Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


6 kommentarer

Hotad kulturmiljö

En av fem kyrkogårdar som besöks under försomrarna.

Vi brukar varje försommar besöka några kyrkogårdar för att se till gravplatser där Halvans anförvanter ligger begravda. Det tar en dag i anspråk att åka till de som är längst bort belägna i länet. Att åka genom ett sommarfagert landskap på småvägar är en upplevelse i sig. Ha med sig termoskaffe och tilltugg att inmundiga på kyrkogårdsbänk och senare stanna till för lunch på trevligt ställe (om det fungerar).

Man kan väl säga att Strängnäs stift har fina parkliknande kyrkogårdar även om många häckar mellan kvarteren tagits bort för att minska kostnaden för skötsel. Det är ändå lummigt och välskött. Mina släktgravar finns längre bort och får besök vid andra tillfällen.

Skillnaden mellan norra och mellersta delarna av landet är slående. Trots att sekulariseringen gått längst här i Mellansverige och många lämnat svenska kyrkan är det ändå mer välskött här. På landsbygden i norra Sverige ser jag kyrkogårdar som är som öknar. Inga träd, inga häckar, inga bänkar. Där saknas kunskap och ekonomi trots att inte lika många lämnat svenska kyrkan.

Och på samtliga kyrkogårdar ser vi omkullagda gravstenar, borttagna gravstenar staplade mot kyrkogårdsmuren, plastskyltar med text med kontaktförsök, skyltar med text om återlämnade gravplatser, tomma ytor där gravstenar tidigare stått, några skyltar med ”Kulturhistorisk grav” som oftast har storstilade stenar. Folkhemmets gravstenar, med mått som inte får överskridas, är sällan betraktade som kulturhistoriskt intressanta. Eftersom kyrkor är ett av mina intresseområden besöker jag en hel del och får samtidigt se kyrkogårdarna intill. Att utarmningen av begravningsplatser pågår i hela landet är hur tydligt som helst.

I senaste numret av branschtidningen STEN (klicka på länken) finns tre artiklar att läsa om KYRKOGÅRDENS KULTURMILJÖER. Kanske är det den med rubriken ”Hotade kulturmiljöer” som påverkar mig mest.