Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


Lämna en kommentar

Eskilstuna – den stolta fristaden?

Hur intressant och bra är inte den analys och beskrivning av den utveckling/förändring som görs i staden Eskilstuna i detta poddavsnitt! Lyssna gärna.

I poddavsnittet framkommer att politiker verkar vilja städa bort ”Den stolta fristaden” och ersätta det med logistikstaden eller platsen för det generella ”Goda hållbara möten”. Evolutionsstaden är en annan variant. Hur många logistikstäder finns inte i Mellansverige? Arbetarstaden ska ersättas med ännu en universitetsstad, bildningsstad…

En stor del av den metallindustri som fanns kvar bara för två decennier sedan har flyttat tillverkningen utomlands, ofta till Kina. Ett par av de senaste var Gense och EKA-knivar men det framgår inte av hemsidan.

Jag ser vilken stolthet som finns hos ”Halvan” när han finner verktyg tillverkade i Eskilstuna eller Torshälla och påpekar det för mig, jag som är inflyttad. Och det är inte bara här han finner dem – nej långt upp i landet och långt söderut. Är det något som kan få honom att gå på loppmarknader så är det ifall där finns gamla verktyg och redskap.

När jag flyttade hit fanns ett sliperi i Eskilstuna inom området med de gamla 1600-talssmedjorna, där jag lämnade in mina köksknivar för slipning. En fantastiskt bra möjlighet. Att verksamheten fanns berodde på att kirurgiska instrument precisionsslipades i verkstaden och intäkterna kom främst därav. Sliperiet är borta nu, ingen övertog verksamheten när ägaren pensionerade sig.

Ett litet, litet urval av den tillverkningsindustri som hade sin tillverkning här: Eminentverktyg, AB C.I. Fall, Gense (Gustaf Eriksson NySilverfabrik, Eskilstuna), GAB (Guldsmedsaktiebolaget), Eskilstuna Jernmanufaktur senare Jernbolaget, E.A. Berg AB, F E Lindström AB (i folkmun Tång-Lindström), EKA-knivar, ASSA (August Stenman AB), C E Johansson (i folkmun Mått-Johansson).

Den bästa tången att bita av tegelpannor med från E. A. Berg AB.

Tång att nyttja vid plåtfalsning från F. E. Lindström AB. Fabrikören kallades i folkmun för Tång-Lindström och har en gata uppkallad efter sig i E-tuna. Även Mått-Johanssons väg finns.

Hovtång med flera funktioner, från E. A. Berg AB.

Här är en äldre typ av F E Lindström-stämpel. Och på en av hovtängerna från E. A.Berg finns stämpeln ”Guldmedalj Paris 1900 ”La Perdiz””. Här finns skiftnycklar från Mått-Johansson, kammarlås, fallås, cylinderlås och nycklar från Assa, kakelugnslucka från Pontus Holmberg, nysilverbestick från C. G. Segerström, silverbestick från Gense, brödkniv och fil att vässa eggen med från Eskilstuna Jernmanufaktur, fönsterbeslagen kan jag inte se märkning av men att både de på bottenvåningen från 1910 och på övervåningen från 1924 kommer från Eskilstuna eller Torshälla är jag fullkomligt övertygad om. Jag kan inte räkna upp allt här som är lokaltillverkat – men mycket är det utöver det nämnda.

Idag är det Eskilstuna Kulturbeslag AB som för smedstadens traditionen vidare – den tradition som politikerna inte önskar ta till vara. På sin hemsida skriver företaget: ”Vi har därför tagit vid, där många av våra föregångare slutat. Efter deras modeller gör vi nu beslag av de välkända typerna. Vi framställer beslagen så som de såg ut förr. Vår tidsepok är ca 1700-1960. Det innebär att vi tillverkar såväl handsmidda beslag som rent fabriksgjorda produkter.” Heja!!! Självklart finns även deras beslag här i huset.

För övrigt sitter i min ateljé mot norr och öster sju stycken återbrukade fönster från Fil-Öbergs fabrik i Eskilstuna. När vi köpte dem på en jättebra secondhandbyggbutik som fanns i Torshälla, kände jag inte till tillverkningen av filar, som upphörde 1992. Ateljén har, förutom lås och nycklar från Assa/Abloy, även dörrtrycken med nutida formgivning från samma företag.

Haha, efter att ha fått redogjort för mig alla dessa ägandes verktyg och föremål blir jag också stolt ;-)


2 kommentarer

Lycka i skogen

En grusväg leder till en gammal by med få boplatser långt inne i skogen.

På väg dit ser jag en lycka, en liten plätt mark där lite spannmål eller hö odlats. Lyckan är kringgärdad av en kallmurad mur av natursten som kommer från den skogsmark som brutits och uppodlats. Odlingsröse kan man också kalla muren. Så mycket arbete för en sån liten odlingsyta.

Vem blir inte lycklig av att se en sådan bevaras som minne av tidigare generationers kulturgärning? En kulturgärning som ingen kände till när lyckan brukades, det var hårt arbete för födans förskaffande men säkerligen även glädje i arbete och naturupplevelser.

En glänta i skogen. En lucka i skogen. En lycka i skogen. Skogslycka. Lycksalighet i skogen.


Lämna en kommentar

Lite att läsa

Lotte Möllers bok om biskötsel är den enda bok jag köpte på årets bokrea. Den är vacker och när jag nu börjat läsa den är den minst lika givande som jag anade.

Annat som ligger nära till hands på tevagnen är Svenska Atheninstitutets Vänförenings medlemstidning Hellenika som jag läser med intresse varje gång den kommer i postlådan. Medlem har jag varit sedan 80-talet. En nyare bekantskap är kulturtidskriften Balder som jag börjat prenumerera på.

Den lilla boken med röda pärmar, Alla flickors lekar av Ella, kom fram ur en låda i julas. Rolig kulturhistoria att bläddra i. Som helhet har den titeln ”UNGDOMENS BOK. Senare delen. Flickornas lekar. Ett tusen lekar och 600 afbildningar. Efter goda källor utarbetad af Ella.” Boken är tryckt 1879 och har tillhört Halvans farmor.

Där har ni en del av mina intressen i ett nötskal :-)


Lämna en kommentar

Påskriset pryder sin plats påskveckan ut. Förr var det fastlagsris man kallade det och tog in det i stugvärmen i början av fastan. Numera kallas det påskris och tas in under Stilla veckan. Det ger hus som helst en försmak av vår.

Jag har fått två äldre fotoalbum av släktingar och tittar nyfiket på fotografierna. Många har namn anrecknade på lappar eller på baksidan av fotona. Hur bra är inte det. Tack för det kära släkten, levande och döda!


4 kommentarer

Snacka om spik

Bilderna visar en kraftig, handsmidd spik med hullingar. Längden är 11 tum (280 mm utan skalle) och tvärsnittet är som mest 12 mm. Den kan ha varit används om ankarspik där hullingarna gav extra motstånd för att undvika utdragning t ex för att fästa en träbjälke mot en timrad vägg. Spiken fanns i en timrad byggnad som uppfördes vid 1800-talets början. Hullingarna är oerhört vassa och drar man med fingret i ”fel” riktning börjar blodet lätt att flöda. Den väldiga spiken fick jag av en god vän som kunde berätta varifrån den kom och som kände till mitt intresse för äldre byggtekniker och byggnadsmaterial.


2 kommentarer

Arkivdetektiv

Dödbok juni 1835 till augusti 1836.

Jag tycker om att sitta i arkiv och forska, sitta i stora salar där fler forskare vistas. Inget går upp mot att bläddra själv med bomullsvantar på. I mitt arbete sitter jag nu och då och forskar i fysiska arkiv, det är fantastiskt trevliga, hemska, sedelärande och viktig dokumentation som man kan få fram. Man lär sig mycket om hur tillvaron gestaltade sig förr för de som då levde sitt liv, det som var ett modernt liv då, läsa in värdegrunder och tankesätt den tid det dokumenten gäller. Sockenstämmoprotokollen har mycket att ge. Likaså företagsarkiv.

När jag forskar privat sitter jag ofta vid datorn och tittar i digitaliserade arkiv med kyrkoarkiv och folkräkningar. Krigsarkivet ligger i Sthlm och landsarkivens där samtliga dokument är av naturliga skäl inte skannade, det handlar ju om väldigt många hyllmil. Det finns så mycket att ösa ur, så mycket som jag inte upptäckt än och aldrig kommer att upptäcka. Till landsarkivet måste det bli fysiskt besök vilket är besvärligt för min del eftersom det landsarkiv jag får ut mest av ligger långt bort och tiden går fort när man väl sitter där. Det bästa vore att övernatta i den stan. Där kan jag avundas de som bor nära sitt landsarkiv – så himla bra ni har det om ni vill leta än det ena, än det andra i den guldgruva landsarkiven utgör!


Lämna en kommentar

Tegeltak utan nocktegel

På samtliga ekonomibyggnader i Universumet som har taktegel finns en speciell nocklösning, en gammal variant som måste ha använts innan nocktegel började tillverkades. Jag är oerhört förtjust i de där nockarna och vill verkligen bevara dem! Innan jag flyttade hit visste jag inte om att de existerade över huvud taget.

Jag har sett många tak rasa, rivas, läggas om på annat sätt, byta material – den här lösningen är skör och lättförstörd. På ett torp jag besökte för ett par år sedan hade tegeltaket lagts om och man kände inte till och förstod inte den här nockläggningen och därför satte man en upp-och-nervänd hängränna över nocken, kanske i väntan på nocktegel… Kunskapen och förståelsen om hur nocken en gång hade lagts fanns inte. Med en dåres envishet vill jag påpeka vikten av att bevara lokala takläggningar och taklösningar.

Ovan syns detaljer från gårdens gamla tegeltak med lokal läggningsteknik. Taket på bostadshuset fick enkupigt taktegel 2011.

Nedan visas två bilder från när taket på nybyggda annexet som vi lade med begagnat tvåkupigt lertegel.

Byggnadsvård ska inte ses som en stil utan som ett kunskapsområde. Lokala kulturvärden förloras och vissa tidsepoker/stilar/tekniska lösningar blir premierade framför andra. Regionala och lokala variationer tappas lätt bort när råden inte kommer lokalt ifrån. Om inte länsmuseer eller länsstyrelsernas kulturmiljöavdelningar ger ut informationsskrifter/har rådgivning om en lokal tradition – vem ska då få ut viktig information om lokal byggnadsteknik?

Fler inlägg om detta lokala sätt att skapa tegelnock: Nocktegel eller inte? * * * Lagt tak ligger


10 kommentarer

Bondgårdens byggnader

Gårdens djur behövde någonstans att bo och djurens mat behövde lagras någonstans efter skörd. Även människorna behövde bostad och byggnader för att ordna sina liv på ett drägligt sätt under 1900-talet.

Ladugården började byggas 1905. Den är liggtimrad, delvis reveterad och ursprungligen täckt med ett vasstak. Ovanpå hela utrymmet med kobås, kalvkättar och häststall finns höskullen där årets höskörd förvarades. Höet var lätt att få ner till kornas foderbord genom en lucka i taket. Mjölkrummet bör ha kommit till i samband med att mjölken började levereras till mejeriet. I gårdsarkivet finns ett andelsbrev i Mjölkcentralen, Lantmännens Mjölkförsäljningsförening, från 1/8 1931 så där har vi ett årtal att ta fasta på. Vid infarten från den dåvarande vägen mot Ängsholmen stod ett mjölkbord där mjölkbilen stannade och plockade upp mjölkkrukorna. I väntan på mjölkbilen förvarades dessa i vatten i mjölkrummet för kylning.

Bostadshuset stod klart 1910 och familjen flyttade dit den 21 november samma år. Bykstugan, tvättstugan, stod troligen klar då. Bredvid tvättstugan stod vagnslidret (som jag aldrig sett, det revs på 1970-talet). Där förvarades som hörs på namnet vagnar, trillor, kärror som drogs av häst – dvs vår tids garage. Ihopbyggd med lidret (”lägret”) fanns vedboden.

Efter 1924, då de vuxna barnen tog över bondgården, byggdes en drängkammare för den extrahjälp som anlitades när det var bråda tider. Även sädesmagasinet uppfördes i samma veva. Det är byggt i två våningar som är förskjutna med halvtrappor i förhållande till varandra. Längst ner, under halva magasinsbyggnaden, finns en matkällare med svale. Den är murad av stora huggna stenblock från Eksåg. Det var en murare Johansson som byggde den välvda matkällaren. Andra magasinshalvan som är helt i trä, blev förvaring av redskap och ytterligare vagnar. Ovanpå alltihopa är utrymmen där bland annat säden förvarades. Väggarna är av regelkonstruktion, taket har kraftiga takstolar med okantade bräder lagda omlott som underlag för läkt och taktegel.

Hönshus och svinstia byggdes även de på 1920-talet då andra generationen tagit över driften av gården. Under sågspånsisoleringen i trossbotten hittade vi dagstidningar daterade 1924 då vi byggnadsvårdade hönshus/svinstia. Som vi förstått det av arkivhandlingar köptes en markyta till gården vid den tiden och magasin och hönshus kunde uppföras.

Torrdass har alltid funnits i ungefär samma läge. Men när mjölkrummet byggdes till flyttades torrdasset något lite vilket kan ses på äldre foton. Under nuvarande dass och redskapsbod göts då en urinbrunn i betong. Urin från kor och hästar rann ner i ”albrunnen”, som den kallades, för att senare spridas ut på åkrarna. Bakom dass och bod, från gårdstunet sett, fanns gödselstacken dit gödsel från ladugården skyfflades ut genom en dörr.

Logen är stor. Den är av stolpverkskonstruktion med rejäl spännvidd och byggdes i vinkel med ladugården. Ett portlider går rakt igenom logen. I portlidret, eller logkistan som man sa här, stod tröskverket på hösten efter skörd. Man hade en tröskförening så tröskverket flyttades från gård till gård och delägarna hjälpte varandra vid tröskningen. För övrigt har jag ännu inte funnit ut helt hur logen nyttjades förutom förvaring av halm. Den har senare breddats med en sektion. Logen hade vasstak ännu vid Agnes och Davids bortgång 1966.

En traktor inköptes i slutet av 1950-talet, en Bolinder Munktell Victor. Den fick sitt lilla garage i sydväst intill logen, ett garage som en normalstor personbil idag inte går in genom portarna på.

* * *

Och HALLÅ! Här på gården finns ingen LADA. Ingen LADA. Och har aldrig funnits. Lador förvarades torrt hö i, vinterfoder till kreaturen. Ladorna är små byggnader. Och ladorna stod på utmarkerna långt bort från bondgården. De var inte vanliga här i Mellansverige, de hör till norra delen av landet. Här ligger gården mitt i den mark som hör till, ingen hölada på utmarken krävdes eftersom här inte fanns någon utmark. All mark var belägen nära gården. När jag hör/läser bebyggelseantikvarier benämna vilken större ekonomibyggnad som helst på landsbygden som ”lada” ryser jag och tappar förtroendet för den personens kunskap om vårt byggda kulturarv. En LADUGÅRD är ingen LADA! Ett SÄDESMAGASIN är ingen LADA! En LOGE är ingen LADA!


8 kommentarer

Bondgårdens djur

Här på gården fanns två hästar, 8 kor samt ungdjur, ett par grisar och ett okänt antal hönor. En katt hörde förstås också till. Det fanns inte fler djur än att man hade ett personligt förhållande till och egennamn på alla, det var innan dagens djurindustri uppstod. Syskonen Agnes och David hade tillsammans drivit jordbruket efter sina föräldrar från 1924. När de dog, hon 77 och han 75 år gamla, med några månaders mellanrum år 1966, upphörde jordbruket. De sista djuren som försvann var hönsen som nackades efter de gamlas bortgång. Efter det blev gården ett ”sommarställe” på landsbygden – tills Halvan & Mrs Universum tog över.

Men än idag är gården välbevarad med alla sina byggnader. Det kan tyckas att de stora ekonomibyggnaderna är otympliga och besvärliga att ta hand om och underhålla, men jag ser det som ett förtroende att se till att de finns kvar. De skapar ett förtroligt och gediget gårdsrum, gårdstun. Platsen har valts med omsorg och byggnaderna har vuxit fram organiskt allt efter behov.


7 kommentarer

Så mycket opassande som monteras på landsbygden

Göran Gudmundsson, kallad Mr Byggnadsvård efter att ha varit med och startat Gysinge Byggnadsvård 1990, och förra året försedd med professors namn, har skrivit en träffande krönika i Gård & Torp 1/2021:


Det är nog ingen nyhet att Sverige håller på att byta ansikte. Framför allt börjar landsbygden bli en enda förortsliknande röra med inslag av ila byggda och illa anpassade typhus. Nybyggda villor med svarta plåttak och svarta eller grå fasader fördystrar och splittrar den genuina miljön. De smittar dessvärre också av sig på de äldre husen, som snabbt tar efter trenden med fönsterbyten, takbyten, fasadbyten och trädäck. Modet med stora kuvöser av isolerglas och pvc-fönster med fuskspröjs likaså. Detta bidrar till en olycklig kollision mellan förortskultur och landsbygd.

Snart är båset tomt. Ingenting kan bättre illustrera talesättet att helheten består av detaljer, än den epidemi av fönsterbyten som pågår just nu i Sverige. Kulturarvet tar skada, miljön tar skada. Vill vi uppleva en äkta och levande byggnadskultur måste vi snart bege oss utomlands. Och vi som ända till nyligen hade våra egna genuina byar och småstäder. Vad var det då som gick så fel?

För nästan 40 år sedan vikarierade jag på Riksantikvarieämbetet i Stockholm. Där satt en specialkunnig grupp av antikvarier och arkitekter och formulerade undantagsregler för renovering av gamla hus. Man föreslog varsammare lösningar och att autentiska detaljer som fönster, dörrar, fasader och tak skulle sparas och renoveras, inte bytas ut. Man ville inte längre kräva samma nybyggnadsstandard för de gamla husen som för de nya – om det riskerade skada det kulturhistoriska värdet på byggnaderna.

Men så kom Riksantikvarieämbetet att avväpnas genom nerläggning av A7 i Visby 2005. Ersättningsfrågan löstes genom att i stället utlokalisera Riksantikvarieämbetet till ön. Kompetensraset blev ett faktum när mängder av byggnadsexperter inte ville eller kunde flytta med. För den svenska bebyggelsen blev effekterna av flytten katastrofal, eftersom just de tjänstemän som tidigare jobbat på planer att skydda den gamla bebyggelsen från hårdhänta och onyanserade nybyggnadsregler försvann. Det militära försvaret led en stor förlust, det kulturhistoriska försvaret en minst lika stor.

I stort sett utan stöd ovanifrån engagerade sig i stället många enskilda människor, byggnadsvårdsföreningar, fristående byggnadsantikvarier med flera för att rädda vad som räddas kan av den gamla svenska bebyggelsen. Men vart tog statens ansvar vägen?

Intresset har alltså drastiskt krympt på myndighetsnivå, men glädjande i ställer vuxit sig stort hos allmänheten. Man kunde tro att även de statliga TV-kanalerna skulle förstå att bättre ta tillvara detta ökande intresse. I stället fylls TV-rutan av inspiration från de kommersiella kanalerna där man hellre river än vårdar, där man hela tiden byter till sämre kvalitet och utgår från att gamla hus per automatik är funktionsodugliga.

Inte heller har SVT insett att ämnet byggnadsvård i sig innehåller så mycket spännande historia och yrkeskunskap att det skulle räcka för att fylla programtablån med uppbygglig och rolig information om våra gamla hus. Och visa hur hållbart och fint vi skulle kunna vårda vårt kulturarv, i stället för att göra ”underhållning” av allt. ”Public service” borde börja leva upp till namnet. Så vänder vi utvecklingen!

Illustration till krönikan med bildtexten: Nytt möter gammalt. Trots lagstiftning och tydliga lokala regler blir ändå resultatet oftast så här. Det nya slår ihjäl det gamla. Gamla byar splittras med främmande hus. Långlivade och naturliga byggnadsmaterial ersätts av kortlivade med en energikrävande.

Visa mig vilka böcker du har i bokhyllan ska jag säga dig vem du är. En bokhylla avslöjar en hel del av ditt inre liv! Lika gärna kan man påstå att de byggmaterial du har valt till ditt boende avgör vilken bildningsnivå du har, vilken socioekonomisk grupp du tillhör eller om du tillhör ett kulturbärande skikt.


3 kommentarer

Lummer

”Nu under årets mörkaste tid känns sommarens grönska långt borta. Kanske är det därför vi så gärna tar in delar av skogen i våra hem under julen?

Gran, fönsterlav och mistel är vi alla bekanta med, men har du någon gång julpyntat med lummer?

Förr var det inte ovanligt att man dekorerade hemmen med girlanger av lummer, speciellt till jul, men även vid andra högtidliga tillfällen. Lummern plockades så flitigt att den blev ovanlig i skogarna kring städerna.

Interiör med julgran och lummer från doktor Robert Nordströms och Maria Nordströms hem, tillhör Örebro Läns museums samlingar.

Idag är samtliga lummerväxter fridlysta och det är förbjudet att plocka dem annat än för eget bruk. Förutom i Blekinge där du inte får plocka några lummerväxter alls. Hittar du lummer i handeln är den förmodligen importerad, om den är lagligt plockad. Lummerväxter är väldigt svårodlade och växer långsamt.

Men lummern är inte bara vacker att dekorera med, förr användes även sporerna som kallades för nikt. Dessa har en mycket hög fetthalt vilket gör att de brinner explosionsartat. Den egenskapen nyttjade man i teatersammanhang och vid blixtfotografering. Även apoteken använde sporerna, då till att rulla piller i eftersom sporerna sög åt sig fukt och gjorde att pillren inte klibbade ihop. Sporerna användes också som släppmedel i gjutformar (sandform). Det ska tilläggas att det finns flera arter och underarter av lummer i Sverige. Både revlummer och mattlummer har använts för dekoration. Insamling av sporer (nikt) har ofta skett från mattlummer.”

Den här informativa texten har skrivits i december förra året på Västaravets instagram av Miriam Hermanson, kommunikatör i Västarvet.

Mattlummer fascinerar, den här fotograferades i somras. När jag var barn hände det att jag plockade lummer för utsmyckning.


Lämna en kommentar

Allmogehem i snö

En av Svenska allmogehems arkitekter, Torben Grut (ni vet han som ritade Stockholms Stadion vid Valhallavägen som invigdes till Olympiaden 1912), tyckte att en gård i Ångermanland skulle kunna disponeras så här. Det är väldigt tilltalande enligt mig – som förutom timmerhus, månghussystem, gårdsbildning och landsbygd – även trivs med snö och kyla.