Mitt Universum

Om byggnadsvård med kulturhistoria.


Lämna en kommentar

Långsamt

En alltför sällan avlyssnad våglängd:
det långsamma.
Bli sittande en timme i någons kök,
vända än en gång på några få repliker,
blanknötta som gamla bordsknivar.
Ta först nästa buss, om någon alls.
Bli kvar i lommens rop, då bara ekot
återstår.

Alla dessa dagar när ingenting
slår ut i blom förrän nästa dag.
Då myrorna med sina långsamma,
tunna fötter är det enda som håller
länder samman och på plats.

Per Helge
ur ”I rågången

coffe-understands-elephant-journal-23-feb-2017
Från @elephantjournal 23 feb 2017


6 kommentarer

Sent i november

nyakers
December närmar sig med stormsteg, pepparkakeätandet har börjat. Igår, söndag, räfsade vi löv. Ovanligt sent och ovanligt blött eftersom en omgång snö har täckt marken och sen smält. Det gör det lite besvärligare att räfsa och den dra bort löven till lövkomposten. Vinbärsbuskarna förnyas. Kökslandet är rensat. Jag fick även ner några lökar i perennträdgården. Marken här runt om plöjs just nu och den fårade jorden är så vacker.

I veckan gick jag på en föreläsning om gårds- och torpforskning och för övrigt strular min dator och det är aldrig kul. Igår kväll hittade jag den här dikten när jag letade efter en annan i min lyrikhylla.

 

Minnets åkrar

Från huset ser jag åkrar och fält, i alla väderstreck. Jag känner bönderna som brukar dem, Deras föregångare träffade jag aldrig, men historierna om dem har jag hört. Längre bakåt i tiden tystnar också berättelserna, kvar blir enstaka namn. Borta är likaså böndernas hustrur, deras barn, deras pigor och drängar, deras djur. Allt deras tal och alla deras tankar har försvunnit, sjunkit ner i mörker och mull.

Ur åkern återvänder från gång till annan de gamla, för längesedan använda redskapen. Stenyxor vänds upp av harv och plog i större mängd än på andra ställen i trakten.

Om alla de bönder som under femtio sekel odlat dessa åkrar och fält samlades, på en och samma gång, hos dagens gårdsbrukare! Inget hus vore stort nog, de finge trängas på någons gårdsplan. I sina högst olika klädedräkter skulle de stå där och glo på varandra, och frånsprungna för längesedan av sin egen tids språk och skulle de flesta inte kunna förstå vad de andra sa.

Men om de ställde upp sig i rad, efter ålder, då skulle talet löpa, från den förste till den andre, från honom till den tredje och så vidare, och så kunde de berätta sina historier från den ena änden till den andra av den långa kedjan av människor. Den allra äldste bondens historia skulle låta helt annorlunda i den nu levande bondens mun, men det vore ändå samma berättelse.

Så har minnet vandrat sina vägar genom den långa raden av mänskliga kärl, och kanske bevarar dagens historier ännu rester av de allra äldsta böndernas hågkomster.

Jorden är den samma.

Ur RASP av Per Helge


3 kommentarer

Jag

Man brukar säga: ”Visa mej din bokhylla och jag ska säga mej vem du är.”   Här är ett utsnitt av min dit höstsolens bleka strålar hälsar på. Böcker är fantastiskt bra då man vill skapa ett ombonat rum eller hörn. Hyllan finns i kammaren som för övrigt känns lite som en lagerlokal därför att flera av salsmöblerna också förvaras här just nu.

Inga svar
här avgörs ingenting.
Det fortgår.
.

Text från baksidan av diktsamlingen ”Kråkskuggor” av Per Helge, 1987.


Lämna en kommentar

De fyra årstiderna

Tänk så underbart att ha tillgång till fyra tydliga årstider.  Även i mörka leriga november kan jag känna mej glad över att nordens klimat har årstidsväxlingar. Det hinner inte bli långtråkigt.  Jag trivs med växlingarna och saknar inte ständig sommar och värme. Höst, vinter, vår och sommar – härliga allihopa på var sitt sätt! (Trots detta kommer jag snart att ge mig av på några få dagars studieresa utom landet.)

 

De ännu inte förvintrade verksamheterna pågår i skogen, längs vägarna, invid fälten. Det kråkas, talgoxas, korpas intensivt denna jordiska tisdag i november…

Per Helge ur ”Grönskans rådslag”1994


1 kommentar

Plöjd åkermark

Det här är något av det vackraste och vilsammaste jag känner till: plöjd åkermark! Hösten är kommen, jorden vilar upp sig efter att ha gett oss, har producerat, ätbara grödor.

Plogfårorna ger ett så vackert grafiskt mönster över landskapet. Med lite nysnö blir det ännu distinktare. Jag tycker alltså bra om hösten. Vinter med kall snö är nästan ännu häftigare. Naturen vilar och vi människor håller värmen i våra hus. Det hörs väl att jag är en naturromantiker, sprungen ur bondesamhället.  Så här har människan brukat marken i årtusenden. Fårad mark. Yes!

SPRÅK
Se den nyplöjda åkern.
Gå över den, fåra för fåra,
med blicken
men ännu hellre med dig själv,
i hemlighet, en kväll
djupt under höstens fruktträd.
Sjung med i telefontrådens sång.
Smaken av ett syrligt,
kvällsfuktigt äpple finns!
Och bilden av en gåsplog
rätt förbi fullmånen!

Per Helge har skrivit dikten som finns i boken I rågången från 1992.

Vill ni se en vacker plöjningsbild med traktor och allt, i Uppland, klicka på länken. Även här runt Universumet plöjs det. Me like!

Släktforskarmässan var faktiskt intressantare än jag kunnat ana. Jag och Halvan tillbringade kl 10-16 där! Föredraget om torpare och statare av Kalle Bäck, historieprofessor vid Linköpings universitet, var mycket klargörande och passade mig perfekt. 1850 fanns 100 000 torp i Sverige. Fram till 1944* då torpar- och statarsystemet upphörde, minskade torparna ändå konstant i antal. Enligt hans mening inte alls enbart beroende på utvandringen till Amerikat som ofta framförs. Utan mest beroende på att laga skiftet genomfördes i landet. Jag köper den förklaringen.

(*Efter 1944 får inte jordägare – säteriägare, präster, kyrkan – ge betalt för tjänster i naturaförmåner utan endast med kontanter. Generellt blir då torpare och statare lantarbetare istället.) Jag skrev i ett inlägg om gård eller torp – det finns oerhört mycket mera att tillägga och klokare blev jag av Kalle Bäcks föredrag. Även bakstugusittare förklarades. Allt detta hör ihop med fårad mark…


Lämna en kommentar

Det är mycket nu

Det är mycket nu.

Jag hinner inte skriva om det som händer som jag skulle vilja. Har inte ens hunnit få ner alla frön i jorden än. Idag har vi i mitt universum förberett oss att ta emot landskapsvårdare som kommer under morgondagen. Tornseglarna har anlänt och svirrar förbi i luften. Hundkäxen skummar på åkern utanför fönstret där datorn står. Det är mycket nu. Det är härligt nu…

 

I små, små fönster, i byns utkant
och i skogsbryn, finns ett hemligt tecken,
uppenbart för alla som vill se.
Där lyser pelargonian röd som ljuset
från ett utryckningsfordon utsänt av nån
vänligt sinnad makt, en överlevnadsblinkning
från den mildaste av motståndsrörelser.
Per Helge  ur ”I rågången” 1992