Forsythian blommar

En kvist forsythia knipsades av och sattes i vattenfylld vas. Snart nog slog knopparna ut där i ateljéfönstret.

Kanske bör en omvärdering göras av den där busken som mestadels blivit rådjursföda förr om åren och därför varit riktigt spretig och anskrämlig. Är det möjligt att busken kan ta sig och få vacker form – en inneboende kraft verkar bevisligen finnas. En kvist på nära håll gör en glad hur som helst.

Tids nog kanske jag skriver ner tankar kring virus som härjar globalt. Det intresserar. Det skrämmer. Det ger förhoppning om världsförändringar. Som boende på landsbygden har det inte förändrat mitt liv radikalt. Okej, många inställda möten. Jag hoppas och vill så gärna tro att något bättre än det som var kommer ut av det här skeendet. Kanske går förändringen min väg, i den riktning som många fler med mig önskar :-)

Gråsippan

Nu blommar de där krokuslökarna jag sent i oktober satte ner i fina krukan. De där som blev över när allt annat hamnat i jorden. De högre narcisserna? blommar snart ser det ut som på knopparna. Kanske till påsk.

Narcisser sattes i krukans nedersta lager. Sen mera jord och en hel del krokusar. Krukan stod ute till början av december då den fick sin plats i mörka matkällaren. Där grodde de och började visa sig över jorden i slutet av januari då de fick komma upp i kylan och ljuset.

Vårdagjämning

V Å R D A G J Ä M N I N G

Det var en dag då himlen öppnade.
Den hade varit stängd en längre tid.
men nu var plötsligt allt på glid.
Solsken rann som smält smör över marken.
Fågelsång tinade och droppade i parken.
Vattnet blänkte som om det var nygjort.
Det var en marsdag: alla hade fått frikort.

Det var en dag då staden vaknade.
Den hade sovit illa längre nog.
Men plötsligt stod den där och log.
Stora hus tog ett steg ut i gatan.
Och blandades med folk som smitit ifrån datan.
Skyltdockorna var klädda som till uppbrott.
Det var en marsdag: alla hade fått förskott.

Det var en dag då tiden skiftade.
Den hade länge verkat rätt ur led.
Men plötsligt visste den besked.
Mörka skyddsrum fanns det ju tillräckligt.
Nu var det dags för nånting mera bräckligt.
Höga utsiktstorn och smäckra båtskrov.
Det var en marsdag: alla hade fått bygglov.

Det var en dag då hoppet siktades.
Det hade länge varit som förbi.
Men nu var plötsligt vägen fri.
Spärrvakter övergav sina trånga kurer.
Till varje drömmål avgick extraturer.
Solen lyste som en nyutslagen hästhov.
Det var en marsdag: alla hade fått uppskov.

Leif Nylén

Så kan det kännas vid vårdagjämningen. Oansett.

Drömmen om livet på landet

Den allra ljuvligaste freskmålning av en trädgård kommer från Livias villa i Primaporta. Den målades sisådär år 20 e. Kr. Platsen ligger en dryg mil norr om Rom, och villan var ett stort kejserligt komplex.

Den målade trädgården/landskapet är omgärdad av en likaledes målad stenmur men också ett staket med diagonalställda träribbor innanför.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Det underjordiska rummet med trädgårdsfreskerna såg ut så här. Måtten är 11,7 x 5,9 meter med en dörr på östra långväggen och högt sittande lunettefönster på kortsidorna. Det slutna rummet tror man var avsett som en sval plats för heta sommardagar, ett triclinium där man låg till bords och åt. Takfönstren på bilden är en senare lösning. Freskerna har konserverats och flyttats till Nationalmuseet i Rom.

Jag besökte platsen en stekhet sommardag vilket gjorde det lätt att förstå idén med det slutna, svala, nergrävda rummet. Arkitektur är platsbunden och kan inte upplevas helt genom fotografier eller museifragment.

Livia var den romerske kejsaren Augustus gemål. I Primaporta anlade hon också en lagerlund och hade hönsgård säger annalerna. I princip samma ideal som idag, eller hur? Och som drottning Marie Antoinettes Hameau de la reine (”Drottningens by”) nära Petit Trianon i Versaillesparken.

Drömmen om livet på landet har alltid funnits.

Lite besvikelse

Buketten vita tulpaner som jag köpte var den där skitsorten som inte fläker ut och visar innanmätet. Jag vet fortfarande inte hur jag ska kunna avgöra om tulpanerna gör det eller inte när jag står där i handeln och ska slå till. Vet ni?

Nå, de slog inte ut utan begynte skrumpa. Då tog jag och klippte av stjälkar, tog bort blad och föste ihop dem i en liten vas. Det blev en kompakt drös som är lite fin så solen lyser på dem. Jag längtar till sommaren då jag kan plocka buketter av egenodlade blommor.

Intressant forskning inom kulturarvsområdet

Foto Linda Wiking. Fotot hämtat från tidningen Curie.

Ledamot i Kålrotsakademien söker fröer på kyrkvindar

Sån´t här intresserar mig. Kanske även någon av er som hittar hit. Klicka på länken ovan för att läsa. Över huvud taget är tidningen Curie läsvärd.

Gyllene Korset

Kommer ni ihåg Gyllene Korsets blodapelsiner. Från Sicilien. På lös vikt. Så goda. Sorterna Moro, Tarocco eller Sanguinello. Bara bäst. Så kort säsong.

De senaste åren har jag i handeln bara hittat ”Röda apelsiner” av sorten Moro, ofta paketerad i nät. Åtminstone där jag gjort inköp. (Bilderna är några år gamla.)

Julgranen blev en barros

• 

• 

• 

Så här blev rosen av grankvistar.

Ur tidskriften HEMSLÖJDEN (som den hette då) nr 3/2005.

Hemslöjd är en tidskrift som ger mej mycken inspiration. Tidigare hette den Hemslöjden och här har jag kopierat hur man gör en barr-ros.

Barr-rosor hör fäbodkulturen till och gjordes på sommaren, gärna med t ex en kabbeleka eller en rallarros i mitten. Speciellt fin blir barr-rosen vid midsommartid då grenarna skjuter ljusgröna skott. Naturligtvis ska man fråga skogsägaren om tillåtelse innan man bryter kvistar. Eller så gör man som jag – ”slaktar” julgranen och gör en utsmyckning i januari. Inför ett kalas skulle en marschallhållare kunna stoppas ner i mitten och en marschall tändas, ”svävande” en bit ovanför rosen.

Längtan

Jag fotar så lite just nu, mest för att det är så mörkt och grått. Så jag plockar fram en bild från i somras – en bukett ängsblommor. Kanske piggar den upp någon fler än jag. Ändå är jag ingen människa som längtar till sommaren – alla årstider brukar vara ok. Men nu väntar jag på ljuset – och helst också snön.

Juleträd

Gran målad av L. Klinting.

Rödgran, den vanliga granen i vårt land, doftar som granar ska dofta. En bordsvariant köptes inför denna jul, den var mörkt grön, hade stadiga grenar och började skjuta skott under mellandagarna. Så när vi åkte till fritidsboningen fick den följa – med dock utan ljus och julgranspynt. Så spred den stämning ytterligare några dagar. Men nu till TjugondagKnut önskar jag den gott slut. Kanske tar jag hand om grenarna som får fortsätta göra tjänst någonstans utomhus. Varför inte som barr-ros.

• 

•