Blåkulla

En sopkvast av björkris, en kaffepanna och en svart katt hör påskkäringar till. Fast numera ser jag inga barn utklädda till påskkäringar. Själv brukade jag och mina lekkamrater klä ut oss till påskkäringar på skärtorsdagen och gå till gårdarna i byn. Vi hade målade ansikten med fräknar, röd mun och svarta ögonbryn, gamla kläder som långa kjolar, virkade sjalar och hucklen på huvudena. En liten hemmatillverkad teckning lämnades över och i gengäld fick vi godis eller frukt som stoppades i kaffepannan vi bar med oss var och en. Det var verkligen en härlig stämning att minnas.

Inte tänkte vi då på häxprocesserna som innebar att kvinnor i mängd avrättades utan att ha gjort något förutom att vara kvinna. Vi hade bara kul.

Skohö

På bilden ser ni ett par flätor med skohö. Skohö, är en benämning på starr, gräs och/eller halm som insamlats, torkats och beretts för att användas som isolering i skor i stället för strumpor. När höet hade torkat kunde det förvaras till exempel i en s k höstol. Det är ett urgammal sätt att hålla fötterna varma vintertid. Ismannen Ötzi använde skohö läser jag.

Några ord om skohö

När jag tittade i boken Kvinnor i väglöst land av Lilian Ryd från 1995, som står i hyllan, fann jag också fakta om bruket av skohö. Både män och kvinnor, både barn och vuxna använde skohö året om, utan strumpor eller med och där står så mycket mer om det praktiska bruket. Det där materialet är något som intresserar mig och gör mig nyfiken.

Jag har aldrig sett skohö användas. Däremot har jag som barn sett fotlappar i bruk. Men det är något annat, en efterföljare till skohö.

Dekormåleri igen

Det är bara att konstatera – finfin och personlig dekormålning.

Jag vill också någon gång i mitt liv måla duttar på trappstegen! Men jag har inget hus där det passar in.

Fotografierna kommer från mangårdsbyggnaden Larses i Rismyrliden, Västerbottens län. Ett fantastiskt besöksmål som ger mycket för den kulturhistoriskt intresserade.

Landskapet och människorna

• 

Det här är ett utsnitt ur en karta från laga skiftet. Den beskriver situationen vid 1800-talets andra hälft i en liten ort i norra delen av landet. Här levde morfarsfar och morfarsmor och före dem ytterligare fyra generationer. Det är rätt klart att ett landskap formar människorna som bor där. Det är därför jag tycker det är viktigt att vårda omgivande landskap, inte hänsynslöst exploatera det.

Det är ett fantastiskt äldre kartmaterial som Lantmäteriet förfogar över från 1600-talet och framåt. Har du någon plats på Jorden där du känner dig förankrad?

Fina glänsande duken

På en secondhandaffär/loppisbod mitt i västmanländska skogen hittade jag en långsmal duk i samma material och mönster draperiet från 1930-talet med fransar på båda kortändarna. Som skimrande ny.

• 

• 

• 

• 

Min fyndduk är i utbrett skick 88 x 150 cm exklusive fransar.

Draperiet från 30-talet i solsken.

För mig ingår byggnad, inredning och landskap i den kulturhistoriska kontext jag vill bevara och hålla samman. Dit hör förstås textilier.

Det finns så få bevarade textilier här i Universumet, förutom sängkläder och handdukar, därför blir jag lycklig när jag finner något som passar in. Men klart är att jag även köper nutida textilier men använder dem mestadels i andra rum än salen.

*

Servetter i Kornhaus, Bauhaus restaurang i Dessau.

Klinkergolv i restaurang Kornhaus, Dessau uppförd 1929-1930.

På fotona ovan syns servetter och klinkergolv i restaurang Kornhaus i Dessau, ritad av Carl Fieger (1929–30). Exteriört är Kornhaus vitputsad. Men funktionalismen och 30-talet var aldrig ensidigt vit, den var murrig i många fall – särskilt i interiörer. Som mitt draperi och duk.

Skostall

Den konstruktion som jag visade i förra inlägget och undrade om någon visste vilken funktion den hade var ett SKOSTALL. Med hjälp av detta kunde man arbeta med var och en av oxens klövar, det finns en skålad påle för var och ett av av benen på. För min egen del är det det enda skostall jag någonsin sett, kände inte heller till att ett sådant behöves.

Jag tycker om kunskap om det agrara samhället som tidigare levdes så att detta finns bevarat i verkligheten och inte endast dokumenterat på papper eller digitaliserat, är verkligen bra.

Skostallet är placerat framför smedjan och är till för att ställa oxar i då klövarna skulle verkas och skos.

Att verka och sko en oxe var ingen lätt uppgift. Oxen har svårt att lyfta ett ben så som man gör när man skor en häst. Skostallet behövdes som en sorts stöd och hjälp när oxens ben skulle lyftas upp. När man verkar klipps oxens klövar ungefär som när man klipper en nagel. Man kunde även sko oxarnas klövar. Det gjordes när oxen skulle användas som dragdjur för längre transporter annars kunde klövarna förstöras. För det mesta användes oxarna som dragdjur hemma på gården i jordbruket och då behövde de inte skos.

Beskrivning på skylt , Vallby friluftsmuseum, Västerås.

Gissa funktion

• 

• 

Den här träkonstruktionen finns på Vallby friluftsmuseum i Västerås. Själv har jag aldrig sett ett sådant stolpverk någon annanstans och visste inte vilken funktion den hade en gång i tiden förrän jag läste förklaring på skylten intill.

Är det månne någon som vet vad den använts till??? Möjligen kan vetskapen att den röda timmerbyggnaden i bakgrunden är en smedja vara till hjälp.

Ödehus

Ett ödehus med vackert målade snickerier syns här. Det kommer att rivas eller ruttna bort om jag får spå eftersom det står i norrländsk skog.

Fotot från förra året tar jag med för att visa takstången som är ett sentida tillägg till övrig inredning. Den är trären utan försök att få den att smälta in. Men den behövdes tydligen, kanske har huset de sista åren använts som skogshuggarkoja? På stången hänger klädgalgar av plast och trä. Vedspisens vattenbehållaren av koppar är borta, den ansågs väl som det värdefullaste föremålet.

Hade tänkt ta med bilden då jag skrev om takstänger men det blev inte så då stångens utformning knappast är traditionsenlig. Den fyller dock sin funktion för torkning av kläder.

Då det gäller den kompletterande stången i Universumets kök har den inte kommit upp – än.

Borta för alltid

I Tornedalen totalförstördes Hietaniemi kyrka med klockstapel i en brand natten till den 26 september. Jag var där på studieresa en septemberdag för flera år sedan tillsammans med några kollegor. Bilderna är från den resan.

Nog tycker jag att man kan förvänta sig av riksmedierna att ta upp att ett kulturarv nu är borta men förgäves väntade jag på ett inslag igår kväll. På svt.se kunde man läsa lite om händelsen (det var där jag först såg nyheten) och lokal-tv från Norrbotten hade inslag om branden. Att nyhetsrapporteringen är njugg beror det på att Norrbotten ligger så långt från det man anser vara landets centralaste del? Eller finns det andra orsaker?

En kasthög

• 

"Här vid gamla vägen mellan
Åkers bruk och Skottvång gruva finns en så
kallad kasthög (offerkast).
Enligt folkmun skulle en gumma ha ramlat av
en skenande hästskjuts och förolyckats just
här. Till minne av gumman lades här färska
kvistar eller blommor. Gamla ortsbor berättar
att denna tradition levde kvar tills långt in
på detta sekel. Tyvärr försvann högen när
vägen byggdes om. Kan traditionen kanske
återupptas?"

• 

Jo, traditionen fortsätter. Denna hög med pinnar samt skylten tilltalar mej. Har sett flera fantastiska skyltar vid små ”omärkvärdigheter” i Sörmland, alla lika intressanta. ”Stötta sten” och stubben efter Granhedsgranen är sagolika. Allt det där visar ju på tidigare generationers tänk. Ett kulturarv.

Så säger en som under barndomen hört gamlingar berätta om sina sanna upplevelser av ”vittra” och ”baran” och även återberättelser från medelålders som hört ännu äldre traderade upplevelser. Jag är fascinerad över att ha varit med om det, det känns uråldrigt. Ett immateriellt kulturarv.

Ådalens Industrimuseum

Flottningsmuseet på Sandslån, eller numera Ådalens Industrimuseum, är inrymt i en stor vacker tegelbyggnad från 1920-talet, Kejsarkasernen, som är en av flera byggnader där flottkarlarna bodde. Grundstommen i museet är stor modell som visar flottningslederna från Västerbotten ner till Ångermanälvens utlopp i Östersjön. Och vatten rinner på riktigt alltså.

• 

• 

• 

  Timmerskiljet vid Sandslån (ön i mitten av bilden).

• 

  Såg vid såg jag såg… Det låg många sågverk nedströms skiljet.

• 

• 

• 

  Kocka i Nässjöforsen 1952.

På övervåningen finns miljöer bevarade och hur timmerskiljningen gick till beskrivs. Det var ett mycket intrikat system kan jag säga. 1957 var ett rekordår då 22 758 152 stockar sorterades utan mekanisering. Skiljestället var i gång fram till 1982. Hur livet som flottare kunde se ut är väl beskrivet samt all service som behövdes runt omkring. Kockan t ex som lagade den mat som behövdes för mannarna som jobbade längs älven. Då påmindes jag om hur jag som nybliven tonåring var med om att servera flottarlaget vid ”min” barndoms älv lunch den sista dagen flottningen pågick. Det bjöds på lite extra eftersom flottningen därefter upphörde för gott. Timmerbilarna tog vid och de många skogsbilvägarna anlades.

Vid Kejsarkasernen blev vi lite ”starstruck” :-) för där träffade vi på Mats Jonsson som svarade på vår fråga var museet låg. Vi tyckte inte att det var helt tydligt eftersom där hände mycket på området trots regnet som föll. Under veckoslutet hade Tove Alsterdal och Mats Jonsson arrangerat Ådalens litteraturfestival för första året och festivalen led mot sitt slut denna söndagseftermiddag. Festivalprogrammet som vi läste i efterhand såg spännande ut.

Kusta gård

Om Kusta gård i Västmanland har jag skrivit tidigare. Studiebesöket dit en mulen sommardag anordnades för byggnadsvårdare. Här kommer igen några av alla bilder jag tog.

Salongen med sin stiliga uppsättning av spetsgardiner.

I övre hallen finns panoramatapeten som så vitt jag förstår heter Revolution de 1830. Ett vackert och romantiserat inbördeskrig i bild, i verkligheten något mycket obehagligt. ”Krig är inte fred” för att parafrasera George Orwell.

Kusta gård är ett av Västmanlands kulturarv.

Kommunikation

Vi var tre kollegor som en julidag gjorde den numera årliga studieturen, denna gång till Mariefred och Stockholm. Gamla vägar tog oss fram med bil, inte snabba men så mycket mer upplevelserika än urtråkiga E20/E18/E4.

Nya bostadsområden besöktes och i samband med inspektion av Norra Djurgårdsstaden tog vi en sväng in i Spårvägsmuseet som ingen av oss besökt på detta nya ställe. Wow, vilken minnesupplevelse att komma in i en tunnelbanevagn från tiden då jag flyttade till Stockholm.

• 

• 

Så minns jag SL:s fina kampanj Poesi på väg från 1993 med tema ”Människors möte”. Det var sju dikter som hängdes upp i bussar och tunnelbanevagnar. De där dikterna såldes också i mindre format som vykort, fyra av dem ser ni ovan. Det var en kampanj helt i min smak!

Potthink

Det här inomhusdasset såg jag på Åkers hembygdsmuseum, locket är tillverkat på bruket förstod jag. Det påminde mig om potthinken som sågs förvarad på tvättstuguvinden när jag för länge sedan gick igenom gömmorna där.

Det här inomhusdasset var mycket tjänligt en gång i tiden då endast utedass fanns på gården. Trevligt att den finns kvar. Tänk att behöva gå ut på dass en mörk vinternatt eller om du ligger sjuk. Då var potthinken oumbärlig. Potthinken är tillverkad av galvaniserad plåt med någon slags ådringsmålning på utsidan. Ändringen är av hårt obehandlat trä.

Den modernaste varianten av potthink torde vara den emaljerade från K ockums i gult med gröna detaljer, en vacker funkisvariant. De här föremålen säljs märkvärdigt nog på auktionssajter men betingar inget högre värde. Just nu står den som hör till vårt hus i övre farstun och påminna om en tid som var.