För närvarande är ledningsdragning i tvättstugan på tapeten. Där används TKK-klammer 10-14 mm; ”ledningshållare med en elförzinkad härdad stålspik” . Även kallad KLEMMI-klammer. De går att måla.
Dom här KLEMMI-klamren är fina men lite mer svårhanterliga än Tillex kabelklammer som syns till vänster på fotot nedan. Därför används Tillex-klammer i tvättstugan där de inte syns eller är begränsat synliga.
Tillex-klammer t v. Letti-klammer t h.
På marknaden finns också tvåbenta Letti-klammer som syns till höger ovan. De finns i utförande om vit, faluröd och svart och även i elförzinkade varianter. Jag tycker om utformningen men de används inte i tvättstugan.
Kopplingsdosorna som används är återbruk med en tilltalande form.
Kronströmbrytare är ”trotjänaren” Renova från Schneider med förhöjning för utanpåliggande eldragning. Den kom ut på marknaden precis då vi påbörjat vår byggnadsvårdsresa, då använde vi den för infällt montage. Nu har förhöjningsramen ändrats från 35 mm till 25 mm vilket gör att den utanpåliggande varianten inte känns lika klumpig som tidigare. Den är ännu inte monterad på sin plats i tvättstugan.
▲ Båtuppställningsplats och varv i Uppsala. Rörigt, maximalistiskt, skjul med personlig touch inom en given ram/plan.
▼Centralsvensk bondgård i Örsundsbro. Med byggnadsminnesförklaring har ett skydd lagts över gården som är till för att förstå den förindustriella tidens liv och 1920-talets syn på restaurering. Här finns inget liv, inget stök, inga ljud, inga djur eller människor. Livet har flytt men byggnaderna finns kvar som ett minne av hur en uppländsk bondgård en gång var uppbyggd och vilka funktioner som fanns.
Båda de här vitt skilda platserna gav behållning att besöka. Trots att jag inte kom in i någon byggnad.
Fortfarande sitter innanfönstren i. Jag är glad över att de finns kvar och är renoverade. Snart nog ska innanfönsten plockas ur på båda våningarna, det är ett glädjefyllt moment. Plötsligt är det bara en tunt ojämnt glas mellan mig och omvärlden. Fågelsången hörs då tydligt. Sovrummet vetter mot en stor bondsyrén och den doften vill man gärna ha in sovrummet genom ett öppet fönster. Och snart nog därefter börja schersminen vid samma gavel blomma med sin finfina doft.
Förr brukade jag vänta tills åkermarken runt omkring var harvad och sådd, eftersom det dammar mycket då. Numera tar jag inte hänsyn till det.
Fönster är betydelsefulla. Fönster är betydelsebärande. Anledningen till att jag flyttade hit från Stockholm var en man som KLOKT nog ville behålla de gamla träfönstren med ”vågigt” glas från 1910. Utan det ställningstagandet och en lugnt tickande väggklocka i köket hade allt varit annorlunda.
Hur intressant och bra är inte den analys och beskrivning av den utveckling/förändring som görs i staden Eskilstuna i detta poddavsnitt! Lyssna gärna.
I poddavsnittet framkommer att politiker verkar vilja städa bort ”Den stolta fristaden” och ersätta det med logistikstaden eller platsen för det generella ”Goda hållbara möten”. Evolutionsstaden är en annan variant. Hur många logistikstäder finns inte i Mellansverige? Arbetarstaden ska ersättas med ännu en universitetsstad, bildningsstad…
En stor del av den metallindustri som fanns kvar bara för två decennier sedan har flyttat tillverkningen utomlands, ofta till Kina. Ett par av de senaste var Gense och EKA-knivar men det framgår inte av hemsidan.
Jag ser vilken stolthet som finns hos ”Halvan” när han finner verktyg tillverkade i Eskilstuna eller Torshälla och påpekar det för mig, jag som är inflyttad. Och det är inte bara här han finner dem – nej långt upp i landet och långt söderut. Är det något som kan få honom att gå på loppmarknader så är det ifall där finns gamla verktyg och redskap.
När jag flyttade hit fanns ett sliperi i Eskilstuna inom området med de gamla 1600-talssmedjorna, där jag lämnade in mina köksknivar för slipning. En fantastiskt bra möjlighet. Att verksamheten fanns berodde på att kirurgiska instrument precisionsslipades i verkstaden och intäkterna kom främst därav. Sliperiet är borta nu, ingen övertog verksamheten när ägaren pensionerade sig.
Ett litet, litet urval av den tillverkningsindustri som hade sin tillverkning här: Eminentverktyg, AB C.I. Fall, Gense (Gustaf Eriksson NySilverfabrik, Eskilstuna), GAB (Guldsmedsaktiebolaget), Eskilstuna Jernmanufaktur senare Jernbolaget, E.A. Berg AB, F E Lindström AB (i folkmun Tång-Lindström), EKA-knivar, ASSA (August Stenman AB), C E Johansson (i folkmun Mått-Johansson).
Den bästa tången att bita av tegelpannor med från E. A. Berg AB.
Tång att nyttja vid plåtfalsning från F. E. Lindström AB. Fabrikören kallades i folkmun för Tång-Lindström och har en gata uppkallad efter sig i E-tuna. Även Mått-Johanssons väg finns.
Hovtång med flera funktioner, från E. A. Berg AB.
Här är en äldre typ av F E Lindström-stämpel. Och på en av hovtängerna från E. A.Berg finns stämpeln ”Guldmedalj Paris 1900 ”La Perdiz””. Här finns skiftnycklar från Mått-Johansson, kammarlås, fallås, cylinderlås och nycklar från Assa, kakelugnslucka från Pontus Holmberg, nysilverbestick från C. G. Segerström, silverbestick från Gense, brödkniv och fil att vässa eggen med från Eskilstuna Jernmanufaktur, fönsterbeslagen kan jag inte se märkning av men att både de på bottenvåningen från 1910 och på övervåningen från 1924 kommer från Eskilstuna eller Torshälla är jag fullkomligt övertygad om. Jag kan inte räkna upp allt här som är lokaltillverkat – men mycket är det utöver det nämnda.
Idag är det Eskilstuna Kulturbeslag AB som för smedstadens traditionen vidare – den tradition som politikerna inte önskar ta till vara. På sin hemsida skriver företaget: ”Vi har därför tagit vid, där många av våra föregångare slutat. Efter deras modeller gör vi nu beslag av de välkända typerna. Vi framställer beslagen så som de såg ut förr. Vår tidsepok är ca 1700-1960. Det innebär att vi tillverkar såväl handsmidda beslag som rent fabriksgjorda produkter.” HEJA säger jag!!! Självklart finns även deras beslag här i huset.
För övrigt sitter i min ateljé mot norr och öster sju stycken återbrukade fönster från Fil-Öbergs fabrik i Eskilstuna. När vi köpte dem på en jättebra secondhandbyggbutik som fanns i Torshälla, kände jag inte till tillverkningen av filar, som upphörde 1992. Ateljén har, förutom lås och nycklar från Assa/Abloy, även dörrtrycken med nutida formgivning från samma företag.
Haha, efter att ha fått redogjort för mig alla dessa ägandes verktyg och föremål blir jag också stolt ;-)
Här borras hål i plåten som ska skruvas fast framför öppningen för spjället i tvättstugan. Spjällstången ska sticka ut genom ett större hål mitt i plåten. I tvättstugan/bykstugan eldades ju med ved i en pannmur en gång i tiden och både murstock och spjäll finns kvar även om de inte används – förutom imkanalen. Gamla grejer som kan vara bra att ha ibland, finns det gott om här. Flera av dem är tunga maskiner.
Här är plåten monterad med plugg och fyra spårskruvar. Ett gult skåp skymtar till vänster med rester av kökstapeten klistrad på bakstycket. Dörrarna monteras senare.
Här en förhandstitt på andra änden av rummet. Väggarna är kaklade ner till golv med vitt kakel och röda fogar. Diskbänken från 40-talet som satt i vårt gamla kök skymtar. Den blir perfekt här som tvättbänk.
Men än finns en del punkter att bocka av på att-göra-listan innan tvättstugan är invigningsklar. Det jag saknar mest under tiden då jobb med tvättstugan pågår, är mangeln. Den står på magasinet och används just nu mer sällan än annars.
Årets första middag utomhus under eken avnjöts idag. Det blev ett bra avbrott till arbeten med grusgångar och rabatter. Som min ”Halva” sa: ”det är praktiskt med arbetskläder när man äter ute”. Jodå, servetterna kan man då undvara om man vill ;-) Det här var också en dag perfekt för att ta ut alla andra kläder ur garderoben och vädra dem.
Det här ser bra ut på bild men i verkligheten stack det iväg mot persikofärg.
Jag blandade till äggoljetempera med en påse färdigblandade pigment före påsk. Tak och väggar i tvättstugan skulle målas. Färgtypen är lätt att blanda till, rolig att arbeta med. Jag gillar verkligen äggoljetempera. Men denna gång blev jag inte nöjd med kulören, blandade i mer egna pigment men det hjälpte inte upp nyansen insåg jag när taket var struket. Så äggoljetemperan har därför fått utgöra grundning inför målning med linoljefärg som är lättare att få i den nyans man önskar (vilken kulör som helst i NCS-systemet om man så vill).
Att måla utomhus under tidigvår när luften är varm och det knappt blåser och inga flygfän fastnar i den nymålade linoljefärgen är perfekt. Jag har målat ett par skåp till tvättstugan och på fotot är en av luckorna som penselstryks. Det här var när det var några riktigt varma dagar i april. Skåpen och luckorna fick torka inomhus.
Det är roligt att tapetsera med limfärgstryckta vintagetapeter och lika trevligt att klistra tapetbårder, också de vintage. Bårderna är tryckta flera i bredd och måste skäras isär, tapetvåderna måste kantskäras på ena långsidan. Sedan brer man ut tapetklister på baksidan, viker bården eller våden dubbel och låter klistret dra in några minuter. Därefter sätts bården upp över tapetvådernas överkant. Lite krångligare än moderna tapeter är det trots allt eftersom inget klister får hamna på framsidan av limfärgstrycket. Det krävs bra och långt tapetseringsbord, rätlinjal, skarp kniv och genomtänkt princip för att pensla på klister och vika ihop våderna före uppklistring krävs. Men har man väl lärt sig detta är det inga problem. Det är Halvan som lärt mig hemligheten med tidningspapper på tapetseringsbordet och hur det justeras för varje påstrykning av tapetklister… Vi har satt upp flera vintagetapeter tillsammans, jobbet kräver gott samarbete.
Det är såååå tråkigt och obekvämt att skrapa bort färg på takbräder. Vi snackade just om vad som varit allra besvärligast under alla år med byggnadsvård i vårt Universum. Skrapa tak blev det unisona svaret. Ändå har taken i huset endast haft två färglager – ett linoljefärglager som original och ett lager vit färg från 70-talet.
Här på övervåningen var det ändå bara 2.10 i takhöjd så arbetsställningen gick väl an, trappstege behöves inte som på bottenvåningen med 2.50 i takhöjd – men fasspontbräderna var rollade med 70-talsfärg som satt hårt och det var absolut inte lustfyllt att arbeta med. På bottenvåningen däremot med 2.50 i takhöjd krävdes trappstege.
Här i huset finns ursprunglig pärlspont- eller fassponttak i alla rum. Men i wc/dusch och i salen är pärlsponten kvar under andra ytskikt som pappspänning, i salen obehandlade. Att tak är besvärliga att arbeta med beror ju på att trappstege ofta behöver användas både vid skrapning och målning, arbetsställningen är obekväm. Man måste dessutom vara två för att pappspänna tak.
Men tro det eller ej – vi börjar längta till att börja med ett nytt projekt, i en ganska snar framtid ska vi ge oss in i något åt det här hållet igen. Tänk, vi ser fram emot det med spänning. Det är vägen som är mödan värd som Karin Boye skaldade med dikten I rörelse.
”Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd
–men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
