Där bakom planket finns den rådjurssäkra perennträdgården. Men än dröjer det tills det börjar grönska där. Just nu blommar endast den vita julrosen.
Men visst ser man fram emot blomstren som fortfarande döljer sig i marken men så småningom kommer i olika färger och former. Speciellt de som bildar runda bollar/tuvor har jag fastnat för och ska försöka allt omsider få till flera såna klot.
Vinrankan bildar tak närmast ateljéns södervägg.
Säsongens odling blev inte så väl omhändertagen eftersom jag var borta härifrån ett par långa perioder. Fröna kom i jorden sent och jag lade inte ner så mycket energi där från augusti och framåt. Det blev ostrukturerat i slutänden. Palsternackorna blev det ingenting med, frilandsgurkorna och persiljan blev det magert med. Men visst hade jag en del glädje av både ätbart och det som fanns för lyst. Min stora fundering är hur jätteverbenan kunde självså sig i den mängd som blev?
Och än, den 22 november, är allt inte bortrensat och jorden inte omgrävd som brukligt. Inga vitlöksklyftor satta…
Vinrankan som jag beskar väldigt mycket i vintras, eftersom pergolan skulle göras om, har växt rejält som jag hoppades. Så mycket att jag inte hållit efter den som önskvärt kanske.
Det ska göras druvjuice även i år av de blå druvorna men nu också av de vita. De blå som växer på rankan i perennträdgården, är stora och söta. De vita vid drängkammaren är mindre både till storlek och sötma. Ska bli spännande att prova att pressa båda sorterna fast inte tillsammans.
Det HÄR enkla tillvägagångssättet använder jag.
Åter på plats här hemma med flaggan i topp. Gräset har växt och vajar vackert. Det är torrt i rabatterna, nu först ska det sås i kökslandet och dahliaknölarna ska i jorden. Bättre sent än aldrig. Syrénerna är överblommade, vi har inte fått uppleva två vårar som man ibland säger när man rört sig från söder till norr (och sen tillbaks igen). Vi missar två syrénblomningar. Men njutbart är det i alla fall att få uppleva två platser med så olika förutsättningar men båda med mycket att ge. Tornseglarna anlände hit före oss, de har fullt upp med sina svirrande flyguppvisningar.
Idag blir det rabarberpaj!
Vinrankan intill ateljén klipptes ner rejält i vintras, den som gav så stor skörd i höstas. Druvorna pressades till söt druvsaft.
Som sagt – rankan klipptes ner rejält eftersom spaljén/pergolan den klättrar på måste ses över. Rankan tyngde ner den vid den fria änden så risken var överhängande att pinnarna skulle brytas av. Det slutade med en ny pergola av överbliven läkt från året då bostadshuset fick enkupigt tegel på taket istället för plåt. En extra ribba skruvades fast nära ytterkanten som förstärkning av konstruktionen. Allt målades med svart slamfärg (Falusvart). Pergolan hängdes upp med vajrar i krokar på väggen som tidigare.
Nu hoppas jag att vinrankan klarar beskärningen och växer till sig så det blir som på det gamla fotot ovan.
Jag fick ihop en liten bukett av växter från tomten. Julrosorna har börjat blomma. De röda ilex-bären kommer från köpta kvistar. Apropå det – även snittblommor har blivit dyra vilket är ett välfärdsproblem. Köpte för 650 kr nu till första advent men det blev inga prålande buketter. Störst var amaryllisarna. Snittblommor är mitt måste i vintermörkret…
Naturen sköljs ren av ett lätt vårregn. Allt känns så nytt, grönskan är ännu ovanlig och långt ifrån självklar, den harvade jorden är ett under. Så här har det känts i många år nu – ändå är känslan lika obetalbar varje år.
När skogens enar stå i rök, tar häggen floret på, då visslar svala, ropar gök att jag må linet så. Visa i enskogen av Erik Axel Karlfeldt
Gödsla rabatter och land. Sen köra ut kompostjord och toppdressa landen. Det hör våren till – har kört ut åtminstone nio skottkärror med härlig jord.
Och äntligen har jag fått som jag önskat – en vedtrave närmare kaminen i huset. Den här kom till vid magasinsgaveln. Det blev fullt i vedboden. Travad ved är verkligen vackert!
Det är nästan så jag missar att krokusarna nu slagit ut i full blom. Tittar inte in hit till perennträdgården varje dag nu när det varit så blåsigt. En humla hade också hittat hit och flyger lite vårrusig från blomma till blomma. Så underbart att kunna glädja de här tidiga pollinerarna med godsaker. Tydligen måste någon (jag) ha satt ut ett par grupper krokuslökar i höstas utan att riktigt minnas det.
Undrar vad jag gjorde mer när växter flyttades om… Antecknar man inte är det borta ur minnet. Med risk för att raringarna städas bort vid vårstädningen OCH det är väldigt onödigt. Var planterade jag ut de plantor av lejontass/lejonsvans som jag drivit upp i kruka??? Blomman som har så spännande fröställning.
Det rör sig i den inhägnade perennträdgården och visst blir man blir glad av det. När det äntligen blr upptäckt. Löjtnantshjärtats rosa spiror är pålitliga återkommare. Irisar, tulpaner och annat trevligt har också börjat röra på sig.
Men gladast blev jag av de fyra plantorna av trädpioner som sågs spira när jag rafsade bort eklöv och en grankvist. Så glad! Jag fick plantorna sent i höstas och satte ner de kala små stammarna i jorden utan att vara riktigt säker på att de skulle klara vintern. De ser ut att sitta lite väl tätt men det får jag ordna upp framöver. Platsen är solig och med det vindskyddande glesa planket bakom. Efter att ha fotat täckte jag över dem försiktigt igen. Tack Irene!
Krokusar blommade också glatt men spretigt, det upptäckte jag först nu. De sitter på fel plats för att kunna njutas fullt ut MEN de violettblåa som finns i rabatten vid farstukvisten har någon hungrig typ ryckt upp och mumsat i sig. De gula lät denne okände (hare eller rådjur) stå kvar. Perennträdgården är bra på så sätt, dit kommer de inte.
För övrigt tog vi första kaffepausen utomhus i söndags mot ateljéns soliga vägg i just perennträdgården.
Idag är det råkallt ute precis som igår. Vinrankan, som beskars i februari, ser död och stel ut.
Men det dröjer det inte alltför länge tills den får fina rosafärgade bladskott som sen börjar bre ut sig alldeles ostyrigt och ser ut så här på sensommaren. Kanske ger den även söta druvklasar ännu senare på hösten.
Vippande tovsippor och stela tulpaner. Härligt att ha men numera odlar jag få tulpaner men väl andra vårlökar. En anledning är att rådjuren älskar tulpaner och att numera också är svårt att hitta utrymme att stoppa ner lökarna i inom den inhägnade perennträdgården. De flesta tulpanlökarna är ju inte fleråriga och nya ska planteras varje höst. Några tidiga, ständigt återkommande finns kvar. Tovsipporna däremot (första fotot) kommer sirliga och vackra år efter år.
Det här var den sista av tre egenodlade bukettrapsodier här på bloggen.
Mitt Universum