Gökotta

• 

I morse blev det gökotta uppe på berget med kaffetermosar och baguetter. Det är en tradition sen gammalt. Där hade den blommande växtligheten inte kommit så långt denna Kristi Himmelsfärdsdag men liljekonvaljstrutarna stod tätt och några styvmorsvioler blommade. Vi hörde en idog MINDRE HACKSPETT trumma på och såg den på 15 meters avstånd, vi hörde NÄKTERGALEN för första gången i år i buskagen nedanför berget när vi cyklade förbi. Efter friluftsfrukosten cyklade vi ner till åmynningen och där fanns fler näktergalar och båtlivet hade kommit igång.

När vi på tidig eftermiddag höll på med rabatter och grusgångar hördes årets första GÖK. Jättekul!!!

• 

• 

Igår, i samband med ett uppdrag i Uppland, besökte jag Kungsängen i Uppsala med sina många liljor. Det var stora ytor som delvis var alldeles violetta med vita inslag. På bild, med den kamera jag använde, blev det inget extraordinärt. Jag kommer närmare de rutiga och vita kungsängsliljorna i min perennträdgård! Det var fint att ha sett det stora området med liljor men en besvikelse att man inte kunde komma närmare de fina blommorna på spångar – men med det publiktryck som fanns inser jag problemet med att hålla folk borta från de rara växterna. Det hade varit effektfullare ljus senare på kvällen kan jag också tro.

Än en gång – årets första GÖK hördes passande nog idag här från Universumet. Nu är det dags för en kulglass i solen på trädgårdsbänken.

Liljorna på marken

• 

Förra hösten hamnade narcisserna Banana Daiquiri och Jersey Roundabout i jorden. Plus en variant som jag inte har namnet på. Tillsammans med de liljor som redan finns här blev det en trevlig vårkonsert… De vanliga påskliljorna finns här i mängd och är hur lättskötta som helst, villigt kommer de upp ur jorden år efter år och de får stå kvar – inga rådjur gillar dem. De som finns med på fotot är de som blommar nu. Pingstliljor och en annan vit sort står fortfarande i knopp.

• 

• 

• 

• 

• 

Vitsipporna

Vitsippsmattan på gården brer ut sig allt mer år från år. Det kan väl ingen ha något emot…

Vårblomning

• 

• 

• 

Ett litet urval av det som blommar nu…

De första växterna i perennträdgården blommar nu, varje år är det lika trevligt när det händer. Ormöga har slagit ut i en lång rad längs gången, en fin marktäckare. Tulpaner köper jag inte längre då de flesta bara blommar ett år men se! – två sorter kommer år efter år, tidiga och låga. De välkomnas! Kungsängsliljorna blommar också,både violetta och vita. Påskliljor har jag på andra platser på tomten eftersom rådjur inte äter dem. Likaså snödroppar, vårlök och scillor.

Ute & inne

• 

• 

Ute överraskades gullvivorna igår av en kall dag med snöfall. Ett icke ovanligt väderspratt i april…

Inne i värmen blommar den sista vita amaryllisstängeln. Spana in den röda konturlinjen på kronbladens kanter. Den matchar kökstapeten Corretto, formgiven av Teija Bruhn och tillverkad för Decor Maison på Nässjö tapetfabrik. En blinkning åt det som en gång var men ändå självständig och en exponent av det som var när den sattes upp 2005. Tro inte att jag har tröttnat på den, icke…

Nu blommar det!

Nu blommar dom! Backsipporna. Det blev en fin kvällsvandring längs åsen ut till platsen för de där mängderna av blommande sippor. Medhavt fika ingick.

Naturvårdsbränning

Nu var lämplig tidpunkt för den årliga landskapsvården med hjälp av gräsbränning av dikesrenar. En aprildag med svag vind med tydlig riktning och förhållandevis torrt gräs. Man eldar alltid mot vinden för att minsta risk för spridning. Det kommer att bli fint här snart, frodigt grönt med en fin flora längs vägen.

Mer om gräsbränning för kulturarvsflorans bevarande.

Påskriset pryder sin plats påskveckan ut. Förr var det fastlagsris man kallade det och tog in det i stugvärmen i början av fastan. Numera kallas det påskris och tas in under Stilla veckan. Det ger hus som helst en försmak av vår.

Jag har fått två äldre fotoalbum av släktingar och tittar nyfiket på fotografierna. Många har namn anrecknade på lappar eller på baksidan av fotona. Hur bra är inte det. Tack för det kära släkten, levande och döda!

Ryska ägg

• 

• 

• 

• 

• 

Bilderna är klickbara

Denna förpackning, som jag fått av en rysk väninna, har legat i påsklådan några år utan att jag tagit itu med det. Nu har jag provat på och resultatet är ganska fantastiskt. Det blir inga Fabergéägg men underbara miniatyrmålningar av byggda miljöer :-)

Allt i förpackningen tas till vara. ”Målningarna” förstås, klistermärkena att sätta på synliga äggskalsytor, remsor att riva av som stöd för äggen, läs äggkoppar (fästs ihop med hjälp av skåror i kartongen). Förpackningen innehåller åtta olika motiv med byggnader, kyrkor och kloster ser det ut att vara.

• 

Ryska läser jag inte men under punkt 4. står 1-2 sekunder som Halvan tolkade instruktionerna. Äggen blåste jag ur och det besvärligaste, innan jag kom på vilket redskap som skulle användas, var att de tomma skalen var lätta och flöt ovanpå det kokande vattnet. Hela ägget måste tryckas ner ett par sekunder under vattenytan. Då slöt bilden tätt kring ägget.

Kanske är det menat att äggen ska vara kokta innan ”målningarna” fästs – för att snart nog ätas upp. Men inte nänns jag förstöra de här finfina kreationerna.

• 

  ”Målningen” med ägg inuti

• 

• 

  Klisterstjärna

• 

• 

• 

• 

  Klisterstjärnorna kan dölja hålen för urblåsning.

• 

  Före doppandet i kokhett vatten.

Jag har fem motiv kvar att fästa på ägg. Det får bli att fullfölja inför nästa påskhelg. Det är något att se fram emot! Det här var en väldigt fin present, helt i min smak. Ryssarna ser ut att ha roliga idéer och är bra på miniatyrmåleri.

Påskdag och ryska ägg

Gårdagen var en mycket vacker vårdag med sol och någon blåst. Jag rensade bort fjolårsblad i rabatter och kryddland på eftermiddagen. Sedan var det dags för påskmiddag där de limegröna Colorado LA-tallrikarna fick hälsa våren välkommen.

Idag, då snö ligger på marken igen, hoppas jag kunna genomföra det fantastiska trolleriet med ”äggmåleri” från Ryssland.

En glimt av påsklördagen

• 

• 

• 

När ensamhet är som bäst

Så här skrev Henry David Thoreau (1817-1862) på sin födelsedag den 12 juli 1851:

”Now at least the moon is full, and I walk alone, which is best by night, if not by day always. Your companion must sympathize with the present mood. The conversation must be located where the walkers are, and vary exactly with the scene and events and the contour of the ground. Farewell to those who will talk of nature unnaturally, whose presence is an interruption. I know but one with whom I can walk. I might as well be sitting in a bar-room with them as walk and talk with most. We are never side by side in our thoughts, and we cannot hear each other’s silence. Indeed, we cannot be silent. We are forever breaking silence, that is all, and mending nothing. How can they keep together who are going different ways!

I start a sparrow from her three eggs in the grass, where she had settled for the night. The earliest corn is beginning to show its tassels now, and I scent it as I walk,—a peculiar dry scent. (This afternoon I gathered ripe blackberries, and felt as if autumn had commenced.) Now perchance many sounds and sights only remind me that they once said something to me, and are so by association interesting. I go forth to be reminded of a previous existence, if perchance any memento of it is to be met with hereabouts. I have no doubt that Nature preserves her integrity. Nature is in as rude health as when Homer sang. We may at last by our sympathies be well…

As I return through the orchard, a foolish robin bursts away from his perch unnaturally, with the habits of a man. The air is remarkably still and unobjectionable on the hilltop, and the whole world below is covered as with a gossamer blanket of moonlight. It is just about as yellow as a blanket. It is a great dimly burnished shield with darker blotches on its surface. You have lost some light, it is true, but you have got this simple and magnificent stillness, brooding like genius.”

• 

  Fire at fullmoon, Paul Klee 1933

Har ni upplevt det det – att det är bäst att uppleva något i naturen i ensamhet eller tillsammans med en ytterst god vän där ord inte krävs utan den gemensamma tystnaden är mer än nog? Jag tycker Thoreau uttryckte det så bra för si så där 170 år sedan.