Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


Lämna en kommentar

Landsbygdsdrömmen förverkligad

Tänk, när jag flyttade från huvudstan ut på landet under andra halvan av 1990-talet var internet en rätt ny teknik. Det gjordes reklam i papperstidningar och tidskrifter för att arbeta från landet med bild på en kvinna/man som liggande i en hängmatta knappade på sin laptop under ett fruktträd :-) Jag köpte en Macintosh PowerBook, skaffade ett abonnemang för fast företagstelefon med fax (den tekniken var ännu inte utagerad) och startade ett företag. E-post var relativt nytt, jag ordnade ett internetabonnemang och mejlkonto. Inte långt därefter köpte jag min första mobiltelefon.

Bild från nätet.

Under första året satt jag i drängkammaren och arbetade. Det var helt i sin ordning och på vintern började jag arbetsdagen med att elda i gjutjärnskaminen. Det blev rejält varmt och skönt där inne ganska snart.

När vi under sommaren skulle ha släkten på besök passade drängkammaren bäst som gäststuga. Jag flyttade till köket på övervåningen i bostadshuset. Där trivdes jag sisådär då ytskikten inte var de jag önskade mig och jag hade andra planer än att ändra dem just då, ville vänta med beslut tills jag visste säkert vilken tapet och vilken snickerikulör jag skulle välja. Det var helt rätt tänkt vet jag nu. Utsikten genom det spröjsade fönstret med nio rutor var dock fin med djurlivet utanför: ekorrar som smaskade på lärkkottar, småfåglar, harpaltar som lekte i bland maskrosorna på vallen, rådjur och någon älg som stövlade förbi någon gång. Det var något helt annat än vad jag vant mig vid i stan innanför tullarna. När vi hade besök från Costa Rica (med sitt fantastiska djurliv) förundrades min väninna när hon såg rådjur på rätt nära håll – något riktigt exotiskt för henne.

Att arbeta i köket där uppe på övervåningen var inte att tänka på i längden. Att flytta arbetsplatsen till hönshuset slog mig först när jag såg förbi det läckande taket, nerfallna sågspånsisolering, betonggolvet och det låga undertaket och fasadplåten från 70-talet. Huset var trist och gick från början under radarn. Byggnadsvård blev det, arbetsplatsflytt likaså och ateljén invigdes. Det var det bästa som hänt här efter att vi ordnat wc inne i bostadshuset samt rinnande varmt och kallt vatten i köket. Innan dess levde vi med utedass och vatten i hinkar som bars in i köket. Det där gammaldags levnadssättet var oerhört nyttigt och intressant för att kunna förstå villkoren för de människor som en gång levde sina liv här. Sen dess har mycket annat hänt men inget som radikalt ändrat vår livsstil här.

Vi räddade ett ödehus, en ödegård. Det har fått ta sin tid med byggnadsvården. Vi har inte följt de välvilliga råd som vi fått om att räta upp skevheter, använda moderna färg- och byggmaterial, alltså uppdatera huset till något det aldrig har varit. Ibland har det inte synts att vi lagt ner arbete och energi på något och det kan ju upplevas som surt när det inte märks vad som gjorts och man får frågor om ”när ska ni åtgärda det där” ställs ;-)

Har ni också förverkligat en dröm om livet på landsbygden eller tvärtom – livet i en stad?


7 kommentarer

Så mycket opassande som monteras på landsbygden

Göran Gudmundsson, kallad Mr Byggnadsvård efter att ha varit med och startat Gysinge Byggnadsvård 1990, och förra året försedd med professors namn, har skrivit en träffande krönika i Gård & Torp 1/2021:


Det är nog ingen nyhet att Sverige håller på att byta ansikte. Framför allt börjar landsbygden bli en enda förortsliknande röra med inslag av ila byggda och illa anpassade typhus. Nybyggda villor med svarta plåttak och svarta eller grå fasader fördystrar och splittrar den genuina miljön. De smittar dessvärre också av sig på de äldre husen, som snabbt tar efter trenden med fönsterbyten, takbyten, fasadbyten och trädäck. Modet med stora kuvöser av isolerglas och pvc-fönster med fuskspröjs likaså. Detta bidrar till en olycklig kollision mellan förortskultur och landsbygd.

Snart är båset tomt. Ingenting kan bättre illustrera talesättet att helheten består av detaljer, än den epidemi av fönsterbyten som pågår just nu i Sverige. Kulturarvet tar skada, miljön tar skada. Vill vi uppleva en äkta och levande byggnadskultur måste vi snart bege oss utomlands. Och vi som ända till nyligen hade våra egna genuina byar och småstäder. Vad var det då som gick så fel?

För nästan 40 år sedan vikarierade jag på Riksantikvarieämbetet i Stockholm. Där satt en specialkunnig grupp av antikvarier och arkitekter och formulerade undantagsregler för renovering av gamla hus. Man föreslog varsammare lösningar och att autentiska detaljer som fönster, dörrar, fasader och tak skulle sparas och renoveras, inte bytas ut. Man ville inte längre kräva samma nybyggnadsstandard för de gamla husen som för de nya – om det riskerade skada det kulturhistoriska värdet på byggnaderna.

Men så kom Riksantikvarieämbetet att avväpnas genom nerläggning av A7 i Visby 2005. Ersättningsfrågan löstes genom att i stället utlokalisera Riksantikvarieämbetet till ön. Kompetensraset blev ett faktum när mängder av byggnadsexperter inte ville eller kunde flytta med. För den svenska bebyggelsen blev effekterna av flytten katastrofal, eftersom just de tjänstemän som tidigare jobbat på planer att skydda den gamla bebyggelsen från hårdhänta och onyanserade nybyggnadsregler försvann. Det militära försvaret led en stor förlust, det kulturhistoriska försvaret en minst lika stor.

I stort sett utan stöd ovanifrån engagerade sig i stället många enskilda människor, byggnadsvårdsföreningar, fristående byggnadsantikvarier med flera för att rädda vad som räddas kan av den gamla svenska bebyggelsen. Men vart tog statens ansvar vägen?

Intresset har alltså drastiskt krympt på myndighetsnivå, men glädjande i ställer vuxit sig stort hos allmänheten. Man kunde tro att även de statliga TV-kanalerna skulle förstå att bättre ta tillvara detta ökande intresse. I stället fylls TV-rutan av inspiration från de kommersiella kanalerna där man hellre river än vårdar, där man hela tiden byter till sämre kvalitet och utgår från att gamla hus per automatik är funktionsodugliga.

Inte heller har SVT insett att ämnet byggnadsvård i sig innehåller så mycket spännande historia och yrkeskunskap att det skulle räcka för att fylla programtablån med uppbygglig och rolig information om våra gamla hus. Och visa hur hållbart och fint vi skulle kunna vårda vårt kulturarv, i stället för att göra ”underhållning” av allt. ”Public service” borde börja leva upp till namnet. Så vänder vi utvecklingen!

Illustration till krönikan med bildtexten: Nytt möter gammalt. Trots lagstiftning och tydliga lokala regler blir ändå resultatet oftast så här. Det nya slår ihjäl det gamla. Gamla byar splittras med främmande hus. Långlivade och naturliga byggnadsmaterial ersätts av kortlivade med en energikrävande.

Visa mig vilka böcker du har i bokhyllan ska jag säga dig vem du är. En bokhylla avslöjar en hel del av ditt inre liv! Lika gärna kan man påstå att de byggmaterial du har valt till ditt boende avgör vilken bildningsnivå du har, vilken socioekonomisk grupp du tillhör eller om du tillhör ett kulturbärande skikt.


4 kommentarer

Moodboard

En landsbygdsdröm. Någonstans i Sverige. Har letat bilder på pinterest för inspiration. Är detta vad jag vill… Det får inte bli alltför romantiskt. Men hur som helst är det trevligt att fundera och planera.

Det ska finnas fotogenlampor, stearinljus, vedeldad värmekälla/-or, vedspis för matlagning, egen brunn utan elektrisk pump, matkällare/jordkällare, torrdass, möjlighet till odling. Att vara fri från vissa samhälleliga tjänster kan emellanåt vara eftersträvansvärt.

Det var ju så man levde förr på landsbygden, till 1900-talets mitt ungefär. Så kan man även leva nu om man har tur och är förutseende :-)