De fyra årstiderna

Tänk så underbart att ha tillgång till fyra tydliga årstider.  Även i mörka leriga november kan jag känna mej glad över att nordens klimat har årstidsväxlingar. Det hinner inte bli långtråkigt.  Jag trivs med växlingarna och saknar inte ständig sommar och värme. Höst, vinter, vår och sommar – härliga allihopa på var sitt sätt! (Trots detta kommer jag snart att ge mig av på några få dagars studieresa utom landet.)

 

De ännu inte förvintrade verksamheterna pågår i skogen, längs vägarna, invid fälten. Det kråkas, talgoxas, korpas intensivt denna jordiska tisdag i november…

Per Helge ur ”Grönskans rådslag”1994

Gå på plankan

Bräder istället för betongplattor eller sten är ett mycket gammalt sätt att ordna en gång här i träriket Sverige, åtminstone i norra delen varifrån jag sett gamla fotografier med gångplankor. Trä hade man god tillgång till själv som skogsägare. Här i Universumet har vi tagit fasta på detta på ett ställe – in mot före detta hönshuset ligger två parallella bräder som gång (högra bilden). Det fungerar bra, passar in på bondgården. De behövs höst, vinter och vår eftersom det blir lerigt här om man går ofta på samma yta. 

Bilden är klickbar.

Bräderna fungerar som gångyta mellan grusvägen och den gamla ”entrétrappan” av naturstenar vid f.d. hönshuset och är något försänkta i marken. Så på sommaren går de att köra över med gräsklippare om så skulle behövas. Självfallet ruttnar de efter några år - då är det bara att byta ut dem mot nya. Det här tycker jag är bättre än betongplattor eller för den delen viss stensättning eftersom här inte ska bli för mycket villatomt eller tillrättalagd trädgård. Här ska fortfarande vara känsla av bondgård.

Bilden till vänster visar en annan gång på en naturtomt med tallar (tallbarren avslöjar). Jag tycker det är vackert. 

Under en resa i ryska Karelen fick jag se detta med trägångar i fungerande vacker verklighet. I en liten by vid namn Paanajärvi användes trä till allt: hus, gångar, inhägnader, bränsle. Och i staden Kem vid Vita havet fanns ännu kvar några trätrottoarer. MrsUniversum blev mycket inspirerad.

Ljussax

Faktiskt är det här inte bara ett vackert och lustigt objekt – en ljussax från 1800-talet nån gång. Den är en pryl vi använder här i Universumet. Inte dagligdags men emellanåt under ljuständartiden på vinterhalvåret. Vi tänder ofta stearinljus här. Ljuslådan finns i köket, i den kombinerade sitt- och förvaringsbänken. MrsUniversum tycker väldigt bra om ikeas stearinljus. De rinner och sotar inte. Jag tycker att de ur de aspekterna även är bättre än Liljeholmens kronljus och kanalljus. Det är lite trist att erkänna eftersom jag gillar kulturhistoria och Liljeholmens stearinljus är så mycket anrikare – från Sveriges första stearinljusfabrik grundad i Stockholm 1839.

Innan stearinljusen utvecklades användes talg eller vax i ljusen. Talg fick man vid höstslakten.  Vaxljus av bivax var väldigt dyra med begränsad användning utom i kyrkorna. Vekarna var tvinnade och de måste snoppas eftersom de förbrändes dåligt och osade. Eftersom ljusen lyste allt sämre ju längre veken blev behövde de snoppas. ”Om ljusstyrkan (…) anges till 100, så var samma värde nere i 39 efter 11 minuter, 23 efter 19 minuter och 16 efter 29 minuter. Snoppades ljuset så lyste det åter för fullt.” Många fler intressanta fakta om belysning, såväl eldsken som elektrisk, finns att läsa i Anden i lampan av Jan Garnert.

Nu dit jag ville komma: ljussaxar var vanliga som ljussnoppare. Den som finns här i Universumet är av järn och har stödben, alltså en senare modell än 1700-talets som saknade ”ben”.

En sak som underlättade stearinljusens utveckling var att flätade ljusvekar introducerades 1834, jag tror det var en fransk uppfinning.  Jo, de flätade vekarna böjde sig vid förbränningen och oxiderades vid lågans kant och längden anpassades automatiskt då ljusen brann. Ljussax behövs inte längre!

MEN – här i Universumet har vi även hemstöpta ljus. Vi brukar stöpa ljus, om än inte årligen. Vi bjuder in kompisar för en ljusstöpardag i november/december. Det stearin som använts är A-Tes ljusmassa i form av granulat samt gamla ljusstumpar. Till ljusmassan följer vekar med och ”Halvan” har kvar vekar av olika grovlek efter sin mamma. Hur vi nu än har testat och omprövat på olika sätt så vill inte alla de hemstöpta ljusen bli på så sätt att veken bränns av lika fort som ljuset brinner ner. Ibland böjer sig den halvt förkolnade veken, som den bör, men brinner inte av utan korvar ner sig i det smälta stearinet och lågan blir stor. Då är det bra med en ljussax att korta av veken med utan att ljuset behöver släckas först. Men MrsUniversum skulle bra gärna vilja veta varför det ibland går snett med de hemstöpta ljusen! De ljus vi stöpte hemma då jag var liten blev bra. Jag har läst böcker, ringt ljusmassefabrikanten, testat olika sätt att doppa veken, prövat olika dimensioner på vekarna, stöpt olika tjocka ljus och flera andra variabler – ändå brinner den flätade veken inte alltid av som den ska.

Låt inte det här avskräcka från att stöpa ljus – det är en otroligt trevlig syssla och tradition!!! Och det blir allt lite extra lyxigt med de egenhändigt stöpta ljusspirorna eller grenljusen!

Den första snön

Yes, idag har de första snökornen blåst omkring. Ja, de syns inte på marken men hela dagen har luften varit fylld av dem och på de kalla taken syns ett tunt vitt lager. Jag gillar verkligen snö och har inget emot detta trots att eklöv och äppelblad inte fallit till marken än, dvs. här i Universumet har inte krattas. Jag fick dock bråttom idag att ta en snabbtur till landet på lunchen för att gräva ner tulpanlökar som samlats på hög. Jag bestämde att sätta dem i det vintergrävda och inhägnade, rådjurssäkra kökslandet. Till våren ska de här tulpanerna användas i buketter, inte vara vackra i rabatten.

Den första flingan
väcker barnens skaparlust
Snart föds en ängel
 
Marianne Wik, Söderköping.
En dikt plockad ur någon tidning för länge sen. 

dsc00239

Flugsmälla

Jamen, så trevligt.

Jag har vunnit en helt nygjord flugsmälla av gammal modell genom att svara rätt på en fråga hos Mitt gamla hus. Jätteglatt! Första gången jag såg smällan var i det här inlägget där den bara hänger som prydnad och är vacker!

Vill passa på att visa den typ av flugdödare jag är uppväxt med. Flugorna fångas och dödas med hjälp av FLUGHÅV. Man smyger sig på, håller skaftet med ena handen och tyget en bit ner med den andra. Sen gör man en snabb framstöt från flugans nersida och för håvens överdel med illfart uppåt samtidigt som man släpper håvens tyg. Flugan ”åker” ner i struten där den surrar vidare. Snabbt stänger man till håven med hjälp av den nu fria handen. Därefter dängs nederdelen i en stolskant, dörrkant eller annat hårt. Flugan är död! Den här har jag fört med mej till Universumet men här hör den ursprungligen inte hemma. Jag har övat sen barnsben och klarar det bra – min ”Halva” har försökt lära sig men det är inte helt lätt. Alltså: en flugsmälla behövs verkligen här i Universumet!!!

På en bambustav är en ståltrådsring fästad i ena änden och obs! en vacker rödmålad träkula i den andra. Runt ståltråden är en tunn bomullsstrut ihopsydd och fästad. Voila! Bilden till höger försöker visa fattningen inför själva flugfångandet men det var inte lätt då ena handen krävdes för kameraklickandet!

En tävling bland byggnadsvårdsbloggare uppskattade jag. Astrid med ”Mitt gamla hus” var den första vad jag vet som ordnat tävling sen jag började blogga. Tack för det!  Tävlingar pågår som jag förstått det i mängd, men då bland inredningsbloggarna.

Varmt och ombonat

Att elda i järnspisen ger härlig värme och sprakandet förhöjer stämningen. Det är helt enkelt trivsamt. Som jag berättat tidigare har vi två järnspisar här i Universumet, No 527 från Skoglund & Olson och Nr 4 från Näfveqvarn. Vi njuter här men tar det även som något ganska självklart – här har funnits vedspis från det att huset stod färdigt omkring 1910.

Från min hemby har jag dock hört berättas om en gammal tant som vägrade järnspis då den var en nymodighet. Vägrade! Hon var van vid den öppna härden som gav matlagningsmöjlighet, gav värme, gav ljus… Järnspisen stänger ju in elden och belysning måste tas från annat håll. Den gamla kvinnan ville behålla alla tre fördelar som den öppna härden gav och som hon var van vid, även belysning. Numera förstår jag hur hon tänkte! Men här i Universumet njuter vi av vedeldning i järnspisarna, kakelugnen och i kaminen. Alla med instängda eldar…

Kaminen på bottenvåningen, som är viktigast som värmekälla, måste bytas ut inom ganska snar framtid då den har många år på nacken och ibland har eldats hårt. Vi funderar nu över vilken typ vi ska ha – en likadan från secondhandmarknaden (det kan ta lite tid att hitta den men det borde gå t ex på Blocket) eller en helt ny kamin. Och ska en eventuell ny ha glaslucka så man ser elden eller ej??? 

Skorstenskanalen som kaminen är kopplad till ska tätas och vilken kamin vi ska ha beror litegrann på rökkanalen. Till den kanalen är både kaminen och järnspisen på övervåningen kopplade. Om vi fortsätter med samma typ av kamin kan allt fortgå som alltid, annars bör vi ha separata kanaler vilket inte är helt lätt att ordna. Att låta järnspisen stryka på foten och bli ett oanvändbart objekt är inte att tänka på. Det vill vi inte alls.

Memories

Eftersom det är Alla helgons dag passar jag på att visa en bild på en gravsten jag verkligen tycker om. Gravstenen finns på en liten kyrkogård intill en litet vitt träkapell söder om Sundsvall. Jag fastnade för överensstämmelsen mellan yrket på den döde och utformningen av gravstenen som är fantastiskt passande.

I sten har man huggit ut en stubbe, snedställt snittet och polerat det och därefter huggit in den dödes namn. Stammens skrovliga, ”barkiga”  yta har fått vackra rosor av olika slags lavar. Han som begravdes här 1917 var skogvaktare, träden och skogen var hans liv.

Döden och födelsen
Människans
viktigaste stunder
 
Om man inte talar om livet
 
Vad då tala om -
det är ju så alldagligt

Nils-Aslak Valkeapää  ur ”Vidderna inom mig” 1997

Plöjning med hästar

Då jag skrev om plöjning tidigare hittade jag ingen gammal bild härifrån med plöjning (bara ett foto där harvning pågick, och detta var en vårsyssla). Men häromkvällen gick vi igenom gamla foton och där fanns en plöjningsbild från vårt Universum. Det är David, som drev jordbruket med sin syster Agnes, som plöjer stubbåkern med hjälp av hästarna Sally och Munter. Skuggan av fotografen visar att det nog var en lådkamera som användes vid fototillfället.

Det var otroligt härligt att ta sig tid att tillsammans gå igenom gamla fotografier. Jag är glad att Halvan och jag delar det intresset. Vi kan sitta länge och titta och ibland fantisera över dem. Man ser även helt nya detaljer då de digitaliseras, de är en guldgruva på många sätt.

Här finns bilder från ungefär samma tid i en annan del av landet och så bilder från en nutida plöjningstävlan.

Fasadplåt väck

Eftersom vi gjort en hel del här i Universumet innan jag började blogga, kommer ofta inlägg om det vi gjort tidigare. Nu blir det ett sådant inlägg.

Då vi flyttade hit var samtliga hus förplåtade och jag hade svårt att få direktkontakt med husen – plåten var i vägen även emotionellt. Det dröjde till exempel flera år innan jag insåg hönshusets möjligheter.

Att plåten skulle bort från fasaderna var klart från allra första början. Alltså rätt många år sen. Inplåtningen av uthusen avlägsnades först och bara det var väldigt många kvadratmetrar! På baksidan av logen hade den vackra panelen med vankant rivits bort. Där sitter plåten kvar ännu men vi planerar att spika på ny panel – men det är inte prio ett.

Nåväl, för några år sen tog vi ner plåtskivorna på bostadshuset vilket inte alls var svårt.  ”Halvan” tog bort plåten och räckte den till mej som tog  den till  marken. Att slänga ner den hade kunna få till följd att något fönster hade krossats, för vinden tar lätt tag i plåten. Efteråt blev det ett antal körslor till miljöåtervinningsstationen med järnplåt och aluminiumplåt samt spikar.

Det var lämpligt  att utföra arbetet när tjälen fanns kvar i marken, innan perenner och lökväxter i rabatterna längs väggen började vakna från vintervilan. Marsvår blev perfekt för vår del.

Under plåten kom enkelfasspont från 1900-talets början fram. Klippspikar håller den på plats. Plåten hade skyddat panelen under de år den suttit på plats, alltså ungefär 30 år. Ingen tilläggsisolering hade gjorts så enkelfassponten fanns direkt bakom.

Ännu har panelen på bostadshuset inte rödmyllats av oss. Det är endast uthusen som målats med egenkokad Falu rödfärg. Vi har funderat på om ny vindtätning behövs. I så fall måste panelen med stor säkerhet bytas eftersom den knappast går att lossa utan åverkan för att byta vindpapp. Ny enkelfasspont är inte alltför svår att få fatt i, vi har en del på lager,  men den gamla är så vacker med sin väderbitna uppsyn där träådringen har mejslats ut. Det lutar åt att det endast blir norrsidan som byts. Den är ganska illa däran med spont som torkat isär.

Här har vi hittat ett foto från det glada 70-talet då fasaden plåtkläddes. Jag tycker det är intressant att jämföra detta arbetet med det som gjordes av oss. Alla var vi säkert lika glada – både plåtuppsättarna och plåtborttagarna. Modet svänger inom husbyggnadssektorn. Och för den delen även inom byggnadsvården. Energikrisen 1973 fick många att isolera sina hus med glas- eller stenull och sen klä fasaderna med plåt. Staten gav bidrag till förplåtningen.

En kändis då

Vem är denna donna? Hon kom fram ur köksskafferiet på övervåningen då vi för några år sen pappspände väggarna där. Vi tog bort 70-tals tapeterna och där bakom fanns hon. Köket inreddes 1924 så kanske var hon kändis då, fast troligen tidigare, och följde med ett paket Duke´s cigaretter från Amerikat. (Samlarkortet är 37 x 63 mm litet med dubbelsidigt tryck.) MrsUniversum skulle bra gärna vilja veta hennes namn… Min kännedom om stumfilmsjärnor och andra aktriser är mager. Att det inte är Gloria Swanson har jag förstått. Se så tuff, så korthårig, med fjärilsärmar lika ”änglavingar” och attraherande kraftiga armar…

Köket på övervåningen behövs inte som kök här i mitt Universum, det räcker med det som finns på bottenvåningen. Inget vatten finns uppdraget utan en zinkbänk med diskbalja användes tidigare. Zinkbänk, järnspis och skafferi finns kvar. Så får det bli. Rummet används nu som tv-rum, musikrum. Det kokas kaffe på spisen ibland då vi tittar på tv – fast det gör vi inte så ofta. Vi köpte en ny tv för 7 år sen och det var inte lätt att hitta en med liten skärm. Trots den lilla skärmen är detta en riktig klump, en tjock-tv. Nästa tv göms i ett skåp eller alternativt flyttas den ut till drängkammaren – då måste man bestämma sig för att gå dit ut och se de program man vill se. Det är min dröm att ha det så!

Skafferiet har blivit ”hemmakontor” med skrivskiva. Inga hyllplan fanns där då renoveringen började, de hade tagits bort och en klädstång hade satts upp. Idag ryms där pärmar, kvitton, räkningar, frimärken och… Eluttag monterades dit. En laptop med liten skrivare får plats.  Gissa om MrsUniversum blev nöjd med att tapetsera inne i skafferiet! Den okända donnan finns numera väl synlig därinne.

(Hittade en bild på nätet med namn på många dåtida kändisar som fanns på samlarbilder från Duke´s cigarettes. Någon av dem kanske hon är?)

Romljus

Om jag längtar nånstans så längtar jag mest av allt till Rom och väldigt mycket i oktober. Glädjen och skönheten i att strosa omkring bland gränderna i centro storico tar aldrig slut. Gång på gång har jag besökt stan som välkomnar alla. Men som sagt – oktober är bästa tiden för mej. Inte så varmt och i den blå timmen har affärer och hantverkare öppet och fortsätter med det tills mörkret har fallit vid 8-tiden. Att gå och titta in i  bottegorna och barerna med öppna dörrar, höra bankandet, rösterna, ropen och klirret – det är nog det bästa jag vet då det gäller stadskultur.  Anrikt som attan dessutom. Överallt finns spolier, antika fragment integrerade i dagens byggnader.

Det är inte heller fel att göra Roma på en Ciao Piaggio. Med lätthet tar man sig fram i alla prång och ligger i startgroparna vid rödljusen före bilisterna som är hänsynsfulla. Javisst, faktiskt! Jag vet, jag har bott där en gång och ägt en motorino, klassad som lätt motorcykel här i hemlandet…

Redo för vintern

Igår vintrade vi upp i kökslandet och plockade ner de flesta äpplena. En härlig solskensdag. Det blev kraftiga frostgrader  ganska tidigt i år, tidigare år har det hänt att att svägerska som fyller år sista veckan i oktober har fått en höstbukett med krasse. Men i år var krassen blöta slingor redan i början av oktober. Några ringblommor står kvar samt de sista kålrötterna och rödbetorna.

Äpplena är plockade, sorterade och lagda i korgar och lådor. Fotot visar Cox Pomona. Igårkväll då det blivit mörkt bar vi ner dem i matkällaren under magasinet. Gissa om det doftar gott där nu???

Plöjd åkermark

Det här är något av det vackraste och vilsammaste jag känner till: plöjd åkermark! Hösten är kommen, jorden vilar upp sig efter att ha gett oss, har producerat, ätbara grödor.

Plogfårorna ger ett så vackert grafiskt mönster över landskapet. Med lite nysnö blir det ännu distinktare. Jag tycker alltså bra om hösten. Vinter med kall snö är nästan ännu häftigare. Naturen vilar och vi människor håller värmen i våra hus. Det hörs väl att jag är en naturromantiker, sprungen ur bondesamhället.  Så här har människan brukat marken i årtusenden. Fårad mark. Yes!

SPRÅK
Se den nyplöjda åkern.
Gå över den, fåra för fåra,
med blicken
men ännu hellre med dig själv,
i hemlighet, en kväll
djupt under höstens fruktträd.
Sjung med i telefontrådens sång.
Smaken av ett syrligt,
kvällsfuktigt äpple finns!
Och bilden av en gåsplog
rätt förbi fullmånen!

Per Helge har skrivit dikten som finns i boken I rågången från 1992.

Vill ni se en vacker plöjningsbild med traktor och allt, i Uppland, klicka på länken. Även här runt Universumet plöjs det. Me like!

Släktforskarmässan var faktiskt intressantare än jag kunnat ana. Jag och Halvan tillbringade kl 10-16 där! Föredraget om torpare och statare av Kalle Bäck, historieprofessor vid Linköpings universitet, var mycket klargörande och passade mig perfekt. 1850 fanns 100 000 torp i Sverige. Fram till 1944* då torpar- och statarsystemet upphörde, minskade torparna ändå konstant i antal. Enligt hans mening inte alls enbart beroende på utvandringen till Amerikat som ofta framförs. Utan mest beroende på att laga skiftet genomfördes i landet. Jag köper den förklaringen.

(*Efter 1944 får inte jordägare – säteriägare, präster, kyrkan - ge betalt för tjänster i naturaförmåner utan endast med kontanter. Generellt blir då torpare och statare lantarbetare istället.) Jag skrev i ett inlägg om gård eller torp - det finns oerhört mycket mera att tillägga och klokare blev jag av Kalle Bäcks föredrag. Även bakstugusittare förklarades. Allt detta hör ihop med fårad mark…

Nästa sida »


Mitt Universum är en gammal f.d. bondgård i Mälardalen. Här pågår praktisk byggnadsvård parallellt med nyfiket undersökande av livet förr. En livsstil med viss långsamhet som ger livskvalitet utan att stänga ute omvärldens impulser. Kanske kan det kallas kulturhistorisk nutid... Välkommen hit!
© text och foto 2008-2009 Mitt Universum

 

Arkiverade skriverier

.
.

Fd kök övervåning, nu gemenskapsrum

Köket på bottenvåningen

Tegeltak från 1920-talet på magasinet
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
wordpress visitor counter