Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


Lämna en kommentar

Gräsvippor

mig tvingade ett grässtrå göra halt!
Ett enbent ting, ett envist ingenting
satte krokben för mig och mina två ben
(Werner Aspenström: Ur Milarepa och gräset

I en solig sommar genomkorsas gräset av
blomsterblickar av alla tänkbara slag
(Harry Martinson: Ur Utsikt från en grästuva)

Det är inte lätt att beskriva hur mycket jag tycker om gräs, grässtrån, gräsvippor… På foto syns den andra buketten gräsvimplar jag satt i oasis och vatten i år. Förutom de buketter jag torkat. HÄR är en finfin dikt om gräs.

Nu håller gårdens ängsmark på att mejas ner pö om pö med lie, även det en härlig tradition. Sen får gräs och ängsblommor torka till hö genom att vändas med räfsa. Då trillar blommornas fröer till marken och nya gror till nästa år igen.


8 kommentarer

Fåfänglighet

Gräset vi slog i juli med lie torkades då till hö. Vi la in det på logen över semestern. Nu eldar vi upp denna gröda som förr i tiden skulle ha varit behövlig mat till korna.
elda hö2
elda hö
Höet bränns.

Fåfängligheters fåfänglighet!  säger Predikaren.  Fåfängligheters
      fåfänglighet!  Allt är fåfänglighet!

Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under
      solen?

Predikaren kap 1, vers 2-3.


19 kommentarer

Räfsa

Räfsor är redskap av trä för att samla ihop hö (eller halm) på vallen, åkern.
räfsa
De här höräfsorna är populära inredningsdetaljer i ”lantlivsboendet”. Och hur ofta hör jag inte att de kallas kratta. Då mår jordbrukaren i mig väldigt dåligt och tänker på hur snabbt kunskapen om agrara levnadssätt försvinner. Nu när staden blivit norm.

Räfsa var ordet på det vackra träredskapet. Och hö är torkat gräs som blev foder till kreaturen :-)

.


Lämna en kommentar

Högsommar

slaget hö
Det är högsommar under den sommar som inte velat infinna sig fullt ut. Nu är ändå höet slaget även på triangeln under de små äppelträden.

När gräset slås förändrar sig hela tomten. Man kan se längre. Trädgårdsbänken på kullen framför syrénerna syns plötsligt. Det är ett underbart sätt att förändra sin omgivning genom att låta ängens gräs och blommor växa för att njuta av och sedan slå av det hela och få en helt annan känsla på gården. Även grässvålens färg är annorlunda, ljusare gröngul tills klorofyll fyllt grässtråna igen. Jag gillar det skarpt!

Laddar du den här pdf:n kan du fylla en regnig dag med att läsa in kunskap om ett gammalt hantverk. Mycket nöje!

.


4 kommentarer

Slåtter

slåtter1
slåtter2
Igår påbörjades lieslåttern upp mot ekkullen. Nu hoppas vi på godväder så det torkar. Det går på ett par dagar vid gynnsam väderlek om man rör upp det en gång om dagen.
Förr, innan man började torka hö genom att hässja det, räfsades höet ihop till en hög på kvällen innan rånnen som man säger här, daggen, fallit för att bredas ut igen morgonen därpå. Så höll man på tills höet var torrt nog att lassas in i en hölada eller köras med höskrinda upp på höskullen.
gräset
I år har gräs och örter fått växa fritt även på den långsmala triangeln med äppelträd. Det är oerhört mjukt och inbjudande fortfarande så det får anstå något innan vi slår det.


Sång efter skördeanden

Här dansar Fridolin,
han är full av det söta vin,
av sin vetåkers frukt, sina bärmarkers saft,
av den vinande valsmelodin.
Se, med livrockens väldig skört på sin arm
hur han dansar var flicka på balen varm,
tills hon lutar – lik vallmon på slokande skaft –
så lycksaligen matt mot hans barm.

Här dansar Fridolin,
han är full av minnenas vin.
Här hugsvalades far och farfar en gång
av den surrande bondviolin.
Men nu soven I, gamle, i högtidens natt,
och den hand, som gned strängarna då, är nu matt,
och ert liv samt er tid är en susande sång,
som har toner av sucksamt och glatt.

Men här dansar Fridolin!
Sen er son, han är stark, han är fin,
och han talar med bönder på böndernas sätt
men med lärde män på latin.
Och hans lie går skarp i er nyodlings gull,
och han fröjdas som I, när hans loge står full,
och han lyfter sin mö som en man av er ätt
högt mot höstmånens röda kastrull.

Erik Axel Karlfeldt

ur Fridolins visor och andra dikter, 1898.

Här läses dikten upp i svt:s Öppet arkiv

.


12 kommentarer

Slåttern påbörjad

slåttern påbörjad
Vi har börjat lite smått med lieslåttern. Här växte bland mycket annat teveronikor som nu har blommat över. Gräset får ligga kvar några dagar och släppa fröer för nästa år trots att torkvädret inte är det bästa. Att hässja höet skulle fungera mycket bra för att få det torrt om vi nu skulle vilja det. Det en trevlig sysselsättning att ”hänga” upp höet på tork på en ”träställning”, en 1900-tals tradition.

Läs lite mer om hässjor inom Projekt Runeberg.
Eller på alternativ.nu.

skördetid
Höhässjning pågår
Det ser ut att vara en linhässja som användes här på gården, alltså mellan de lodräta störarna spänns linor i flera nivåer som gräset läggs upp på förtorkning. En annan variant var att även ha vågräta trästörar som i texten nedan kallas troer.
Detta kallar jag landskapsvård, ett begrepp som inte existerade då livet levdes på så sätt att bönderna hässjade sitt hö.

.

Här kommer en fin beskrivning av en sommardags början för en självägande småbrukare ur romanen Dagsmeja av Bo R Holmberg som jag alldeles precis nyligen läst.

Han (klev upp ur sängen), gick barfota i dagen ner mot ängen. Hässjorna stod uppradade. Han förde handen in i höet, försiktigt (…) mot troerna.
Det var torrt, höet. Bara några troer hade knäckts av tyngden och där fanns fukten, men det mesta var kruttorrt. Det rök om hans arm när han trängde in den i hässjan.
Han skuggade ögonen med handen och tittade upp mot himlen och solen.
Det bådade gott arbetsväder.
Daggen mot fötterna. Tungt klev han i sin jord, kände det stubbade gräset mot sina fotsulor. Han sträckte på sig, gäspade och höll ut sina armar som ville han omfamna gården, lagården, vagnslidret och ängarna runtom.
I köket var kaffet klart. Ingegärd hade ställt fram hans kopp och när hon slog i, la han sin hand på hennes höft.
–    Det är kruttorrt, idag börjar vi.
Han drack kaffe på fat, blåste med sockerbit i mun. Hon satt med en vit handduk om huvudet mitt emot.
Morgnarna var likadana.
Det var kaffet, en kort, samlande stund för att driva sömnen ur ögonen innan lagården.

.

.

.


2 kommentarer

Lieslåtter – mycket att lära

Jajamen, de första augusti var MrsUniversum och Halvan på kurs i lieslåtter. Så blev det och det är vi glada för. Jag blev en lie rikare dessutom, en lie som är anpassad för mej. Min alldeles egen lie vars norska orv jag ska måla. Orvet, ett långorv,  är industriellt tillverkat i Geilo och liebladet jag köpte är från finska ”Härmen Taonta Alahärmä”. I Sverige finns inte längre någon industriell tillverkning av orv eller lieblad. Kommer jag ihåg ska jag stolt visa upp det som färdigmålat.

Här är hälften av de orv som noggrant förevisades på kursen.

Lieblad av olika längd för olika ändamål – för myrslåtter, för åker eller säd, för ängsslåtter och det kortaste för slyröjning. Vi fick lära oss känna igen klangen i ett perfekt lieblad :-)

Jordläggning av lien är viktig dvs. liebladets vinkel mot marken då man slår. Detta är viktigt för att eggen ska skära lätt och inte glida över gräset. Här böjs liebladet för att ligga an mot marken då liens ägare slår. Gissa om det är svårförklarat – gå kursen så förstår ni :-)

Så är det viktigt att liebladets spets förhåller sig på ett visst sätt till fästet så att inte spetsen kör ner i marken.

Att slipa med slipsten var nästa moment då liarna var anpassade till var och en av oss. För den som inte hade egen lie med sig gick det bra att låna en. Även detta är en konst som jag inte förklarar närmare här.

Principen för slipning är dock enkel, genomförandet möjligen något besvärligare. Var och en fick slipa sitt lieblad och det var mycket nyttigt. Slår man mycket, som förr i tiden, krävs att man slipare ungefär en gång per dag för att arbetet med slåttern ska gå lätt.

Magister Kjell visar hur svingen ska gå. Lien ska skära av gräset. Glöm hugg och hockeypassningar!

Tja, så körde vi igång och fick goda råd under hand.

Efter ett tag var det dags att ”vispa” eggen. Gräset gör den tunna, sylvassa eggen osynligt lite fnasig. En trästicka av hårt träslag används för att ”bryta” till den. Det går på ett litet kick. Vispstickan bär man med sig på ängen.

Vi fortsatt att slå gräset tills det var dags att…

… bryna bladet. Brynsten och vatten alternativt saliv krävs. Då skärps lien ytterligare mer än med vispstickan.

Så här gick vi på med liarna i någon timme eller så med korta avbrott för lärdomsinhämtande. Hela kursen pågick 9-16. Även forna tiders sätt att torka hö beskrevs samt hur man räfsar. Jag hade gärna hört mer om detta.

Avslutningsvis gicks ”hemliga lådan” igenom. En låda med lite skräpprylar.  Inget värdefullt, bara krafs –  om man inte förstår vad man ser. Sån´t som slängs av många som köper en gammal gård eller rensar upp på sin egen. Den här halländska lådan med innehåll påstår Kjell att han för några år sedan fick ge 600 kronor för. Säljaren förstod vad han hade i sin hand.

Nedan fotografier på andra tingestar som är svårbestämda för den oinsatte. Ett sandhorn (kohorn för slipsand – här med bomärke på förslutningspluggen), ett riktigt urgammalt bryne och ett kohorn som om jag minns rätt hade använts till förvaring av fett för att bre ut på brynstickan för att sanden skulle fästa. Hornet fästes i svångremmen och bars med ut på ängen.

Under dagen lärde jag mej skillnaden på ett sandhorn och ett kruthorn – bara det mycket värt!



Det här var en riktig toppendag! En historiegenomgång av slåtterredskapen med självklar tyngdpunkt på lien. Orvens utformning i olika landsändar och även i andra europeiska länder. Gissa om det intresserar mej!!? En praktisk del där vi fick lära oss hur ett lieblad ska vara beskaffat, hur det fästs på orvet, hur de personliga inställningarna av lien görs för att fungera med den egna kroppslängden, mitt eget gorillaindex, skärpning av eggen med slipsten, vispsticka och bryne och självklart hur man står, går, slår.

Slutligen en genomgång av bondens redskap för bryning innan brynstenar fanns. En intensiv påminnelse av att inte slänga ”skräp” som ligger på ladugårdsvinden. Det är mer värt än du någonsin kan tro! Heder åt de gamla, åt allmogens människor som var våra föregångare.

Kursledare var Kjell Gustafsson, Ängagärdet Natur och kultur från Växjö.

Kurserna som länsstyrelserna ordnar är gratis. Den kurs vi gick var en av två som genomfördes via länsstyrelsen i Västernorrland men jag läste i lokaltidningen här nere att samma kurs genomfördes i Sörmland.  Även där var Kjell Gustafsson magister. Kolla med din länsstyrelse och gå en dagskurs vetja!

.


5 kommentarer

Det tog två dagar för höet att torka. Bilderna nedan visar hur det såg ut efter en dag.

Varje förmiddag gick jag med en räfsa och vände hösträngarna. Lättast är det att göra med räfsans skaft, alltså peta in skaftet under höet och sprätta runt det. När det slutligen är torrt och tas upp för gott räfsar man ihop det som vanligt. På det sättet både spar man tid och får höet luftigare så att det torkar snabbare, än om man räfsar ihop det i täta sjok.

Därborta ligger torrt hö redo att tas upp. Vi lämnade en yta med prästkragar och rödklöver där de fortfarande står i full blom. Höet ligger i logen men sen vet inte vad vi ska göra med alltihop. Luktar gott gör det hur som helst. Tänk om jag skulle sova en natt framöver därute :-)

.


6 kommentarer

Tussar och paket

Sommarsverige är fyllt av vita molntussar och vita plastpaket med ensilage.

Den late bondens lada… som min mamma brukade säga :-)

Jag såg dokumentären Mandelblom, kattfot och blå viol från 2010 i söndagskväll. Där förstod jag sambandet mellan insekter, fröer och inplastning. En bra film som finns på svtPlay till den 5 eller 6 juli. Passa på om du inte sett den. Länk finns HÄR.

Flera av blommorna i Evert Taubes älskade visa ”Sjösala vals” är inte längre någon självklar del av den svenska sommaren. Den betade ängsmarken – ett gammalt svenskt kulturlandskap – håller på att försvinna. Filmen av Anette Lykke Lundberg, handlar om vår hotade biologiska mångfald.

.


4 kommentarer

Höskörd då och nu

Så här gick det till här på gården då det slagna höet hässjades. Två hästar och tre karlar. Den längst till höger är David, husbonden.

Detta är också hässjning här på gården. Fem personer och en häst arbetade tillsammans. Störarna har vi inte hittat, de är borta, men några hässjlinor i form av ståltråd uppvirad på trä finns kvar. Man hade alltså linhässjor här. Och linorna utgjordes av ståltråd. Agnes i mitten och hennes bror David i väst längst till höger. Arbetsgemenskapen måste ha varit ett stort plus på den tiden!

Så här gick det till igår. På förmiddagen slogs höet med traktor.  På kvällen kom traktorn och gjorde ensilagebalar. Alltsammans gjordes med insatsen av en person.

Otroligt vad hö luktar gott tycker jag som inte har hösnuva. Vi slog vår prästkragsäng med lie i helgen  som var. Det höet la vi ut på strängarna. Det är nu inplastat för senare foder till korna.

Numera ser jag fem ”marshmallows” då jag tittar bort från datorskärmen och ut genom fönstret.

Arbetsgemenskapen innebar paus med kaffedrickande eller kanske svagdricka emellanåt ute på åkern. Och rejäl husmanskost inne vid köksbordet. Livet var ganska arbetsamt, till och med hårt med våra ögon sett, men jag tror att den gemenskap man hade vägde upp det jobbiga många gånger. Syskonen Agnes och David, gårdens husbonde och husmor, sitter lägst till vänster.

Att en fika gör skillnad är till och med vetenskapligt bevisat!

.

.


5 kommentarer

Sommarsöndag

Söndagen gick bland mycket annat åt till…

…att tillsammans slå gräs som får torka på bredden…

…stryka magasinsportarna med trätjära…

…och samtidigt passa på att vädra trillan då båda portarna ändå öppnades. Sen satt vi i den och tog igen oss och tänkte på att det hade varit trevligt att spänna en häst för skaklarna (som finns kvar) och ta sig en tur i det vackra sommarvädret…