
Första smala solstrimman syntes på sovrumsväggen den 14 februari. Alltid lika välkommet!
Ett nytt pussel på gång i köket på övervåningen.
Halvan fick ju ett äldre träpussel i samband med födelsedagsfirande. När han fick frågan om vi lagt det pussel han fick förra året blev svaret nej, det är inte ens öppnat. Vi kände att det borde vi väl ändå göra. Så nu är de 1000 bitarna rättvända och utspridda vilket är helt och hållet Halvans förtjänst..
Ett bridgebord från logen hämtades in och bakbordet fick bli en extra yta för pusselbitar som kan flyttas undan. Vi vill inte låsa något av borden som finns i huset. För detta kan ta tid – pusslet blir nog inte färdiglagt till jul då det finns en hel del annat som måste hinnas med. Pusselpyssel är dock trivsamt och att stressa hjälper inte.
Det här vindskontoret kläddes med tidningar 2002. Det har fungerat bra och får fortsätta så här.
Nu genomförs en storstädning och vindskontoret är tömt. En rejäl städning inklusive golvskurning med såpa är genomförd. Ett par nya skåp har köpts in för rationellare åtkomlighet. Vissa prylar kommer att ges bort till andrahandsmarknaden.
Plats för innanfönstren blir förstås kvar och ett par tyggarderober för vinterkläder ska hängas in som tidigare längs högväggen. Med mera.
Naturen sköljs ren av ett lätt vårregn. Allt känns så nytt, grönskan är ännu ovanlig och långt ifrån självklar, den harvade jorden är ett under. Så här har det känts i många år nu – ändå är känslan lika obetalbar varje år.
När skogens enar stå i rök, tar häggen floret på, då visslar svala, ropar gök att jag må linet så. Visa i enskogen av Erik Axel Karlfeldt
Denna vackra tapet var uppsatt i kakelugnsrummet (nuvarande sovrummet) på övervåningen fram tills den togs bort på 70-talets slut och brädväggen som då kom fram laserades brun. En lös tapetvåd finns kvar idag uppklistrad på spännpappen. Så förändras idealen på några decennier. Jag hade gett mycket för att ha kvar den gamla tapeten från 1920-talet då övervåningen inreddes till förmånsboende för de gamla föräldrarna och två av barnen tog över jordbruket. Förnuftigt nog sparades ändå en våd med bård.
De här punkterna hade jag med mig från en internationell restaureringsutbildning i Rom när jag flyttade till Universumet. Jag har arbetat efter dem i allra möjligaste mån.
Här lever vi på husets villkor med skeva och sneda ytor, lutande golv, originalfönster med lösa innanfönster. Den gamla träpanelen har behållits överallt förutom på husets norrgavel, drängkammarens norrgavel och på hönshuset/ateljén.
Jag har valt linoleummattor på golv i bottenvåningen där det sedan 70-talet legat plastmattor. Innan dess låg där korkmattor vilket syns både på gamla foton och på de brädor som varit underlagsgolv. På övervåningen ligger det gamla fernissade grangolvet från 1924 kvar, det har bara strukits med fernissa igen. Här används linoljefärg, limfärg, äggoljetempera, kalkbruk (hydrauliskt och luftkalkbruk), taktegel av bränd lera, takpapp och gärna återanvändning av de gamla fönsterblecken, hängrännorna och stuprören med sina vackra koniska infästningarna. Farstukvistens gamla betonggolv med sparstenar ingjutna får vara kvar när kvisten restaureras. Den byggkonstruktionen tillhör husets byggtid.
Mitt förhållningssätt till tapeter är dock inte antikvariskt på samma sätt som de flesta bebyggelseantikvariers ser ut att vara. Papperstapeter javisst, men några med nutida mönster (köket på bottenvåningen) eller fel tidsepok och fel formgivare med tanke på att de sitter i en enkel bondgård och inte en borgerlig bostad (exempelvis William Morris mönster Willow Boughs från 1874 i köket på övervåningen). Det är alltså inte en fullständig rekonstruktion jag är ute efter när tapetsering genomförs, det är en stämning jag är ute efter.
Det som emellanåt varit det svåraste har varit att få vissa hantverkare att förstå mina tankegångar, därför är det bra att inte ha tummen mitt i handen utan kunna utföra många arbetsinsatser själv! Men i vissa delar har det också varit svårt att få min man ”med på tåget”, då har det blivit svårare att genomföra men när jag fått igenom min lösning på ett problem uttrycker han förnöjsamhet över det! Inom mitt yrke har jag också många gånger träffat privatpersoner som i mina ögon velat alltför mycket, vilket innebär förstörelse istället för förstärkning av det kulturhistoriska värdet.
Jag tycker fortfarande att min beskrivning av gården, som finns i bloggens marginal, stämmer:
Mitt Universum är en bondgård från 1910 i Mälardalen. Här pågår praktisk byggnadsvård parallellt med nyfiket undersökande av livet förr. Ett levnadssätt med viss långsamhet som ger livskvalitet utan att stänga ute omvärldens impulser. Kanske kan det kallas kulturhistorisk nutid…
Affischen visar De tre vise männens dröm (Dream of the Magi), utmejslade av Mäster Gislebertus 1130-1135, på ett kapitäl i Saint Lazare, katedralen i Autun, Frankrike.
Bilden är ett minne från sommarsemestern då jag och en arkitektkollega reste tåg i Europa för att titta på slott och katedraler. Vi hade båda läst konstvetenskap och ville se många av byggnaderna i verkligheten. Så gjorde vi slag i saken. När vi med tåg närmade oss Autun syntes den romanska katedralens spira på lång väg. När vi sedan till fots närmade oss den höga byggnaden doldes spiran av de medeltida byggnaderna längs de smala gatorna. Här insåg man vilken upplevelse det måste ha varit för medeltidens människor att komma in i en byggnad med så väldig volym, så stor rumslighet, när allt omkring var litet. Det är sånt dagens människor inte kan förstå helt. När vi till slut nådde fram beundrade vi länge arkitekturen och de välgjorda stenhuggarbilderna både exteriört och interiört. Och som ett minne av bildhuggarmäster Gislebertus och katedralen i Autun köpte jag bland annat den här affischen som sedan låg hoprullad i ryggsäcken utan att ta skada i ytterligare tre veckor innan vi åter rullade in på perrongen till Stockholm C.
Med tanke på motivet tycker jag bilden passar i ett sovrum.
Varje år är det här värt att notera: under veckan som gick började solstrålar leta sig in i sovrummet om morgnarna. Hurra!!!
Rummet har varit klart i tjugofem år och det här med årets första solstrimma är lika underbart varje år. Och betänk att vi klarade av att pappspänna väggarna i det här rummet utan att någonsin gjort något sådant tidigare. Jag är full av beundran över att vi lyckades med så få beskrivningar som då fanns. Sen dess har pappspänning blivit en självklarhet, både för oss och andra som restaurerar byggnader.
Den gamla kökssoffan blev ordentligt rengjord i somras efter att den kommit fram ur gömmorna på logen. Soffan är ett arvegods som Halvan tror kommer från hans farfar. Under hösten fick den ny fluffig bomullsstoppning som klätts med kraftigt bomullstyg. Den gamla stoppningen av gråvadd finns kvar underst som minne av hur man gjorde och vilka material som användes förra gången. Den murriga tygklädseln, som såg ut att vara från 1930-talet, fick gå hädan.
På väggen ovanför soffan hänger en välbekant julbonad av Gocken Jobs. Den hör ihop med min barndoms jular men det här exemplaret är inköpt på Tradera efter att jag flyttat till Universumet. Bonaden ger mej vackra tankar…
Nu finns en kökssoffa här på övervåningen att ligga och dra sig på eller varför inte ta en tupplur… Nöjd, nöjdare, nöjdast! På den här platsen, men i en säng, sov Agnes fram till sin död 1966.
HÄR i ett gammalt inlägg finns en bild på hur det gamla kökets vilohörna såg ut förut. ”Schäslongen” var en säng som jag köpte i en secondhandbutik på Bondegatan på Söder i Sthlm när jag flyttade in i kvarteret strax intill 1980. Second-hand var min melodi redan då!
Rimfrost på fönstren tyder på värmeläckage. Kanske är det inte hela sanningen. Hur som helst är det så vackert att jag gläds otroligt över sakernas tillstånd. Huset och husets invånare har det bra.
Isbelupna äro mina fönster.
Kom och titta på dem båda två!
Du kan aldrig tro, hvad vackra mönster
Vinterns andar ritat deruppå.
Kan en mästare med konstens penna
Få en stjerna som den här? O, nej!
Kan en sådan spets du få som denna,
Med brodér-nål? Nej, det kan du ej.
Jag just tycker mig en smul förmögen:
Nya taflor komma hvar dag.
Det är väl! Men bladet kan sig vända
Rutans verld är av en skör natur:
Hela herrligheten dränks kanhända
Innan qvällen i en vattenskur.
Elias Sehlstedt (1808 – 1874)
Jag såg en blå kärrhök, en hona ♀, segla omkring markerna med träda här ikring igår. Först trodde jag det var något annat när jag satt i sängen och drack kaffe. Jag klev upp och tittade länge. En stor fågel som flög lågt och spejade mot marken. Att det var en rovfågel var utom allt tvivel och den hade en stor vit fläck på övergumpen som syntes väl eftersom jag stod en trappa upp och fågeln flög lågt. När jag sedan slog upp fågelboken menar jag att det inte var något tvivel. Den vita gumpfläcken, det rostbruna bröstet och sättet att lugnt röra sig och vila på vingslagen.
Den seglade vida omkring och kom tillbaka vid 12-tiden. Hur ska jag övertyga min man om att det var en hona av blå kärrhök jag såg? Skulle en ornitolog tro mig? Brun kärrhök ser vi på sommaren, de trivs i vassen vid åmynningen – men en blå…
Detta läser jag på www.fageln.se ” Vanligast vid sjöar i Norrland. Ibland övervintrar vissa i södra Sverige.” och ”Höstflyttningen börjar redan i augusti med huvudflyttningen i september-oktober då blå kärrhök även kan ses i södra Sverige. Oftast visar den sig då i öppna landskap, åkrar och ängar.”
Än mindre trovärdig blir jag när jag berättar att jag såg en rovfågel i Åkeröträdets översta grova gren i morse, på samma nivå som jag stod på övervåningen. Jag tror att det kan ha varit samma hona som tittade på mig rakt framifrån så jag såg ingen vit fläck. Irriterande att inte ha bildbevis…
Det finns ett enda fönster i huset som är vitmålat och det är i övre farstun. Där sattes innanfönstren i samtidigt som de övriga på övervåningen. Men härom morgonen såg jag att det var imma på nedersta rutan i högra luften. Och då slog det mig att jag glömt att klistra dit fönsterremsor för tätning. Det var bara att ta itu med detta och det var snabbt gjort, roligt är det dessutom :-) Remsorna var fortfarande fuktiga när jag fotograferade, när de torkat är de vita som fönsterbågarna.
Husets övriga fönstersnickerier har annan kulör än vit och klisterremsor ser inte så bra ut på dem. Där har vi satt tätningslister på innanfönstren så att de tätar mot karmfalsarna.
Den här trasmattan kom in till midsommar. En sval, ljusblå matta vävd i tuskaft. Av Mrs Universum för länge sedan. Den har jag använt i flera boenden men nu ligger den nytvättad här och luktar såpa. I den finns många invävda minnen.
Jag gillar trasmattor som inte är har helt symmetrisk randning, som inte har infärgade trasor utan det märks när en sorts tyg tagit slut och måste ersättas med något snarliknande. Precis så där som kvinnor vävde egna trasmattor en gång i tiden.
Trasmattan
Böjd över trasmattan följde den åldrande damen
vårarnas skimrande mönster och livets tråd.
Här hennes randiga förklä från Ekmans regering,
här Tutanchamon-blusen från Brantings år.
Knallröda jackan från tiden för El Alamein,
murriga kjolen från Poukkas tid eller Volchovs,
brokiga scarfen från Balbos atlantiska dagar,
gröna kasacken från mau-mau-krigets epok.
Solstrimman spelade in över strimmig väv
där färgerna brann i det gångnas fragment som skon
sakkunnigt pekade ut för förströdda barnbarn.
Alf Henriksson
Detta rum var det första vi tog tag i, målade och tapetserade efter flytten hit. Här gjordes de första lärospånen i att pappspänna väggar. Tänk så länge sen. Så nyfiket vi arbetade, så lite det fanns att läsa om sånt arbete då.
Nu i slutet av juni lyser solen långt in i sovrummet, det blir nästan midnattssol här. Den här bilden är tagen strax före 23 härom kvällen. Det är som i ”Norrland” det där ljuset, de där ljusa nätterna.