Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


5 kommentarer

Spispapper

Under första halvan av 1900-talet var det var inte alltid som köken hade kakel ovanför spis och arbetsbänk. Diskvatten ur baljan av koppar stänkte upp på väggen, kaffe och härliga matlagningsgrytors innehåll skvätte upp på den limfärgade murstocken. Det var lite besvärligt att hålla rent kan man tro.

Tidningspapper ovanför vedspis, 1910-tal.

En lösning kunde vara att sätta upp tidningspapper mot murstocken. Med lite grötklister fäste det tillräckligt. Så gjorde man här i Universumet enligt fotot på Agnes vid vedspisen ovan. Men det var vanligt över hela landet i många kök och samhällsgrupper.

Kvinna, vedspis, spispapper ca 1900. Västergötland. Foto Anna Florén.

Jag gör likadant idag då jag kokar saker som skvätter som t ex äppelmos kan göra. Och detta trots att jag har lätt avtorkbar mosaik ovanför spisarna. För min del fästs tidningspapperen genom att blöta dem eller tejpa fast dem, de ska ju strax tas ner.

Prima svenskt olackerat spispapper. No. 1251 / 82 B. Två oanvända rullar 50 cm x 2 meter.

Att använda de rullar spispapper som finns i vår ägo, en ”present” från föregångarna på gården, är inte att tänka på. För mig är de otroligt värdefulla. Trycket på spispapperet föreställer kakel med meanderbårder upp- och nertill – jämför med fotot nedan.

Spispapper ovanför arbetsbänk, 1920-tal.
Ni ser hur modern husmodern eller husan är – knäkort klänning och kortklippt hår med pannband.

Skyddspapperet är lätt att byta ut när det blir alltför solkigt och det var billigare än kakel. När dessa skyddspapper började tillverkas vet jag inte men jag förmodar att de användes fram till slutet av 1940-talet i enklare hem. De två rullar som finns här påminner om den tid som var, om en tid med mycket enklare förhållanden. Har ni sett spispapper i kulturhistoriska museimiljöer?

Annonser


Lämna en kommentar

Vad sinnet är fullt av

Hemkommen från en nordlig resa är huvudet blankt, fritt från fantasi. Aktuella foton från Universumet saknas. Vädret är grått.

Då passar jag på att visa ett par bilder från det jag tycker mycket om: bilder från en kalkstensrelief av en bevingad gudom från Ashurnasirpal II:s palats i Kalhu (Nimrud).

Ashurnasirpal II var en assyrisk kung som regerade 883 till 859 före Kristus.

Avbildningen av gudomen är mycket lik relieferna av kungen själv. Reliefens storlek är ca 1 x 1,5 meter och till stor del täckt med kilskrift. Den och flera andra finns i Eremitaget i S:t Petersburg där maken och jag stannade kvar och vandrade runt bland antika lämningar från olika kulturer efter att ha varit på gruppvisning och beskådat andra delar av museet.

Tänk om man kunnat gå runt i Ashurnasirpals palats (i nuvarande Irak) när byggnaden var intakt. Jag drömmer mig tillbaka och då finns fantasin där… När tid finns ska jag ta fram litteratur och läsa mer om denna dåtid.

Här finns något lite att läsa om Ashurnasirpal II på Wikipedia.


2 kommentarer

Vintra upp huset

Det börjar bli dags att sätta in innerfönstren nu när det blir kyligare ute. Skillnaden i inomhustemperatur blir märkbar redan innan värmesystemet körs igång. Köket börjar vi med först. Alla fönster, både fasta och lösa, ska putsas och isolering och fuktupptagningsmaterial ska placeras in mellan bågarna. Sandkorvar eller fönstervadd, båda materialen är hygroskopiska och kan ta upp fukt.

Foton från besök på gården Qwensel/Apoteksmusset i Åbo.

En rullgardin kan också göra att rumsvärmen behålls längre om man drar ner den under natten t ex. En långrandig i grönt/beige är en favorit som även finns här i Universumet där olika gamla typer finns. Älskar dem alla med sina dragtofsar. Har under åren skrivit rätt många inlägg om rullgardiner eftersom jag anser de gamla trotjänarna vara betydelsefulla och värda att bevara.


4 kommentarer

Flugsmälla

I början av mitt bloggliv vann jag en flugsmälla i en tävling angående en kulturhistorisk lämning. Det var Astrid Selling i Blekinge med bloggen Mitt gamla hus som anordnade tävlingen, något som inte alls förekommit i bloggande byggnadsvårdssammanhang då eller senare. Den där flugsmällan vårdar jag väl eftersom den är så vacker och fint utförd.

Tävlingsfrågan kan läsas HÄR och rätta svaret HÄR och de fina och välgjorda priserna presenteras HÄR.

Ena sidan.

Och vet ni vad jag fanns här i Universumet i en outforskad vrå långt senare? Jo, en gammal flugsmälla med likartat utseende. Den är välanvänd men det går att läsa att den heter IDEAL och är av ”sv. tillverkning”.

Andra sidan.

Gissa om jag är nöjd och glad över min fina nygamla flugsmälla som är en kopia av Astrids egen gamla smälla!!? Verkligen det finaste pris en byggnadsvårdsbloggare kan få.
Den är gjord i stärkt säckväv och sammetsband. Väven kommer från Gittes tygkälla i Rinkaby, ståltråden på Beijers och banden är köpt på den mest anrika band- och knappaffären i Paris – Ultramod på Rue de Choiseul. Den är både en fin utsmyckning och har en sommarfunktion. Den kommer att leva kvar här långt efter att bloggandet är över…


3 kommentarer

Strand på Ombergs sluttning

Solgrindarna välkomnar besökarna.

Hit till Ellen Keys Strand vid Vättern kom jag och C. körande under turen i juni. Visning var beställd och vi hann precis i tid till den informativa rundvandringen i det vackert planerade och inredda hemmet.

Om och av Ellen Key finns massor att läsa. Hemmet är mycket personligt formgett och inrett, färgrikt och genomtänkt är ordet. Då det är inte tillåtet att fota interiört har jag lånat de tre ovanstående bilderna från internet, här och här.

Allt är sig likt som allra första gången jag besökte Strand 1980 och köpte den gången några vykort på interiörerna. Den oföränderligheten har jag verkligen inget emot.

Pelarbron, (eg. doriska kolonner) är en plats där vattenytan och himlen möttes denna junidag 2019. Det finns mycket att skriva om Strand, om Ellen Key, men jag låter bli. Att vi påverkats indirekt eller direkt av hennes inredningsidéer är odiskutabelt.

Ellen Keys (1840-1926) idéer lever kvar genom hennes skrifter. Förståeligt nog ville hon ha ett skrivbord i varje rum, här i blomsterrummet.


Lämna en kommentar

Surströmming, en tradition med anor

Jäsning av livsmedel är en uråldrig konserveringsmetod som funnits i årtusenden. Den äldsta fiskfermenteringsanläggningen man känner till låg i södra Sverige i Norje Sunnansund för cirka 9 000 år sedan läser jag på nätet. Industriell tillverkning av syrad (fermenterad) fisk, garum, var mycket vanlig i romarriket.

Dagens surströmming saluförs traditionellt sett inte förrän surströmmingspremiären, vilken infaller den tredje torsdagen i augusti.

Denna juli blev det köpt Röda Ulvens inläggning från 2018 (årets strömming är ju ännu inte ute till försäljning). Men Oskars surströmming har vid egna tester utsetts till den godaste. Och naturligtvis ska det vara hela fiskar, inte fileade. Att oinvigda inte är så värst begeistrade över denna svenska fermenterade delikatess är dock ett faktum. Själv brukade jag sätta mig på tröskeln till köksdörren då surströmmingsburken öppnades när jag var barn. För att få in luft utifrån och/eller snabbt kunna ta sig ut ;-) Men sedan länge avnjuter jag den fermenterade fisken med nöje.


2 kommentarer

Uppsa kulle

Gårdagen blev en heldagsutflykt till kulturmiljöer och en kortare visit till länsmuseet i Sörmland. Avslutningsvis hamnade vi på Uppsa kulle i Runtuna socken som jag besteg för tredje gången. Här betade får i fridfull omgivning.

Uppsa kulle är Södermanlands största gravmonument med en diameter på 55 meter och en höjd på nio meter. Den är inte utgrävd och man funderar gärna över vad som finns gömt i kullen som man sitter på och tittar ut över nejden. Kungshögens tillkomsttid är okänd men liknade högar har daterats till yngre järnåldern.

När kullen skottades upp var Ludgosjön som syns från toppen en havsvik. När främmande skepp rodde in i viken såg de storhögen i fonden och förstod att här bodde mäktigt folk.

Och detta är är en bygd anor – många fler högar och runstenar finns här. När jag för många år sedan cyklade Eriksgatan genom socknarna här var det förunderligt hur många runstenar som var resta längs vägen, runstenar från 800-1050 e. Kr.

Att ”samla” på gravhögar vore kanske en idé slog det mig nu när jag skriver. Det finns många här i landet. För ett par veckor sedan hamnade jag och min resekompis C. av en tillfällighet vid Ledbergs kulle i Östergötland som vi besteg. Där var en tidigkristen kyrka uppförd helt nära kullen precis som i gamla Uppsala. Anundshög vid Badelundaåsen i Västmanland är landets största gravhög. Dit upp har jag också klättrat men därifrån ser man idag inget vatten och därför slår Uppsa kulle den kungshögen med råge i mitt tycke.

Visst är det givande att utforska sitt lands historia och samtidigt uppleva vackra landskap?


6 kommentarer

Hotad kulturmiljö

En av fem kyrkogårdar som besöks under försomrarna.

Vi brukar varje försommar besöka några kyrkogårdar för att se till gravplatser där Halvans anförvanter ligger begravda. Det tar en dag i anspråk att åka till de som är längst bort belägna i länet. Att åka genom ett sommarfagert landskap på småvägar är en upplevelse i sig. Ha med sig termoskaffe och tilltugg att inmundiga på kyrkogårdsbänk och senare stanna till för lunch på trevligt ställe (om det fungerar).

Man kan väl säga att Strängnäs stift har fina parkliknande kyrkogårdar även om många häckar mellan kvarteren tagits bort för att minska kostnaden för skötsel. Det är ändå lummigt och välskött. Mina släktgravar finns längre bort och får besök vid andra tillfällen.

Skillnaden mellan norra och mellersta delarna av landet är slående. Trots att sekulariseringen gått längst här i Mellansverige och många lämnat svenska kyrkan är det ändå mer välskött här. På landsbygden i norra Sverige ser jag kyrkogårdar som är som öknar. Inga träd, inga häckar, inga bänkar. Där saknas kunskap och ekonomi trots att inte lika många lämnat svenska kyrkan.

Och på samtliga kyrkogårdar ser vi omkullagda gravstenar, borttagna gravstenar staplade mot kyrkogårdsmuren, plastskyltar med text med kontaktförsök, skyltar med text om återlämnade gravplatser, tomma ytor där gravstenar tidigare stått, några skyltar med ”Kulturhistorisk grav” som oftast har storstilade stenar. Folkhemmets gravstenar, med mått som inte får överskridas, är sällan betraktade som kulturhistoriskt intressanta. Eftersom kyrkor är ett av mina intresseområden besöker jag en hel del och får samtidigt se kyrkogårdarna intill. Att utarmningen av begravningsplatser pågår i hela landet är hur tydligt som helst.

I senaste numret av branschtidningen STEN (klicka på länken) finns tre artiklar att läsa om KYRKOGÅRDENS KULTURMILJÖER. Kanske är det den med rubriken ”Hotade kulturmiljöer” som påverkar mig mest.


3 kommentarer

Kristna vikingar i Varnhem

Kata gård i juni 2017.
Museet är byggt som ett slags vikingatida långhus som svävar fritt över utgrävningsplatsen.

I juni 2017 besökte jag Kata gård i Västergötland. Detta nya museum ligger i anslutning till Varnhems kloster och invigdes två månader tidigare – i maj 2017. När den arkeologiska utgrävningen pågick, 2007, deltog jag i en specialvisning med huvudansvarig arkeolog i samband med ett uppdrag jag hade med klosterruinen.

Gårdskyrkan som visas är en av de första kyrkorna som byggdes i Västergötland och ersatte då en mindre träkyrka från sent 900-tal. Enligt skriftliga källor donerades den rika och mäktiga gården i Varnhem till cistercienserklostret i mitten av 1100-talet. Då behövdes inte gårdskyrkan längre, den stora klosterkyrka vi ser idag började uppföras.

Trappan tar en upp till nivån över utgrävningsområdet.

Det nya museet har byggts över utgrävningsplatsen på en kulle ovanför Varnhems klosterkyrka. Kyrkogrunden ligger frilagd och ett trägolv löper runt om. En luftspalt gör att luften har fritt spelrum genom byggnaden som står ouppvärmd och följer årstidsväxlingarnas temperatur. Museet är väl värt en resa om ni frågar mig som fick ut mycket av besöket. Livet under sen vikingatid var väl beskrivet

Katas grav befinner sig intill kyrkans norra sida och exponeras genom ett glas i golvet.
Kistans lock med kors visar att Kata var kristnad

Kata var storgårdens härskarinna, gift med Kättil, och död vid 30-35 års ålder runt år 1040. Skelettet visar på hög social status: inga förslitnings-skador på kotor eller leder, benens muskelfästen visar inte på någon hård fysisk belastning.

Kata själv hon finns i Västergötlands museum i Skara. Ja, alltså en föreställning om hur hon såg ut utifrån kranium och dna-analyser.

Det här var en kulturutflykt som jag gärna gör när ensamtid gives. Fornbyn i Skara, Porla brunn och Hällekis herrgårdspark var andra besöksmål under resan.


7 kommentarer

Bykstugan

Tvätten fick först ligga i blöt ett tag. Sen kokades den i grytan.
Där vänds tvätten med ett träredskap, som ibland kallas grytroder.

Pannmuren med den inmurade tvättgrytan på gården kan ha sett ut så en gång i tiden. Pannmuren var borta när jag flyttade hit men jag tycker om att i tanken försöka rekonstruera hur tvätten en gång i tiden gick till.

Själv har jag varit med om att tvätta i en vedeldad tvättgryta/vattenvärmare utomhus som barn. Samma gryta användes senare till att växtfärga garn i.

Efter vittvätten kom den grövre tvätten, här skuras trasmattor i tvättstugan.
Fotografier av lantbrukaren Rune Öberg ur ”Kamera och dynggrep”.


3 kommentarer

Levande och döda

Bland några av de inramade släktporträtten står en gammal bordsspegel i bakgrunden. Där kan man se sig själv tillsammans med de som ”gått före”. Så var min tanke med arrangemanget och att vi levande ska inte dominera gruppen utan hållas i bakgrunden. Att just dessa människor inte är mina egna släktingar spelar ingen roll för upplevelsen. Det är närvaron av de tidigare generationerna mitt i nuet som är viktigt för mig. Porträtt av min egen släkt har jag på annan plats. Och de är lika viktiga i mitt liv.

Spegelglaset har vackert utformade hållare i hörnen.