Blåkulla

En sopkvast av björkris, en kaffepanna och en svart katt hör påskkäringar till. Fast numera ser jag inga barn utklädda till påskkäringar. Själv brukade jag och mina lekkamrater klä ut oss till påskkäringar på skärtorsdagen och gå till gårdarna i byn. Vi hade målade ansikten med fräknar, röd mun och svarta ögonbryn, gamla kläder som långa kjolar, virkade sjalar och hucklen på huvudena. En liten hemmatillverkad teckning lämnades över och i gengäld fick vi godis eller frukt som stoppades i kaffepannan vi bar med oss var och en. Det var verkligen en härlig stämning att minnas.

Inte tänkte vi då på häxprocesserna som innebar att kvinnor i mängd avrättades utan att ha gjort något förutom att vara kvinna. Vi hade bara kul.

Gräsänka på riktigt

Så nu är jag gräsänka. Härligt att vara ensam med sina tankar och funderingar ett tag. Att sköta getter, läsa i solstolen, dricka iste eller rosévin, dona i det eftersatta kökslandet – ja listan är lång på vad jag vill göra…

”Halvan”, som nu befinner sig på sitt rätta element, njuter nog precis lika mycket. Vår båt ligger på land och han har nu trots detta möjlighet att vara på sjön tillsammans med seglarkompanjonen i dennes båt. Först Mälaren och sen lär det bli slussning ut i Östersjön.

Det blåste inte speciellt mycket då de gav sig av…

MrsUniversum plockade smultron på gården till sitt välbefinnande. Aldrig trodde hon under sin barndom i norr, att det skulle bli till att plocka dessa goda bär på hemmaplan en gång framöver.

Jag tycker smultrion är bra marktäckare och låter dem frodas vid magasinet mot gårdsplanen och i trappan till matkällaren. De fanns här före mej men jag hjälper dem att utöka reviret. Även kring rabatter får de bre ut sig, men helst inte i grusgången.

Även lite slåttanna blev gjord. Före semestern slog vi de största gräsytorna med lie. Men först för ett par dagar sen slog vi överblommade prästkrageytan. Jag har vänt på höet ett par gånger genom att räfsa ihop det i strängar. Nu räfsade jag ihop höet i högar och bar in det i logen där det tidigare slagna redan låg. Höet ska vi ha till hands till getterna senare i höst.

Höet, som inte är någon stor mängd, luktar gudomligt. Jag minns barndomens somrar med hopp i höet och ibland övernattning där. För mej är hö sommar i koncentrat!!! (Gräsänka är ju otroligt passande benämning kom jag just på :) Så i min lyckliga ensamhet bestämde jag mig för att då mörkret fallit på och månen sken (fullmåne för ett par dagar sen), slå upp portarna från logen, lägga mig i höet för att lukta, tänka och fundera, titta på månen. Det var en underbar och rofylld timme! Bara ficklampan lyste vägen, sen var det naturmörkt.

”Man borde inte sova när natten faller på” skrev Jeremias i Tröstlösa. Men slutstrofen i sångtexten stämde inte igår. Jag ville vara ensam…

Man borde inte sova

Man borde inte sova när natten faller på,
för tänk, då blänker stjärnorna högt uppe i det blå.
Det är så tyst och stilla.
Att sova vore illa.
Jag vandrar mina vägar över slätt och genom skog,
och stjärnorna de följer mig, så sällskap har jag nog.

 

Det sägs dom är tusen mil och mer ändå från oss.
Än brinner de med stadigt sken, än flammar de som bloss.
Som silver och kristaller
nu deras gnistor faller,
och en annan flammar till när hon har brunnit ut,
så faller hon, då blir det som en strimma rök till slut.

 

Man kan väl aldrig drömma så grant och underbart,
som själva natten ter sig när de stjärnor lyser klart.
Det är som om det hördes
ett silverspel som rördes.
Man borde inte sova när som natten faller på.
Man borde se på stjärnorna. Man borde vara två.

Snöööööö

Är en stor snö-diggare och allt vad som hör till vinter och kyla: rimfrost, skare, sparkåkning, kura skymning i “blå timmen”, vedbrasa, turåkning, upplega på träden i täta skogen, tystnad…

Jag förknippar också snö med hus. Som liten ”gjorde” jag husplaner i snön genom att gå jämfota med myrsteg där väggarna var. Soffa, stolar kom till genom att nonchalant slå sig ner i snön. Bord gjorde jag konturer med Lovikkavant-klädda händer. Det här kunde vi kompisar hålla på med långt efter det blivit mörkt. Mörkret förstärktes genom att toppluvan gled ner för ögonen titt som tätt.

Ännu mer rumsligt blev det att arbeta tredimensionellt med grottor som kunde byggas upp av snöbollar alternativt gröpas ur stor snöhög. Då snögrottan var klar kröp vi in och tände stearinljus.

Numera är jag även oprosaiskt glad över kylan och vintern då den behagar infinna sig, mycket pga att pågående processer som får hus att ruttna, stannar upp vid minusgrader. Så är det att bo i ett land med  träbyggnadskultur. Cyklerna för underhåll håller sig på den nivån att man kanske hinner med underhållet, med hjälp av vinterns avstannade processer, innan allt ramlar samman.

Detta är MrsUniversums första inlägg i bloggosfären… Nu gäller det att ligga i för att lära sig alla funktioner.