Den här ladugården från 1920-talet hotas av rivning då fastigheten är såld och de nya ägarna vill exploatera egendomen, stycka av tomter och bygga ett stort antal friliggande bostäder. Visst, byggnaden är helt obetydlig i det större sammanhanget men ett landmärke för närboende. Sakta men säkert utarmas landsbygden på äldre ekonomibyggnader. Det är dessa gamla ekonomibyggnader som lever farligt över hela vårt land. Några personer har lämnat in synpunkter på detaljplanen, en av dem är jag. Brukar ni engagera er i kommunala frågor?
Sommarsverige är fyllt av vita molntussar och vita plastpaket med ensilage.
Den late bondens lada… som min mamma brukade säga :-)
Jag såg dokumentären Mandelblom, kattfot och blå viol från 2010 i söndagskväll. Där presenterades sambandet mellan insekter, fröer och inplastning. En bra film som finns på svtPlay till den 5 eller 6 juli. Passa på om du inte sett den.
Flera av blommorna i Evert Taubes älskade visa ”Sjösala vals” är inte längre någon självklar del av den svenska sommaren. Den betade ängsmarken – ett gammalt svenskt kulturlandskap – håller på att försvinna. Filmen av Anette Lykke Lundberg, handlar om vår hotade biologiska mångfald.
Jag fick en ingivelse att leta efter foton på en speciell lada efter att ha fått en poetisk kommentar då jag skrev om vår hamlade alm.
Den här timrade ladan fotade jag den 4 april 2012 i Växbo, Hälsingland. Den stod så tydlig och grann bredvid grusvägen vi körde för att lära känna vårt land på väg hemåt. En ståtlig björk har fått tillåtelse att växa upp intill. Trots att det vackra spåntaket/pärttaket inte mår så bra om frön och löv samlas och magasinerar fukt :-)
Detta är en lada för lövtäkt. Ni ser hålen som finns horisontellt på var sida om ladudörren? Likadana hål finns på baksidan. Mellan dessa öppningar placerades störar och på dem hängdes kvistar/grenar av lövträd in för torkning. Björk till exempel. Exakt hur de placerades vet inte jag – om lövkvastarna hängdes grensle över störarna eller lades ovanpå dem för torkning. (Var hittar man litteratur om om jordbrukslivet förr där sådant tas upp? Eller en blogg :-) Eftersom jag inte är etnolog har jag inte någon helhetssyn över den litteratur eller forskning som gjorts och görs. )
Ni ser det norrländska draget på ladan – att den smalnar av nertill. Perfekt för att hålla snöfritt runt ladan, vindens virvlar gör att snön lägger sig en bit ifrån timret. Det är en förklaring jag hört på denna byggnadskonst. Att den stämmer har jag sett. Den här byggtekniken är väldigt utbrett ännu längre norrut, i Västerbotten och Norrbotten.
Det var kommentaren om hamlade träd, av den för mej okände signaturen Tokyobling, som fick mej att tänka på den här hälsingeladan.
Tokyobling skriver så fint den 22/06/2012:
”
För mig är hamlade träd det vackraste som finns på den svenska landsbygden. Hamlade träd är som en levande dikt, en dikt som visar på bygdens människors… kärlek till sin omgivning, arbetskraft (vi står hellre på stege och hamlar än slötittar på dumburken), djurhållning (för djuren älskar de ekonomiska och ekologiska resterna av en lyckad hamling), kontinuitet och tradition (hamling måste göras regelbundet, och resultatet blir bara bättre och bättre, träd som hamlats i flera hundra är landsbygdens absoluta pärlor), självhushållning (man tager vad man haver och inget mer), visdom (man skattar inte sin jord och sina träd mer än vad de tål att beskattas)…
Kort sagt, om jag inte vore så urusel att uttrycka mig på svenska (eller vilket språk som helst för den delen) skulle jag skriva en lång lyrisk dikt om hamlingens skönhet!
Det är så att till och med jag kan bli tagen av hemlängtan ibland… men få saker triggar så väl som hamling!
”
O, vad jag undrar vem den där vise Tokyobling kan vara. Som bloggar från en verklig storstad, långt från svensk landsbygd.
Här syns lövtäktsladan från andra hållet. Ni ser hålen! En slätt öppnar sig, stor för att vara norrut i landet. De andra två ladorna som syns här är hölador av ”modernt” snitt, regelkonstruktioner med brädväggar.
Jag minns ett besök hos min väninna Margareta som nyss flyttat ut på landsbygden. Vi var tre kamrater som besökte henne en helg. Vi tog en promenad, hon ville visa omgivningarna och ledde oss på kringelkrokar fram till en gammal kandelaber-björk. Jag förstod inte vad jag såg just då. Att det var en kulturhistorisk rest från förr, från jordbrukstiden. Det var länge sedan björken hade slutat hamlas men strukturen var väl synlig trots det. Faktiskt så var det en mäktig upplevelse som jag minns trots att det var ett par decennier sedan. Det här var i Falbygden, öster om Gudhem.
En lada är ett hus för hö. Hö är torkat gräs som används som foder till gårdens kreatur – kor, hästar, får, getter. Ladan är belägen på utmarken. Utmarken är den del/de delar av fastigheten som ligger utanför gårdstomten och den närmaste jordbruksmarken. Från ladan hämtas höet hem till djuren i ladugården under vinterhalvåret då det går att köra med släde. Det hö som förvarades hemma på gården finns på höskullen.
Urbaniseringen och i och med det glömskan av jordbrukssamhället har medfört att alla typer av ekonomibyggnader på landet kallas lada. Dagens svenskar saknar ordförråd för bondgårdens, lantgårdens alla hus.
Här i Universumet i Mälardalen finns ingen lada och har aldrig funnits. Gården ligger centralt i ägorna och höet togs direkt in på skullen efter torkning i hässjor. På logen hade man halm.
Detta är ladugården, den är timrad och fick delvis en reveterad vägg efter några årtionden. Ovanför finns höskullen, den delen har träpanel med springor för luftningens skull. Höet puttades ner till korna genom en lucka ovanför foderbordet inne i lagården.
Mjölkrummet, där mjölkkärlen kyldes i vattenbad i en stor djup vit porslinsho av den typ som finns i många kök idag, skymtar med sin separata ingång ihopbyggd med lagården.
Jag kan läsa att Maria med bloggen Karl-Eriks använder de benämningar som användes då gården var i bruk. Det är fint, varsamt och hänsynsfullt mot de som en gång brukade gården och lade ner så mycket möda för att hålla den i stånd. Ladugård med ”göningsrum”, javisst självklart! Kanske är det lättare att känna till tidigare förhållanden om man bor på en släktgård där den äldre generationen kan berätta hur gården fungerade förr.
I magasinet förvarades, torkades säd efter tröskningen i jutesäckar. I vagnslidret fanns fordonen, då hästdragna. Den modernaste byggnaden, traktorgaraget, förstår alla fortfarande vad den användes till.
Sädesmagasinet har matkällare murad av sprängd natursten och gjutet betongvalv under halva ytan.
I år har jag av Halvan fått höra två nya gammeldags benämningar som använts här: logkistan och lägret. Hur uttalet en gång i tiden var vet jag inte, även här talades dialekt då. Logkistan var den del av logen som hade portar i varje ända, där hästskjutsen kunde köra rakt igenom utan att behöva backa. För att köra in skörden t ex. I logkistan förvarades även tröskverket när det hade använts för tröskning. Tröskade gjorde man utanför eftersom et dammade boss i mängd. I logkistan får man inte stapla upp något permanent som står i vägen, passagen ska vara fri. Portlider är ett annat ord för samma sak. Halmen förvarades efter tröskningen i logen, nära och bra.
Det andra ordet som Halvan berättat först nu är att man sa ”lägret” om det gamla uthuset som stod där nya uthuset (annexet) nu står. Det gamla uthuset som revs på 70-talet kallades så. Om jag förstått rätt var det ett vagnslider, de hästdragna vagnarna förvarades där i ”garaget” – ”lägret”. Det ska nog uttalas på dialekt och vad det vill skildra fattar jag inte. Lagret, lidret…? Kanske kan det vara intressant att veta att Halvan träffat syskonen Agnes och David som levde här till 1966 och hört dem prata. De pratade gammaldags sörmlandsdialekt, något som man aldrig hör numera.
”Lägret” som revs på 1970-talet.
Ett bra och lättläst kompendium om äldre lantbruksbyggnader är Catharina Svalas ”Från Ladu-gård till djur-stall. Ekonomibyggnader under 250 år”, Sveriges lantbruksuniversitet 1993. Att resa genom Sveriges olika landskap och kunna avläsa det ursprungliga användningssättet för ekonomibyggnaderna är oerhört intressant. Tycker jag. Med mitt kulturhistoriska intresse och min agrara bakgrund.
Landsbygdens ekonomibyggnader är vackra med fina proportioner, de har en tydlig arkitektur att ta varsamt hand om. En lada är oftast inte en lada, det är bara vårt ordförråd som urholkats.
Akropolis
soliga massa
skrämmer mig ej.
Jag har sett
den finska kullens
grå lada,
dess tempellika
proportioner
utan tyngd
resa sig
mot vårhimmelns
ändlösa
vidd.
Rabbe Enckell ur ”Vårens cistern” 1931
Fotot, som jag tagit, visar ett norrländskt Parthenon på väg bort…
Mitt Universum 