Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.

Så mycket opassande som monteras på landsbygden

7 kommentarer

Göran Gudmundsson, kallad Mr Byggnadsvård efter att ha varit med och startat Gysinge Byggnadsvård 1990, och förra året försedd med professors namn, har skrivit en träffande krönika i Gård & Torp 1/2021:


Det är nog ingen nyhet att Sverige håller på att byta ansikte. Framför allt börjar landsbygden bli en enda förortsliknande röra med inslag av ila byggda och illa anpassade typhus. Nybyggda villor med svarta plåttak och svarta eller grå fasader fördystrar och splittrar den genuina miljön. De smittar dessvärre också av sig på de äldre husen, som snabbt tar efter trenden med fönsterbyten, takbyten, fasadbyten och trädäck. Modet med stora kuvöser av isolerglas och pvc-fönster med fuskspröjs likaså. Detta bidrar till en olycklig kollision mellan förortskultur och landsbygd.

Snart är båset tomt. Ingenting kan bättre illustrera talesättet att helheten består av detaljer, än den epidemi av fönsterbyten som pågår just nu i Sverige. Kulturarvet tar skada, miljön tar skada. Vill vi uppleva en äkta och levande byggnadskultur måste vi snart bege oss utomlands. Och vi som ända till nyligen hade våra egna genuina byar och småstäder. Vad var det då som gick så fel?

För nästan 40 år sedan vikarierade jag på Riksantikvarieämbetet i Stockholm. Där satt en specialkunnig grupp av antikvarier och arkitekter och formulerade undantagsregler för renovering av gamla hus. Man föreslog varsammare lösningar och att autentiska detaljer som fönster, dörrar, fasader och tak skulle sparas och renoveras, inte bytas ut. Man ville inte längre kräva samma nybyggnadsstandard för de gamla husen som för de nya – om det riskerade skada det kulturhistoriska värdet på byggnaderna.

Men så kom Riksantikvarieämbetet att avväpnas genom nerläggning av A7 i Visby 2005. Ersättningsfrågan löstes genom att i stället utlokalisera Riksantikvarieämbetet till ön. Kompetensraset blev ett faktum när mängder av byggnadsexperter inte ville eller kunde flytta med. För den svenska bebyggelsen blev effekterna av flytten katastrofal, eftersom just de tjänstemän som tidigare jobbat på planer att skydda den gamla bebyggelsen från hårdhänta och onyanserade nybyggnadsregler försvann. Det militära försvaret led en stor förlust, det kulturhistoriska försvaret en minst lika stor.

I stort sett utan stöd ovanifrån engagerade sig i stället många enskilda människor, byggnadsvårdsföreningar, fristående byggnadsantikvarier med flera för att rädda vad som räddas kan av den gamla svenska bebyggelsen. Men vart tog statens ansvar vägen?

Intresset har alltså drastiskt krympt på myndighetsnivå, men glädjande i ställer vuxit sig stort hos allmänheten. Man kunde tro att även de statliga TV-kanalerna skulle förstå att bättre ta tillvara detta ökande intresse. I stället fylls TV-rutan av inspiration från de kommersiella kanalerna där man hellre river än vårdar, där man hela tiden byter till sämre kvalitet och utgår från att gamla hus per automatik är funktionsodugliga.

Inte heller har SVT insett att ämnet byggnadsvård i sig innehåller så mycket spännande historia och yrkeskunskap att det skulle räcka för att fylla programtablån med uppbygglig och rolig information om våra gamla hus. Och visa hur hållbart och fint vi skulle kunna vårda vårt kulturarv, i stället för att göra ”underhållning” av allt. ”Public service” borde börja leva upp till namnet. Så vänder vi utvecklingen!

Illustration till krönikan med bildtexten: Nytt möter gammalt. Trots lagstiftning och tydliga lokala regler blir ändå resultatet oftast så här. Det nya slår ihjäl det gamla. Gamla byar splittras med främmande hus. Långlivade och naturliga byggnadsmaterial ersätts av kortlivade med en energikrävande.

Visa mig vilka böcker du har i bokhyllan ska jag säga dig vem du är. En bokhylla avslöjar en hel del av ditt inre liv! Lika gärna kan man påstå att de byggmaterial du har valt till ditt boende avgör vilken bildningsnivå du har, vilken socioekonomisk grupp du tillhör eller om du tillhör ett kulturbärande skikt.

Författare: MrsUniversum

Mrs Universum lever nu, blickar bakåt, tänker framåt. Tycker inte nödvändigtvis att allt nytt är bra. Tycker inte heller att allt gammalt måste vara bäst :-)

7 tankar om “Så mycket opassande som monteras på landsbygden

  1. Håller med fullständigt! Det finns rena skräckexempel… Varje gång vi passerar anrika Residens Engeltofta med annexet Sea Lodge Hotell i svartbetsat trä måste jag titta åt annat håll då det är så ofattbart anskrämligt…

    Gilla

    • Fast inlägget handlar om privata bostäder i form av kataloghus utan anpassning till den miljö, det landskap, den tomt och framför allt till de befintliga äldre byggnader vars närområde de trampar in på utan hänsyn.

      Gillad av 1 person

  2. Tyvärr bara att instämma :(

    Gilla

  3. En diskussion som har pågått i alla fall sedan 1980-talet… Kataloghus på landsbygden bröt redan då mot den gamla byggnadstraditionen – men då handlade det mycket om proportioner, takformer. Och förstås mexitegel… och fönsterbyten. Minns ett seminarium om fönster som byggnadsvårdsföreningen höll i ABF-huset i Stockholm runt 1985 – och man förfasade sig över all förfärlig fönsterproduktion med energisparande som mål, som försiggick DÅ – tur man inte kunde se vad som skulle komma. I min provins Dalarna har man i decennier gjort försök att visa på goda exempel på tillägg i byarna, studiecirklar och träffar i bystugor har hållits, råd och riktlinjer tas fram och ges ut… och ändå… Just nu går en förändringsvåg igenom bygderna – just fönsterbyten är ett sorgligt kapitel. Vita eller grå hus och svarta tak likaså. Känslan för husens egna stil och karaktär finns sällan, fönster och dörrar verkar ses som accessoarer?! Suck!!!

    Gilla

    • Tyvärr är det så!
      Jag har samlat på 8 broschyrer med råd om vad man ska tänka på när man bygger på landsbygden, de är utgivna av olika länsstyrelser och Riksantikvarieämbetet med olika årtal. innehållet är mycket bra och tydligt. MEN – jag uppfattar dem som hyllvärmare, inget annat. Kommunpolitiker/byggnadsnämnder och länsstyrelser verkar absolut inte använda dem. Kanske fullgjorde myndigheterna något som blivit dem ålagda – sen var det inget mer med det.

      Gilla

  4. Hyllvärmare är nog rätt ord. Det är ju i kommunernas händer dom skulle vara ett viktigt redskap, länsstyrelserna är tyvärr för långt från att ha befogenheter i vanliga miljöer – som det väl för det mesta handlar om. Här har ett antal kommuner (bl a min) nyligen tagit fram en uppdaterad variant av 80-talsråden, arbetet utfört av länsmuseet med hjälp av en arbetsgrupp från de aktuella kommunerna. Ett gediget arbete som även ska finnas på kommunens hemsida. Men kom aldrig särskilt långt i denna struliga kommun. Bättre har det gått i Siljansbygden men även där har handläggarna svårt att få politiker o inbyggare med på tåget. T o m i Leksandsbygden har jag sett vita och grå villor nu… Skulle kunna skriva en lång drapa om detta!
    Roligt att spara broschyrerna och jämföra vartefter tiden går! Roligt också att ”Det sitter i väggarna” fick vara kvar på SVT, det enda program som står för äkta byggnadsvårdsidéer! En motkraft, som visade sig vara så populär att det inte gick att lägga ner!!!

    Gillad av 1 person

    • Tja, intressant att spara broschyrerna men sorgligt att se vad det blev av alla mycket goda råd och anvisningar som aldrig blev följda och lyssnade till. Broschyrer skrivna till ingen nytta annat än möjligtvis för de redan ”frälsta”, för kulturbärarna.

      Gilla

Tyck till om du vill!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.