Mitt Universum

Om byggnadsvård med kulturhistoria.


1 kommentar

Hamling – jobb som inte tar slut


Det är några år sedan gårdsalmen här i Universumet hamlades nu. Almen växer rätt bra och kronan blir naturligt klotlik.




Det var dags att hamla igen och den 7 juli. Sekatör, grensax och liten bågsåg använde vi.


Så blev det. Ganska tufft tycker jag. Nu ger den ingen skugga ett tag framöver.


En månad senare, den 11 augusti, är den ännu tuffare med gröna tofsar i topparna som växt till sig.



Så här gjorde man förr i hagar för att få foder till djuren. Det var naturlig landskapsvård, det.
Så annorlunda landskapet var då, så vackert och delvis kalt. Vackrare än nu kan jag tycka, lövmassorna nästan kväver upplevelsen av ett landskap.

Mer om hamlingar.

Annonser


2 kommentarer

Handgrävda diken

Handgrävda, öppna diken är en bristvara i den här delen av landet. Stora delar av åkermarken är täckdikad, även det kanske för hand med ett redskap som på bilden nedan, men i fallet med täckdikning ser man ser ingen skillnad på om diket är grävt för hand eller med maskin.
täckdikningsspade
Denna smala träspade är den första generationens redskap för täckdikning kan jag tro. Till dessa täckta diken användes nergrävda tegelrör.

När jag ser öppna handgrävda diken hoppar jag högt av glädje, kanske ger jag till ett glädjetjut. Tänk att de har bevarats! Tänk att någon kanske förstått storheten i att bevara uttrycket som handgrävda diken ger landskapet. Ty de försvinner i snabb takt. Hur lätt är det inte för en traktorgrävare att ”förbättra” till det som kulturhistoriskt är sämre. Självklart kan man rensa ett handgrävt dike med maskin men det måste styras upp och genomföras med känsla och det är inte självklart att det görs. Tänk att byggnadsvårdens tidskrifter aldrig tar upp det här landskapsvårdande karaktärsdraget.

Ty landskapsvård är just vad det är det här med handgrävda diken.  Du vet väl att ett handgrävt dike skiljer sig avsevärt från ett maskingrävt och att floran längs dikesrenen kan vara helt underbar…

 


Lämna en kommentar

Trädbjässar

Ett trevligt kalas förde mig i helgen till en bygd där det är tätt mellan kultur- och naturminnen. Dagen efter festen var det inte alltför långt att åka för att få se Sveriges största alm och största gran. Bara det! Ni förstår – jag samlar på stora träd. Uppgifter om bjässarna hittar jag i länsstyrelsernas skrifter och i boken Svenska jätteträd och deras mytologiska historia av Per Österman.
almen1
Almen (Ulmus glabra) på Torpön uppskattas ha en ålder av 300 år, omkretsen är 7,74 meter. Omkretsen mäts i brösthöjd, dvs 1,30 meter över marken.
almen3
almen2
Kronan är vid och levande grön. Trädet står i en beteshage och har fritt från konkurrens av andra träd i sin omedelbara närhet. Det är en av orsakerna till att den blivit så stor och gammal.
granen1
Den här ädelgranen (Abies Mill.) i Asby har en omkrets på knappt 4,9 meter. Den sägs vara landets grövsta enkelstammiga gran och är alltså av släktet Abies. och inte av våra vanliga granar, de tillhör släktet Picea.
granen2
Jätteträd är fascinerande. En gran i rätt miljö kan bli omkring 400 år gammal. Det är lätt att förstå att träd ansågs ha magiska krafter förr i tiden. Kanske har de det fortfarande men vi vet inte om det! Många gamla speciella träd har också försvunnit med det moderna skogsbruket där hänsyn till kulturhistoria saknas eller väger alltför lätt. Som skogsägare skulle jag önska att olika sätt att driva skogsbruk skulle debatteras och diskuteras mer privata skogsägare emellan. Staten har inte alltid rätt…

.


2 kommentarer

Vägval

brända skogenB
brända skogenA
På hemväg från Avesta åkte jag genom det relativt nyligen bildade naturreservatet Hälleskogsbrännan, alltså delar av den areal där den stora skogsbranden härjade sommaren 2014. Det var fascinerande och liknade ett filmiskt landskap i en Tarkovskij-film.
levande landsbygdVästmanland
Trevliga små grusvägar genom ett vackert landskap blev också följden av att vika av från de stora riksvägarna.

Ett lantligt beläget slott svischade jag också förbi innan jag var hemma…


6 kommentarer

Slåttertider

Så har då slåttannan begynt här så smått.
lieslåtter_2016
Vi tar det i omgångar detta med att slå gräs med liar. Nu faller de flesta av ängsblommorna. De får ligga och torka och för att göra det måste höet vändas ett par gånger. Regnar det inte utan är varmt och soligt torkar det på ett par dagar. Under tiden höet rörs om faller frön till marken och ängen blir än intensivare år efter år.

Här finns lite mer att läsa om lieorv. Det på bilden är ett relativt nytt överarmsorv som är mycket behagligt att använda. Man kan gå med rak rygg vilket är viktigt för att orka slå större ytor.
Och är ni intresserade av hur slåttannan kunde gå till i Västerfanbyn i Anundsjö socken, Västernorrland, innan byn skiftades går det att läsa här.  Älskar den beskrivningen.

Tillägg: Och så länkar jag till den läsvärda Liehandboken som kom ut förra året.

 


3 kommentarer

Platsens betydelse

Platsens betydelse
Hur skör är inte landskapsbilden!
Hur lättförstörda är inte de småskaliga, slingrande kommunikationsnäten när bilismens har krav på snabbhet!
Hur lättförändrat är inte det småbrutna jordbrukslandskapet!

På tiden för utsnittet ur den häradsekonomiska kartan användes häst och vagn som transportmedel. Kartan visar min plats på jorden som den såg ut för länge sedan. Mycket är förändrat genom bilarnas teknikförändring och ökad trafikintensitet samt genom jordbrukets ändrade förhållanden.

Lantmäteriets Historiska kartor är en fantastisk tillgång. För att börja leta i arkiven klicka på Historiska kartor i den blå rutan. Vill man nå ännu längre tillbaka letar man bland de äldsta storskaliga kartorna över Sverige som finns i Riksarkivet.


2 kommentarer

Komma överens

landskap2
landskap1
Detta landskap håller på att göra sig till mitt.
landskap3
Det blir svårare och svårare att stå emot det kulturlandskap jag uppfattar intagande. På försomrarna alltför inställsamt och sött kan jag tycka emellanåt. Ni vet, så där som människor som gör allt för att vara till lags. Det är jobbigt. Jag söker en kärna, något skavt, en egenhet, ja lite motstånd. Det är lättare att hitta detta under höstar och vintrar i detta behagliga landskap.