Ymnighetshorn

Bladkaktusen är på gång. Den kommer att blomma överdådigt till första advent. Nu står den på en piedestal i salen men i somras bodde den i en klyka i ett av de gamla äppelträden och trivdes tydligen bra med detta. Först slår knopparna vända mot fönstret ut, sen blommar halvan som vetter mot rummet. Det här är min äldsta bladkaktus, den följde med i flytten från Stockholm. En riktig trotjänare!

Gulglödgat

Det glöder utanför ena sovrumsfönstret nu om morgnarna, en härlig och intensiv period.

All risighet, alla nerfallna kvistar, alla gula barr som följer med skorna in är oviktiga bara för denna syn och vårens ljusgrönska och röda kottar!

Lightroom

Nu är en av årstiderna då solens strålar når längst in i köket, in till murstocken som står i husets mitt. Det händer två gånger om året – nu och i mars. Det är underbart med våra olika årstider och de många men ganska korta stunderna av njutning de ger!

Ännu eldar vi inte i vedspisen, hösten har ju varit ovanligt varm.

✿♥✿

Då tar vi en blommig bild till. Några gladiolus i gulvita färger. I kökslandet är det nu över för deras del. Nästa månad tar jag upp knölarna och vinterförvarar dem frostfritt, torrt och mörkt. Ner i jorden nästa vår och så blir det nya blomstänglar nästa år. Enklare än så kan det nog inte bli.

Höstens vackra

Höstanemoner är kanske vackrast när de svävar högt ute på sin växtplats men att plocka in ett fång är ändå härligt. Både blommor, kuliga knoppar och utblommade ”kulor” gör sig bra, hela livscykeln är tilldragande.

På köksbordet

Det plockas in små buketter med luktärter titt som tätt.

Solrosdagen

Idag firar vi med solrosor på skänken i kökets finhörna än en gång. Det började med snack om gamla hus och deras problem och glädjeämnen och fortsatte med praktisk byggnadsvård.

Till vägs ände kommer man dock aldrig när man bor i eget hus. Men nu är det lättare att ta till sig dagar av ro.

"Det är alldeles för lätt att älska våren.
Med tiden tycker man mer om hösten."
Tove Jansson

Mikrokosmos

• 

• 

• 

• 

• 

Tänk så många fantasieggande organismer det finns, och många fler än på bilderna, på en liten plats på Jordens yta.

Utflykt

De fyra gjorde en utfärd i sommarkvällen. Varmt och soligt var det och vid hällan vid havsbandet, som var målet, satte de sig och åt det medhavda. (Men någon bild från platsen ytterst vid havet fick hon inte med sig tillbaka. Behovet att fotografera ser ut att ha minskat för hennes del.)

Naturens flora har arrangerat sig vackert utan mänsklig inblandning.

Sen vände de åter och passerade den stilla tjärnen igen.

Skogsbete

I år växter skogskovallen (Melampyrum sylvaticum L) i mängd. Tätare än förra året. I hagen i norr, där den växte tät i år, slog vi med liar och gräset räfsades och fick torka till hö utbrett på marken. Det gick eftersom det inte regnade under tiden. Skördetiden är en bråd tid.

När jag ser skogskovall tänker jag på att mjölkkor gärna åt den växten då de betade på skogen en gång i tiden.

Fram till förra sekelskiftet ungefär bedrevs fäboddrift i norra Svealand, Norrland, Norge, Island samt i mindre omfattning i Finland. Under medeltiden än längre söderut. Det var ett småskaligt gårdsbruk i utmarkerna, i skogen, dit man förde boskapen på bete under sommaren. Allt för att dryga ut fodret som på de små gårdarna inte räckte till nästa skörd var inne under tak.

Dalarna, Orsa, Hällbergs fäbod. Mesostkokning. Bild härifrån.

Det var de yngre kvinnorna i byn som skötte driften av fäboden som innebar en lång vandring där all boskap i byn djuren fördes till fäbodvallen. Man stannade där hela sommaren och kvinnorna vallade och vaktade boskapen, mjölkade två gånger om dagen, ystade ost, kokade messmör, kärnade smör, gjorde långfil. Byggnaderna på fäboden hade olika funktioner – kokhus med öppen härd, ladugårdar, mjölkbodar. Mjölkprodukterna förvarades i de senare, som ofta hade nedsänkt golv för kyla, till dess det var dags att lämna fäboden igen på hösten. Mjölken kunde även kylas i en kallkälla eller bäck.

Fäbodkulturen har en egen musik där bock- och kohorn, näverlurar och kulning användes. Horn och lur användes för att skrämma varg och björn och för att varna andra. Med kulning lockade man på kor och getter vilket hördes på stora avstånd och blev därmed ett signalsystem fäbodstintor emellan.

Traditionen med mjölkkor på skogsbete är vad jag påminns om då jag ser skogskovall växa.

När fäbodkulturen övergivits någon gång före förra sekelskiftet fortsatte man på de små nordliga bondgårdarna att släppa ut korna på skogsbete men då i direkt anslutning till byn. Därför var det viktigt att hägna in åkermarken där säd och vall växte. I norra Sverige uppfördes gärdsgårdar av trä som hägnade in byn.

Korna och/eller getterna mjölkades på morgonen och släpptes på skogen och kom hem på kvällen – de ville ju bli mjölkade. Det var barnen som arbetade som vallflickor/vallpojkar eller getare. Många började innan de fyllt 10 år och kom att få nära kontakt med boskapen. Senare släpptes korna ensamma på skogen och då hade varje bondgård en ledarko med skälla runt halsen, en gammal trogen ko som kände rutinerna och förde med sig flocken tillbaka hem. Och hem var till sommarladugården dit korna flyttats då skogsbetet började på försommaren. Vinterladugården städades och kalkades.

Sommarladugårdarna – en för varje bondgård – förlades direkt utanför byns gärdsgård på en allmänning i direkt kontakt med skogen och betet. Bruket med sommarladugårdar övergavs strax före 1900-talets mitt. Dessa ladugårdar var av enkel konstruktion och finns knappast kvar idag. Men grunderna kan man hitta på sina ställen och de historiska kartorna kan ge vägledning.

Detta tänker jag på då jag ser skogskovall blomma.

Vitlök & lavendel

Drygt 20 vitlökar skördade jag härom dagen ur kökslandet. Finns väl inget lättare att odla… Det gäller bara att skörda innan blasten vissnat ner. Hinner den vissna vet jag inte var jag satt ner klyftorna. Det hände första året jag odlade de här smaksättarna.

Lavendel är också skördad till en del. Jag passade på att beskära vissa plantor samtidigt.

Rosa ros

En trängd, icke omskött ros blommar i år. Det är sannerligen inte varje år den har möjlighet till det. Den kommer år efter år med små spridda skott, bara si så där 25 cm höga, eftersom den står utan näring och med hungriga rådjur nära inpå sig.

Vem som planterat den en gång mellan lärkträden vet jag inte. Den kan vara gammal. I år är det bestämt – den måste få bättre omvårdnad!

Kan det vara en Maiden´s Blush?

Fick en kommentar av Ewy H. som säger att det är rosen heter ”Minette”, kallas också ”Svearnas ros”. Vanlig i gamla trädgårdar. Jag är tacksam för kommentaren. Det är roligt att ha namn på det som växer här. Tack så mycket!

För den som är intresserad av gammeldags växter tycker jag att ett besök på POM:s hemsida (Programmet för odlad mångfald) är ett måste. Titta runt under rubrikerna, massor med intressant att läsa och lära.