Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


2 kommentarer

Tegeltak, takfot och tornseglare

Har ni tänkt på att äldre traditionell arkitektur på landsbygden oftast inte har hängrännor och stuprör. De känns verkligen ursprungliga och takfoten blir ofta ”tunn och lätt”.  Förr lät man regnet droppa ner på gräset runt byggnaden förutom vid dörrar och portar där en kort hängränna satt, oftast av trä.  Nu för tiden koncentreras regnvattnet till fyra punkter på ett ordinärt hus. Det kan ge problem för grunden. En byggnad kan efter kort tid få sättningsskador genom att grunden börjar röra sig när vattnet koncentreras vid knutarna.

En annan orsak till att inte reflexmässigt sätt upp hängrännor och stuprör är att tänka på tornseglarnas väl. De kan ta sig in under tegelpannorna och bygga sig bo om ingen hängränna sitter i vägen. Tornseglarna (Apus apus) landar endast vid häckningen annars fångar de sin mat och sitt bomaterial i luften och sover med luftens termikvindar.

Att låta regnvattnet gå ner till grundvattnet och inte föra bort det i dagvattenledning är även det en anledning god som någon att minska takens avvattningssystem.

Se hur ”de fotlösa” tornseglarna skavt av färgen på fotbrädan när de landat och krupit in till redena under lerteglen. Fotbrädan ska inte målas om tänker jag.

Tornseglarna är hjärtligt välkomna hit till mitt Universum där flera byggnader har tegeltak men saknar hängrännor. Deras svirrande och pipande ljud betyder SOMMAR och de är här nu! Under tegelpannorna här bor också sädesärlor och pilfinkar. Det är ett skönt kvittrande och pipande.

Den uppmärksamme kan se att nocklösningen på ekonomibyggnaderna är lite speciell. Här finns varken nockbrädor eller nocktegel. Uthusen, ekonomibyggnaderna har en basal lösning – den ena takfallets tegel rår över den andra. Enkelt, bra, vackert och det gäller både en- och tvåkupigt tegel. De tegelpannor som sticker upp över nock är spikade var och en i läkt som ligger på nocken. Det här är en lösning som inte har varit vanlig i hela landet utan i den del där tillverkning av lertegel började tidigt. Det här takläggningssättet känns viktig att bevara på gården. Det finns ingen anledning att ”förbättra” med nocktegel eftersom en kulturhistorisk variant av tegelläggning då försvinner. Inte heller finns här det några vattbrädor på gavlarna på uthusen, endast vindskivor. Takteglet ligger upp på vindskivan och skyddar den från att ruttna.


2 kommentarer

Vårkick

vårens nässelsoppa
Helgen var fylld med trädgårdsarbete. Och jag plockade nässlor för att koka en soppa på dem. På en gammal bondgård har nässlorna sina givna växtplatser på  den plats där gödselstacken en gång fanns.

Nässelsoppan blev en vårlig vitamininjektion.


3 kommentarer

Om att njuta av årstiderna

Å vad jag gillar att dagligen gå över gårdstunet! I alla väder, när som helst under dygnet (men det händer sällan på vinternätter), under alla årstider. Just nu är det blåsigt och lite snö i luften. Det biter till, men bara lite,  för promenaden är kort. Några steg tar mej till tvättstugan eller arbetshuset, ibland till magasinet där vi hänger tvätt på vintern för frystorkning. Och månsken upplevs allra bäst ute på gården med släckt utebelysning.

Att leva med månghussystem plågar inte mej! Jag njuter istället!!!

.


2 kommentarer

Härkebergas prästgård i år igen

Än en gång har vi besökt Härkeberga kaplansgård. Denna gång var husen öppna. Trots detta visar jag bara två bilder och detta från djurens avdelning på denna typiskt mellansvenska bondgård. Det är nog detta jag är allra mest intresserad av – uthus är de byggnader som försvinner fortast runt om i världen. Bostadshus är intressantare att ta hand om för de kan ju fortsätta att brukas som bostad.

Här finns brunnen, här finns hissanordning för upphämtning av vatten i ett ämbar, här finns den urholkade stocken som ränna för boskapen att dricka ur. Det är sällan man har möjlighet att se det här, att få se det i bruk är väl omöjligt i vårt land.

Vasstak ligger på de timrade ekonomibyggnaderna. Här syns några få av gårdens funktioner: i längan till vänster finns bodar samt portlider. Rakt fram från vänster finns lider, svinhus, dass samt en redskapsbod. Dasset är i bruk för museibesökarna än idag. Samma funktion än idag – man  kan få en uppfattning om en så vardagligt behov som avträde fungerade förr i tiden. Det är långt att gå från bostadshuset en kall vinterkväll. Jag gillar verkligen att det är i användning fortfarande!

Härkeberga kaplansgård, prästbostället invid Härkeberga medeltida kyrka med välbevarade Albertus Pictor-målningar, visar hur en präst i en liten svensk ”avkrok” bodde på 1840-talet. Det är bara bostadshuset som skiljer sig från en bondes gård. Prästboställets planlösning är sexdelad, en salsbyggnad – en bonde hade en parstuga ev. tillbyggd med framkammare.


3 kommentarer

Swing it…

Hah, nu har jag lärt mej hur man gör en animering. Det tog ett antal kvällstimmar med trial and error men trägen vinner. Halvan tycker jag skulle nyttja tiden till viktigare saker. Han har nog rätt – men roligt är det att leka med bilder.

Som t. ex. skapa ett lite knyckigt liesving med en man som går böjd som en märla, enligt egen utsago. Lieorvet skulle ha fått vara lite längre. Att slå med lie är faktiskt en kunskap som man inte lär sig över en natt. Hugga med lie gäller inte, man ska skära av gräset som gör att strået inte slits av och lättare överlever sägs det. Stjälkarna på ängens blommor mosas inte sönder. Jag får allt som oftast höra att jag ska ”hålla nere tjuven”. Både från Halvan och min pappa, som försökte lära mej slå med lie. Det innebär att den del av liebladet som är fäst i orvet ska ligga nästan ner mot marken. Liebladet ska alltså svingas horisontellt jäms med marken. Det är självklart i teorin men inte lika lätt i praktiken. För att inte tala om liens jordläggning. Det blir för komplicerat att skriva om – men jordläggningen är viktig! Och att ha den väl slipad samt bryna den nu och då under arbetets gång.

Idag räfsade jag ihop en stor del av höet som bara legat och torkat i två dagar och lassade in det i logen. Regnmolnen hopade sig men det blev ingen nederbörd. Jag har rört om det tidigare för att få det torrt fortare. Ikväll var jag väldigt duktig för jag målade husets ingångssida med Falu ljus. Det här verkar nästan bli en prestationsblogg men det är dock icke meningen. Semester på hemmaplan är inte alltid så vilsam! Men trevlig!

För övrigt tycker jag den här animeringen är hemsk och rolig. Än känner jag mig alls inte som ovan i samband med bloggandet. Än är inte skrivandet ett tvång. Det som tar tid är bilderna…


5 kommentarer

Sommarsöndag

Söndagen gick bland mycket annat åt till…

…att tillsammans slå gräs som får torka på bredden…

…stryka magasinsportarna med trätjära…

…och samtidigt passa på att vädra trillan då båda portarna ändå öppnades. Sen satt vi i den och tog igen oss och tänkte på att det hade varit trevligt att spänna en häst för skaklarna (som finns kvar) och ta sig en tur i det vackra sommarvädret…


4 kommentarer

FortFortareFortast

Allt går fort nu i naturen. Tiden mellan hägg och syrén.

Gräset under äppelträden är klippt med gräsklipparen för första gången i år. Ekbacken får stå som den är, förutom klippta gräsgångar. Gullvivorna är fina och rätt talrika i backen. Potatisar och de flesta frön är i jorden. Innanfönstren på övervåningen uttagna för sommaren.  Den vita syrénen och äppelträden är på gång med blomning. Mitt i allt detta ger vi oss iväg på en förlängd helg för våren längre norrut. Till en ny omgång häggblommor.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


2 kommentarer

Mossiga stenar

Mossan på stenarna och de spirande eklöven har en dov brungrön kulör som står så bra mot det frodiga gräsgröna och björkens ljuvligt ljusgröna musöron.


I ett annat liv, en annan värld, skulle jag kunna vara buddistmunk (för buddistnunnor finns ju inte) och ansvara för mossträdgården.  Jag skulle gå med min lilla kvast varje morgon och sopa bort medfallna kvistar och ”skräp” från de mossiga stenarna för att göra den naturliga trädgården ännu finare. Så brukar jag tänka ibland. Så fridfullt det skulle vara.


3 kommentarer

Flerhussystem

.

Flerhussystem, att ha många hus på gården. Låter det jobbigt att inte ha allt under samma tak?

Jag har länge planerat att skriva lite mer om ett av mitt sätt att leva med alla dessa hus, att ha nödvändiga funktioner i olika hus på gårdstunet. Nu tänker jag berätta om en del av det hele – om tandborstning…

Jodå, även då det gäller en så enkel sak tandborstning brukar jag helt frivilligt gå ut till tvättstugan. Där finns ett porslinshandfat. Tvättstugan var enda stället där rinnande vatten fanns då jag flyttade hit till Universumet. Allt sedan dess har jag fortsatt med vandringen över gårdstunet morgon och kväll – för att borsta tänderna. Visst, det låter nog lite märkligt men det är helt frivilligt som sagt…  Så fort vi fick rinnande vatten inne i bostadshuset slutade Halvan sin vandring. Men för min del känner jag fortfarande en fantastisk lyckokänsla att få uppleva naturen, årstiderna, väderlekarna genom en kort promenad på cirka 20 steg enkel riktning – året om. Det här är något helt annat än ett liv i lägenhet i storstan.

Det är härligt att se stjärnhimlen med Vintergatan och Karlavagnen som ibland parkerat rakt ovanför skorstenen, att känna vårvindarna, känna regnet piska i ansiktet, solstrålarna värma, snön dala, blåsten pina, ljumma vindar rufsa om håret, se månskenet lysa upp gårdstunet, se pionernas röda toppar skjuta ur jorden, se en älg på 15 meters håll vid veteåkern (jo, det inträffade faktiskt en sommarnatt), höra näktergalen i majnatten …

Jag trivs med att ha olika funktioner i olika hus, och tur är väl det, eftersom jag har möjlighet till det och det är ett sätt att hålla gården intakt och slippa en utbyggnad av bostadshuset. Allt funktioner behöver inte finnas under samma tak, i samma byggnad.  Det är till och med ett underbart sätt att leva men det passar inte alla och kanske tycker någon att jag romantiserar väl mycket! Är jag sjuk stannar jag inne – det har väl hänt ett tiotal gånger genom åren.


Lämna en kommentar

Midvintersolståndet

Denna årets kortaste dag tog jag senare lunch än vanligt. Därpå begav jag mig ut för att föreviga den lilla staden intill mej. Det var i senaste laget, solens strålar nådde bara trädtoppar, kyrktorn och övre delen på andra högre byggnader. Snön lyste upp alltihopa förstås. Under julhelgen ska jag ta mig tid att visa några av bilderna från ”min lilla stad”  här. Stan är riktigt pittoresk på sina håll må jag säga!

Hemkommen tog jag ett foto på ”Halvans”  ljusgran. Den åker upp varje advent och på långt håll är den rätt okej.  Det är den enda elektriska belysning för prydnad vi har utomhus till jul. För övrigt har vi några vägghängda glober varav tre tänds inifrån bostadshuset, de andra två separat utifrån. Alla kan inte heller ses samtidigt – vi gillar ju mörker här i Universumet.

I januari börjar vi argumentera hur länge julen varar. MrsUniversum vill ha ner ljusgranen i januari, hennes äkta hälft kör gärna låt-gå-principen och låter den stå februari ut. Nä fy, då är man ju less på julen sen länge…

Sommarens gethage syns som ett dunkel  i bakgrunden.


Lämna en kommentar

Stommen rest

Regelstommen till uthuset är uppe. Än är det lite svårt att föreställa sig det färdiga resultatet. Det känns lite påträngande så här på foto. Men verklighetens gårdstun tar inte skada av det nya tycker jag. Det är lite osäkert vart detta tar vägen, lite vag oroskänsla infinner sig ibland.

Nu är läget detta som syns ovan. Förhydningspapp trodde jag var svart! Fyra och en halv arbetsdagar tog det att nå hit. Takstolar tillverkades på plats, hammare och spik användes, inte spikpistol. Det tackar vi för här i Universumet. Det är ett skönt ljud, det här med hammarslag… 


6 kommentarer

Albertus Pictor in reality

Äntligen har jag lyckats! Äntligen har jag sett Alberts målningar inne i Härkeberga kyrka utanför Enköping. Första gången jag stod utanför den stängda kyrkporten var som 19-åring med övriga familjen. Har försökt komma in några gånger senare men inte förrän i torsdags kom jag in och såg kalkmålningarna in reality.

Det här är den bäst bevarade kyrkan med Albertus Pictor målningar. Det är ju jubileum i år eftersom det är 500 år sedan Albert Målare och Pärlstickare dog.

Så här vackert utsmyckad med funktionssmide är kyrkporten. Den här gången var den alltså öppen…

Kyrkan är från 1200-talet, vapenhuset byggdes på 1480-talet samtidigt som valven i kyrkorummet slogs. I samband med detta målade Albert kyrkan. Senare har väggmålningarna kalkats över men inte valven. På 1900-talet avlägsnades väggarnas vitkalkning men väggmålningarna går inte att återställa till sin forna glans.

Inne i vapenhuset finns många bilder med djävulen, trollpackor, häxor och skrymt. De får inte komma in i kyrkan.

Livshjulet finns också här. Jag är i den ålder att jag är placerad i topp. Det är bara att vänta på fallet utför för att sen bli ett lik i vit svepning. Senmedeltidens tankevärld uppenbarar sig…

Den här bilden på väggen i vapenhuset fascinerar mig: här ”ser vi hur fan hjälper trollkäringar att kärna smör, som de stulit med hjälp av en s k mjölkhare, också den avbildad” som det står i kyrkobeskrivningen. Mjölkharen är ett ”skrymt”, som syns framför smörkärnan. Ända in i 1900-talets tankevärld har baran, eller bäran funnits i allmogens tankevärld. Baran var ett nystan som tillverkades med flera magiska ingredienser. Ägaren svor sedan att lämna sin själ till djävulen efter döden, så skulle nystanet, baran, föra mjölk och andra förnödenheter till gården. Jag tycker det är häftigt med avbildningen av ett så magiskt fenomen i form av en mjölkhare, senare baran. Plötsligt kommer man de medeltida människorna närmare.

Grimaser och fula figurer.

Inne i kyrkorummet är det vackert, rum och inredning har patina. Där finns sedelärande målningar för kyrkobesökarna att betänka, både vackra och hemska saker syns. Bänkinredningen är från 1755 med rester från 1600-talet.

Triumfkrucifixet hänger på plats mellan kor och långhus. Horror vacuii , rädsla för tomrum, råder. Alltså långt från vårt modernistiska sparsmakade inredningsideal.

Jona på väg att hamna i valfiskens buk.

Den vitkalkade kyrkan exteriört med vapenhus, långhus och kor. Sakristian på norsidan syns inte.

Alldeles nära kyrkan låg komministergården eller kaplansgården (förstås ligger en prästgård nära kyrkan). Besöket på Härkeberga kaplansgård blev en positiv upplevelse trots att vi var ensamma där och husen stängda. Det är endast öppen under sommarens helger.

Gårdens samtliga byggnader är timrade. På fägården, den del man når först från vägen, fanns en smaragdgrön gräsmatta… välhållet men att anläggningen är inte i bruk förstår man. På fägården fanns brunnen med hinkflöjel. Alla hus här runt gården har vasstak.

Så här såg gården ut då den var i bruk. Fotot är troligen från 1920-talet och är scannad ur boken jag nämner längre ner. Här fanns ingen smaragdgrön, jämnt klippt gräsmatta. Det hade förstärkt känslan av dåtid och gård i bruk ytterligarare om vi fått se detta! Jag undrar om det är gödselstacken som syns till vänster utanför fähusdörren. Jag skulle ha gissat att den fanns på utsidan gården men kanske var det inte så. Nu samsas gödselstacken på samma gårdsyta som vattenbrunnen.

Det här är lite av MrsUniversums käpphäst: hon vill inte göra ”för fint” hemma på gården. Trots att inga djur finns i lagården vill jag att känslan av bondgård ska finnas kvar, gården ska vara i bruk, likaså redskap. De ska inte ställas ut som rekvisita enbart. Åtminstone inte i mitt Universum. Så när jag nu lassat in hö i logen gör det inget om grässtrån ramlar ner på väg eller gräsyta. Och brännässlorna får finnas som påminnelse om gödselstacken, den kväverika jorden finns kvar och där trivs nässlorna.

Vasstak inifrån, precis som på loge och lagård i mitt Universum.

Mangårdsbyggnaden var envånig med tegeltak. Den vänstra delen hade byggts till. Framför det låga huset fanns blomstersängar och till vänster om den äldsta ingångsdörren med överljus, växte som sig bör en libsticka för att hindra olyckan att ta sig in.

Vårdträdet var en lönn. Vårdträdet var viktigt fick jag lära mej, för att förhindra brandspridning om elden kom lös.

Delen till höger om utknuten är äldsta delen. Panelen har rot och toppända vänd upp eller ner varannan gång. Till vänster är en senare tillbyggd del. Där är panelbrädorna jämntjocka (men inte jämnbreda).

Vackert trappsteg, trampsten till en visthusbod. Så här har vi vid hönshuset i Universumet från 1920-talet.

En annan lösning på trappa – två golvbrädor skjuter ut och på marken en trampsten. Det var nog inte lätt att bli gammal och mindre rörlig förr i tiden.

Drängstugan är inrymd här med överskjutande taksprång. Vasstaket har väldigt breda vindskivor och har rätt brant lutning så klart. Trampstenar nedanför dörren, yeah!

En vacker och välhållen fägata. Gärsgårdarna, gärdesgårdarna av trä med hank och stör, är i bra skick men gräset för välklippt för att stämma med den tid gården brukades. Vackert är det ändå…

Plötsligt kom ösregnet. Vi satte oss under ett entrétak till en visthusbod och tittade och  diskuterade bland annat byggande av trägärsgårdar, hur de görs rent praktiskt och hur de skiljer sig regionalt.

På väg till bilen igen. Man har lämnat ”öar” av vitmåra i den maskinklippta gräsmattan på fägården. Via den svarta porten når man fähuset för kossorna. Till höger därom, bakom en fönsterlös timmervägg, finns höskullen med direktkontakt med fähuset. Från fägården når man dasset som är hopbyggt med får- och gethus.

Dassdörrens handsmidda hasp.

Trampsten i form av trasig, förbrukad kvarnsten in till dasset.

Dasset vette mot fägården. Det hade tre hål men bara ett i funktion. Dasset var avsett för besökare. MrsUniversum gillar sådana museer eller besöksplatser där de gamla dassen fortfarande har sin funktion kvar.

Som gräsänka har jag inga fritidsproblem. Jag tycktes minnas att Härkeberga kaplansgård beskrivits i någon bok om svenska gårdstyper och hittade gården i Sigurd Erixons ”Svensk byggnadskultur”. Kapitlet om gårdstyper måste jag ju läsa än en gång efter en måltid med sval sallad under eken. Hittade en minneslapp med gårdstyperna stiliserade. Härkeberga komministergård i Uppland kan klassificeras som en centralsvensk gård. Kanske någon anar att jag är intresserad av regionala skillnader i byggnadssätt och av allmogens kultur…

 

Det handlar om M= mangårdsbyggnadens belägenhet i förhållande till fähusen, om portlider och om stängsling för djuren.

Det här blev ett mycket långt inlägg. Jag som hade tänkt hålla på i kökslandet. Nu går MrsUniversum dit, solen lyser ännu ett tag. På eftermiddagen fick jag ett trevligt spontanbesök av goda vänner precis då jag tjärat dörrar till drängkammare och tvättstuga klart. Det skriver jag om en annan gång, tror jag.