Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


2 kommentarer

Ordning & reda

Vårt kök var arbetsplats för snickarna från slutet av november till februari. Innan dess hade skorstenskanalerna tätats och kalkputsen (vindtätning istället för lerklining) på kökets ytterväggar lagats. Det gällde att få in snickarnas verktyg och maskiner och därefter hitta dem på sin plats för att snickerijobbet skulle löpa väl. Efter detta skulle snickerierna målas, väggarna tapetseras och mosaikas, linoleummatta läggas in. Så in emot sommaren var köket arbetsplats.

verktygsförvaring2

Skänken blev avlastningsyta innan den fick en översyn för att fortsätta som köksmöbel som den varit alltsen 1910.

verktygsförvaring

Så även vedspis och utrymmet för elspis med skyddande skiva ovanpå. Det fungerade superbt.

snickeriplats

Köksinredningen växer fram, här är det Greger som ser till att det blir bra. Verktygen har sina givna platser. Att det är lättare att hålla ordning på sina saker i ett mindre utrymme än om man har tillfälle att bre ut sig på stora ytor skulle kunna bevisas om jag visade en bild på Halvans verkstad :-)

Under byggtiden hade vi tillfälligt kök med bänkspis och utflyttat kylskåp i drängkammaren, diskade gjorde vi i tvättstugan. Jul- och nyårshelgen firade vi med släkten där vi också bodde.

Det är riktigt roligt att titta tillbaka på bilderna från då. ”Umbärandena” under byggtiden kan verkligen karaktäriseras som välfärdsproblem.

.


19 kommentarer

Precis så är det…

Ahmäh, detta som jag refererat här nedanför är för många essensen av att leva, meningen med livet. Det är så träffsäkert formulerat, Lindström & Schyffert! Kunde inte ha sagt det bättre själv ;-)

Dock tror jag att Montesquieu, han med klimatläran, som levde åren 1689-1755, menade ungefär samma sak då han formulerade: Ville vi bli lyckliga, vore det lätt ordnat. MEN vi vill bli lyckligare än andra, vilket är svårare, eftersom vi tror dem vara lyckligare än de är. Det har jag skrivit om tidigare på bloggen, både en och två gånger och jag blir så oerhört glad när någon idag uttrycker samma sak med andra och många fler ord på ett både undervisande och roande sätt. För det ligger mycket allvar bakom humorn som följer. Det handlar om falsk varudeklaration, identitetskris, vilse i pannkakan, avundsjuka… och det handlar inte bara om vita inredningar, shabby chic eller vilken inredningstrend man nu vill nämna, det gäller även inom byggnadsvården  :-) Vi människor är oförbätterliga!

KÖKET – DET NYA FINRUMMET

Min farfars och mormors generation hade man ofta finrum, vilket helt enkelt var ett rum man inte använde. Där fanns prydnadssaker, höga obekväma soffor och massor av broderade dukar som mormor kunde ta fram ur ett skåp och visa om man någon gång blev insläppt där, vilket skedde på julafton eller i samband med någon begravning. Då man möjligen få ledas in, vattenkammad och uppstramad i nystruken och inneskor

Det här kan tyckas konstigt för dagens generationer, som tänker mer prak­tiskt. Särskilt också med tanke på att mormor kanske bodde i en tvåa, och då hade över halva lägenheten i praktiken avspärrad Men det var just det här som gav själva statusen i sammanhanget, att man hade något som man egentligen inte behövde. Sådant har alltid imponerat på folk. Det här kan tyckas onödigt men var egentligen ett gammalt arv. Finrummet har sina rötter i det gamla bondesamhället, där man under bättre ekonomiska omständigheter kunde ha en ”sal” eller ”stuga” som bara användes under sommarhalvåret och vid speciella tillfällen, eftersom det annars blev tok för kostsamt att hålla den varm. Traditionen togs med när befolkningen började befolka städerna och resulterade i ”finrummet”, som långt in på andra hälften av 1900-talet var vanligt även under mer knappa omständigheter, till exempel i två rum och kök.

Att rummet knappt användes grubblade man nog inte mycket över. Det var en statussymbol i sig. Signalerna man sände ut var naturligtvis att man var förberedd på fint besök, och att man hade något slags anledning att vara det. Ifall Sven Jerring eller Ingemar Stenmark skulle ha vägarna förbi. Inte särskilt troligt, men om det ändå skulle hända – då var man beredd.

Allt stod där orörligt eller låg nedpackat i lådorna i chiffonjén, lite som ett skyddsrum står oanvänt i väntan på krig. Och precis som i skydds­rummen, där allt finns genomtänkt och förberett, från plåster och kon­server till filtar och operationsbritsar, så hade mormor all erforderlig utrustning för ett massivt kaffekalas med nysilver, 64-delarsserviser och handvirkade dukar stora som presenningar. När som helst skulle Stenmark kunna kliva in där med toppluvan på och berätta om andra åket mot Gustavo Thöni, eller Sven Jerring vilja ha lite påtår.

Vi kan tycka att det var onödigt, det kom nästan aldrig någon celebritet och finrummet kom sällan till användning – men har vi egentligen kommit så mycket längre? Vi har naturligt­vis inget finrum längre, men frågan är om inte köket mer och mer har börjat fylla samma funktion av uppvisning hos oss. Det smått absurda är att vi lägger mer och mer pengar på våra kök, samtidigt som vi lagar mindre och mindre mat Köket var förr den viktigaste platsen i hem­met, och där kokades, bakades och tillreddes all mat från grunden före halvfabrikatens och frysboxarnas tid. För oss, som ofta är två generationer bort från att koka egen ärtsoppa eller rimma oxbringa, vi som befinner oss i hämtpizzans och delibutikernas tidevarv, för oss kan man tycka att köket skulle vara en relativt oviktig del av hemmet – men istället satsar vi mer och mer på det. Ett modernt och lyxigt kök är statussymbolen nummer ett. Och utrustningen anskaffas enligt samma princip som mormors den ska inte i första hand användas, utan mest ge oss status bara genom att finnas och synas. Ett vanligt svensk kök kostar idag snart lika mycket som ett JAS 39 Gripen och fyller ungefär samma funktion. Det är främst inte tänkt till att användas utan man har det mest för att hota grannarna.

Varför? Boendet berättar ibland mer om vilka vi vill vara än vilka vi faktiskt är och om vad som verkligen är exklusivt. Förr i världen var köpebröd det fina, eftersom det mesta bröd man åt var hem­bakt (och min farmor talade andaktsfullt om ”mejerismör”). Idag är det tvärsom. Ju mindre mat vi lagar, desto mer statusfyllt blir det att laga mat, (”Ah är det hemlagat?”), eller att åtminstone verka som om man gör det folk kan exempelvis ha en matberedare som egentligen bara ska imponera på gästerna vid middagar ”Fan, har ni Kitchen Aid?” ”Visst”, svarar värdparet, ”den är ju så mångsidig och underlättar så mycket av köksarbetet”. De vet inte riktigt för de har aldrig använt den men det stod så i broschyren. Den är bara införskaffad som en ren parmiddagsknäckare.

Vi har kanske inte kommit så mycket längre än mormor, bara bytt ut brodyr­dukarna mot varmluftsugnar och crème brulèe-brännare. När en god vän, som kände sig pikad för att han ansågs inte kunna laga mat, gick och hämtade och visade upp sin uppsättning speciella pannor och tillhörande redskap (förmodligen aldrig använda) kändes det som ett eko av när män­niskor i mormors generation tog fram och visade upp spetsdukar eller pors­lin som de nästan aldrig använde. Det handlar om den tidlösa, mänskliga önskan att antyda en livsstil som man inte har, att signalera saker som man inte orkar leva upp till. Att inte våga berätta sin egen historia eftersom man inte litar på att den är tillräckligt intressant, utan istället berätta någon annans Alltså ett slags falsk marknadsföring. Det är ungefär samma princip som bakom färdigslitna jeans.

Förr i världen slet folk sina jeans själva. Det känns naturligtvis väldigt primi­tivt med nutida mått. Men folk gjorde nu så mycket konstigt förr i världen. Till exempel var det ju många som inte bara åt blodpalt, utan också tyckte att det var gott. Problemet är i alla händelser att jeansen inte slits så snyggt med vår nuvarande livsstil. Vi är lite för trötta, lata och bekväma man får inte så snygga slitningar av att sms:a, titta på Grey’s Anatomy och äta thaimat ur en plastlåda. Vi vill ju se ut som om vi levde intressanta liv som om vi varit ute i vildmarken eller åtminstone mekat lite med någon båge.

Det handlar alltså om rent fusk. På liknande sätt vill vi med hjälp av våra kök visa vilka gedigna Per Morbergare vi är, som omgivna av stora baktråg vispar, köttyxor mortlar och gasbrännare står där och hackar syltar späckar stuvar, brässerar, färserar, trancherar, slungar honung och plockar gäss. Vilket vi, handen på hjärtat skulle tycka var frukt­ansvärt jobbigt. Sådant kräver ju både tid kunskap och kraftansträngningar. Vi är trötta och plockar hellre upp något färdiglagat på hemvägen. Eller – och då är vi ändå rätt ambitiösa beställer hem från matkasse nu.

Men vi är hela tiden beredda på att vi ska ändra oss, byta livsstil och få mer tid att laga mat. Ni vet, när det där riktiga livet börjar som man går och väntar på. Och då finns alla prylarna där redo och väntar på oss. När vi väl sätter igång, och det skulle i princip kunna ske vilken dag som helst, kanske redan till helgen så kommer vi att göra det fullutrustade och med den största finess. Vi liknar på det viset på pricken mormor när hon låg i startblocken 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan året om. Hon kunde aldrig riktigt koppla av, när som helst kunde det ringa på dörren. För säker­hets skull satt hon ofta upp i sängen och sov likt en jägare på pass och med kaffehurran inom räckhåll. Minsta lilla ljud eller rörelse nere på gatan eller i farstun iakttogs. Vad var det? Kan det ha varit Hyland? Det visade sig i regel vara brevbäraren eller en granne på väg till kallmangeln i källaren.

Och vi är precis lika beredda. Det nya livet kan börja närsomhelst. Mitt i natten skulle vi kunna gå upp och börja gnida stora får­bogar med rosmarin och färska örter och lägga dem i marinad. Inför de där stora middagarna som vi drömmer om. Ni vet, då när vi ska ha stora fester som i italienska filmer, med vänner, grannar, hundar, välupp­fostrade barn, släktingar, författare, Skagenmålare och allt möjligt löst folk och bara sitta och gapskratta utan anledning och skåla i rödvin och äta perfekt tillagade rustika läckerheter från stora spruckna lerfat. När det livet, som vi väntar på, tar sin början. Vilket om möjligt är ännu mindre sannolikt än att Hyland skulle ha ringt på dörren hos mormor.

Lögnen inför oss själva är alltså att vi snart ska byta liv varva ner, börja laga mat och bara njuta. Signalerna vi skickar till andra som ser våra kök är förstås att vi redan har gjort det. För mormor och andra av våra förfäder var det pengar det var ont om därför ville man ha saker som skvallrade om att man hade bättre råd än man egentligen hade. Vår bristvara är istället tid. Det finns knappast något så statusfyllt som att ha gott om tid att bara kunna stå där och späcka lammstekar, älta surdegar och koka sylt med barnen. Vi är inte beredda att lägga ner särskilt mycket verklig tid på sådant men däremot nästan vilka pengar som helst på prylar som kan få vår omgivning att tro att vi kan det. Vi vill inte berätta vår egen historia utan någon annans som verkar intressantare.

Bildtext: ”Om inte annat är det praktiskt om man glömmer bort vad det var man skulle göra.”

Saker man har i kylskåpet som man tror att man ska få användning för:

Kapris
Hallonvinäger
Pepparrotsvisp
Sambal oelek
Tabasco
Fikon i konjak
Pomeransmarmelad
Matlagningsvin
Nagellack
Tri-X Film 400 ASA

                                                                
Ur Ljust & Fräscht-boken av Fredrik Lindström och Henrik Schyffert 2011.

Delar av kapitlet Kan man bo sig lycklig?  går att läsa om du klickar på länken.

.