Funktionalisten i mig

En väldigt bra studieresa gick till Bauhausskolan i Dessau och funkisbyggnader i omedelbar närhet. Där finns verkligt genomarbetade detaljer att bli glad över. Byggtekniken i betong och glas är rätt här. Skolbyggnaden, denna tidiga funkisarkitektur, uppfördes 1925-1926, arkitekt var Walter Gropius.

För det är ju så att inte endast grånade gamla timmerhus tilltalar mej, långt ifrån. Men vit minimalism är jag nu rejält trött på, huset i Universumet har satt sin prägel på mg och är den miljö jag föredrar att leva och verka i för närvarande.

Den gamla byn

Just nu saknas inspiration – så jag tänker tillbaka på förra sommarens upplevelserika ensamresa och tittar på foton från Äskhults by i Halland. Kulturreservatet består av fyra gårdar, Bengts, Jönsas, Derras och Göttas, på krönet av en höjd. Både landskap, odlingar och gårdar ingår i kulturreservatet.

Det omgivande odlingslandskapet håller på att återskapas till hur det såg ut i början av 1800-talet. Detta tar naturligtvis lång tid när jorden brukas med hästar, så jag återvänder gärna om några år för att se hur det går, vilken skillnad som uppstått. Och hade jag möjlighet skulle jag redan i år vilja uppleva adventsöppet i Äskhult. Kan tänka mig att det är riktigt stämningsfullt.

Jag följer instakontot @askhultsby med intresse och även @tradgardsdrangen

Åter på plats och kris infinner sig

Jag har varit borta i två veckor. I eftermiddag kom ett sms från EEM:

Viktigt meddelande! Kokningsrekommendation för vatten gäller i delar av Eskilstuna. Vi informerar löpande på eem.se/kokvatten. Kl 16.34

”Rekommendationen ligger över helgen och en bit in på nästa vecka” enligt Mikael Nylander, tillförordnad VA-chef på Eskilstuna energi och miljö som uttalar sig på svt Lokala nyheter.

Under ledigheten, där tillgången till friskt källvatten känns outsinlig, har vi bland mycket annat lyssnat på avsnitt av P4 podden Beredskap, med Erik Blix som programledare, där bland annat vattentillgång i krisläge diskuterades.

Södra gaveln…

…har vi inte bytt panelbrädor på men jag har målat dem med slamfärg vid två tillfällen. Mellan panelbrädor och restimmer finns vindskyddande asfaltpapp från byggtiden 1909-1910. Enkelfassponten är vittrad och väderbiten. Mellan våningarna ser man att några brädor är bytta (mindre väderbitna) efter att tvåluftsfönstret en våning upp, 1924 byttes till det treluftsfönster som sitter där idag.

På norrgaveln, som var i så mycket sämre skick efter vindar och slagregn från Mälaren genom åren, har vi bytt panel. Ny vindtät papp men ingen tilläggsisolering. Där blev det även en luftspalt på en knapp centimeter men så skulle vi inte göra om vi gjorde om det hela idag – då skulle luftspalten inte finnas.

På inga andra fasader har vi bytt panel – endast på norrgaveln alltså – och ingen vägg har tilläggsisolerats. Huset är uppfört med resvirke och övervåningens frontespis från 1924 som plankvägg.

Här kommer foton från panelbytet på norrgaveln 2012:

Arbete med norrgaveln.

Så här resonerade vi 2010 då det gäller väggens nötning av sol,vind och vatten. Vi drar oss för att göra ingreppet, inte bara pga arbetet som krävs, utan snarare att ny panel blir så strikt och stel, helt utan patina. Men kommer ny panel på plats blir det en vindtät, ånggenomsläpplig och vattenavvisande cellulosapapp bakom den som vindtätning. Plastbaserad vindpapp tycker vi inte hör inte hemma i huset. Så mycket är i alla fall bestämt!

Nytt dörrfoder i badrummet

Vilket dörrfoder skulle du välja då väggtjockleken är något tjockare än dörrkarmen? Då skillnaden är så liten att en smygbräda inte behövs!

In mot badrummet ska dörrfodret utgöra både putskant och avslut för mosaiken, alltså de ytorna ska sluta mot dörrfodret och fodret ska sitta på plats när badrumsväggarna färdigställs.

Att köpa en foderlist i byggvaruhandeln var inte att tänka på. Så här gjorde jag: på ena sidan blev det halvstav som vid de andra dörrarna. På den andra en specialframtagen foderlist.

In mot badrummet penselströks dörrblad, karm och dörrfoder med linoljefärg i flera lager med slipning mellan varven. Plywood kräver mycket målningsarbete för att ytan inte ska bli skäckig och flammig. Dörrfodret målades före putsning och mosaiksättning för att färg inte skulle hamna på den färdiga putsytan.

Nya golvsocklar, dörr- och fönsterfoder, taklister

Det är väldigt roligt att bo här på gården där byggnadsvård/restaurering av de befintliga byggnaderna har kunnat varvas med nyproduktion i form av det nya annexet. Där har jag varit mycket friare i utformning av både planlösning och detaljer.

  • Taklisterna i annexet består av rundstavar som gerats i hörnen.
  • Golvsocklarna är tillverkade speciellt för detta hus och de är förkroppade i hörnen för att sluta tätt.
  • Samtliga dörr- och fönsterfoder i annexet är en halvstav som täcker springan mellan vägg och dörrkarm. Med ett undantag:

I annexet har inomhusdörrarnas karmar samma djupmått som väggtjockleken inklusive plywood. Det behövs alltså ingen smygbräda.

Alla dörrblad är 58 mm tjocka. Att de är så tjocka beror på att de är isolerade och rejält tätade med lindrev runt om, huset ska kunna kallställas förutom rum med vattenledning. Textilkammaren saknar värmekälla och eftersom andra rum normalt ger lite spillvärme dit blir det aldrig frysgrader där och textilierna trivs med låg temperatur. Dit kommer heller inget dagsljus vilket också är bra för textilierna.

MEN så är det badrummet där väggarna är tjockare än de övriga. Mot insida badrummet finns inte plywood som i övriga rum utan våtrumsskiva med mosaik till en viss höjd och upptill puts. Skillnaden i tjocklek är inte jättestor men en halvstav som dörrfoder inne i badrummet gick inte att använda där som kring övriga dörrar.

Vilket dörrfoder skulle du välja då väggtjockleken är något tjockare än dörrkarmen? Dörrfodret ska också utgöra både putskant och avslut för mosaiken, alltså de ytorna ska sluta mot dörrfodret och fodret ska alltså sitta där när badrumsväggarna färdigställs.

Nya fönster med isolerrutor

Annexet, som byggdes 2016, är den enda byggnad på gården som har isolerglas i fönstren. Jag ritade fönster med 2-glasisolerrutor, vilket innebär att här finns bara två sidor att putsa.

Jag var väldigt noga med att isolerrutorna skulle ha en distansprofil av vitmålad metall eftersom jag tycker att blank metall stör i ögonen på en gammal gård eller i ett gammalt hus. Jag föredrar vit distanslist även därför att fönstersnickerierna i övrigt är vitmålade.

På de här tre fotona syns, både från ut- och insida. ett fast fönster med isolerruta.

Annexet mot gården. Totalt beställdes fem nya fönster. Fönstren saknar utvändiga foder, några är fasta, några är öppningsbara. Tvättstugan till vänster har fönster från 1900-talets början.

Det här är de vanliga färgerna/materialen på distanslister – metallfärgade eller svarta (som sorgkanter). Jag ser ofta äldre byggnader där ägarna bytt fönster och de nya isolerglaset i fönstren stör intrycket. Ja, inte bara listerna blir fel… Dessvärre är det inte många som beställer nya fönster som tänker på den här detaljen.

Smakfull entrétrapp

Malingsbo kyrka började uppföras 1707 och invigdes 1711. Den åttkantiga kyrkan kan möjligtvis ha Nicodemus Tessin d y som arkitekt. Vid det snabba besöket, där kornskruven var främsta anledningen till besöket, fäste jag mig vid den för ett järnbruk så passande kyrktrappan. Visst är den fin!

Tvättstugan igen

Långt om länge kommer nu fler bilder på tvättstugan som invigdes i oktober förra året.

I tvättstugan finns tre glasglober med rak sockel monterad på vägg eftersom takhöjden är låg, träskåp Ivar från Ikea med knoppar inköpta för länge sedan eftersom jag anade att de skulle komma att passa någonstans i framtiden :-), skolkrokar i aluminium från Theofils, konsoler Ikea, hyllplan av limfog, återbrukad spegel, såpa- och tvålkopparna fanns här efter tidigare invånare, ny bänkskiva Virrvarr med eklister, terrazzoplattor på golvet. En transistorradio från 70-talet inte att förglömma ;-)

När man beställer möbellinoleum kommer det i längder med 2 meters bredd. Till bänkskivorna i annexet behövdes bara 60 cm av totalbredden så det blev en del över som passade bra att limma på tvättstugans dörr – Orange blast på insidan och Pewter på utsidan mot det omålade förrummet. Limningen gjordes av proffs. Dörren är en isolerad plywooddörr som beställdes samtidigt som dörrarna till annexet.

Det rostfria dörrtrycket, som kommer från ASSA, är detsamma som på ateljéns dörrar. Jag skulle så gärna ha återbrukat trycket med trähylsa från 60-talet som satt på den gamla dörren men fick inte till det. Roddarpinne och tryckesskruvar var för korta eftersom den nya dörren är tjockare än den gamla, hela 62 mm är den nya. Roddarpinnen var fastlödd i ena trycket, inte lös som ofta annars. Då hade det gått lätt att byta till en längre och behålla 60-talstrycket. Surt tyckte jag. Det gäller att ha tungan rätt i mun när roddarpinnar, medbringare och tryckesskruvar väljs.

När vi fått proffshjälp med att lägga terrazzogolvet, murstocken omputsad med kalkbruk och kaklet satt och fogat med rött fogbruk samt mosaik som blivit över från badrummet satt på ytan till vänster om diskbänken, var läget som på bilderna. Den befintliga ventilen till murstockens imkanal och det befintliga spjället är kvar.

Ett hål för ny tallriksventil in till apparatrummet i nya annexet syns ovanför tvättbänken, likaså håltagningar för vatten och avlopp under tvättbänken. Även de leder till apparatrummet där VA är anslutet.

Sen återstod målning av väggar och tak kvar till oss att genomföra. Plus socklar, taklister och lite inredning. Den färg jag valde blev standardkulören ”solgul” från Ottossons Färgmakeri.

Och ”tvättbänken” är det återanvända rostfria diskbänksbeslaget från 1940-talet som suttit i bostadshuset.

Det gamla fönstret med innanfönster har målats med linoljefärg. När kylan slår till sätter jag innanfönstren på plats.

Tidigare inlägg om #tvättstugan

Kalklinbanan Forsby – Köping

Kalklinbanan mellan kalkbrottet i Forsby, Vingåkers kommun och Köping lades ner 1997. Arbete lades ner på att byggnadsminnesförklara anläggningen men detta kom av sig. Förra året invigdes ett museum i Malmberga som ligger halvvägs mellan båda orterna. Vi var där på en mycket intressant visning i söndags. Bilderna är tagna i huvudbyggnaden men det är omöjligt för mej att ge en total förklaring av hur det fungerade – men det är en intrikat och genomtänkt transportkonstruktion. Kalkbrottet i Forsby är pågående men nu går kalktransporterna med lastbil. I måndags besökte vi utomhusmuseet i Forsby som jag tidigare ensam besökt i samband med ett uppdrag.

Linbanan byggdes 1939-1941 under andra världskriget då gummidäck och bilbränsle var en bristvara och båttransport inte lät sig göras under vintertid då Hjälmaren och kanaler var istäckta. Tåg skulle bli dyrare än linbana. Kalktransporterna gick dygnet runt, året runt och var ett synnerligen märkbart och udda blickfång i landskapet.

I början av 90-talet besökte jag och en kamrat Bolidenbanan i Västerbotten, byggd som världens längsta på 97 km, och som lades ner 1987. Vi åkte en sträcka på 13 kilometer i kabiner för 4 personer. Det var minnesvärt men den gången visades inte den tekniska delen av linbanan. Detta har nu tillgodosetts i Malmberga, ett arbetslivsmuseum som jag blev förtjust i.

Läs mer https://kalklinbanan.se/

Staga upp och förstärka timmer

Under ett besök i den lilla museigården Långmaren i Södermanland, såg jag den här lösningen att staga upp och stabilisera en timrad mellanvägg i den gamla ladugården.

I Lärobok för timmermän från 1920 finns en likartad teknisk lösning för att styva upp och förstärka nya, klena stockar avsedda att användas i en ny vägg. Timringskonsten var på upphällningen då boken kom ut och virket användes som bjälke med många järnbultar i. Ändå intressant att läsa detta i den lärobok som hörde gården till långt före vår tid här.

Lera som byggnadsmaterial

Den här artikeln kom i dagen då vindskontorets prylar sorterades.

Detta var första gången jag läste om en nutida användning av lerklining i ett privat hus. Blev så imponerad och fascinerad att jag skrev ut artikeln från lokaltidningen på nätet, den inspirerade mig mycket. Idag är lerklining av innerväggar ett vanligt sätt att täta timmerhus igen. Några år senare, 2005, satte vi igång med köket och då fann vi att kalkputs använts istället för lera som tätning av det stående timret. Självfallet knackade vi inte bort kalkbruket utan lagade bara sprickorna med nytt kalkbruk.

Jag undrar hur det gick med lerkliningen i artikeln eftersom jag får uppfattningen att den användes utomhus på fasaden.

Hus byggda av lera, adobe, är inget märkligt i andra delar av världen.

Kapverket

Det gamla kapverkets underrede behövde förnyas, ett arbete som tagit ”Halvan” ett antal timmar. När det var dags att måla tyckte jag att det var jättekul att få sällskap i ateljén. Inget annat rum i något av uthusen var varmt och stort nog för detta. Den kromoxidgröna linoljefärg som användes var kvar sedan förr.

Nu är det gamla kapverket i brukbart skick igen, veden kan kapas på vedbacken och därefter klyvas på samma plats. Motorljudet från Hägglundsmotorn och kapljudet mot sågklingan är som vacker musik i mina öron. Vedbacken med sågspån och barkflisor har under decennier legat utanför det som nu är min ateljé.

Under tiden som kapverket renoverades levererades ett stort lass köpt färdigkluven ved som vi börjat trava i vedboden.

Tilltro till byggnaden

  • Tro på byggnadens egenvärde.
  • Förstärk upplevelsekraften.
  • Underhåll varsamt för att rädda maximal materia till efterkommande.
  • Planera insatserna och upprätta ekonomiplan.
  • Använd material som åldras i samklang med sin omgivning.
  • Låt reparationen förstöras – inte originalet.
  • Få medkonsulter att förstå tankegångarna likaså hantverkare m fl.
  • Acceptera det naturliga åldrandet som en ofrånkomlig livsform. Det starkaste och perfekta är inte bäst.
Nybyggt bostadshus omkring 1910.

De här punkterna hade jag med mig från en internationell restaureringsutbildning i Rom när jag flyttade till Universumet. Jag har arbetat efter dem i allra möjligaste mån.

Här lever vi på husets villkor med skeva och sneda ytor, lutande golv, originalfönster med lösa innanfönster. Den gamla träpanelen har behållits överallt förutom på husets norrgavel, drängkammarens norrgavel och på hönshuset/ateljén.

Jag har valt linoleummattor på golv i bottenvåningen där det sedan 70-talet legat plastmattor. Innan dess låg där korkmattor vilket syns både på gamla foton och på de brädor som varit underlagsgolv. På övervåningen ligger det gamla fernissade grangolvet från 1924 kvar, det har bara strukits med fernissa igen. Här används linoljefärg, limfärg, äggoljetempera, kalkbruk (hydrauliskt och luftkalkbruk), taktegel av bränd lera, takpapp och gärna återanvändning av de gamla fönsterblecken, hängrännorna och stuprören med sina vackra koniska infästningarna. Farstukvistens gamla betonggolv med sparstenar ingjutna får vara kvar när kvisten restaureras. Den byggkonstruktionen tillhör husets byggtid.

Mitt förhållningssätt till tapeter är dock inte antikvariskt på samma sätt som de flesta bebyggelseantikvariers ser ut att vara. Papperstapeter javisst, men några med nutida mönster (köket på bottenvåningen) eller fel tidsepok och fel formgivare med tanke på att de sitter i en enkel bondgård och inte en borgerlig bostad (exempelvis William Morris mönster Willow Boughs från 1874 i köket på övervåningen). Det är alltså inte en fullständig rekonstruktion jag är ute efter när tapetsering genomförs, det är en stämning jag är ute efter.

Det som emellanåt varit det svåraste har varit att få vissa hantverkare att förstå mina tankegångar, därför är det bra att inte ha tummen mitt i handen utan kunna utföra många arbetsinsatser själv! Men i vissa delar har det också varit svårt att få min man ”med på tåget”, då har det blivit svårare att genomföra men när jag fått igenom min lösning på ett problem uttrycker han förnöjsamhet över det! Inom mitt yrke har jag också många gånger träffat privatpersoner som i mina ögon velat alltför mycket, vilket innebär förstörelse istället för förstärkning av det kulturhistoriska värdet.

Jag tycker fortfarande att min beskrivning av gården, som finns i bloggens marginal, stämmer:

Mitt Universum är en bondgård från 1910 i Mälardalen. Här pågår praktisk byggnadsvård parallellt med nyfiket undersökande av livet förr. Ett levnadssätt med viss långsamhet som ger livskvalitet utan att stänga ute omvärldens impulser. Kanske kan det kallas kulturhistorisk nutid…