Spiskåpan lite noggrannare beskriven

 

Nu har jag nytagna bilder på Universumets spiskåpa av målad plåt från soliga lördagen, både helhet och detaljer. Plus ritningen som plåtslagaren fick men omritad för hand och med lite mer text.

Innan kåpan beställdes hade vi gjort en hel del research.

Vi tittade på befintliga gamla kåpor, murade kåpor, kåpa med en vanlig fläkt inbyggd i hos bekanta och fläktkåpor i böcker och på nätet. Hembygdsgårdar är inte dumma att besöka. En massa avvägningar krävdes. Skulle kåpan i form exakt likna den som fanns här förr? Hur gör vi då med elspisen som hamnar utanför? Ska vi i så fall ha en separat fläkt under överskåpet för den, bredvid kåpan över vedspisen? Vi tog gott om tid på oss som vanligt. Resultatet blev en längre spiskåpa av plåt  utan elektrisk fläkt monterad i sig. Det behövs inte tycker vi här i Universumet. Förr hade man inte det heller ju…

Här nyttjas rännan i nederdelen till vykort vi får, att hänga espressobryggaren på och magnetburkar från ikea att förvara i. Där kan även en kokbok stå uppslagen då mat lagas. I ögonhöjd och utan att kladdas ner.

  Klicka för större bild

Kåpan är 1, 42 meter lång och djupet i underkant är 62 cm. Både i underkant och överkant har den samma djup som den tidigare murade kåpan som vi aldrig sett annat än på foto. Men spår efter den fanns kvar i tak och sidomur. Kåpan börjar 1,64 meter över golvet – som den tidigare.

Rännan i nederkant är tillverkad för sig och därefter näst fast med små punktsvetsar.

 Klicka för större bild

Lite förklaringar:

1. Taklisterna av trä ansluter mot kåpan på båda sidorna. Det fria hörnet är rundat för att ingen ska göra sig illa.

2. Ingen fläkt, bara befintlig imkanal, används som ventilation för matos. På sommaren står luckan öppen för att ventilera bort värmen från köket, ja från hela nedervåningen.

3. Taklist ansluter mot plåt. Kåpan målades i samma färg som taket – en specialbruten linoljefärg från Ottossons Färgmakeri med beteckningen 3005-Y20R. MrsUniversum hade med hjälp av NCS-systemet försökt hitta ursprungsfärgen som kom fram då takets vita 70-talsfärg skrapades bort. Muren målades med egenblandad kritvit limfärg.

4. Plåten kom ytbehandlad till plåtslageriet och därefter till oss. På insidan har vi inte målat den förutom rännan (som syns av fotot). Plåten är fäst i väggskåpet på ena sidan och på andra sidan har plåten bockats och en ca 15 mm bred kant finns på sidorna mot mur och tak (syns på ritningen) där den har skruvats fast. Upp mot tak sitter en separat plåt som täcker takytan (syns litegrann på foto 2). Det blir då lättare att torka rent från fett och os.

Under kåpan finns en vanlig stor vägg-glob där lågenergilampa ryms. Den är lätt att hålla ren. Där finns också ett dubbelt vägguttag. Kan vara bra för elvisp kanske eller våffeljärnet… Elledningen är dragen i väggskåpet.

5. Vi målade spiskåpan för hand med pensel för vi ville ha synliga penseldrag  som syns på sista bilden. Sprutmålad yta ville vi inte ha men går självklart att få om man vill det.

Hemlevererad till Universumet kostade spiskåpan 3 500 kronor plus moms = 4 375 kr (2005). Målning och montering gjorde vi själva. HÄR  finns tidigare skriverier om denna spiskåpa. 

Kökshyllan vid spisen. En lavendelbukett som hänger på brödstången syns i förgrunden. Hyllremsan av plast fick vi av Halvans kusinfru som tyckte att den borde passa. Och det gör den ju! Fastsatt med häftstift…

Till sist - och än en gång – fotot med den murade spiskåpan som fanns här i Universumet fram till 1940-talet då vatten och diskbänk drogs in i köket. Här står min föregångare Agnes med kokkaffet serveringsfärdigt!

Slutstädat ute

I helgen, så här sent på året, har vi krattat löv på vår stora tomt. Igår var det soligt och behagligt uteväder men idag duggade det då vi började vid 10.30 och regnet ökade. Klockan 16 då vi var klara regnade det rejält. Men oerhört skönt att det är klart. Inatt somnar MrsUniversum ovaggad.

Löven la vi på lövkomposten, en del spred vi ut på den oplöjda stubbåkern. Med hjälp av lövräfsorna för vi över lövhögarna på en stor presenning som vi drar bort. Det är smidigt men idag var det regntunga löv. Tja, när det var klart var det lika bra att gräva färdigt kökslandet som inte heller var helt färdiggrävt. Nån som kommer ihåg vad jag påstått – här går allt i långsam takt, haha… Den sista buketten ringblommor plockade jag in och så blev det en ”bukett” rödstjälkig mangold i en genomsiktlig glasvas. Rena rama julstämningen ;-) Ifjol var det snö den här tiden på året och marken frusen.

Här i Universumet diskuteras allt. Krattar man eller räfsar man löv? Jag säger att jag använder en lövräfsa. Här finns bra sådana redskap med breda, fjädrande stålband, inte med runda järntrådar eller plast och inte ser de heller ut som höräfsor. De här lövräfsorna är skonsamma mot mossan i gräsmattan och river inte upp den – och det vill vi inte.

Dessutom hann vi få upp ”båthuset” på lördag – bättre sent än aldrig. Båten har stått på land hela säsongen men den tidigare enklare täckningen togs bort i våras. På bilden har burtonställningen kommit på plats men även den TUUUUNGAAAA presenningen som tak och långsidornas ”väggar” är nu på plats. Gavlarnas presenningar köptes nya på lördag och kommer på plats under veckan. När ”Halvan” köpte dem åkte jag med till min favvoloppis där jag gick runt och hittade några trevliga prylar. Då jag hämtades nån halvtimem senare tog vi gemensamt fika på loppisen som har hembakt bröd. Efter det avbrottet var det bara att fortsätta jobba hemmavid.  Trots att vi bara hann hälften av vad vi borde ha gjort, är MrsUniversum nöjd!

N O V E M B E R

 

Ljuset som börjat se dåligt

lägger sig redan vid fem

 

Mörkret jobbar dubbla skift.

 

                   Leif Nylén

Varsam ombyggnad och byggnadsvård

.
Gammalt byggnadsmaterial har också en historia att berätta som är värd att bevara. Om ytor, dimensioner, kvalitet.  På  bilade stockar ses spår efter yxhugg och ett tränat öga kan avgöra vilken typ av yxa som använts och då kan ibland tiden för arbetet dateras mellan tummen och pekfingret. Och i medeltida stenbyggnader finns stenhuggarmärken – stenhuggarens signatur.

Titta vilket selektivt utbyte av fasadens panel, ja av panelens ribbor. Det är sällan jag ser något liknande då jag är ute och far. Det här är från Nyköping. Jag blev glad och tog en bild.

Klickbar bild.

Jag önskar det vore lika lätt att varsamt byta ut delar av enkelfassponten som finns här i Universumet.

Gårdsnamn värda att vårda

I samband med kommunernas och Postens adressförändringar försvinner gårdarnas namn väldigt fort och lätt. För att över huvud taget kunna behålla det måste man ta initiativ själv.

Här påbörjades omdaningen i september 2002. Jag slet verkligen för att få ha kvar Universumet i adressen. Kommunens förslag var ett gatunamn här ute på landsbygden med ett tvåsiffrigt gatunummer. Det kändes helfel för oss! Huset ligger 350 meter från vägen. Lika fel som ringklocka vid dörren och gatunummer på husfasaden.

En belägenhetsadress ska innehålla gatunamn eller bynamn och gårdsnamn. I vår datoriserade värld kan endast nitton (vill jag minnas) tangentnedslag användas i datoriserade adresser. Så även om kommunen påstår att man kan skriva gårdsnamnet efter gatuadressen så finns det i praktiken inte alltid utrymme för detta.

I längden kommer gårdsnamnen att försvinna även från kartorna om ingen använder dem. Jag tittar ibland på historiska kartor från 1700-1800-talet och hittar benämningar som jag inte visste fanns. Landskapet var då finmaskigare indelat, hade fler och tätare benämningar på platser och ytor, jämfört med på många kartor idag. Numera behöver vi egentligen inte platsnamnen då vi snabbt passerar i bil, landskapets olika benämningar kan av många tyckas onödiga. Men just här i Universumet värnar vi dem och jag fick efter mycket pappersarbete och många telefonsamtal (t.ex. Lantmäteriet, Riksantikvarie-ämbetet, Posten, ett otal till kommunen, grannar) behålla vårt gårdsnamn i adressen. Beslutet kom den 14 oktober 2003. Det var verkligen en sak att fira!!!

Ortnamn värda att vårda, Riksantikvarieämbetet.

Äppelträdet som föll

Jag berättade i september om Universumets ena gamla äppelträd som plötsligt bara hade fallit omkull. Gul Richard heter sorten. Här kommer en kort uppföljning.

Här syns det fallna äppelträdet intill schersminbusken som klarade sig oskadd. MrsUniversum gillar inte rådjuren som kommer in på gården och käkar, särkilt nattetid. Men i ett sammanhang vill jag ändå tycka att de gör nytta – schersminbusken hålls rund, jämn och lagom hög utan att blomningen tar skada.

Vi plockade och tog hand om äpplena direkt efter att trädet fallit. Rådjuren har sen ätit av bladen så långt de nått. Äppelträdet ligger där det ligger, bladen har gulnat – inte torkat och blivit bruna. Det börjar bli dags att kratta löv här nu då både äppelträd, almar och ekar tappat sina blad och då dyker frågan upp om trädet ska bort eller inte. Men vi bestämde förra veckan att trädet får ligga kvar över vintern för att se om någon gren skjuter skott till våren . Om det grönskar ska MrsUniversum för första gången i sitt liv pröva att ta ympkvistar och ympa in i ett annat äppelträd. Det ska bli lite spännande att se om och hur det går. I våran trädbeskärningsbok finns bra beskrivning hur man teoretiskt går till väga. Ny rapport kommer nog till våren.

Tankar vid köksbordet

 

Varför tycker jag det är trevligt att handla begagnat? På loppmarknader, på tradera, på second handbutiker. Jo, för mej är det ett pussel att leta och komplettera saker som saknas, som gått sönder eller som ger den stämning som tidigare måste ha funnits i huset och som jag eftersträvar. Letandet får ta tid. Att ha bra bildminne hjälper då massor med föremål är staplade intill varandra på loppisar och jag letar efter ett speciellt fat t.ex. På ett sätt kan man se det som en ärebetygelse för tidigare brukare att komplettera det som redan finns och som man uppskattar eller att återanvända andras gedigna föremål. Många äldre inventarier är bra och hållbart hantverk. Jag gillar recycling-idén, kanske för att jag är uppvuxen under slit-och-släng-eran, den tid som Lena Larsson namngav.

Slagbordet är gammalt, den nötta ekådrade pinnstolen likaså. De har funnit här i Universumet sen huset byggdes. Troligen än äldre och hitflyttade då. Sittbänken som skymtar är nybyggd. Duken är ett fyndköp den här hösten.

Jag har egentligen två universa. I det ena är det 50-talsstämning till stor del och i detta här är det 1910-1940-tal. Självklart är det roligast att ha de föremål som föregångarna ( t.ex. föräldrar, mor- och farföräldrar, tidigare boende i huset) ägt, brukat, hållit i och vårdat. Skavmärken, nötta och lagade textilier säger så mycket om prylarna. I min 50-talsmiljö har jag dock nyss bestämt som policy att köpa in nya bruksföremål med modern formgivning ifall det behövs – vad som är ursprungligt där och vad jag införskaffat ska ingen kunna ta miste på. Jag har alltså olika hållningar i mina två universa.

De fyra årstiderna

Tänk så underbart att ha tillgång till fyra tydliga årstider.  Även i mörka leriga november kan jag känna mej glad över att nordens klimat har årstidsväxlingar. Det hinner inte bli långtråkigt.  Jag trivs med växlingarna och saknar inte ständig sommar och värme. Höst, vinter, vår och sommar – härliga allihopa på var sitt sätt! (Trots detta kommer jag snart att ge mig av på några få dagars studieresa utom landet.)

 

De ännu inte förvintrade verksamheterna pågår i skogen, längs vägarna, invid fälten. Det kråkas, talgoxas, korpas intensivt denna jordiska tisdag i november…

Per Helge ur ”Grönskans rådslag”1994

Gå på plankan

Bräder istället för betongplattor eller sten är ett mycket gammalt sätt att ordna en gång här i träriket Sverige, åtminstone i norra delen varifrån jag sett gamla fotografier med gångplankor. Trä hade man god tillgång till själv som skogsägare. Här i Universumet har vi tagit fasta på detta på ett ställe – in mot före detta hönshuset ligger två parallella bräder som gång (högra bilden). Det fungerar bra, passar in på bondgården. De behövs höst, vinter och vår eftersom det blir lerigt här om man går ofta på samma yta. 

Bilden är klickbar.

Bräderna fungerar som gångyta mellan grusvägen och den gamla ”entrétrappan” av naturstenar vid f.d. hönshuset och är något försänkta i marken. Så på sommaren går de att köra över med gräsklippare om så skulle behövas. Självfallet ruttnar de efter några år - då är det bara att byta ut dem mot nya. Det här tycker jag är bättre än betongplattor eller för den delen viss stensättning eftersom här inte ska bli för mycket villatomt eller tillrättalagd trädgård. Här ska fortfarande vara känsla av bondgård.

Bilden till vänster visar en annan gång på en naturtomt med tallar (tallbarren avslöjar). Jag tycker det är vackert. 

Under en resa i ryska Karelen fick jag se detta med trägångar i fungerande vacker verklighet. I en liten by vid namn Paanajärvi användes trä till allt: hus, gångar, inhägnader, bränsle. Och i staden Kem vid Vita havet fanns ännu kvar några trätrottoarer. MrsUniversum blev mycket inspirerad.

Ljussax

Faktiskt är det här inte bara ett vackert och lustigt objekt – en ljussax från 1800-talet nån gång. Den är en pryl vi använder här i Universumet. Inte dagligdags men emellanåt under ljuständartiden på vinterhalvåret. Vi tänder ofta stearinljus här. Ljuslådan finns i köket, i den kombinerade sitt- och förvaringsbänken. MrsUniversum tycker väldigt bra om ikeas stearinljus. De rinner och sotar inte. Jag tycker att de ur de aspekterna även är bättre än Liljeholmens kronljus och kanalljus. Det är lite trist att erkänna eftersom jag gillar kulturhistoria och Liljeholmens stearinljus är så mycket anrikare – från Sveriges första stearinljusfabrik grundad i Stockholm 1839.

Innan stearinljusen utvecklades användes talg eller vax i ljusen. Talg fick man vid höstslakten.  Vaxljus av bivax var väldigt dyra med begränsad användning utom i kyrkorna. Vekarna var tvinnade och de måste snoppas eftersom de förbrändes dåligt och osade. Eftersom ljusen lyste allt sämre ju längre veken blev behövde de snoppas. ”Om ljusstyrkan (…) anges till 100, så var samma värde nere i 39 efter 11 minuter, 23 efter 19 minuter och 16 efter 29 minuter. Snoppades ljuset så lyste det åter för fullt.” Många fler intressanta fakta om belysning, såväl eldsken som elektrisk, finns att läsa i Anden i lampan av Jan Garnert.

Nu dit jag ville komma: ljussaxar var vanliga som ljussnoppare. Den som finns här i Universumet är av järn och har stödben, alltså en senare modell än 1700-talets som saknade ”ben”.

En sak som underlättade stearinljusens utveckling var att flätade ljusvekar introducerades 1834, jag tror det var en fransk uppfinning.  Jo, de flätade vekarna böjde sig vid förbränningen och oxiderades vid lågans kant och längden anpassades automatiskt då ljusen brann. Ljussax behövs inte längre!

MEN – här i Universumet har vi även hemstöpta ljus. Vi brukar stöpa ljus, om än inte årligen. Vi bjuder in kompisar för en ljusstöpardag i november/december. Det stearin som använts är A-Tes ljusmassa i form av granulat samt gamla ljusstumpar. Till ljusmassan följer vekar med och ”Halvan” har kvar vekar av olika grovlek efter sin mamma. Hur vi nu än har testat och omprövat på olika sätt så vill inte alla de hemstöpta ljusen bli på så sätt att veken bränns av lika fort som ljuset brinner ner. Ibland böjer sig den halvt förkolnade veken, som den bör, men brinner inte av utan korvar ner sig i det smälta stearinet och lågan blir stor. Då är det bra med en ljussax att korta av veken med utan att ljuset behöver släckas först. Men MrsUniversum skulle bra gärna vilja veta varför det ibland går snett med de hemstöpta ljusen! De ljus vi stöpte hemma då jag var liten blev bra. Jag har läst böcker, ringt ljusmassefabrikanten, testat olika sätt att doppa veken, prövat olika dimensioner på vekarna, stöpt olika tjocka ljus och flera andra variabler – ändå brinner den flätade veken inte alltid av som den ska.

Låt inte det här avskräcka från att stöpa ljus – det är en otroligt trevlig syssla och tradition!!! Och det blir allt lite extra lyxigt med de egenhändigt stöpta ljusspirorna eller grenljusen!

Den första snön

Yes, idag har de första snökornen blåst omkring. Ja, de syns inte på marken men hela dagen har luften varit fylld av dem och på de kalla taken syns ett tunt vitt lager. Jag gillar verkligen snö och har inget emot detta trots att eklöv och äppelblad inte fallit till marken än, dvs. här i Universumet har inte krattas. Jag fick dock bråttom idag att ta en snabbtur till landet på lunchen för att gräva ner tulpanlökar som samlats på hög. Jag bestämde att sätta dem i det vintergrävda och inhägnade, rådjurssäkra kökslandet. Till våren ska de här tulpanerna användas i buketter, inte vara vackra i rabatten.

Den första flingan

väcker barnens skaparlust

Snart föds en ängel

 

Marianne Wik, Söderköping.

En dikt plockad ur någon tidning för länge sen. 

Flugsmälla

Jamen, så trevligt.

Jag har vunnit en helt nygjord flugsmälla av gammal modell genom att svara rätt på en fråga hos Mitt gamla hus. Jätteglatt! Första gången jag såg smällan var i det här inlägget där den bara hänger som prydnad och är vacker!

Vill passa på att visa den typ av flugdödare jag är uppväxt med. Flugorna fångas och dödas med hjälp av FLUGHÅV. Man smyger sig på, håller skaftet med ena handen och tyget en bit ner med den andra. Sen gör man en snabb framstöt från flugans nersida och för håvens överdel med illfart uppåt samtidigt som man släpper håvens tyg. Flugan ”åker” ner i struten där den surrar vidare. Snabbt stänger man till håven med hjälp av den nu fria handen. Därefter dängs nederdelen i en stolskant, dörrkant eller annat hårt. Flugan är död! Den här har jag fört med mej till Universumet men här hör den ursprungligen inte hemma. Jag har övat sen barnsben och klarar det bra – min ”Halva” har försökt lära sig men det är inte helt lätt. Alltså: en flugsmälla behövs verkligen här i Universumet!!!

På en bambustav är en ståltrådsring fästad i ena änden och obs! en vacker rödmålad träkula i den andra. Runt ståltråden är en tunn bomullsstrut ihopsydd och fästad. Voila! Bilden till höger försöker visa fattningen inför själva flugfångandet men det var inte lätt då ena handen krävdes för kameraklickandet!

En tävling bland byggnadsvårdsbloggare uppskattade jag. Astrid med ”Mitt gamla hus” var den första vad jag vet som ordnat tävling sen jag började blogga. Tack för det!  Tävlingar pågår som jag förstått det i mängd, men då bland inredningsbloggarna.

Varmt och ombonat

Att elda i järnspisen ger härlig värme och sprakandet förhöjer stämningen. Det är helt enkelt trivsamt. Som jag berättat tidigare har vi två järnspisar här i Universumet, No 527 från Skoglund & Olson och Nr 4 från Näfveqvarn. Vi njuter här men tar det även som något ganska självklart – här har funnits vedspis från det att huset stod färdigt omkring 1910.

Från min hemby har jag dock hört berättas om en gammal tant som vägrade järnspis då den var en nymodighet. Vägrade! Hon var van vid den öppna härden som gav matlagningsmöjlighet, gav värme, gav ljus… Järnspisen stänger ju in elden och belysning måste tas från annat håll. Den gamla kvinnan ville behålla alla tre fördelar som den öppna härden gav och som hon var van vid, även belysning. Numera förstår jag hur hon tänkte! Men här i Universumet njuter vi av vedeldning i järnspisarna, kakelugnen och i kaminen. Alla med instängda eldar…

Kaminen på bottenvåningen, som är viktigast som värmekälla, måste bytas ut inom ganska snar framtid då den har många år på nacken och ibland har eldats hårt. Vi funderar nu över vilken typ vi ska ha – en likadan från secondhandmarknaden (det kan ta lite tid att hitta den men det borde gå t ex på Blocket) eller en helt ny kamin. Och ska en eventuell ny ha glaslucka så man ser elden eller ej??? 

Skorstenskanalen som kaminen är kopplad till ska tätas och vilken kamin vi ska ha beror litegrann på rökkanalen. Till den kanalen är både kaminen och järnspisen på övervåningen kopplade. Om vi fortsätter med samma typ av kamin kan allt fortgå som alltid, annars bör vi ha separata kanaler vilket inte är helt lätt att ordna. Att låta järnspisen stryka på foten och bli ett oanvändbart objekt är inte att tänka på. Det vill vi inte alls.

Memories

Eftersom det är Alla helgons dag passar jag på att visa en bild på en gravsten jag verkligen tycker om. Gravstenen finns på en liten kyrkogård intill en litet vitt träkapell söder om Sundsvall. Jag fastnade för överensstämmelsen mellan yrket på den döde och utformningen av gravstenen som är fantastiskt passande.

I sten har man huggit ut en stubbe, snedställt snittet och polerat det och därefter huggit in den dödes namn. Stammens skrovliga, ”barkiga”  yta har fått vackra rosor av olika slags lavar. Han som begravdes här 1917 var skogvaktare, träden och skogen var hans liv.

Döden och födelsen

Människans

viktigaste stunder

 

Om man inte talar om livet

 

Vad då tala om -

det är ju så alldagligt

Nils-Aslak Valkeapää  ur ”Vidderna inom mig” 1997