Husets grund har fogats om. Med kalkbruk. Vi köpte ett par säckar kalkbruk som blandades ut med vatten. Omrörningen gjordes med murbruksblandare i en ”rulle”, en kraftig murarhink av plast. Tidigare, 2014, fogades grunden på norrgaveln om i samband med att fasadpanelen byttes. Inget byte av panel planeras på de övriga tre fasaderna så grunden har stått oförändrad med starkt cementhaltigt bruk i fogarna.
Husets västra sida.
Det har inte varit problem med grunden men vi ville ändå få bort det där hårda fogbruket så fogarna knackades rena.
När fogningsarbetet var klart eftervattnades kalkbruket med fin spray via vattenslang flera gånger per dag under åtminstone en veckas tid. Allt för att härdningen/karbonatiseringen ska ske långsamt och ge en fog som sitter länge.
Skolstenar petades tillbaka på plats där fogen var stor. Nu är husgrunden tillfyllest mot alla väderstreck.
Som vi letat efter en natursten som har en någorlunda plan sida här bland stenarna på gården. Vi behövde komplettera trampstenen som grävdes ner i marken då annexet stod klart. Det var för stort kliv från den stenen till grusplanen när här är lerig höst och vår.
Två olika spadar, en lite trädgårdsspade, en korp och två järnspett hade vi till hjälp för att justera stenen.
Till sist tyckte vi att vi funnit den rätta bland de stenbumlingar som fanns på gården. Då, i april, började Halvan gräva en grop för att få stenen på plats. Men – han stötte väldigt snart på patrull! Där låg redan en sten strax under jordytan. Haha… Den stenen behövde ”bara” höjas lite för att nå markytans nivå. För detta moment använde vi hävstångsprincipen.
För övrigt ligger just här en gång av betongplattor mellan tvättstugan och annexet. Här ligger de jäms med fasaden och förenklar passagen. En trätrapp med ett enda steg, lika djup som plattorna, ska ligga framför annexets entré.
Vi antar med stor säkerhet att den framgrävda stenen varit en grund för ett av hörnen till vagnslidret som stod här till 70-talet.
Så visst händer här småsaker allt eftersom men normalt känns det onödigt att blogga om dessa. Ändå blev det gjort om denna behövliga trampsten.
Brädorna som använts sedan 00-talets början byttes ut i augusti. De var inte tryckimpregnerade men höll ändå länge nog där de legat direkt mot lerjorden. Självklart är inte heller de nya tryckimpregnerade.
Jag föredrar en enkel lösning mellan uthusen, något som kan upplevas hemmahörande på en bondgård. Två brädor bildar en gång. En sådan gång krävs under tidigvår och senhöst då marken blir lerig men brädorna ligger kvar året om. Betongplattor hör inte hemma som plattgång just här och till exempel kalksten eller skiffer blir för ”fint”, för mycket villatomt. Här vill jag nogsamt behålla upplevelsen av enkel bondgård.
Utanför ateljén löper på entrésidan en ”brygga” av trä med bredden 70 cm. Mitt för dörren ligger de utflyttade och ursprungliga naturstenarna som bildar entrétrappa. Vid dörren finns en lodrät stör istället för räcke att hålla sig i för den som så behöver.
Jag tycker mycket om trä som gångar på tomter, i trädgårdar, i offentliga miljöer och har skrivit om det tidigare på bloggen:
Det börjar bli dags att sätta in innerfönstren nu när det blir kyligare ute. Skillnaden i inomhustemperatur blir märkbar redan innan värmesystemet körs igång. Köket börjar vi med först. Alla fönster, både fasta och lösa, ska putsas och isolering och fuktupptagningsmaterial ska placeras in mellan bågarna. Sandkorvar eller fönstervadd, båda materialen är hygroskopiska och kan ta upp fukt.
Foton från besök på gården Qwensel/Apoteksmusset i Åbo.
En rullgardin kan också göra att rumsvärmen behålls längre om man drar ner den under natten t ex. En långrandig i grönt/beige är en favorit som även finns här i Universumet där olika gamla typer finns. Älskar dem alla med sina dragtofsar. Har under åren skrivit rätt många inlägg om rullgardiner eftersom jag anser de gamla trotjänarna vara betydelsefulla och värda att bevara.
Minns fortfarande den glada känsla jag upplevde 2001 då första säsongen av Sommartorpet sändes på tv. Jag tyckte om de första säsongerna då en inredare och en duktig snickare och en programledare tog sig an ett äldre torp för att på en enkelt sätt göra det lämpat för sommarboende. Programmen var så opretentiösa och slutresultatet välplanerat även om det var mycket kamera på ansikten och inte alltid så pedagogiskt filmat. Programledare var Gila Bergqvist. Snart nog förändrades programidén och inredning smetades ut över äldre miljöer. De där första programmen finns att se på SVT Öppet arkiv. Kanske kan Sommartorpets första säsonger räknas till kulturhistorien snart :-)
Minns även när jag läste första numret av tidskriften Gård & Torp. En Antik Special 2003. Jag hade missat ett tåg på Centralen i Sthlm på hemväg från ett uppdrag i Tyresö. Min väntan på nästa avgång skulle bli cirka 2 timmar. På Pressbyrån hittade jag en nyutgiven tidskrift om gamla hus med patina och väntetiden försvann snabbt kan jag berätta. Äntligen en tidskrift som inte bara visade glassiga interiörer. Gård & Torp gavs då ut av Antikbörsens förlag som 2011 sålde tidskriften till Bonniers Tidskrifter
Jag och en arkitektkompis gjorde en tredagarsutflykt i juni som är en fin tid att åka på sightseeing i Sverige. Vi besökte bland annat Kosta. C. hade ringt och bokat tid för att besöka glashusen. Vi fick låna en nyckel och kunde spendera vår tid på egen hand där. Det var verkligt inspirerande och i huvudsak en bra utförd restaurering.
Vita avloppsrör av plast. Inte original!
Vi tyckte dock att entrésidans utemiljö var lite väl spartansk och utan rumskänsla.
Glashusen byggdes som personalbostäder 1955 och utgörs av radhus med fem separata hus, eller lägenheter, i markplanet. Lägenheterna är utformade med glasväggar både mot entréfasaden och åt trädgårdssidan. Närkontakten med trädgårdarna blir stor på husets insida. Varje lägenhet har en vinkelställd del, som gör bostäderna relativt insynsskyddade.
Glashusen ritades av möbelformgivaren Bruno Mathson, som anlitades av Kosta glasbruk. Husen är ett bra exempel på hur modernismens idéer omvandlades till god arkitektur. Husen har stora kulturhistoriska värden och byggnadsminnesförklarades 2007.
Ny lärdom: en lutande liggtimrad vägg kan stagas upp på det sätt som fotona visar. Ni ser förstötarna (urtagen i stockarna) och inser kanske åt vilket håll väggen lutar. Så roligt att få nya lärdomar serverade genom besök på gammal gård.
Nytt ilägg mellan två stockar.
Lutningens riktning (överdrivet på figuren)
Det är en mellanvägg i den här ekonomibyggnaden som stagats.
Har ni tänkt på att äldre traditionell arkitektur på landsbygden oftast inte har hängrännor och stuprör. De känns verkligen ursprungliga och takfoten blir ofta ”tunn och lätt”. Förr lät man regnet droppa ner på gräset runt byggnaden förutom vid dörrar och portar där en kort hängränna satt, oftast av trä. Nu för tiden koncentreras regnvattnet till fyra punkter på ett ordinärt hus. Det kan ge problem för grunden. En byggnad kan efter kort tid få sättningsskador genom att grunden börjar röra sig när vattnet koncentreras vid knutarna.
En annan orsak till att inte reflexmässigt sätt upp hängrännor och stuprör är att tänka på tornseglarnas väl. De kan ta sig in under tegelpannorna och bygga sig bo om ingen hängränna sitter i vägen. Tornseglarna (Apus apus) landar endast vid häckningen annars fångar de sin mat och sitt bomaterial i luften och sover med luftens termikvindar.
Att låta regnvattnet gå ner till grundvattnet och inte föra bort det i dagvattenledning är även det en anledning god som någon att minska takens avvattningssystem.
Se hur ”de fotlösa” tornseglarna skavt av färgen på fotbrädan när de landat och krupit in till redena under lerteglen. Fotbrädan ska inte målas om tänker jag.
Tornseglarna är hjärtligt välkomna hit till mitt Universum där flera byggnader har tegeltak men saknar hängrännor. Deras svirrande och pipande ljud betyder SOMMAR och de är här nu! Under tegelpannorna här bor också sädesärlor och pilfinkar. Det är ett skönt kvittrande och pipande.
Den uppmärksamme kan se att nocklösningen på ekonomibyggnaderna är lite speciell. Här finns varken nockbrädor eller nocktegel. Uthusen, ekonomibyggnaderna har en basal lösning – den ena takfallets tegel rår över den andra. Enkelt, bra, vackert och det gäller både en- och tvåkupigt tegel. De tegelpannor som sticker upp över nock är spikade var och en i läkt som ligger på nocken. Det här är en lösning som inte har varit vanlig i hela landet utan i den del där tillverkning av lertegel började tidigt. Det här takläggningssättet känns viktig att bevara på gården. Det finns ingen anledning att ”förbättra” med nocktegel eftersom en kulturhistorisk variant av tegelläggning då försvinner. Inte heller finns här det några vattbrädor på gavlarna på uthusen, endast vindskivor. Takteglet ligger upp på vindskivan och skyddar den från att ruttna.
Olikfärgade ytor ställs mot varandra men arkitekturen är långt ifrån ytlig i Bauhausskolan i Dessau. Jag är svårt förtjust i detta. Under andra världskrigets bombades skolan som nu har rekonstruerats och är ett av världsarven. Besöker gärna den framsynta och futuristiska platsen åter igen.
När ateljén skulle omhändertas behövdes 1″ tjocka sågade brädor med olika bredder. De gamla brädorna från 20-talet var cirkelsågade och nya behövdes av samma slag, de skulle spikas på tak och väggar.
Jag är glad åt att vi hade ett litet sågverk med cirkelsåg i närheten då, Arnes såg. Brädorna skulle inte vara spontade eftersom de befintliga inte var det. Därför är springorna mellan bräderna lite ojämna och mycket tydliga, precis som eftersträvades.
Taket en solig morgon. Cirkelsågar ersatte ramsågar i början av 1900-talet.
Man ser den rundade spåren efter cirkelsågen. Några sågtänder skränkte Arne för min skull, för att få ett lite tydligare spår efter klingan. Han förstörde alltså den inställning som var gjord för att få en så slät yta som möjligt.
Uthuset hade ursprungligen ett lågt undertak. Det togs bort och ett lutande innertak som följer yttertaket blev följden. Fem stycken recyclade, högt sittande fönster placerades högst upp och rummet blev ljust och luftigt. Entrédörren sitter på samma ställe som tidigare men byttes ut. Fondväggen, högväggen, målades med röd slamfärg som är egenkokt med ljusrött pigment från Falu koppargruva. För övrigt ströks väggar och tak med egenblandad limfärg med krita som pigment.
Före. Lågt undertak för att hålla värmen vintertid. Ingen extravärme behövdes för djuren.Efter. Både inner- och yttertak har samma lutning.
Röd-vita hörnet som är min signatur, här i decembersol.
Tänker påminna mig om hur det såg ut i köket innan den nya köksinredningen växte fram. En av de saker som förvånade mig mest under alla år av byggnadsvård här, var att insidan av köksväggarna var kalkputsade.
Två efter-bilder.
”Kylskåpshörnet” före lagning, som det såg ut då skivorna tagits bort från väggen.
På alla väggar i köket togs treetex-skivorna från 70-talet bort. Jag gick flera år tidigare en kurs i lerklining, eftersom jag var övertygad om att ytterväggarna av resvirke skulle vara lerklinade på insidan (rester av detta syntes i salen). Lerklining/lerputsning var ett vanligt sätt att vindtäta timmerväggar. Men det skulle visa sig att ytterväggarna i köket var vindtätade med kalkputs. Man hade kostat på lite dyrare material här än lera. Kalkputsen var fäst på vassmatta som fogats ihop med ståltråd och spikats fast med klippspik mot timret. Andra sätt att fästa kalkputs eller lera är att ”rugga upp” ytan med sneda yxhugg in i timret eller med träpluggar som slås in i förborrade hål.
Kalkputsen på timmerväggarna var inte alls så dålig som man hade kunnat tro. Trots att huset satt sig rejält och putsytan därför hade sprickor förutom hål efter senare spikning av treetexskivorna, hade puts bara ramlat loss i ett hörn. Eftersom kalkputs är lite elastisk och eftergivlig jämfört med kalkcementbruk (KC) eller rent cementbruk (betong), var det ett enkelt val att fylla i sprickorna med nytt kalkbruk. Ju starkare material man tar vid lagningen desto snabbare bryts det svagare materialet bort, därför är det lämpligt att kalkbruk lagas med kalkbruk. Att använda samma material som det ursprungliga då man renoverar gamla hus är en av byggnadsvårdens grundstenar.
Först stänkvattnades putsen, så fylldes i med kalkbruk och sprayades vatten – eller slogs på med borste – igen ett par gånger om dagen. Lätt som en plätt.
Muraren hjälpte till med det enda stället där putsen ramlat loss, hörnet där skafferiet stått. Där det behövdes använde han nyplockade vass-strån som fästes med nubb och på detta kalkbruk i några påslag. Före och efter varje påslag sprayades med vatten för att bruket inte skulle torka för snabbt och bli starkt på ytan men svagt på djupet. Resterande lagningar av sprickor menade han att det kunde vi fixa själva.
Hörn där två ytterväggar möts. Ny pappspänd yta över kalkbruket. På resten av den ytterväggen sitter gammal spännpapp och tapet kvar. Den gamla tapeten lagades där så behövdes med tidningspapper sen klistrades den nya tapeten över.Väggen mot farstun med dörr har pappspänts och ska tapetseras. Yttervägg med kalkbrukstätning. Där ska köksinredningen platsbyggas och stänkskydd i form av glasmosaik sättas upp.
Hörnet mot farstun före och efter pappspänning på timmer. Här togs alla tapetrester bort. Resvirket i innerväggarna mot kallfarstun är tätat med vitmossa, bomullsremsor och lindrev om vartannat, detta fick sitta kvar. Kökets elförsörjning kommer in här.
Golvbjälklaget är isolerat med sågspån. Spånen fick ligga kvar. Golvbrädorna bröts inte upp annat än där vatten- och avloppsledningar skulle upp, där bytte vi ut sågspånen mot ny. Trägolvet har aldrig legat synligt, redan från början låg en korkmatta på golvet. Därför ville jag inte ha dem slipade och synliga framöver heller. Det blev linoleumgolv från DLW.
