Just nu saknas inspiration – så jag tänker tillbaka på förra sommarens upplevelserika ensamresa och tittar på foton från Äskhults by i Halland. Kulturreservatet består av fyra gårdar, Bengts, Jönsas, Derras och Göttas, på krönet av en höjd. Både landskap, odlingar och gårdar ingår i kulturreservatet.
Det omgivande odlingslandskapet håller på att återskapas till hur det såg ut i början av 1800-talet. Detta tar naturligtvis lång tid när jorden brukas med hästar, så jag återvänder gärna om några år för att se hur det går, vilken skillnad som uppstått. Och hade jag möjlighet skulle jag redan i år vilja uppleva adventsöppet i Äskhult. Kan tänka mig att det är riktigt stämningsfullt.
Jag följer instakontot @askhultsby med intresse och även @tradgardsdrangen
Till småländska komministerbostället Råshult, där Carl Linneaus föddes 1707, kom jag en kväll med ösregn långt efter stängningstid. Jag valde att inte parkera på den enastående trista och fula asfaltparkeringen en bit från byggnaderna utan körde fram. Ensam vandrade jag sen omkring med stort paraply. Här har jag varit många gånger, långt innan satsningen 2007 då 300-årsjubileet för Linnés födelse hände sig. Funderade och tittade. Råshult är ett kulturreservat liksom Äskhults by.
Humlegården
Lustgårdem
asfaltväg och Linnéstugan
grusväg
Jovisst, det är nästan alltid intressant att besöka en persons födelseplats. Här har jag varit flera gånger tidigare. Råshults köksväxt- och till lyst-odlingar är fina och har utvecklats sedan mitt allra första besök. Ju mer omgivningen liknar den tid som ska illustreras, desto lättare är det att sätta sig in i levnadsförhållandena som då gällde. På Råshults besöksbyggnad/café sitter en tavla med rörliga lysande digitala siffror som stör blicken både nära som på fotot, och på långt avstånd. Den vänder sig mot Linnéstugan där Carl föddes och mot trädgårdsodlingarna. Siffrorna visade den energi som solcellerna på taket levererat. Ingenting klargjorde vilken energi som användes på Linnés 1700-tal (en vedtrave hade kunnat förklara detta) – nej, här fanns inte den typen av levandegörande pedagogik för vetgiriga besökare. Att komministerbostället var en bondgård framgår när man ger sig ut i kulturreservatet. Vad gav näring till åkrarnas odlingar? ”Äng är åkers moder” är ett gammalt talesätt som visar på att ängens hö ger foder till korna som producerar gödsel som förs ut på åkern och ger näring till sädesodlingarna. Okej då, kanske stod det beskrivet i någon utställning inne i caféet, och jag var ju här efter stängningstid denna gång, men jag såg inget försök att visa det materialiserat som t ex en gödselstack vid ladugården. Kanske finns här inga kor längre…
Övriga fasta skyltar är inte heller intagande. Det är stor skillnad jämfört med kulturreservatet Äskhults by.
Det som ger mig mest vid ett besök i Linnés Råshult är delvis kulturlandskapet och utmarkerna bortom bostället. Samt den gamla grusvägen som slingrar sig fram med gärdesgårdar på båda sidor, bitvis med hagmark på ena sidan. Grusvägen löper längst upp på en rullstensås – en ”getryggsväg”. Att sakta färdas fram på den vägen och beskåda den kringliggande naturen är en vacker upplevelse.
Att vandra grusvägen bort från den dolda, skymda bilparkeringen upp till den gamla byn Äskhult i Halland var en fin upplevelse. Byn med omgivande marker är kulturreservat och består av fyra bevarade gårdar överst på kullens krön med ett omgivande odlingslandskap. Två av bostadshusen var öppna för besökare, det tredje var kaffestuga där det fanns kaffe eller lunch att köpa, med eller utan picknickkorg. Enkelhet var devisen. Där fanns även en av de minsta och sötaste museibutikerna jag nånsin stött på utan bjäfs. Det fjärde bostadshuset var personallokal. De fyra gårdarnas ekonomibyggnader var öppna för besökarna, man hade till och med ordnat en gödselstack utanför det ena fähuset. Bara det!
En guidad tur hade precis begynt när jag nådde byn, där fanns fler människor än vad bilderna visar ;-) Det går att vandra i omgivningarna genom att följa någon av de fyra lederna och samtidigt lära sig något om dåtidens landskap och användning. Kålgårdarna intill gårdarna tyckte jag dock var för små och lite ointressanta när jag var där. Nog måste varje storfamilj ha odlat mera ätbara köksväxter under tidigt 1800-tal, det århundrade vars odlingar man vill visa upp.
Där mellan två gårdars ekonomibyggnader skymtar Svinsjöns vattenspegel. Runt omkring gårdarnas lägen uppe på kullen odlades på åkrarna olika sorters säd och vall. Mulbete pågick i hagmarken där kossor idisslade. Vid gårdarna var det befriande fritt från gräsklipparklippta ytor. Ännu ett plus!
Äntligen har jag varit där och skaffat mig en egen uppfattning om byn. Äskhult är en naturskönt belägen museiby och kulturreservat, ett fint resmål. Nu var det helg och lantbruksarbetet låg stilla. Kanske kan man se mer av handgripligt åkerbruk och kålgårdsskötsel under vardagar?
Jag tänker och funderar mycket på detta med bildning och kulturellt kapital. Vad det innebär och hur det tar sig uttryck. Hör bildning och kulturellt kapital samman?
Detta är läget för Kvilleken/Rumskullaeken sommaren 2021. Det ni ser är landets äldsta kända ek och den med störst stamomfång. Den tusenåriga eken är på väg att dö helt, endast en gren bär gröna blad. Länge har man försökt hjälpa den på traven med stålband och nu med vajrar runt den 14 meter grova stammen för att den inte ska spjälkas. Men nu ser det inte ut att gå att uppehålla livet så länge till. Bara sedan jag var här för ett par år sedan har en gärdsgård byggts upp för att besökare inte ska gå helt nära trädet och kanske skada rötterna med marktryck.
Hit strömmar besökare. Vi var minst sju personer här under den korta tid jag begrundade ekens långa livstid och vad som timat under den tiden. Den grodde ur ett ekollon när kristendomen knappt fått fäste i Norden. Tänk er en gammal otillgängligt belägen ek som attraherar turister och inte ett shoppingcenter som så många kommuner numera framhåller som turistmagnet.
Alldeles i närheten växer en yngre ek. Den är stor även den men har kanske bara 150 – 200 år på nacken. Den kommer aldrig att kunna ersätta Kvill-eken.
På väg från Eken med stor bokstav passerar jag ännu en gammal ek, men ung i jämförelse. Den är stor och grann.
I samma veva tänker jag på de två stora ekar och en stor död ek i närheten som alldeles nyss fälldes på tomtsäljarens och tänkt husbyggares initiativ. Än en gång bevis på att människan ser sig som skapelsens herrar/Skapelsens krona (kristendomens gamla tankegods) – trots att man anser sig sekulär. Vi människor ska tämja flora och fauna, naturen ska underkasta sig människan enligt den bibeltolkning som kyrkofadern Augustinus gjorde så långt tillbaka som 300-talet e Kr. Vi människor bestämmer, vi behöver inte ta hänsyn där vi ska fram! Är inte detta förlegat!
Det är här och nu jag funderar över kulturellt kapital och bildning…
årets slåtter här på gården är avklarad. ”Halvan” slog med en gammal lie som funnits här på gården sen urminnes tid. Jag använde en ny vars orv syns i bakgrunden på mittre bilden. Där syns även en hink med vatten vari brynstenen doppas när liebladen bryns någon gång nu och då. Slipa på slipsten är det första man börjar med när slåttern börjar, sen räcker det med att bryna med den hömängd vi har att ta hand om. Liebladets fäste är handsmitt på den äldre lien, en träkil gör att det inte rör sig när lien används. På senare tid har någon pillat in en spårskruv i mellanrummet för att staga upp ytterligare då liebladet antagligen inte låg fast tillräckligt. Detta är årsringar som man talar om inom byggnadsvården/restaurering av byggnader. Tycker det är lite gulligt.
Vi kan ju säga att ingen på mils omkrets ”klipper gräs” på det här sättet. Men tro inte att vi har ”tomtar på loftet” när vi slår gräs med lie, vi har djupa tankar om vad denna skötsel av gården får för konsekvenser över tid.
Det pausas och dricks en hel del kallt vatten under slåttannan då vädret har varit så varmt som detta år.
Här ligger gräset och torkar för att bli hö. Det är hopräfsat i en lång korv. I år var det lämpligt väder att låta höet ligga och torka ett par dagar på marken med uppfluffning en till två gånger under tiden.
När jag flyttade till mitt Universum odlade jag lin ett par år. Odlingslusten var uppdämd efter decennier i stenstaden. Jag använde frön av oljelin, samma som användes i frukostfilen. Linet grodde, växte och blommade vackert ljusblått. Frökapslarna kom och jag plockade in vackra buketter. Jag använde inte linet annat än till att försköna tillvaron.
I år har Hemslöjden en trevlig kampanj de kallar 1 kvm lin.
Mormor odlade lin uppe i Ångermanland men jag såg aldrig de där blommande linfälten, jag var inte född när de stod som blånande sjöar i bygden. Mormors spånadslin användes till vävar och en del av resultatet finns kvar.
Härom dagen såg jag ett stoooort blommande linfält här i Mälardalen, blev glad eftersom det var väldigt vackert. Oljelin antar jag. Det var några år sedan jag senast såg blå linfält här.
”Odlingen av oljelin har nämligen ökat från 2 253 hektar år 2020 till 3 875 hektar år 2021. Det motsvarar en ökning med 72 %. Linodlingen finns främst i Östergötlands län där 1 564 hektar eller 40 % av odlingen finns.”
”När Sverige blev medlem i EU tog oljelinodlingen fart. Inledningsvis utgick särskilda EU-stöd riktade till just linodling. Stödet per hektar var nästan dubbelt så stort om jordbrukaren odlade oljelin jämfört med om jordbrukaren odlade spannmål. Det ledde till att oljelin även odlades på arealer som inte var särskilt lämpliga. Linet behöver bland annat jämn tillförsel av vatten och har svårt att konkurrera med ogräs.”
Isolering med linmattor av byggnader är ett relativt nytt materialval, lindrev för dreving av fönster och dörrar har funnits oerhört länge. Både spånadslin och oljelin används inom byggnadsvården som t ex som isolering och i linoljefärg, som gängtätning vid VVS-arbeten. Lin är användbart till så mycket: i en kvadratmeter med spånadslin växter det kläder och handdukar, isolering och mat, handlag och kunskap.
Den här utmärkta broschyren ”Råd och inspiration för dig som vill BYGGA PÅ LANDET” är en av många häften med råd och anvisningar som länsstyrelser och/eller kommuner har gett ut genom åren. Bläddra gärna i den. Det är dock tyvärr ganska sällan som nybyggare (och kommuner) som tar till sig de utmärkta råd som beskrivs för att få det nya bostadshuset att passa in på landsbygden. En tomt på landet måste inte innebära jättestora trädäck höjda ovan naturen, plana, monotont utrullade turfytor som kantas av tujahäckar.
När det gäller färgsättning rekommenderar många broschyrer som formulerats av antikvarier, arkitekter och kulturvetare ofta slamfärg till landsbygdshus. Med undantag som t ex Bohuslän där ljusa, vita hus hör till västkusttraditionen.
Här nedan visar jag mest röda hus. Formen varierar men ändå passar de in. Jag vet genom att ha talat med människor ur den ”breda allmänheten” att ordet Falu rödfärg genast för tanken till den enkla, lilla röda stugan med vita knutar och många värjer sig mot det. Vi har fått bilden av att rött betyder ”torp” – det är väl ändå enbart för idylliskt sommarboende. Det menar jag är väldigt förenklat tänkt och visar kanske på vilken kulturell bakgrund man har.
Husbilderna finns till största delen hämtade från Falu Rödfärgs sida Rödfärgspriset. Men minns att det finns fler tillverkare och andra kulörer.
Vill ni lyssna till ett bra poddavsnitt i ämnet finnsFinrummet här. Där samtalas om hus anpassade till landskapet, ansvar för platsen – inte bara utslängda som ett tivoli, att det finns annat än trendvita byggnader, om olika material.
Att det borde vara viktigt för kommunerna att byggnader inte bara ”blir till” som man ofta ser i små kommuner utan stor sakkunskap eller i (stora) kommuner utan gestaltningsprogram.
Nu var lämplig tidpunkt för den årliga landskapsvården med hjälp av gräsbränning av dikesrenar. En aprildag med svag vind med tydlig riktning och förhållandevis torrt gräs. Man eldar alltid mot vinden för att minsta risk för spridning. Det kommer att bli fint här snart, frodigt grönt med en fin flora längs vägen.
En grusväg leder till en gammal by med få boplatser långt inne i skogen.
På väg dit ser jag en lycka, en liten plätt mark där lite spannmål eller hö odlats. Lyckan är kringgärdad av en kallmurad mur av natursten som kommer från den skogsmark som brutits och uppodlats. Odlingsröse kan man också kalla muren. Så mycket arbete för en sån liten odlingsyta.
Vem blir inte lycklig av att se en sådan bevaras som minne av tidigare generationers kulturgärning? En kulturgärning som ingen kände till när lyckan brukades, det var hårt arbete för födans förskaffande men säkerligen även glädje i arbete och naturupplevelser.
En glänta i skogen. En lucka i skogen. En lycka i skogen. Skogslycka. Lycksalighet i skogen.
Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi se ju inga stjärnor, där intet mörker är.
I ljusa irisringen du bär en mörk pupill, ty mörkt är allt, som ljuset med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där, var inte rädd för mörkret, som ljusets hjärta bär.
Erik Blomberg
Lördag den 27 mars 2021 mellan klockan 20:30 – 21:30 firas årets Earth Hour.
Earth Hour – självklart firar vi den timmen. En enda timme om året utan användning av elektrisk belysning. Hur svårt kan det vara?
Jag bor på en gård där jag fortfarande kan uppleva mycket av det underbara, lugna, fridfulla mörkret. Jag älskar den möjligheten men den är mycket skör. Bebyggelse brer ut sig med fasadbelysningar och utebelysningar på nya och gamla bostadshus ökar – de förstör mörkerseendet och den positiva mörkerupplevelsen. Lyktstolpar på villatomter, slingor i mängd (de är ju så billiga både i inköp och drift), gatlyktor både på trafikleder och gång- och cykelbanor, hinderbelysning på höga torn och master (rött fast sken eller blixtrande vitt)… Ljusnedsmutsningen är på vissa håll obehagligt kompakt och den märks mer på landsbygden än i staden där de flesta vant sig vid att det ska finnas ljuspunkter i mängd. Vart tog vårt stjärnsystem Vintergatan vägen? Kan du se den från din tomt när det är klar vinternatt? Kan du se norrsken?
Det finns en rörelse som arbetar mot ljusnedsmutsning – International Dark Sky Association. Mörkerparker skapas där man vill förhindra att pollinering och fortplantning påverkas av människornas skräpljus. Parker där den magnifika stjärnhimlen i all sin prakt kan upplevas när det är klar natt. Danmark är vårt närmaste grannland som har ”naturreservat” där mörker tillåts råda. Men det finns fler förutseende länder med mörkerparker men ingen här i landet.
Och Frankrike sägs ligga långt framme i lagstiftning om ljusföroreningar.
I höstas kom boken Mörkermanifestet ut. Den behandlar mörker (och artificiellt ljus) ur biologisk och naturvetenskapligt synvinkel, beskriver positivt mörker och hur ljusföroreningar påverkar människor och djur, påverkar vår livssituation. Jag fick boken i födelsedagspresent och läste den snabbt. Den är lättläst och eftersom jag mestadels älskar mörker, tycker jag författaren är ute i helt rätt ärende. Artificiellt ljus kräver energi för att fungera, all energi är på ena eller andra sättet naturförstörande när energi krävs i den omfattning som nu är gängse. Naturen exploateras utan att vi reflekterar över det eftersom det för många sker långt från det egna boendet.
Författaren till Mörkermanifestet lämnar de här råden:
Bli varse mörkret. Dygnets naturliga rytm är uråldrig och en förutsättning för allt liv, men nattens mörker är idag satt på undantag. Var en motvikt.
Värna mörkret. Vi lever i en värld som tycks bada i artificiellt ljus, men mörkret finns närmare än du tror – en tågresa bort, en promenad, en avstängd mobiltelefon. Var finner du ditt mörker?
Bevara mörkret i din närhet. Släck ner hemma i rum där du inte befinner dig och låt trädgården få vila i mörker om natten. Se mörkrets och skuggornas nyanser framträda.
Följ din inre rytm. Låt mörkret omfamna dig innan du somnar, undvik det blå ljuset på kvällen och låt solen nollställa dygnet på morgonen.
Upptäck nattens liv. Gör en utflykt bortom städernas bländande himlaglim och låt ögonen vänja sig vid mörkret. Se djur komma fram ur sina gömslen, ögon glittra och silhuetter passera. Känn hur växternas dofter förändras, hör hur nya ljud tar över.
Uppsök mörkret. Se skymningens olika stadier och hur solen lämnar plats för måne och stjärnor. Sök dig om du kan till midvinterns mörka nätter och mytiska norrsken – ett bländande skådespel!
Lär dig mer om mörkret och dess betydelse för djurs och växters överlevnad. Inspireras av litteraturen och konsten från tiden innan LED-lampan tog över natten.
Tala om mörkret med människor omkring dig – ju mer kunskaperna om mörkrets förtjänster sprider sig, desto större är chansen att vi kan motverka de problem som en alltför upplyst värld orsakar.
Påverka din omgivning och var en förebild i bekämpandet av ljusföroreningar. Påpeka för din kommun vilka gatlyktor som bländar onödigt mycket och varför fasadbelysning faktiskt kan strida mot naturskyddsförordningen. Delta i Earth Hour tillsammans med dina grannar.
Fånga mörkret. Bli dess vän och njut av det – det kommer att berika ditt liv.
På gården fanns 8 kor. Här handmjölkas kossorna utomhus
Här på gården fanns två hästar, 8 kor samt ungdjur, ett par grisar och ett okänt antal hönor. En katt hörde förstås också till. Det fanns inte fler djur än att man hade ett personligt förhållande till och egennamn på alla, det var innan dagens djurindustri uppstod. Syskonen Agnes och David hade tillsammans drivit jordbruket efter sina föräldrar från 1924. När de dog, hon 77 och han 75 år gamla, med några månaders mellanrum år 1966, upphörde jordbruket. De sista djuren som försvann var hönsen som nackades efter de gamlas bortgång. Efter det blev gården ett ”sommarställe” på landsbygden – tills Halvan & Mrs Universum tog över.
Men än idag är gården välbevarad med alla sina byggnader. Det kan tyckas att de stora ekonomibyggnaderna är otympliga och besvärliga att ta hand om och underhålla, men jag ser det som ett förtroende att se till att de finns kvar. De skapar ett förtroligt och gediget gårdsrum, gårdstun. Platsen har valts med omsorg och byggnaderna har vuxit fram organiskt allt efter behov.
Göran Gudmundsson, kallad Mr Byggnadsvård efter att ha varit med och startat Gysinge Byggnadsvård 1990, och förra året försedd med professors namn, har skrivit en träffande krönika i Gård & Torp 1/2021:
”Det är nog ingen nyhet att Sverige håller på att byta ansikte. Framför allt börjar landsbygden bli en enda förortsliknande röra med inslag av ila byggda och illa anpassade typhus. Nybyggda villor med svarta plåttak och svarta eller grå fasader fördystrar och splittrar den genuina miljön. De smittar dessvärre också av sig på de äldre husen, som snabbt tar efter trenden med fönsterbyten, takbyten, fasadbyten och trädäck. Modet med stora kuvöser av isolerglas och pvc-fönster med fuskspröjs likaså. Detta bidrar till en olycklig kollision mellan förortskultur och landsbygd.
Snart är båset tomt. Ingenting kan bättre illustrera talesättet att helheten består av detaljer, än den epidemi av fönsterbyten som pågår just nu i Sverige. Kulturarvet tar skada, miljön tar skada. Vill vi uppleva en äkta och levande byggnadskultur måste vi snart bege oss utomlands. Och vi som ända till nyligen hade våra egna genuina byar och småstäder. Vad var det då som gick så fel?
För nästan 40 år sedan vikarierade jag på Riksantikvarieämbetet i Stockholm. Där satt en specialkunnig grupp av antikvarier och arkitekter och formulerade undantagsregler för renovering av gamla hus. Man föreslog varsammare lösningar och att autentiska detaljer som fönster, dörrar, fasader och tak skulle sparas och renoveras, inte bytas ut. Man ville inte längre kräva samma nybyggnadsstandard för de gamla husen som för de nya – om det riskerade skada det kulturhistoriska värdet på byggnaderna.
Men så kom Riksantikvarieämbetet att avväpnas genom nerläggning av A7 i Visby 2005. Ersättningsfrågan löstes genom att i stället utlokalisera Riksantikvarieämbetet till ön. Kompetensraset blev ett faktum när mängder av byggnadsexperter inte ville eller kunde flytta med. För den svenska bebyggelsen blev effekterna av flytten katastrofal, eftersom just de tjänstemän som tidigare jobbat på planer att skydda den gamla bebyggelsen från hårdhänta och onyanserade nybyggnadsregler försvann. Det militära försvaret led en stor förlust, det kulturhistoriska försvaret en minst lika stor.
I stort sett utan stöd ovanifrån engagerade sig i stället många enskilda människor, byggnadsvårdsföreningar, fristående byggnadsantikvarier med flera för att rädda vad som räddas kan av den gamla svenska bebyggelsen. Men vart tog statens ansvar vägen?
Intresset har alltså drastiskt krympt på myndighetsnivå, men glädjande i ställer vuxit sig stort hos allmänheten. Man kunde tro att även de statliga TV-kanalerna skulle förstå att bättre ta tillvara detta ökande intresse. I stället fylls TV-rutan av inspiration från de kommersiella kanalerna där man hellre river än vårdar, där man hela tiden byter till sämre kvalitet och utgår från att gamla hus per automatik är funktionsodugliga.
Inte heller har SVT insett att ämnet byggnadsvård i sig innehåller så mycket spännande historia och yrkeskunskap att det skulle räcka för att fylla programtablån med uppbygglig och rolig information om våra gamla hus. Och visa hur hållbart och fint vi skulle kunna vårda vårt kulturarv, i stället för att göra ”underhållning” av allt. ”Public service” borde börja leva upp till namnet. Så vänder vi utvecklingen!”
Illustration till krönikan med bildtexten: Nytt möter gammalt. Trots lagstiftning och tydliga lokala regler blir ändå resultatet oftast så här. Det nya slår ihjäl det gamla. Gamla byar splittras med främmande hus. Långlivade och naturliga byggnadsmaterial ersätts av kortlivade med en energikrävande.
Visa mig vilka böcker du har i bokhyllan ska jag säga dig vem du är. En bokhylla avslöjar en hel del av ditt inre liv! Lika gärna kan man påstå att de byggmaterial du har valt till ditt boende avgör vilken bildningsnivå du har, vilken socioekonomisk grupp du tillhör eller om du tillhör ett kulturbärande skikt.
Mitt Universum 