Glasgrönt

Säg mig – hur många endiver av glas, överfångsglas, behöver man ha egentligen? Till vad? Jag behöver inte en enda. Ändå har jag samlat på mig några eftersom de är vackra. Vad användes de till en gång i tiden? Bordsdekoration? Ska de verkligen föreställa endiver? Snart nog plockas de undan, advent ska fram i veckan.

Blomsterworkshop

Innan advent kör igång tänker jag visa en oktoberbukett som är mer somrig än julig. Buketten band jag under en workshop i Delsbo en oktoberdag för några år sen. Bevarad i minnet och på några fotografer. Även en blomsterspira blev till och allt avslutades med en fest där den vackert bemålade festsalen smyckades med de blomsterarrangemang vi tillverkat under dagen. Så trevligt och vackert man kan ha det i en stilig hembygdsgård med trevliga kursdeltagare, bra kursledare och sjusärdeles vital kursarrangör.

Upp ur jorden

Ännu ingen frost i sikte. Grävde upp dahliaknölarna ändå trots att dahliorna fortfarande blommar. Det är hur tradigt som helst när årstiderna kommer ur led. Under alla tidigare år som dahliaodlare har frosten varit anledning till att gräva upp knölarna. men inte 2022. och varmt ska det vara resten av 10-dygsnprognosen. Det är lerigt värre i kökslandet av allt regnande. Ska grävas om före tjälen är tanken även i år.

Nu ligger de där på rad, med namnetiketter, och jorden ska spolas bort av om regn eventuellt faller. Sen ska de torka upp i ladugården och därefter placeras mörkt och svalt i hydroforrummet. Till nästa säsong.

Apropå märkning med etiketter har jag sedan ett par år tillbaka börjat klippa till lock från bordssmörpaketen av tunn hårdplast till stickor. På den vita sidan skriver jag med vattenfast tusch namnet på de växter jag sått. Efter en eller två säsonger är de fortfarande lika läsbara och hela. Minst lika bra som de köpta och billigare med återbruk.

Till dahliaknölarna har jag stansat ut ett hål i stickan och trätt ett snöre som binder ihop stickan med ”knölpaketet”.

Om lövräfsor av plast eller stål

Vi har två förhållandevis nya lövräfsor i plast. Till sist övergav vi bladräfsorna av stål som är mycket smalare och därmed inte får med lika många löv i räfstaget.

Den första av de nya är en Fiskars med träskaft, den längst till vänster. Vi provade den och blev väldigt nöjda. Vi har ju en stor tomt med många lövträd, bland annat sex stora ekar så mängder med löv blir det varje höst. Fiskars räfsa har fjädrande plastpinnar, träskaftet gör att händerna hålls varma. Den krattar även lätt ut löv som fastnat i grästuvor. En bra lövräfsa tyckte vi – alltså behövde vi ännu en till året därpå. Fiskars-räfsan köpte vi på Jula.

Men nästa år fanns den inte utan Jula hade en av sitt eget märke ”Hard head”, den till höger på vänstra bilden. Den inhandlades. Men vilket misstag det var. Aluminiumskaft som är kallt, man behöver varma vantar när man räfsar, pinnarna är förstyvade med ett band av plast vilket gör att effektiv pinnlängd är kort och mindre fjädrande än Fiskars räfsa. Det innebär att löv, pinnar, mossa fastnar och stannar kvar i räfsan som måste rengöras ofta. Ett urdåligt plagiat av en fullfjädrad produkt från Fiskars. ”Hard Head” kan vi på inget sätt rekommendera! Fiskars har numera tyvärr bytt ut träskaftet mot aluminium. Varje höst säger vi att Jularäfsan ska bytas ut, sen glöms det bort. Det blir till att nyttja de gamla bladräfsorna igen. Den är bra men smal.

Jo jag vet, man kan använda åkgräsklippare med uppsamlare eller lövblås men det är inget för vår del. Ni som räfsar stora ytor med löv – vilken räfsa använder ni?

Och ett visst jobb med löven gör daggmaskarna.

Ur naturens skafferi

Det har kommit in några kvistar enris i köket. Det är väldigt trivsamt så här på hösten.

Jag brukar också plocka in ett krus med enris och ställa i största rummet i fritidshuset inför vintern. Enris sägs dra till sig fukt och håller den råa lukten, som kan bli i oanvända hus, borta. Hur det än är med detta, så luktar det gott och är vackert hur som helst!

Jag brukar även plocka själva bären på sommaren. Oftast blir det bara några få. Första året är bären gröna och andra året mognar de och blir blå. Då är det dags att plocka dem för att ha som krydda och smaksättare. Till renskav krossas de i såsen och gör rätten utomordentligt god. De här i karotten på bilden kommer att räcka länge!

Kyrkogården

I tisdagskväll kom jag hem efter två veckors bortavaro. Både livet borta och att komma hem känns bra.

Med mig hade jag en stor bunt med vackert granris och enris. Här saknar jag möjlighet att plocka eget granris. En del av denna grönska ska placeras på en grav där de fem människor som levde här på gården före oss begravdes mellan 1934 och 1966. Den här kyrkogården är vackert vilsam, en plats att kontemplera på.

Edit. HÄR är ytterligare en bild från samma kyrkogård.

Så olika dagarna kan vara

Höst. Gula björklöv. Blå himmel. Sol. Ganska varmt. Eldning av ris. Skogspromenad.

Höst. Kala träd. Grå himmel. Mulet. Disigt. Ganska varmt. Eldning i kamin. Inomhusväder.

Vägen hem var mycket lång
Och ingen har jag mött
Nu blir kvällarna kyliga och sena
Kom trösta mig en smula
För nu är jag ganska trött
Och med ens så förfärligt allena
Jag märkte aldrig förut
Att mörkret är så stort
Går och tänker på allt det där man borde
Det finns så mycket saker
Jag skulle sagt och gjort
Och det är så väldigt lite jag gjorde

Första versen av HÖSTVISA, text Tove Jansson

Lingonröda tuvor

Dagen var vacker, solen lyste oktoberskönt, tallarna stod glest på heden, lavar växte bland stammarna. Har fanns lingontuvor – inte i enorm mängd men tillräckligt för att bli nöjd för dagen. Jag som inte brydde mig om att plocka skogsbär tidigare har blivit mån om att ha en årsförbrukning av lingonsylt i källaren.

Linet är i blom

Linet som jag sådde den 25 maj blommar nu. Jag är så glad att jag får njuta av detta blåa. Blommorna står en dag men jag sådde frön av oljelin som grenar sig mer än spånadslin (som används till textilier) och ger blommor under fler dagar då de slår ut allt eftersom.

”Linfältet” är knappt 8 kvadratmeter och finns i kökslandet och jag tog frön ur Risenta-påsen, frön som normalt avnjuts till frukostfilen.

Skägglökarna

De ståtliga bollarna ”Mount Everst” står stadigt i kryddlandet. Skägglök (Allium stipitatum) är ju ingen krydda men den fick ändå platsen här bland allt det låga. Sen döljer vinterkyndel, fransk dragon och buxbom de vissnande bladen.

Bilderna togs före midsommar, nu är bollblommorna ”vissna” men intakta och istället alldeles fyllda av gröna fröämnen. Inte alls dumt det heller!