På en hylla står ett konstkort med Athens Akropolisklippa tillsammans med ett litet hus med Bengt Orups laminatmönster ”Profiler” samt några handböcker och anteckningsböcker.
Genom det lilla fönstret ser jag bostadshusets gavel samt sädesmagasinet, allt badande i marssolens närapå horisontella strålar. Fågelsång hörs också. På väggen mellan hylla och fönster sitter en tavla med mitt namn med arabisk skrift. Detta ser jag när jag sitter vid datorn och arbetar, den finns nedanför hyllan.
Den lågt stående solens strålar gör mig glad till sinnes. Ögonblicket är snabbt överståndet. Det behöver absolut inte vara något märkvärdigt för att fånga min uppmärksamhet, en ljusstråle, en teckning av en huvudfoting, en graffiti tag, ett moget äpple, en sång, ett fallet löv, en mossig sten, ett fågelläte, en färgglad plastremsa eller något som plötsligt påminner om mormor.
Ibland tänker jag på andra tider, både sådana jag själv upplevt och gärna ännu längre tillbaka. Eller så ser jag framåt, planerar framtiden, tänker på vårsådden, tänker på hur det kan vara att bli gammal, funderar på en resa… För mig hör allt detta ihop. Allt detta är min verklighet.
Och ibland tycker jag inte att det finns något vackert eller kreativt i någonting. Näpp.
GLÄDJEN
Gråvädersdagen trycker mot
takåsen.
Det luktar mögel och sorgsenhet.
I hjärtats ena kammare
molar raseriet,
i den andra sitter döden och
gäspar.
Plötsligt kan glädjen uppen-
bara sig,
morgonfräck, prålande,
som tuppen på en gödselstack.
Werner Aspenström
.
Nu kommer solen med sina strålar in genom nordostfönstret igen. Efter flera månaders bortavaro.
Det är behagligt att leva.
Mot våren
Dagarna börjar bli längre, det är tydligt att
året har vänt.
Tänk, det enda som aldrig blir gammalt är sådant
som alltid har hänt.
Det enda som aldrig känns tjatigt är sånt som man
alltid har känt.
Alf Henriksson
9 februari 1972
.
Mitt Universum