Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


24 kommentarer

Lada. Men hallå! Vaddå lada?

En lada är ett hus för hö. Hö är torkat gräs som används som foder till gårdens kreatur –  kor, hästar, får, getter. Ladan är belägen på utmarken.  Utmarken är den del/de delar av fastigheten som ligger utanför gårdstomten och den närmaste jordbruksmarken. Från ladan hämtas höet hem till djuren i ladugården under vinterhalvåret då det går att köra med släde. Det hö som förvarades hemma på gården finns på höskullen.

Urbaniseringen och i och med det glömskan av jordbrukssamhället har medfört att alla typer av ekonomibyggnader på landet kallas lada. Dagens svenskar saknar ordförråd för bondgårdens, lantgårdens alla hus.

Här i Universumet i Mälardalen finns ingen lada och har aldrig funnits. Gården ligger centralt i ägorna och höet togs direkt in på skullen efter torkning i hässjor. På logen hade man halm.

Detta är ladugården, den är timrad och fick delvis en reveterad vägg efter några årtionden. Ovanför finns höskullen, den delen har träpanel med springor för luftningens skull. Höet puttades ner till korna genom en lucka ovanför foderbordet innei lagården.

Mjölkrummet, där mjölkkärlen kyldes i vattenbad i en stor djup vit porslinsho av den typ som finns i många kök idag, skymtar med sin separata ingång ihopbyggd med lagården.


Jag kan läsa att Maria med bloggen Karl-Eriks använder de benämningar som användes då gården var i bruk. Det tycker jag är fint, varsamt och hänsynsfullt mot de som en gång brukade gården och lade ner så mycket möda för att hålla den i stånd.  Ladugård med ”göningsrum”, javisst självklart! Kanske är det lättare att känna till tidigare förhållanden om man bor på en släktgård där den äldre generationen kan berätta hur gården fungerade förr.

I magasinet förvarades, torkades säd efter tröskningen i jutesäckar. I vagnslidret fanns fordonen, då hästdragna. Den modernaste byggnaden, traktorgaraget, förstår alla fortfarande vad den användes till.

Sädesmagasinet har matkällare murad av sprängd natursten och gjutet betongvalv under halva ytan.

I år har jag av Halvan fått höra två nya gammeldags benämningar som använts här: logkistan och lägret.  Hur uttalet en gång i tiden var vet jag inte, även här talades dialekt då. Logkistan var den del av logen som hade portar i varje ända, där hästskjutsen kunde köra rakt igenom utan att behöva backa. För att köra in hölass t ex. I logkistan ställdes även tröskverket upp då det var dags för tröskning. Där får man inte stapla upp något permanent som står i vägen, passagen ska vara fri. Portlider är ett annat ord för samma sak.  Halmen förvarades efter tröskningen i logen, nära och bra.

Det andra ordet som Halvan berättat först nu är att man sa ”lägret” om det gamla uthuset som stod där nya uthuset nu står. Det gamla uthuset som revs på 70-talet kallades så. Om jag förstått rätt var det ett vagnslider, de hästdragna vagnarna förvarades där i ”garaget” – ”lägret”. Det ska nog uttalas på dialekt  och vad det vill skildra fattar jag inte.  Lagret, lidret…?  Kanske kan det vara intressant att veta att Halvan träffat syskonen Agnes och David som levde här till 1966 och hört dem prata. De pratade gammaldags sörmlandsdialekt, något som man aldrig hör numera.


”Lägret” som revs på 1970-talet.

Ett bra och lättläst kompendium om äldre lantbruksbyggnader är Catharina Svalas ”Från Ladu-gård till djur-stall. Ekonomibyggnader under 250 år”, Sveriges lantbruksuniversitet 1993. Att resa genom Sveriges olika landskap och kunna avläsa det ursprungliga användningssättet för ekonomibyggnaderna är oerhört intressant. Tycker jag. Med mitt kulturhistoriska intresse och min agrara bakgrund.

MrsUniversum anser att landsbygdens ekonomibyggnader är vackra med fina proportioner, de har en tydlig arkitektur att ta varsamt hand om. En lada är oftast inte en lada, det är bara vårt ordförråd som urholkats.

.