Funktionalisten i mig

En väldigt bra studieresa gick till Bauhausskolan i Dessau och funkisbyggnader i omedelbar närhet. Där finns verkligt genomarbetade detaljer att bli glad över. Byggtekniken i betong och glas är rätt här. Skolbyggnaden, denna tidiga funkisarkitektur, uppfördes 1925-1926, arkitekt var Walter Gropius.

För det är ju så att inte endast grånade gamla timmerhus tilltalar mej, långt ifrån. Men vit minimalism är jag nu rejält trött på, huset i Universumet har satt sin prägel på mg och är den miljö jag föredrar att leva och verka i för närvarande.

Den gamla byn

Just nu saknas inspiration – så jag tänker tillbaka på förra sommarens upplevelserika ensamresa och tittar på foton från Äskhults by i Halland. Kulturreservatet består av fyra gårdar, Bengts, Jönsas, Derras och Göttas, på krönet av en höjd. Både landskap, odlingar och gårdar ingår i kulturreservatet.

Det omgivande odlingslandskapet håller på att återskapas till hur det såg ut i början av 1800-talet. Detta tar naturligtvis lång tid när jorden brukas med hästar, så jag återvänder gärna om några år för att se hur det går, vilken skillnad som uppstått. Och hade jag möjlighet skulle jag redan i år vilja uppleva adventsöppet i Äskhult. Kan tänka mig att det är riktigt stämningsfullt.

Jag följer instakontot @askhultsby med intresse och även @tradgardsdrangen

Vägar att tycka om

Små slingrande grusvägar gillar vi. När en plats, region, landskap ska utforskas hamnar man lätt där. Till sist åker man på en åker. Det hände härförleden och det var njutbart. De här vägarna har historia, de följer landskapets topografi, följer gamla ägogränser och delar emellanåt upp odlingsbar och icke odlingsbar mark. Kulturlandskapet är läsbart. Tänk er alla människor som vandrat ridit, åkt häst och vagn här före mej som kommer i bil…

Vägar är kulturhistoria! Jag skulle önska att fler såg på gamla vägar på det sättet.

Vad är en långtråkig motorväg mot de här lederna…

Alanäset

Under sommaren ”kom vi förbi” Alanäset i norra Jämtland. Enligt kartan fanns där en kyrka. Ofta är lantligt belägna kyrkor och hembygdsgårdar bra platser för fikapaus med egen kaffekorg. Så även denna gång. Den kyrka som finns här idag är nummer två. Den invigdes den 8 juli 1928, arkitekt var Gustaf Hermansson. Den är riktigt stor för en plats som numera har få invånare. Det vita trästaketet runt kyrkan är typiskt, det hör Jämtland och norra Sveriges inland till. Emellanåt har kyrkogårdsstaketen diagonalställda ribbor som var vanligt även vid bostadshus vid förra sekelskiftet.

Jag fick en riktig aha-känsla av en äldre, hög gravsten av granit som hade förnyats på ett sätt som fångade mitt öga. Istället för att fylla i bokstäverna med färg eller förgyllning hade en plåt skruvats ovanpå den försänkta ytan med huggen text. Ni ser en matt grå stålplåt (rostfri?) med text i speglande blank yta. Den har hållit sig bra för jag tror det gjordes för rätt länge sedan. Ni ser hur grå lav har fått fäste och växt in över kanten på plåten. Jag tycker det var både vackert och lättläst. Över huvud taget var de flesta gravar med gravvårdar på den här kyrkogården välskötta, sån´t kan väl ingen bli ledsen av.

Jag kom förbi en kornskruv

I Malingsbo i södra Dalarna finns det vackraste av spannmålsmagasin, monumentalt inplacerat i landskapet. Kornskruven är ett gjuthus 11,5 x 11,5 meter uppfört 1849.

Väggarna är gjutna av slaggstensskrot och murbruk i flyttbara träformar. En stolpställning, fristående från det gjutna skalet, finns inuti och bär spannmålsfickorna som genomkorsas av luftkanaler. I mitten löper en trappa. Murarna har 228 gluggar som har kvar sina gjutformar av svartmålat trä med fönsterbleck av gjutjärn – Malingsbo var ju en gång ett järnbruk i drift.

Arkitekten Bengt Lindroos har förtjänstfullt beskrivit magasinet i ”Ur den svenska byggnadskonstens magasin” 1989.

Täckbåge, stickstol

En täckbåge användes när man sydde täcken, täckstickning. Det är en ställning av trä, furu, med två gavlar och slåar. Upptill på långsidorna är två rundstänger med fastspikat tyg. I dessa fästes arbetsstycket. Stavarna är vridbara och kan låsas på utsidan så att arbetsstycket hålls spänt.

Bildtext. ”Täckstickning år 1913. Mamma, moster, Ruth, Ellen Qvarford, Gertrud Lycke.” Fem kvinnor som sitter runt en stickbåge sysselsatta med täckstickning. Bohuslän Fotograf Hugo Hallgren 1913.

Här sitter några kvinnor och stickar ett täcke kan tänkas, dvs de qviltar. De har arbetsglädje tillsammans. Ovansidan av täcket kan vara av siden eller liknande glansig textil och undersidan ett bomullstyg. Däremellan läggs luftiga lager med vadd som genom fina stygn fästs ihop med de båda textillagren. En nål sticks upp och ner genom hela bibban, täcket stickas.

Den här stickstolen, täckbågen finns i Rinkesta (Ärla-Stenkvista hembygdsförening).

Täckbåge kan beskrivas som ”ställning (båge) på vilken man kan sy (sticka) ett täcke”. Jag är så gammal eller uppvuxen i en äldre kulturmiljö att jag varit med om att ha sett detta. Jag var barn och täckstolen var enorm i mina ögon, tog upp en stor del av rummet där en tant jag kände satt och stickade ett rött sidentäcke.

Så här kan ett enkelt stickat täcke se ut, ett vaddtäcke med härlig tyngd. Mönstren kan göras mycket vackra och böljande/slingrande.

Krakspira

Mer och mer faller på plats. Små ting har sin förklaring. Tack för den Ärla Stenkvista Hembygdsförening och museet i Rinkesta. Hembygdsmuseet där är fördelat på tre platser och visar gamla jordbruksredskap, veterantraktorer, verktyg, husgeråd, ett jordbrukarhem som det kunde ha sett ut på 1940-50 tal. Allt var trivsamt ordnat.

"Denna lilla konformade sak användes när kärvarna skulle hängas på en stör för att torka. Stören kallades krakstör och skulle vara spetsad så att de med sisalgarn bundna kärvarna kunde träs på stören. Oftast var störarna inte tillräckligt spetsade så det var svårt att få kärven att glida ner. 

Krakspiran sattes då i toppen av stören och med hjälp av högaffeln och det smarta lilla hålet i sidan på spiran.

En stör full med kärvar kallades en krak, därav namnet krakspira."

En kärve är en en bunt med sädesstrån (vete, korn, havre, råg) med ax och halm som bundits ihop med halmstrån för hand eller med snöre och självbindare. När säden skulle tröskas användes en speciell kniv runt handleden för att skära loss snöret – även en sådan kniv fanns på hembygdsmuseet.

I måndags hade jag planerat att besöka basutställningen ÅKER som finns i ladugården på Sveriges lantbruksmuseum i Julita. Den utställning som tidigare fanns där var väldigt givande, hur den nya basutställningen ser ut och inverkar på mig är jag intresserad av. Men – hela den utställningen är stängd under 2022. Moah, Sveriges lantbruksmuseum är utan öppen basutställning om åkerbruket och dess historia och redskap! Nordiska museet (förvaltare av Julita gård = Sveriges lantbruksmuseum) satsar mer på visning av herrgården än på jordbruksrelaterad kunskap!!!

Kakkalas på låtsas

Vi var på kak-kalas i Granhult, Rinkesta, den 5 juni. En strålande dag, lämplig för hembygdsmuseibesök.

På gården Granhult, ett jordbrukarhem från 40- 50-talet, stod kaffebordet dukat. Men alla godsaker var tillverkade av trä och därefter målade. Jag gillade upplägget.

Sommar på gården på 30-talet

Från väster sitter en för oss okänd flicka, därefter Lisa, David, Tore och Agnes vid ett av trädgårdsborden. Bryggeristolarna skymtar, de vars renovering färdigställs nu till midsommar. Kvinnorna har vadlånga klänningar, två småblommiga och en omönstrad mörk. Lisa har förkläde ovanpå klänningen. David har blåblus av bomull med bröstficka, sprund med knapp vid kragen. De bör vara relativt nygifta. Systersonen Tore har knäbyxor, äppelknyckarbyxor eller Knickers med en ljus stickad slipover ovanpå skjortan.

Uthuset, som jag aldrig sett i verkligheten, står där bakom med gaveln hitåt. ”Lägret” kallat, ett vagnslider om jag förstått det rätt med tillbyggd vedbod på frånsidan. Huset revs på 1970-talet och numera står vårt annex där. Tvättstuga och drängkammare med långsidan mot fotografen står kvar.

I bakgrunden skymtar en öppen bil med vindruta med en liten, nyfiken pojke och en vuxen man med vegamössa? som betraktar bilen. Fotot är taget någon gång mellan 1935 och 1940, året då Lisa dog.

Inga VITvaror i köket

Svart spis med järnplattor och varmluftsugn ville vi ha. Vitt hade blivit för vitt!!!? Och rostfritt hade också bangat ur tyckte jag.  Och när man som vi har begränsad yta, är det bäst med ugn och elspis i en och samma enhet.

Vi valde en emaljerad spis med gamla sortens järnplattor tillverkad av ett finskt företag, avsedd för den norska marknaden och importerad till Sverige speciellt för mitt Universum. I vårt avlånga land fanns denna finska spis enbart med glashäll och det ville vi inte ha, därför att vi vet med oss att vi kokar över då och då och då rinner överkoket nerför spisens sidor. Det är inte ok, det ger så mycket extrajobb. Induktionshäll valde vi bort för att slippa köpa nya kastruller och för att även den utseendemässigt blir lite främmande med sin plana häll.  Spisar med järnplattor har dessutom en försänkning som samlar upp överkoket. Järnplattorna ger också en robust känsla som vi tycker passar vårt Universum. Trendkänsligt, inte alls… 

Vedspis samt elspis och ingen spisfläkt – enbart spiskåpa med imkanal (som inte syns på fotot)

Spishöjden är anpassad till järnspisen från Näfveqvarn. Vi skruvade in de inställbara fötterna maximalt på nya spisen och då stämde höjden med den låga vedspisen. Mrs Universum hade förstås kollat de här möjligheterna innan valet av spis var avklarat. Att spisen är 85 cm hög, alltså 5 cm lägre än dagens norm agör ingenting, då ser man bara bättre då man rör i kastrullerna.

Det blev alltså helt annorlunda i köket jämfört med tidigare då en bänkspis stod ovanpå vedspisen. Då vi valde spis fanns även en Husqvarna  i svart emalj att köpa. Den hade många mässingsdetaljer som inte stämde överens med tankarna om köket i övrigt. Därför var den inte aktuell.

Spisfläkt slipper vi eftersom självdraget via imkanalen fungerar bra uti den nya spiskåpan.

Micron är placerad i ett av bänkskåpen bakom en pärlspontlucka. Den används inte ofta.

Kylskåp/frys skulle integreras så långt som möjligt utan att döljas bakom luckor. Det fick bli ett kylskåp med liten frys nertill. En 4 mm tunn fanérskiva klämdes fast på dörrarna med lister och oljelaserades lika övriga köksinredningen. Kanske bör jag nämna att i huset där tvättstugan finns, står en frysbox i ett kallutrymme. Detta funkar bra för livet i Universumet.

Kyl/frys längst till höger. Till vänster om detta ett utdragbart skafferi.

Mitt Universum är ett månghussystem där varje hus har en funktion även om funktionen idag inte alltid är lika den ursprungliga. Jag vill nyttja ekonomibyggnaderna, ge dem fortsatt funktion, därför att uthus lever farligt i vår tid. Universumets boyta i bostadshuset är inte stor med dagens mått mätt. Men varför kan inte tv:n stå i ett separat litet hus (det är väldigt drastiskt men då väljer man att gå dit och titta – inte av slentrian slå på då man går förbi apparaten), tvättstugan behöver inte finnas i samma hus som man bor i, arbetsplats kan inordnas i ett uthus osv. Gästerna kan bo i ett ombyggt uthus – vi har ibland långväga gäster som bor flera dagar hos oss, då är det skönt för både oss och dem att kunna dra sig undan lite avskilt. Gårdstunet, gårdsplanen, blir mer levande då uthusen används ofta.

Vi har valt att leva så istället för att bygga till bostadshuset…

Vi räddade en ödegård

”Min andra bror och jag har skojat lite om hur det skulle vara att som tjej följa med S. hem. – Tänk er bara – långt iväg utanför stan, bort ut i mörkret, ingen toalett – jo utedass – endast kallvatten. Senaste åren har han inte ens haft vatten i huset alls förresten.

Och huset sen – med ett golv som lutar och är snett, och allt är helt autentiskt sen 1900-talets början. -Ja, den tjejen finns väl inte!”

Det där var delar av ett tal som hölls på vår bröllopsfest. Det var inte många i min mans släkt som tyckte gamla hus var något att satsa på, inställningen var njugg. Men så tyckte inte vi som kamperat ihop i huset rätt länge nu. Vi såg potentialen som man brukar säga. Vi vill att det ska märkas att vi bor på en gammal bondgård, gården får inte bli ”stylish”. Vad ”modernt” levnadssätt innebär kan verkligen diskuteras… Flera inställningar i samhället har förändrats bara under vår tid här på gården – till fördel för vårt sätt att leva.

Att vara själsfränder, att ha samma värdegrund, är viktigt och något att vara tacksam över. Här kommer en bautalång serie foton från Universumet, bilder som finns på bloggen sedan tidigare:

Tapetlager

De här tapeterna har suttit i köket här i Universumet.

Den klart röda tapeten på fotot uppe till vänster sattes upp då huset invigdes 1910. Den är tillverkad av Norrköpings tapetfabrik. Den gröna medaljongtapeten kom sen, vackert jugendmönstad. Den nedre blomsterbårdsrandiga blå tapeten satt uppe ända tills den spikades över med spånskivor på 1970-talet och tapetserades med tapeten på sista bilden. Att vara tapetdetektiv hör byggnadsvård och restaureringar till.

I samband med omstrukturering av vindskontoren har de stora tapetsjoken nu fått sitt hem där. Men en stor del av lagren finns kvar under den nya pappspänningen och tapeten som kom upp 2005.

Tapet från 20-talets början

Denna vackra tapet var uppsatt i kakelugnsrummet (nuvarande sovrummet) på övervåningen fram tills den togs bort på 70-talets slut och brädväggen som då kom fram laserades brun. En lös tapetvåd finns kvar idag uppklistrad på spännpappen. Så förändras idealen på några decennier. Jag hade gett mycket för att ha kvar den gamla tapeten från 1920-talet då övervåningen inreddes till förmånsboende för de gamla föräldrarna och två av barnen tog över jordbruket. Förnuftigt nog sparades ändå en våd med bård.

Omgörning på gång…

En dag under tidigt 1960-tal

Har ni sett den fina filmen från 1962 på SVT Play – Så går en dag i Linneryd? Det är en dokumentär som skildrar en dag i ett litet småländskt samhälle. Igenkänningsfaktorn under de 33 minuterna är hög.

Född på 50-talet så känner jag igen stämningen, samhällsklimatet, försagdheten, framåtandan, småskalighet på upphällning, centralisering, vänstertrafiken, föreningslivet, ansvarstagandet, hantverket, folkhemmets arkitektur i de offentliga byggnaderna.

https://www.svtplay.se/video/17950819/sa-gar-en-dag-i-linneryd