Mitt Universum

Om byggnadsvård med kulturhistoria.


2 kommentarer

Handgrävda diken

Handgrävda, öppna diken är en bristvara i den här delen av landet. Stora delar av åkermarken är täckdikad, även det kanske för hand med ett redskap som på bilden nedan, men i fallet med täckdikning ser man ser ingen skillnad på om diket är grävt för hand eller med maskin.
täckdikningsspade
Denna smala träspade är den första generationens redskap för täckdikning kan jag tro. Till dessa täckta diken användes nergrävda tegelrör.

När jag ser öppna handgrävda diken hoppar jag högt av glädje, kanske ger jag till ett glädjetjut. Tänk att de har bevarats! Tänk att någon kanske förstått storheten i att bevara uttrycket som handgrävda diken ger landskapet. Ty de försvinner i snabb takt. Hur lätt är det inte för en traktorgrävare att ”förbättra” till det som kulturhistoriskt är sämre. Självklart kan man rensa ett handgrävt dike med maskin men det måste styras upp och genomföras med känsla och det är inte självklart att det görs. Tänk att byggnadsvårdens tidskrifter aldrig tar upp det här landskapsvårdande karaktärsdraget.

Ty landskapsvård är just vad det är det här med handgrävda diken.  Du vet väl att ett handgrävt dike skiljer sig avsevärt från ett maskingrävt och att floran längs dikesrenen kan vara helt underbar…

 


Lämna en kommentar

Trädbjässar

Ett trevligt kalas förde mig i helgen till en bygd där det är tätt mellan kultur- och naturminnen. Dagen efter festen var det inte alltför långt att åka för att få se Sveriges största alm och största gran. Bara det! Ni förstår – jag samlar på stora träd. Uppgifter om bjässarna hittar jag i länsstyrelsernas skrifter och i boken Svenska jätteträd och deras mytologiska historia av Per Österman.
almen1
Almen (Ulmus glabra) på Torpön uppskattas ha en ålder av 300 år, omkretsen är 7,74 meter. Omkretsen mäts i brösthöjd, dvs 1,30 meter över marken.
almen3
almen2
Kronan är vid och levande grön. Trädet står i en beteshage och har fritt från konkurrens av andra träd i sin omedelbara närhet. Det är en av orsakerna till att den blivit så stor och gammal.
granen1
Den här ädelgranen (Abies Mill.) i Asby har en omkrets på knappt 4,9 meter. Den sägs vara landets grövsta enkelstammiga gran och är alltså av släktet Abies. och inte av våra vanliga granar, de tillhör släktet Picea.
granen2
Jätteträd är fascinerande. En gran i rätt miljö kan bli omkring 400 år gammal. Det är lätt att förstå att träd ansågs ha magiska krafter förr i tiden. Kanske har de det fortfarande men vi vet inte om det! Många gamla speciella träd har också försvunnit med det moderna skogsbruket där hänsyn till kulturhistoria saknas eller väger alltför lätt. Som skogsägare skulle jag önska att olika sätt att driva skogsbruk skulle debatteras och diskuteras mer privata skogsägare emellan. Staten har inte alltid rätt…

.


2 kommentarer

Vägval

brända skogenB
brända skogenA
På hemväg från Avesta åkte jag genom det relativt nyligen bildade naturreservatet Hälleskogsbrännan, alltså delar av den areal där den stora skogsbranden härjade sommaren 2014. Det var fascinerande och liknade ett filmiskt landskap i en Tarkovskij-film.
levande landsbygdVästmanland
Trevliga små grusvägar genom ett vackert landskap blev också följden av att vika av från de stora riksvägarna.

Ett lantligt beläget slott svischade jag också förbi innan jag var hemma…


6 kommentarer

Slåttertider

Så har då slåttannan begynt här så smått.
lieslåtter_2016
Vi tar det i omgångar detta med att slå gräs med liar. Nu faller de flesta av ängsblommorna. De får ligga och torka och för att göra det måste höet vändas ett par gånger. Regnar det inte utan är varmt och soligt torkar det på ett par dagar. Under tiden höet rörs om faller frön till marken och ängen blir än intensivare år efter år.

Här finns lite mer att läsa om lieorv. Det på bilden är ett relativt nytt överarmsorv som är mycket behagligt att använda. Man kan gå med rak rygg vilket är viktigt för att orka slå större ytor.
Och är ni intresserade av hur slåttannan kunde gå till i Västerfanbyn i Anundsjö socken, Västernorrland, innan byn skiftades går det att läsa här.  Älskar den beskrivningen.

Tillägg: Och så länkar jag till den läsvärda Liehandboken som kom ut förra året.

 


3 kommentarer

Platsens betydelse

Platsens betydelse
Hur skör är inte landskapsbilden!
Hur lättförstörda är inte de småskaliga, slingrande kommunikationsnäten när bilismens har krav på snabbhet!
Hur lättförändrat är inte det småbrutna jordbrukslandskapet!

På tiden för utsnittet ur den häradsekonomiska kartan användes häst och vagn som transportmedel. Kartan visar min plats på jorden som den såg ut för länge sedan. Mycket är förändrat genom bilarnas teknikförändring och ökad trafikintensitet samt genom jordbrukets ändrade förhållanden.

Lantmäteriets Historiska kartor är en fantastisk tillgång. För att börja leta i arkiven klicka på Historiska kartor i den blå rutan. Vill man nå ännu längre tillbaka letar man bland de äldsta storskaliga kartorna över Sverige som finns i Riksarkivet.


2 kommentarer

Komma överens

landskap2
landskap1
Detta landskap håller på att göra sig till mitt.
landskap3
Det blir svårare och svårare att stå emot det kulturlandskap jag uppfattar intagande. På försomrarna alltför inställsamt och sött kan jag tycka emellanåt. Ni vet, så där som människor som gör allt för att vara till lags. Det är jobbigt. Jag söker en kärna, något skavt, en egenhet, ja lite motstånd. Det är lättare att hitta detta under höstar och vintrar i detta behagliga landskap.


2 kommentarer

Medelpad. Mellersta Norrland – 4

Nordväst om Sundsvall, nära Indal i Västernorrlands län, Medelpads landskap ligger en gammal gård långt bortom ära och berömmelse. Gudmundstjärn är namnet. En gång i tiden var man helt självförsörjande här.
resan61
Halvvägs från Indal
Gården, som låg i väglöst land, var i bruk från 1700-talet fram till 1943. Skogsbilvägen byggdes först 1961. Gården är byggnadsminne och markerna naturreservat. Idag finns dryga 20-talet byggnader bevarade.
Gudmundstjärn var ett av de sista riktiga självhushållen i vårt land där nästan allt som behövdes för överlevnaden producerades på gården. Så sent som på 1940-talet var det bara ett fåtal saker som köptes utifrån. Fem generationer i rakt nedstigande led bodde här och för varje ny generation tillkom ett antal nya hus för olika ändamål. Som mest fanns här ett 30-tal byggnader. Under 165 år som Gudmundstjärn fungerade som självhushåll tillverkade kvinnorna på gården de kläder som behövdes. Ull kardades och spanns. Lin rötades, bråkades och häcklades. Det vävdes och syddes. Vadmal stampades i egen vadmalsstamp. Männen byggde hus och tillverkade redskap genom att timra, såga, hyvla, karva, smida. Man bodde i generationsboende och tillsammans skötte man kreatur och mark.
resan76
Bron med pardörren in till den äldsta mangårdsbyggnaden.
resan65
Man kan komma till gården antingen nerifrån sjösidan eller uppifrån skogen. Väljer man det senare är vyn denna då man närmar sig – där ligger gårdstunet och sjön syns långt där nedanför. Till höger syns det nyare bostadshuset från 1900-talets början.
resan66
Gårdstunet är välhållet. Inget sly kommer upp, vårdträden är några vackra rönnar, så typiska för norra Sverige.
resan72
resan71
Alla byggnader har tak av hyvlad spån. I äldsta mangårdsbyggnaden ligger trobräderna, underlagsbrädorna eller rotet som man säger norrut, från nock till takfot. Där emellan skymtar spånläggningen.
resan74
En bagarstuga är ett måste på en norrländsk bondgård före förra sekelskiftet. Denna brukar det fortfarande bakas tunnbröd i.
gudmundstjarn-002
Foto Länsstyrelsen i Västernorrland.
Stugan från tidigt 1900-tal har haft problem med hussvamp i grunden hade jag läst i nummer 3/2014 av Husbyggaren. Nu såg jag resultatet av den saneringen. Halvan, som inte var införstådd och inte är i branschen, stönade tyst. Och jag, jag dokumenterade inte ens. För det såg inte så bra ut. Först senare insåg jag att just därför borde jag ha fotograferat. Att trägolvet helt nytt (vad det bestod av tvistar vi om) är förståeligt men trösklar av rostfri plåt med dörrfoder som slutade en bit upp på väggen. Mycket var nytt och ”fel” trots att tapeterna var nytryck av gamla sådana. Nymålat, rent och fräscht. Man hade passat på att göra en total make-over när hussvampen ändå skulle bort. Jodå, jag vet att hussvamp är en byggnads största fiende. Tidigare reparationer på 1970-talet hade gett grogrund för svampen då dräneringen inte varit fullgod. Att en ny dörröppning var upptagen på andra sidan farstun för att rörelsehindrade ska få tillgänglighet kan jag förstå. Men dörren – en helt nymodig sak utan försök till anpassning? Ok, det är lätt att vara förståsigpåare men vi undrade hur den antikvariska kontrollen skett. Vi fick oss ett samtal om vad som är bevaransvärt och vad som ger en gammal byggnad dess identitet. Kanhända har man efter saneringen planerat en helt annan funktion i huset jämfört med tidigare.
resan70
En häst hade man haft på gården, stallets fönster syns här.  Rampen är gången upp till torrdasset och nedanför finns hönsgården. All gödsel togs tillvara för odling av åkermarken.
resan69
Detta är ett av de bästa torrdassen jag besökt som varit i bruk. Man förstår sammanhanget med vikten av kretslopp som är så viktigt för levandegörandet av livet förr.
resan67
Som sagt – slipstenars arrangemang är alltid intressant att se.
resan55
Den ståtliga storhässjan står numera tom men är avsedd för torkning av säd bundna till kärvar. De hissas upp en och en med block och talja via den den svängda träanordningen i toppen. Där tog en man emot kärvarna och placerade axen mot solsidan.
resan75
Den här bäcken gav genom fördämning energi året om till kvarn, vattensåg, spånhyvel, vadmalsstamp – you name it.
Utöver det dricksvatten, vatten till kreaturen, kylning av mjölk, klädtvätt. Har jag glömt något?
resan54
Ramsågen och kvarnen drivs med ett vattenhjul. Funktionen testas nu och då.
resan53
Spånhyveln kom till på 1920-talet och behövdes för att få fram spån till alla dessa tak.
resan60
All mark som kreaturen inte fick komma åt var inhägnad med gärsgårdar av trä. På sommaren släpptes kor och getter varje morgon fria på skogen där de betade. På kvällen kom de hem till ladugården för att mjölkas. Idag inhägnar man djuren istället för odlingarna. Av de kulturfastigheter jag besökt är det Stensjö by i Småland och Gudmundstjärn i Medelpad som har flest löpmeter gärdsgårdar.
resan58
Här kommer bäcken strilande ner till sjön Gudmundstjärn:
resan59
Ett besök i Gudmundstjärn rekommenderas å det varmaste! (Guidning sommartid på vardagar.)