Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


2 kommentarer

Lövtäkt

Jag fick en ingivelse att leta efter foton på en speciell lada efter att ha fått en poetisk kommentar då jag skrev om vår hamlade alm.

Den här timrade ladan fotade MrsUniversum den 4 april 2012 i Växbo, Hälsingland. Den stod så tydlig och grann bredvid grusvägen vi körde för att lära känna vårt land på väg hemåt. En ståtlig björk har fått tillåtelse att växa upp intill. Trots att det vackra spåntaket/pärttaket inte mår så bra om frön och löv samlas och magasinerar fukt :-)

Detta är en lada för lövtäkt. Ni ser hålen som finns horisontellt på var sida om ladudörren? Likadana hål finns på baksidan.  Mellan dessa öppningar placerades störar och på dem hängdes kvistar/grenar av lövträd in för torkning. Björk till exempel. Exakt hur de placerades vet inte jag – om lövkvastarna hängdes grensle över störarna eller lades ovanpå dem för torkning. (Var hittar man litteratur om om jordbrukslivet förr där sådant tas upp? Eller en blogg :-) Eftersom jag inte är etnolog har jag inte någon helhetssyn över den litteratur eller forskning som gjorts och görs. )

Ni ser det norrländska draget på ladan – att den smalnar av nertill. Perfekt för att hålla snöfritt runt ladan, vindens virvlar  gör att snön lägger sig en bit ifrån timret. Det är en förklaring jag hört på denna byggnadskonst. Att den stämmer har jag sett. Den här byggtekniken är väldigt utbrett ännu längre norrut, i Västerbotten och Norrbotten.

Det var kommentaren om hamlade träd, av den för mej okände signaturen Tokyobling, som fick mej att tänka på den här hälsingeladan.

Tokyobling skriver så fint den 22/06/2012:

För mig är hamlade träd det vackraste som finns på den svenska landsbygden. Hamlade träd är som en levande dikt, en dikt som visar på bygdens människors…
kärlek till sin omgivning, arbetskraft (vi står hellre på stege och hamlar än slötittar på dumburken), djurhållning (för djuren älskar de ekonomiska och ekologiska resterna av en lyckad hamling), kontinuitet och tradition (hamling måste göras regelbundet, och resultatet blir bara bättre och bättre, träd som hamlats i flera hundra är landsbygdens absoluta pärlor), självhushållning (man tager vad man haver och inget mer), visdom (man skattar inte sin jord och sina träd mer än vad de tål att beskattas)…

Kort sagt, om jag inte vore så urusel att uttrycka mig på svenska (eller vilket språk som helst för den delen) skulle jag skriva en lång lyrisk dikt om hamlingens skönhet!

Det är så att till och med jag kan bli tagen av hemlängtan ibland… men få saker triggar så väl som hamling!

O, vad jag undrar vem den där vise Tokyobling kan vara. Som bloggar från en verklig storstad, långt från svensk landsbygd.

Här syns lövtäktsladan från andra hållet. Ni ser hålen!  En slätt öppnar sig, stor för att vara norrut i landet. De andra två ladorna som syns här är hölador av ”modernt” snitt, regelkonstruktioner med brädväggar.

Jag minns ett besök hos min väninna Margareta som nyss flyttat ut på landsbygden. Vi var tre kamrater som besökte henne en helg. Vi tog en promenad, hon ville visa omgivningarna och ledde oss på kringelkrokar fram till en gammal kandelaber-björk. Jag förstod inte vad jag såg just då.  Att det var en kulturhistorisk rest från förr, från jordbrukstiden. Det var länge sedan björken hade slutat hamlas men strukturen var väl synlig trots det. Faktiskt så var det en mäktig upplevelse som jag minns trots att det var ett par decennier sedan. Det här var i Falbygden, öster om Gudhem.

.


5 kommentarer

Höstlandskap

Så här kan hösten se ut i detta landskap.

Så vackert med halmrullar oregelbundet utströdda på en skördad stubbåker. Här har jag skannat av en pappersbild jag tog för tiotalet år sedan. Då var jag ny här. Tyckte om synen då jag passerade med bil och kände att ett bildminne skulle sitta bra.

Fast egentligen tycker jag att Södermanland är lite för insmickrade för att vara riktigt intressant. Landskapet är lite väl inställsamt och behagfullt, det kråmar sig med sina ädellövskogar inför min syn. Tacka vet jag stickiga enar och granar och tallar i lagom mängd insprängda bland ädellövträden.  Element som vågar sticka upp, sätta gräns, säga till. Det är väl mina rötter som gör sig påminda.

 
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


4 kommentarer

Slut för i år – tack för i år

Om ett par veckor har Tor & Saga gjort sitt för denna säsong. Landskapsvårdarna jobbar och jobbar och aldrig tar slånbuskagen slut. Men vi hoppas på återseende nästa försommar för att nya nappatag ska tas. Det är en riktigt trevlig procedur att dagligen gå ut till dem, våra levande slybekämpare. De får nytt vatten, lite omtanke och lite morötter eller knäckebröd som är det bästa getterna vet. Regelbundet inspekterar vi stängslet.

Tor är bra på att med hornens hjälp barka av även smala stammar. Perfekt sätt att få död på busken. Han är riktigt ”bufflig” mot Saga när han hittar god mat. Med ett strupljud varnar han henne för att äta av ”hans” mat. Men när jag är i närheten tar jag henne i försvar och de äter från samma gren.

Ibland hjälper jag till med grensaxen och klipper ner godbitar som sitter högt, särskilt nu på hösten då det mycket av det lättillgängliga är uppätet. Vid regn får de av sommarens hö inne i ”boet”. Åsså får Saga lite uppmuntran då Tor jagar bort henne och jag ser det – hon får då extra många morotsbitar. Det vet hon om och ser längtansfullt upp mot mej.

 

Hagen är lite öppnare men långt ifrån som det måste ha sett ut för 50 år sen. Jag har skrivit det förr och gör det igen – slånbuskar är det värsta klorofyllstinna, stickiga och rotintensiva jag känner till här i trakten. Fy fasen!

I måndagskväll hände något nytt. Där vi satt inne i ljuset och värmen hörde vi hemska skrik i natten. Från gethagen!!! Fort – ficklampor med, stövlar på. Jag hann först, stängde av elen till nätet. Klev in och lyste runt. Ett rådjurskid hade hamnat innanför stängslet och kom inte ut – elstötarna var förstås otäcka. Men en människa är ju otroligt farlig och över nätet kom det av sig själv när jag närmade mej och strömmen var avslagen. Utanför nånstans i mörkret hörde jag geten prassla. De återförenades i mörkret och rusade bort förstod jag.  Nu kan de fortsätta terrorisera mina oskyddade rabatter :(    Tor & Saga stod och såg förundrat på händelsen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


3 kommentarer

Landskapsvårdare

Nej nej, jag har inte ledsnat på snön.  Det är inte därför sommarbilder visas. Jag är en sann snöälskare och att vi just nu får mera härligt kall snö ser jag inte som en nackdel efter några dagars blasktöande! Det är ju bara första mars än. Tids nog kommer våren och då blåsipporna blommar ska jag njuta av dem!  Men här planeras för sommaren och därför lite gröna bilder från förra året.

Getterna Tor & Sagas ägare undrade i förrförra veckan om vi fortfarande vill ta hand om dem till sommaren. Svaret blev absolut  ja.  Nedan finns ett utdrag ur en bok om djur och landskapsvård som kanske kan vara till nytta för fler än Universumets invånare.


Saga käkar äppelblad under kontrollerade former, Tor syns i hagens hägn.

”Björnbär, slån och nypon är taggiga eller törniga buskar som kan bilda rotskott. De vållar ibland problem både vid restaurering och löpande skötsel. Tidigare hörde de främst hemma vid hägn, i åkerkanter, i bryn och i betes- eller slåtterrefuger i gräsmarkerna. När buskarna röjs svarar de med ökad skottskjutning. Men småskotten är trampkänsliga och ett tillräckligt högt betestryck kan förhindra åtminstone ytterligare spridning. Får och getter noppar dessutom blad och småskott på gamla buskar där de kommer åt för taggar och tornar. I fårbetesmarker kan nyponbladen bli helt avbetade så långt upp som fåren når. Buskarna kompenserar detta genom att växa i höjden. Efter några år kan en sådan buske lätt knäckas genom snöbrott och hela busken blir då åtkomlig för fåren, som på så sätt kan ta kål på den. Men pass upp för mycket nyponbuskar i fårbetesmarker. Lammen kan fastna ide taggiga buskarna. Nötkreatur noppar gärna av de taggfria årsskotten på slånbärsbuskar så att en tät och ofta vacker ”vägg” bildas på buskarna. Hästar äter någon gång från slån, men knappast från björnbär och nypon.

Björnbär består av en rad småarter som kan bilda frön på könlös väg men den vegetativa förökningen spelar störst roll för spridningen. Hos björnbärsarter som växer nedliggande eller bågformigt kan också stamtopparna slå rot, vilket gör dem extra besvärliga.”

Texten kommer ut en bok vars titel och författare jag inte känner till. Kopian ser ut att vara tagen ur en handbok för landskapsvård. Jag fick textkopian av en handläggare på länsstyrelsen i samband med att jag för några år sen frågade om hur man får bukt med slånbuskage. (Vi har även fått in otrevliga revande björnbär som man snavar på.)

 
Landskapsvårdande get

Kortet här ovan togs i höstas då getterna gjort sitt för säsongen. På försommaren syntes inte huset.  Bladen på slånen har dom ätit upp men kvistarna är kvar och grönskar igen till våren. Men med hjälp av utmattningsteknik ska vi med getternas hjälp försöka få rent under ekarna. Jag blir mer och mer beundrande över tidigare jordbrukande bönder som med sitt arbete med redskap och djur på ett naturligt sätt höll landskapet öppet. Det kräver åratal av idogt gnetande.


Tor tror han ska rå på en ek, haha…

I november kapade vi ett gammalt slånbuskage med några få kraftiga stammar (10-15 cm diameter) som stod på rad i ett dike. Buskaget står kvar, väl sammanhållet av taggar men förhoppningsvis uttorkat under vintern. Det ska vi elda upp innan det blir för torrt i markerna. Tanken är att de nya skotten, som säkerligen kommer upp, ska Tor & Saga tugga i sig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


6 kommentarer

Landskapsvård á la Tor & Saga

Nu har de kommit, landskapsvårdarna Tor & Saga. De är hjärtinnerligast välkomna till mitt Universum för ännu en säsong på grönbete. MrsUniversum är lycklig!

Tor är en kastrerad fyraårig getabock, en blandning mellan svensk lantras och afrikansk dvärgget och Saga är en elvaårig dam av svensk lantras. De går i hagen som vi vill ska bli öppen igen men naturen jobbar emot oss. Ja, främst är det slånbuskarna som arbetar emot oss. Deras spridning är aggressiv här, dessvärre.

Undrar om det finns bättre sätt att hålla en hagmark i öppet skick eller restaurera igenväxt mark än att låta getter beta årligen? Personligare landskapsvårdare finns i alla fall inte! MrsUniversum vill att getterna ska trötta ut slyet genom att äta upp varje nytt litet skott som kommer upp. Men då vill det till att vi får hjälp flera somrar i rad. Det här är tredje året med getter, andra året med Tor och Saga. Vi har förstås hjälpt till med grovjobbet (se här t.ex.) och tagit bort träd och sly som växer in i ekkronorna (det ska vara en diameter på 5 meter fritt från stammen påstår de som kan ekar, för att ekarna ska trivas). Rosenbuskage och slån har vi också tagit bort men de kommer igen nästa år om ingen äter upp skotten eller går med röjsåg eller grensax.  Och getter är mycket roligare och personligare än bensindriven röjsåg och lättsammare än grensax. Visst, det är ett ansvar att ha djur, men vi tar det så gärna. Getter är rymningsbenägna men då det finns stenbumlingar och murar plus härligt grönbete här, så har inte Tor eller Saga rymt nån gång. Ibland går vi ut och går med dem i koppel  –  det tycker de också om.

Tor & Saga hittade vi genom att annonsera på det utmärkta forumet för alternativ livsstil – www.alternativ.nu som startades för många år sen av Petter Bergström. Då som en papperstidning som fortfarande lever.

Jag passar på att nämna att på Agnes och hennes brors tid här på jorden, gick deras arbetshästar i hagen då de inte gjorde en insats i jordbruket. Sally och Munter hette hästarna och de gick där fram till mitten på 1960-talet. På det gamla svartvita fotot nedan är det Sally som syns framför lagården. MrsUniversum har talat med människor här som minns hästhagen.