Det är roligt att tapetsera med limfärgstryckta vintagetapeter och lika trevligt att klistra tapetbårder, också de vintage. Bårderna är tryckta flera i bredd och måste skäras isär, tapetvåderna måste kantskäras på ena långsidan. Sedan brer man ut tapetklister på baksidan, viker bården eller våden dubbel och låter klistret dra in några minuter. Därefter sätts bården upp över tapetvådernas överkant. Lite krångligare än moderna tapeter är det trots allt eftersom inget klister får hamna på framsidan av limfärgstrycket. Det krävs bra och långt tapetseringsbord, rätlinjal, skarp kniv och genomtänkt princip för att pensla på klister och vika ihop våderna före uppklistring krävs. Men har man väl lärt sig detta är det inga problem. Det är Halvan som lärt mig hemligheten med tidningspapper på tapetseringsbordet och hur det justeras för varje påstrykning av tapetklister… Vi har satt upp flera vintagetapeter tillsammans, jobbet kräver gott samarbete.
Kategoriarkiv: Byggnadsvård
Praktiskt vardagslatin
Skrapa tak
Det är såååå tråkigt och obekvämt att skrapa bort färg på takbräder. Vi snackade just om vad som varit allra besvärligast under alla år med byggnadsvård i vårt Universum. Skrapa tak blev det unisona svaret. Ändå har taken i huset endast haft två färglager – ett linoljefärglager som original och ett lager vit färg från 70-talet.
Här på övervåningen var det ändå bara 2.10 i takhöjd så arbetsställningen gick väl an, trappstege behöves inte som på bottenvåningen med 2.50 i takhöjd – men fasspontbräderna var rollade med 70-talsfärg som satt hårt och det var absolut inte lustfyllt att arbeta med. På bottenvåningen däremot med 2.50 i takhöjd krävdes trappstege.
Här i huset finns ursprunglig pärlspont- eller fassponttak i alla rum. Men i wc/dusch och i salen är pärlsponten kvar under andra ytskikt som pappspänning, i salen obehandlade. Att tak är besvärliga att arbeta med beror ju på att trappstege ofta behöver användas både vid skrapning och målning, arbetsställningen är obekväm. Man måste dessutom vara två för att pappspänna tak.
Men tro det eller ej – vi börjar längta till att börja med ett nytt projekt, i en ganska snar framtid ska vi ge oss in i något åt det här hållet igen. Tänk, vi ser fram emot det med spänning. Det är vägen som är mödan värd som Karin Boye skaldade med dikten I rörelse.
”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd –men det är vägen, som är mödan värd. Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast. På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång. Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.
Arkivdetektiv
Jag tycker om att sitta i arkiv och forska, sitta i stora salar där fler forskare vistas. Inget går upp mot att bläddra själv med bomullsvantar på. I mitt arbete sitter jag nu och då och forskar i fysiska arkiv, det är fantastiskt trevliga, hemska, sedelärande och viktig dokumentation som man kan få fram. Man lär sig mycket om hur tillvaron gestaltade sig förr för de som då levde sitt liv, det som var ett modernt liv då, läsa in värdegrunder och tankesätt den tid det dokumenten gäller. Sockenstämmoprotokollen har mycket att ge. Likaså företagsarkiv.
När jag forskar privat sitter jag ofta vid datorn och tittar i digitaliserade arkiv med kyrkoarkiv och folkräkningar. Krigsarkivet ligger i Sthlm och landsarkivens där samtliga dokument är av naturliga skäl inte skannade, det handlar ju om väldigt många hyllmil. Det finns så mycket att ösa ur, så mycket som jag inte upptäckt än och aldrig kommer att upptäcka. Till landsarkivet måste det bli fysiskt besök vilket är besvärligt för min del eftersom det landsarkiv jag får ut mest av ligger långt bort och tiden går fort när man väl sitter där. Det bästa vore att övernatta i den stan. Där kan jag avundas de som bor nära sitt landsarkiv – så himla bra ni har det om ni vill leta än det ena, än det andra i den guldgruva landsarkiven utgör!
Farstukvisten
Bostadshusets inre är klart. Nu återstår några åtgärder på farstukvisten – sen är hela huset vårdat. Åsikterna går isär när det gäller målningen. Jag vill absolut inte måla takets undersida (taket har fått takpappen utbytt tidigare) eftersom jag gillar den krakelerade linoljefärgens yta. Patinan. Halvan vill något annat, han vill skrapa och stryka allt med ny linoljefärg. Jag vill bara måla det som finns nedanför träbjälken som bär upp taket – och eventuellt även bjälken. Vi får se vem som vinner…
Lådbeslag
Lådbeslag från tyska Blum användes i köket när det snickrades och har aldrig krånglat. Även den största lådan på bilden, där tungt matporslin, karotter, assietter, ugnsformar av glas och porslin förvaras, har aldrig haft några problem. Det tyngsta porslinet står längst ut, närmast lådfronten – men nej, inget problem. Lådorna löper som på räls och stängs sakta med en liten knyck på slutet.
I den lilla övre infällda lådan finns bland annat kryddburkar. De är inte tunga och inte så underligt att där inte heller finns problem. Lådan underst är kastrull-låda. Finemang! I arbets- och materialbeskrivningen var inskrivet beslag från Blum så snickarna visste vad jag ville ha samt vad de skulle räkna på då de lämnade offert. Det är viktigt att ha tänkt igenom ALLT när man vill ha ett nytt platsbyggt kök. Material (om trä väljs bör fuktkvot för snickeritorrt virke anges), storlek och hopfogning av luckor och lådor (narade luckor och sinkade lådor i vårt fall), höjd mellan hyllplan, djup på hyllplan, gångjärn, luckbeslag, stängningsanordningar, hur överskåpen ska ansluta mot tak, bänkskivor och utformningen av deras kanter. Plus lite till…
Tegeltak utan nocktegel
På samtliga ekonomibyggnader i Universumet som har taktegel finns en speciell nocklösning, en gammal variant som måste ha använts innan nocktegel började tillverkades. Jag är oerhört förtjust i de där nockarna och vill verkligen bevara dem! Innan jag flyttade hit visste jag inte om att de existerade över huvud taget.
Jag har sett många tak rasa, rivas, läggas om på annat sätt, byta material – den här lösningen är skör och lättförstörd. På ett torp jag besökte för ett par år sedan hade tegeltaket lagts om och man kände inte till och förstod inte den här nockläggningen och därför satte man en upp-och-nervänd hängränna över nocken, kanske i väntan på nocktegel… Kunskapen och förståelsen om hur nocken en gång hade lagts fanns inte. Med en dåres envishet vill jag påpeka vikten av att bevara lokala takläggningar och taklösningar.
Ovan syns detaljer från gårdens gamla tegeltak med lokal läggningsteknik. Taket på bostadshuset fick enkupigt taktegel 2011.
Nedan visas två bilder från när taket på nybyggda annexet som vi lade med begagnat tvåkupigt lertegel.
Raden med överskjutande takpannor spikas fast i förborrade hål. 
Och här är det gamla enkupiga tegeltaket på magasinsbyggnaden täckt med snö. Så vackert!
Byggnadsvård ska inte ses som en stil utan som ett kunskapsområde. Lokala kulturvärden förloras och vissa tidsepoker/stilar/tekniska lösningar blir premierade framför andra. Regionala och lokala variationer tappas lätt bort när råden inte kommer lokalt ifrån. Om inte länsmuseer eller länsstyrelsernas kulturmiljöavdelningar ger ut informationsskrifter/har rådgivning om en lokal tradition – vem ska då få ut viktig information om lokal byggnadsteknik?
Fler inlägg om detta lokala sätt att skapa tegelnock: Nocktegel eller inte? * * * Lagt tak ligger
Snö är bra till mycket…
…till exempel för att skotta upp längs krypgrunden av huggen granit för att få ännu mindre golvdrag. Det är ett utmärkt gammalt knep, ett ”husmorstips” till husägare med fina gamla bostadshus! De få som ännu finns kvar i landet, endast 20 % av alla bostadshus i Sverige är byggda före 1920. Endast 20%.
Då kommer jag osökt att tänka på hur vi har det med släktgårdar? Finns din mammas födelsehem kvar? Pappas? Mormors? Morfars? Farmors? Farfars? Och ännu längre tillbaka: t ex morfarsfars eller farfarsmors? Vet du ens var de bodde? Eller hette? Äldre bostadshus finns det inte alltför många kvar av i landet Sverige mycket på grund av att folkhemmet ville vara så ”moderna” och det sitter i. Och numera vill väldigt många bo i städer. Att hus finns kvar i släkten är inte alltför vanligt.
Kylslaget utanpå
Det är kylslaget ute och rimfrost på ateljéns enkelfasspont. Solen gör så att det glittrar. På andra sidan väggen är det varmt, skönt och ljust.
Landsbygdsdrömmen förverkligad
Tänk, när jag flyttade från huvudstan ut på landet under andra halvan av 1990-talet var internet en rätt ny teknik. Det gjordes reklam i papperstidningar och tidskrifter för att arbeta från landet med bild på en kvinna/man som liggande i en hängmatta knappade på sin laptop under ett fruktträd :-) Jag köpte en Macintosh PowerBook, skaffade ett abonnemang för fast företagstelefon med fax (den tekniken var ännu inte utagerad) och startade ett företag. E-post var relativt nytt, jag ordnade ett internetabonnemang och mejlkonto. Inte långt därefter köpte jag min första mobiltelefon.
Under första året satt jag i drängkammaren och arbetade. Det var helt i sin ordning och på vintern började jag arbetsdagen med att elda i gjutjärnskaminen. Det blev rejält varmt och skönt där inne ganska snart.
När vi under sommaren skulle ha släkten på besök passade drängkammaren bäst som gäststuga. Jag flyttade till köket på övervåningen i bostadshuset. Där trivdes jag sisådär då ytskikten inte var de jag önskade mig och jag hade andra planer än att ändra dem just då, ville vänta med beslut tills jag visste säkert vilken tapet och vilken snickerikulör jag skulle välja. Det var helt rätt tänkt vet jag nu. Utsikten genom det spröjsade fönstret med nio rutor var dock fin med djurlivet utanför: ekorrar som smaskade på lärkkottar, småfåglar, harpaltar som lekte i bland maskrosorna på vallen, rådjur och någon älg som stövlade förbi någon gång. Det var något helt annat än vad jag vant mig vid i stan innanför tullarna. När vi hade besök från Costa Rica (med sitt fantastiska djurliv) förundrades min väninna när hon såg rådjur på rätt nära håll – något riktigt exotiskt för henne.
Att arbeta i köket där uppe på övervåningen var inte att tänka på i längden. Att flytta arbetsplatsen till hönshuset slog mig först när jag såg förbi det läckande taket, nerfallna sågspånsisolering, betonggolvet och det låga undertaket och fasadplåten från 70-talet. Huset var trist och gick från början under radarn. Byggnadsvård blev det, arbetsplatsflytt likaså och ateljén invigdes. Det var det bästa som hänt här efter att vi ordnat wc inne i bostadshuset samt rinnande varmt och kallt vatten i köket. Innan dess levde vi med utedass och vatten i hinkar som bars in i köket. Det där gammaldags levnadssättet var oerhört nyttigt och intressant för att kunna förstå villkoren för de människor som en gång levde sina liv här. Sen dess har mycket annat hänt men inget som radikalt ändrat vår livsstil här.
Vi räddade ett ödehus, en ödegård. Det har fått ta sin tid med byggnadsvården. Vi har inte följt de välvilliga råd som vi fått om att räta upp skevheter, använda moderna färg- och byggmaterial, alltså uppdatera huset till något det aldrig har varit. Ibland har det inte synts att vi lagt ner arbete och energi på något och det kan ju upplevas som surt när det inte märks vad som gjorts och man får frågor om ”när ska ni åtgärda det där” ställs ;-)
Har ni också förverkligat en dröm om livet på landsbygden eller tvärtom – livet i en stad?
Gårdstunet
När jag ritade det nya annexet tänkte jag på hur jag ville att gårdsbildningen skulle te sig, funderingar på siktlinjer och genomblickar. Där nya annexet står idag fanns ursprungligen ett vagnslider med gaveln mot gården. Detta revs på 70-talet så jag har bara sett ett par bilder av lidret. När jag flyttade hit fanns ett garage av plåt på platsen. Det hade pulpettak och någon bil fanns inte där. Det var besvärligt att köra in pga 90 graders vinkel från det relativt smala gårdstunet. Det kom inte till den användning som avsetts.
Jag ville inte att tvättstugan skulle förlängas och bli en ”pendang” till magasinet. Samma nockhöjd hade gjort att det blivit två lika stora flygelbyggnader i axeln från bostadshuset. Det är en bondgård och ska inte försöka likna herrgårdsupplägg mer än vad gårdsformen gjorde förr, det skulle vara ett tydligt adderat tillägg.
Gårdsplanen fick gärna bli mer harmonisk, kanske lite mera sluten, men inte symmetrisk. Därför är nockhöjderna olika, takvinklarna olika och fasaderna lite förskjutna. Den gamla tvättstugan har två våningar, annexet en.
Vagnslider o vedbod revs på 70-talet. 
Istället kom ett plåtgarage till.
Däremot blev fasaden mot gårdstunet längre än plåtgaraget men ungefärligen lika lång som det rivna vagnslidret, huset livar i längd med sädesmagasinet tvärs över gårdsplanen. Det ger harmoni. Takmaterialet är detsamma som på tvättstugan, träpanel på väggarna precis som på tvättstugan men stående panel istället för liggande. Allt är målat med röd slamfärg för harmonins och sammanhållningens skull.
Taket är lagt utan vattbrädor på gaveln det vill säga att teglet kragar ut över vindskivorna som övriga uthus, och taket har varken nocktegel eller nockbrädor. Det ena fallet är lagt med tegelöverskjut över det andra precis som på de övriga uthusen med lertegel. Endast bostadshusets tegeltak har nockbrädor och vattbrädor, precis som ursprungligen vilket man kan se på äldre fotografier.
Det nya uthusets grund är låg, betongplatta på mark. Tvättstugan och drängkammaren har betonggrund (cementgrund som man säger ibland) som är armerad med stenar. I tvättstugan är cementytan synlig, i drängkammaren ligger ett fernissat brädgolv. Hela ekonomilängan ligger alltså nära markytan i motsats till bostadshusets krypgrund som har relativt höga huggna naturstenar (gnejs).
Fönstren på nybygget skiljer sig åt från övriga fönster på gården. Två av dem är liggande och långsmala. Den utformningen och placeringen har att göra med rumsfunktionen inne i huset. På baksidan finns ett större fönster med sidopost. Av de här nya fönstren är ett par bågar öppningsbara, övriga är fasta. En snickerifirma tillverkade fönstren efter mina ritningar.
Så gick några av mina tankar då jag ritade gårdens enda nytillskott ”annexet”. Slutresultatet blev ett mer harmoniskt gårdstun både med tanke på färg, form, volym och byggmaterial.
Ett antal bilder på gårdstunet:
Jag tycker om att det finns så många runt-hörnet-möjligheter. Hela tomten är omöjlig att ha överblick över. Det finns smala gatt och siktlinjer på så många ställen, det räcker ibland att flytta sig maximalt tre meter för att få en ny genomblick.
Sista korvtjorrens öde
Drottninggrillen i Eskilstuna år 2018 då jag fotograferade den.
Enligt en artikel i Eskilstuna-Kuriren den 2 januari 2021 stängde den dåvarande ägaren mot sin vilja kiosken i maj 2018. Byggföretaget Peab planerade att bygga bostäder i samma kvarter. Kiosken fraktades bort och ställdes bredvid Willys på Väster där den vandaliserades. Kiosken såldes vidare till en rivningsfirma i Flen som inte gjorde något med den. Det hela är en förskräckligt dålig hantering. Nu ska en privatperson försöka snygga upp det vandaliserade gatuköket
Foto av stadens sista korvkiosk från 2018. Peab äger tomten och ska bygga bostäder men 2021 är ännu inget byggt. Korvkioskens kulturhistoriska värde blev förött på kort tid.
