Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


Lämna en kommentar

Då elektriciteten kom till gården

Detta är en av övervåningens takarmaturer som suttit på samma plats sedan eletriciteten kom till gården.
Att behålla ursprungsarmatur och ursprungsplats är för mej ett sätt att byggnadsvårda.

Flera av takarmaturerna här på gården är från tiden då gården elektrifierades. De sitter på samma plats som då – nära rummets fönster. På den tiden skulle elektrisk belysning förlänga och förstärka dagsljuset som kom från fönstren. Handarbetet och hantverket eller läsningen skulle kunna förlängas när skymningen föll och då var lampans närhet till ett fönster naturlig. Vrår och hörn fick vara mörka.

Det är intressant att förstå hur den konstgjorda belysningen förändrat människans beteende och levnadssätt under den korta tid som vi haft elektriskt ljus. Hur belysningstrenderna förändrats över tid är minst lika intressant. Minns ni 1980-talets hemska halogen-uplights? Jag blev aldrig vän med de armaturerna och det hårda ljuset, varken som privatperson eller i yrkesutövningen :-)

Annonser


Lämna en kommentar

Kammarlås

Köksdörrens kammarlås.

Blanksliten mässing med skön formgivning – ett dörrtrycke. På andra sidan öppnas köksdörren med en stor nyckel. Så har det alltid varit här. Det kan vara besvärligt att öppna med nyckeln om man bär med båda händerna men på något sätt löser sig ändå öppnandet. Kammarlåset har alltid suttit här och även fortsättningsvis. Det är tillverkat i det som en gång var metallindustrins mecka – Eskilstuna, hos F A Stenman.

Här i huset sitter det kammarlås på samtliga dörrar på bottenvåningen. Älskar´t! Alla utom köksdörren på bilden har vred. På övervåningen, som inreddes 15 år senare som undantagsboende/förmånsboende för de gamla föräldrarna, sitter dörrtrycken från 1920-talet med svart trähylsa på alla dörrar utom den minsta dörren som även den har kammarlås med vred.


Lämna en kommentar

Pinnstolen – en svensk klassiker

Jag är förtjust i pinnstolar, de är lätta, de är graciösa, de är vackra. Halvan är inte överens med deras konstruktion. Han har en förmåga att sitta sönder möbler ;-) De absolut senaste möbelinköpet som gjort till Universumet är just två pinnstolar – Arka formgivna av Yngve Ekström 1955 och tillverkade av Stolab.

Jag skrev tidigare om Pinnstolsmuseet i Nässjö som jag besökte 2012. Det finns inte längre. Men det finns sedan förra året en sammanställning av den svenska pinnstolens historia: Träsmak. En bok om svenska pinnstolar av Mats Palmquist. Den första svensktillverkade pinnstolen beställdes av Henriette Killander till Hooks gård i Småland runt 1850. Möbelsnickaren Daniel Ljungqvist tillverkade en stol efter hennes skisser. Den svenska pinnstolen var född, förlagan var den engelska Windsor-stolen. Detta, och mycket mer, berättade författaren under gårdagens föredrag.


3 kommentarer

Syskonjordbruk

Hit till Universumet flyttade i november 1910 en familj med tre barn, 16, 19 och 21 år gamla. De hade fram till dess bott i den lilla staden. Husen på gården var nyuppförda, ladugården påbörjades redan 1905. Fram till 1924 bedrevs här ett familjejordbruk.

När föräldrarna var 61 respektive 67 år gamla överlät de gården till de två hemmavarande barnen Agnes (35 år) och David (33 år). Övervåningen i mangårdsbyggnaden inreddes och byggdes ut med frontespis för de gamla föräldrarnas räkning. Därefter bedrevs här i Universumet mellan 1924 och 1966 ett syskonjordbruk. 1966 var året för både Agnes och Davids bortgång. De dog med 3 månaders mellanrum. Att syskonjordbruk inte var helt ovanligt har vi upptäckt när vi hembygdsforskat.

En bok som behandlar detta med syskonjordbruk har titeln: Istället för äktenskap. Att driva jordbruk tillsammans med syskon i 1900-talets Sverige. Den gavs ut 2018.

Så här presenteras bokens innehåll:

När landsbygden förändrade sig väldigt snabbt så blev det här ett legitimt sätt att leva sitt liv. Det innebar vissa uppoffringar, men syskonen kunde hålla ihop gården, leva hyfsat gott och ha sin status kvar.

1900-talet sägs ibland vara familjejordbrukets århundrade. Trots att landsbygden förändrades i grunden framställs ofta själva bondefamiljen – bestående av man, hustru och barn – som intakt. Alla jordbruk drevs dock inte av familjer av den traditionella sorten. Ett alternativ var att två eller flera av barnen tillsammans övertog gården, fortsatte bo ihop och förblev ogifta. Men hur vanliga var sådana syskonjordbruk? Hur fungerade de och vilka var motiven bakom syskonens levnadsval?

Med hjälp av hushållsanalyser, statliga utredningar och intervjuer tecknar historikern Martin Dackling i Istället för äktenskap för första gången historien om syskonjordbruken. Han visar att de varken var ovanliga eller utgjorde kvarlevor från ett äldre bondesamhälle. Från att tidigare knappt ha existerat blev det från slutet av 1800-talet allt vanligare att bröder och systrar drev gårdar ihop och syskonjordbruk fortsatte vara ett vanligt inslag på svensk landsbygd fram till 1900–talets slut. Dacklings intresseväckande undersökning spänner över mer än 120 år och bidrar med nya perspektiv på det gångna seklets landsbygdshistoria.

Det som väckte mitt intresse för den här boken var ett radioinslag i mars med Katarina Wikars i OBS. En 10 minuter lång essä som är mycket lyssnansvärd om man är intresserad av hur levnadssätt förr knyts ihop med nutiden. Kan lyssnas på HÄR. Boken ska jag också läsa!


Lämna en kommentar

Orsa sandsten

I årets första nummer av stenindustrins branschtidskrift Sten läser jag att ORSA SANDSTEN är utnämnd till Årets sten 2019.

”För drygt 370 miljoner år sedan slog en meteorit med en diameter på fem kilo­meter ner rakt i Dalarnas hjärta. Nedslaget påverkade ett område med en diameter av 100–150 kilometer och bildade den så kallade Siljansringen, en krater som är Europas största. I ringens ytterkanter hittar man flera sedimentära bergarter som kalksten, skiffer och, inte minst, sandsten. Den typiska Orsasandstenen är den yngsta paleozoiska (ordovicium) bergarten i Dalarna. Till skillnad från andra sandstenar saknar den fossil, vilket ger stöd för teorin är att Orsasand­stenen bildades ur dammet som uppstod i samband med meteoritnedslaget. Delar av både berggrunden och meteo­riten pulveriserades vid kollisionen, och meteoritens järnpartiklar förångades i den efterföljande starka energiutveck­lingen – vilket resulterade i att vissa delar av sandstenen fick sin varmröda ton. Orsasandstenen är annars vit i sin renaste – järnfria – form och består av en mycket fin fraktion av kiselbunden kvarts där kornstorleken med råge underskrider 0,5 millimeter. Just finkornigheten är skälet till att man i hela Sverige framför allt förknip­par Orsasandstenen med slipstenar. De tidigaste arkeologiska fynden av slipstenar är från 1000-­talet. Därefter ökade efterfrågan framåt genom århund­radena. När gruvdriften tog fart under 1700-­talet bröt drygt 30 gruvor sandsten i trakterna runt Orsa. ”

Läs mer om Orsa sandsten HÄR.

Jag älskar arbetslivsmuseer. Det gör jag. Närmare Skattungbyn än Orsa ligger Orsa slipstensmuseum med begränsade öppettider. Om man inte redan känner till det får man där, bland mycket annat, reda på anledningen till att slipstenarna har symmetriska ristningar som på bilden ovan. Dagbrotten är tillgängliga längs den 4 km långa vandringsleden. Restaurangen i museibyggnaden är åretruntöppen.

Orsa bryne av röd sandsten köptes passande nog i slipstensmuseet.
Bra att ha för att slipa lien när man ska vårda landskapet.

Om man ändå befinner sig i trakten är Styggforsen med Getryggen nära Boda en sevärd geologisk plats.

För 400-500 miljoner år sedan, under de geologiska perioderna Ordovicium och Silur, bildades sedimentära bergarter genom att döda växter och djur tillsammans med grus, sand och lera förstenades till lager av fast berg på havets botten. Under påföljande geologiska period, Devon, slog meteoriten ner och stjälpte de sedimentära lagren på högkant. Siljansringen bildades. Styggforsen med Getryggen är en del av den. Det är en fascinerande geologisk plats på många sätt som jag besökt ett par gånger i mitt, i jämförelse, korta liv :-)


14 kommentarer

Miljonen

Tänka sig att bloggen ”Mitt Universum” i dagarna passerar 1 miljon klick.

Det är inte illa tycker jag som inte är influencer och därför inte tar betalt för att skriva inlägg och inte försöker maximera antalet besökare för att få bättre statistik. Som inte har anställd assistent :-) Som skriver om byggnadsvård och kulturhistoria – inte helt publikfriande ämnen. Och som inte har ett Instagramkonto kopplat till bloggen. Det är något som normalt drar fler besökare till en blogg. Efter att Instagram lanserats 2010 har de flesta byggnadsvårdsbloggare övergått till den appen som gör det snabbare att få ut ett budskap, en tanke. Utöver allt detta är mrs Universum inte heller en ung människa i karriären.

Kul att ni tittar hit, kul att ni hittar hit!

Om att nå ut.
Den antika teatern i Epidauros tar 14 000 åskådare.
Akustiken är fantastisk – om ett mynt släpps på orchestran hörs ljudet ända upp till den högst belägna åskådarplatsen.


3 kommentarer

Att lajva

Jag lajvar var gång jag går över gårdsplanen för att hämta något, lämna något, utföra något. Då är jag en medeltidskvinna med nyckelknippan i bältet som härskar över gårdens förråd. Om det är kallt och jag har en gråblå ylleklänning, svarta ullstrumpor och stickad, brun yllekofta känner jag mig alldeles särskilt i dåtiden. Tro mig – det är njutbart!

De här nycklarna är inte enbart vackra tingestar utan kulturhistoria i bruk. Det är angenämt! Facklitteratur och romaner ökar förståelsen för hur livet levdes en gång. Tänker på Sigrid Unsets romantrilogi om 1300-talets Kristin Lavransdotter. Visserligen skiljer sig både klädsel, byggteknik, samhällsliv, teknik, kvinnors ställning och oändligt mycket mer åt från medeltiden, men ju mer man känner sin historia och kulturhistoria, ju mer kan fantasin och kreativiteten blomma ut :-)

Jag är härskarinna över hushållets förnödenheter som finns i gårdens alla förråd och visthusbodar. I matkällaren finns egna äpplen, olika inläggningar, sylt, saft, gelé, marmelad och ibland potatis. Dessutom den stora plåtburken med svarta kalamata-oliver. Det är underbart att ha ett stort, svalt utrymme för så´nt. Det hade jag inte i den stora staden.

Till tvättstugan går jag för att tvätta. Dock i elektrisk tvättmaskin – inte vedeldad järngryta som man gjorde förr  ;-) . Murstock och skorsten finns kvar, grytan likaså men den förvaras på annan plats. Jag manglar och stryker där också – eldrivet.

Till magasinet går jag för att hänga stora tvättade tygsjok, som lakan och stora borddukar, på vintern. De frystorkar väldigt bra! Sommartid torkar de på tvättlinan mellan äppelträden. De luktar så gott sen! På sommaren tar jag ut cykeln eller moppen ur magasinet för en tur eller ställer till med kalas en halv trappa upp. I ladugården, som nu är verkstad och arbetslokal, finns liar, grensax, sekatörer och mångahanda verktyg/arbetsredskap som jag kan behöva. I mjölkrummet har jag under vintern dahliaknölar, gladioluslökar med flera växter så där hålls ca +5 grader, till ateljén, tidigare hönshus, går jag för att vara min egen och arbeta. På logen förvaras saker som sällan behövs. Vedboden har fyllts med ved. Från ”traktor”garaget hämtar jag bilen för att åka en tur. Det här är också ett sätt att byggnadsvårda – att låta uthusen ha en användning, att fortsätta använda dem även om deras ursprungsfunktion inte längre behövs. Av de nämnda husen är det matkällare, mjölkrum, tvättstuga som är svagt uppvärmda. Det första året jag bodde här gick jag även ut för att använda torrdasset/prevetet men det måste jag inte göra numera.

De pärlstickade muddarna/pulsvärmarna är stickade av vännen M.
Så praktiska och trivsamma till den stickade koftan.

Men jag kan lika gärna leva mig in i hur det var för 100 år se´n då familjen som byggde upp gården levde. Det räcker med att jag går över gårdsplanen så kittlas fantasin och jag lever mig in i en annan tid. Rollspel så här till vardags ;-)


5 kommentarer

”In Sweden we call it a kick”

Den utförligaste bloggtext jag läst om fordonet spark finns på Kulturmiljö vid Norrbottens museum. Det är intressant läsning och jag väljer några stycken ur den. För att se de intressanta tillhörande fotona på sparkens olika modeller måste ni gå till bloggposten.

”Sparken är antagligen en nordsvensk eller eventuellt en finsk uppfinning. Dess ursprung är något oklar, men sannolikt har inspirationen kommit från kälkar med horisontellt flak och två upprättstående stolpar i bakre delen. Med hjälp av dessa stolpar kunde man lägga händerna på för påskjutning. Inspiration till sparken har antagligen också kommit från stöttingen, en kort släde som användes för timmertransport. Även stöttingen var försedd med två stolpar, att lasta timmer mellan. De första sparkarna saknade också tvärslån – tvärträt – mellan de två stolparna, något som introducerades omkring 1887 i området kring Sundsvall. ”

”Det finns också osäkra uppgifter om att sparkar varit i bruk i Västerbotten i mitten av 1800-talet. Sparken har gått under en del andra begrepp, såsom sparkstöttning, stålhäst (Kumla), trähäst (Kumla), sparkare (Västerbotten), långspärk och merspärk (Dalsland), stött (Söderfors), sprätt (Leksand), rännstötting (Holmön), kurir (Hälsingland), rännulv och rännåk (östra Mellansverige). Även begreppet Lyckselemoped förekommer – och då har sparken försetts med motor! Det verkar också ha funnits vissa skillnader mellan Norrbottenssparken och Västerbottenssparken. Västerbottenssparken var i regel kortare och hade grövre medar, som normalt inte var järnskodda. Istället var de vallade med indränkning av kokande tjära. Medarna var ofta gjorda av virke från tjurtall (i de fall de ej var järnskodda) och gled bra i stark köld. Överredet på sparken var i regel oftast gjord av björk, men ibland användes också alm, ask eller furu. Handtag och stolpar var ofta svarvade och bland de målade sparkarna verkar färgen blå ha varit mest populär. En del sparkar har även haft en låda under sitsen, kanske till att förvara verktyg eller psalmboken i. De äldsta sparkarna saknade däremot sits.”

”Från omkring år 1888 nådde sparkåkningen Stockholm, och blev då framför allt ett nöje för skolpojkar och överklassen. Kring sekelskiftet förekom sparkstöttningspartier – ”ungdomen kunde samlas på lediga kvällar och åka spark för nöjes skull i månskenet, när vädret var blitt”.”

Som sagt, är man intresserad av detta fordon på medar så läs mer om Sparken – ett kärt transportmedel på Norrbottens museums blogg. Om ni inte vet vad en sparklåda används till kan ni också få svaret på det där.


3 kommentarer

Hemma

På fotot syns ett stycke egnahem. Ladugården uppförd 1905, familjen bodde kvar i huset i den lilla staden intill. Först den 21 november 1910 gick flytten till det då uppförda egnahemmet. Denna mindre bondgård är det nu vi som vårdar, enkelheten förpliktar.

Sverige i slutet av 1800-talet, ett land där ”freden, vaccinet och potäterna” lagt grunden för en snabb befolkningsökning med nya levnadsvillkor för många. På landsbygden räckte jorden inte längre till för att sysselsätta alla. Åtskilliga av dessa jordlösa arbetare valde att istället prova lyckan i det stora landet i väster, där inte bara löften om god tillgång på jord lockade utan även frihet från förtryck för dem som var engagerade i frikyrkor och arbetarrörelse.

Också till städernas växande industrier flyttade många in från landsbygden. Trångboddheten ökade därmed allt mer med ohälsosamma levnadsförhållanden som följd. En lösning på den allt mer akuta bostadsbristen blev den så kallade egnahemsrörelsen, med start i slutet av 1800-talet.”

Det finns mycket skrivet om egnahemsrörelsen i olika landsändar.

Och så här kunde det gå till i norra delen av landet: Eget hem och egen torva. Detta är tionde kapitlet ur fjärde delen av fembandsverket Det svenska jordbrukets historia utgivet 1998-2001 av Kungliga skogs- och lantbruksakademien. Läsvärt!


Lämna en kommentar

Vad är tid?

Tiden existerar inte i sig själv
men från tingen
kommer en förnimmelse
av vad som har tilldragit sig
i det förgångna,
vad som händer nu
och vad som sedan ska följa.

Lucretius, ca 99 – 55 f Kr

Modeller av landskap är många gånger en bra beskrivning av en verklighet som var. Var annars kan man se hur åkerbruket förr såg ut med till exempel hövolmar eller skylar i mängd och hägnader. Idag finns i Sverige mest täckdikade monokulturer. Den här modellen är större än utsnittet på fotot visar och finns på Upplandsmuseet i Uppsala och i den fastnar jag lätt.


Lämna en kommentar

Sommarstugor om vintern

Soluret på den ännu obefolkade sommarstugetomten visar sen,
tvekande vår. I skogskanten pågår ett bra program, det heter Saven
stiger, och förutom träden medverkar också bland andra en större
hackspett, två rödvingetrastar och ett oräkneligt antal rödmyror.
Det är en dokumentär, alla föreställer sig själva. Tidsöverdrag är
fullt tänkbart, rentav kraftigt sådant. Mera avlägsna nyheter utgår i
så fall och sänds vid ett senare tillfälle.

Per Helge

Några vinterstugor lever ensamma i snön. De är små, vackra och ömsint skötta. De är självbyggen och uppfördes av en arbetande befolkning under en helt annan tid än nu. Hit flyttade man på sommaren, bil hade man inte, cykel var gängse fordon. Utsikten på andra sidan är hänförande. Stugorna väntar på sommaren och sina ägare. Hur länge de blir kvar vet jag inte, det handlar om kommunens detaljplanearbete.


6 kommentarer

Teckentydning

Har ni gått kurser i handskriftsläsning någon gång? Jag har gått två 6-veckors kurser efter det att jag flyttade hit till Universumet. Kort men lärorikt och intressant.

Jag började med en 6-veckors kurs som var både rolig och givande.  Men eftersom det alltid går att tränga djupare in i ett ämne vill jag fortsätta.  Självklart har jag nytta av det här i släktforskningen förstås, men främst vill jag lära mig att tyda än bättre för att snabbare och lättare kunna läsa arkivalier som jag kommer i kontakt med ibland i mitt jobb eller i samband med vården och kunskapen om mitt Universum och denna bygd. Jag  trivs i biblioteks- och arkivmiljöer eftersom det där finns mycket samlad kunskap och historia…

Det handlar om majuskler och minuskler, öglebrytning, tyska stilen mm. På köpet får man sig till livs ett hum om tillvaron för människor förr. Texterna under kurserna kom från kyrkböcker, bouppteckningar, domböcker. Handstilarna kan vara mycket vackra och kan man dessutom tyda dem är det extra bra förutom att själv lära sig skriva med dessa snirkliga bokstäver. Angenämt!  Skrivkonstens historia är i sig ett spännande ämne. Att tyda hieroglyfer prövade jag på en gång i tiden – det! om något var krångligt, tyckte jag då.

I förlängningen  är handskriftsläsning en förkovran inom byggnadsvårdens område tycker jag, som har en bred definition av begreppet byggnadsvård. Kan man inte läsa handlingar som rör det egna huset, kan man inte heller alltid ta rätt beslut i byggnadsvårdsfrågor.