Jag tycker om att komma hem och mötas av detta: en ådringsmålad pardörr, glasad upptill. På gångdörren ett gammalt lent och nött trycke som alltid suttit här och som är kompletterat med rosett och nyckelskylt. Gardinerna sydde Halvans mamma då huset användes som fritidshus – varför ändra detta koncept ;-)
Under en period var dörren klädd med träfiberskivor och hade långskylt. Nu är ordningen återställd. Jag tycker om att komma hit hem.
För ett år sen höll vi på med kammaren. Pappspände väggarna, tapetserade med limfärgstapet och målade med linoljefärger. Golvets linoleummatta var täckt med skyddande träfiberskivor.
Vi var inte ense om hur vi skulle göra med golvsocklarna. Just från dem var det lätt att avlägsna 70-talets vita färg så att originalfärgen kom fram. Jag ville ha den synlig, Halvan ville måla om. På dörrfoder och dörrblad skrapades färg bort där den satt löst och sen målades med ny linoljefärg med specialblandning. Det ändade med att golvsocklarna fick förbättringar med förtunnad färg vid spikhål och där färgen var helt avskavd, men i övrigt är de omålade med originalfärgen framtagen. För mej känns det bra att kunna visa originalet och att vi varit så trogna vi kunnat mot ursprunget.
Nu bara njuter vi av kammaren. Efter att ha legat undanstuvade några år kom de gamla LP-skivorna och grammofonen fram och ny förstärkare och högtalare är inhandlade. Äntligen kan vi lyssna på vinylerna igen ;-)
Det här fotot tycker jag mycket om. Tricolorens färger i form av tre handdukar som hänger i köket – en röd handduk, en tunn glashandduk och en handduk som mest är prydnad eftersom den, förutom tryckta blå ränder, har en fint personligt monogram med Halvans och min symbol i tunt broderigarn (syns inte på fotot). Alla är vävda i hellinne.
Jag hade bestämt mig för att sluta blogga nu när husets samtliga rum är klara – för vad finns det då att blogga om? Det är också därför som besvärande wordpress-reklam återkommit på sidan. Jag beslöt mig för att inte betala för att få bort den då jag ändå skulle upphöra med bloggandet.
Det är inte inspirationen som tryter utan reella byggnadsvårdshändelser att skriva om. Visserligen har jag haft många ”utfyllnadsinlägg” tidigare eftersom byggnadsvården här har fått ta tid – men att enbart ha ”utfyllnadsinlägg” – som det här – lockar mig inte i längden. Men som ni märker kan jag inte hålla mig härifrån helt och hållet. Varthän det bär vet nog ingen.
På fotot syns ett stycke egnahem. Ladugården uppförd 1905, familjen bodde kvar i huset i den lilla staden intill. Först den 21 november 1910 gick flytten till det då uppförda egnahemmet. Denna mindre bondgård är det nu vi som vårdar, enkelheten förpliktar.
”Sverige i slutet av 1800-talet, ett land där ”freden, vaccinet och potäterna” lagt grunden för en snabb befolkningsökning med nya levnadsvillkor för många. På landsbygden räckte jorden inte längre till för att sysselsätta alla. Åtskilliga av dessa jordlösa arbetare valde att istället prova lyckan i det stora landet i väster, där inte bara löften om god tillgång på jord lockade utan även frihet från förtryck för dem som var engagerade i frikyrkor och arbetarrörelse.
Också till städernas växande industrier flyttade många in från landsbygden. Trångboddheten ökade därmed allt mer med ohälsosamma levnadsförhållanden som följd. En lösning på den allt mer akuta bostadsbristen blev den så kallade egnahemsrörelsen, med start i slutet av 1800-talet.”
Det finns mycket skrivet om egnahemsrörelsen i olika landsändar.
Och så här kunde det gå till i norra delen av landet: Eget hem och egen torva. Detta är tionde kapitlet ur fjärde delen av fembandsverket Det svenska jordbrukets historia utgivet 1998-2001 av Kungliga skogs- och lantbruksakademien. Läsvärt!
Korgen med apelsiner och egna äpplen är gammal, den har blivit kvar efter Agnes och David. Älskar patinan där lagningen av bärhandtaget ingår. Förmodligen är det David som fäst en läderrem runt handtaget och under hela korgbottnen och stiftat fast remmen. Allt för att förstärka och öka möjligheten att bära tungt.
Själv lagade jag ett annat korghandtag som jag slog halvslag om med hampasnöre. Och en mattpiska lagades på samma sätt. Patina och det nötta använda håller på att bli ”fint” igen. Jag stoppar stickade vantar, strumpor och kläder som nötts tunna. Lagningsaktivist som jag är, javisst! Recycling, återvinning, återbruk, vintage, återanvändning, att hushålla med resurser är det nya gamla. Ingen är gladare än jag för det.
Så här skrev jag en gång om lagningar med hampasnören.
Har ni gått kurser i handskriftsläsning någon gång? Jag har gått två 6-veckors kurser efter det att jag flyttade hit till Universumet. Kort men lärorikt och intressant.
Jag började med en 6-veckors kurs som var både rolig och givande. Men eftersom det alltid går att tränga djupare in i ett ämne vill jag fortsätta. Självklart har jag nytta av det här i släktforskningen förstås, men främst vill jag lära mig att tyda än bättre för att snabbare och lättare kunna läsa arkivalier som jag kommer i kontakt med ibland i mitt jobb eller i samband med vården och kunskapen om mitt Universum och denna bygd. Jag trivs i biblioteks- och arkivmiljöer eftersom det där finns SÅ mycket samlad kunskap och historia…
Det handlar om majuskler och minuskler, öglebrytning, tyska stilen mm. På köpet får man sig till livs ett hum om tillvaron för människor förr. Texterna under kurserna kom från kyrkböcker, bouppteckningar, domböcker. Handstilarna kan vara mycket vackra och kan man dessutom tyda dem är det extra bra förutom att själv lära sig skriva med dessa snirkliga bokstäver. Angenämt! Skrivkonstens historia är i sig ett spännande ämne. Att tyda hieroglyfer prövade jag på en gång i tiden – det! om något var krångligt, tyckte jag då.
I förlängningen är handskriftsläsning en förkovran inom byggnadsvårdens område tycker jag, som har en bred definition av begreppet byggnadsvård. Kan man inte läsa handlingar som rör det egna huset, kan man inte heller alltid ta rätt beslut i byggnadsvårdsfrågor.
Ett decennium. 10 år.
Om praktisk byggnadsvård här på gården skulle bloggen handla om. Så har det inte enbart blivit eftersom vi inte kontinuerligt har arbetat med sådant som jag tyckt det varit värt att skriva om. Här är inte alltid så arbetsintensivt med de egna bygg-göromålen eftersom tiden åtgår också till annat. De egna uppdragen, fritidsfastigheten (en gård med jord och skog), och allt övrigt som jag också vill hinna med att göra. Men nu är samtliga bostadsrum klara och det känns alldeles förträffligt.
Snö älskar jag alltjämt. Lika mycket som i första blogginlägget:
Är en stor snö-diggare och allt vad som hör till vinter och kyla: rimfrost, skare, sparkåkning, kura skymning i “blå timmen”, vedbrasa, turåkning, upplega på träden i täta skogen, tystnad…
Jag förknippar också snö med hus. Som liten ”gjorde” jag husplaner i snön genom att gå jämfota med myrsteg där väggarna var. Soffa, stolar kom till genom att nonchalant slå sig ner i snön. Bord gjorde jag konturer med Lovikkavant-klädda händer. Det här kunde vi kompisar hålla på med långt efter det blivit mörkt. Mörkret förstärktes genom att toppluvan gled ner för ögonen titt som tätt.
Ännu mer rumsligt blev det att arbeta tredimensionellt med grottor som kunde byggas upp av snöbollar alternativt gröpas ur stor snöhög. Då snögrottan var klar kröp vi in och tände stearinljus.
Numera är jag även oprosaiskt glad över kylan och vintern då den behagar infinna sig, mycket pga att pågående processer som får hus att ruttna, stannar upp vid minusgrader. Så är det att bo i ett land med träbyggnadskultur. Cyklerna för underhåll håller sig på den nivån att man kanske hinner med underhållet, med hjälp av vinterns avstannade processer, innan allt ramlar samman.
Köket som vi trivs med och i. Där görs förändringar men i stort sett är det sig likt från 2005. Just nu har vi bytt till ett annat köksbord men det är förmodligen tillfälligt.
Det är solgult även när mörkret trycker mot fönsterrutorna.
Elspisen med ”överkokningssarg” är till stor belåtenhet.
Spiskåpan som tillverkats just för denna plats fungerar utmärkt. Utan elfläkt dold inuti men med spjällkedja till imkanalens lucka.
Sambandscentralen är lite dold på sidan av ett platsbyggt överskåp. Där är den inte så iögonfallande men passeras alltid på väg ut eller in i köket.
Då höstanemonen blommade var det rätt så klart i kammaren…
Ytterligare några steg framåt har tagits sedan dess.
Jordgloben med ingraverade texten ”Vandringspris från Skepparklubben Delfin” står lysande i hörnet med byrån och minner om makens navigationsälskande far. Ni vet, den där kunskapen som vissa kunniga brukade använda sig av innan gps-eran intog världen.
”Ju mer dominerande den virtuella världen blir, desto mer rebelliskt blir det att äga böcker. En tryckt bok kan ingen spåra, ändra eller hacka.”
Ramin Bahrani, författare och regissör.
Nu när vi är färdiga med husets alla rum. Vad gör vi nu? :-) Nåja, den musikmaskin vi vill ha är till slut bestämd och beställd och lite mer ska upp på väggarna. Men sen finns det väl inget annat kvar att göra än att njuta sitt otium, att rulla tummarna… haha..
Att ha öppningsbara fönsterbågar när man har enkelbågar med löst innanfönster.
Här i Universumet har vi överfalsade innerbågar. Det går att ha öppningsbara lufter även med innerbågar. I Universumet sitter några innerbågar på gångjärn med lös sprint. Den bågen stängs med en hasp eller vred i den fasta innerbågen. Den fasta innerbågen i sin tur är skruvad genom falsen in i mittposten med en vanlig liten träskruv, en koppelskruv fungerar inte där. (Innerbågarna kan även ha en konstruktionen där bågarna möts kant mot kant. Där löses öppningsbar innerbåge annorlunda.)
Så här ser det ut i den nyligen åtgärdade kammaren. Gamla mässingsbeslag i form av fällreglar, fick fortsätta göra tjänst.
I sovrummet sitter två nya vred monterade på innerbågen. Det var det första rummet som byggnadsvårdades och där fanns inget öppningsbart fönster sedan tidigare. De här förkromade vreden är lätta att greppa då fönstret ofta öppnas ofta för vädring.
Här syns hålet för det jag kallar en koppelskruv Hålet används inte eftersom båda innerbågarna då blir fastlåsta. Ovanför syns en mindre träskruv som är skruvad i mittposten och håller den fasta bågen på plats. Då går det att montera ett vred så att ena bågen blir öppningsbar.
…fick vi överenskommet besök från magasinet Kloka Hem.
Snön föll ymnigt och det blåste den februaridag 2013 det var bestämt att redaktören och fotografen skulle komma till Universumet. Jag minns att de var tvungna att lämna bilen vid stora vägen för att pulsa 300 meter i snö fram till bostadshuset då tillfartsvägen ännu inte hade plogats. Halvvägs mötte Halvan upp. Jag kan tänka mig att det kändes lite udda och besvärligt att få så påtaglig del av livet på landet. Det var inget solsken och så klart ingen grönska ute och bilderna blev rätt kyliga. Kloka Hem arbetade inte med styling eller fotolampor.
Några av bilderna. Fotograf G. Welin.
Kloka Hem vill vara en miljömedveten tidskrift och menar att ”världen behöver mer klokhet men också lite mer skönhet”. Såklart vi som bor i ett gammalt hus är glada att vara med i ett sådant sammanhang… särskilt som många ifrågasatte vårt bostadsval då vi flyttade hit. Inget wc men väl utedass, inget rinnande vatten i bostadshuset, endast i ett av uthusen, lutande golv, gamla fönster med ojämnt glas som än idag förses med innanfönster på vintern, plåtklädda fasader… Nu har vi ett fungerande hem utan att allt behövde rivas ut. Flera av de ursprungliga planer vi hade, har förändrats under tidens gång – till det bättre, dvs färre åtgärder. Samtidigt som vi gillar vårt gamla hus med ekonomibyggnader och inte vill att gårdsmiljön ska förändras och ”förlora sin själ”, finns öppenhet för att föra in nytt att varva med det ärvda. Det finns ingen motsättning i det. Vi och husen lever gott.
Februari 2013 mulet men här är det skottat och plogat.
