Energikriserna

Till vedspisens lov, funnen på facebook.

1973 uppstod det en energikris då OPEC-länderna vägrade leverera olja till de stater som hjälpt Israel i oktoberkriget samma år där Egypten och Syrien fanns på motsatt sida. Priset på olja steg drastiskt. Lågkonjunkturen som blev följden räckte in på 1980-talet.

Energi skulle sparas, alternativa energikällor debatterades. Jag minns haussen kring oljeeldning och hur mycket av pratet om sparande ganska snart glömdes. Staten gick in med bidrag för tilläggsisolering vilket förvanskade många byggnaders yttre. Det är de synliga åtgärder som fortfarande finns kvar.

Många vedspisar överlevde dock till nutida människors glädje och gagn. Nästa gång de där trotjänarna var utsatta var 2017 då staten ville förbjuda dem då de ansågs släppa ut för mycket koldioxid. ”Vedspisupproret” startade och där gick jag med tillsammans med si så där 17 000 andra och förslaget drogs tillbaka.

Med tanke på kris och krig i ”närområdet” behövs verkligen vedspisarna och vi på landsbygden kan skatta oss lyckliga som bor i äldre hus med vedeldade värmekällor. Nya villor med öppen planlösning och kamin har svårare att värma upp hela huset enbart med en vedeldad kamin. Trenden i nyproduktion har varit att ha kamin för att det är mysigt. Elektricitet är dyr och finns för lite av sägs det, större produktion behövs för att energislukande företag ska kunna starta. Undrar hur vi ser på denna energikris om 50 år.

För 250 år sedan höll skogen som gav bränsle på att ta slut. Både privatpersoner och järnbruk behövde den sinande energikällan till vedbrand och träkol. Den energisnåla kakelugnen uppfanns då.

Linoleum år 1961

• 

Villa tidskriften HEM i Sverige hade 1961 den här annonsen för Forshaga Linoleum införd. HEM i Sverige var på sin tid en tidskrift som skrev om god arkitektur, trädgård, byggmaterial och var sin tids råd och rön. Gamla tidskrifter är guld värda om man vill ha en inblick i tidigare decenniers tankar kring boende. Ulla Molin, tongivande trädgårdsarkitekt och journalist, var tidskriftens redaktör 1942-1966.

Linoleum… ett mjukt, behagligt ord. väl valt för den vänliga, ekonomiska golvbeläggningen i moderna hem.

Aldrig förr har Ni sett så vackra färger, utvalda och avstämda för glada, tåliga trivselgolv!

LINOLEUM FÖR MODERNA MÄNNISKOR

*

Som alltid använder annonsören de ordval som man tror tilltalar de flesta ”moderna” människor. Men trots allt är linoleum fortsatt ett bra golvmaterial om ni frågar mej.

Fastlagsris på plats

Jag blev tidigare påmind om traditionen med fastlagsris, jag brukar plocka in björkris till påsk – påskris – som är ett modernare påfund. Fastlagsriset blev alls inte färgglatt år 2023 utan rätt sobert med pärlhönsfjädrar. Färgen kommer när björklöven slår ut.

Møllers tran

• 

Jag har börjat ta en matsked Møllers tran om morgnarna till frukosten. Känslan av att jag intar en kulturhistorisk fiskleverolja, som jag minns att jag fick redan som barn, är stark. Det var inte något som jag ens då tyckte var äckligt. Som vuxen har jag förbrukat ett antal flaskor som kan räknas på ena handens fingrar, flera av dem importerade direkt från grannlandet.

I somras tog vi en sväng till Norge och där på en Rema 1000 butik slog jag till när jag såg en stor flaska utan citronsmak. Den har nu stått i skafferiet sedan i augusti och nu var det dags att börja tulla på flaskan. Vintern är ju en tid då vitaminer behövs sägs det. Numera är det multinationella Orkla som producerar Möllers tran och på den gamla hemsidan stod att fisken fångades utanför Chiles kust, på den nuvarande som mest visar vackra bilder. På flaskans etikett nämns Lofoten och Vesterålen som fångstplats. Fisket är MSC-certifierat men fraktas fisken långt är det knappast hållbart ur transportsynpunkt. Mrs Universum är ifrågasättande och vi vet att företag gärna ”greenwashar” sig och framhåller inte alltid hela sanningen. Men den här flaskan fiskleverolja ska jag passa på att ”njuta” av :-)

Peter Møller (1793-1869) som föddes i Røros, var apotekare och industriman. Han uppfann metoden att utvinna tran för medicinskt bruk genom ångkokning.

Visst är det fint med produkter som fanns när man var liten och som fortfarande går att köpa??? Har du som läsare några exempel på det?

Brefkort

Det är visst alla hjärtans dag idag förstod jag tidigt i morse. Det är inget jag/vi brukar ta hänsyn till. Men så kom jag ihåg min farmors brevkortsalbum från det tidiga 1900-talet. Jag slog upp det och tittade. Där fanns många brefkort med kärleksfulla motiv. Men de var inte avsända till den 14 februari utan till födelsedag eller namnsdag. Andra till årets högtidsdagar som jul, påsk och midsommarafton. Tänk att de finns bevarade – så värdefullt. Kortet på bilden är avsänt 1905. Vad blir kvar efter alla mängder med sms, mms och epost som far genom luften eller facebook- och instagramuppdateringar?

Ding dinka dong

NYÅRSKLOCKAN

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö …
Ring själaringning öfver land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälfvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.

Ring ut hvad dödsdömdt räknar sina dagar
och forngestaltningar af split och kif.
Ring in ett ädlare, ett högre lif
med bättre syften, mera rena lagar.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, afundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring … och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Ring in den tid, då andarne befrias
ur själfviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidade Messias!

Ring Out, Wild Bells av Alfred Tennyson i svensk översättning

Julens matmåste

Igår köpte vi drygt 2 kg benfritt kalvkött. Väl hemma gned jag direkt in det med salpeter, salt och socker och lade köttet i en 10-litershuínk. Där ska det ligga ett dygn, därefter i saltlag som hälls kokhet över köttet som därefter ska stå svalt i 3-6 dagar. Det vänds ett par gånger om dagen. Sen sköljs köttbiten av och ska sedan torka i svag ugnsvärme några timmar, t ex över natten. Därpå är det klart fast jag brukar griljera det också. Så gjorde mamma. Det här är ett måste på julbordet för min del – detta torkade kalvkött samt det goda runda brödet med farinsocker. Hur gott som helst, viktigare än både julskinka och vörtbröd i mitt liv.

Här har jag skrivit om ett julbesök i Delsbogården på Skansen där torkat kalvkött visade sig finnas på julbordet.

Torkat kalvkött åts traditionellt till julen, långt äldre än julskinkan som började ätas vid förra sekelskiftet. Eftersom jag är född och uppvuxen på ett litet jordbruk i norra Sverige hade vi en kalv slaktad varje höst, grannen var slaktare och kom när det behövdes. Vi barn såg på när kalven hängdes upp, flåddes, när inälvorna togs ur och blodet vispades runt i en stor bunke. Något senare tog mamma och pappa gemensamt hand om styckningen. Kalvtunga är även det en läckerhet som det är mycket länge sedan jag åt. Kalvlever är också supergott men tyvärr blir det inte ätit så ofta som jag önskar. Mamma gjorde också bland annat blodpalt, allt togs ju till vara. Min man, som jag på bloggen kallar Halvan (min äkta hälft), är stadsbo och har svårare för inälvsmat. Filéer ska det vara, inga ben i nötkött, fågel eller fisk. Påvert tycker jag :-)

Traditionen med torkat kalvkött till julen måste ha funnits i mammas släkt långt tillbaka, både tre och fyra generationer bort, ja än längre bakåt. Den tanken trivs jag med.

Idag är kalvkött mycket dyrare än skinka men det hejdar mig inte att förvalta traditionen. Det är ju så gott och smakar som inget annat!

Funktionalisten i mig

En väldigt bra studieresa gick till Bauhausskolan i Dessau och funkisbyggnader i omedelbar närhet. Där finns verkligt genomarbetade detaljer att bli glad över. Byggtekniken i betong och glas är rätt här. Skolbyggnaden, denna tidiga funkisarkitektur, uppfördes 1925-1926, arkitekt var Walter Gropius.

För det är ju så att inte endast grånade gamla timmerhus tilltalar mej, långt ifrån. Men vit minimalism är jag nu rejält trött på, huset i Universumet har satt sin prägel på mg och är den miljö jag föredrar att leva och verka i för närvarande.

Den gamla byn

Just nu saknas inspiration – så jag tänker tillbaka på förra sommarens upplevelserika ensamresa och tittar på foton från Äskhults by i Halland. Kulturreservatet består av fyra gårdar, Bengts, Jönsas, Derras och Göttas, på krönet av en höjd. Både landskap, odlingar och gårdar ingår i kulturreservatet.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Det omgivande odlingslandskapet håller på att återskapas till hur det såg ut i början av 1800-talet. Detta tar naturligtvis lång tid när jorden brukas med hästar, så jag återvänder gärna om några år för att se hur det går, vilken skillnad som uppstått. Och hade jag möjlighet skulle jag redan i år vilja uppleva adventsöppet i Äskhult. Kan tänka mig att det är riktigt stämningsfullt.

Jag följer instakontot @askhultsby med intresse och även @tradgardsdrangen

Vägar att tycka om

Små slingrande grusvägar gillar vi. När en plats, region, landskap ska utforskas hamnar man lätt där. Till sist åker man på en åker. Det hände härförleden och det var njutbart. De här vägarna har historia, de följer landskapets topografi, följer gamla ägogränser och delar emellanåt upp odlingsbar och icke odlingsbar mark. Kulturlandskapet är läsbart. Tänk er alla människor som vandrat ridit, åkt häst och vagn här före mej som kommer i bil…

Vägar är kulturhistoria! Jag skulle önska att fler såg på gamla vägar på det sättet.

• 

• 

• 

• 

Vad är en långtråkig motorväg mot de här lederna…

Alanäset

• 

• 

Under sommaren ”kom vi förbi” Alanäset i norra Jämtland. Enligt kartan fanns där en kyrka. Ofta är lantligt belägna kyrkor och hembygdsgårdar bra platser för fikapaus med egen kaffekorg. Så även denna gång. Den kyrka som finns här idag är nummer två. Den invigdes den 8 juli 1928, arkitekt var Gustaf Hermansson. Den är riktigt stor för en plats som numera har få invånare. Det vita trästaketet runt kyrkan är typiskt, det hör Jämtland och norra Sveriges inland till. Emellanåt har kyrkogårdsstaketen diagonalställda ribbor som var vanligt även vid bostadshus vid förra sekelskiftet.

• 

Jag fick en riktig aha-känsla av en äldre, hög gravsten av granit som hade förnyats på ett sätt som fångade mitt öga. Istället för att fylla i bokstäverna med färg eller förgyllning hade en plåt skruvats ovanpå den försänkta ytan med huggen text. Ni ser en matt grå stålplåt (rostfri?) med text i speglande blank yta. Den har hållit sig bra för jag tror det gjordes för rätt länge sedan. Ni ser hur grå lav har fått fäste och växt in över kanten på plåten. Jag tycker det var både vackert och lättläst. Över huvud taget var de flesta gravar med gravvårdar på den här kyrkogården välskötta, sån´t kan väl ingen bli ledsen av.

Jag kom förbi en kornskruv

I Malingsbo i södra Dalarna finns det vackraste av spannmålsmagasin, monumentalt inplacerat i landskapet. Kornskruven är ett gjuthus 11,5 x 11,5 meter uppfört 1849.

Väggarna är gjutna av slaggstensskrot och murbruk i flyttbara träformar. En stolpställning, fristående från det gjutna skalet, finns inuti och bär spannmålsfickorna som genomkorsas av luftkanaler. I mitten löper en trappa. Murarna har 228 gluggar som har kvar sina gjutformar av svartmålat trä med fönsterbleck av gjutjärn – Malingsbo var ju en gång ett järnbruk i drift.

Arkitekten Bengt Lindroos har förtjänstfullt beskrivit magasinet i ”Ur den svenska byggnadskonstens magasin” 1989.

Täckbåge, stickstol

En täckbåge användes när man sydde täcken, täckstickning. Det är en ställning av trä, furu, med två gavlar och slåar. Upptill på långsidorna är två rundstänger med fastspikat tyg. I dessa fästes arbetsstycket. Stavarna är vridbara och kan låsas på utsidan så att arbetsstycket hålls spänt.

• 

Bildtext. ”Täckstickning år 1913. Mamma, moster, Ruth, Ellen Qvarford, Gertrud Lycke.” Fem kvinnor som sitter runt en stickbåge sysselsatta med täckstickning. Bohuslän Fotograf Hugo Hallgren 1913.

Här sitter några kvinnor och stickar ett täcke kan tänkas, dvs de qviltar. De har arbetsglädje tillsammans. Ovansidan av täcket kan vara av siden eller liknande glansig textil och undersidan ett bomullstyg. Däremellan läggs luftiga lager med vadd som genom fina stygn fästs ihop med de båda textillagren. En nål sticks upp och ner genom hela bibban, täcket stickas.

• 

Den här stickstolen, täckbågen finns i Rinkesta (Ärla-Stenkvista hembygdsförening).

Täckbåge kan beskrivas som ”ställning (båge) på vilken man kan sy (sticka) ett täcke”. Jag är så gammal eller uppvuxen i en äldre kulturmiljö att jag varit med om att ha sett detta. Jag var barn och täckstolen var enorm i mina ögon, tog upp en stor del av rummet där en tant jag kände satt och stickade ett rött sidentäcke.

• 

Så här kan ett enkelt stickat täcke se ut, ett vaddtäcke med härlig tyngd. Mönstren kan göras mycket vackra och böljande/slingrande.

Krakspira

Mer och mer faller på plats. Små ting har sin förklaring. Tack för den Ärla Stenkvista Hembygdsförening och museet i Rinkesta. Hembygdsmuseet där är fördelat på tre platser och visar gamla jordbruksredskap, veterantraktorer, verktyg, husgeråd, ett jordbrukarhem som det kunde ha sett ut på 1940-50 tal. Allt var trivsamt ordnat.

"Denna lilla konformade sak användes när kärvarna skulle hängas på en stör för att torka. Stören kallades krakstör och skulle vara spetsad så att de med sisalgarn bundna kärvarna kunde träs på stören. Oftast var störarna inte tillräckligt spetsade så det var svårt att få kärven att glida ner. 

Krakspiran sattes då i toppen av stören och med hjälp av högaffeln och det smarta lilla hålet i sidan på spiran.

En stör full med kärvar kallades en krak, därav namnet krakspira."

En kärve är en en bunt med sädesstrån (vete, korn, havre, råg) med ax och halm som bundits ihop med halmstrån för hand eller med snöre och självbindare. När säden skulle tröskas användes en speciell kniv runt handleden för att skära loss snöret – även en sådan kniv fanns på hembygdsmuseet.

I måndags hade jag planerat att besöka basutställningen ÅKER som finns i ladugården på Sveriges lantbruksmuseum i Julita. Den utställning som tidigare fanns där var väldigt givande, hur den nya basutställningen ser ut och inverkar på mig är jag intresserad av. Men – hela den utställningen är stängd under 2022. Moah, Sveriges lantbruksmuseum är utan öppen basutställning om åkerbruket och dess historia och redskap! Nordiska museet (förvaltare av Julita gård = Sveriges lantbruksmuseum) satsar mer på visning av herrgården än på jordbruksrelaterad kunskap!!!