Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


4 kommentarer

Senapsglas

Senapsburkar, så kallade tunnor från 1930-talet. Den största rymde 2 kilo.
Design Edvin Ollers, Limnareds glasbruk. Foto ur nedanstående bok.

Inte visste jag innan jag läste ”Funkisglas : pressat och blåst” av Thomas Lindblad och Anna Livén West, 2011, att de här tunnorna av glas med lock är senapsförpackningar från 30-talet. I boken läser jag om pressglas från tiden 1920-1955 och granskar tydliga foton.

Det är ALLTID trevligt att lära sig något nytt! Böcker är en bra kunskapskälla.

Jag har sett sådana här glastunnor sedan jag var barn och har köpt secondhand hit till Universumet. Vi använder dem till inlagd sill – alltså som silltunnor eller till sylt eller… De är fina på matbordet.

Plommonsylt kokades i veckan som gick på de få Opal-plommon som lilla plommonträdet gav i år. Sylten hälldes på glasburkar med metallock som efteråt ställdes upp och ner i matkällaren. Men det blev lite sylt kvar som ska ätas snart. Den skvätten hällde jag i en av glastunnorna.


4 kommentarer

Bortglömd kunskap

Här är ett av alla föremål jag sett på de nordliga hembygdsgårdar-, museer som besökts denna sommar. Ett långsmalt träföremål med en överdel av järn med en vinkling där det är ihopbultat med trädelen. Den uppvinklade korta delen vid hopfästningen kan tryckas ner och ”gapet” öppnas då. Föremålet hängs upp med en läderögla på en krok/spik när det inte används. På hembygdsmuseet fanns dessvärre ingen förklarande text. Jag har en likadan i min ägo utan att veta vad det använts till. Har kvinnor eller män använt det? Hör det till jordbruksverksamhet, hushållsarbete, textilhantering, träslöjdande eller what? Grejen är ca 35 cm lång. Det känns viktigt att veta vad i all sin dar man har i sin ägo ;-)

Edit. Svar på frågan kom snabbt som en raket. Anders Lindkvist meddelar på facebook att det är en bandhake som användes vid tunnbindning. Jag är mycket tacksam för svaret.


5 kommentarer

Fragment

Fäbodstuga.
Smidd hasp

Några ögonblicksbilder från en 22-milaresa där allt och intet besöktes och besågs. Inget var märkvärdigt men allt hade en kulturhistorisk klangbotten. Mitt i blåbärsskogen vid en älvbrink hittade vi en påminnelse om kriget 1808-1809 då ryssarna var i trakterna. Men ingen bild på det… Inte heller på den restaurerade skvaltkvarnen.

Gediget broräcke.
Räcket ihop med den här stenvalvsbron från 1900-talets början
En riktigt gammal vägdragning

Vi kör gärna småvägar men ibland är vegetationen så tät på sidorna att moped vore lämpligare fortskaffningsmedel. Här var det dock inga problem att ta sig fram. Men emellanåt ställer man sig frågan om man är på rätt väg när inga skyltar finns som ger upplysning. Gps och/eller Google Maps är ibland ett bra hjälpmedel om co-drivern kommer till korta ;-)


7 kommentarer

Långfilen

Portionen med den tjocka långfilen ska vispas ordentligt med en matsked för att få en krämig konsistens. Man kan strö över 1/2 – 1 tsk socker innan man vispar om man så vill.
Låååång ska den vara då den rinner av skeden.
Man kan strö över mald ingefära om så önskas.
Långfil gör min sommar…

På semestern brukar jag ofta äta långfil för att det är gott och för att jag vill hålla traditionen vid liv. Jag gör den inte med hjälp av tätört som var vanligt en gång i tiden utan jag köper en liter norrländsk långfil i affären. Av den äter jag upp allt utom ca 1 dl. Den decilitern tar jag och smetar ut i botten och en bit upp på kanten av ett rostfri bunke. Så häller jag på drygt en liter mjölk (hel- eller mellanmjölk) och ställer den svalt i ett par dagar med en tallrik över. Efter det har mjölken tagit åt sig av kulturen, tjocknat, och en ny laddning långfil väntar på att avnjutas.

Har man ett kök med källarlucka under vilken en matkällare döljer sig, vilket jag har under semestern, är det riktiga att ställa bunken där. Saknas den finessen går det bra att ställa den i kylskåpet.


4 kommentarer

Hembygdsgårdar

Sommaren har inneburit besök på rätt så många hembygdsgårdar. Det är inspirerande. Alla är inte öppna när man kommer dit, då får det bli titt på exteriörer och gårdstun dit husen ofta är flyttade med diskussion om autenticitet och om vilken historisk äkthet det kan finnas i byggdetaljerna. Det är kul.

Krukväxter spelar in när det gäller korrekt upplevelse av det tidstypiska.

Vid en utflykt ville vi se Hjoggböle i kvällssol. Där fångades bönhuset på bild där delar av PO Enqvists barndom utspelade sig. Bönhusen, frikyrkorna, så vanliga i landet under folkrörelseepoken.


Lämna en kommentar

Hägnad

När skogens material finns obegränsat gör man sig en gärsgård/skihage av granslanor och vidjor. Förr kunde en hel by eller fäbod inhägnas på det sättet för att hålla betande djur ute. Det var viktigt att hålla de grindar som fanns stängda.

Landskapet blev vackert, idag upplever vid det som speciellt. Norra delen av landet och delar av Småland är de områden som förknippas mest med den här typen av stängsling. I Universumet skulle en sådan här gärsgård vara en ”främmande fågel”.

Det finns inte mycket som slår synen en lång ringlande gärdesgård som löper längs skogsbrynet mellan skog och öppen, brukad mark. Eller som löper på båda sidor av en fägata. Det är sällan man ser så länga sträckor men när det händer blir åtminstone jag glad av synen.


8 kommentarer

En kokt med bröd

En riktig korvkiosk. I Ytterhogdal. Direkt till vänster höger efter bron om man kommer söderifrån på E45:an. Både en del med lucka och en större del där man kunde gå in och sitta vid bord. Det blev luckan och beställningen en kokt med bröd, senap, ketchup och bostongurka. Gott! Minnesrikt!

Tipset fick jag av en vän som trafikerar vägarna i norra delen av landet frekvent. Innehavaren av korvkiosken har haft den i 37 år. Innan dess endast en ägare sedan 1950-talet.

Kiosken som fenomen har blivit kulturhistoria från 1900-talet. De minskar i antal.


2 kommentarer

Tegeltak utan nocktäckning

Fortfarande har jag inte sett att någon som skrivit initierat om tegeltak samtidigt har beskrivit den typ av nockar på tegeltak som saknar nocktegel eller nockbrädor. Som helt enkelt har överskjutande tegelpannor. Alla våra ekonomibyggnader i Universumet med sadeltak har den lösningen utom logen som tidigare var vasstäckt och nu har sinuskorrugerad plåt.

Den där gamla tekniska lösningen på tegeltak är en detalj som är försvinnande på grund av att förståelsen för och kunskapen om denna nocklösning minskar, den är låg. Själv älskar jag verkligen de där smäckra taknockarna! Den här nocklösningen har man även använt på tak med späntade stickspån, späntad pärt.

När ett nytt uthus byggdes här valde vi tegeltak med samma typ av gammaldags nock.

Här är ladugårdens södra takfall. Man ser de tegelpannor som skjuter över nocken från andra sidan.

Och här är norra takfallet där de översta takpannorna är fästade med en spik genom ett borrat hål i tegelpannan. Höst- och vintervindarna kommer från detta håll och nockarna klarar sig bra från yrsnö och vatten. Di gamle visste nog vad de gjorde!

Jag gillar tegeltak av många olika anledningar förutom att de är vackra. En anledning är att tornseglarna bor här, de kryper in vid takfoten om ingen hängränna är i vägen. Tornseglare = sommar!


4 kommentarer

Moodboard

En landsbygdsdröm. Någonstans i Sverige. Har letat bilder på pinterest för inspiration. Är detta vad jag vill… Det får inte bli alltför romantiskt. Men hur som helst är det trevligt att fundera och planera.

Det ska finnas fotogenlampor, stearinljus, vedeldad värmekälla/-or, vedspis för matlagning, egen brunn utan elektrisk pump, matkällare/jordkällare, torrdass, möjlighet till odling. Att vara fri från vissa samhälleliga tjänster kan emellanåt vara eftersträvansvärt.

Det var ju så man levde förr på landsbygden, till 1900-talets mitt ungefär. Så kan man även leva nu om man har tur och är förutseende :-)


5 kommentarer

Korvkiosken då

Korvkiosker är försvinnande. Finns någon kvar? I Eskilstuna fanns gatuköket Drottninggrillen vid Drottninggatan kvar år 2016 då jag fotade den vid passage. Men mer var det inte, att den var på väg bort visste jag och det förstår man av omgivningen.

Den 7–10 februari 2018 ägde ”Folk och Kultur” rum för första gången. Då fanns Drottninggrillen kvar, jag såg bilder på den i ”utsocknes” mässbesökares instagramflöden. Korvkiosken betraktades som exotisk med rätta. Det var en så´n där riktig korvtjorre där man stod eller satt utanför och åt sin beställning om man inte promenerade vidare med den. Jag föredrog en varm korv med bröd, senap, ketchup och bostongurka. Jodå, vi är fler som saknar dom där kioskerna.


1 kommentar

Röd sol

Solröd mystik sänker sig över rummet med röda rullgardiner.

Jag tycker om rullgardiner. Utan tvekan. Röd och vit och blå och grön . Eller solblekt beigebrun. Av textil eller papper. Enfärgad, randig eller med motiv.

Första gången rullgardiner nämns i Norden är på 1660-talet i Köpenhamn. Det är först i början av 1710-talet som rullgardiner nämns i Sverige, då i Husgerådskammarens räkenskaper. Då av modellen hissgardin med dragsnören som löpte i ringar på var sida av rullgardinen.

Men det är rullgardinen med fjäder jag tänker på och tycker mycket om. Gardinen rullas upp av sig själv efter en lätt ryckning och till detta krävs ett fint dragsnöre på mitten med olika färger, tofsar och ringar i änden. Som tonåring gjorde jag själv de här snoddarna med avslutning.

Landets äldsta rullgardinsfabrik grundades 1879. Från 1885 tillverkades där enbart rullgardiner med fjäderkonstruktion.

Att loppa rullgardiner är svårt, åtminstone där jag rör mig. Troligt är väl att de slängs men hur lätt är det inte att byta ut ljusskört eller trasigt tyg mot nytt. Det har jag gjort men helst vill jag ha kvar originalets material. Här i Universumet används rullgardiner som solskydd men som insynsskydd fungerar den lika bra. Länge användes dock halv-gardiner som insynsskydd i stugorna.

Persienner mellan de kopplade fönstrens glasrutor hör folkhemmet till. De är minst lika stämningsfulla men de hör hemma i en senare tids arkitektur och inredning, inte i mitt hem från 1910.

Tillverkning av rullisar. Digitalt museum.

Vem kommer härnäst och skriver i ämnet rullgardinshistoria? Och hur man lagar och renoverar gamla rullgardiner? Kulturhistoria med praktiska tips i en och samma bok! Den skulle sälja bra nu när byggnadsvård står högt i kurs, tipsar Mrs Universum.


4 kommentarer

Drömmen om livet på landet

Den allra ljuvligaste freskmålning av en trädgård kommer från Livias villa i Primaporta. Den målades sisådär år 20 e. Kr. Platsen ligger en dryg mil norr om Rom, och villan var ett stort kejserligt komplex.

Den målade trädgården/landskapet är omgärdad av en likaledes målad stenmur men också ett staket med diagonalställda träribbor innanför.

Det underjordiska rummet med trädgårdsfreskerna såg ut så här. Måtten är 11,7 x 5,9 meter med en dörr på östra långväggen och högt sittande lunettefönster på kortsidorna. Det slutna rummet tror man var avsett som en sval plats för heta sommardagar, ett triclinium där man låg till bords och åt. Takfönstren på bilden är en senare lösning. Freskerna har konserverats och flyttats till Nationalmuseet i Rom.

Jag besökte platsen en stekhet sommardag vilket gjorde det lätt att förstå idén med det slutna, svala, nergrävda rummet. Arkitektur är platsbunden och kan inte upplevas helt genom fotografier eller museifragment.

Livia var den romerske kejsaren Augustus gemål. I Primaporta anlade hon också en lagerlund och hade hönsgård säger annalerna. I princip samma ideal som idag, eller hur? Och som drottning Marie Antoinettes Hameau de la reine (”Drottningens by”) nära Petit Trianon i Versaillesparken.

Drömmen om livet på landet har alltid funnits.