Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


Lämna en kommentar

Orsa sandsten

I årets första nummer av stenindustrins branschtidskrift Sten läser jag att ORSA SANDSTEN är utnämnd till Årets sten 2019.

”För drygt 370 miljoner år sedan slog en meteorit med en diameter på fem kilo­meter ner rakt i Dalarnas hjärta. Nedslaget påverkade ett område med en diameter av 100–150 kilometer och bildade den så kallade Siljansringen, en krater som är Europas största. I ringens ytterkanter hittar man flera sedimentära bergarter som kalksten, skiffer och, inte minst, sandsten. Den typiska Orsasandstenen är den yngsta paleozoiska (ordovicium) bergarten i Dalarna. Till skillnad från andra sandstenar saknar den fossil, vilket ger stöd för teorin är att Orsasand­stenen bildades ur dammet som uppstod i samband med meteoritnedslaget. Delar av både berggrunden och meteo­riten pulveriserades vid kollisionen, och meteoritens järnpartiklar förångades i den efterföljande starka energiutveck­lingen – vilket resulterade i att vissa delar av sandstenen fick sin varmröda ton. Orsasandstenen är annars vit i sin renaste – järnfria – form och består av en mycket fin fraktion av kiselbunden kvarts där kornstorleken med råge underskrider 0,5 millimeter. Just finkornigheten är skälet till att man i hela Sverige framför allt förknip­par Orsasandstenen med slipstenar. De tidigaste arkeologiska fynden av slipstenar är från 1000-­talet. Därefter ökade efterfrågan framåt genom århund­radena. När gruvdriften tog fart under 1700-­talet bröt drygt 30 gruvor sandsten i trakterna runt Orsa. ”

Läs mer om Orsa sandsten HÄR.

Jag älskar arbetslivsmuseer. Det gör jag. Närmare Skattungbyn än Orsa ligger Orsa slipstensmuseum med begränsade öppettider. Om man inte redan känner till det får man där, bland mycket annat, reda på anledningen till att slipstenarna har symmetriska ristningar som på bilden ovan. Dagbrotten är tillgängliga längs den 4 km långa vandringsleden. Restaurangen i museibyggnaden är åretruntöppen.

Orsa bryne av röd sandsten köptes passande nog i slipstensmuseet.
Bra att ha för att slipa lien när man ska vårda landskapet.

Om man ändå befinner sig i trakten är Styggforsen med Getryggen nära Boda en sevärd geologisk plats.

För 400-500 miljoner år sedan, under de geologiska perioderna Ordovicium och Silur, bildades sedimentära bergarter genom att döda växter och djur tillsammans med grus, sand och lera förstenades till lager av fast berg på havets botten. Under påföljande geologiska period, Devon, slog meteoriten ner och stjälpte de sedimentära lagren på högkant. Siljansringen bildades. Styggforsen med Getryggen är en del av den. Det är en fascinerande geologisk plats på många sätt som jag besökt ett par gånger i mitt, i jämförelse, korta liv :-)

Annonser


6 kommentarer

Slåttertider

Så har då slåttannan begynt här så smått.
lieslåtter_2016
Vi tar det i omgångar detta med att slå gräs med liar. Nu faller de flesta av ängsblommorna. De får ligga och torka och för att göra det måste höet vändas ett par gånger. Regnar det inte utan är varmt och soligt torkar det på ett par dagar. Under tiden höet rörs om faller frön till marken och ängen blir än intensivare år efter år.

Här finns lite mer att läsa om lieorv. Det på bilden är ett relativt nytt överarmsorv som är mycket behagligt att använda. Man kan gå med rak rygg vilket är viktigt för att orka slå större ytor.
Och är ni intresserade av hur slåttannan kunde gå till i Västerfanbyn i Anundsjö socken, Västernorrland, innan byn skiftades går det att läsa här.  Älskar den beskrivningen.

Tillägg: Och så länkar jag till den läsvärda Liehandboken som kom ut förra året.

 


4 kommentarer

Slåtter

slåtter1
slåtter2
Igår påbörjades lieslåttern upp mot ekkullen. Nu hoppas vi på godväder så det torkar. Det går på ett par dagar vid gynnsam väderlek om man rör upp det en gång om dagen.
Förr, innan man började torka hö genom att hässja det, räfsades höet ihop till en hög på kvällen innan rånnen som man säger här, daggen, fallit för att bredas ut igen morgonen därpå. Så höll man på tills höet var torrt nog att lassas in i en hölada eller köras med höskrinda upp på höskullen.
gräset
I år har gräs och örter fått växa fritt även på den långsmala triangeln med äppelträd. Det är oerhört mjukt och inbjudande fortfarande så det får anstå något innan vi slår det.


Sång efter skördeanden

Här dansar Fridolin,
han är full av det söta vin,
av sin vetåkers frukt, sina bärmarkers saft,
av den vinande valsmelodin.
Se, med livrockens väldig skört på sin arm
hur han dansar var flicka på balen varm,
tills hon lutar – lik vallmon på slokande skaft –
så lycksaligen matt mot hans barm.

Här dansar Fridolin,
han är full av minnenas vin.
Här hugsvalades far och farfar en gång
av den surrande bondviolin.
Men nu soven I, gamle, i högtidens natt,
och den hand, som gned strängarna då, är nu matt,
och ert liv samt er tid är en susande sång,
som har toner av sucksamt och glatt.

Men här dansar Fridolin!
Sen er son, han är stark, han är fin,
och han talar med bönder på böndernas sätt
men med lärde män på latin.
Och hans lie går skarp i er nyodlings gull,
och han fröjdas som I, när hans loge står full,
och han lyfter sin mö som en man av er ätt
högt mot höstmånens röda kastrull.

Erik Axel Karlfeldt

ur Fridolins visor och andra dikter, 1898.

Här läses dikten upp i svt:s Öppet arkiv

.


3 kommentarer

Nyslaget hö

Nu är ängen slagen, höet ligger där på tork. Här har jag kommit en bit på väg, nu är även det som syns längre upp på kullen mejat ner. Svårast rent känslomässigt var att slå av de stora blåklockorna. Jag sparade så många jag kunde så de får vissna på rot och via fröställningarna sprida sig ytterligare. Det här året är blåklockornas år här i Universumet!


Ser ni nya lien med det blåmålade orvet som står lutad mot eken? Nu slipper man gå som en märla då man slår :-)

.


2 kommentarer

De saligas ängder

Ängen kunna anses ibland
själva grundämnena till vår
jordiska lycksalighet.

.

Kanske tycker ni att jag är tjatig det här har man kunnat läsa förut här på bloggen :-) Men jag gillar detta så mycket.  Så såg man på ängen, åkerns moder, under 1700-talet. Nu är gräs emellanåt bara något besvärligt att bearbeta. För gräsmatta vill de flesta ha. Även jordbruksmarken minskar i areal i landet, åker, äng och hagmark växer igen. Tänk vad djur och den arbetande människan med handredskap gjorde väl för sin omgivning utan att tänka speciellt på skönhet och landskapsvård. Det handlade om överlevnad och begränsades inte bara till en tomt utan till många hektar mark, ett helt landskap.  Jag imponeras då jag tänker på det  strävsamma liv som levdes förr. Att leva nära naturen var ett måste då för att få mat för året.

De saligas ängder, de élyseiska fälten, Champs Élysées, Paradiset.

Jag tycker om mitt Universum med träd, gräs och stenar.
Med motorgräsklipparen kör Halvan upp gångar genom gräset.
Efter midsommar slår vi det långa gräset med lie. Det brukar räcka med en gång per sommar enligt vårt skönhetsideal :-)

Ängen kunna anses ibland
själva grundämnena till vår
jordiska lycksalighet.

Svenonius 1769

Jag googlar och undrar om den man som skrev detta kan vara Jonas Svenonius som var kyrkoherde i Välinge församling i Lunds stift åren 1746–1768? Eller var det Jonas S. som var präst i Brunskog i Värmland. Eller var det någon helt annan?

.


6 kommentarer

Lieorvet

MrsUniversum har kommit så långt att det i augusti inköpta lieorvet är halvoljat. Orvet är norsktillverkat. Numera finns ingen industriell tillverkning av orv i det häringa landet. Ordet orv förekommer väl mest i korsord, inte i verkligheten  ;-) Se vilken skön form överarmsorvet från Hamre A S har:

Klicka på bilden så ser du det svårfotograferade orvet i sin helhet.

Under vintern ska detta orv målas med linoljefärg. Jag tror det får bli ljusblått precis som ett par av mormors räfshuvuden. Den ljusaste av de  blå tonerna på bilden nedanför blir nog bra som förebild. MrsUniversum blandar till linoljefärgen själv med torrpigment. Ska bli kul!

Igelfors bruk på gränsen mellan Södermanland och Östergötland var ett av 20 bruk som tillverkade liar av många olika modeller vid förra sekelskiftet. Tillverkningen av lieblad vid Igelfors bruk lades ner 1972.


Så här dramatisk var himmelsutsikten från mitt Universum samtidigt som jag halvoljade och därefter fotograferade lieorvet.

Så länkar jag till lie-nätverket igen: http://www.lienatverket.se/Webhandboklie.pdf

.


2 kommentarer

Lieslåtter – mycket att lära

Jajamen, de första augusti var MrsUniversum och Halvan på kurs i lieslåtter. Så blev det och det är vi glada för. Jag blev en lie rikare dessutom, en lie som är anpassad för mej. Min alldeles egen lie vars norska orv jag ska måla. Orvet, ett långorv,  är industriellt tillverkat i Geilo och liebladet jag köpte är från finska ”Härmen Taonta Alahärmä”. I Sverige finns inte längre någon industriell tillverkning av orv eller lieblad. Kommer jag ihåg ska jag stolt visa upp det som färdigmålat.

Här är hälften av de orv som noggrant förevisades på kursen.

Lieblad av olika längd för olika ändamål – för myrslåtter, för åker eller säd, för ängsslåtter och det kortaste för slyröjning. Vi fick lära oss känna igen klangen i ett perfekt lieblad :-)

Jordläggning av lien är viktig dvs. liebladets vinkel mot marken då man slår. Detta är viktigt för att eggen ska skära lätt och inte glida över gräset. Här böjs liebladet för att ligga an mot marken då liens ägare slår. Gissa om det är svårförklarat – gå kursen så förstår ni :-)

Så är det viktigt att liebladets spets förhåller sig på ett visst sätt till fästet så att inte spetsen kör ner i marken.

Att slipa med slipsten var nästa moment då liarna var anpassade till var och en av oss. För den som inte hade egen lie med sig gick det bra att låna en. Även detta är en konst som jag inte förklarar närmare här.

Principen för slipning är dock enkel, genomförandet möjligen något besvärligare. Var och en fick slipa sitt lieblad och det var mycket nyttigt. Slår man mycket, som förr i tiden, krävs att man slipare ungefär en gång per dag för att arbetet med slåttern ska gå lätt.

Magister Kjell visar hur svingen ska gå. Lien ska skära av gräset. Glöm hugg och hockeypassningar!

Tja, så körde vi igång och fick goda råd under hand.

Efter ett tag var det dags att ”vispa” eggen. Gräset gör den tunna, sylvassa eggen osynligt lite fnasig. En trästicka av hårt träslag används för att ”bryta” till den. Det går på ett litet kick. Vispstickan bär man med sig på ängen.

Vi fortsatt att slå gräset tills det var dags att…

… bryna bladet. Brynsten och vatten alternativt saliv krävs. Då skärps lien ytterligare mer än med vispstickan.

Så här gick vi på med liarna i någon timme eller så med korta avbrott för lärdomsinhämtande. Hela kursen pågick 9-16. Även forna tiders sätt att torka hö beskrevs samt hur man räfsar. Jag hade gärna hört mer om detta.

Avslutningsvis gicks ”hemliga lådan” igenom. En låda med lite skräpprylar.  Inget värdefullt, bara krafs –  om man inte förstår vad man ser. Sån´t som slängs av många som köper en gammal gård eller rensar upp på sin egen. Den här halländska lådan med innehåll påstår Kjell att han för några år sedan fick ge 600 kronor för. Säljaren förstod vad han hade i sin hand.

Nedan fotografier på andra tingestar som är svårbestämda för den oinsatte. Ett sandhorn (kohorn för slipsand – här med bomärke på förslutningspluggen), ett riktigt urgammalt bryne och ett kohorn som om jag minns rätt hade använts till förvaring av fett för att bre ut på brynstickan för att sanden skulle fästa. Hornet fästes i svångremmen och bars med ut på ängen.

Under dagen lärde jag mej skillnaden på ett sandhorn och ett kruthorn – bara det mycket värt!



Det här var en riktig toppendag! En historiegenomgång av slåtterredskapen med självklar tyngdpunkt på lien. Orvens utformning i olika landsändar och även i andra europeiska länder. Gissa om det intresserar mej!!? En praktisk del där vi fick lära oss hur ett lieblad ska vara beskaffat, hur det fästs på orvet, hur de personliga inställningarna av lien görs för att fungera med den egna kroppslängden, mitt eget gorillaindex, skärpning av eggen med slipsten, vispsticka och bryne och självklart hur man står, går, slår.

Slutligen en genomgång av bondens redskap för bryning innan brynstenar fanns. En intensiv påminnelse av att inte slänga ”skräp” som ligger på ladugårdsvinden. Det är mer värt än du någonsin kan tro! Heder åt de gamla, åt allmogens människor som var våra föregångare.

Kursledare var Kjell Gustafsson, Ängagärdet Natur och kultur från Växjö.

Kurserna som länsstyrelserna ordnar är gratis. Den kurs vi gick var en av två som genomfördes via länsstyrelsen i Västernorrland men jag läste i lokaltidningen här nere att samma kurs genomfördes i Sörmland.  Även där var Kjell Gustafsson magister. Kolla med din länsstyrelse och gå en dagskurs vetja!

.


3 kommentarer

Swing it…

Hah, nu har jag lärt mej hur man gör en animering. Det tog ett antal kvällstimmar med trial and error men trägen vinner. Halvan tycker jag skulle nyttja tiden till viktigare saker. Han har nog rätt – men roligt är det att leka med bilder.

Som t. ex. skapa ett lite knyckigt liesving med en man som går böjd som en märla, enligt egen utsago. Lieorvet skulle ha fått vara lite längre. Att slå med lie är faktiskt en kunskap som man inte lär sig över en natt. Hugga med lie gäller inte, man ska skära av gräset som gör att strået inte slits av och lättare överlever sägs det. Stjälkarna på ängens blommor mosas inte sönder. Jag får allt som oftast höra att jag ska ”hålla nere tjuven”. Både från Halvan och min pappa, som försökte lära mej slå med lie. Det innebär att den del av liebladet som är fäst i orvet ska ligga nästan ner mot marken. Liebladet ska alltså svingas horisontellt jäms med marken. Det är självklart i teorin men inte lika lätt i praktiken. För att inte tala om liens jordläggning. Det blir för komplicerat att skriva om – men jordläggningen är viktig! Och att ha den väl slipad samt bryna den nu och då under arbetets gång.

Idag räfsade jag ihop en stor del av höet som bara legat och torkat i två dagar och lassade in det i logen. Regnmolnen hopade sig men det blev ingen nederbörd. Jag har rört om det tidigare för att få det torrt fortare. Ikväll var jag väldigt duktig för jag målade husets ingångssida med Falu ljus. Det här verkar nästan bli en prestationsblogg men det är dock icke meningen. Semester på hemmaplan är inte alltid så vilsam! Men trevlig!

För övrigt tycker jag den här animeringen är hemsk och rolig. Än känner jag mig alls inte som ovan i samband med bloggandet. Än är inte skrivandet ett tvång. Det som tar tid är bilderna…


Lämna en kommentar

Lieslåtter

I lördags morse och igår morse var jag uppe tidigt för att vara en helgdag – klockan 7 – för att slå lite hö med lie. Det går lättast då daggen finns kvar i gräset, därav denna arla morgonaktivitet. Det är soligt, vackert, varmt, fåglarna kvittrar, fågelungarna tjattrar, getterna bräker. Ja, faktiskt som en Taube-idyll. Fast än är ändå inte allt hö slaget. Mängderna med prästkragar får stå rätt länge än.

Att slå med lie har min pappa försökt lära mig så gott han kunde. För det är inte lätt att lära sig SKÄRA av grässtråna, inte SLÅ eller HUGGA av dem. Det går väl sådär idag… Man ska ”hålla ner tjuven”, slå en smal sträng åt gången, alltså inte ta för breda slag för det lönar sig inte i längden. Slåtterkarlen/liekvinnan ska liksom glida fram. Lien ska dessutom självklart vara väl slipad och bör brynas då och då under jobbets gång. Här i Universumet finns en elektrifierad slipsten som står inomhus.  Pappa hann lära mig grunderna för hur man slipar en lie på slipsten. Att bryna en lie lärde han mig för mycket länge sen och det är inte alls svårt.

De liar och räfsor jag/vi har tillgång här är de som användes då gården var i bruk. Räfsan på bilden är olik andra räfsor jag mött. Tung och stabbig. Två räfspinnar är borta men det är väl inte så ovanligt i och för sig. Här finns räfspinnar av rönn att komplettera med vad det lider. Brynet av kalksten är välanvänt och tunt i ena änden. Det redskap vi har köpt nytt är en lite tråkig röjlie från Fiskars med kort, stansat blad och stålskaft.


Nu får höet ligga och torka, det ska röras om med räfsa nån gång så där och så räfsas ihop till strängar. Fröna ska torka och ramla ur sina baljor och fröställningar för att samma äng ska uppstå nästa år igen. Torkningen går på ett par dar med det högtryck vi har nu. Sen räfsas höet  ihop i högar och körs in under tak. Och de slagna ytorna ska inte gödslas – ska ängsblommor trivas ska marken inte ha tillskott av näring.

Visst, det är lite jobb med det här. Men MrsUniversum ställer ändå frågan: hur många timmar det skulle ta att klippa gräset med gräsklippare flera gånger per sommar gentemot att slå med lie en gång per säsong????

Sista liebladsfabriken i Sverige upphörde på 1990-talet. Jag klippte ur tidningsnotisen. Nu importeras maskingjorda lieblad till Sverige. ”Halvan” och jag tittar efter lieblad och lieorv på loppmarknader för att ha i reserv.  Det var underbart annorlunda att komma till ryska Karelen, titta in på ett museum med jordbruksredskap och fråga efter liar och lieorv varvid svaret blev: ”Liar är inga museiföremål här. De är i fullt bruk.”  Inne i staden Petrozavodsk såg vi refuger slås med lie för några få år sen.

Efterrätten efter en strävsam dag med allehanda arbete på gården syns här. Det blev med italiensk touch. Efter boende i Italien föredrar MrsUniversum jordgubbar som skurits i bitar med lite strösocker och pressad citronsaft över. Yoghurt med äkta vanilj iblandad är extra tillbehör, citronraspet mest för ögat. Åsså Universumets cappuccino med handvispad mjölk.


Här finns intressant om liebladstillverkning. Och en av Svenska Naturskyddsföreningen lokalavdelningar har en väldigt bra hemsida om slåttanna.