Räfsor är redskap av trä för att samla ihop hö (eller halm) på vallen, åkern.
De här höräfsorna är populära inredningsdetaljer i ”lantlivsboendet”. Och hur ofta hör jag inte att de kallas kratta. Då mår jordbrukaren i mig väldigt dåligt och tänker på hur snabbt kunskapen om agrara levnadssätt försvinner. Nu när staden blivit norm.
Räfsa var ordet på det vackra träredskapet. Och hö är torkat gräs som blev foder till kreaturen :-)
.
Bästa krattan är gammal i gården och har träskaft. Det är lätt att luckra upp jorden och plana ut den med den här krattan.
Krattan har den böjda ”pinnar” som därtill är koniska. Och det är en kratta, inte en räfsa :-) Räfsor använder vi för att samla ihop hö eller löv.
Den är lätt att bereda jorden med på våren. Det är enkelt att med den svagt böjda baksidan raka ut och göra jordytan plan.
Den är helt enkelt bäst för jorden här.
Den passar Universumets behov.
Vi är rädda om den. Den ska rengöras innan den ställs in i redskapsboden igen.
Vi har kvar många gamla redskap från jordbrukstiden. De är kvar, inte för att de är romantiskt vackra och ställs fram för att ge gården ger en känsla av ”lantlivsboende”. Nej, de är kvar för att de flesta fortfarande används för de är praktiska och anpassade för sin speciella användning.
.
.
MrsUniversum har kommit så långt att det i augusti inköpta lieorvet är halvoljat. Orvet är norsktillverkat. Numera finns ingen industriell tillverkning av orv i det häringa landet. Ordet orv förekommer väl mest i korsord, inte i verkligheten ;-) Se vilken skön form överarmsorvet från Hamre A S har:
Klicka på bilden så ser du det svårfotograferade orvet i sin helhet.
Under vintern ska detta orv målas med linoljefärg. Jag tror det får bli ljusblått precis som ett par av mormors räfshuvuden. Den ljusaste av de blå tonerna på bilden nedanför blir nog bra som förebild. MrsUniversum blandar till linoljefärgen själv med torrpigment. Ska bli kul!
Igelfors bruk på gränsen mellan Södermanland och Östergötland var ett av 20 bruk som tillverkade liar av många olika modeller vid förra sekelskiftet. Tillverkningen av lieblad vid Igelfors bruk lades ner 1972.
Så här dramatisk var himmelsutsikten från mitt Universum samtidigt som jag halvoljade och därefter fotograferade lieorvet.
Så länkar jag till lie-nätverket igen: http://www.lienatverket.se/Webhandboklie.pdf
.
Så nu är jag gräsänka. Härligt att vara ensam med sina tankar och funderingar ett tag. Att sköta getter, läsa i solstolen, dricka iste eller rosévin, dona i det eftersatta kökslandet – ja listan är lång på vad jag vill göra…
”Halvan”, som nu befinner sig på sitt rätta element, njuter nog precis lika mycket. Vår båt ligger på land och han har nu trots detta möjlighet att vara på sjön tillsammans med seglarkompanjonen i dennes båt. Först Mälaren och sen lär det bli slussning ut i Östersjön.
Det blåste inte speciellt mycket då de gav sig av…
MrsUniversum plockade smultron på gården till sitt välbefinnande. Aldrig trodde hon under sin barndom i norr, att det skulle bli till att plocka dessa goda bär på hemmaplan en gång framöver.
Jag tycker smultrion är bra marktäckare och låter dem frodas vid magasinet mot gårdsplanen och i trappan till matkällaren. De fanns här före mej men jag hjälper dem att utöka reviret. Även kring rabatter får de bre ut sig, men helst inte i grusgången.
Även lite slåttanna blev gjord. Före semestern slog vi de största gräsytorna med lie. Men först för ett par dagar sen slog vi överblommade prästkrageytan. Jag har vänt på höet ett par gånger genom att räfsa ihop det i strängar. Nu räfsade jag ihop höet i högar och bar in det i logen där det tidigare slagna redan låg. Höet ska vi ha till hands till getterna senare i höst.
Höet, som inte är någon stor mängd, luktar gudomligt. Jag minns barndomens somrar med hopp i höet och ibland övernattning där. För mej är hö sommar i koncentrat!!! (Gräsänka är ju otroligt passande benämning kom jag just på :) Så i min lyckliga ensamhet bestämde jag mig för att då mörkret fallit på och månen sken (fullmåne för ett par dagar sen), slå upp portarna från logen, lägga mig i höet för att lukta, tänka och fundera, titta på månen. Det var en underbar och rofylld timme! Bara ficklampan lyste vägen, sen var det naturmörkt.
”Man borde inte sova när natten faller på” skrev Jeremias i Tröstlösa. Men slutstrofen i sångtexten stämde inte igår. Jag ville vara ensam…
Man borde inte sova
Finns på Youtube med Helen Sjöholm. Slutet förstör dock stämningen.
I lördags morse och igår morse var jag uppe tidigt för att vara en helgdag – klockan 7 – för att slå lite hö med lie. Det går lättast då daggen finns kvar i gräset, därav denna arla morgonaktivitet. Det är soligt, vackert, varmt, fåglarna kvittrar, fågelungarna tjattrar, getterna bräker. Ja, faktiskt som en Taube-idyll. Fast än är ändå inte allt hö slaget. Mängderna med prästkragar får stå rätt länge än.
Att slå med lie har min pappa försökt lära mig så gott han kunde. För det är inte lätt att lära sig SKÄRA av grässtråna, inte SLÅ eller HUGGA av dem. Det går väl sådär idag… Man ska ”hålla ner tjuven”, slå en smal sträng åt gången, alltså inte ta för breda slag för det lönar sig inte i längden. Slåtterkarlen/liekvinnan ska liksom glida fram. Lien ska dessutom självklart vara väl slipad och bör brynas då och då under jobbets gång. Här i Universumet finns en elektrifierad slipsten som står inomhus. Pappa hann lära mig grunderna för hur man slipar en lie på slipsten. Att bryna en lie lärde han mig för mycket länge sen och det är inte alls svårt.
De liar och räfsor jag/vi har tillgång här är de som användes då gården var i bruk. Räfsan på bilden är olik andra räfsor jag mött. Tung och stabbig. Två räfspinnar är borta men det är väl inte så ovanligt i och för sig. Här finns räfspinnar av rönn att komplettera med vad det lider. Brynet av kalksten är välanvänt och tunt i ena änden. Det redskap vi har köpt nytt är en lite tråkig röjlie från Fiskars med kort, stansat blad och stålskaft.
Nu får höet ligga och torka, det ska röras om med räfsa nån gång så där och så räfsas ihop till strängar. Fröna ska torka och ramla ur sina baljor och fröställningar för att samma äng ska uppstå nästa år igen. Torkningen går på ett par dar med det högtryck vi har nu. Sen räfsas höet ihop i högar och körs in under tak. Och de slagna ytorna ska inte gödslas – ska ängsblommor trivas ska marken inte ha tillskott av näring.
Visst, det är lite jobb med det här. Men MrsUniversum ställer ändå frågan: hur många timmar det skulle ta att klippa gräset med gräsklippare flera gånger per sommar gentemot att slå med lie en gång per säsong????
Sista liebladsfabriken i Sverige upphörde på 1990-talet. Jag klippte ur tidningsnotisen. Nu importeras maskingjorda lieblad till Sverige. ”Halvan” och jag tittar efter lieblad och lieorv på loppmarknader för att ha i reserv. Det var underbart annorlunda att komma till ryska Karelen, titta in på ett museum med jordbruksredskap och fråga efter liar och lieorv varvid svaret blev: ”Liar är inga museiföremål här. De är i fullt bruk.” Inne i staden Petrozavodsk såg vi refuger slås med lie för några få år sen.
Efterrätten efter en strävsam dag med allehanda arbete på gården syns här. Det blev med italiensk touch. Efter boende i Italien föredrar MrsUniversum jordgubbar som skurits i bitar med lite strösocker och pressad citronsaft över. Yoghurt med äkta vanilj iblandad är extra tillbehör, citronraspet mest för ögat. Åsså Universumets cappuccino med handvispad mjölk.
Här finns intressant om liebladstillverkning. Och en av Svenska Naturskyddsföreningen lokalavdelningar har en väldigt bra hemsida om slåttanna.
