Så mycket opassande som monteras på landsbygden

Göran Gudmundsson, kallad Mr Byggnadsvård efter att ha varit med och startat Gysinge Byggnadsvård 1990, och förra året försedd med professors namn, har skrivit en träffande krönika i Gård & Torp 1/2021:

---

”Det är nog ingen nyhet att Sverige håller på att byta ansikte. Framför allt börjar landsbygden bli en enda förortsliknande röra med inslag av ila byggda och illa anpassade typhus. Nybyggda villor med svarta plåttak och svarta eller grå fasader fördystrar och splittrar den genuina miljön. De smittar dessvärre också av sig på de äldre husen, som snabbt tar efter trenden med fönsterbyten, takbyten, fasadbyten och trädäck. Modet med stora kuvöser av isolerglas och pvc-fönster med fuskspröjs likaså. Detta bidrar till en olycklig kollision mellan förortskultur och landsbygd.

Snart är båset tomt. Ingenting kan bättre illustrera talesättet att helheten består av detaljer, än den epidemi av fönsterbyten som pågår just nu i Sverige. Kulturarvet tar skada, miljön tar skada. Vill vi uppleva en äkta och levande byggnadskultur måste vi snart bege oss utomlands. Och vi som ända till nyligen hade våra egna genuina byar och småstäder. Vad var det då som gick så fel?

För nästan 40 år sedan vikarierade jag på Riksantikvarieämbetet i Stockholm. Där satt en specialkunnig grupp av antikvarier och arkitekter och formulerade undantagsregler för renovering av gamla hus. Man föreslog varsammare lösningar och att autentiska detaljer som fönster, dörrar, fasader och tak skulle sparas och renoveras, inte bytas ut. Man ville inte längre kräva samma nybyggnadsstandard för de gamla husen som för de nya – om det riskerade skada det kulturhistoriska värdet på byggnaderna.

Men så kom Riksantikvarieämbetet att avväpnas genom nerläggning av A7 i Visby 2005. Ersättningsfrågan löstes genom att i stället utlokalisera Riksantikvarieämbetet till ön. Kompetensraset blev ett faktum när mängder av byggnadsexperter inte ville eller kunde flytta med. För den svenska bebyggelsen blev effekterna av flytten katastrofal, eftersom just de tjänstemän som tidigare jobbat på planer att skydda den gamla bebyggelsen från hårdhänta och onyanserade nybyggnadsregler försvann. Det militära försvaret led en stor förlust, det kulturhistoriska försvaret en minst lika stor.

I stort sett utan stöd ovanifrån engagerade sig i stället många enskilda människor, byggnadsvårdsföreningar, fristående byggnadsantikvarier med flera för att rädda vad som räddas kan av den gamla svenska bebyggelsen. Men vart tog statens ansvar vägen?

Intresset har alltså drastiskt krympt på myndighetsnivå, men glädjande i ställer vuxit sig stort hos allmänheten. Man kunde tro att även de statliga TV-kanalerna skulle förstå att bättre ta tillvara detta ökande intresse. I stället fylls TV-rutan av inspiration från de kommersiella kanalerna där man hellre river än vårdar, där man hela tiden byter till sämre kvalitet och utgår från att gamla hus per automatik är funktionsodugliga.

Inte heller har SVT insett att ämnet byggnadsvård i sig innehåller så mycket spännande historia och yrkeskunskap att det skulle räcka för att fylla programtablån med uppbygglig och rolig information om våra gamla hus. Och visa hur hållbart och fint vi skulle kunna vårda vårt kulturarv, i stället för att göra ”underhållning” av allt. ”Public service” borde börja leva upp till namnet. Så vänder vi utvecklingen!”

Illustration till krönikan med bildtexten: Nytt möter gammalt. Trots lagstiftning och tydliga lokala regler blir ändå resultatet oftast så här. Det nya slår ihjäl det gamla. Gamla byar splittras med främmande hus. Långlivade och naturliga byggnadsmaterial ersätts av kortlivade med en energikrävande.

---

Visa mig vilka böcker du har i bokhyllan ska jag säga dig vem du är. En bokhylla avslöjar en hel del av ditt inre liv! Lika gärna kan man påstå att de byggmaterial du har valt till ditt boende avgör vilken bildningsnivå du har, vilken socioekonomisk grupp du tillhör eller om du tillhör ett kulturbärande skikt.