Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


5 kommentarer

”In Sweden we call it a kick”

Den utförligaste bloggtext jag läst om fordonet spark finns på Kulturmiljö vid Norrbottens museum. Det är intressant läsning och jag väljer några stycken ur den. För att se de intressanta tillhörande fotona på sparkens olika modeller måste ni gå till bloggposten.

”Sparken är antagligen en nordsvensk eller eventuellt en finsk uppfinning. Dess ursprung är något oklar, men sannolikt har inspirationen kommit från kälkar med horisontellt flak och två upprättstående stolpar i bakre delen. Med hjälp av dessa stolpar kunde man lägga händerna på för påskjutning. Inspiration till sparken har antagligen också kommit från stöttingen, en kort släde som användes för timmertransport. Även stöttingen var försedd med två stolpar, att lasta timmer mellan. De första sparkarna saknade också tvärslån – tvärträt – mellan de två stolparna, något som introducerades omkring 1887 i området kring Sundsvall. ”

”Det finns också osäkra uppgifter om att sparkar varit i bruk i Västerbotten i mitten av 1800-talet. Sparken har gått under en del andra begrepp, såsom sparkstöttning, stålhäst (Kumla), trähäst (Kumla), sparkare (Västerbotten), långspärk och merspärk (Dalsland), stött (Söderfors), sprätt (Leksand), rännstötting (Holmön), kurir (Hälsingland), rännulv och rännåk (östra Mellansverige). Även begreppet Lyckselemoped förekommer – och då har sparken försetts med motor! Det verkar också ha funnits vissa skillnader mellan Norrbottenssparken och Västerbottenssparken. Västerbottenssparken var i regel kortare och hade grövre medar, som normalt inte var järnskodda. Istället var de vallade med indränkning av kokande tjära. Medarna var ofta gjorda av virke från tjurtall (i de fall de ej var järnskodda) och gled bra i stark köld. Överredet på sparken var i regel oftast gjord av björk, men ibland användes också alm, ask eller furu. Handtag och stolpar var ofta svarvade och bland de målade sparkarna verkar färgen blå ha varit mest populär. En del sparkar har även haft en låda under sitsen, kanske till att förvara verktyg eller psalmboken i. De äldsta sparkarna saknade däremot sits.”

”Från omkring år 1888 nådde sparkåkningen Stockholm, och blev då framför allt ett nöje för skolpojkar och överklassen. Kring sekelskiftet förekom sparkstöttningspartier – ”ungdomen kunde samlas på lediga kvällar och åka spark för nöjes skull i månskenet, när vädret var blitt”.”

Som sagt, är man intresserad av detta fordon på medar så läs mer om Sparken – ett kärt transportmedel på Norrbottens museums blogg. Om ni inte vet vad en sparklåda används till kan ni också få svaret på det där.

Annonser


Lämna en kommentar

Isljus

Tre av sju islyktor sticker upp ur snön som kom under natten. Ett annat år. Vi fryser vatten i rostfria hinkar i omgångar, tömmer ut vattnet när en centimetertjock isvägg bildats och staplar de ihåliga isformarna på varandra. Det är himla vackert när solen lyser igenom dem, särskilt då de är lite blöta utanpå. Men ack så förgängligt det är med snö och is i Mälardalen, aldrig går vinterkylans beständighet att lita på. Ja, så är det! Inte är det märkligt om platser med långvarig snö och kyla kommer att locka till sig upplevelseturismen framöver, än mer än idag


Lämna en kommentar

Sommarstugor om vintern

Soluret på den ännu obefolkade sommarstugetomten visar sen,
tvekande vår. I skogskanten pågår ett bra program, det heter Saven
stiger, och förutom träden medverkar också bland andra en större
hackspett, två rödvingetrastar och ett oräkneligt antal rödmyror.
Det är en dokumentär, alla föreställer sig själva. Tidsöverdrag är
fullt tänkbart, rentav kraftigt sådant. Mera avlägsna nyheter utgår i
så fall och sänds vid ett senare tillfälle.

Per Helge

Några vinterstugor lever ensamma i snön. De är små, vackra och ömsint skötta. De är självbyggen och uppfördes av en arbetande befolkning under en helt annan tid än nu. Hit flyttade man på sommaren, bil hade man inte, cykel var gängse fordon. Utsikten på andra sidan är hänförande. Stugorna väntar på sommaren och sina ägare. Hur länge de blir kvar vet jag inte, det handlar om kommunens detaljplanearbete.


6 kommentarer

Ett decennium har gått och jag älskar fortfarande snö och kyla

Ett decennium. 10 år.

Om praktisk byggnadsvård här på gården skulle bloggen handla om. Så har det inte enbart blivit eftersom vi inte kontinuerligt har arbetat med sådant som jag tyckt det varit värt att skriva om. Här är inte alltid så arbetsintensivt med de egna bygg-göromålen eftersom tiden åtgår också till annat. De egna uppdragen, fritidsfastigheten (en gård med jord och skog), och allt övrigt som jag också vill hinna med att göra. Men nu är samtliga bostadsrum klara och det känns alldeles förträffligt.

Snö älskar jag alltjämt. Lika mycket som i första blogginlägget:

Snöööööö

snowone
Är en stor snö-diggare och allt vad som hör till vinter och kyla: rimfrost, skare, sparkåkning, kura skymning i “blå timmen”, vedbrasa, turåkning, upplega på träden i täta skogen, tystnad…

Jag förknippar också snö med hus. Som liten ”gjorde” jag husplaner i snön genom att gå jämfota med myrsteg där väggarna var. Soffa, stolar kom till genom att nonchalant slå sig ner i snön. Bord gjorde jag konturer med Lovikkavant-klädda händer. Det här kunde vi kompisar hålla på med långt efter det blivit mörkt. Mörkret förstärktes genom att toppluvan gled ner för ögonen titt som tätt.

Ännu mer rumsligt blev det att arbeta tredimensionellt med grottor som kunde byggas upp av snöbollar alternativt gröpas ur stor snöhög. Då snögrottan var klar kröp vi in och tände stearinljus.

Numera är jag även oprosaiskt glad över kylan och vintern då den behagar infinna sig, mycket pga att pågående processer som får hus att ruttna, stannar upp vid minusgrader. Så är det att bo i ett land med  träbyggnadskultur. Cyklerna för underhåll håller sig på den nivån att man kanske hinner med underhållet, med hjälp av vinterns avstannade processer, innan allt ramlar samman.
snowtwo


1 kommentar

En snöig och mulen vinterdag…

…fick vi överenskommet besök från magasinet Kloka Hem.

Snön föll ymnigt och det blåste den februaridag 2013 det var bestämt att redaktören och fotografen skulle komma till Universumet. Jag minns att de var tvungna att lämna bilen vid stora vägen för att pulsa 300 meter i snö fram till bostadshuset då tillfartsvägen ännu inte hade plogats. Halvvägs mötte Halvan upp. Jag kan tänka mig att det kändes lite udda och besvärligt att få så påtaglig del av livet på landet. Det var inget solsken och så klart ingen grönska ute och bilderna blev rätt kyliga. Kloka Hem arbetade inte med styling eller fotolampor.




Några av bilderna. Fotograf G. Welin.

Kloka Hem vill vara en miljömedveten tidskrift och menar att ”världen behöver mer klokhet men också lite mer skönhet”. Såklart vi som bor i ett gammalt hus är glada att vara med i ett sådant sammanhang…  särskilt som många ifrågasatte vårt bostadsval då vi flyttade hit. Inget wc men väl utedass, inget rinnande vatten i bostadshuset, endast i ett av uthusen, lutande golv, gamla fönster med ojämnt glas som än idag förses med innanfönster på vintern, plåtklädda fasader…  Nu har vi ett fungerande hem utan att allt behövde rivas ut. Flera av de ursprungliga planer vi hade, har förändrats under tidens gång – till det bättre, dvs färre åtgärder. Samtidigt som vi gillar vårt gamla hus med ekonomibyggnader och inte vill att gårdsmiljön ska förändras och ”förlora sin själ”, finns öppenhet för att föra in nytt att varva med det ärvda. Det finns ingen motsättning i det. Vi och husen lever gott.


Februari 2013 mulet men här är det skottat och plogat.


2 kommentarer

Vinter

Vila, vila, vita snö,
kall över berg och slätter!
Skyddande gömmer du vårens frö,
själv skall i värme och sol du dö.
Vila, vila, vita snö,
skimra i vinternätter.

Carl L. Östergren (1842-1881)

Snön jämres unner laddsûlen.
Tri å trätti grader
mitt på dan.
Som en sågfil däri bröste
når man dra andan.
Mörkre legg å lura
som en storen svartkatte
baka Tuägga.
Int en fågel.
Int ett häraspår.
Sola stryk lågt över Orrmyra,
rö som ett fröddöre.

Birger Norman (1914-1995)


7 kommentarer

Vårdagjämningen


Igår rensade jag bort lite lövtäckning i rabatterna, men bara lite eftersom det är fortfarande kallt. Men de utblommade julhyacinterna från förra julen som jag satte ner i jorden förra våren har kommit upp rejält. Och tidlösans blad, som syns på bilden, hade kommit upp ovanför vintertäckningen och jag ville frigöra dem litegrann. Ni ser de gulgröna till höger – de var helt osynliga när jag började. Tidlösan är en rolig växt – bladen kommer tidigt och är förhållandevis stora. Så vissnar de ner på försommaren och först i augusti-september blommar de där knasiga växterna. Blommorna liknar krokusar men är det inte. Jag köpte ett par lökar ett år och de fick blomma liggande på ett vackert fat utan vatten. Sen fick de plats i kryddlandet och har förökat sig rejält. Tidlösorna är placerade så att de syns väl när man sitter på den karelska ”kaffedrickarbänken” som vi för övrigt invigde för säsongen nu i helgen. Än dröjer det tills det är dags att ta rensa bort all täckning och lägga på kompostjord.

Idag är det vårdagjämning.
Idag snöar det.


Lämna en kommentar

Snöflingors dans

På bilden syns ett försök till konkretisering av dalande snöflingor. Nu dansar de igen här, kallt och vackert är det. Jag är glad så länge det är kallt och vitt. I en dikt från förr kunde det bli väldigt högstämt.
dalande-snoflingor-nk

Ned genom rymden
stjärnigt de sväva.
Mönster i fjunig
dallring de väva.
Marken de pälsa, –
veckas i fållar,
knypplas i spetsar,
kullras i bollar.

Vita och kyliga,
flocktätt de glida.
Kyrkstilla blir det,
helgtyst vida,
liksom i kyrkan
då psalmen slutat
och folket i stilla
andakt sig lutat.

Nu sjunker i själen
vinterblida;
nu ut den har gråtit
sin senhöstkvida.
I känslornas skrymslen
det töar och droppar –
till frostro vid doften
av isrosknoppar.

Och timmar, som svept sig
likt senhösttåga
och virvlat i sjuklig
stämningsråga
likt prunkande höstblad, –
som vita, svala,
mjuka flingor
över mig dala.

Ola Hanson