Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


Lämna en kommentar

Våffeldagen

Jungfru Marie bebådelsedag glöms inte bort här i Universumet. Då kommer Åvikens våffeljärn fram och våfflor gräddas. Kanske inte till Vår Frus ära men för att det är en god tradition. Med vispgrädde och egen jordgubbssylt! I år infaller Våffeldagen på måndag men vi kör igång redan på söndag som är kyrkoårets Jungfru Marie bebådelsedag.

Det är en av de få tillfällena som dörrarna till och från köket måste stängas. Imkanalen som sitter under spiskåpan räcker inte till för att ventilera bort oset från våffeltillverkningen. Men tänk ändå- det är väl fantastiskt att spiskåpan i normalfall klarar av att föra ut matlagningslukterna – utan elektrisk fläkt! Vi lever med ett smart hus.

Annonser


Lämna en kommentar

Vårdagjämning

Jordklotet går i spiral genom rymden sin bana
ty det tropiska året är oavbrutet på färd.
Att dess vårdagjämningar aldrig är likadana
är en sak som är viss i en oviss, föränderlig värld.

Människofunder kan åldras, ord kan bli nötta,
bilder kan få oss att gäspa, som var man vet.
Men på dagjämningspunkternas flykt skall vi
aldrig bli trötta
så länge på jorden det virvlar en mänsklighet.

Alf Henriksson, ur Aftonkvist 1966


Lämna en kommentar

Att komma hem

Jag tycker om att komma hem och mötas av detta: en ådringsmålad pardörr, glasad upptill. På gångdörren ett gammalt lent och nött trycke som alltid suttit här och som är kompletterat med rosett och nyckelskylt. Gardinerna sydde Halvans mamma då huset användes som fritidshus – varför ändra detta koncept ;-)

Under en period var dörren klädd med träfiberskivor och hade långskylt. Nu är ordningen återställd. Jag tycker om att komma hit hem.


4 kommentarer

Mars månad för ett år sedan

För ett år sen höll vi på med kammaren. Pappspände väggarna, tapetserade med limfärgstapet och målade med linoljefärger. Golvets linoleummatta var täckt med skyddande träfiberskivor.

Vi var inte ense om hur vi skulle göra med golvsocklarna. Just från dem var det lätt att avlägsna 70-talets vita färg så att originalfärgen kom fram. Jag ville ha den synlig, Halvan ville måla om. På dörrfoder och dörrblad skrapades färg bort där den satt löst och sen målades med ny linoljefärg med specialblandning. Det ändade med att golvsocklarna fick förbättringar med förtunnad färg vid spikhål och där färgen var helt avskavd, men i övrigt är de omålade med originalfärgen framtagen. För mej känns det bra att kunna visa originalet och att vi varit så trogna vi kunnat mot ursprunget.

Nu bara njuter vi av kammaren. Efter att ha legat undanstuvade några år kom de gamla LP-skivorna och grammofonen fram och ny förstärkare och högtalare är inhandlade. Äntligen kan vi lyssna på vinylerna igen ;-)


4 kommentarer

SnödroppsBukett

Tallrikarna Bukett från Gustavsberg var i produktion var 1936-1939. Formgivare var Wilhelm Kåge och jag köpte dem secondhand.  Till dem de väldigt hållbara vardagsassietterna ur Ikea PS kollektion 1998 av Gunnel Sahlin. Alla tallrikar i den serien (ett dussin av vardera mattallrikar, djupa tallrikar, assietter) har klarat en daglig användning väldigt bra, ytterst få är kantstötta.

Till detta en liten bukett snödroppar från rabatten längs husväggen.


4 kommentarer

Farfarslampan

Farfaderns vägglampa lyser så fint ovanför dagbädden i annexet. Designen från 1900-talets mitt håller än idag, materialen är lackerad plåt och mässing. Nog är det väl ändå så att ärvda föremål ofta ger ett extra djup åt ägandet…? Det här är Halvans lampa, själv har jag nästan inget från min egen släkt här i Universumet.


3 kommentarer

Att lajva

Jag lajvar var gång jag går över gårdsplanen för att hämta något, lämna något, utföra något. Då är jag en medeltidskvinna med nyckelknippan i bältet som härskar över gårdens förråd. Om det är kallt och jag har en gråblå ylleklänning, svarta ullstrumpor och stickad, brun yllekofta känner jag mig alldeles särskilt i dåtiden. Tro mig – det är njutbart!

De här nycklarna är inte enbart vackra tingestar utan kulturhistoria i bruk. Det är angenämt! Facklitteratur och romaner ökar förståelsen för hur livet levdes en gång. Tänker på Sigrid Unsets romantrilogi om 1300-talets Kristin Lavransdotter. Visserligen skiljer sig både klädsel, byggteknik, samhällsliv, teknik, kvinnors ställning och oändligt mycket mer åt från medeltiden, men ju mer man känner sin historia och kulturhistoria, ju mer kan fantasin och kreativiteten blomma ut :-)

Jag är härskarinna över hushållets förnödenheter som finns i gårdens alla förråd och visthusbodar. I matkällaren finns egna äpplen, olika inläggningar, sylt, saft, gelé, marmelad och ibland potatis. Dessutom den stora plåtburken med svarta kalamata-oliver. Det är underbart att ha ett stort, svalt utrymme för så´nt. Det hade jag inte i den stora staden.

Till tvättstugan går jag för att tvätta. Dock i elektrisk tvättmaskin – inte vedeldad järngryta som man gjorde förr  ;-) . Murstock och skorsten finns kvar, grytan likaså men den förvaras på annan plats. Jag manglar och stryker där också – eldrivet.

Till magasinet går jag för att hänga stora tvättade tygsjok, som lakan och stora borddukar, på vintern. De frystorkar väldigt bra! Sommartid torkar de på tvättlinan mellan äppelträden. De luktar så gott sen! På sommaren tar jag ut cykeln eller moppen ur magasinet för en tur eller ställer till med kalas en halv trappa upp. I ladugården, som nu är verkstad och arbetslokal, finns liar, grensax, sekatörer och mångahanda verktyg/arbetsredskap som jag kan behöva. I mjölkrummet har jag under vintern dahliaknölar, gladioluslökar med flera växter så där hålls ca +5 grader, till ateljén, tidigare hönshus, går jag för att vara min egen och arbeta. På logen förvaras saker som sällan behövs. Vedboden har fyllts med ved. Från ”traktor”garaget hämtar jag bilen för att åka en tur. Det här är också ett sätt att byggnadsvårda – att låta uthusen ha en användning, att fortsätta använda dem även om deras ursprungsfunktion inte längre behövs. Av de nämnda husen är det matkällare, mjölkrum, tvättstuga som är svagt uppvärmda. Det första året jag bodde här gick jag även ut för att använda torrdasset/prevetet men det måste jag inte göra numera.

De pärlstickade muddarna/pulsvärmarna är stickade av vännen M.
Så praktiska och trivsamma till den stickade koftan.

Men jag kan lika gärna leva mig in i hur det var för 100 år se´n då familjen som byggde upp gården levde. Det räcker med att jag går över gårdsplanen så kittlas fantasin och jag lever mig in i en annan tid. Rollspel så här till vardags ;-)


1 kommentar

Kakfat att bulla upp på

Det här upplever jag som självklart när jag ser det: kakfat av nysilver och pressglas där virkade rondelldukar lagts i. Sen får kakor och bullar breda ut sig. Detta med duk på fatet ska jag börja med själv. Både kakfat och virkade smådukar finns det gott om i Universumet för att inte tala om kaffekannor.

En bricka med broderad brickduk kommer väl till pass för att schaggduken ska besparas från att fläckas ner. Jag funderar över hur och när schaggdukar brukade användas för att undvika spill av mat, kaffe och annan dryck. De är inte helt lätta att tvätta.


6 kommentarer

Dagsläget

Handdukar av hellinne.

Det här fotot tycker jag mycket om. Tricolorens färger i form av tre handdukar som hänger i köket – en röd handduk, en tunn glashandduk och en handduk som mest är prydnad eftersom den, förutom tryckta blå ränder, har en fint personligt monogram med Halvans och min symbol i tunt broderigarn (syns inte på fotot). Alla är vävda i hellinne.

Jag hade bestämt mig för att sluta blogga nu när husets samtliga rum är klara – för vad finns det då att blogga om? Det är också därför som besvärande wordpress-reklam återkommit på sidan. Jag beslöt mig för att inte betala för att få bort den då jag ändå skulle upphöra med bloggandet.

Det är inte inspirationen som tryter utan reella byggnadsvårdshändelser att skriva om. Visserligen har jag haft många ”utfyllnadsinlägg” tidigare eftersom byggnadsvården här har fått ta tid – men att enbart ha ”utfyllnadsinlägg” – som det här – lockar mig inte i längden. Men som ni märker kan jag inte hålla mig härifrån helt och hållet. Varthän det bär vet nog ingen.


5 kommentarer

”In Sweden we call it a kick”

Den utförligaste bloggtext jag läst om fordonet spark finns på Kulturmiljö vid Norrbottens museum. Det är intressant läsning och jag väljer några stycken ur den. För att se de intressanta tillhörande fotona på sparkens olika modeller måste ni gå till bloggposten.

”Sparken är antagligen en nordsvensk eller eventuellt en finsk uppfinning. Dess ursprung är något oklar, men sannolikt har inspirationen kommit från kälkar med horisontellt flak och två upprättstående stolpar i bakre delen. Med hjälp av dessa stolpar kunde man lägga händerna på för påskjutning. Inspiration till sparken har antagligen också kommit från stöttingen, en kort släde som användes för timmertransport. Även stöttingen var försedd med två stolpar, att lasta timmer mellan. De första sparkarna saknade också tvärslån – tvärträt – mellan de två stolparna, något som introducerades omkring 1887 i området kring Sundsvall. ”

”Det finns också osäkra uppgifter om att sparkar varit i bruk i Västerbotten i mitten av 1800-talet. Sparken har gått under en del andra begrepp, såsom sparkstöttning, stålhäst (Kumla), trähäst (Kumla), sparkare (Västerbotten), långspärk och merspärk (Dalsland), stött (Söderfors), sprätt (Leksand), rännstötting (Holmön), kurir (Hälsingland), rännulv och rännåk (östra Mellansverige). Även begreppet Lyckselemoped förekommer – och då har sparken försetts med motor! Det verkar också ha funnits vissa skillnader mellan Norrbottenssparken och Västerbottenssparken. Västerbottenssparken var i regel kortare och hade grövre medar, som normalt inte var järnskodda. Istället var de vallade med indränkning av kokande tjära. Medarna var ofta gjorda av virke från tjurtall (i de fall de ej var järnskodda) och gled bra i stark köld. Överredet på sparken var i regel oftast gjord av björk, men ibland användes också alm, ask eller furu. Handtag och stolpar var ofta svarvade och bland de målade sparkarna verkar färgen blå ha varit mest populär. En del sparkar har även haft en låda under sitsen, kanske till att förvara verktyg eller psalmboken i. De äldsta sparkarna saknade däremot sits.”

”Från omkring år 1888 nådde sparkåkningen Stockholm, och blev då framför allt ett nöje för skolpojkar och överklassen. Kring sekelskiftet förekom sparkstöttningspartier – ”ungdomen kunde samlas på lediga kvällar och åka spark för nöjes skull i månskenet, när vädret var blitt”.”

Som sagt, är man intresserad av detta fordon på medar så läs mer om Sparken – ett kärt transportmedel på Norrbottens museums blogg. Om ni inte vet vad en sparklåda används till kan ni också få svaret på det där.