Ordning i kaoset

Aviso-bokstäver passar i hus från folkhemstiden. Vem har inte sett namntavlor i trapphus i flerfamiljshus med de här fribokstäverna från då. Så snygga! De är av plast i två olika storlekar passar så bra vid restaurering av den miljön.

• 

Ungefär så där kan det väl upplevas då man är mitt inne i ett restaureringsprojekt. Huller om buller. Inte alla kan för sin inre syn se hur slutresultatet ska bli.

• 

Men för de flesta ljusnar det och allt kommer på sin plats. Det är en skön känsla. Och håller man på i många år som vi gjort, kommer den där sköna känslan fram varje gång en etapp är nådd. Jag glömmer aldrig när vi fick in rinnande kallt vatten i huset – vilken lycka det var att skåla i just med detta vatten i glasen.

Här i Universumet är det vindskontor numro två som ska ordnas upp nu. Alla grejer ut därifrån först. Kaos är granne med Gud!

Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
    När i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
Tanken famlar försagd bland skugggestalter och irrbloss,
    Hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
    Och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
Säg, vem räddar dig då?- Vem är den vänliga ängel,
    Som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
Bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
    Altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? --
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
    Kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: "Bliven!"
    Och i vars levande kraft världarna röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
    Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud. 

Erik Johan Stagnelius 1793 - 1823

Trycko n:o 10

Ni ser beslaget Trycko n:o 10 från Bröderna Miller AB i Bankeryd i rostfritt stål. Sitter på samma garderobsdörr som det skruvades fast på år 1950. Funktionell funktionalism som inger mig ett slags trygghet.

Funkiskökets dolda diskställ

Mitt kök har aldrig synlig disk på tork trots att här inte finns någon diskmaskin – som vi medvetet har valt bort. Där – ovanför diskbänken bakom väggskåpets luckor – står disken uppställd.

Äntligen har jag insett vilken person som står bakom den geniala idén. Det är kvinnan på bilden, det stora namnet i finsk hushållsvetenskap nämligen Maiju Gebhard (1896 -1986). Att få veta vem som kom på denna suveräna kökslösning gör tillvaron fördjupad.

Funkisköket hade många praktiska platsbyggda lösningar. Har man växt upp med dem finns de där i medvetandet och kan tas fram vid behov.

Har ni sett den här boken om städning? Där kan man läsa om Maiju Gebhard bland andra.

Modernitetens hyreslängor

Sån´t här gör mig glad!

Titta vilka spännande utsmyckningar de här fasaderna har! Det gick inte att åka förbi de här flerfamiljshusen då ljuset var rätt, det var bara att stoppa och hoppa ur.  Husen med putsade fasader och en modernistisk färgsättning i geometriska fält, uppfördes i slutet av 1950-talet och arkitekt var Per Gösta Eriksson. Formspråket skulle spegla samtid och framtidsanda. Och var hittar man de här fina husen då? Jo, i Åkers styckebruk. Husen är relativt nyrenoverade. En eloge till fastighetsägaren som inte förvanskade dem! Även neonskylten finns kvar, den nya företagsskylten har  försökt underordna sig fasaden genom att hålla sig i höjd till den vita putslinjen.

.

Att ha roligt

Att köpa gamla inredningsföremål och böcker har alltid roat mig. Den första loppmarknaden jag någonsin besökte var 1974 och jag fyndade.
När jag bodde i huvudstaden brukade jag ock min loppisväninna K. träffas hos mej, som då bodde på Södermalm, på lördagsmorgnar och äta lång frukost. Därefter gav vi oss iväg till secondhand-butikerna, mest på Söder. Vi var på alerten vid öppningsdags. Kul hade vi! Det var innan Nationalmuseums utställning om Stig Lindberg gjorde gemene man uppmärksamma på dennes formgivning. Så vi letade bland annat Lindberg-föremål och det var inte så svårt att finna då.  Av bruksgodset samlade vi båda Gefyr så det gällde att hitta först.

Atalanta, Wedgwood & Co, England. Royal semi-porcelain.

När jag flyttade hit till Universumet var det Pingstkyrkans Second Hand som drog mest folk. Även detta före Lindberg-utställningen. Här fanns 50-tal, Lindberg och mycket annat. Blomkrukor som Tellus av Ewald Dalskog för Bo Fajans, blomkrukor från Uppsala Ekeby: Gunilla av Bertil Nilsson, Ingrid Atterbergs Pepita, Hjördis Oldfors City och Sven Erik Skawonius Lena i olika storlekar blev några av inköpen i genren blomkrukor.  Men jag köpte så mycket annat, det var kul – det är kul. Lyrik är det inte många som letar eftersom det finns så många lyrikböcker kvar när jag skannar av hyllorna. Jag har haft möjlighet att komplettera sönderslaget glas och porslin till Universumet. Halvan anser att det räcker med några få vaser och ett par ljusstakar. Det tycker inte jag! Ni anar kanske en viss konflikt :-)

Fortfarande gillar jag att handla på second hand eller ibland hos antikhandlare. Oftast får jag gå ensam numera, det är en skön avkoppling på lördag förmiddag. Utbudet förändras under hand. De dödsbon som nu lämnar sina inventarier till second hand satte bo efter 50-talet så föremål från den tiden är svårare att finna och priset är förstås högre idag då en ny generation söker folkhemmets föremål. 1950-talet var guldåldern i svensk formgivning och den tiden tillhör mig.

Läste Nordiska museets och Skansens årsbok Fataburen i julas. 2013 års tema är Bygga och bo. Helt klart en läsvärd bok. Var kan man annars läsa om tevagnen, denna folkhemsmöbel, och dess historia? Eller personligt om folkhemmets belysning? Eller om något helt annat – folklig tro om skydd och lyckobringare för hus och hem? Där behandlas bland mycket annat lyckobringande hästskor. Boken beskrivs så här:

Bostaden är för många en självklarhet, en grund i tillvaron, en utgångspunkt för livet. Bostaden ses som en mänsklig rättighet som ganska få frivilligt avstår ifrån. Men ett hem kan ibland vara en ouppnåelig dröm. Hemmet, både som tanke och realitet, har länge stått i samhällets centrum. Ändå tycks hemmets betydelse bara öka. När vi säger att bostaden är ett hem fyller vi den med moraliska och estetiska värderingar. En plats att vara sig själv, ett område att styra och bestämma över, en fristad för fantasi och skapande, materialiserad trygghet och identitet. Så kan dagens hem beskrivas och tolkas. Hemmet kan också ses som en arena för ohejdad individualism eller som en pressande prestations- och konsumtionssfär med både tydliga statussymboler och subtila men avslöjande tecken. Den fasta punkten kan stänga in, bevara könsroller och upprätthålla maktstrukturer. Hemma är kanske inte alltid bäst, det är vad vi gör det till. Bygga och bo lyfter fram boendet som process och aktivitet med olika och ofta ojämlika förut-sättningar. Bokens bas är föremål, arkivmaterial och kunskap samlad i Nordiska museet. Ett femtontal författare, de flesta med nära anknytning till Nordiska museet och Skansen, skriver om hem och bostadsmiljöer från många tider och på många platser.

Den var ett nyttonöje att läsa. Ett annat är att dra å färde till second hand-butikerna som jag gör nu!

.

Eternit – nutida kulturhistoria

En lördagmorgon före påsk ringde telefonen och en god vän frågade om vi ville följa med och geocasha. Jag har aldrig varit med om detta förut, Halvan har hängt med en gång tidigare och vet vad det går ut på. Vi tackade ja – vädret var härligt soligt, inga måsten fanns (salen gav vi fanken i) och det var skönt att komma ut i den fria naturen. Vi körde till två olika platser, det ena genom ett gammalt sommarstugeområde.

För att få lite av mitt intresse till lyst tittade jag ordentligt på de fina små husen, byggda, som jag tror på 40- och 50-talen. Gillar! Inte tillrättalagt som i nybyggda detaljplanerade områden med kataloghus.

Jag har länge tänkt fota ett eternithus med gröna eternitplattor – och där fanns det, jag fick bilföraren att stanna några minuter så jag kunde fotografera.

Även uthuset har gröna plattor. En gång av betongplattor. Gunnebostängsel finns också men syns inte tydligt i bild.

Smidesräcket finns kvar till denna folkhemsstuga. Så länge eternitplattorna inte rörs, inte bryts, inte sågas i, är de ett ofarligt och hållbart  material. Takpapp låg det kanske på taket från början, nu bytt till betongpannor.

Kommer detta hus i nya ägares händer är jag rädd att all kulturhistoria försvinner. Kanske låter jag hård men jag har sett så mycken förändringsiver i min närhet som gör att byggnader förlorar sin historia, sitt uttryck, sin själ då nya ägare tar över…

Byggnadsvård är att behålla eternitklädda väggar. Eternitens inneboende asbest är inte farlig så länge plattorna inte rörs, inte rivs. Det här är ett mycket hållbart material, på gränsen till underhållsfritt.

Sidiplattan är eternitplatta med har vågad underkant. Alltså är inte detta som syns på bilderna Sidiplattor.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om folkhemsarkitektur, sommarstuga, sportstuga, eternit, eternitplattor, sidiplattor, fasadmaterial, kulturhistoria