Finaste egenhändigt växtfärgade tröjan har några år på nacken…
Tröjorna hängde ute i veckan för vädring innan de stoppades in i säkerhet mot mott och mal. De mest använda ylletröjorna tvättas annars försiktigt och torkas liggande utsträckta på frotté.
Kokoftan i Britt-Marie Christofferssons formgivning stickade jag då jag flyttade till Universumet. Trodde väl att det skulle vara kallt här :-)
.
De egna tulpanerna börjar så smått slå ut. I år var rådjuren i farten innan knopparna kom upp ur rabatten, enbart bladen blev djurmat.
Och kökslandets lökhörna kommer de inte åt. Tji!
.
Skänkskåpets vitrindörrar har ett bomullstyg bakom de slipade glasrutorna. Ett slags förlåten :-) Det har suttit där så länge jag sett detta skåp men det är oklart när det syddes. Det får fortsätta att finnas. Färgen stämmer med ekträet och inredningen i salen för övrigt.
Tyget är fållat med maskin, kanske trampsymaskinen som finns här. Sen är en sytråd kastad för hand precis ovanför fållen. Istället för dragsko kortar man av tråden och fäster med häftstift, kan inte bli enklare. Ser inte noggrant ut men det är ju baksidan av dörren och hela tillvägagångssättet visar på hur enkelt man gjorde vissa lösningar förr. Normalt vill vi ju så gärna förbättra, ändra, ”utveckla” tidigare utföranden.
Det bryr jag mig inte om att göra i detta fall. Det enda jag gjorde var att vända den solblekta sidan inåt. Vips var allt som ursprunget :-) Ni ser det chockrosa häftstiftet à la 70-tal – undrar om hela arrangemanget är från den tiden eller bara just detta häftstift?
Förbättra, utveckla, förändra för förändringens skull, ja.
Det här synsättet förekommer ibland även inom kulturmiljövården. Som jag ser det är det de kulturvårdande myndigheterna som ska utvärdera de gamla teknikerna och fortsätta bygga med samma metoder och material som förr då dessa har statliga medel att röra sig med. Dessutom måste kunskapen som erhålls ut till oss ”vanliga dödliga”.
Ett skänkskåp under långsam förändring – men främst då det gäller prylar på skåpet. Väck med gröna ytterkrukan t ex :-)
.
Upp ur jorden ”sprutar” det vår. Tomten invaderas av blommor. I år igen.
.
Porträtt av ett övergivet hus.
Det är lätt att föreställa sig den forntida glansen.
Det är svårt att förstå varför det står så här alldeles intill ett senare byggt och bebott hus som finns utanför bild till vänster.
Det skulle inte fungera för mej att dela gårdsplan med detta vackra sorgliga.
Det är suggestivt. Vackert.
Jag kan bara fantisera om detta norrländska husöde.
Det symboliserar norra Sverige eller glesbygden, lika mycket som sig självt :-(
.
Den här burken är fortfarande i funktion. Rymmer 1/2 kilo kokkaffe. Den fylls ofta på för det går åt mycket kaffe här :-)
Någon har kapat handtaget på kaffemåttet från Gevalia för att det ska passa i den här burken. Perfekt!
Kaffetåren den bästa är.
.
.
.
.
.
.
.
Det näst bästa är yoghurt med kaffesmak :-)
.
Vi har ett äldre fotografi, mer grått än svartvitt, som man kan anta vill visa på Mälarens extremt höga vattennivå ett speciellt år. En stor del av åkermarken ligger under vatten.
Klicka på fotot för att förstora det.
Året bör vara någon gång före 1924 då vi räknat ut att bostadshusets övervåning inreddes och en frontespis mot nordväst kom till. Tvättstugan förlängdes strax efter med en drängkammare.
Lite suddigt kan man se var gårdens olika funktioner fanns. Idag finns alla utom ett hus kvar även om funktionerna delvis blivit andra då gårdens djurhållning är borta. Det var vagnslidret/vedboden som revs på 1970-talet och då ersattes av ett plåtgarage. Det vi nu har ersatt med ett nytt uthus. Tvättstugan/bykstugan har byggts till med en drängkammare. Det är fantastiskt trevligt att ha kvar detta gamla fotografi.
Detta är läget vårvintern 2013. Man känner igen sig även om förändringar skett. Även grannens fina gamla lagård, vars tak med olika höjder skymtar till vänster på den äldre bilden, finns kvar bakom förbuskningen som skett.
Jag ska passa på att ta en bättre bild en morgon då solen lyser på norrfasaderna som är vända mot kameran. Vi brukar ta med oss matsäck och äta gökottefrukost på berget bakom ryggen någon vacker helgmorgon under våren. Det får bli då – men inte nu till Kristi Him. Jag önskar mej dit då grönskan kommit längre.
.
.
