upplevt vedspisar som något annat än jag själv har gjort, som en nödvändighet för att få värme vintertid, inte som en ”mysig” och romantisk sak från det förgångna som idag nästan är en statuspryl i kretsar där man vill lefva lantligt :-)
För mej innebär vedspisen trygghet.

Inget vet man.
vad som helst kan
hända. Om ett ögonblick kan allt
vara annorlunda.
Nu sätter jag
på lite kaffe.

 


4 kommentarer

Uppkäftigt


Här i Universumet hänger väggsamlaren kvar på köksdörren. Jag berättade för ett par år sedan om hur jag gillade den men tyckte den var lite för mycket romantisk, något som inte passar mej så bra. Och ganska svåranvänd. Vem sparar påsar, korkar och snörstumpar?



Men den hänger fortfarande här och det beror på de kommentarer jag fick och alldeles speciellt förtjust blev jag av Toves kommentar:
”Nej den är inte för mycket… lite puttenuttig javisst, men också en riktig käftsmäll när det gäller konsumtionssamhället förr och nu, om man tänker efter.”  Så mitt i prick. Tove hade då bloggen Det Goda Livet men har så vitt jag vet slutat blogga.

Och visst, självklart hör den här väggsamlaren hemma här i Universumet. Faktiskt har jag börjat fylla på en del. Papperspåsar är jättebra att ha på lager och nu vet jag var jag har snörstumparna, ni ser en ända stiscka upp på en av bilderna. Jag känner mig riktigt, riktigt uppkäftig mot konsumtionshetsen. Den vändningen av mitt eget synsätt på en okänd kvinnas textilmöda på 1940-talet hade jag inte räknat med. Det här är ingen retro-romantik, det är fett upproriskt. Tack Tove!

Varje år sista lördagen i november firas En Köpfri Dag (Buy Nothing Day) världen över av miljoner människor som har fått nog av köphets. I år infaller det den 30 november. En enda dag ska det väl inte vara svårt att låta bli att handla. En dag av 365…

.

.


1 kommentar

Levande eld

Järnspisen är en uppfinning som började komma i bruk på 1840-talet och som sakta spreds så att den så småningom helt kom att ersätta den tidigare öppna elden på härden. I regel är den infälld i den gamla härdmuren, men den kan också vara uppställd på en murad klack, ofta med ett utsparat utrymme för ved inunder. Spisen ger snabbt värme i köket. Tidigare var det ofta järnspisen ensam som levererade värme, medan övriga rum – med undantag för eventuella sovrum – mestadels stod oeldade.

Underlägget av luffarslöjd, ljussaxen och järnmorteln är gamla i gården. De är inte enbart till prydnad.

Spisen är tillverkad av gjutjärn och består av en långsmal eldstad med ett utrymme för aska under samt en ugn. Kokhällen har tre-fyra kokplatser, täckta med lock i form av lösa järnringar som ligger i varandra. Vid kokning tar man bort så många ringar som behövs för att få en öppning lagom stor för kastrullen, som är försedd med en fläns eller ring nertill och som delvis sänktes ned i eldstaden. Järnspisen är mest effektiv om man använder den gamla sortens nedsänkta kokkärl.

Varför har jag aldrig tänkt på att pröva att använda de gamla kastrullerna med fläns, flera finns ju kvar. Jamen, det är väl dags snart.

Har hört berättelser om äldre kvinnor som vägrade att installera järnspis i köket eftersom de vara vana med den öppna härden med trebenta kittlar. De ansåg att det blev så mörkt i köket då elden som gav ljus, stängdes in bakom en lucka. Tänk! Det är svårt att förstå i vår elektrifierade tillvaro.

Ikväll mellan 20.30 – 21.30 släcker många alla elektriska lampor. Här gör vi det för skönhetens skull.

.


10 kommentarer

Ett hum om det liv som levdes här en gång

Ifall någon undrat hur det kommer sig att det finns så många äldre fotografier kvar här kan jag berätta att här bor idag fjärde generationen av släkten – Halvan. Hans farmorsfar och farmorsmor köpte in ett antal kronolotter och lät börja bygga upp gården 1905. Fotografierna finns även hos hembygdsföreningen S:t Olofs gille dit grannen och amatörfotografen Martin Lundqvist eller hans arvtagare lämnade dem.

Halvans farmors jordbrukande syskon Agnes och David dog 1966 med några månaders mellanrum. Minnena från det sista decenniet då gården var ett levande jordbruk har Halvan kvar, för han var nu och då på besök hit med familjen.  Det var ju bara ett par kilometer ifrån villan den lilla staden. Efter 1966 var gården ett sommarställe för Halvans familj. Hans pappa tyckte mycket om stället och skötte det på det sätt han tyckte var bra, allt för att hedra sin släkt kan man tro. Jag har många gånger önskat jag hade fått träffa min svärfar och prata, men så ville inte livet / döden. Omkring 1970 styckades marken av. Halvan har bott här sedan han ensam köpte fastigheten på 1990-talet. Nu finns jag också här – som hälftenägare.

Här, på sidan om ladugården,  ser ni Halvan, den trulige minstingen med toppluva till höger som egentligen heter Sune, med mor och bror. Bakom honom fortsätter en brukningsväg över till en granngård. Den vägen är bortplöjd sedan länge. Jättekul att hitta detta på foto.

Det finns alltså fortfarande levande kunskapskällor om hur här såg ut och hur det fungerade i sluttampen av gårdens jordbrukstid. Fast Halvan är otrolig på att ha dåligt minne då det gäller årtal :-) Och mycket av kunskapen får jag dra ur honom, det är inte precis så att han öser ur sig berättelser. Nu senast fick jag veta var kossornas och hästarnas urin samlades upp för att senare köras ut som gödning på åkrarna. Albrunnen som han minns att den kallades (uttalet kan jag inte  nerteckna, det dialektala l:et är väldigt tjockt), finns under utedasset och redskapsboden. Jag hade trott att allt hamnade på gödselstacken, men nej. En liten bit till har fallit på plats för mej för att förstå hur livet levdes här förritiden. Det gör livet här än mer intressant. Tihi.

.


8 kommentarer

Bra till vaddå?

Vet någon vad detta skärande redskap har använts till? Det har varit i bruk här på gården för länge sedan förstår vi, då vi äntligen efter flera år tror oss ha listat ut vilket användningsområdet måste ha varit.

Skaftet är kort och skäran ser ut som ett omvänt lieblad. Eggen är nedåtvänd , ryggen är riktad uppåt. Tvärs emot ett lieblads placering i förhållande till orvet alltså. Så något att skära säd med är det alltså knappast. Det här bladet har gått sönder någon gång och blivit lagat genom lödning. Skaftet är täljt till för hand.

Ett sån´t här redskap har inte varit vanligt i hela landet. Det tillhör regioner med … nej jag ska inte säga mer just nu annat än att det inte använts i norra delen av landet. Om vi förstått redskapets användningsområde rätt. Någon hjälp av äldre med minnen av hur det använts har vi inte haft. Det vore intressant att få bekräftat att vi tolkat användningsområdet rätt.  Kanske vet någon som läser detta vad det är?

.


6 kommentarer

Pom-eli-pom

Marthas lilla gröna av Lena Nygårds är ett tunt litet häfte för inspiration till eget grävande i nyttoträdgårdens historia som underrubriken lyder. Häftet kan användas som utgångspunkt för en studiecirkel där grannar träffs och trivs, talar om odling nu och förr, byter skott av gamla arter för vidare sortens vidare överlevnad. Det låter väl trevligt eller hur?

POM är en nationell satsning för att bättre bevara och nyttja våra kulturväxter. Har man en gammal trädgård och är intresserad av växter kan det här vara bra att känna till. Man utför ju faktiskt en kulturgärning om man ser till att gamla växter från trakten lever vidare. Passa på att byta då det är dags att dela en stor perenn, det är bra att förnya i alla fall vart femte år så där.

En perenn som har funnits här i trakten länge har jag fått av granntanten Gullan. Denna vanliga perenn fanns inte här på gården  då jag flyttade hit – nämligen den lågmälda och lättskötta vallörten. Inte märkvärdig men trevligt att den funnits runt om på gårdarna här i trakten.

Här är doftande narcisser som jag räddade från ett nerbrunnet torp på en Mälarö.


Fackelblomster som jag fått av en kompis mor. Den står i kökslandet i väntan på rätta placeringen.


Pimpinellros från  mitt föräldrahem.

De växter som finns här i Universumet  och som jag ganska säkert vet är från Agnes tid är följande:

Röda bondpioner
Vit pion, blommar i början av juli och jag trodde det var en luktpion men den doftar inte
Brandgul lilja med bulbiller
Schersmin
Bondsyrén, vit och lila
Röda vinbär
Svarta vinbär
Rosa buskros
Rabarber
Hallon

Brandgul lilja (eller kejsarkrona som man säger i norra Sverige).


Bondpion

Det känns bra att ha gamla växtsorter med en genuppsättning som inte länge finns i handeln, växter som inte är hybrider. Här i Universumet finns också en mängd andra perenner som är osäkert om de fanns förr eller kom hit på 1970-talet då Universumet var sommarbostad. Flera av dem hör till den gamla sortens trädgårdar medan andra blev på modet senare. De växter jag inte vet när de kom hit är t.ex:

Rosenmalva
Fänrikshjärta
Krollilja
Scilla
Snödroppe
Berglök
Silverarv
Kärleksört
Rudbeckia
Penningblad
Praktlysing
Viva, röd stor gullviva
Flox
Gullris
Iris
Brinnande kärlek, studentnejlika
Såpnejlika
Knölklocka, vit och blå
Bergenia


Penningblad kan väl nästan betraktas som ogräs här.

Så finns de som jag fört in – alla örtkryddor, digitalis, aconitum, humle, riddarsporre, stäppsalvia, bolltistel, pimpinellros, julros, ytterligare pioner och tovsippa bland annat. Jag har en anteckningsbok där jag försöker skriva upp vad som ändras om och köps in och idéer jag får. Var plantorna trivs eller inte, vart de flyttas. Min ambition är att försöka hålla gården som ”bondgård”, inte en trädgårdspark.

Åbrodd och salvia. Åbrodden kommer från en barndomskamrats föräldrahem.


Rosenmalva och riddarsporre.

Gillar ni gamla trädgårdsväxter, vill ni veta mer från äldre odlare så varför inte starta en studiecirkel för att ta tillvara traktens perenna växtmaterial och kunskap! Perennerna ska ju ändå delas med jämna mellanrum så visst blir det plantor att byta bort. Visst är det trevligt när man får en perenn att trivas? Att känna till ursprunget gör det ännu trevligare!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


2 kommentarer

Det är så dags nu…

Jag nämnde i ett skriveri före jul att jag skulle ta da´n före doppareda´n  ”off” och göra något annat än att julstöka. Så blev det och jag hade några finfina timmar på egen hand.
I Stockholm.
Men inte bland julstressade människor.
Jag rörde mej mellan Skansens julpyntade stugor och gårdar.
Kunde inte bli bättre fast snö saknades och det duggade.
Inne i stugorna var julstämningen hög.
Det var ingen trängsel direkt och jag fick egentid där. Fotade och pratade med stugvärdarna. Det var bara härligt trångt på Café Petissan strax före stängningsdags :-)

Eftersom julstämningen är hög i fotona jag tog känns det för sent att visa alla nu. Det får bli denna bild från den välbeställda Ekshäradsgården från Värmland med julfirande som det kunde se ut där på 1860-talet. Bloggar jag vid kommande jul visar jag foton från:

Delsbogården
Oktorpsgården
Ekshäradsgården
Postmästarbostaden
Statarlängan
Järnhandlarbostaden

Alla med inredning från ett specifikt decennium.

Jag blev imponerad av Skansens pedagogik. Tidigare har jag tyckt det varit lite ”dammigt” där men inte alls denna gång. Jag har också även vänt mej mot det synsätt på byggnadsvård som man hade under min tid som verksam arkitekt i Stockholm: moderna material som lite hafsigt försökt gömmas t.ex platonmatta under näver och trä med svarta sorgkanter som följd eller ruttnade takspån.  Skansen, om något, ska väl stå för att traditionell byggnadsteknik vidmakthålls, eller hur… Vid detta senaste besök fanns fick jag positiva upplevelser. Kan verkligen rekommendera ett Skansenbesök dagen före julafton då ingen julmarknad pågår men många av husen är öppna. Är det kallsnö som knarrar under fötterna blir inte upplevelsen sämre.

.