Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


Lämna en kommentar

Asken ”Turisten” av bleckplåt

Visst är det väl trevligt med plåtaskar och plåtburkar! Detta är en plåtask med motiv från Malmö. Askens mått är 10x15x3,5 cm. På askens sidor visas hamnen, ångfärjan, hotell Kramer, Centralstation, hotell Horn, Stortorget med Rådhuset samt Kungsparken.

Från tidigt 1880-tal till 1902 hette hotellet Horn, från 1902 hotell Savoy. Hotell Kramer uppfördes 1875 – 1878. Asken är tillverkad av AB Bleckvarufabriken i Lund som grundades 1890. År 1918 slogs företaget ihop med två andra och företaget PLM bildades. Asken bör då vara tillverkad någon gång mellan 1890 och 1902. Hade Malmö något stort evenemang eller jubileum vid den tiden? Kan det ha varit Nordiska industri- och slöjdutställningen (Malmöutställningen 1896)?

Det är oklart vad asken ursprungligen innehöll. Cigarrer säger en källa på nätet. Asken är plomberad med en röd klisterlapp med initialerna CA eller AC.

Bleckplåtsasken har till hört någon av mina släktingar och hör inte hemma i Universumet. För mig är det viktigt att hålla isär detta.

Ljussaxen

3 kommentarer

Det är finemang att det nu är den årstid man kan börja tända levande ljus för att få varmt och ombonat hemma. Här använder vi mest stearinljus och värmeljus. Så vi behöver ingen ljussax eftersom vekarna brinner ner i takt med stearinet. Men förr, då talgljus och vaxljus användes, behövde veken snoppas av för att ljuset inte skulle osa eller brinna ner för snabbt och utan kontroll.

Ljussaxen på bilden har funnits i Universumet sedan familjen flyttade hit 1910. Den följde säkert med från det tidigare bostället. Den är dock inte uråldrig eftersom den har ”fötter”, något som de äldsta ljussaxarna saknar. Vi har inte hittat årtal för när hushållet elektrifierades men det dröjde kanske 15-20 år med tanke på originalarmaturerna som finns kvar, deras placering och utformning.


4 kommentarer

Tre arbetarbostäder

Av en tillfällighet hittade jag ett litet trevligt museum – Arbetarmuseet Gråbo i Karlskoga. Jag skulle på en dagstur till de trakterna i augusti och tack vare att jag studerade Upptäcktsresan 2021 och broschyren med Museiguiden arbetslivsmuseer fann jag pärlan. I museet finns tre arbetarlägenheter inredda – från 1885, 1918 och 1942. Inför besöket insåg jag att fotograferingsapparaten förargligt nog var glömd hemma. Bilderna ovan, från 1942 års bostad, är hämtade från Internet (Svenskt kulturarv och Tripadvisor.se)

I det här köket från 1942 var linoleummattan på köksgolvet fäst i många mindre bitar med mängder av nubb. Det har jag aldrig sett tidigare och jag funderar över autenticiteten. Lade man linoleummattor så eller var den senare lappad och lagad? Lägenheterna är inredda till museum i efterhand, golven har varit uppbrutna berättade en av museivärdarna och då jag undrar var man fann förlagan? Hur som helst hade jag en trevlig timme i det sevärda museet.


3 kommentarer

Folkhemmet Gyttorp

Så kom jag då tillbaks till Ralph Erskines bostadsområde i Gyttorp. Så fint. Jag var där på kulturhistorisk visning med RAÄ före millennieskiftet. Restaurering pågick och då visades även interiörer. Superfint! Både interiört och exteriört är bostäderna väldigt pietetsfullt återförda till ursprunget och detta renderade Nora kommun Europa Nostra-priset 2002. Området är byggnadsminnesförklarat.


2 kommentarer

Underhåll

Ja, det är sådant här som måste göras ibland.

Byte av trasiga tegelpannor. Ligger de överst vid taknocken får man bereda väg genom att plocka bort en eller ett par rader hela vägen upp och sen gå på läkten som frilagts. I detta fall borras även hål i de pannor som byts överst eftersom de ska spikas fast i översta läkten. I det här fallet byttes även en liten bit av översta läkten – spikläkten har legat där sedan 1924 såvitt vi vet!

Titta även på det vackra munblåsta fönsterglaset, så levande, böljande eftersom det är hantverksmässigt tillverkat. Floatglas eller flytglas, får aldrig den skönheten.

Man ser även de märken på den vitmålade fotbrädan som tornseglarna gjort under åren när de flyger in i sina bon. Love it!

Personligen tycker jag att byggnader som är underhållna, som har lagade eller utbytta delar, har synlig nötning, känns mer älskade än de gamla husen som får makeup med helt utbytta tak, helt igenom bytt panel, helt utbytta kök, helt ny planlösning. Tendensen nu är att gamla hus med patina är sig själva nog – om allt äldre byggmaterial byts ut tappar byggnaden sin ”själ”.

Det som har betraktats som fult är det nya vackra.

Patina är det nya sköna.

Handens verk som är synligt välkomnas åter igen. Betänk som exempel att varje enkupig tegelpanna på bilderna är handslagen=handgjord!

Jodå!


Lämna en kommentar

Råshult i regn och ro

Till småländska komministerbostället Råshult, där Carl Linneaus föddes 1707, kom jag en kväll med ösregn långt efter stängningstid. Jag valde att inte parkera på den enastående trista och fula asfaltparkeringen en bit från byggnaderna utan körde fram. Ensam vandrade jag sen omkring med stort paraply. Här har jag varit många gånger, långt innan satsningen 2007 då 300-årsjubileet för Linnés födelse hände sig. Funderade och tittade. Råshult är ett kulturreservat liksom Äskhults by.

Jovisst, det är nästan alltid intressant att besöka en persons födelseplats. Här har jag varit flera gånger tidigare. Råshults köksväxt- och till lyst-odlingar är fina och har utvecklats sedan mitt allra första besök. Ju mer omgivningen liknar den tid som ska illustreras, desto lättare är det att sätta sig in i levnadsförhållandena som då gällde. På Råshults besöksbyggnad/café sitter en tavla med rörliga lysande digitala siffror som stör blicken både nära som på fotot, och på långt avstånd. Den vänder sig mot Linnéstugan där Carl föddes och mot trädgårdsodlingarna. Siffrorna visade den energi som solcellerna på taket levererat. Ingenting klargjorde vilken energi som användes på Linnés 1700-tal (en vedtrave hade kunnat förklara detta) – nej, här fanns inte den typen av levandegörande pedagogik för vetgiriga besökare. Att komministerbostället var en bondgård framgår när man ger sig ut i kulturreservatet. Vad gav näring till åkrarnas odlingar? ”Äng är åkers moder” är ett gammalt talesätt som visar på att ängens hö ger foder till korna som producerar gödsel som förs ut på åkern och ger näring till sädesodlingarna. Okej då, kanske stod det beskrivet i någon utställning inne i caféet, och jag var ju här efter stängningstid denna gång, men jag såg inget försök att visa det materialiserat som t ex en gödselstack vid ladugården. Kanske finns här inga kor längre…

Övriga fasta skyltar är inte heller intagande. Det är stor skillnad jämfört med kulturreservatet Äskhults by.

Det som ger mig mest vid ett besök i Linnés Råshult är delvis kulturlandskapet och utmarkerna bortom bostället. Samt den gamla grusvägen som slingrar sig fram med gärdesgårdar på båda sidor, bitvis med hagmark på ena sidan. Grusvägen löper längst upp på en rullstensås – en ”getryggsväg”. Att sakta färdas fram på den vägen och beskåda den kringliggande naturen är en vacker upplevelse.


5 kommentarer

Museibyn

Att vandra grusvägen bort från den dolda, skymda bilparkeringen upp till den gamla byn Äskhult i Halland var en fin upplevelse. Byn med omgivande marker är kulturreservat och består av fyra bevarade gårdar överst på kullens krön med ett omgivande odlingslandskap. Två av bostadshusen var öppna för besökare, det tredje var kaffestuga där det fanns kaffe eller lunch att köpa, med eller utan picknickkorg. Enkelhet var devisen. Där fanns även en av de minsta och sötaste museibutikerna jag nånsin stött på utan bjäfs. Det fjärde bostadshuset var personallokal. De fyra gårdarnas ekonomibyggnader var öppna för besökarna, man hade till och med ordnat en gödselstack utanför det ena fähuset. Bara det!

En guidad tur hade precis begynt när jag nådde byn, där fanns fler människor än vad bilderna visar ;-) Det går att vandra i omgivningarna genom att följa någon av de fyra lederna och samtidigt lära sig något om dåtidens landskap och användning. Kålgårdarna intill gårdarna tyckte jag dock var för små och lite ointressanta när jag var där. Nog måste varje storfamilj ha odlat mera ätbara köksväxter under tidigt 1800-tal, det århundrade vars odlingar man vill visa upp.

Där mellan två gårdars ekonomibyggnader skymtar Svinsjöns vattenspegel. Runt omkring gårdarnas lägen uppe på kullen odlades på åkrarna olika sorters säd och vall. Mulbete pågick i hagmarken där kossor idisslade. Vid gårdarna var det befriande fritt från gräsklipparklippta ytor. Ännu ett plus!

Äntligen har jag varit där och skaffat mig en egen uppfattning om byn. Äskhult är en naturskönt belägen museiby och kulturreservat, ett fint resmål. Nu var det helg och lantbruksarbetet låg stilla. Kanske kan man se mer av handgripligt åkerbruk och kålgårdsskötsel under vardagar?


5 kommentarer

Kulturellt kapital

Jag tänker och funderar mycket på detta med bildning och kulturellt kapital. Vad det innebär och hur det tar sig uttryck. Hör bildning och kulturellt kapital samman?

Detta är läget för Kvilleken/Rumskullaeken sommaren 2021. Det ni ser är landets äldsta kända ek och den med störst stamomfång. Den tusenåriga eken är på väg att dö helt, endast en gren bär gröna blad. Länge har man försökt hjälpa den på traven med stålband och nu med vajrar runt den 14 meter grova stammen för att den inte ska spjälkas. Men nu ser det inte ut att gå att uppehålla livet så länge till. Bara sedan jag var här för ett par år sedan har en gärdsgård byggts upp för att besökare inte ska gå helt nära trädet och kanske skada rötterna med marktryck.

Hit strömmar besökare. Vi var minst sju personer här under den korta tid jag begrundade ekens långa livstid och vad som timat under den tiden. Den grodde ur ett ekollon när kristendomen knappt fått fäste i Norden. Tänk er en gammal otillgängligt belägen ek som attraherar turister och inte ett shoppingcenter som så många kommuner numera framhåller som turistmagnet.

Alldeles i närheten växer en yngre ek. Den är stor även den men har kanske bara 150 – 200 år på nacken. Den kommer aldrig att kunna ersätta Kvill-eken.

På väg från Eken med stor bokstav passerar jag ännu en gammal ek, men ung i jämförelse. Den är stor och grann.

I samma veva tänker jag på de två stora ekar och en stor död ek i närheten som alldeles nyss fälldes på tomtsäljarens och tänkt husbyggares initiativ. Än en gång bevis på att människan ser sig som skapelsens herrar/Skapelsens krona (kristendomens gamla tankegods) – trots att man anser sig sekulär. Vi människor ska tämja flora och fauna, naturen ska underkasta sig människan enligt den bibeltolkning som kyrkofadern Augustinus gjorde så långt tillbaka som 300-talet e Kr. Vi människor bestämmer, vi behöver inte ta hänsyn där vi ska fram! Är inte detta förlegat!

Det är här och nu jag funderar över kulturellt kapital och bildning…


2 kommentarer

Läderolja

En av många semestersysslor i år blev att ta itu med med det jag tänkt sååå länge: smörja in några av de äldre böcker i helskinn som finns kvar efter för länge sedan döda släktingar. För många år sedan köpte jag läderolja för just detta ändamål. Det blev tre böcker i denna första omgång – jag vill utvärdera resultatet av inventarievården efter några månader.

Översta bilden visar bokpärmarna före insmörjning, den andra och tredje efter. Nu först kan man läsa boktiteln på ryggen: M. LUTHERI POSTILLA. Postillan är tryckt 1844 och utan stort ekonomiskt värde men väl ett högt affektionsvärde.

Med sirlig handstil står på insida pärmen vem boken en gång tillhörde.


Lämna en kommentar

Älskade barndomshem

Erik Axel Karlfeldts barndomshem i Karlbo, Dalarna, gick ur familjens ägo då Karlfeldt var 18 år. Han valde senare i livet att köpa gården Sångs i Sjugare by i Leksands kommun för sommarbruk. Men 1967 kom gården i Karlbo åter i släktens ägo när Karlfeldts yngste son, Sune, tillsammans med sin hustru, köpte den. 1984 förvärvades gården av Avesta kommun.

Selma Lagerlöf köpte tillbaka sitt barndomshem Mårbacka som gick ur släktens ägo då hon var 31 år gammal. 1907 köpte Selma tillbaka sin älskade gård. Hon lät senare bygga om den i stor omfattning. En stiftelse driver minnesgården.

Båda dessa Nobelpristagare i litteratur älskade sina barndomshem och tog illa vid sig när de upphörde som släktgårdar. De visste var de hade sina rötter. Jag tänker också på Astrid Lindgren som tillsammans med sin bror Gunnar köpte tillbaka barndomshemmet, återköpte många inventarier och beskrev sitt barndomshem i boken Mitt barndomshem Näs.


Lämna en kommentar

1 kvm lin

När jag flyttade till mitt Universum odlade jag lin ett par år. Odlingslusten var uppdämd efter decennier i stenstaden. Jag använde frön av oljelin, samma som användes i frukostfilen. Linet grodde, växte och blommade vackert ljusblått. Frökapslarna kom och jag plockade in vackra buketter. Jag använde inte linet annat än till att försköna tillvaron.

I år har Hemslöjden en trevlig kampanj de kallar 1 kvm lin.

Mormor odlade lin uppe i Ångermanland men jag såg aldrig de där blommande linfälten, jag var inte född när de stod som blånande sjöar i bygden. Mormors spånadslin användes till vävar och en del av resultatet finns kvar.

Härom dagen såg jag ett stoooort blommande linfält här i Mälardalen, blev glad eftersom det var väldigt vackert. Oljelin antar jag. Det var några år sedan jag senast såg blå linfält här.

”Odlingen av oljelin har nämligen ökat från 2 253 hektar år 2020 till 3 875 hektar år 2021. Det motsvarar en ökning med 72 %. Linodlingen finns främst i Östergötlands län där 1 564 hektar eller 40 % av odlingen finns.”

”När Sverige blev medlem i EU tog oljelinodlingen fart. Inledningsvis utgick särskilda EU-stöd riktade till just linodling. Stödet per hektar var nästan dubbelt så stort om jordbrukaren odlade oljelin jämfört med om jordbrukaren odlade spannmål. Det ledde till att oljelin även odlades på arealer som inte var särskilt lämpliga. Linet behöver bland annat jämn tillförsel av vatten och har svårt att konkurrera med ogräs.”

Källan finns här.

Foto från https://hemslojden.org/fa-kunskap/1-kvm-lin/

Testa detta quiz om lin som också finns på Hemslöjdens hemsida om linets historia.

Isolering med linmattor av byggnader är ett relativt nytt materialval, lindrev för dreving av fönster och dörrar har funnits oerhört länge. Både spånadslin och oljelin används inom byggnadsvården som t ex som isolering och i linoljefärg, som gängtätning vid VVS-arbeten. Lin är användbart till så mycket: i en kvadratmeter med spånadslin växter det kläder och handdukar, isolering och mat, handlag och kunskap.