Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


Lämna en kommentar

Julpyssel


Ett utvikningskort som bildar tät skog med röd himlapäll och en lysande stjärna därpå. Ett julkort som blivit till julpynt att plockas fram år efter år.

En annan sak som ibland åker fram under julledigheten är de samlade äldre dokumenten som är sparade och ger en insikt i forna dagars liv. Bouppteckningar, köpekontrakt, gravbrev, inbjudningskort till begravningar, bröllop, dop… Dokument som inte är värdefulla annat än för en släktforskare eller en kulturhistoriskt intresserad person. Det är nödvändigt med flera dagars ledighet i rad för att hinna komma in i forskningen.


1 kommentar

Tjärade ytor

Härom veckan visades något som jag tyckte var märkligt i ett av programmen i serien ”Det sitter i väggarna”. Porten till en äldre timrad tionde-lada skulle tjäras. Jamen, det är ju inte alls märkligt i sig. Men byggnadsantikvarien började med att skrapa bort de lager med tjära som var påstruken sedan länge. Jag antar att det var trätjära, något annat nämndes inte. Därefter penslades ny tjära på.

Min uppfattning är att trätjärade ytor skyddar underliggande trä allt bättre och bättre ju tjockare lager tjära som kommer därpå. Skrapa behöver man göra först om t ex stenkolstjära använts, eller för den delen svart målarfärg. Stenkolstjära kan göra att träet under kan rötskadas. Men att detta skulle vara anledningen till skrapningen sades inget om, så därför blev förvåningen stor över bortskrapningen.

Här ger tjäran bra skydd, ett tjockt och många lager på en klockstapel. Droppbildningar är inget problem utan snarare ett bra skydd då det gäller trätjära på träytor. Skrapning undanbedes.

Tjärad kyrkport. Längst till höger syns det att det är tjärat i många lager.



De tre nedersta bilderna är från de egna portarna. Här på gården finns fyra som jag brukar tjärstryka. Jag önskar mig ett tjockt skyddande skikt med tiden. Tjärningen genomförs en varm sommardag men helst inte med direkt solsken på portarna, för då flyter tjäran lättare neråt och bort. Burken med trätjära låter jag dock stå en tid innan direkt i solgasset för uppvärmning.


1 kommentar

Autenticitet

I år har jag besökt många skyddade kulturmiljöer där samhällets minsta en gång bodde. Det är inspirerande och jag är glad över att miljöerna finns kvar, kanske särskilt om de finns kvar på den plats de uppfördes. Det är sådan här platser som så ofta jämnats med marken för att glömma den enkelhet och social utsatthet som fanns.




Byggtekniker och material av väldigt skilda slag går att studera, traditionella planlösningar och gårdsuppbyggnader, vattenförsörjning och brandskydd, ”glömda” hantverk, redskap och verktyg. Det är väldigt underbart faktiskt.

 


6 kommentarer

Upplysning


Visst är det väl stämningsfullt när byggnader belyses inifrån istället för utifrån.
Som på vykortet jag köpte med Dramatiska teatern i Stockholm som bör vara från 1930-talet. När det lyser i fönstren upplevs det levande och varmt jämfört med kylig uppvisning med fasader belysta utifrån.
Jag kan tycka att det är en mycket viktig del av byggnadsvården och restaureringskonsten.
Alltså hur byggnaden upplevs i skymning och mörker.
Spelar ingen roll om det är en offentlig byggnad eller ett privat bostadshus.


1 kommentar

Sevärt


Ljuset, det ljuset…
…i ett oförglömligt trapphus i en ytterst sevärd byggnad.
Att betala för en guidning där i de lokaliteter som inte är öppna för allmänheten är värt varenda euro, skolan är ytterst väl restaurerad efter förstörelsen under II vkr. Arkitekturen och vad som lärdes ut på skolan ansågs samhällsomstörtande.


8 kommentarer

Köks-komplimang





Hyllor som alltid suttit just här.

I mitten av maj i år fick jag ett mejl från en byggnadsantikarie:

Hej!

Till Dalarnas hembygds- och fornminnesförbunds tidskrift Dagsverket har jag skrivit en text om trenden med allmoge- och lantkök, där jag spekulerar helt fritt i hur den kan ha uppstått. Nu behöver vi några bilder att illustrera texten, och jag har fastnat lite för ditt kök som jag tycker är både vackert, innovativt och ändå följer viss tradition i sitt förhållningssätt. Det är alltså ett fint och bra alternativ till slentrianlantköken som finns i var och varannan bostadsannons, och jag vill gärna visa ett exempel på hur lyckat det kan bli med lite eftertanke och anpassning till platsen.

Skulle det gå bra att använda någon av dina bilder till texten? Och skulle du i så fall kunna tillhandahålla en bild som visar mycket av köket, utan vattenstämpel? Naturligtvis anger vi fotorättighet enligt ditt önskemål.

Du får gärna svara utan alltför mycket dröjsmål, för tidskriften behöver snart gå i tryck. (…)

 

Nu blev det inte så då jag befann mig på resande fot en vecka utan tillgång till originalfilerna. Det hela blev inte av. Det var dock väldigt intressant att få höra synen på mitt kök av en byggnadsantikvarie som förmodligen även granskat detaljer jag skrivit om och som inte var rädd att redogöra för sin åsikt. Tack Adam Moll!




”Finhörnan” på den gamla skänken som alltid har stått i detta kök är nu också pappersupplag i väntan på inflytt i kammaren. Här i huset är köksbordet och en stol nästan alltid belamrad av något intressant som ska läsas eller sparas. Sparas någon annanstans.


Ständigt förändrad konstutställning på spiskåpan beroende på vilka vykort som dimper ner i postlådan. Mera papperspost åt folket ;-)
”Brödstången” sitter på sin samma plats som alltid.

”Sambandscentralen” vid köksdörren. Vi använder inte kylskåpet som många andra, eftersom det har målade ytor och lappar fäster inte. Här på skåpsidan är alla notiser dessutom rätt dolda från köket i övrigt. Det är först vid ut- och in-passage som man ser lapparna. Jag har spikat upp pyttenubb och dragit tunna elastiska band mellan dem. Med hjälp av dem kläms papperslapparna fast. I vissa fall är klädnypor fästa i tråden och håller lappar. Här finns program, lappar med kom-ihåg-tider, inköpslista att fylla på osv.

Årets raraste pelargon, en tulpanblommande pelargon, fick vi vid midsommarfesten på magasinet. Den blommar vackert fortfarande.

Jag har under årens lopp visat på olika finesser och en del speciallösningar som finns bakom köksluckorna. Köket är platsbyggt, det är arkitektritat och snickarna, muraren, målaren och golvläggaren var yrkesskickliga – allt samverkade till det bästa. Oftast anses vi arkitekter vara alltför oförsiktiga vid restaureringar av en del andra yrkesgrupper och av ”allmänheten”. Men det är verkligen en sanning med modifikation så därför gladde mig det där mejlet. Bilderna ovan är nytagna.