Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.

Kategoriarkiv: Byggnadsvård


av 2 kommentarer

Tegeltak, takfot och tornseglare

Har ni tänkt på att äldre traditionell arkitektur på landsbygden oftast inte har hängrännor och stuprör. De känns verkligen ursprungliga och takfoten blir ofta ”tunn och lätt”.  Förr lät man regnet droppa ner på gräset runt byggnaden förutom vid dörrar och portar där en kort hängränna satt, oftast av trä.  Nu för tiden koncentreras regnvattnet till fyra punkter på ett ordinärt hus. Det kan ge problem för grunden. En byggnad kan efter kort tid få sättningsskador genom att grunden börjar röra sig när vattnet koncentreras vid knutarna.

En annan orsak till att inte reflexmässigt sätt upp hängrännor och stuprör är att tänka på tornseglarnas väl. De kan ta sig in under tegelpannorna och bygga sig bo om ingen hängränna sitter i vägen. Tornseglarna (Apus apus) landar endast vid häckningen annars fångar de sin mat och sitt bomaterial i luften och sover med luftens termikvindar.

Att låta regnvattnet gå ner till grundvattnet och inte föra bort det i dagvattenledning är även det en anledning god som någon att minska takens avvattningssystem.

Se hur ”de fotlösa” tornseglarna skavt av färgen på fotbrädan när de landat och krupit in till redena under lerteglen. Fotbrädan ska inte målas om tänker jag.

Tornseglarna är hjärtligt välkomna hit till mitt Universum där flera byggnader har tegeltak men saknar hängrännor. Deras svirrande och pipande ljud betyder SOMMAR och de är här nu! Under tegelpannorna här bor också sädesärlor och pilfinkar. Det är ett skönt kvittrande och pipande.

Den uppmärksamme kan se att nocklösningen på ekonomibyggnaderna är lite speciell. Här finns varken nockbrädor eller nocktegel. Uthusen, ekonomibyggnaderna har en basal lösning – den ena takfallets tegel rår över den andra. Enkelt, bra, vackert och det gäller både en- och tvåkupigt tegel. De tegelpannor som sticker upp över nock är spikade var och en i läkt som ligger på nocken. Det här är en lösning som inte har varit vanlig i hela landet utan i den del där tillverkning av lertegel började tidigt. Det här takläggningssättet känns viktig att bevara på gården. Det finns ingen anledning att ”förbättra” med nocktegel eftersom en kulturhistorisk variant av tegelläggning då försvinner. Inte heller finns här det några vattbrädor på gavlarna på uthusen, endast vindskivor. Takteglet ligger upp på vindskivan och skyddar den från att ruttna.

Annonser


av Lämna en kommentar

Ytligt? Nej inte!

Kommunikationsutrymme.

Olikfärgade ytor ställs mot varandra men arkitekturen är långt ifrån ytlig i Bauhausskolan i Dessau. Jag är svårt förtjust i detta. Under andra världskrigets bombades skolan som nu har rekonstruerats och är ett av världsarven. Besöker gärna den framsynta och futuristiska platsen åter igen.

Walter Gropius rektorsrum, 1926.


av 2 kommentarer

Cirkelsågning

När ateljén skulle omhändertas behövdes 1″ tjocka sågade brädor med olika bredder. De gamla brädorna från 20-talet var cirkelsågade och nya behövdes av samma slag, de skulle spikas på tak och väggar.

Jag är glad åt att vi hade ett litet sågverk med cirkelsåg i närheten då, Arnes såg. Brädorna skulle inte vara spontade eftersom de befintliga inte var det. Därför är springorna mellan bräderna lite ojämna och mycket tydliga, precis som eftersträvades.

Taket en solig morgon.
Cirkelsågar ersatte ramsågar i början av 1900-talet.

Man ser den rundade spåren efter cirkelsågen. Några sågtänder skränkte Arne för min skull, för att få ett lite tydligare spår efter klingan. Han förstörde alltså den inställning som var gjord för att få en så slät yta som möjligt.

Uthuset hade ursprungligen ett lågt undertak. Det togs bort och ett lutande innertak som följer yttertaket blev följden. Fem stycken recyclade, högt sittande fönster placerades högst upp och rummet blev ljust och luftigt. Entrédörren sitter på samma ställe som tidigare men byttes ut. Fondväggen, högväggen, målades med röd slamfärg som är egenkokt med ljusrött pigment från Falu koppargruva. För övrigt ströks väggar och tak med egenblandad limfärg med krita som pigment.

Före.
Lågt undertak för att hålla värmen vintertid. Ingen extravärme behövdes för djuren.
Efter.
Både inner- och yttertak har samma lutning.

Röd-vita hörnet som är min signatur, här i decembersol.

Förslaget till transformation, till ny funktion.


av 1 kommentar

Vindtätat med kalkbruk

Tänker påminna mig om hur det såg ut i köket innan den nya köksinredningen växte fram. En av de saker som förvånade mig mest under alla år av byggnadsvård här, var att insidan av köksväggarna var kalkputsade.

  • Två efter-bilder.
”Kylskåpshörnet” före lagning, som det såg ut då skivorna tagits bort från väggen.

På alla väggar i köket togs treetex-skivorna från 70-talet bort. Jag gick flera år tidigare en kurs i lerklining, eftersom jag var övertygad om att ytterväggarna av resvirke skulle vara lerklinade på insidan (rester av detta syntes i salen). Lerklining/lerputsning var ett vanligt sätt att vindtäta timmerväggar. Men det skulle visa sig att ytterväggarna i köket var vindtätade med kalkputs. Man hade kostat på lite dyrare material här än lera. Kalkputsen var fäst på vassmatta som fogats ihop med ståltråd och spikats fast med klippspik mot timret. Andra sätt att fästa kalkputs eller lera är att ”rugga upp” ytan med sneda yxhugg in i timret eller med träpluggar som slås in i förborrade hål.

Kalkputsen på timmerväggarna var inte alls så dålig som man hade kunnat tro. Trots att huset satt sig rejält och putsytan därför hade sprickor förutom hål efter senare spikning av treetexskivorna, hade puts bara ramlat loss i ett hörn. Eftersom kalkputs är lite elastisk och eftergivlig jämfört med kalkcementbruk (KC) eller rent cementbruk (betong), var det ett enkelt val att fylla i sprickorna med nytt kalkbruk. Ju starkare material man tar vid lagningen desto snabbare bryts det svagare materialet bort, därför är det lämpligt att kalkbruk lagas med kalkbruk. Att använda samma material som det ursprungliga då man renoverar gamla hus är en av byggnadsvårdens grundstenar.

Först stänkvattnades putsen, så fylldes i med kalkbruk och sprayades vatten – eller slogs på med borste – igen ett par gånger om dagen. Lätt som en plätt.

Muraren hjälpte till med det enda stället där putsen ramlat loss, hörnet där skafferiet stått. Där det behövdes använde han nyplockade vass-strån som fästes med nubb och på detta kalkbruk i några påslag. Före och efter varje påslag sprayades med vatten för att bruket inte skulle torka för snabbt och bli starkt på ytan men svagt på djupet. Resterande lagningar av sprickor menade han att det kunde vi fixa själva.

Hörn där två ytterväggar möts. Ny pappspänd yta över kalkbruket. På resten av den ytterväggen sitter gammal spännpapp och tapet kvar. Den gamla tapeten lagades där så behövdes med tidningspapper sen klistrades den nya tapeten över.
Väggen mot farstun med dörr har pappspänts och ska tapetseras.
Yttervägg med kalkbrukstätning. Där ska köksinredningen platsbyggas och stänkskydd i form av glasmosaik sättas upp.

Hörnet mot farstun före och efter pappspänning på timmer. Här togs alla tapetrester bort. Resvirket i innerväggarna mot kallfarstun är tätat med vitmossa, bomullsremsor och lindrev om vartannat, detta fick sitta kvar. Kökets elförsörjning kommer in här.

Golvbjälklaget är isolerat med sågspån. Spånen fick ligga kvar. Golvbrädorna bröts inte upp annat än där vatten- och avloppsledningar skulle upp, där bytte vi ut sågspånen mot ny. Trägolvet har aldrig legat synligt, redan från början låg en korkmatta på golvet. Därför ville jag inte ha dem slipade och synliga framöver heller. Det blev linoleumgolv från DLW.


av 2 kommentarer

Då elektriciteten kom till gården

Detta är en av övervåningens takarmaturer som suttit på samma plats sedan eletriciteten kom till gården.
Att behålla ursprungsarmatur och ursprungsplats är för mej ett sätt att byggnadsvårda.

Flera av takarmaturerna här på gården är från tiden då gården elektrifierades. De sitter på samma plats som då – nära rummets fönster. På den tiden skulle elektrisk belysning förlänga och förstärka dagsljuset som kom från fönstren. Handarbetet och hantverket eller läsningen skulle kunna förlängas när skymningen föll och då var lampans närhet till ett fönster naturlig. Vrår och hörn fick vara mörka.

Det är intressant att förstå hur den konstgjorda belysningen förändrat människans beteende och levnadssätt under den korta tid som vi haft elektriskt ljus. Hur belysningstrenderna förändrats över tid är minst lika intressant. Minns ni 1980-talets hemska halogen-uplights? Jag blev aldrig vän med de armaturerna och det hårda ljuset, varken som privatperson eller i yrkesutövningen :-)


av Lämna en kommentar

Kammarlås

Köksdörrens kammarlås.

Blanksliten mässing med skön formgivning – ett dörrtrycke. På andra sidan öppnas köksdörren med en stor nyckel. Så har det alltid varit här. Det kan vara besvärligt att öppna med nyckeln om man bär med båda händerna men på något sätt löser sig ändå öppnandet. Kammarlåset har alltid suttit här och även fortsättningsvis. Det är tillverkat i det som en gång var metallindustrins mecka – Eskilstuna, hos F A Stenman.

Här i huset sitter det kammarlås på samtliga dörrar på bottenvåningen. Älskar´t! Alla utom köksdörren på bilden har vred. På övervåningen, som inreddes 15 år senare som undantagsboende/förmånsboende för de gamla föräldrarna, sitter dörrtrycken från 1920-talet med svart trähylsa på alla dörrar utom den minsta dörren som även den har kammarlås med vred.


av Lämna en kommentar

Måla murstock

När vi började med byggnadsvårdandet på övervåningen hade köket, som inreddes för de åldrade föräldraparet en gång i tiden, fått tak och väggar ommålade på 70-talet. Golvet, som var struket med brunpigmenterad fernissa, var intakt. Det fernissades en gång med opigmenterad fernissa.

Här är köket på övervåningen färdigställt, bara ytskikten på tak och väggar behövde göras vid. Murstocken målades med grön linoljefärg, samma som användes på snickerierna.

Murstocken var ommålad i en vit matt färgtyp från efterkrigstiden. När den skrapades bort syntes att den ursprungligen varit grönmålad precis som zinkbänken och stänkskyddet på väggen. Bröstningen med dubbelfasspont var brunmålad, likaså skafferiet i ett hörn.

Vi skrapade bort färgen på murstocken och beställde omputsning av en murare som vi visste kunde det där med hur kalkputs blandas och används. Han kom en kall och snöig februaridag, perfekt för inomhusjobb :-) Golv och väggar täcktes in för det stänker rejält när kalkbruk kastas på med murslev. Några bilder från detta moment har jag inte men året var 2003.

Vi hade funderat en hel del över vilken färgtyp som skulle användas på putsen. Det är vanligt med vit lim- eller kalkfärg på murstockar. När den ursprungliga färgen skrapats fram insåg vi att linoljefärg använts och att den haft samma kulör som snickerierna i rummet (ja, i princip i hela huset). Så fick det bli, det behövdes inte mer diskussion om detta.


av 1 kommentar

Diskbänksrealism

Nydiskat.

Det här är vår diskbänk och jag tycker om att stå där. Det blir många fina stunder med handdisk. Vid stora diskhögar hjälps vi åt med diskning och torkning med handduk för då räcker inte den dolda diskhyllan till, den finfina lösningen som lanserades av finskan Maiju Gebhard. Ibland så lagar vi lagar mat tillsammans och lyssnar på musik. Och avslutar måltiden med att sätta pannan på spisen och kokar kaffe. Visst är det fantastiskt att kunna tycka om en diskbänk. En sådan rostfri lyx.

Jag tänker även på Agnes som växte upp med att man fick hämta vatten ute på gården vid brunnspumpen. Som hade vedspis. Som hade utedass. Som fick en diskbänk med rinnande kallt vatten först på 1940-talet. Jag tänker på de människor som arbetat, ätit, sovit, levt och drömt i vårt kök. Och här står jag och är förnöjsam och tänker på dikter.

Och ömhet uppstod…
när jag bränt fast gröten
för femtielfte gången i den där djävla kastrullen
och jag smet från den
arg och trött och mordisk
och du sen diskade
och gnuggade rent hela kastrullhelvetet
så att när jag fann den igen
var den ren och blank som ett fiskfjäll.
Då mjuknade jag i ömhet för dej
mer än nånsin av en bukett röda rosor
som vi ändå alltid glömmer
att köpa varann.

Birgit Lönn



av 14 kommentarer

Miljonen

Tänka sig att bloggen ”Mitt Universum” i dagarna passerar 1 miljon klick.

Det är inte illa tycker jag som inte är influencer och därför inte tar betalt för att skriva inlägg och inte försöker maximera antalet besökare för att få bättre statistik. Som inte har anställd assistent :-) Som skriver om byggnadsvård och kulturhistoria – inte helt publikfriande ämnen. Och som inte har ett Instagramkonto kopplat till bloggen. Det är något som normalt drar fler besökare till en blogg. Efter att Instagram lanserats 2010 har de flesta byggnadsvårdsbloggare övergått till den appen som gör det snabbare att få ut ett budskap, en tanke. Utöver allt detta är mrs Universum inte heller en ung människa i karriären.

Kul att ni tittar hit, kul att ni hittar hit!

Om att nå ut.
Den antika teatern i Epidauros tar 14 000 åskådare.
Akustiken är fantastisk – om ett mynt släpps på orchestran hörs ljudet ända upp till den högst belägna åskådarplatsen.


av Lämna en kommentar

Att komma hem

Jag tycker om att komma hem och mötas av detta: en ådringsmålad pardörr, glasad upptill. På gångdörren ett gammalt lent och nött trycke som alltid suttit här och som är kompletterat med rosett och nyckelskylt. Gardinerna sydde Halvans mamma då huset användes som fritidshus – varför ändra detta koncept ;-)

Under en period var dörren klädd med träfiberskivor och hade långskylt. Nu är ordningen återställd. Jag tycker om att komma hit hem.