Korgen med apelsiner och egna äpplen är gammal, den har blivit kvar efter Agnes och David. Älskar patinan där lagningen av bärhandtaget ingår. Förmodligen är det David som fäst en läderrem runt handtaget och under hela korgbottnen och stiftat fast remmen. Allt för att förstärka och öka möjligheten att bära tungt.
Själv lagade jag ett annat korghandtag som jag slog halvslag om med hampasnöre. Och en mattpiska lagades på samma sätt. Patina och det nötta använda håller på att bli ”fint” igen. Jag stoppar stickade vantar, strumpor och kläder som nötts tunna. Lagningsaktivist som jag är, javisst! Recycling, återvinning, återbruk, vintage, återanvändning, att hushålla med resurser är det nya gamla. Ingen är gladare än jag för det.
Har ni gått kurser i handskriftsläsning någon gång? Jag har gått två 6-veckors kurser efter det att jag flyttade hit till Universumet. Kort men lärorikt och intressant.
Jag började med en 6-veckors kurs som var både rolig och givande. Men eftersom det alltid går att tränga djupare in i ett ämne vill jag fortsätta. Självklart har jag nytta av det här i släktforskningen förstås, men främst vill jag lära mig att tyda än bättre för att snabbare och lättare kunna läsa arkivalier som jag kommer i kontakt med ibland i mitt jobb eller i samband med vården och kunskapen om mitt Universum och denna bygd. Jag trivs i biblioteks- och arkivmiljöer eftersom det där finns SÅ mycket samlad kunskap och historia…
Det handlar om majuskler och minuskler, öglebrytning, tyska stilen mm. På köpet får man sig till livs ett hum om tillvaron för människor förr. Texterna under kurserna kom från kyrkböcker, bouppteckningar, domböcker. Handstilarna kan vara mycket vackra och kan man dessutom tyda dem är det extra bra förutom att själv lära sig skriva med dessa snirkliga bokstäver. Angenämt! Skrivkonstens historia är i sig ett spännande ämne. Att tyda hieroglyfer prövade jag på en gång i tiden – det! om något var krångligt, tyckte jag då.
I förlängningen är handskriftsläsning en förkovran inom byggnadsvårdens område tycker jag, som har en bred definition av begreppet byggnadsvård. Kan man inte läsa handlingar som rör det egna huset, kan man inte heller alltid ta rätt beslut i byggnadsvårdsfrågor.
Om praktisk byggnadsvård här på gården skulle bloggen handla om. Så har det inte enbart blivit eftersom vi inte kontinuerligt har arbetat med sådant som jag tyckt det varit värt att skriva om. Här är inte alltid så arbetsintensivt med de egna bygg-göromålen eftersom tiden åtgår också till annat. De egna uppdragen, fritidsfastigheten (en gård med jord och skog), och allt övrigt som jag också vill hinna med att göra. Men nu är samtliga bostadsrum klara och det känns alldeles förträffligt.
Snö älskar jag alltjämt. Lika mycket som i första blogginlägget:
Snöööööö
Är en stor snö-diggare och allt vad som hör till vinter och kyla: rimfrost, skare, sparkåkning, kura skymning i “blå timmen”, vedbrasa, turåkning, upplega på träden i täta skogen, tystnad…
Jag förknippar också snö med hus. Som liten ”gjorde” jag husplaner i snön genom att gå jämfota med myrsteg där väggarna var. Soffa, stolar kom till genom att nonchalant slå sig ner i snön. Bord gjorde jag konturer med Lovikkavant-klädda händer. Det här kunde vi kompisar hålla på med långt efter det blivit mörkt. Mörkret förstärktes genom att toppluvan gled ner för ögonen titt som tätt.
Ännu mer rumsligt blev det att arbeta tredimensionellt med grottor som kunde byggas upp av snöbollar alternativt gröpas ur stor snöhög. Då snögrottan var klar kröp vi in och tände stearinljus.
Numera är jag även oprosaiskt glad över kylan och vintern då den behagar infinna sig, mycket pga att pågående processer som får hus att ruttna, stannar upp vid minusgrader. Så är det att bo i ett land med träbyggnadskultur. Cyklerna för underhåll håller sig på den nivån att man kanske hinner med underhållet, med hjälp av vinterns avstannade processer, innan allt ramlar samman.
Köket som vi trivs med och i. Där görs förändringar men i stort sett är det sig likt från 2005. Just nu har vi bytt till ett annat köksbord men det är förmodligen tillfälligt.
Det är solgult även när mörkret trycker mot fönsterrutorna.
Elspisen med ”överkokningssarg” är till stor belåtenhet.
Spiskåpan som tillverkats just för denna plats fungerar utmärkt. Utan elfläkt dold inuti men med spjällkedja till imkanalens lucka.
Sambandscentralen är lite dold på sidan av ett platsbyggt överskåp. Där är den inte så iögonfallande men passeras alltid på väg ut eller in i köket.
Då höstanemonen blommade var det rätt så klart i kammaren… Ytterligare några steg framåt har tagits sedan dess. Jordgloben med ingraverade texten ”Vandringspris från Skepparklubben Delfin” står lysande i hörnet med byrån och minner om makens navigationsälskande far. Ni vet, den där kunskapen som vissa kunniga brukade använda sig av innan gps-eran intog världen.
”Ju mer dominerande den virtuella världen blir, desto mer rebelliskt blir det att äga böcker. En tryckt bok kan ingen spåra, ändra eller hacka.”
Ramin Bahrani, författare och regissör.
Nu när vi är färdiga med husets alla rum. Vad gör vi nu? :-) Nåja, den musikmaskin vi vill ha är till slut bestämd och beställd och lite mer ska upp på väggarna. Men sen finns det väl inget annat kvar att göra än att njuta sitt otium, att rulla tummarna… haha..
Att ha öppningsbara fönsterbågar när man har enkelbågar med löst innanfönster.
Här i Universumet har vi överfalsade innerbågar. Det går att ha öppningsbara lufter även med innerbågar. I Universumet sitter några innerbågar på gångjärn med lös sprint. Den bågen stängs med en hasp eller vred i den fasta innerbågen. Den fasta innerbågen i sin tur är skruvad genom falsen in i mittposten med en vanlig liten träskruv, en koppelskruvfungerar inte där. (Innerbågarna kan även ha en konstruktionen där bågarna möts kant mot kant. Där löses öppningsbar innerbåge annorlunda.)
Så här ser det ut i den nyligen åtgärdade kammaren. Gamla mässingsbeslag i form av fällreglar, fick fortsätta göra tjänst.
I sovrummet sitter två nya vred monterade på innerbågen. Det var det första rummet som byggnadsvårdades och där fanns inget öppningsbart fönster sedan tidigare. De här förkromade vreden är lätta att greppa då fönstret ofta öppnas ofta för vädring.
Här syns hålet för det jag kallar en koppelskruv Hålet används inte eftersom båda innerbågarna då blir fastlåsta. Ovanför syns en mindre träskruv som är skruvad i mittposten och håller den fasta bågen på plats. Då går det att montera ett vred så att ena bågen blir öppningsbar.
…fick vi överenskommet besök från magasinet Kloka Hem.
Snön föll ymnigt och det blåste den februaridag 2013 det var bestämt att redaktören och fotografen skulle komma till Universumet. Jag minns att de var tvungna att lämna bilen vid stora vägen för att pulsa 300 meter i snö fram till bostadshuset då tillfartsvägen ännu inte hade plogats. Halvvägs mötte Halvan upp. Jag kan tänka mig att det kändes lite udda och besvärligt att få så påtaglig del av livet på landet. Det var inget solsken och så klart ingen grönska ute och bilderna blev rätt kyliga. Kloka Hem arbetade inte med styling eller fotolampor.
Några av bilderna. Fotograf G. Welin.
Kloka Hem vill vara en miljömedveten tidskrift och menar att ”världen behöver mer klokhet men också lite mer skönhet”. Såklart vi som bor i ett gammalt hus är glada att vara med i ett sådant sammanhang… särskilt som många ifrågasatte vårt bostadsval då vi flyttade hit. Inget wc men väl utedass, inget rinnande vatten i bostadshuset, endast i ett av uthusen, lutande golv, gamla fönster med ojämnt glas som än idag förses med innanfönster på vintern, plåtklädda fasader… Nu har vi ett fungerande hem utan att allt behövde rivas ut. Flera av de ursprungliga planer vi hade, har förändrats under tidens gång – till det bättre, dvs färre åtgärder. Samtidigt som vi gillar vårt gamla hus med ekonomibyggnader och inte vill att gårdsmiljön ska förändras och ”förlora sin själ”, finns öppenhet för att föra in nytt att varva med det ärvda. Det finns ingen motsättning i det. Vi och husen lever gott.
Februari 2013 mulet men här är det skottat och plogat.
