Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


5 kommentarer

Kyla, snö och mörker

Kyla, snö och mörker är bristvaror i dagens samhälle. Det är de fenomen jag uppskattar väldigt mycket men får färre och färre upplevelser av. Vintrarna har förändrats radikalt sedan jag var barn och lekte i snön, byggde snögrottor, ljuslyktor, gick på tur på skidor, hade snöbollskrig, … Idag ligger eventuell snö kvar någon vecka sen smälter den bort i geggigt slask i värmen.

Mörker får man leta efter bland mängden av ljusföroreningar som täcker stora delar av landet. Ett rikt välfärdssamhälle ”måste” per definition ödsla elektriskt ljus omkring sig så vintergatan, norrskenet och stjärnhimlen fördunklas.

Jag tror inte att detta kommer att förändras om vi själva bestämmer, tvärtom kommer snöandet att minska, elektrisk belysning att öka eftersom människan inte verkar att klara av att minska in på sina uppnådda ”behov” av egen kraft.

I en klok tidskrift läste jag en krönika som förespråkade byte från glödlampor till LED-lampor. Det var ett givet ställningstagande för skribenten. MEN – det krönikören därefter skrev fick mig att sätta kaffet i halsen. Han menade på att den sparade el och den lägre kostnad för elen som hushållet vann kunde de istället lägga på ljusslingor och utomhusbelysning på tomten. Energiförbrukningen som ett nollsummespel. Så felaktigt tänkt enligt mitt sätt att se! Den minskade energianvändningen är bättre att fortsätta leva med, med tanke på att ett stort problem för världen är energiförsörjningen och energiproduktionen. Ett välfärdssamhälle som vårt skulle kunna gå i bräschen för minskat utnyttjade av (hushålls)elektricitet. Eller åtminstone stanna där vi nu befinner oss. Men då stannar tillväxten, BNP minskar, handeln och den årliga julförsäljningen stagnerar.

I mörka november besökte vi vänner som flyttat utanför storstadsregionerna och utanför de stora infrastrukturlederna – där fanns mörker utomhus. Så jag njöt trots att snön saknades! Men vi som älskar snö, kyla och mörker under vinterhalvåret kommer knappast att vinna gehör bland majoriteten. Snö, kyla och mörker blir en lyx som den som har råd åker till på vinterloven en vecka per år.

Det här tankarna är inget som jag reflekterar över på grund av klimatkrisen, tankarna har varit närvarande i mitt liv under väldigt många år. Redan som 15-åring stördes jag av mängden gatlyktor på landsbygden, tro det eller ej…


3 kommentarer

Adventskaffe

Det traditionella första-adventskaffet har gått av stapeln. Så trevligt det var och så roligt vi hade när vi förberedde med bak. Ugnen fick användas i skytteltrafik men i år var det ändå inte lika hetsigt som andra år.

Och ute låg snön som föll i fredags kvar. Det var kallt och vitt och på eftermiddag/kväll brann marschaller. Äntligen vinter i några dagar. Det är bara att njuta fullt ut.


2 kommentarer

Påminnelse om att tiden går

Idag kom en påminnelse från WordPress: jag har hållit igång bloggen i 11 år. Jaha…

Snöööööö

Det första inlägget handlade om snö och det fina med den. HÄR går det att läsa om min känsla för snö. Och uppfattningarna och upplevelserna håller i sig på samma sätt idag.


5 kommentarer

”In Sweden we call it a kick”

Den utförligaste bloggtext jag läst om fordonet spark finns på Kulturmiljö vid Norrbottens museum. Det är intressant läsning och jag väljer några stycken ur den. För att se de intressanta tillhörande fotona på sparkens olika modeller måste ni gå till bloggposten.

”Sparken är antagligen en nordsvensk eller eventuellt en finsk uppfinning. Dess ursprung är något oklar, men sannolikt har inspirationen kommit från kälkar med horisontellt flak och två upprättstående stolpar i bakre delen. Med hjälp av dessa stolpar kunde man lägga händerna på för påskjutning. Inspiration till sparken har antagligen också kommit från stöttingen, en kort släde som användes för timmertransport. Även stöttingen var försedd med två stolpar, att lasta timmer mellan. De första sparkarna saknade också tvärslån – tvärträt – mellan de två stolparna, något som introducerades omkring 1887 i området kring Sundsvall. ”

”Det finns också osäkra uppgifter om att sparkar varit i bruk i Västerbotten i mitten av 1800-talet. Sparken har gått under en del andra begrepp, såsom sparkstöttning, stålhäst (Kumla), trähäst (Kumla), sparkare (Västerbotten), långspärk och merspärk (Dalsland), stött (Söderfors), sprätt (Leksand), rännstötting (Holmön), kurir (Hälsingland), rännulv och rännåk (östra Mellansverige). Även begreppet Lyckselemoped förekommer – och då har sparken försetts med motor! Det verkar också ha funnits vissa skillnader mellan Norrbottenssparken och Västerbottenssparken. Västerbottenssparken var i regel kortare och hade grövre medar, som normalt inte var järnskodda. Istället var de vallade med indränkning av kokande tjära. Medarna var ofta gjorda av virke från tjurtall (i de fall de ej var järnskodda) och gled bra i stark köld. Överredet på sparken var i regel oftast gjord av björk, men ibland användes också alm, ask eller furu. Handtag och stolpar var ofta svarvade och bland de målade sparkarna verkar färgen blå ha varit mest populär. En del sparkar har även haft en låda under sitsen, kanske till att förvara verktyg eller psalmboken i. De äldsta sparkarna saknade däremot sits.”

”Från omkring år 1888 nådde sparkåkningen Stockholm, och blev då framför allt ett nöje för skolpojkar och överklassen. Kring sekelskiftet förekom sparkstöttningspartier – ”ungdomen kunde samlas på lediga kvällar och åka spark för nöjes skull i månskenet, när vädret var blitt”.”

Som sagt, är man intresserad av detta fordon på medar så läs mer om Sparken – ett kärt transportmedel på Norrbottens museums blogg. Om ni inte vet vad en sparklåda används till kan ni också få svaret på det där.


Lämna en kommentar

Isljus

Tre av sju islyktor sticker upp ur snön som kom under natten. Ett annat år. Vi fryser vatten i rostfria hinkar i omgångar, tömmer ut vattnet när en centimetertjock isvägg bildats och staplar de ihåliga isformarna på varandra. Det är himla vackert när solen lyser igenom dem, särskilt då de är lite blöta utanpå. Men ack så förgängligt det är med snö och is i Mälardalen, aldrig går vinterkylans beständighet att lita på. Ja, så är det! Inte är det märkligt om platser med långvarig snö och kyla kommer att locka till sig upplevelseturismen framöver, än mer än idag


Lämna en kommentar

Sommarstugor om vintern

Soluret på den ännu obefolkade sommarstugetomten visar sen,
tvekande vår. I skogskanten pågår ett bra program, det heter Saven
stiger, och förutom träden medverkar också bland andra en större
hackspett, två rödvingetrastar och ett oräkneligt antal rödmyror.
Det är en dokumentär, alla föreställer sig själva. Tidsöverdrag är
fullt tänkbart, rentav kraftigt sådant. Mera avlägsna nyheter utgår i
så fall och sänds vid ett senare tillfälle.

Per Helge

Några vinterstugor lever ensamma i snön. De är små, vackra och ömsint skötta. De är självbyggen och uppfördes av en arbetande befolkning under en helt annan tid än nu. Hit flyttade man på sommaren, bil hade man inte, cykel var gängse fordon. Utsikten på andra sidan är hänförande. Stugorna väntar på sommaren och sina ägare. Hur länge de blir kvar vet jag inte, det handlar om kommunens detaljplanearbete.


6 kommentarer

Ett decennium har gått och jag älskar fortfarande snö och kyla

Ett decennium. 10 år.

Om praktisk byggnadsvård här på gården skulle bloggen handla om. Så har det inte enbart blivit eftersom vi inte kontinuerligt har arbetat med sådant som jag tyckt det varit värt att skriva om. Här är inte alltid så arbetsintensivt med de egna bygg-göromålen eftersom tiden åtgår också till annat. De egna uppdragen, fritidsfastigheten (en gård med jord och skog), och allt övrigt som jag också vill hinna med att göra. Men nu är samtliga bostadsrum klara och det känns alldeles förträffligt.

Snö älskar jag alltjämt. Lika mycket som i första blogginlägget:

Snöööööö

snowone
Är en stor snö-diggare och allt vad som hör till vinter och kyla: rimfrost, skare, sparkåkning, kura skymning i “blå timmen”, vedbrasa, turåkning, upplega på träden i täta skogen, tystnad…

Jag förknippar också snö med hus. Som liten ”gjorde” jag husplaner i snön genom att gå jämfota med myrsteg där väggarna var. Soffa, stolar kom till genom att nonchalant slå sig ner i snön. Bord gjorde jag konturer med Lovikkavant-klädda händer. Det här kunde vi kompisar hålla på med långt efter det blivit mörkt. Mörkret förstärktes genom att toppluvan gled ner för ögonen titt som tätt.

Ännu mer rumsligt blev det att arbeta tredimensionellt med grottor som kunde byggas upp av snöbollar alternativt gröpas ur stor snöhög. Då snögrottan var klar kröp vi in och tände stearinljus.

Numera är jag även oprosaiskt glad över kylan och vintern då den behagar infinna sig, mycket pga att pågående processer som får hus att ruttna, stannar upp vid minusgrader. Så är det att bo i ett land med  träbyggnadskultur. Cyklerna för underhåll håller sig på den nivån att man kanske hinner med underhållet, med hjälp av vinterns avstannade processer, innan allt ramlar samman.
snowtwo


1 kommentar

En snöig och mulen vinterdag…

…fick vi överenskommet besök från magasinet Kloka Hem.

Snön föll ymnigt och det blåste den februaridag 2013 det var bestämt att redaktören och fotografen skulle komma till Universumet. Jag minns att de var tvungna att lämna bilen vid stora vägen för att pulsa 300 meter i snö fram till bostadshuset då tillfartsvägen ännu inte hade plogats. Halvvägs mötte Halvan upp. Jag kan tänka mig att det kändes lite udda och besvärligt att få så påtaglig del av livet på landet. Det var inget solsken och så klart ingen grönska ute och bilderna blev rätt kyliga. Kloka Hem arbetade inte med styling eller fotolampor.




Några av bilderna. Fotograf G. Welin.

Kloka Hem vill vara en miljömedveten tidskrift och menar att ”världen behöver mer klokhet men också lite mer skönhet”. Såklart vi som bor i ett gammalt hus är glada att vara med i ett sådant sammanhang…  särskilt som många ifrågasatte vårt bostadsval då vi flyttade hit. Inget wc men väl utedass, inget rinnande vatten i bostadshuset, endast i ett av uthusen, lutande golv, gamla fönster med ojämnt glas som än idag förses med innanfönster på vintern, plåtklädda fasader…  Nu har vi ett fungerande hem utan att allt behövde rivas ut. Flera av de ursprungliga planer vi hade, har förändrats under tidens gång – till det bättre, dvs färre åtgärder. Samtidigt som vi gillar vårt gamla hus med ekonomibyggnader och inte vill att gårdsmiljön ska förändras och ”förlora sin själ”, finns öppenhet för att föra in nytt att varva med det ärvda. Det finns ingen motsättning i det. Vi och husen lever gott.


Februari 2013 mulet men här är det skottat och plogat.