Ödehusen står där som monument över en något mer framtidstroende epok än idag. I Norrland finns ofta ett nyare bostadshus byggt på samma tomt alldeles intill. Då är det svårt att stycka av och sälja det gamla timmerhuset om någon intresserad spekulant till äventyrs skulle dyka upp.
Farstun på övervåningen har ett fernissat grangolv som älskas. Fernissan var pigmenterad då den första gången ströks på omkring 1924 i samband med att en bostad för de åldrande föräldrarna inreddes här uppe med kök och kammare.
Från den övre farstun leder två enkla dörrar (se bild) in till vindkontoret som nu delats av till två. Innanför den vänstra bräddörren stod för länge sedan det väldiga saltkaret, ett laggkärl. Spåren av det syns på golvbrädorna inne i vindskontoret. Den andra bräddörren ledde till ett långsmalt förrådsutrymme precis som idag. Två spegeldörrar leder från farstun in till kök och kammare, se här.
År 2000 målades farstun om. En ljusgrå och lågmäld kulör valdes till väggarna, linoljefärg förvisso men ändå! Hur tänkte jag med den intetsägande färgsättningen här? Ljust och fräscht gällde inom inredningsvärlden redan då men min tillvaro brukar vara färgstarkare.
Originalfärgen, som kom fram då vi skrapade väggarna, hade blivit bra kulör anser jag idag. Några prickar sparades på fasat hörn. Kanske målas farstun än en gång i den kulören… Trappan blev i alla fall starkt röd och den håller än idag.
Före ommålningen hade hela farstun i två våningar den knallgröna 70-talsfärg som syns på bilden. Lite väl färgstarkt även för mig. Trappan var beigebrun. Fotot togs när huset var sommarhus, innan jag över huvud taget kände till att det existerade :-) Men vid flytten hit var färgsättningen just så. Det var förstås detta jag ville komma bort ifrån men tog i lite väl färgsvagt tycker jag idag.
Bara bäst. Nära till hands vid spisen. Vacker. Funktionell. Funktionalistisk. Funktionalistisk? – i ett kök som försöker ha känslan av 20-tal med pärlspont och oljelasyren ”långhalm”. Joo, allt behöver inte vara stringent tidsenligt här. Det är inte byggnadsvårdarens enda uppgift. Men att det är hemtrevligt är lite viktigt.
Ur tallar/furor skapas fetved som nu är ”inne” igen och efterfrågas. 
Titta här! Ett sällskap med en behjärtansvärd inriktning:
http://www.fetvedensvanner.com/
Det jag bland annat har hört om fetved, törtallar, dvs. tallar som dött på rot är att förr i tiden, då en bonde fick en son, randbarkade eller ringbarkade han det antal tallar som krävdes för att timra ett hus. På sonens myndighetsdag var tallarna mogna att fällas. De hade då en mycket hög andel kärnved, därmed rötbeständiga, och utmärkta för sonen att timra ett hus med lång livstid utav. Visst är det väl långt från dagens virkestänkande… Fetved doftar gott och är en väldigt hållbar naturprodukt.
Men med dagens skogsbruk är det inte så lätt att finna fetved. Vi får arbeta mot ett förändrat tankesätt inom skogsnäringen.
Något är på gång här, det enda som är att säga är att det kommer att dröja innan det är klart.
Det var knökigt för bilen att vända men chauffören lyckades med att med försiktighet vända utan att skada husen. Skickligt.
I somras vid besök hos vänner var vi på ett par loppmarknader (förutom allt annat roligt). Där fanns intressanta saker som jag inte köpte. Kanske tyvärr. Men jag tog i alla fall ett foto.
100 st mattstift i en kartong med tryck i 30-talsfont. Men hur fasen ska de användas? H. sa att de var till för att fästa korkmattor i golvet med. Men jag vill veta mer. Och varför har jag aldrig sett sådana här stift i gamla korkmattor? Placerades de i korkmattans kanter, i skarvarna, i hörnen…
Så läser jag i veckan i en bok om borgerligt boende som ligger på nattygsbordet: ”På golvet ligger ripsvävda gångmattor i rött och vitt. Dessa användes på sommaren och lades på efter vårstädningen i april-maj. Efter höststädningen i slutet av september isolerades golvet med tidningar och täcktes av en blommig heltäckningsmatta som nubbades fast längs kanterna.” Där har vi nog lösningen, eller EN lösning.
Så här ser mattstift ut idag. Aldrig heller har jag sett ett sån´t i verkligheten. Aldrig. Lever jag så världsfrånvänt, behövs här mer förankring i den praktiska verkligheten? ;-)
Detta är foton på hönshuset som det såg ut strax efter flytten hit. Men det är stenarna framför dörren som jag vill visa före och efter bilder på.
Är så oändligt glad över de där stenarna. Visst har en hel del förändrats när hönshuset blev arbetsateljé men den gamla lokala lösningen med naturstenar finns kvar, stenarna ligger i samma ordning som förr framför den ”nya” men återbrukade dörren. Nivån från översta stenen till golvet inomhus blev högre med nytt isolerat träbjälklag jämfört med det gamla betonggolvet. En ”träbrygga” byggdes som extra steg och mellandel.
Innertaket låg horisontellt precis över dörren med knappt 2 meters takhöjd. När det togs bort fick fem ”nya” recyclade fönster plats i högsta delen av ”snedlutan”, det vill säga pulpettaket. Rummet blev så mycket ljusare och upplevelsen blev ett mycket större rum fastän kvadratmeterytan är densamma som tidigare.
Fjorton år har gått sedan köket invigdes. Många av de behövliga föremålen som då fann sin plats står kvar på samma ställe idag. Kanske kan det kallas konservativt men för mej är det en skön känsla att hitta det jag behöver på samma ställe i köket varje gång. Särskilt när man bor med en person som gärna droppar saker lite var som helst. Brödburken tappas inte bort så lätt :-) Vattenkokaren har sin plats nära ett eluttag – förstås. Och kökssaxen hänger faktiskt allra oftast på sin krok som vi gemensamt skruvade fast för fjorton år sedan. Innan dess gick mycken tid åt att leta reda på kökssaxen, tid som nu kan nyttjas till något roligare. Vi är mycket nöjda med detta platsbyggda kök, ett rum där våra gemensamma minnen formas, sparas och på vissa ställen syns som nötning eller slitage. Inget märkligt med det.
Jag har några gånger på bloggen nämnt att en funktionalist finns i mig trots att jag nu bor i ett hem av modell ä. Ett hem med spegeldörrar, spröjsade fönster, fönsterfoder, golvsocklar och taklister – samtliga rikt profilerade. Men som barn befann jag mig i en funkismiljö – det kan kanske förklara mitt positiva förhållande till funkisen?!
Det är omständigare att bygga listlöst, tar längre tid eftersom allt måste vara så precist, brädor måste kapas exakt på millimetern eftersom inget foder täcker springan mellan fönsterkarm och vägg och så vidare. Fönster som jag ritar till mig själv i Universumet har inga rundade profiler, enbart fasade ytor som mildrar ljuset som strömmar in och förhindrar skarpa motljuseffekter.
Hur glad blev jag inte då en av besökarna i ateljén konstaterade detta och pekade på detaljer som krävde precision vid byggandet. En byggande person som ville veta tankarna bakom utförandet. Som förstod mitt nedlagda tankearbete före och under byggandet och som även insåg den extra tid som lagts ned på dessa detaljer jämfört med standardbyggprojekt. I ateljén finns varken taklister, fönsterfoder eller golvsocklar.
I badrummet i nya annexet har jag valt samma typ av lösning men väggmaterialen är puts och mosaik. Här anlitades en byggnadsfirma. Alltså – har jag inget befintligt att anknyta till väljer jag väldigt gärna lösningar utan foder/lister.
Helt släta ytor är inget behov för mej även om funkisen har kommit att betraktas som en maskinell arkitekturstil, ett avståndstagande från arts and crafts. Men jag tycker på inget sätt att det är fel om handens verk syns.
Husets grund har fogats om. Med kalkbruk. Vi köpte ett par säckar kalkbruk som blandades ut med vatten. Omrörningen gjordes med murbruksblandare i en ”rulle”, en kraftig murarhink av plast. Tidigare, 2014, fogades grunden på norrgaveln om i samband med att fasadpanelen byttes. Inget byte av panel planeras på de övriga tre fasaderna så grunden har stått oförändrad med starkt cementhaltigt bruk i fogarna.
Det har inte varit problem med grunden men vi ville ändå få bort det där hårda fogbruket så fogarna knackades rena.
När fogningsarbetet var klart eftervattnades kalkbruket med fin spray via vattenslang flera gånger per dag under åtminstone en veckas tid. Allt för att härdningen/karbonatiseringen ska ske långsamt och ge en fog som sitter länge.
Som vi letat efter en natursten som har en någorlunda plan sida här bland stenarna på gården. Vi behövde komplettera trampstenen som grävdes ner i marken då annexet stod klart. Det var för stort kliv från den stenen till grusplanen när här är lerig höst och vår.
Till sist tyckte vi att vi funnit den rätta bland de stenbumlingar som fanns på gården. Då, i april, började Halvan gräva en grop för att få stenen på plats. Men – han stötte väldigt snart på patrull! Där låg redan en sten strax under jordytan. Haha… Den stenen behövde ”bara” höjas lite för att nå markytans nivå. För detta moment använde vi hävstångsprincipen.
För övrigt ligger just här en gång av betongplattor mellan tvättstugan och annexet. Här ligger de jäms med fasaden och förenklar passagen. En trätrapp med ett enda steg, lika djup som plattorna, ska ligga framför annexets entré.
Vi antar med stor säkerhet att den framgrävda stenen varit en grund för ett av hörnen till vagnslidret som stod här till 70-talet.
Så visst händer här småsaker allt eftersom men normalt känns det onödigt att blogga om dessa. Ändå blev det gjort om denna behövliga trampsten.
