Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


Lämna en kommentar

En liten åtgärd

Fodren runt lagårdsdörren fick en uppdatering i helgen. Det var en mycket enkel åtgärd som kommer att synas mest under grådisiga regndagar under höst och tidigvår då mycket ser grått och trist ut. De där dörrfodren har jag stört mig på ett par år då de syns varje gång jag kliver ut ut ateljén. Nu blev de åtgärdade. Skrapade och målade med bruten vit linoljefärg.

Att använda linoljefärg håller på att bli synonymt med att byggnadsvårda. Jag värjer mig mot detta. Att bedriva byggnadsvård är djupare filosofiskt än så. Men så klart jag använder linoljefärg en sådan här gång, samma färgtyp som fodren tidigare varit målade med (det syntes på krakeleringen).

Fönster med foder målades för några år sedan. Tycker om när allt inte görs samtidigt, att allt inte blir ”perfekt” på en och samma gång. Något år framöver ska ladugårdens övre väggdel slamfärgas röd men det får bero ett tag till. 1950-talets rödfärg duger än.

Byggnadsvård och underhåll kan vara samma sak men behöver inte vara det. Men i detta fall med målade dörrfoder blev begreppen synomyma.


Lämna en kommentar

Färgbukett

Praktmalvor, ringblommor och ett par dillkronor plockade i kökslandet ger färg åt köket just nu.

Tomater är andra färgklickar. Röda köpetomater som inte alls går upp i smak mod fådda egenodlade färggranna tomater av olika sorter som snart är uppätna. Skålen var fylld med godsaker för lite sen. Köpetomaterna får anstå.


Lämna en kommentar

Dalbränd trätjära

Dörrarna till drängkammare och bykstuga/tvättstuga tjärade jag i helgen. Det är en trevlig underhållsåtgärd som luktar gott och har man rutin kladdar man inte heller ner sig.

Jag använder sedan några år samma plasthandskar vid varje tjärning, samma pensel återanvänds gång på gång. Ja även samma skyddsplast nere vid mark återanvänds ;-) Tidigare förvarade jag penseln i tjärburken fastknuten i ena handtagsfästet och med endast borsten nersänkt i det svarta och locket på. Vid nästa tillfälle var det bara att fortsätta där jag slutade senast. Nu är tjäran i plåtburken slut så jag fyller på ur plastdunken och bara med den tjära som jag beräknar går åt vid varje tjärning. Penseln stoppar jag ner i en burk med vatten efteråt. Plastdunken innehåller dalbränd trätjära från Claessons trätjära.

Det gäller att tänka sig för då man passerar öppningen några dagar efteråt så man inte då kladdar ner kläder och händer :-)

Ett ”problem ”uppstod” i år då jag tvättade spetsgardinerna av bomull som sitter i fönstren på var sida om dörren. De tvättades försiktigt för hand eftersom jag märkte att de var sköra men de var helt slut och föll i trådiga trasor under tvätten. Solens strålar och åren har gjort sitt. Nu vet jag inte vad jag ska använda där, gamla spetsgardiner känns alltför värdefulla men är perfekta eftersom de släpper in behövligt dagsljus. Just de här hade ett enkelt mönster som jag trivdes med. Problemet kvarstår men löser sig väl med tiden.


2 kommentarer

Underhåll

Ja, det är sådant här som måste göras ibland.

Byte av trasiga tegelpannor. Ligger de överst vid taknocken får man bereda väg genom att plocka bort en eller ett par rader hela vägen upp och sen gå på läkten som frilagts. I detta fall borras även hål i de pannor som byts överst eftersom de ska spikas fast i översta läkten. I det här fallet byttes även en liten bit av översta läkten – spikläkten har legat där sedan 1924 såvitt vi vet!

Titta även på det vackra munblåsta fönsterglaset, så levande, böljande eftersom det är hantverksmässigt tillverkat. Floatglas eller flytglas, får aldrig den skönheten.

Man ser även de märken på den vitmålade fotbrädan som tornseglarna gjort under åren när de flyger in i sina bon. Love it!

Personligen tycker jag att byggnader som är underhållna, som har lagade eller utbytta delar, har synlig nötning, känns mer älskade än de gamla husen som får makeup med helt utbytta tak, helt igenom bytt panel, helt utbytta kök, helt ny planlösning. Tendensen nu är att gamla hus med patina är sig själva nog – om allt äldre byggmaterial byts ut tappar byggnaden sin ”själ”.

Det som har betraktats som fult är det nya vackra.

Patina är det nya sköna.

Handens verk som är synligt välkomnas åter igen. Betänk som exempel att varje enkupig tegelpanna på bilderna är handslagen=handgjord!

Jodå!


Lämna en kommentar

Råshult i regn och ro

Till småländska komministerbostället Råshult, där Carl Linneaus föddes 1707, kom jag en kväll med ösregn långt efter stängningstid. Jag valde att inte parkera på den enastående trista och fula asfaltparkeringen en bit från byggnaderna utan körde fram. Ensam vandrade jag sen omkring med stort paraply. Här har jag varit många gånger, långt innan satsningen 2007 då 300-årsjubileet för Linnés födelse hände sig. Funderade och tittade. Råshult är ett kulturreservat liksom Äskhults by.

Jovisst, det är nästan alltid intressant att besöka en persons födelseplats. Här har jag varit flera gånger tidigare. Råshults köksväxt- och till lyst-odlingar är fina och har utvecklats sedan mitt allra första besök. Ju mer omgivningen liknar den tid som ska illustreras, desto lättare är det att sätta sig in i levnadsförhållandena som då gällde. På Råshults besöksbyggnad/café sitter en tavla med rörliga lysande digitala siffror som stör blicken både nära som på fotot, och på långt avstånd. Den vänder sig mot Linnéstugan där Carl föddes och mot trädgårdsodlingarna. Siffrorna visade den energi som solcellerna på taket levererat. Ingenting klargjorde vilken energi som användes på Linnés 1700-tal (en vedtrave hade kunnat förklara detta) – nej, här fanns inte den typen av levandegörande pedagogik för vetgiriga besökare. Att komministerbostället var en bondgård framgår när man ger sig ut i kulturreservatet. Vad gav näring till åkrarnas odlingar? ”Äng är åkers moder” är ett gammalt talesätt som visar på att ängens hö ger foder till korna som producerar gödsel som förs ut på åkern och ger näring till sädesodlingarna. Okej då, kanske stod det beskrivet i någon utställning inne i caféet, och jag var ju här efter stängningstid denna gång, men jag såg inget försök att visa det materialiserat som t ex en gödselstack vid ladugården. Kanske finns här inga kor längre…

Övriga fasta skyltar är inte heller intagande. Det är stor skillnad jämfört med kulturreservatet Äskhults by.

Det som ger mig mest vid ett besök i Linnés Råshult är delvis kulturlandskapet och utmarkerna bortom bostället. Samt den gamla grusvägen som slingrar sig fram med gärdesgårdar på båda sidor, bitvis med hagmark på ena sidan. Grusvägen löper längst upp på en rullstensås – en ”getryggsväg”. Att sakta färdas fram på den vägen och beskåda den kringliggande naturen är en vacker upplevelse.


5 kommentarer

Museibyn

Att vandra grusvägen bort från den dolda, skymda bilparkeringen upp till den gamla byn Äskhult i Halland var en fin upplevelse. Byn med omgivande marker är kulturreservat och består av fyra bevarade gårdar överst på kullens krön med ett omgivande odlingslandskap. Två av bostadshusen var öppna för besökare, det tredje var kaffestuga där det fanns kaffe eller lunch att köpa, med eller utan picknickkorg. Enkelhet var devisen. Där fanns även en av de minsta och sötaste museibutikerna jag nånsin stött på utan bjäfs. Det fjärde bostadshuset var personallokal. De fyra gårdarnas ekonomibyggnader var öppna för besökarna, man hade till och med ordnat en gödselstack utanför det ena fähuset. Bara det!

En guidad tur hade precis begynt när jag nådde byn, där fanns fler människor än vad bilderna visar ;-) Det går att vandra i omgivningarna genom att följa någon av de fyra lederna och samtidigt lära sig något om dåtidens landskap och användning. Kålgårdarna intill gårdarna tyckte jag dock var för små och lite ointressanta när jag var där. Nog måste varje storfamilj ha odlat mera ätbara köksväxter under tidigt 1800-tal, det århundrade vars odlingar man vill visa upp.

Där mellan två gårdars ekonomibyggnader skymtar Svinsjöns vattenspegel. Runt omkring gårdarnas lägen uppe på kullen odlades på åkrarna olika sorters säd och vall. Mulbete pågick i hagmarken där kossor idisslade. Vid gårdarna var det befriande fritt från gräsklipparklippta ytor. Ännu ett plus!

Äntligen har jag varit där och skaffat mig en egen uppfattning om byn. Äskhult är en naturskönt belägen museiby och kulturreservat, ett fint resmål. Nu var det helg och lantbruksarbetet låg stilla. Kanske kan man se mer av handgripligt åkerbruk och kålgårdsskötsel under vardagar?


Lämna en kommentar

Modemedvetet

På Hallands kulturhistoriska museum i Varbergs fästning såg jag under förra veckans ensamsköna roadtrip en utställning om mode, en annorlunda och spännande haute couture på catwalken.

Där i museet finns också sedan länge den modemedvetne Bockstensmannen. En rekonstruktion har gjorts och den blir ett sätt att förstå. Oskar Nilsson, som gjort denna silikonman, gjorde även Kata, den kristna vikingakvinnan i Västergötlands museum i Skara. Men hon är så mycket bättre belyst. Det här med rekonstruktioner av människor utifrån kranier, skelett och DNA är arkeologiska/kulturhistoriska museers nya giv och visst ger det ett annat sätt att närma sig dem som dog under en annan tidsålder.

Kvällsvy från Varbergs fästning en skön augustikväll.


Lämna en kommentar

Frost

Gissa vad jag saknade mer än mycket annat under senhösten 2020? Jo – frostigt gräs i oktober/november.

Frosten slog aldrig till på riktigt så där rejält. Jovisst, dahlior och krasse kroknade efter en natt med ett par minusgrader men jag hann aldrig se den riktigt krispiga frosten den gången. Och visst forslade jag bort biomassan ur kökslandet till komposten för att bli ny jord. Men den där krispiga, underbara frosten som gör att allt, inklusive jag själv, går till vila fanns inte. Det regnade och var disigt mest hela tiden, solen visade sig knappt. Kökslandet grävdes om först den 21 december, senare än alla tidigare år. Vädret gjorde att ingen dag innan dess kändes som rätt tillfälle att bearbeta den leriga jorden. Ett par dagar senare stoppade jag ner vitlöksklyftor i jorden. Så grymt sent!

Jag snuvades på rejäl frost, snuvades på tiden då fler stearinljus, mera björkved, mera lampolja började användas igen. Det där som brukar inträffa långt före jul.

Frostigt glittergräs från ett annat år.

Hur mycket är jag själv skyldig till denna klimatförändring… Det tål att funderas över. Visst, vi hade snö och sol i jan/feb 2021 visst – det var mycket fint. Men det betyder inte att inga långsiktiga klimatförändringar sker.

Så går mina tankar en solig och varm sensommardag. Jag hoppas verkligen på riktig frost kommande senhöst!!! Tänk när vi får börja elda


5 kommentarer

Kulturellt kapital

Jag tänker och funderar mycket på detta med bildning och kulturellt kapital. Vad det innebär och hur det tar sig uttryck. Hör bildning och kulturellt kapital samman?

Detta är läget för Kvilleken/Rumskullaeken sommaren 2021. Det ni ser är landets äldsta kända ek och den med störst stamomfång. Den tusenåriga eken är på väg att dö helt, endast en gren bär gröna blad. Länge har man försökt hjälpa den på traven med stålband och nu med vajrar runt den 14 meter grova stammen för att den inte ska spjälkas. Men nu ser det inte ut att gå att uppehålla livet så länge till. Bara sedan jag var här för ett par år sedan har en gärdsgård byggts upp för att besökare inte ska gå helt nära trädet och kanske skada rötterna med marktryck.

Hit strömmar besökare. Vi var minst sju personer här under den korta tid jag begrundade ekens långa livstid och vad som timat under den tiden. Den grodde ur ett ekollon när kristendomen knappt fått fäste i Norden. Tänk er en gammal otillgängligt belägen ek som attraherar turister och inte ett shoppingcenter som så många kommuner numera framhåller som turistmagnet.

Alldeles i närheten växer en yngre ek. Den är stor även den men har kanske bara 150 – 200 år på nacken. Den kommer aldrig att kunna ersätta Kvill-eken.

På väg från Eken med stor bokstav passerar jag ännu en gammal ek, men ung i jämförelse. Den är stor och grann.

I samma veva tänker jag på de två stora ekar och en stor död ek i närheten som alldeles nyss fälldes på tomtsäljarens och tänkt husbyggares initiativ. Än en gång bevis på att människan ser sig som skapelsens herrar/Skapelsens krona (kristendomens gamla tankegods) – trots att man anser sig sekulär. Vi människor ska tämja flora och fauna, naturen ska underkasta sig människan enligt den bibeltolkning som kyrkofadern Augustinus gjorde så långt tillbaka som 300-talet e Kr. Vi människor bestämmer, vi behöver inte ta hänsyn där vi ska fram! Är inte detta förlegat!

Det är här och nu jag funderar över kulturellt kapital och bildning…