Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


3 kommentarer

Flugsmälla

I början av mitt bloggliv vann jag en flugsmälla i en tävling angående en kulturhistorisk lämning. Det var Astrid Selling i Blekinge med bloggen Mitt gamla hus som anordnade tävlingen, något som inte alls förekommit i bloggande byggnadsvårdssammanhang då eller senare. Den där flugsmällan vårdar jag väl eftersom den är så vacker och fint utförd.

Tävlingsfrågan kan läsas HÄR och rätta svaret HÄR och de fina och välgjorda priserna presenteras HÄR.

Ena sidan.

Och vet ni vad jag fanns här i Universumet i en outforskad vrå långt senare? Jo, en gammal flugsmälla med likartat utseende. Den är välanvänd men det går att läsa att den heter IDEAL och är av ”sv. tillverkning”.

Andra sidan.

Gissa om jag är nöjd och glad över min fina nygamla flugsmälla som är en kopia av Astrids egen gamla smälla!!? Verkligen det finaste pris en byggnadsvårdsbloggare kan få.
Den är gjord i stärkt säckväv och sammetsband. Väven kommer från Gittes tygkälla i Rinkaby, ståltråden på Beijers och banden är köpt på den mest anrika band- och knappaffären i Paris – Ultramod på Rue de Choiseul. Den är både en fin utsmyckning och har en sommarfunktion. Den kommer att leva kvar här långt efter att bloggandet är över…

Annonser


2 kommentarer

Strand på Ombergs sluttning

Solgrindarna välkomnar besökarna.

Hit till Ellen Keys Strand vid Vättern kom jag och C. körande under turen i juni. Visning var beställd och vi hann precis i tid till den informativa rundvandringen i det vackert planerade och inredda hemmet.

Om och av Ellen Key finns massor att läsa. Hemmet är mycket personligt formgett och inrett, färgrikt och genomtänkt är ordet. Då det är inte tillåtet att fota interiört har jag lånat de tre ovanstående bilderna från internet, här och här.

Allt är sig likt som allra första gången jag besökte Strand 1980 och köpte den gången några vykort på interiörerna. Den oföränderligheten har jag verkligen inget emot.

Pelarbron, (eg. doriska kolonner) är en plats där vattenytan och himlen möttes denna junidag 2019. Det finns mycket att skriva om Strand, om Ellen Key, men jag låter bli. Att vi påverkats indirekt eller direkt av hennes inredningsidéer är odiskutabelt.

Ellen Keys (1840-1926) idéer lever kvar genom hennes skrifter. Förståeligt nog ville hon ha ett skrivbord i varje rum, här i blomsterrummet.


Lämna en kommentar

Surströmming, en tradition med anor

Jäsning av livsmedel är en uråldrig konserveringsmetod som funnits i årtusenden. Den äldsta fiskfermenteringsanläggningen man känner till låg i södra Sverige i Norje Sunnansund för cirka 9 000 år sedan läser jag på nätet. Industriell tillverkning av syrad (fermenterad) fisk, garum, var mycket vanlig i romarriket.

Dagens surströmming saluförs traditionellt sett inte förrän surströmmingspremiären, vilken infaller den tredje torsdagen i augusti.

Denna juli blev det köpt Röda Ulvens inläggning från 2018 (årets strömming är ju ännu inte ute till försäljning). Men Oskars surströmming har vid egna tester utsetts till den godaste. Och naturligtvis ska det vara hela fiskar, inte fileade. Att oinvigda inte är så värst begeistrade över denna svenska fermenterade delikatess är dock ett faktum. Själv brukade jag sätta mig på tröskeln till köksdörren då surströmmingsburken öppnades när jag var barn. För att få in luft utifrån och/eller snabbt kunna ta sig ut ;-) Men sedan länge avnjuter jag den fermenterade fisken med nöje.


2 kommentarer

Uppsa kulle

Gårdagen blev en heldagsutflykt till kulturmiljöer och en kortare visit till länsmuseet i Sörmland. Avslutningsvis hamnade vi på Uppsa kulle i Runtuna socken som jag besteg för tredje gången. Här betade får i fridfull omgivning.

Uppsa kulle är Södermanlands största gravmonument med en diameter på 55 meter och en höjd på nio meter. Den är inte utgrävd och man funderar gärna över vad som finns gömt i kullen som man sitter på och tittar ut över nejden. Kungshögens tillkomsttid är okänd men liknade högar har daterats till yngre järnåldern.

När kullen skottades upp var Ludgosjön som syns från toppen en havsvik. När främmande skepp rodde in i viken såg de storhögen i fonden och förstod att här bodde mäktigt folk.

Och detta är är en bygd anor – många fler högar och runstenar finns här. När jag för många år sedan cyklade Eriksgatan genom socknarna här var det förunderligt hur många runstenar som var resta längs vägen, runstenar från 800-1050 e. Kr.

Att ”samla” på gravhögar vore kanske en idé slog det mig nu när jag skriver. Det finns många här i landet. För ett par veckor sedan hamnade jag och min resekompis C. av en tillfällighet vid Ledbergs kulle i Östergötland som vi besteg. Där var en tidigkristen kyrka uppförd helt nära kullen precis som i gamla Uppsala. Anundshög vid Badelundaåsen i Västmanland är landets största gravhög. Dit upp har jag också klättrat men därifrån ser man idag inget vatten och därför slår Uppsa kulle den kungshögen med råge i mitt tycke.

Visst är det givande att utforska sitt lands historia och samtidigt uppleva vackra landskap?


6 kommentarer

Hotad kulturmiljö

En av fem kyrkogårdar som besöks under försomrarna.

Vi brukar varje försommar besöka några kyrkogårdar för att se till gravplatser där Halvans anförvanter ligger begravda. Det tar en dag i anspråk att åka till de som är längst bort belägna i länet. Att åka genom ett sommarfagert landskap på småvägar är en upplevelse i sig. Ha med sig termoskaffe och tilltugg att inmundiga på kyrkogårdsbänk och senare stanna till för lunch på trevligt ställe (om det fungerar).

Man kan väl säga att Strängnäs stift har fina parkliknande kyrkogårdar även om många häckar mellan kvarteren tagits bort för att minska kostnaden för skötsel. Det är ändå lummigt och välskött. Mina släktgravar finns längre bort och får besök vid andra tillfällen.

Skillnaden mellan norra och mellersta delarna av landet är slående. Trots att sekulariseringen gått längst här i Mellansverige och många lämnat svenska kyrkan är det ändå mer välskött här. På landsbygden i norra Sverige ser jag kyrkogårdar som är som öknar. Inga träd, inga häckar, inga bänkar. Där saknas kunskap och ekonomi trots att inte lika många lämnat svenska kyrkan.

Och på samtliga kyrkogårdar ser vi omkullagda gravstenar, borttagna gravstenar staplade mot kyrkogårdsmuren, plastskyltar med text med kontaktförsök, skyltar med text om återlämnade gravplatser, tomma ytor där gravstenar tidigare stått, några skyltar med ”Kulturhistorisk grav” som oftast har storstilade stenar. Folkhemmets gravstenar, med mått som inte får överskridas, är sällan betraktade som kulturhistoriskt intressanta. Eftersom kyrkor är ett av mina intresseområden besöker jag en hel del och får samtidigt se kyrkogårdarna intill. Att utarmningen av begravningsplatser pågår i hela landet är hur tydligt som helst.

I senaste numret av branschtidningen STEN (klicka på länken) finns tre artiklar att läsa om KYRKOGÅRDENS KULTURMILJÖER. Kanske är det den med rubriken ”Hotade kulturmiljöer” som påverkar mig mest.


3 kommentarer

Kristna vikingar i Varnhem

Kata gård i juni 2017.
Museet är byggt som ett slags vikingatida långhus som svävar fritt över utgrävningsplatsen.

I juni 2017 besökte jag Kata gård i Västergötland. Detta nya museum ligger i anslutning till Varnhems kloster och invigdes två månader tidigare – i maj 2017. När den arkeologiska utgrävningen pågick, 2007, deltog jag i en specialvisning med huvudansvarig arkeolog i samband med ett uppdrag jag hade med klosterruinen.

Gårdskyrkan som visas är en av de första kyrkorna som byggdes i Västergötland och ersatte då en mindre träkyrka från sent 900-tal. Enligt skriftliga källor donerades den rika och mäktiga gården i Varnhem till cistercienserklostret i mitten av 1100-talet. Då behövdes inte gårdskyrkan längre, den stora klosterkyrka vi ser idag började uppföras.

Trappan tar en upp till nivån över utgrävningsområdet.

Det nya museet har byggts över utgrävningsplatsen på en kulle ovanför Varnhems klosterkyrka. Kyrkogrunden ligger frilagd och ett trägolv löper runt om. En luftspalt gör att luften har fritt spelrum genom byggnaden som står ouppvärmd och följer årstidsväxlingarnas temperatur. Museet är väl värt en resa om ni frågar mig som fick ut mycket av besöket. Livet under sen vikingatid var väl beskrivet

Katas grav befinner sig intill kyrkans norra sida och exponeras genom ett glas i golvet.
Kistans lock med kors visar att Kata var kristnad

Kata var storgårdens härskarinna, gift med Kättil, och död vid 30-35 års ålder runt år 1040. Skelettet visar på hög social status: inga förslitnings-skador på kotor eller leder, benens muskelfästen visar inte på någon hård fysisk belastning.

Kata själv hon finns i Västergötlands museum i Skara. Ja, alltså en föreställning om hur hon såg ut utifrån kranium och dna-analyser.

Det här var en kulturutflykt som jag gärna gör när ensamtid gives. Fornbyn i Skara, Porla brunn och Hällekis herrgårdspark var andra besöksmål under resan.


7 kommentarer

Bykstugan

Tvätten fick först ligga i blöt ett tag. Sen kokades den i grytan.
Där vänds tvätten med ett träredskap, som ibland kallas grytroder.

Pannmuren med den inmurade tvättgrytan på gården kan ha sett ut så en gång i tiden. Pannmuren var borta när jag flyttade hit men jag tycker om att i tanken försöka rekonstruera hur tvätten en gång i tiden gick till.

Själv har jag varit med om att tvätta i en vedeldad tvättgryta/vattenvärmare utomhus som barn. Samma gryta användes senare till att växtfärga garn i.

Efter vittvätten kom den grövre tvätten, här skuras trasmattor i tvättstugan.
Fotografier av lantbrukaren Rune Öberg ur ”Kamera och dynggrep”.


3 kommentarer

Levande och döda

Bland några av de inramade släktporträtten står en gammal bordsspegel i bakgrunden. Där kan man se sig själv tillsammans med de som ”gått före”. Så var min tanke med arrangemanget och att vi levande ska inte dominera gruppen utan hållas i bakgrunden. Att just dessa människor inte är mina egna släktingar spelar ingen roll för upplevelsen. Det är närvaron av de tidigare generationerna mitt i nuet som är viktigt för mig. Porträtt av min egen släkt har jag på annan plats. Och de är lika viktiga i mitt liv.

Spegelglaset har vackert utformade hållare i hörnen.


2 kommentarer

Då elektriciteten kom till gården

Detta är en av övervåningens takarmaturer som suttit på samma plats sedan eletriciteten kom till gården.
Att behålla ursprungsarmatur och ursprungsplats är för mej ett sätt att byggnadsvårda.

Flera av takarmaturerna här på gården är från tiden då gården elektrifierades. De sitter på samma plats som då – nära rummets fönster. På den tiden skulle elektrisk belysning förlänga och förstärka dagsljuset som kom från fönstren. Handarbetet och hantverket eller läsningen skulle kunna förlängas när skymningen föll och då var lampans närhet till ett fönster naturlig. Vrår och hörn fick vara mörka.

Det är intressant att förstå hur den konstgjorda belysningen förändrat människans beteende och levnadssätt under den korta tid som vi haft elektriskt ljus. Hur belysningstrenderna förändrats över tid är minst lika intressant. Minns ni 1980-talets hemska halogen-uplights? Jag blev aldrig vän med de armaturerna och det hårda ljuset, varken som privatperson eller i yrkesutövningen :-)


Lämna en kommentar

Kammarlås

Köksdörrens kammarlås.

Blanksliten mässing med skön formgivning – ett dörrtrycke. På andra sidan öppnas köksdörren med en stor nyckel. Så har det alltid varit här. Det kan vara besvärligt att öppna med nyckeln om man bär med båda händerna men på något sätt löser sig ändå öppnandet. Kammarlåset har alltid suttit här och även fortsättningsvis. Det är tillverkat i det som en gång var metallindustrins mecka – Eskilstuna, hos F A Stenman.

Här i huset sitter det kammarlås på samtliga dörrar på bottenvåningen. Älskar´t! Alla utom köksdörren på bilden har vred. På övervåningen, som inreddes 15 år senare som undantagsboende/förmånsboende för de gamla föräldrarna, sitter dörrtrycken från 1920-talet med svart trähylsa på alla dörrar utom den minsta dörren som även den har kammarlås med vred.


Lämna en kommentar

Pinnstolen – en svensk klassiker

Jag är förtjust i pinnstolar, de är lätta, de är graciösa, de är vackra. Halvan är inte överens med deras konstruktion. Han har en förmåga att sitta sönder möbler ;-) De absolut senaste möbelinköpet som gjort till Universumet är just två pinnstolar – Arka formgivna av Yngve Ekström 1955 och tillverkade av Stolab.

Jag skrev tidigare om Pinnstolsmuseet i Nässjö som jag besökte 2012. Det finns inte längre. Men det finns sedan förra året en sammanställning av den svenska pinnstolens historia: Träsmak. En bok om svenska pinnstolar av Mats Palmquist. Den första svensktillverkade pinnstolen beställdes av Henriette Killander till Hooks gård i Småland runt 1850. Möbelsnickaren Daniel Ljungqvist tillverkade en stol efter hennes skisser. Den svenska pinnstolen var född, förlagan var den engelska Windsor-stolen. Detta, och mycket mer, berättade författaren under gårdagens föredrag.


3 kommentarer

Syskonjordbruk

Hit till Universumet flyttade i november 1910 en familj med tre barn, 16, 19 och 21 år gamla. De hade fram till dess bott i den lilla staden. Husen på gården var nyuppförda, ladugården påbörjades redan 1905. Fram till 1924 bedrevs här ett familjejordbruk.

När föräldrarna var 61 respektive 67 år gamla överlät de gården till de två hemmavarande barnen Agnes (35 år) och David (33 år). Övervåningen i mangårdsbyggnaden inreddes och byggdes ut med frontespis för de gamla föräldrarnas räkning. Därefter bedrevs här i Universumet mellan 1924 och 1966 ett syskonjordbruk. 1966 var året för både Agnes och Davids bortgång. De dog med 3 månaders mellanrum. Att syskonjordbruk inte var helt ovanligt har vi upptäckt när vi hembygdsforskat.

En bok som behandlar detta med syskonjordbruk har titeln: Istället för äktenskap. Att driva jordbruk tillsammans med syskon i 1900-talets Sverige. Den gavs ut 2018.

Så här presenteras bokens innehåll:

När landsbygden förändrade sig väldigt snabbt så blev det här ett legitimt sätt att leva sitt liv. Det innebar vissa uppoffringar, men syskonen kunde hålla ihop gården, leva hyfsat gott och ha sin status kvar.

1900-talet sägs ibland vara familjejordbrukets århundrade. Trots att landsbygden förändrades i grunden framställs ofta själva bondefamiljen – bestående av man, hustru och barn – som intakt. Alla jordbruk drevs dock inte av familjer av den traditionella sorten. Ett alternativ var att två eller flera av barnen tillsammans övertog gården, fortsatte bo ihop och förblev ogifta. Men hur vanliga var sådana syskonjordbruk? Hur fungerade de och vilka var motiven bakom syskonens levnadsval?

Med hjälp av hushållsanalyser, statliga utredningar och intervjuer tecknar historikern Martin Dackling i Istället för äktenskap för första gången historien om syskonjordbruken. Han visar att de varken var ovanliga eller utgjorde kvarlevor från ett äldre bondesamhälle. Från att tidigare knappt ha existerat blev det från slutet av 1800-talet allt vanligare att bröder och systrar drev gårdar ihop och syskonjordbruk fortsatte vara ett vanligt inslag på svensk landsbygd fram till 1900–talets slut. Dacklings intresseväckande undersökning spänner över mer än 120 år och bidrar med nya perspektiv på det gångna seklets landsbygdshistoria.

Det som väckte mitt intresse för den här boken var ett radioinslag i mars med Katarina Wikars i OBS. En 10 minuter lång essä som är mycket lyssnansvärd om man är intresserad av hur levnadssätt förr knyts ihop med nutiden. Kan lyssnas på HÄR. Boken ska jag också läsa!