Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


1 kommentar

Gräs blir hö

årets slåtter här på gården är avklarad. ”Halvan” slog med en gammal lie som funnits här på gården sen urminnes tid. Jag använde en ny vars orv syns i bakgrunden på mittre bilden. Där syns även en hink med vatten vari brynstenen doppas när liebladen bryns någon gång nu och då. Slipa på slipsten är det första man börjar med när slåttern börjar, sen räcker det med att bryna med den hömängd vi har att ta hand om. Liebladets fäste är handsmitt på den äldre lien, en träkil gör att det inte rör sig när lien används. På senare tid har någon pillat in en spårskruv i mellanrummet för att staga upp ytterligare då liebladet antagligen inte låg fast tillräckligt. Detta är årsringar som man talar om inom byggnadsvården/restaurering av byggnader. Tycker det är lite gulligt.

Vi kan ju säga att ingen på mils omkrets ”klipper gräs” på det här sättet. Men tro inte att vi har ”tomtar på loftet” när vi slår gräs med lie, vi har djupa tankar om vad denna skötsel av gården får för konsekvenser över tid.

Det pausas och dricks en hel del kallt vatten under slåttannan då vädret har varit så varmt som detta år.

Här ligger gräset och torkar för att bli hö. Det är hopräfsat i en lång korv. I år var det lämpligt väder att låta höet ligga och torka ett par dagar på marken med uppfluffning en till två gånger under tiden.


2 kommentarer

Skogsbete

I år växter skogskovallen (Melampyrum sylvaticum L) i mängd. Tätare än förra året. I hagen i norr, där den växte tät i år, slog vi med liar och gräset räfsades och fick torka till hö utbrett på marken. Det gick eftersom det inte regnade under tiden. Skördetiden är en bråd tid.

När jag ser skogskovall tänker jag på att mjölkkor gärna åt den växten då de betade på skogen en gång i tiden.

Fram till förra sekelskiftet ungefär bedrevs fäboddrift i norra Svealand, Norrland, Norge, Island samt i mindre omfattning i Finland. Under medeltiden än längre söderut. Det var ett småskaligt gårdsbruk i utmarkerna, i skogen, dit man förde boskapen på bete under sommaren. Allt för att dryga ut fodret som på de små gårdarna inte räckte till nästa skörd var inne under tak.

Dalarna, Orsa, Hällbergs fäbod. Mesostkokning. Bild härifrån.

Det var de yngre kvinnorna i byn som skötte driften av fäboden som innebar en lång vandring där all boskap i byn djuren fördes till fäbodvallen. Man stannade där hela sommaren och kvinnorna vallade och vaktade boskapen, mjölkade två gånger om dagen, ystade ost, kokade messmör, kärnade smör, gjorde långfil. Byggnaderna på fäboden hade olika funktioner – kokhus med öppen härd, ladugårdar, mjölkbodar. Mjölkprodukterna förvarades i de senare, som ofta hade nedsänkt golv för kyla, till dess det var dags att lämna fäboden igen på hösten. Mjölken kunde även kylas i en kallkälla eller bäck.

Fäbodkulturen har en egen musik där bock- och kohorn, näverlurar och kulning användes. Horn och lur användes för att skrämma varg och björn och för att varna andra. Med kulning lockade man på kor och getter vilket hördes på stora avstånd och blev därmed ett signalsystem fäbodstintor emellan.

Traditionen med mjölkkor på skogsbete är vad jag påminns om då jag ser skogskovall växa.

När fäbodkulturen övergivits någon gång före förra sekelskiftet fortsatte man på de små nordliga bondgårdarna att släppa ut korna på skogsbete men då i direkt anslutning till byn. Därför var det viktigt att hägna in åkermarken där säd och vall växte. I norra Sverige uppfördes gärdsgårdar av trä som hägnade in byn.

Korna och/eller getterna mjölkades på morgonen och släpptes på skogen och kom hem på kvällen – de ville ju bli mjölkade. Det var barnen som arbetade som vallflickor/vallpojkar eller getare. Många började innan de fyllt 10 år och kom att få nära kontakt med boskapen. Senare släpptes korna ensamma på skogen och då hade varje bondgård en ledarko med skälla runt halsen, en gammal trogen ko som kände rutinerna och förde med sig flocken tillbaka hem. Och hem var till sommarladugården dit korna flyttats då skogsbetet började på försommaren. Vinterladugården städades och kalkades.

Sommarladugårdarna – en för varje bondgård – förlades direkt utanför byns gärdsgård på en allmänning i direkt kontakt med skogen och betet. Bruket med sommarladugårdar övergavs strax före 1900-talets mitt. Dessa ladugårdar var av enkel konstruktion och finns knappast kvar idag. Men grunderna kan man hitta på sina ställen och de historiska kartorna kan ge vägledning.

Detta tänker jag på då jag ser skogskovall blomma.