Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


Lämna en kommentar

Orsa sandsten

I årets första nummer av stenindustrins branschtidskrift Sten läser jag att ORSA SANDSTEN är utnämnd till Årets sten 2019.

”För drygt 370 miljoner år sedan slog en meteorit med en diameter på fem kilo­meter ner rakt i Dalarnas hjärta. Nedslaget påverkade ett område med en diameter av 100–150 kilometer och bildade den så kallade Siljansringen, en krater som är Europas största. I ringens ytterkanter hittar man flera sedimentära bergarter som kalksten, skiffer och, inte minst, sandsten. Den typiska Orsasandstenen är den yngsta paleozoiska (ordovicium) bergarten i Dalarna. Till skillnad från andra sandstenar saknar den fossil, vilket ger stöd för teorin är att Orsasand­stenen bildades ur dammet som uppstod i samband med meteoritnedslaget. Delar av både berggrunden och meteo­riten pulveriserades vid kollisionen, och meteoritens järnpartiklar förångades i den efterföljande starka energiutveck­lingen – vilket resulterade i att vissa delar av sandstenen fick sin varmröda ton. Orsasandstenen är annars vit i sin renaste – järnfria – form och består av en mycket fin fraktion av kiselbunden kvarts där kornstorleken med råge underskrider 0,5 millimeter. Just finkornigheten är skälet till att man i hela Sverige framför allt förknip­par Orsasandstenen med slipstenar. De tidigaste arkeologiska fynden av slipstenar är från 1000-­talet. Därefter ökade efterfrågan framåt genom århund­radena. När gruvdriften tog fart under 1700-­talet bröt drygt 30 gruvor sandsten i trakterna runt Orsa. ”

Läs mer om Orsa sandsten HÄR.

Jag älskar arbetslivsmuseer. Det gör jag. Närmare Skattungbyn än Orsa ligger Orsa slipstensmuseum med begränsade öppettider. Om man inte redan känner till det får man där, bland mycket annat, reda på anledningen till att slipstenarna har symmetriska ristningar som på bilden ovan. Dagbrotten är tillgängliga längs den 4 km långa vandringsleden. Restaurangen i museibyggnaden är åretruntöppen.

Orsa bryne av röd sandsten köptes passande nog i slipstensmuseet.
Bra att ha för att slipa lien när man ska vårda landskapet.

Om man ändå befinner sig i trakten är Styggforsen med Getryggen nära Boda en sevärd geologisk plats.

För 400-500 miljoner år sedan, under de geologiska perioderna Ordovicium och Silur, bildades sedimentära bergarter genom att döda växter och djur tillsammans med grus, sand och lera förstenades till lager av fast berg på havets botten. Under påföljande geologiska period, Devon, slog meteoriten ner och stjälpte de sedimentära lagren på högkant. Siljansringen bildades. Styggforsen med Getryggen är en del av den. Det är en fascinerande geologisk plats på många sätt som jag besökt ett par gånger i mitt, i jämförelse, korta liv :-)


Lämna en kommentar

Lieslåtter

I lördags morse och igår morse var jag uppe tidigt för att vara en helgdag – klockan 7 – för att slå lite hö med lie. Det går lättast då daggen finns kvar i gräset, därav denna arla morgonaktivitet. Det är soligt, vackert, varmt, fåglarna kvittrar, fågelungarna tjattrar, getterna bräker. Ja, faktiskt som en Taube-idyll. Fast än är ändå inte allt hö slaget. Mängderna med prästkragar får stå rätt länge än.

Att slå med lie har min pappa försökt lära mig så gott han kunde. För det är inte lätt att lära sig SKÄRA av grässtråna, inte SLÅ eller HUGGA av dem. Det går väl sådär idag… Man ska ”hålla ner tjuven”, slå en smal sträng åt gången, alltså inte ta för breda slag för det lönar sig inte i längden. Slåtterkarlen/liekvinnan ska liksom glida fram. Lien ska dessutom självklart vara väl slipad och bör brynas då och då under jobbets gång. Här i Universumet finns en elektrifierad slipsten som står inomhus.  Pappa hann lära mig grunderna för hur man slipar en lie på slipsten. Att bryna en lie lärde han mig för mycket länge sen och det är inte alls svårt.

De liar och räfsor jag/vi har tillgång här är de som användes då gården var i bruk. Räfsan på bilden är olik andra räfsor jag mött. Tung och stabbig. Två räfspinnar är borta men det är väl inte så ovanligt i och för sig. Här finns räfspinnar av rönn att komplettera med vad det lider. Brynet av kalksten är välanvänt och tunt i ena änden. Det redskap vi har köpt nytt är en lite tråkig röjlie från Fiskars med kort, stansat blad och stålskaft.


Nu får höet ligga och torka, det ska röras om med räfsa nån gång så där och så räfsas ihop till strängar. Fröna ska torka och ramla ur sina baljor och fröställningar för att samma äng ska uppstå nästa år igen. Torkningen går på ett par dar med det högtryck vi har nu. Sen räfsas höet  ihop i högar och körs in under tak. Och de slagna ytorna ska inte gödslas – ska ängsblommor trivas ska marken inte ha tillskott av näring.

Visst, det är lite jobb med det här. Men MrsUniversum ställer ändå frågan: hur många timmar det skulle ta att klippa gräset med gräsklippare flera gånger per sommar gentemot att slå med lie en gång per säsong????

Sista liebladsfabriken i Sverige upphörde på 1990-talet. Jag klippte ur tidningsnotisen. Nu importeras maskingjorda lieblad till Sverige. ”Halvan” och jag tittar efter lieblad och lieorv på loppmarknader för att ha i reserv.  Det var underbart annorlunda att komma till ryska Karelen, titta in på ett museum med jordbruksredskap och fråga efter liar och lieorv varvid svaret blev: ”Liar är inga museiföremål här. De är i fullt bruk.”  Inne i staden Petrozavodsk såg vi refuger slås med lie för några få år sen.

Efterrätten efter en strävsam dag med allehanda arbete på gården syns här. Det blev med italiensk touch. Efter boende i Italien föredrar MrsUniversum jordgubbar som skurits i bitar med lite strösocker och pressad citronsaft över. Yoghurt med äkta vanilj iblandad är extra tillbehör, citronraspet mest för ögat. Åsså Universumets cappuccino med handvispad mjölk.


Här finns intressant om liebladstillverkning. Och en av Svenska Naturskyddsföreningen lokalavdelningar har en väldigt bra hemsida om slåttanna.