Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


Lämna en kommentar

Mellansverige



Våra olika landskapstyper är fascinerande. För att komma nära handlar det ofta om att söka upp småvägar, kanske ringlande grusvägar.  De här bilderna visar bördiga Sörmland.

Allegori

Si vilken fridsam ängd
för lugn motion!
Sanningens väg är stängd
för motorfordon.

Det finns det blomster i mängd
och fågelbon,
ty sanningens väg är stängd
för motorfordon.

Alf Henriksson

 


5 kommentarer

Magnetism

Jag hamnar av någon anledning så lätt och ofta i sådana här miljöer. Något drar mig dit – en inre kompass kanske ;-)

En dagbäddad dragsäng nedanför två vackra porträtt från förra sekelskiftet, på sidan en lavoar med väggspegel ovanför, tvättfat och vattenkanna i porslin. Stugan är förhållandevis nyligen byggnadsvårdad och det naturliga slitaget borta men stämningen är ändå ostressad och fridfull.

En åttaslåstol, skurgolv och ett sätt att låta enkel sockel, fodersockel, dörrfoder och tröskel mötas.

Den här fiskarstugan finns i Höga kusten, ett stort världsarvsområde som är värt flera dagars besök.


3 kommentarer

En snackis…

I Eskilstuna kommun finns en 1000-årig hällristning med fascinerande innehåll, en turistattraktion som ligger i ett naturreservat och nära Sundbyholms slott, ett annat av kommunens turistmål. Sigurdsristningen är ett ställe dit jag har brukat ta långväga gäster på besök. Själv var jag där i höstas på en rundresa längs vikingatida färdvägar.

Så här visas Sigurdsristningen på ett vykort som Svenska Turistföreningen gav ut på 1920-talet. Ristningen berättar om Sigurd Fafnesbane ur Snorres Edda.  Den ligger i ett naturreservat utan större ingrepp än förklarande skyltar.
Efter att i lokaltidningen ha läst om våldsamma nutida händelser som timat där åkte jag dit nu i mars.

Ristningen finns på fotot ovan på den större berghällen längst bort en bit upp från vägen nedanför. I vinter har kassuner staplats upp för att bilda en monumental entrétrappa till området.


En tvåfilig ramp har byggts. Den ena sträckningen är till för rörelsehindrade  och barnvagnar (till vänster), den andra för några andra. Ett stort antal betongplintar har använts till grundläggning. För att förhindra blicken att fastna på betongplintar, spikplåtar och snedsträvor hade en sarg av tryckimpregnerade bräder spikats på rampernas sidor. Men de var borta vid mitt besök, de sägs ska bytas ut mot lärkträ.



Räcken har inte kommit på plats, bygget har stoppats.

Denna bild kommer från Eskilstuna Kuriren. Foto: Mikael Andersson. Lokaltidningen har gjort flera reportage om händelserna vid Sigurdsristningen. Insändare har skrivits. Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet har enligt tidningen kopplats in angående tillståndsgivningen. Hur handläggning och antikvarisk kontroll gått till känner jag inte till. Anläggningsarbetet har nu tagit time-out. Fyra miljoner räknar kommunen med att rampen har kostat när arbetena är färdiga. Hur kunde det bli så här?

Så här ser skissen som ingick i den dispensansökan som Stadsbyggnadsförvaltningen lämnade till Stadsbyggnadsnämnden. HÄR är ansökan. Ett analys- och teknikkonsultföretag, som bedriver konsultverksamhet inom anläggnings- och byggnadskonstruktion, transport och infrastruktur, miljö och energi har detaljprojekterat.

Jag tänker på hällristningarna i Tanum, Bohuslän, som togs upp på världsarvslistan 1994 och består av flera områden. Ristningen vid Litsleby är anpassad för rullstolsburna och utrustad med en taktil skylt. Så olika kan kulturmiljöer behandlas. Ett erfaret och välrenommerat arkitekt- eller landskapsarkitektkontor med restaurerings- och kulturmiljöinriktning hade väl varit lämpligt att anlita även här. Jag ser med viss bävan fram mot vad slutresultatet blir.


Lämna en kommentar

Kluvna ekstolpar


För er som inte hittat den vill jag tipsa om Sune Bromans blogg. Till stor del handlar den om landskapsvård som illustreras med väldigt fina fotografier.

Jag läser där på bloggen att han har skrivit i årets första nummer av tidningen ÅTER om att klyva ekstolpar, ett gediget hantverk. Det fina är också att han förmedlar de dialektala ord som har använts i hans del av landet, det tilltalar mig. Det är skrivet på ett respektfullt sätt gentemot de människor som levde på gården före honom. Våra landsbygdsboende förfäder arbetade på ett sätt som bör uppskattas mer än som ofta görs. Här finns artikeln: Stolpar av kluven ek. ÅTER 1-2018
Och här är Sune Bromans blogg med inläggen om just ekstolpar med många vackra och förklarande bilder. Måste läsas och ses!



De kluvna ekstolpar som finns här i Universumet är inte så många men naggande goda. Det är de som håller inhägnaden av köksträdgården på plats och de är inköpta från en Stockholmsnära kommun med känsla för kulturarvet, stolparna är brända i den spetsade änden. Det tog mig mycket sökande för att få fatt på dessa ekstolpar att köpa, jag ville absolut inte ha svarvade stolpar. Utseendet skiljer sig markant åt. De här kluvna ekstolparna har fyllt sin funktion sedan 2005 och kommer att fortsätta att göra det många år till.


1 kommentar

Hamling – jobb som inte tar slut


Det är några år sedan gårdsalmen här i Universumet hamlades nu. Almen växer rätt bra och kronan blir naturligt klotlik.




Det var dags att hamla igen och den 7 juli. Sekatör, grensax och liten bågsåg använde vi.


Så blev det. Ganska tufft tycker jag. Nu ger den ingen skugga ett tag framöver.


En månad senare, den 11 augusti, är den ännu tuffare med gröna tofsar i topparna som växt till sig.



Så här gjorde man förr i hagar för att få foder till djuren. Det var naturlig landskapsvård, det.
Så annorlunda landskapet var då, så vackert och delvis kalt. Vackrare än nu kan jag tycka, lövmassorna nästan kväver upplevelsen av ett landskap.

Mer om hamlingar.


2 kommentarer

Handgrävda diken

Handgrävda, öppna diken är en bristvara i den här delen av landet. Stora delar av åkermarken är täckdikad, även det kanske för hand med ett redskap som på bilden nedan, men i fallet med täckdikning ser man ser ingen skillnad på om diket är grävt för hand eller med maskin.
täckdikningsspade
Denna smala träspade är den första generationens redskap för täckdikning kan jag tro. Till dessa täckta diken användes nergrävda tegelrör.

När jag ser öppna handgrävda diken hoppar jag högt av glädje, kanske ger jag till ett glädjetjut. Tänk att de har bevarats! Tänk att någon kanske förstått storheten i att bevara uttrycket som handgrävda diken ger landskapet. Ty de försvinner i snabb takt. Hur lätt är det inte för en traktorgrävare att ”förbättra” till det som kulturhistoriskt är sämre. Självklart kan man rensa ett handgrävt dike med maskin men det måste styras upp och genomföras med känsla och det är inte självklart att det görs. Tänk att byggnadsvårdens tidskrifter aldrig tar upp det här landskapsvårdande karaktärsdraget.

Ty landskapsvård är just vad det är det här med handgrävda diken.  Du vet väl att ett handgrävt dike skiljer sig avsevärt från ett maskingrävt och att floran längs dikesrenen kan vara helt underbar…